SONEN AF SÖDER OCH NORD.

Det torde vara öfverflödigt nämna, att Paris är en af verldens största, skönaste och rikaste städer. Paris är visserligen blott den andra i ordningen, hvad folkmängden beträffar, ehuru denna, om man dertill räknar dem som bo utanför barriererna och uti förstäderna, stiger till minst en och en half million.

Deruti inbegripas dock ej de 40,000 främlingar, som, efter uppgifvet medeltal, årligen anses uppehålla sig derstädes.

Men med afseende å antalet, skönheten och olikheten af offentliga byggnader och minnesmärken, är Paris onekligen den första.

Och räknar man dertill de historiska märkvärdigheterna, hvilken stad kan då jemföras med Frankrikes hufvudstad?

Det finnes knappast någon gata, ja, något hus som icke har sin historia, men icke blott sin, utan hela Frankrikes, men icke blott Frankrikes, utan hela verldens, ungefär på samma sätt som bergströmmen är fader eller moder till de många floder och bäckar, hvilka med olika namn genomlöpa, uppfriska och befrukta skilda länder.

Bland dessa historiska gator intager rue de l’Ecole-de-Médicine icke det sista rummet.

Denna gata, belägen söder om Seinen, är en af de trängste och mörkaste i Paris. Med möda arbetar sig dagsljuset in mellan de höga husen, hvilkas svarta murar bidraga till dysterheten.

Vandraren känner sig nära att qväfvas af de osunda ångor, som uppstiga från begge sidorna af gatan. Derför uppehåller han sig ej länge derstädes. Men innan han lemnar gatan, dröjer han likväl några stunder framför trenne hus, ehuru dessa icke hafva något yttre som framför de öfriga väcker och fängslar uppmärksamheten.

I det ena, eller la Cour du Commerce, bodde Danton, den kraftfullaste af första revolutionens folkledare. Man skulle kunna kalla honom för den stora republikens lejon, ty han representerade på en gång styrkan och grymheten, men var dock icke alltid främmande för ädelmodet, åtminstone vid sådana tillfällen när detta icke stod i strid med den stora grundsats, till följd af hvilken han handlade eller trodde sig handla.

Det var emellertid han som under alla de faror, hvilka både inom och utom landet hotade Frankrike, lifvade och uppehöll denna hänförelse, som räddade det, hur mycket man än må klandra och fördöma de grymma medel han dervid anlitade.

År 1794 den 31 Mars fördes han, jemte sin vän Lacroix, fängslad från detta hus, hvarefter han den 5 April lemnade sitt hufvud under guillotinen.

I det andra huset, icke långt från Dantons, bodde Marat, den stora republikens hyena, ty han var mera blodtörstig än stark. Hela hans makt hvilade på den allmänna föreställningen om hans skonlöshet.

Det var i första våningen af detta hus som Marat bodde. Våningen, som vi en gång besökt, har endast trenne små rum, hvaraf ett vetter åt en trång gård.

Men hur trång än lokalen var, samlade sig der likväl de förnämste af Cordeliernas bekanta klubb, såsom Robespierre, S:t-Just, Legendre, Chabot, Chaumette, Billaud-Varrennes, Collot-d’Herbois m. fl. Sjelfva klubben hade sitt allmänna samlingsställe vid den nära intill belägna s. k. Place de l’Ecole de Médicine.

När den i grannskapet boende Danton hade något att säga Marat, stannade han ofta framför dennes port och ropade med stentors-stämma hans namn. Marat stack då ut genom fönstret sitt vidriga och af utsväfningar utmärglade ansigte.

Man kunde då vara säker på att hvarje ord, desse män med hvarandra vexlade, var ett förebud till en dödssuck på Grève-platsen, men på samma gång kanske till ett segerrop på något af de många slagfälten vid Frankrikes gränser.

Den 13 Juli 1793 gick en ung och sällsynt skön landtflicka in genom porten till detta hus. Hon frågade efter Marat och sade sig hafva ett ärende af högsta vigt att framföra till honom.

Marat, hvilken befann sig i badet uti rummet som vetter åt gården, låter henne inträda; och när han hör att hon är från Caen, ber han henne uppgifva namnen på de flyktingar, som hade gömt sig i denna trakt. Flickan uppgifver en mängd namn.

“Det är bra!“ säger Marat; “de skola alla gå till guillotinen.“

Men knappt har han utsagt det sista ordet, förrän den unga flickan stöter en knif ända till fästet i hans bröst.

Det var troligtvis för första gången någon dödlig träffade detta hårda hjerta, men det var också den sista. Flickans namn var Charlotte Corday, som några dagar derefter med martyrens lugn slutade sitt lif på schavotten.

Det berättas att, när bödeln, visande hennes afhuggna hufvud för folket, med exempellös råhet slog med knytnäfven på dess begge kinder, hade blygselns rodnad uppstigit på dem, genomglödande sjelfva dödens marmormask.

I det tredje huset, snedt emot Marats, bodde en af republikens schakaler, skomakaren Simon, särskildt bekant såsom fångvaktare för Ludvig XVI:s son.

På denna mörka porttrappa har den olycklige prinsen många gånger suttit badande i tårar, tilldess han, uppskrämd af den grymme skomakarens hesa röst, skyndade uppför den trånga trappan att möta nya misshandlingar och lidanden, från hvilka han först befriades af döden.

Samma gata har äfven starkt rekryterat till Juli-revolutionen.

År 1830 den 28 Juli tågade ur dess mörka sköte en talrik trupp unga arbetare, anförde af den sjutton-årige d’Arcole.

De ämnade sig öfver Pont de la Grève för att angripa stadshuset, som innehades af Carl X:s schweizar-garde, men hejdade sig vid åsynen af den truppstyrka, som stod uppstäld på andra sidan Seine-floden och besköt bron med kartescher.

Då fattar den unge d’Arcole en trefärgad fana och ropar till sina kamrater: “Jag heter d’Arcole och min mor bor i huset n:o 10 vid rue de l’Ecole de Médicine ... blifven ett stöd för hennes ålderdom, liksom min döda kropp blir ett stöd för Frankrikes frihet!“

Efter dessa ord störtar han fram genom kulregnet och planterar fanan midt på bron, men nedfaller derefter död, träffad i bröstet af hundratals kulor.

Hans stridskamrater och hämnare följa honom och lyckas, ehuru med stor manspillan, att storma bron och sedan intaga stadshuset, hvilket var det första och vigtigaste afbräck bourbonens trupper ledo.

Bron, på hvilken den unge hjelten föll, kallades sedan efter honom Pont d’Arcole.

Oftanämnde gata skattade äfven åt revolutionen år 1848, hvarom läsaren sjelf kan öfvertyga sig, i fall han behagar följa oss upp uti ett annat hus vid samma gata samt inträda i en temligen rymlig sal en trappa upp.

Denna sal har icke andra möbler än en mängd bänkar, stälda efter hvarandra med icke större mellanrum, än att man med möda kan tränga sig fram emellan dem.

Framför hvarje bänk, och fastgjord vid den, höjer sig en pulpet lika lång som bänken.

På hvarje pulpet ligga hopslagna böcker i stort qvartformat, liknande notböcker.

Närmast den innersta väggen, hvarpå synes en liten dörr till ett annat rum, står på ett slags upphöjning en karmstol, framför hvilken äfven en pulpet är stäld.

En afton ungefär i midten af Februari månad 1848 voro alla bänkarne uti nyss beskrifne sal fullsatte af män, alla, att döma både af utseendet och klädedrägten, tillhörande den bättre samhällsklassen. Stödd mot karmstolen och vänd emot bänkarne, stod en helt ung, spenslig man, med välbildadt, själfullt ansigte.

Den unge mannen höll följande tal, som med mycken uppmärksamhet afhördes af församlingen:

“Messieurs! det förestår en strid, men emellan hvilka? Månne väl mellan olika styrelseformer eller olika författningar? Månne väl mellan olika partier? Nej! Striden skall kämpas emellan tvänne verldar, tvänne principer, emellan träldomen och friheten.

Kejsardömet, legitimiteten, orleanismen och republiken, äro blott underordnade frågor.

Det finnes numera endast tvänne hufvud-afdelningar för menniskoanden att sluta sig till. Till den förra höra de som vilja den eviga träldomen, till den sednare deremot de som vilja den odödliga friheten.

Stridsfältet är gifvet, de begge mot hvarandra fiendtliga standaren äro utvecklade, strids-signalerna ljuda. Väljom!

Vi, frihetens kämpar, äro skyldige våra motståndare vår tacksamhet för deras uppriktighet, ty hädanefter skola inga missförstånd ega rum.

Frankrike kan nu med full sakkännedom välja den väg det skall gå. Hädanefter skall det icke mera tro sig förenadt med friheten, om det, emot all förmodan, väljer träldomen.

Illusionernas tid är förbi och med denna äfven sjelfbedrägeriets.

Derigenom är redan något vunnet. Partier och menniskor visa sig i den sanna dagern af deras läror och syften.

Nog länge har man sökt förställa och bemantla sig. Verlden var en maskerad-bal, der individer och opinioner hade förlorat hela sin egendomlighet.

Republikaner, bonapartister, legitimister, katoliker, doktrinärer, konservatörer, alla hafva proklamerat frihetens evighet och helgd.

Friheten var masken som betäckte allas ansigten i denna venetianska natt, som började med terrorismen och slutade med medborgerliga krigen — hemska, blodiga natt, hvilken en qvinna, madame Roland, förutsade, när hon på schavotten ropade: “Heliga frihet, för huru många brott måste ej ditt namn tjena till ursäkt!“

Friheten var tidehvarfvets ord, var Guds ord.

Sextio generationers arbete hade ryckt henne ur de djupa gömslen, der hon legat dold, för att bilda henne efter rådande seder och institutioner.

Filosofien hade fortplantat och förklarat henne. Hennes namn hvilade på allas läppar såsom en talisman for förförelsen och stod inskrifvet på alla fanor såsom ett förebud af segern.

Hvem har icke i Frankrike åkallat henne?

Septembristerne sjöngo hennes hymner, under det de slagtade sina offer. Terroristerne utropade henne med guillotinen öfver hennes hufvud. Bonaparte svor att rädda henne, när han den 18 brumaire förrådde henne. Restaurationen förde henne i vecken af sin fana såsom ersättning för den ära, som kejsaren fört i vecken af sin. Ludvig Filip upphemtade henne i sin ordning på Juli-barrikaderna, för att, sedan han väl genom henne blifvit konung, släpa henne bunden framför kanon-mynningarna på Paris’ befästningar.

I sanning, man skulle kunnat tro att friheten, om hon just icke varit allas förvärfvade egendom, åtminstone vore vårt gemensamma arf och att, om det fordom under partistriderna funnits soldater för att bekriga henne, det numera blott funnes medborgare för att försvara henne.

Men förställningen är fallen och sanningen står klar.

En hvar visar nu öppet sina svagheter, sina lyten. Alla qvinnor synas unga och sköna under sammetsmasken och siden-dominon, alla partier unga och sköna under frihetens färger.

Men låtande masken falla, hvad visa de? hvad annat än träldomens bleka anletsdrag?

Träldomen! se der det sista ordet af frihetens motståndare.

I sin fruktan för att gå framåt, gå de tillbaka, oupphörligen tillbaka, letande i det mörka förflutna efter det gamla enväldets förrostade bojor, för att med dessa fjettra sin samtid, hvars barn de sjelfva äro eller borde vara.

Se vi icke styrelsens tidningar försvara inqvisitionen, under det att styrelsen sjelf försvarar jesuitismen både i ord och handling?

Hafva vi icke en konung, som, ehuru upplyftad på tronen af folkets blödande armar, likväl af lumpna dynastiska medeltids-intressen öppnar för samma folk successionskrigens blodiga fält?

Höra vi icke dagligen talas om den brutala styrkans rätt, om bajonett-spetsens och kanon-mynningens nödvändighet mot egna undersåter?

Är det icke sannt att man drömmer, att man hoppas, ja, att man till och med bereder en styrelse byggd på den gamla legitima principen, som är förnekelsen af folkens fria vilja och förnedringen af menniskans förnuft?

Ja, man vill ånyo höra samma ord, som Ludvig XV:s guvernör, när han såg folkhopen utanför Louverns fönster, sade till sin unge konung: “Sire, ce peuple est à vous!“

Men är det då en sanning att Frankrike under tolf århundraden nesligt fördragit denna förnedring af dess vilja, dess förnuft, dess rätt? Nej!

Ett stort folk underkastar sig visserligen någon gång despotismen. Det kan höra, utan att deraf känna sig förnedradt, Ludvig XIV utropade: “L’état, c’est moi!“ Hvarför?

Jo, derför att despotismen, tagen i dess sanna betydelse, icke är annat än koncentreringen af den nationella styrkan i maktens enhet, i en enda hand. Det är en falsk föreställning af det allmänna intresset som föder denna koncentrering.

Men när maktens enhet visar sig förmögen af någon kraftfull handling, som på ett eller annat sätt anslår national-stoltheten, national-äran, kan nationen för någon tid böja sig under den enda handen, emedan hon deruti tycker sig finna ett uttryck af sin egen vilja, sin egen kraft.

Men röjer denna koncentrering förakt för det allmänna intresset, äflas hon att föreviga sig på grund af någon rättighet omöjlig att definiera, söker hon t. ex. betäcka sig med Guds namn för att helga sin usurpation — då är hon icke mera despotismen; hon är något mycket värre: hon är tyranniet; hon förkunnar blott träldomen.

Hon kallar sig icke mera Ludvig XIV och har icke Colbert till minister. Hon kallar sig Ludvig XV och är ingenting annat än en frossare i madame Pompadours eller madame Dubarrys armar.

Det är en sådan monarki som frihetens fiender vilja gifva Frankrike, det är på detta sätt de vilja göra vårt sköna land otroget mot demokratien.

De förblindade! De inse icke att just derigenom, att de visa träldomen såsom monarkiens ursprung och bestånd, skola de göra republiken till det enda möjliga för Frankrike.

De skola beröfva monarkien allt det förstånd, som bekämpar träldomen, all den känsla, som lågar för friheten.

Ifrån det ögonblick de aftagit masken, hafva de förlorat all förmåga att inspirera Frankrike en enda af de känslor, som fäster ett folk vid en konung. De kunna icke ens hoppas på lyckan af en flyktig nyck.

Det är med nationerna som med menniskorna: de kunna återkomma till sin barndom, kunna bli barn på nytt, men blott för att dö.

Träldomen är någon gång början och slutet af ett välde. Friheten är deremot styrkan och jungfruligheten deraf.

Menniskan, som ur Guds hand emottagit suveräniteten, har återeröfrat den från de styrelser och partier, som inkräktat den. Hon har derefter förblandat den med den nationella suveräniteten, som är folkens rätt, och den sociala, som är mensklighetens.

Menniskan, som underkufvat naturen, som fängslat elementen, menniskan, som genom sitt snille eröfrat vattnet, elden, luften, hafvet, vindarne, ja, sjelfva himmelens blixt, är hädanefter okränkbar i sin suveränitet. Det vore en galenskap att förgripa sig deremot.

Träldomen är blott en fantôme i det förflutnas stoft. Friheten är framtidens lif och sanning.“

Den unge talaren tystnade.

Han läste bifall i sina åhörares blickar, om också ingen hand höjde sig eller någon mun öppnade sig för att gifva detta bifall luft. Tystnaden var blott en följd af försigtigheten.

Talaren bugade sig vördnadsfullt för sin församling, synbarligen smickrad af dess bifall.

Det var isynnerhet på några hufvud hans blickar föllo, liksom för att öfvertyga sig om dessa delade de öfriges tankar.

Dessa hufvud nickade gladt och uppmuntrande mot talaren ungefär på samma sätt som när läraren med en blick belönar och uppmuntrar lärjungen.

Den unge mannen ämnade efter några minuters uppehåll fortsätta sitt föredrag, då fyra knackningar af ett finger vände allas uppmärksamhet mot dörren.

“Det är Armand Cambon“, yttrade en af åhörarne.

“Han varnar“, yttrade en annan, som derefter skyndade till dörren och upplåste den.

Armand Cambon inträdde i salen med oron på sitt ansigte.

“Jag hörde steg af soldater på gatan“, förkunnade han, “och jag såg- gevärspipor blänka.“

“Ni tror att det gäller oss?“ frågade en af de församlade, en medelålders något fetlagd man med vackra anletsdrag, i hvilka derjemte öfverlägsenhetens billiga sjelfkänsla röjde sig.

“Jag misstänker det, monsieur“, svarade Armand.

“Godt!“ sade den förre; “sätt då nyckeln i dörren och tag sjelf plats innanför den ... Men, för all del, sätt åter på er ert glada ansigte, monsieur Armand, ty ...“

“Tyst!“ afbröt denne hviskande, “jag hör steg i trappan.“

“Jag hör ingenting“, menade en; “ni misstager er säkert.“

“Men ni hörde väl hvad den unge mannen sade“, yttrade en annan; “derför tyst!“

“Ja, tyst, tyst!“ hviskade de öfrige.

Det kan emellertid vara skäl att kasta en blick på gatan utanför detta hus, och äfven att se hvad som föregår i sjelfva trappan, för att derigenom finna huruvida vår hjelte, som ånyo uppträder på vår skådeplats, misstagit sig eller icke.

Utanför porten till huset stod en trupp municipal-garde med gevär för fot och uppför trappan smögo med ohörbara steg fyra personer, af hvilka den förste var civil-klädd och de trenne följande buro stads-sergeanternes välkända uniform.

Trappan och farstun voro upplysta af en liten vid muren fästad gaslampa.

Den civile pekade något förvånad på nyckeln som satt i dörren och lade derefter sitt öra tätt intill den för att lyssna.

De tre stads-sergeanterne stodo bakom den förre, framsträckande sina hufvud i samma riktning mot dörren, för öfrigt orörlige som stenbilder.

Hastigt vände den civile sitt ansigte från dörren och kastade en blick af yttersta förvåning på stads-sergeanterne, hvilka jemväl i sin ordning med samma förvåning betraktade hvarandra.

Saken var den, att det mest hiskliga och sönderslitande ljud hördes inifrån, snarlikt det som uppkommer, när en fullständig orkester på en gång stämmer alla sina instrument.

“Hvad är det?“ hviskade den civile; “kanske vi ha gått galet.“

“Huset n:o 15“, svarade en af stads-sergeanterne, “en trappa upp, en enda dörr i farstun ... vi ha gått rätt.“

“Ja, vi ha gått rätt“, vitsordade de tvänne öfrige stads-sergeanterne.

“Men det låter som om man tänkte musicera derinne“, yttrade den civile.

“Det var en helvetes musik“, sade en stads-sergeant, som säkert hade ömtåligt öra.

“Ganska riktigt“, svarade den civile; “kanske det också är bara djeflar som spela!“

Derefter förde den sistnämnde sin hand till nyckeln, öppnade dörren och steg in.

Stads-sergeanterne följde honom, dock icke längre än till dörrposten.

Salen hade ungefär samma utseende som nyss, ty alla de innevarande bibehöllo sina platser.

Den enda dekorations-förändring, som kunde upptäckas, bestod deruti, att alla de på pulpeterna liggande notböckerna voro uppslagna samt att hvarje ledamot af församlingen hade i sin hand ett musikaliskt instrument, en flöjt, en klarinett, en fiol o. s. v.

Talaren, som nu befanns sittande i karmstolen, höll i högra handen en stråke, under det hans blickar hvilade i den notbok, som låg framför honom.

Den gräsliga musiken tystnade vid den civile mannens inträde och allas ansigten vände sig mot honom, utan att likväl röja något tecken af obehaglig öfverraskning.

Armand, som stod dörren närmast, var naturligtvis den förste som blef föremål för den civiles uppmärksamhet.

Den unge arbetaren, lugnare än nyss, bugade sig djupt för den främmande.

“Hvad tillskyndar mig äran af sjelfva polis-kommissariens besök?“ frågade han.

Polis-kommissarien, en högväxt man i sina bästa år och med ett par ögon, hvaruti man nästan kunnat läsa hvad slags befattning han innehade, betraktade församlingen med en pedantisk noggrann blick, hvarefter han vände sig till Armand.

“Ni har nyligen återkommit till Paris“, började han.

“För några dagar sedan“, svarade Armand.

“Ni kommer sist från Lyon.“

“Om ni känner att jag varit i Lyon, så känner ni äfven att jag varit i Marseille och Rouen?“

“Ja, monsieur ... Ni reste för att finna arbete i dessa städer?“

“Ja, monsieur ... Men som jag icke fann det, så återvände jag till Paris.“

“Och ni har återkommit frisk och blomstrande som jag ser ... Ni har icke slitit ondt hvarken af resor eller af brist på arbete ... Ni har en lycklig natur, unge man.“

“Jag har arbetarens natur, och arbetaren har kamelens ... han kan hungra och törsta antingen han har arbete eller ej ... Vore ej förhållandet sådant, monsieur Didier, hade säkert under loppet af de trenne sista månaderna staden på sin bekostnad fått begrafva minst fyrtitusen arbetare och det blott i Paris.“

“Ni studerar statistiken, ni fördjupar er i tabell-verket, unge man.“

“Det är lätt att studera statistiken och fördjupa sig i tabell-verket, när tabellerna stå lefvande på hvarje torg, vid hvarje gathörn.“

“När ni kom till Paris, flyttade ni ej till er gamla boning vid rue Etienne.“

“Nej, ty mitt rum blef vid min afresa upptaget af en annan.“

“Af er vän monsieur Albert.“

“Af min vän monsieur Albert, efter ni så önskar det.“

“Som likväl icke bor der.“

“Icke det? ... Jag undrar ej på det, ty trakten är icke den trefligaste ... Men, monsieur, jag ser icke hvad allt det der har att göra med mig.“

“Jag har länge haft ett vaksamt öga på er, unge man.“

“Ah, då begriper jag hvarför det så länge gått motigt för mig.“

“Hvad menar ni?“

“Jag menar att när vissa ögon följa en arm syndare, så går det alltid illa för honom.“

“Ganska sannt, monsieur Armand“, ropade flere röster, under skratt.

Didier, bitande sig i läppen, mönstrade vår hjelte med en blick, som rättfärdigade både Armands och de öfriges ofördelaktiga tankar om polis-kommissariens ögon.

Armand syntes dock ganska lugn. Det är ofta mycket lättare att trotsa ett par fula ögon än ett par vackra.

“Emellertid bor ni sjelf nu här“, började ånyo polis-kommissarien.

“Ja, jag hyr två rum i detta hus.“

“Tvänne rum för en arbetare utan arbete, utan bröd?“

“Åh bevars ... mina anspråk inskränka sig blott till den lilla kammaren innanför salen, ty hvad sjelfva salen beträffar, så inser ni väl, monsieur Didier, att den är fullkomligt öfverflödig för min ringa person.“

“Visst icke öfverflödig för den, som har så många gäster som ni.“

“Som jag?“ yttrade Armand skrattande; “ni, som är så allvetande, monsieur Didier, vet då icke att jag hyr ut denna sal åt desse herrar, som en gång i veckan komma hit för att musicera.“

“Jaså, för att musicera?“ upprepade polis-kommissarien, skrattande på sitt sätt.

“Ja, och herrarne påstå att det skall vara ett af de bästa musik-rum i Paris.“

Polis-kommissariens granskande blick öfverfor ånyo församlingen. Det syntes tydligen på honom att han blifvit något bedragen i sin väntan.

Kanske hade man inberättat för honom, att detta hus vore tillhåll blott för det slags folk, som, när det icke har något att äta, griper till vapen för att med våld skaffa sig bröd.

“Messieurs!“ sade han slutligen, riktande sitt tal mot alla, “det kan icke vara er obekant att polis-prefekten vid det strängaste ansvar förbjudit alla hemliga sammankomster.“

“Polis-prefektens förordningar äro mycket tydliga“, svarade den fetlagde herrn med det öfverlägsna utseendet, i det han reste sig upp från sin bänk; “men om detta varit en hemlig sammankomst, hade säkert ni, monsieur Didier, icke funnit nyckeln sittande i låset till denna sal.“

“Mon dieu, tror jag icke att ni har en fiol i handen, monsieur Marrast!“ ropade polis-kommissarien.

“Hvarför väcker detta så er förvåning?“ frågade Marrast.

“En stor advokat spela fiol!“ yttrade Didier med sitt högst egna leende.

“Ni anser då advokaterne för ett omusikaliskt slägte“, sade Marrast; “behagar ni dröja qvar en stund, så skall jag ingifva er en bättre tanke om oss ... Säg mig blott hvad ni helst tycker om, ett solo af Auber eller en qvartett af Halévy? ... Vi hafva också Robert le diable att bjuda på.“

“Och ni, monsieur Marie, blåser klarinett, som jag ser“, fortfor polis-kommissarien, vändande sig till en annan herre.

“Och som ni äfven får höra, i fall ni önskar det“, svarade Marie, i det han bläddrade i sin notbok; “det är alls ingen konst, bara man känner noten och förstår sig på klaffarne.“

“Och monsieur Guéronnière som blifvit orkester-anförare!“ vände sig polis-kommissarien till den unge mannen som hållit föredraget.

“Denna tillfälliga befattning utgör min ära“, försäkrade orkester-anföraren, utan att se upp från partituret.

“Hvad säger ni då om mig som blåser fagott?“ frågade en annan med korpsvart hår och koppärrigt ansigte.

“Ah, monsieur Crémieux!“ utbrast polis-kommissarien; “min sann har icke Nationals hela redaktion blifvit ett harmoniskt sällskap.“

“Kan det vara någon hemlighet för er att harmonien alltid varit rådande inom National?“ frågade Crémieux.

“Ni har ej något uppmuntrande ord för mig“, sade en man med jättelik växt och tjockt svart skägg, och hvilken uppreste sig med en flöjt i handen.

“Flöjten är just ett instrument som anstår er, monsieur Caussidière“, menade Didier; “det är så många smyghål på flöjten.“

“Men jag trotsar er att, oaktadt er ålnatur, kunna krypa igenom ett enda“, svarade Caussidière.

Polis-kommissarien vände sig föraktligt från flöjtisten.

“Behagar monsieur sitta?“ frågade Armand, som utkom från det inre rummet med en stol, den han stälde bakom polis-kommissarien.

“Det var artigt, monsieur Armand“, yttrade Marrast; “vi hoppas få behålla monsieur Didier för hela aftonen ... lita på, ni skall få höra en ypperlig musik ... det bör bli en angenäm nyhet för en man som är invigd i alla konster, utom de sköna.“

“Utan tvifvel“, medgaf Didier, sättande sig, “det fattas blott Louis Blanc vid violoncellen och Ledru Rollin vid kontra-basen, så vore allt i sin behöriga ordning.“

“Den är dålig musikus, som tror att Ledru Rollin och Louis Blanc höra till vår orkester“, anmärkte Marrast.

“Spelen emellertid, messieurs!“ uppmanade Didier; “jag vill helt och hållet vara öra.“

Orkester-anföraren knackade med stråken på pulpeten.

“Hafva alla stämt?“ frågade han.

“Ja“, ropade somliga.

“Nej“, ropade andra.

“Stämmen då!“ anbefalde orkester-anföraren.

En ny stämning började, om möjligt ännu gräsligare än den förra. Den som stämde pukorna dunkade så att fönsterrutorna skallrade.

Polis-kommissarien lofvade för mycket, när han sade sig helt och hållet vilja vara öra. Han vred sig på stolen och höll händerna för öronen.

En sådan musik kunde jaga hin onde på dörren, och en polis-kommissarie är icke mer än menniska.

“Hållen upp! hållen upp! nog, nog!“ ropade han lomhörd; “jag uthärdar icke ... nog, nog!“

Orkester-anföraren knackade ånyo i pulpeten och det blef tyst i salen.

“Ursäkta, monsieur Didier!“ sade han; “jag inser nog att era öron måste lida af sådana disharmonier, men det kommer deraf att ni icke är musikus ... Jag har sett Meyerbeers ögon blixtra, när hans orkester börjat stämma ... Nu måtte det väl vara stämdt nog?“ frågade han derefter sitt kapell.

“Nej, nej!“ svarade flere af amatörerne.

“Stämmen då!“ anbefalde ånyo den vane och härdade musik-direktören.

“Nej, nej!“ skrek polis-kommissarien med full hals; “nu är det jag som stämmer, ja, jag stämmer eder alla inför instruktions-domstolen i morgon förmiddag klockan tolf.“

“För hvad ämnar ni då anklaga oss?“ frågade Marrast; “för det vi söka stämma väl, som ännu icke är förbjudet? ... Men hvarför då välja instruktions-domstolen till forum? ... Hvarför icke hellre Académie royale de Musique eller Opéra-comique, som för denna sak vore kanske det tjenligaste?“

“Jag ämnar icke anklaga er för den vackra musiken“, svarade Didier, “utan för den lilla vackra texten dertill.“

“Och texten är?“

“Upproret och republiken“, svarade polis-kommissarien med en genomträngande blick på församlingen.

“Om ni det tror, så bör ni stanna qvar för att höra på musiken“, yttrade Caussidière med sin dofva basröst; “vi hålla på med tredje akten till Robert le diable och ämna börja just vid det ställe, der afgrundsandarne ropa på en furste.“

En fransk maskerad är den omaskerade glädjen. Masker och kostymer synas der vara till mindre för att dölja anletsdrag och mystifiera personer, än för att gifva ett slags rättighet åt nöjet att öfvergå till ysterhet och åt glädjen att stiga till öfverdåd.

Allt är tygellöst, uppsluppet, vildt, och att räkna alla de satirens pilar, som derunder korsa hvarandra, vore detsamma som att vilja räkna dropparna af den regnskur, hvilken faller öfver vårt hufvud.

Men pilen afskjutes utan vrede och emottages utan hämnd. Glädjens allt omfattande guddom uppmuntrar det ena på samma gång som han hugsvalar det andra eller, med andra ord, läker i detsamma han sårar.

Verldsföraktet och flegman, det förra med rynkad panna och den sednare med sömniga ögon, må gerna vid sitt inträde i en fransk maskerad-salong ropa: “Det är galenskap, idel galenskap!“ Men följande ögonblick äro de bestämdt lika galna som alla andra, utan att dagen derefter ens söka göra sig reda för orsaken till metamorfosen, skimrande för deras minne såsom en brokig dröm.

Ja, den är hänförande denna vilda lek, denna stormande dans, som rasar der på teater-tiljorna, belyst af tusentals lågor, som blända ögat, medan örat tjusas af den herrligaste musik. Men denna musik, hur stark och rytmisk den än är, arbetar likväl fåfängt för att bringa den brokiga skaran till takt och ordning.

Vi hafva aldrig sett några så dansa utan all takt som fransmannen och fransyskan; men huru kan den glädje hålla takt, som icke erkänner några gränser? Huru är ordning möjlig för de blad och blommor, som den osynliga, men mäktiga väderhvirfveln sätter i rörelse?

Det är just deruti som det egendomliga, det hänförande ligger, och man begriper snart hvarför orkestern, sina alla basuner och pukor oaktadt, dukar under. Han delar alla revolutions-chefers vanliga öde, att förgås i samma storm han framkallat.

Det är, med ett ord, en dans hals öfver hufvud, endast ett virrvarr af brokiga armar och brokiga ben man ser framför och omkring sig.

Fransmannen och fransyskan, ifrån det ögonblick de instörta i dans-salongen, äro blott armar och ben och dessa i oupphörlig rörelse ända tilldess sista trumpeten ljuder.

Ja, äfven efter afblåsningen.

Debardören dansar ännu, dansar öfver boulevarden, dansar genom gränderna, dansar uppför trapporna till sjette våningen, dansar i den trånga kammaren, dansar om alla sina dansar i drömmen och dansar slutligen, väckt af morgonsolens första stråle, emot sitt arbete, hvilket äfven går som en dans.

Men hvem är då debardören?

Debardören är maskeradens hjeltinna, och hjeltinnans hela beklädnad utgöres af skorna, strumporna, pantalongerna och chemisen. Ingenting mera, men ofta någonting mindre, ty genom den oupphörligt våldsamma rörelsen händer ofta, att den sistnämnda klädes-persedeln halkar ned nästan till midjan.

Pantalongerna, af sammet eller siden, gå icke så långt ned att de dölja den vackra runda vaden, och icke längre upp än till det smärta smidiga lifvet.

Debardören vill ej dansa sig lungsot på halsen, och derför nyttjar han ej snörlif. Han vill vara mjuk, obesvärad, graciös, och derför brukar han ej planchett.

Debardören är den värsta tjufpojke man kan tänka sig. Han sparkar helt obesväradt sin kavaljer vid örat, ifall denne ej hoppar som han, slår omkring sig med händerna som han, skriker och väsnas som han.

Mången böjer sig ända till stoftet för att på nära håll kunna beundra en vacker fot. På den franska maskeraden kan man ha ryggrad af jern och ändå få den lilla foten på näsan, kanske oftare än man är hugad.

Debardören är en fasa för de engelsmän, som besöka maskeraderna, ty han hatar tråkighetens originalitet.

Albions styfsinte son måste antingen fly eller dansa, dansa eller bjuda på champagne, hvilket han lika ogerna gör, ty allt hvad man förtär på dessa maskerader kostar mer än tredubbelt mot på andra ställen.

Det är också till det mesta blott utlänningar som rikta restauranten. Fransmannen och fransyskan behöfva ej vin och konfekt för att kunna dansa och ha roligt. Det fordras mycket punsch och mycket sötsaker för att få våra svenska herrar och damer trefliga, och just derför är det så kännbart att vara svensk, isynnerhet när man är på maskeraderna i Stockholm.

Hvad debardören för öfrigt beträffar, så tycker kanske mången, som endast hört honom beskrifvas, att han väl litet representerar det qvinligt säfliga och blygsamma; men den som ser honom, begriper ej hur han kan vara annorlunda.

Det öfverdådiga hörer till kostymen, till pantalongerna, och åt dessa hafva ju vi männer gifvit reputationen; och att debardören kastar sina ben högre än vi, kommer naturligtvis deraf att han har böjligare leder.

Debardören tror att försynen icke gifvit honom denna böjlighet för roskull. Det är lika omöjligt för debardören att gå “stilla och städadt“ som det är för snäckan att piruettera eller för ankan att gå graciöst.

Något som sårar blygsamheten ha vi likväl icke kunnat upptäcka hos den vilde debardören, och vi tvifla på att någon annan har gjort det. Samma strålande glädje, som utgör hans egendomliga prydnad, utgör också hans skydd.

Hans barm är, vi bedyra det, så blottad, att en svensk matrona skulle vid åsynen deraf få slag eller åtminstone låtsa få det; men det rörer sig, åtminstone för tillfället, så mycken oskyldig fröjd under de “liljekullar“, att man omöjligt har tid att tänka på meningen med schalar och schaletter.

Dock, det finnes äfven på de franska maskeraderna fruntimmer med sidenklädningar och dominor af alla färger, och hvilka gå “stilla och städadt“.

Man finner dem ej på danstiljorna dernere, utan i foyer’erna, korridorerna och på loge-raderna, det maskerade nöjets ställen, de hemliga mötenas tysta verld.

Der skrikes ej, men hviskas; der sparkar man ej hvarandra vid örat, men trycker hvarandras hand. “Stilla och städadt“ söker flickan sin älskare, “stilla och städadt“ hustrun sin amang. Der är också glädje, också nöje, men en glädje som kanske kostar tårar, ett nöje som kanske kostar blod.

Mer än en röd blomma på oskuldens kind har kanske hvitnat, mer än en hvit blomma i Boulogne-skogen blifvit röd, innan följande dagens sol speglat sin sista blick i den rastlöst flytande Seinen.

Den rikveckade siden-dominon går likväl upp ända öfver halsen och den nyfikne dödlige ser ingenting annat än siden och blonder. Anständigheten behöfver icke blunda, fastän dygpen gråter.

Vid anblicken af en fransk maskerad-salong kan man derför med skäl säga, att medan de bättres laster “stilla och städadt“ sitta på raderna, tumlar de sämres glädje vildt och tygellöst om på golftiljan.

“Ah! hvilken glans, hvilket lif!“ utropade en lång, smärt gestalt i Pierrot-kostym, hvilken, nyss inkommen i den ofantliga opera-salongen, stannat på öfversta steget till den trappa, som leder ned till de dansande, och med hopslagna händer öfverskådade de figurerandes brokiga, vildt hoppande skara; “hvilken glans, hvilket lif! ... När såg jag något dylikt?“

“Hvad var det jag sade?“ frågade en annan Pierrot af ungefär samma växt som den förre och hvilken hade följt denne in; “du trodde du, stackars Félix, att Lyon var det bästa på jorden.“

“Ja, du har rätt, Armand!“ yttrade den förre; “Lyon är stjernan, men Paris, Paris är solen ... Ja, här måste jag få outsägligt roligt ... Hör hvilket skratt dernere! se hvilka lustiga figurer! ... Åhå, aha, haha!“ skrek ynglingen, i det han svängde Pierrot-mössan flere hvarf öfver sitt hufvud.

För att genast presentera den glade ynglingen, berätta vi, att han är köttslig kusin till vår hjelte.

Hans fader, skräddare i Lyon, med namnet Lambert, är gift med en syster till Armands aflidna moder.

“Far nu varligt fram, kära Félix, så att jag ej tappar bort dig i hvimlet“, varnade den ene tjuguåringen faderligt den andre.

Men Félix, som nu var mera öga än öra, tog ett nytt steg utföre, för att så fort som möjligt komma ned bland de hoppande, då hans färd genom ett yttre, högst oförväntadt medel till den grad påskyndades, att han icke allenast med ett enda skutt kom utför alla trappstegen, utan äfven störtade framstupa mot golfvet och låg der så lång han var, under ett allmänt jubel från både dansande och åskådande.

Félix var dock ögonblickligen åter på benen och sprang tillbaka mot trappan, svärjande under masken.

Men just som han satte foten på nedersta trappsteget för att träda upp, hejdades han af municipal-gardisten, som stod post nedanför trappan.

“Monsieur!“ ropade denne; “pardon! men vill ni gå ut, måste ni gå en annan väg, ty denna bär blott in.“

Det hör nämligen till ordningen att särskilda vägar finnas för kommande och gående, hvarigenom mycken trängsel och oreda förekommes. Den som står i trappan, kan således spela de nedgående hvilket oskyldigt puts som helst, utan att vara åtkomlig för näpsten.

“Det var ni som knuffade mig!“ ropade Lyonäsaren till en mask, som stod midt i trappan och skrattade högre än alla de andra. Denne var en debardör i jacka och pantalonger af guldbroderadt svart silkessammet, hvita silkesstrumpor med svarta sammetsband, likaledes broderade med guld samt på hufvudet en svart sammets-tock med hvit strutsfjäder, som hängde ned öfver venstra skuldran.

Kostymen, hvartill hörde svart sammetsmask, var splitter ny och skilde sig från de öfrige debardörernes genom jackan, hvilken, efter hvad vi nyss nämnde, icke tillhör den äkta debardören.

“Otacksamme Pierrot!“ svarade debardören, “har du någonsin hört fjäriln klaga öfver att han fått vingar?“

“Vingar! ... hvilka vingar?“ frågade Félix, som icke begrep hur man kunde tala om vingar med den som nyss dumpit på näsan.

“Dem du förlorade, när du föll“, svarade debardören; “det är fem eller sex andra som jag bevingat före dig, och de flyga ännu kring salongen ... Men du, arme Pierrot, skall bli en puppa för evigt.“

“Men i alla fall var det ganska oskickligt“, brummade Félix, hvilken var snarsticken, såsom småstadsbor i allmänhet.

“Var det oskickligt?“ ropade debardören; “vänta, skall du få se.“

En jättehög figur visade sig i detsamma midt i trappan, klädd i skinn och med ett tigerhufvud till hjelm, samt en stor messingslur i handen.

Denna mask skred med långsamma och tunga steg utför trappan. Men hastigt såg Félix honom göra ett förtvifladt skutt utföre och med dånet af en ramlande pelare falla omkull på golfvet.

Jätten, snart på benen, rusade, liksom Félix mot trappan, rytande som ett lejon och hotande med messingsluren, men hejdad af municipal-gardisten måste äfven han återvända med oförrättadt ärende.

Félix hade icke blott sett den flygande jätten, utan äfven den allra vackraste lilla hvita sko flyga i luften, och som denna sko icke kunde vara mindre än foten, som bar den, så fann han att den icke på långt när syntes så frånstötande som den hade känts.

Också började han med mera försonlighet betrakta den vackre debardören.

Armand, som varit vitne till de begge upptågen, alltför vanliga hos debardörer, hade derunder med mycken uppmärksamhet lyssnat till debardörens röst. Denne lossade något på sin mask, förmodligen för att hemta andan efter sina ansträngningar.

Derigenom kom Armand att få se något af debardörens ansigte.

Armand syntes angenämt öfverraskad af hvad han såg.

“Pierrot har orätt uti att klaga“, sade han, närmande sig debardören; “han borde snarare anse alltsammans för en ynnest af lyckan, ehuru farten emot vanan gick mera utföre än uppföre ... Men, vackra debardör, jag trodde mig genast igenkänna dig på rösten.“

Debardörens svarta ögon, blixtrande genom masken, riktade sin eld mot Armand.

“Och hvem tillhör min röst?“ frågade den förre.

“Densamma, som jag hörde en gång, men fåfängt väntade att få höra den andra.“

“Dubble Pierrot, med mask för ansigtet och mask för orden!“ svarade debardören.

“Första bokstafven till ditt dopnamn är C.“, yppade Armand.

“Och den andra?“

“Är o.“

“Ah! ... men hvem är då du?“ frågade debardören, synbart öfverraskad.

“Låna mig din arm och låtom oss lemna trappan.“

“Men hvem är du och hvad vill du?“

“Kom!“

Armand med debardören under armen gick utför trappan.

Hans kusin Félix, annammad af en annan debardör, var redan inne i den stormande valsen.

När man ser en fransman och en fransyska famna hvarandra under dansen, glömmer man att de äro två personer. Medan hennes ena arm hvilar på kavaljerens ena axel, ligger hennes hufvud mot hans andra och de äro liksom växta tillsammans.

“Bibehåller ni ännu er afundsvärda plats hos hertiginnan de Beaudreuil?“ frågade Armand sin debardör, stannande nedanför orkestern, hvilken plats Armand valt för att i den starka musiken finna ett skydd mot nyfikna öron.

“Ah! ni vet då att jag är hos hertiginnan de Beaudreuil!“ förvånade sig ånyo debardören.

“Jag visste blott att ni varit, men nu vet jag äfven att ni är ... Ni är då lycklig, mademoiselle Collette ... Men ... men hur är det med hertiginnan?“ frågade han, dertill drifven af en oemotståndlig nyfikenhet.

“Det var en besynnerlig fråga“, anmärkte debardören, som säkert icke begrep hvad en hertiginna de Beaudreuil kunde hafva med en Pierrot på opera-maskeraden att göra.

“Visserligen, så framt det är en sanning att alla nygifta äro lyckliga.“

“Men ... men hvad del kan ni taga i hvad som rörer den stackars hertiginnan?“

“Ah, ni har förrådt er ... hon är då icke lycklig! ... Men hur kunde hon också vara det!“ yttrade Armand, icke besinnande i sin ifver, huruvida ett sådant yttrande vore förenligt med grannlagenheten.

“Ni förskräcker mig, monsieur!“ ropade debardören, släppande sin kavaljers arm. “Men ni begagnar er för mycket af ert inkognito, monsieur“, återtog debardören; “ni har sagt mig saker, dem ni icke skulle upprepa såsom demaskerad.“

Armand tog af sig masken.

“Armand Cambon!“ ropade debardören med glad öfverraskning.

“Ni kommer då ihåg mitt namn? ... Ni känner då igen mig!“

“Men hvar har ni uppehållit er under dessa tvänne månader?“

“Man har då frågat efter mig?“ frågade Armand med hämmad andedrägt.

“Vi ha verkligen önskat se er, men ni var liksom försvunnen från jorden.“

“Hvem har önskat se mig?“ frågade Armand, utan att dölja sin glädje.

Debardören fäste med ett uttryck af förundran sina blickar på vår hjelte.

“Är det hertiginnan?“ fortfor han.

“Samma dag hertigen och hertiginnan hemkommo från kyrkan, frågade den sednare efter er.“

“Och hvad ville hertiginnan mig?“

“Det vet jag ej, men jag vet, att strax efter det hemliga samtal, som de nygifta efter hemkomsten från kyrkan hade med hvarandra, bad mig hertiginnan forska efter er.“

“Det var då ett hemligt samtal?“

“Ja, som jag sade.“

“Men ni känner kanske icke ...“

“Hvarom frågan var ... nej! ... men från den stunden har hertigen och hertiginnan knappast talat med hvarandra.“

“De lefva då skilda?“

“De bebo samma hus, men hvar sin våning, och hertiginnan lefver det mest ensliga lif ... Jag anade genast, från det första jag såg er, monsieur Armand, att ni på något sätt vore invecklad i denna dystra familj-hemlighet ... Kanske skulle ni kunna upplysa mig om ...“

“Ni minnes icke om hertiginnan nämnde mitt namn, innan hon begaf sig till mairen för att viga sig med hertigen?“ frågade Armand, i stället för att upplysa.

“Nej ... Men hvarför skulle hon just då nämna ert namn?“ sporde Collette, hvars nyfikenhet var i stigande.

Armand ville ej tillfredställa kammarjungfruns nyfikenhet, eller också hörde han ej hennes fråga, ty han syntes tankfull och grubblande, hvilket synbarligen icke behagade debardören.

Orkestern tystnade och den vilda valsen upphörde.

“Vackra debardör, ni är skyldig mig upprättelse“, ropade en ungdomlig röst helt nära de begge.

Armand igenkände i rösten sin kusin.

“Hvad fordrar du, olycklige Pierrot?“ frågade debardören.

“Om du vore en man, skulle jag fordra ditt lif“, svarade Félix.

“Bra, Pierrot! ... Men som jag icke är en man ...“

“Så fordrar jag nästa française.“

“O! en dans är ofta mer än lifvet.“

“Den är en narr, som icke fordrar det mesta“, yttrade Félix, mätande med sina blickar debardörens retande gestalt.

“Godt! jag tillhör dig“, försäkrade denne, räckande Félix sin hand, troligtvis mera belåten med en dansande än en grubblande Pierrot.

“För hela maskeraden?“ frågade Félix med förtjusning.

“Du är djerf ... men låt mig först se hur du förer dig i françaisen.“

Derefter kastade sig Pierrot och debardören in i trängseln.

Armand stod qvar på sin plats, tilldess orkestern uppspelte françaisen, hvarefter han ämnade sig fram till en annan sida af salongen.

Någon slog honom på axeln.

Han vände sig om och blef varse Albert, hvilken vi, under loppet af denna berättelse, vid ett par tillfällen funnit på vår hjeltes väg. Albert var omaskerad och i vanliga svarta kläder.

Högst få äro de som på de franska maskeraderna begagna vanliga svarta kläder, då deremot de flesta hafva karakters-masker, hvilket är raka motsatsen till hvad som brukas på de svenska.

“Välkommen till Paris!“ helsade Albert.

“Fägnar mig att få se er, monsieur!“ besvarade Armand helsningen.

“Jag vågar knappast smickra mig med det“, yttrade Albert något ironiskt: “det har snarare förefallit mig som om ni undveke mig.“

“Hur kan ni tro det?“

“Ni har icke besökt mig efter er ankomst till Paris.“

“Men ni torde likväl veta att jag på vederbörlig ort gjort reda för min resa.“

“Jag vet det, och vi ha alla möjliga skäl att vara nöjda med er.“

“Så mycket bättre“, svarade Armand kort.

“Men det tycks som om ni icke mera vore nöjd med oss.“

“Hur då?“

“Eftersom ni lemnat La Réforme och flyttat in i Le National.“

Upplysningsvis bör kanske nämnas att Le National och La Réforme voro tvänne republikanska tidningar som på den tiden utgåfvos och af hvilka den förre redigerades af Marrast och den sednare af Ledru Rollin. Beggedera hade sina mäktiga partier, det förra bestående af de mest bildade inom nationen, och det sednare förnämligast af arbetsklassen samt till följd deraf starkast, åtminstone hvad antalet beträffade.

“Det är ett karnevals-skämt, när ni talar om min flyttning från den ena tidningen in i den andra“, svarade Armand, “ni som mera än någon annan vet att jag, tyvärr, saknar all författareförmåga.“

“Ni låtsar icke förstå mig, monsieur Armand, ehuru ni ganska väl begriper hvad jag menar.“

“Och det är?“

“Att ni, efter att förut nitiskt hafva tjenat oss, numera tjenar Marrast och hans vänner.“

“Det är icke personer utan saker jag tjenat och tjenar ... Den sak, som förefaller mig klarast och möjligast, den egnar jag min obetydliga tjenst och det af hela mitt hjerta.“

“Vår sak skulle således hvarken vara klar eller möjlig?“ frågade Albert med ett medlidsamt löje.

“Detta ställe är just icke det lämpligaste för ett samtal som detta“, anmärkte Armand.

“Jag medger att det är en stor skilnad emellan Le National och La Réforme“, yttrade Albert.

“Så-åh!“

“När den sednare handlar, pratar blott den förre ... men det är icke med öppen mun och korslagda armar man når målet.“

“Le National skall veta handla, när tiden blir, och skall äfven nå målet, utan att, såsom La Réforme, hafva lofvat mera än den kunnat hålla.“

“Denna visdom har ni lärt er utantill i Le National.“

“Jag har läst den innantill under mina resor i departementerna ... Ehuru sjelf arbetare, ser jag icke huru ens hälften af de förhoppningar, ni gifvit arbetsklassen, skall kunna uppfyllas ... Att uppdrifva åskmoln på himmelen utan att i tid skaffa sig åskledare, är en visdom, som jag ej kan förstå.“

“Men förstår ni då icke att ...“

Samtalet, som förts hviskande, afbröts genom françaisens slut.

Armand återfann snart sin kusin arm i arm med hertiginnans kammarjungfru. Begge voro demaskerade.

På de franska maskeraderna går man icke länge maskerad, icke ens fruntimren.

De vackra äro naturligtvis de första som afkasta den besvärliga masken. De fula följa snart exemplet, liksom de visste att den sanna glädjen gör alla ansigten vackra.

På raderna är man deremot maskerad för hela natten, liksom man är det för hela lifvet.

“Vet ni, jag är riktigt förtjust i er kusin“, hviskade Collette i Armands öra.

Félix behöfde icke tala om sin förtjusning. Den strålade i hans ögon, i hela hans ansigte.

Men så var han också ganska afundsvärd. Han ledde vid sin arm icke blott den smakfullaste kostymen, utan äfven en af de vackraste flickorna på maskeraden.

“Ni vet då redan att han är min kusin?“ frågade Armand Collette.

“Ack, jag vet mycket mera“, svarade hon; “den stackars gossen har ingen älskarinna, fast han varit tre dagar i Paris, och det är ert fel, monsieur Armand.“

“Hur då?“

“Ni följer ju honom öfver allt med en mentors stränghet, ni låter honom icke ensam taga ett enda steg ... Ni vill till gubbe genast förvandla en yngling, som är född till hjelte.“

“Hjelte! ... Min kusin redan en hjelte?“ yttrade Armand småleende.

“Ja visst ... han har redan två dueller på halsen“, förklarade Collette.

“Den ena på värja och den andra på sabel“, tillade Félix med fortfarande munterhet. “Men se sådana löjliga figurer derborta“, tillade han; “ohoj!“

“Min gud, hvad vill det säga!“ ropade Armand, icke delande sin kusins glada lynne.

“Två af de personer, som jag hjelpt utför trappan på samma sätt som jag hjelpte er kusin, vågade nyss med någon bitterhet anfäkta mig för min hjelpsamhet; men er kusin ... Ah, det är en förträfflig gosse, som jag bestämdt kommer att älska både mycket och länge.“

Félix tryckte med strålande ögon debardörens begge händer till sina läppar.

“Huru mycket det blir, kan jag ej bestämma“, svarade Armand; “men hvad jag bestämdt vet är att det icke blir länge, ty Félix går att låta döda sig ... Han kan ju hvarken handtera värja eller sabel ... Ni kan väl icke fordra, mademoiselle, att den stackars gossen skall låta döda sig som ett värnlöst djur?“

“Åhå“, inföll Félix, “du skall få se: du skall bli min sekundant du ... Nej, men se den der galningen med Notre-dame på näsan ... ha ha!“

“Men det är ju så sällan man stupar i dueller“, anmärkte Collette med en ängslig blick på sin kavaljer.

“När och hvar skulle du möta dina motståndare?“ frågade Armand sin kusin.

“Jag skulle möta dem begge i Boulogne-skogen i morgon förmiddag, den ene klockan 9 och den andre 10“, svarade Félix; “jag tycker just att det kan vara lagom, och måtte väl hinna affärda den ene på en hel timma ... Men innan jag beger mig till stället måste du ge mig några lektioner, några goda råd ... Ljufva Collette, blir det mazurka eller polka?“

“Mitt första råd är att du så fort som möjligt visar mig på dina motståndare, ty i egenskap af din sekundant har jag åtskilligt att uppgöra med dem före affären, som, uppriktigt sagdt, icke är att leka med.“

“Champagne! först måste vi dricka champagne!“ skrek Lyonäsaren; “Collette, du och jag, vi tre ... champagne!“

“Ah, der står den ene“, yttrade Collette, visande på en omaskerad Pierrot, som stod helt nära dem med trefärgade band kring den höga röda mössan.

“Han!“ ropade Armand; “jag känner honom ... Dröjen här ett ögonblick, medan jag talar med honom.“

Armand närmade sig ifrågavarande Pierrot.

“Monsieur Eugène!“ sade han; “ni har blifvit utmanad?“

“Ja, gud vare lof!“ svarade denne; “ni kommer just lagom för att bli min sekundant, i fall det roar er.“

“Vid hvilken tid är mötet utsatt?“

“Klockan 9 ... det var så länge sedan himlen beskärde mig ett sådant nöje.“

“Men ni måste för denna gång afstå från detta nöje“, förklarade Armand.

“Morbleu! ... Ni har för stora anspråk på en vän, monsieur Armand.“

“Den som ni skulle slåss med är min kusin.“

“Följaktligen en man med hjerta i bröstet och jern i armen, ifall han brås på er ... Så mycket bättre ... Ni tror er släcka min törst och retar den i stället.“

“Ni vet att jag hyser för er den djupaste aktning“, yttrade Armand.

“Liksom jag för er“, svarade Eugène.

“Jag skulle för er kunna våga mitt lif, om det gälde.“

“Äfven det tror jag ... Men jag förstår icke ...“

“Men oaktadt all min vänskap för er, nödgas jag slåss med er, monsieur Eugène!“

“Med mig!“ utropade denne förbluffad.

“Klockan 8 i morgon bittida.“

“Men hvarför? hvarför?“

“För att hindra er från att klockan 9 döda min kusin.“

“Men det är ju rent af en galenskap ...“

“Det är en ren nödvändighet ... Min kusin har följt mig från Lyon, der han har sina föräldrar ... Jag har lofvat dem att taga deras son under mitt beskydd så länge han vistas i Paris, och jag kan derför icke skicka honom hem såsom lik ... För öfrigt blir striden emellan er högst ojemn ... Ni är mästare i alla slags vapen; han har knappast dragit svärd ur skidan.“

“Men jag inser i alla fall icke hur detta kan bli någon anledning till duell oss emellan.“

“Det är ej ondt om anledningar, och jag nödgas söka en sådan.“

“På hvad sätt?“

“Genom att nu på stället offentligen förolämpa er.“

“Förolämpa mig? ... på hvad sätt, frågar jag ånyo?“

“Jag nödgas trampa er på foten eller gifva er en örfil ... Det beror bara på er att säga, hvilketdera som besvärar er minst.“

“Fi donc, min vän! ... personer som vi kunna mötas med svärd och pistol, men aldrig med fötter och knytnäfvar ... Jag måste afstå från mitt nöje för morgondagen ... Men, sacredieu, det är ju er kusin som utmanat.“

“Han skall skatta sig lycklig att hafva fått utmana er, utan att göra bekantskap med er värja.“

“På det hela taget var det en lumpen anledning“, tröstade sig Eugène.

“Det återstår bara ett försonligt ord åt den vackra debardören, hvilkens skämt ni kanske för alvarsamt upptagit ... Min kusin var då, som ni snart skall finna, klokare och derför har han också gjort en ganska vacker eröfring på denna maskerad.“

Under dessa ord förde vår hjelte sin vän fram till Félix och debardören, presenterande för dem monsieur Eugène, en ung student, som likväl redan gjort sig känd för sina glödande sånger till frihetens och republikens ära.

Eugène vände sig först till kammarjungfrun och egnade henne följande till hälften framgnolade kuplett:

Collette, försonad och förtjust, applåderade af hjertans grund; och Félix, återtagande utmaningen, bjöd på champagne, i stället för sitt blod, till allas stora tillfredsställelse.

“Men hvar hafva vi nu den andre?“ frågade Armand Collette.

Kammarjungfruns blickar flögo genom salongen och fästade sig slutligen vid en kolossal gestalt, som stod midt på golfvet med korslagda armar och omgifven af en mängd andra masker.

“Der ha vi honom“, upplyste Collette, “den oförskämde! han ville slita af mig masken, må ni tro, och skulle säkert ha gjort det, om icke er kusin hindrat det ... Detta gaf anledning till ordvexlingen, som slutade dermed att han utmanade er kusin.“

“Jaså, det var han som utmanade ... Ni menar den der med tigerhufvudet?“

“Ja, är det icke en hisklig mask?“

“Och med messingsluren i handen?“

“Ja, det är densamme ... han ser minsann icke försonlig ut ... få se om ni kan dressera tigern, få se om ni kan få honom så långt som jag.“

“Ja, jag minnes nu att ni fick honom på näsan ... men ni är oemotståndlig i alla afseenden, mademoiselle Collette.“

“Så säger er kusin också.“

“Ni sätter hans omdöme öfver mitt“, yttrade Armand skrattande.

“Ack, monsieur Armand!“ ropade Collette, “hur mycket hade det icke kunnat blifva af er! ... Men ni glömmer att ni är ung, och derför glömmer också ungdomen er ... Vet ni, ni har åldrats mycket sedan jag sist såg er, monsieur Armand ... Men skynda nu och ställ allt till rätta, ty när jag närmare tänker på saken, skulle jag ej så snart vilja bränna ljus i kyrkan för er kusin.“

“Jag vill försöka“, sade Armand; “gån emellertid före mig ned i restaurationen åt höger ... jag skall snart vara hos er.“

“Ja ja, till champagnen“, skrek Lyonäsaren, angelägen om att sätta sin fars pengar i rörelse.

Armand skildes ånyo från sitt sällskap och nalkades jätten, som omfladdrades af en hop masker, hvilka skämtade med honom, utan att få sitt skämt besvaradt.

Svarade han någon gång, så skedde detta genom en lur, som han förde till munnen och hvarigenom rösten fick ett högst doft och omusikaliskt ljud.

Jättens kostym, sedd på närmare håll, röjde ingenting mindre än finhet och harmoni. Den syntes snarare beräknad på att afhålla än att tilldraga.

Hufvudet betäcktes af ett slags hjelm af en maläten tigerhud, hvilken fordom kanske varit begagnad såsom skylt af någon bundtmakare. Den öfriga delen af kroppen betäcktes af en raggsliten vargskinnspels, nedantill ihopskarfvad med annat slags skinn, så att den gick ned ända till fötterna, dessa betäckta af ludna skor, proportionerliga till det öfriga.

Masken för ansigtet, af grå kardad ull, dolde hvarje fläck deraf, med knappa öppningar för ögonen och munnen.

Endast under karnevals-tiden, då maskerad-friheten är obegränsad, kunde en dylik karrakters-mask vinna inträde i en fransk salong.

Med ett ord, hela gestalten gjorde på Armand ett obehagligt intryck och han förestälde sig nästan med fasa sin kusin framför en sådan motståndare. Det föreföll honom derför ganska motbjudande att inlåta sig i samtal med denne vilde. Men nöden hade ingen lag.

I Frankrike leker man ej med utmaningar. Fegheten är en af de synder, som derstädes kanske minst förlåtas.

En ny dans, uppspelad af orkestern, skingrade snart de masker, som hade samlat sig omkring kolossen, hvilken derefter skred närmare ena väggen, förmodligen för att söka sig plats på någon af sidobänkarne.

Armand följde och upphann honom.

“Furste af skogarne!“ började Armand samtalet; “tigerns hud och vargens pels förråda grymhet och blodtörst; men lammskinsbrämen nedantill röjer mildare känslor ... Tillåter du mig ställa till dem några frågor?“

Kolossen, som stannat och vändt sig emot Armand, såg på honom en stund, hvarefter han nickade jakande.

Armand fortfor:

“Hvem skulle, när han ser dig så fredligt vandra uppå detta ställe, kunna föreställa sig, att du i morgon klockan 10 ämnar sluka ett lamm i Boulogne-skogen! ... Så påstår likväl ryktet; men talar ryktet sanning?“

Tigerhufvudet gaf ånyo en jakande nick.

“Men ryktet påstår äfven att det är tigern som utmanat lammet och att det sednare mera lyssnande till sitt mod än till försigtigheten, antagit utmaningen ... är det också sannt?“

Samma stumma jakande svar.

“Det är icke värdigt skogens furste, som ensam slagtar hela hjordar, att välja till motståndare en enda medlem deraf ... Det är således för att rädda hans ära, på samma gång jag skyddar mitt lamm, som jag, hjordens herde, ber tigern återtaga utmaningen och åtnöja sig med den vänliga förlikning jag erbjuder å lammets vägnar.“

Kolossen satte sin lur för munnen och Armand hörde ur den följande dofva röst:

“När räfven kommer till tigern att bönfalla för lammet, slukar han först den förre och derefter det sednare.“

Detta ohöfliga svar öfverraskade något vår hjelte. Dock dröjde han ej länge med sitt genmäle.

“Men när hörde man en räf vara så enfaldig att han instälde sig som böneman inför tigern?“ sade han; “helt annat är förhållandet med herden ... denne kastar sig öppet och oförskräckt emellan vilddjuret och hjorden ... Du ser i mig denne herde, och jag förbjuder dig att röra mitt lamm.“

“Godt!“ svarade jätten genom luren; “tigern spisar helst menniskokött, äfven om det tillhör en usling.“

“Ni har för stort gap för att behöfva lur och för stora tassar för att gå på bal med“, svarade Armand, i det han temligen eftertryckligt trampade jätten på ena foten.

Denne uppgaf ett rytande läte, i det han hotfullt höjde luren.

Armand studsade ett steg tillbaka, mindre dock för den hotande luren än för det rytande lätet.

“Ni begär upprättelse, förmodar jag?“ frågade han likväl, uppmärksamt fixerande sin vilde motståndare.

“Ja“, svarade tigerhufvudet ånyo genom messingsluren.

“I morgon i Boulogne-skogen?“

“Ja.“

“Klockan 8 vid de fyra bokarne?“

“Klockan 8 vid de fyra bokarne ... Hvad slags vapen?“

“Välj sjelf.“

“Sabel.“

“Sabel ... godt! ... Au revoir!“ helsade Armand och vände tigerhufvudet ryggen.

Armand lemnade tankfull maskerad-salongen och gick ned i restaurationen, der han fann sina vänner helt upprymda kring champagne-buteljen, som redan var till hälften tömd.

“Nå?“ frågade Collette med en orolig blick på den ankommande.

“Allt är uppgjordt“, svarade Armand; “Félix kan sofva lugnt hela morgondagen, utan att hans ära lider något deraf.“

“Och ni sjelf då?“ fortfor Collette, fixerande Armand, liksom anade hon det rätta sammanhanget med uppgörelsen.

“Också lugnt, vill jag hoppas“, svarade han glädtigt.

“Måtte det bara icke bli för lugnt!“ yttrade Collette skakande på hufvudet; “det är jag som är orsaken till allt det här och jag fördömer af hela mitt hjerta mitt barnsliga upptåg denna natt ... Félix!“ tillade hon derefter med fuktiga ögon, “ni har en ädel kusin, och jag dricker en skål för hans välgång!“

“Ja, ja, för Armand!“ ropade Lyonäsaren med upphöjdt glas; “men mera champagne, mera champagne!“

“En sång, monsieur Eugène, en sång!“ ropade Collette med brinnande ögon.

Eugène uppreste sig med det fradgande glaset i hand och sjöng i början med half röst, men sedan allt högre och högre, följande kuplett:

KÖR (af en mängd personer vid de
öfriga borden).

“Messieurs, messieurs! mon dieu, mon dieu!“ ropade restauratören, störtande likblek från sin skänk fram på golfvet med utsträckta armar; “viljen I då göra mig olycklig! vive le roi! vive Louis Philippe!“ skrek han försoningsfullt så att han blef blå i ansigtet, “vive le roi, vive le roi!“

“Vive le roi!“ instämde ett halft dussin garçonger.

KÖREN (uppresande sig från alla bord och
stolar, klingande med glasen).

“Hvem ropar vive la république!“ skrek en stads-sergeant, inrusande i restaurationen.

“Skynda! Skynda!“ skrek en annan, som följde denne hack i häl; “skynda ned efter vakten ... det är emöt deruppe i salongen ... Carlion är mördad! skynda, skynda!“

“Hvem är Carlion?“ frågade en gäst.

“En af stads-sergeanterne“, upplyste en garçon.

“Bara en? ... ned med dem alla!“ ropade gästerne.

Alla gästerne skynda mot dörren, kastande sergeanterne åt sidan.

KÖREN (marscherande uppför trappan tillbaka
till salongen).

För att förklara orsaken till den emöt, för hvars skull stads-sergeanten påkallat vakten, nämna vi att midt under den lifligaste “scottish“ — denna lika vackra som originella dans och hvilken endast i Frankrike kan dansas — samt strax efter Armands aflägsnande ur maskerad-salongen, hade en ny karakters-mask beträdt tiljan.

Det var en figur af onaturlig längd och tjocklek, insvept från hufvud till fot i en hvit domino, öfverallt prydd med små svarta sammets-tungor, så att kostymen liknade en hermelins-mantel.

I stället för hufvud, hade denna figur ett gult kolossalt päron med vidfästade grå polisonger samt öfverst en krona af guldpapper, ur hvars midt uppspirade tio långa utbredda fingrar af måladt papp.

Figuren väckte stort uppseende, och flere par lemnade till och med dansen för att genast tillfredsställa nyfikenheten.

Bland de många masker, som trängde sig omkring ifrågavarande figur, upptäckte man äfven gestalten med tigerhufvudet.

Med tillhjelp af sin lur och sina starka armar hade denne snart hunnit så nära nykomlingen att han kunde nå honom med händerna.

“Hvem är du?“ frågade tigerhufvudet.

“Jag är Europas stora rikspäron“, svarade den hvita dominon.

“Aha! haha!“ skrattade de omkringstående.

“Är det tillåtet att göra dig några frågor?“ sporde tigerhufvudet med en vördnadsfull bugning.

“Ja, men ingen annan än du.“

“Hvarför blott jag?“

“Emedan du förenar kroppen af en varg med hufvudet af en tiger och följaktligen måste vara den heliga alliancen.“

“Det fattas blott räfvens svans“, anmärkte en; “funnes den, så vore det fullständigt.“

“Ganska sannt“, biföllo de öfrige.

“När var det du först kom på grön qvist?“ frågade tigerhufvudet.

“År 1830 som du väl vet.“

“Ja, ja!“ medgåfvo de närstående, följande samtalet med mycket intresse, ty fransmännen äro, som man nog vet, mycket känslige för karrikatyrer.

“Men det är sannt“, fortfor päronet, “på den tiden ville du icke mycket veta af mig ... Du begrep ej att man först måste vara kart, innan man kan bli mogen ... Men du trodde kanske att jag skulle bli grön i alla mina dar, liksom det enfaldiga folket trodde.“

“Det trodde jag visst icke.“

“Gulnar man för tidigt, så faller man från qvisten“, menade päronet; “men sker det småningom och i naturens ordning, så sitter man nog qvar i fred ... Så har jag då ändtligen blifvit så gul, mjuk och genomskinlig att jag utan att rodna kan se den heliga alliancen i ansigtet.“

“Det kan du visst, dyraste rikspäron ... Men hvad är det för långa fingrar som skjuta upp ur din krona?“

“Känner du icke igen dem? de äro ju mina egna.“

“Men hvarför sträcker du så der upp dem emot himmelen?“

“Sedan jag plockat åt mig allt som fanns på jorden, sedan jag kapat tillbaka alla de löften, både gamla och nya, som jag måste gifva ifrån mig år 1830, söker jag nu med all makt att fånga åt mig den guddomliga rätten.“

“Hvad vill du med den?“

“Hå, för att bli kanderad, kristalliserad eller riktigt legitim såsom du, heliga alliance!“

“Du skall få den, ty du är värdig ... Du är renad genom Polens blod och helgad af jesuiterne.“

“Men bara denna heliga stund icke dröjer för länge.“

“Hur då?“

“Jag fruktar.“

“Hvad då?“

“Jo, att, om jag länge så här fullmogen och naken sitter på en qvist, jag slutligen börjar bokna och skämmas.“

“Du skämmas? ... det är icke möjligt.“

“Nej, det är icke möjligt“, upprepade flere masker skrattande.

“Vi arrestera er i lagens namn!“ ropade i detsamma tvänne röster, under det att tvänne starka armar nedföllo, den ena på päronets skuldra och den andra på tigerhufvudets.

Rösterna och armarne tillhörde tvänne långa stads-sergeanter, som banat sig väg genom de många åhörarne och sålunda äfven fått del af dialogen mellan rikspäronet och tigerhufvudet, en dialog hvars mening de lika klart uppfattade som alla de andra, ehuru den på dem gjorde en helt annan verkan.

“Hvad! man våldför karnevals-friheten!“ ropade gestalten med tigerhufvudet, stötande ifrån sig den stads-sergeant, som vidrört hans skuldra, och det med sådan fart, att denne, rakande baklänges, föll öfver några qvinliga masker, hvilka kullslogos och illa trampades.

Vid deras jämmerrop, som fylde hela salongen, upphörde orkestern att spela och det blef ett ögonblicks tystnad, hvarunder man såg maskerna på raderna resa sig upp och utsträcka sina halsar öfver gallerierna, för att se hvad som föregick nere i salongen.

“Till vapen! man anfaller obeväpnade medborgare, man mördar värnlösa qvinnor! till vapen!“ skrek kolossen med tigerhufvudet, afbrytande på detta sätt den hemska tystnaden.

Skallet af denna röst, som hördes ända in i korridorerna och foyer’erna, följdes af ett allmänt tumult.

“Till vapen! till vapen!“ genljöd från alla sidor, från alla vinklar och vrår af den stora salongen.

Den omkullslagne stads-sergeanten var dock snart på benen igen. Han drog genast värjan och kastade sig ånyo emot masken med tigerhufvudet, men fick, innan han ännu hunnit göra bruk af sitt vapen, af denne ett sådant slag med messingsluren i hufvudet, att han för andra gången stupade, men blödande och sanslös.

Nästan i samma ögonblick låg äfven hans kamrat, som vidrörde masken med päronet, utsträckt på golfvet och trampad under fötterna af dem, som kullslagit honom.

De öfrige stads-sergeanterne, jemte de vid dörrarne posterade municipal-gardisterne, blottade likaledes sina vapen, men för svage att emotstå anfallet af hundratals masker, som vräkte emot dem bänkar, fiol-fodral och allt som närmast var till hands, drogo de sig parerande intill en af väggarne, för att derstädes afvakta den förstärkning, som vid början af oväsendet blifvit reqvirerad.

Emellertid sträfvade alla maskerna att komma ut ur salongen, under skrik och jämmer af trampade och klämda. När förstärknings-bataljonen ändtligen anlände, var det knappast andra än qvinliga masker qvar i salongen, der allt bar spår af oordningen och striden.

Så slutades den sista opera-maskeraden inom Februari månad 1848.

Det var också den sista under konungadömet.

Klockan var icke mer än 7 på morgonen, när tvänne unga män stannade invid den stolta triumfbågen (l’Arc de triomphe de l’Etoile), ett minne af kejsartiden som i sitt slag icke lemnar något öfver sig.

Grunden dertill lades efter slaget vid Austerlitz, men arbetet på sjelfva byggnaden, afbrutet vid restaurationen, fulländades först af Ludvig Filip, hvilken bragte till fulländning nästan alla under kejsardömet påbörjade monumenter, på detta sätt uppfriskande minnet af Napoleon, men säkerligen icke anande att dennes brorsson, fången i Ham, skulle på spillrorna af hans tron uppstiga till höjden af Frankrikes regent.

Triumf-bågen, nära 70 alnar hög, 60 bred och 30 djup, samt vändande sina tvänne hufvud-facer, den ena mot de Elyseiska fälten och den andra mot slottet Neuilly, är öfverallt dekorerad med mästerliga basreliefs, alla hänsyftande på kejsartidens och krigarärans mest lysande minnen.

Idel segrar i alla väderstreck, omkransade af svärd och sköldar med ingraverade namn på batalj-dagar.

Här och hvar framsmyga palmer, och äfven fredens gudinna har på triumf-bågen fått sin plats och äfven hennes ansigte strålar af triumfens glädje.

Hvad var väl konstnärens mening, när han på denna ofredliga plats stälde fredens gudinna midt i krigets rustkammare och gaf henne dessa leende anletsdrag?

Var det kanske blott en bitter ironi, kastad midt i ansigtet på desse slagtare i stort, som, i stället för cypresser, plantera skogar af lager kring hekatomber af menniskolik och ruiner af grusade städer?

Ty hvad kan väl fredens gudinna se i alla dessa sköldar, i alla dessa svärd? hvad annat än sin egen gäckande bild?

Hvad kan hon väl se i alla dessa strömmar af fruktlöst utgjutet blod? hvad annat än bilderna af det menskliga eländet, sorgen och fasan?

Ironien hade varit ännu fullkomligare, om konstnären på triumf-bågen äfven stält sanningens gudinna.

Klockan 7 är en mycket tidig timme i Paris.

Men man må derför icke tro att Paris är öde. Det hvimlar och stimmar då kanske mera än fram på dagen öfver gator och torg. Men det är mestadels en helt annan befolkning än den vi möta på andra timmar af dygnet.

Det är bondfolket som redan klockan 4 på morgonen kommit till Paris för att förse den ofantliga staden med födoämnen af alla slag.

Hvart man vänder blicken, möter den landtmanna-åkdon omgifna af minut-handlare, som göra sina uppköp för dagen, ty i Paris behöfver hvarje dag blott hafva sin omsorg.

Det är en rörelse, ett lif under Guds fria, men mörka himmel som gör ett högst eget intryck på främlingen från norden.

Hvarje ankommande landtbo har sin lykta, hvarje mötande stadsbo sin. På afstånd ser man endast lågor, som än möta, än dansa förbi hvarandra genom gatorna och öfver torgen, vid kajerna och öfver broarne, öfverallt der rum finnes för menniskofot.

Man skulle kunna tro att de dödes själar uppstigit ur katakomberna för att drifva sitt nattliga spel i den slumrande staden.

Men när klockan slår åtta, höres från hvarje öppen plats en ringklockas ljud, och man ser der de tallösa lågorna dels försvinna in i husen, dels ila ut genom barriererna, genom fästningsverken samt förskingras utåt landsvägarne.

De bortilande äro landtborne, som icke längre än till 8 fått uppehålla sig i staden, hvars egen befolkning nu är på benen, intagande den plats, som de förre lemnat och hvilken omöjligt skulle kunna rymma dem alla.

Denna ordning, högst nödvändig för en så rikt befolkad stad, iakttages med största stränghet. Den landtbo, som sluter till örat för den påminnande ringklockans ljud, förlorar ovilkorligen de varor han ännu kan hafva osålda, ty polisen lägger ögonblickligen beslag på dem, antingen säljande dem till den mestbjudande för det allmännas räkning eller förande dem direkte till de hospitaler, som till dem hafva rättighet.

“Om ni tillåter, så kunna vi hvila här något litet“, sade den ene af de unge männen, hvilka, efter hvad ofvan nämndes, hade stannat vid triumfbågen.

“Som ni behagar“, svarade den andre; “vi ha god tid på oss.“

“Men svep kappan bättre om er, monsieur Armand, så att icke de fördömda sablarne synas.“

“Ni tycker ej om sablar, monsieur Eugène?“

“Hvem kan tycka om sådana vapen! ... jag hatar allt som icke är hvad det synes vara, lika mycket som jag värderar det som är för mer än det synes ... Ser ej sabeln vida fruktansvärdare ut än värjan?“

“Möjligtvis för den, som icke är kännare.“

“Kan ni säga mig till hvad godt man kan använda en sabel? ... Ni svarar: den är det beqvämaste medel att beröfva sin fattiga nästa ett öra, en näsa, en arm.“

“Det är vackert nog det“, menade Armand.

“Det är lumpet“, menade deremot Eugène; “att så der stympa och vanställa en mensklig varelse, det är grymt, onaturligt!“

“Jag medger att värjan är reellare, ty man dödar lättare med den ... men icke är det mindre grymt och onaturligt.“

“Icke det? ... Hvad är naturligare än att dö? ... Men att framsläpa hela sitt lif såsom en sex- eller sjuåttondels menniska, det är onaturligt ... Jag, för min del, skulle aldrig tveka i valet ... Också är det gudvarelof högst sällan man slåss på sabel här i Frankrike ... Jag undrar just hvad det kan vara för en barbar som utmanat er på detta gammalmodiga instrument. Ni sade att ni icke kände honom.“

“Han var maskerad, men han tycktes hafva arm att föra en sabel med.“

“Hvarför icke då så gerna en slägga? ... Men om han nu skulle vara bland dem, som blefvo arresterade denna natt?“

“Jag tviflar på att polisen gjorde någon större fångst, och dessutom såg min vederdeloman ut att icke så lätt låta taga sig ... Men en sak, monsieur Eugène!“

“Hvad då?“

“Är ni säker på att icke vara känd på den der restaurationen, der ni tog upp psalmen?“

“Jag icke känd? ... När var icke en poet känd af Bacchus eller Venus? ... de gifva honom lifvet, men, oväldigt nog, äfven döden ... Jag är mycket bekant hos alla restauratörer i Paris och synnerligast hos honom i opera-huset, emedan jag också hos honom druckit det mesta vinet, och dermed borde det kunna vara qvitt.“

“Ni är skyldig honom ... så mycket värre.“

“Hvarför så?“

“Han skall genast skynda att angifva er inför polisen.“

“Tvärtom, han skall icke angifva mig, ty han är större penningkarl än royalist, beundrar icke oftare Ludvig Filips bild än när han ser den på louisd’oren eller fem-francsstycket ... Hans pengar sitta nog långt inne ändå, utan att han behöfver sätta mig i kurran ... Han tager mig lättare såsom spicken än som griljerad.“

“Men det kunde finnas någon bland gästerne, som icke stode till er i samma innerliga förhållande som restauratören.“

“Det är mera möjligt ... Men hvad vill ni jag skall göra?“

“Ni har slägtingar i Versailles ... ni kunde dölja er hos dem några dagar.“

“Parbleu! ... jag skulle resa från Paris! ... lemna Paris i dessa dagar, då jag har det bästa hopp att få höra mina sånger sjungas vid ackompagnement af handgevärs-salfvor och kanonskott? nej, nej, sacredieu! ... Man vet att jag har Afrodite i bröstet, Bacchus i strupen och Apollo i hufvudet ... Det återstår mig nu att visa att jag har Mars i armen.

Gnolande denna sång, satte sig de unge männen ånyo i rörelse och stannade först vid de fyra bokarne i Boulogne-skogen.

Boulogne-skogen! Hvem, äfven bland oss svenskar, har ej vandrat på dess stigar och svalkats af dess skugga, åtminstone i romanen eller dramen!

Hvem har ej bevitnat glansen af mötenas ögonspråk och glimten af duellernas värjklingor? hvem har ej lyssnat till, dånet af den eleganta Pariser-verldens promenad-vagnar och knallen af elegangernas vexlade pistolskott?

Hvem känner ej denna sagans lund, der hvarje blad på ena sidan bär njutningen och lifvet, men på den andra striden och döden; der man visar att man kan dö, sedan man der visat att man kunnat lefva?

Chevaleriet har förlorat sina fasta borgar och lefver numera i Boulogne-skogen nomadens flyktiga lif, irrande från lund till lund, från träd till träd, från tufva till tufva.

Men på närmare håll och utan fantasiens mikroskop betraktad, hvad är väl Boulogne-skogen? Knappast en park, åtminstone inför svenska ögon, vana vid Djurgården och Haga. Den är på sin höjd ett större buskage, sedan kossackerne vid invasionen nedfälde de största träden samt vid de ypperliga ek- och bokvedsbrasorna kokade sin kål och torkade sina kläder.

Ack, hvad det rika Paris gerna skulle bortbyta sin beprisade Boulogne-skog mot det fattiga Stockholms Djurgård och gifva många, många millioner emellan samt på köpet ett af sina många slott, för att icke tala om de kungliga bildstoderna!

“Er sabelhuggare synes icke till än“, anmärkte Eugène.

“Klockan har ännu icke slagit åtta“, yttrade Armand, lutande sig med armbågen mot ett träd.

“Ni tyckes något orolig, monsieur Armand.“

“Jag kan icke bestrida det.“

“Ni ångrar att ni ej valde värja eller pistol?“

“Det gör mig detsamma ... det är till och med bättre att det är som det är.“

“Nå, då inser jag icke hvad som kan oroa er.“

“Jag tänker på att om några ögonblick skola tvänne menniskor vildt falla ut emot hvarann och blodigt strida, fastän de på det hela taget icke hafva något obytt med hvarandra.“

“Lyckligtvis kommer alltid denna tanke för sent.“

“Lyckligtvis, säger ni?“

“Ja, ty om tanken alltid löpte oss i förväg, skulle slutligen både modet och tapperheten för evigt komma i reserven ... Verlden skulle bli en neddammad lärosal full af bleka tänkare.“

“Af förståndige.“

“Hvem skulle stränga lyran i det kalla förståndets rike? ... Poesien och sången skulle dö ut, om de icke hade att besjunga hjeltemodets seger öfver förtrycket, dygdens öfver lasten ... Ah! se hur vackert morgonsolen der sticker fram mellan trädstammarne!“

“Jag tycker mig se ett par figurer der borta“, yttrade Armand, lemnande stammen.

“Ja, jag ser ... Så hafva vi ändtligen vår gynnare ... Tag hit era begge sablar, så vill jag gå honom till möte och presentera honom dem såsom man presenterar ett par liljor åt en hertiginna från S:t-Germain.“

Eugène tog de begge sablarne och gick, gnolande på en af sina visor, emot de ankommande, hvilkas gestalter allt mera förstorade sig.

Armand drog af sig rocken och hängde den på en gren. Derefter kastade han en blick framåt och fann Eugène i samtal med den ene af de begge männerne, under det att den andre stod orörlig några alnar ifrån dem.

Efter en stund återvände Eugène med Armands begge vapen i ena handen och hållande under andra armen något, som syntes besvärligt att föra.

“Vackra hertiginnor att presentera liljor åt“, yttrade Eugène, när han framkommit till Armand; “era begge smånätta sablar äro kasserade ... “Tror ni att min vän är skräddare efter ni kommer med synålar?“ frågade den hedervärde sekundanten mig ... Hvad tycker ni om de här palatscherna?“

“De äro temligen tunga, men för öfrigt ganska ändamålsenliga“, svarade Armand, fattande den ena palatschen och görande några blindhugg i luften.

“Ändamålsenliga? ... ja, att fälla träd med ... Men ni har ingen dålig arm, som jag ser ... Ni svänger den der tingesten med en sällsynt ledighet.“

“Det är också icke för första gången jag handterar dylika vapen“, mumlade Armand med en sidoblick åt det ställe, der hans motståndare stod.

“Jag är just nyfiken att se hur man riposterar med en sådan jernstång.“

“Ni skall snart få se det, monsieur Eugène ... Var derför god och säg sekundanten att jag gillar vapnen, samt utmät derefter platsen ... Det är kyligt och jag känner ett stort behof af att värma mig ... Känner ni hans sekundant, eller har ni sett honom förut?“

“Jag känna honom?“ yttrade Eugène icke utan ett visst aristokratiskt leende; “han behöfde ej säga mig att han och hans vän icke äro skräddare, ty de ha säkert i alla sina dar icke sett någon hyggligare garderob ... Också bar den der gunstig herrns ansigte tydliga märken af kajernes och broarnes idrotter ... Hvad deremot er motståndare, titanen derborta, beträffar, så har jag ännu icke haft den äran att se hans anlete, men ...“

“Ja, jag tror mig ha märkt att han är maskerad“, inföll Armand.

“Ni kan emellertid vara säker på att det icke är någon förklädd prins“, yttrade Eugène; “jag fruktar verkligen att vi fått ganska simpelt folk att göra med.“

“Simpelt folk?“ upprepade Armand; “hvad tänker ni på, monsieur Eugène! ... Ni, en republikan, en folkskald, tala med sådan förakt om det lägre folket!“

“Au diable! ni har rätt ... Man glömmer sådant der så lätt under praktiken.

Så sjungande, lemnade Eugène ånyo vår hjelte och närmade sig motståndarens sekundant, hvarefter de gemensamt, enligt öfligt gammalt bruk, utmätte platsen och bestämde de punkter, från hvilka de begge duellanterne skulle utgå för att möta hvarandra.

Sedan allt detta blifvit behörigen verkstäldt, drogo sig sekundanterne åt sidan, lemnande platsen åt kämparne.

Desse närmade sig långsamt och stannade midt emot hvarandra på ungefärlig sabellängd.

Men Armand, i stället för att ställa sig en garde vände sabelspetsen mot marken.

“Monsieur!“ sade han, men så lågt att endast den han tilltalade kunde höra honom, “innan jag faller ut, har jag några ord att säga er, dem ni med tålamod måste afhöra.“

Resen skakade otåligt på hufvudet och höjde den förfärliga palatschen.

“Ni fortsätter ännu maskeraden“, sade Armand utan att ändra ställning, “och jag anar era skäl dertill ... När ni nu hört det, bör ni äfven kunna tro att jag anar hvem ni är.“

“Så mycket bättre“, svarade resen; “en garde, monsieur!“

“Jag skall icke underlåta det“, svarade Armand; “men ni måste höra mig, innan det kanske blir för sent.“

“Om ni icke försvarar er, hugger jag ned er som en hund!“ ropade jätten.

“Fy, Simon!“ yttrade Armand; “detta ord var icke värdigt en så tapper man som ni.“

“Så skyll er sjelf, eländige!“ röt jätten, måttande i detsamma ett hugg öfver Armands hufvud, utan att gifva denne tid att höja sitt vapen till parad.

Armand undvek hugget genom en rask volt åt sidan.

Jättens klinga trängde djupt ned i marken.

“Att en så gammal mästare på sabel som ni ännu icke lagt bort de enfaldiga primerna!“ anmärkte Armand lugnt och stälde sig ändtligen en garde.

“Han flyr, den uslingen!“ ropade jättens sekundant, som tog Armands volt för ett steg till reträtt.

“Monsieur!“ sade Eugène till sekundanten; “det är alldeles nödvändigt att ni för tillfället iakttager den fullkomligaste tystnad.“

“Hvarför det då?“

“Emedan ufvarnes tid först börjar med natten.“

“Hvem säger det?“

“Jag, om ni tillåter ... Jag ser kanske icke ut att ega så mycken djerfhet?“

“Åtminstone ser ni icke så ut på fötterna“, hånade sekundanten med mungiporna vid öronen.

Eugène liksom poeter i allmänhet, var känslig för kritiken, antingen denna rörde de pedes hans sångmö begagnade, eller de fötter han sjelf nyttjade. Kanske var han ännu ömtåligare om de sednare, emedan dessa, ovanligt breda och flata i förhållande till de smala benen, mera liknade svanens än den glade poeten säkert önskade.

Derför flat och icke finnande något för tillfället lämpligt genmäle hvarken på vers eller prosa, upptog han från marken de begge kasserade sablarne och kastade den ene för sekundantens fötter.

Denne, en grof och storväxt vindragare, fattade sabeln, vände dess spets mot sin venstra tumnagel, svängde den omkring och balanserade den några sekunder, visande på detta sätt sitt förakt för en dylik leksak till vapen.

Slutligen grep han om fästet, hvarefter ufven gick löst på svanen.

Under tiden vexlades dryga hugg emellan Hvita Björnen och hans f. d. lärjunge, ty den klumpiga palatschen var lätt i den förres hand och icke heller för tung i den sednares.

Simon hushållade hvarken på terser eller qvarter, så väl hela som halfva, än i hugg och än i stötar.

Men Armand, som ännu blott försvarade sig, sammanknöt sina parader, så att dessa förenade bildade en jemn cirkel, mot hvars oböjliga periferi Hvita Björnens palatsch fruktlöst hamrade.

Simon var häftig, men Armand lugn, och när uppväger icke lugnet styrkan?

Armand märkte att hans gamle vän i sin blinda ifver ofta högg à tempo, såsom det heter, d. v. s. föll ut, utan att betäcka sig sjelf.

Detta är ganska farligt, ty om ett sådant hugg misslyckas, råkar man ohjelpligen ut för motståndarens, som icke mera någon parad hinner möta och afvärja.

Vår hjelte, hvilken icke ville sin gamle vän något ondt, men icke heller ville längre fortsätta striden, beslöt att begagna sig af sin motståndares oförsigtighet.

Sedan han med en half ters parerat ett dylikt hugg, föll han blixtsnabbt ut med en hel qvart och gaf sin gamle lärare ett hugg öfver högra näfven, så att denne åtminstone för en stund sänkte sin klinga.

Denna stunds uppehåll begagnade Armand för att yttra följande:

“Simon! ni har orätt uti att vredgas på mig, och ni måste höra mig, innan ni dömmer ... Jag bedyrar vid allt heligt, att jag är oskyldig i den olycka, ni kanske anklagar mig för, och att jag sjelf, liksom ni, blifvit nedrigt bedragen ... Jag bedyrar äfven att jag gjort allt hvad i mina krafter stått för att utverka er frihet och att ...“

Hvita Björnen höjde till svar sin tunga sabel och, ehuru blodet sprutade ut från hans hand, färgande både fäste och klinga, anföll han ånyo Armand med om möjligt ännu större häftighet.

“Ni vet icke hvad ni gör!“ ropade Armand, parerande med fortfarande köld de haglande huggen; “ja, ni är en galning! ... och detsamma ropar Madelone ur sin graf ... Hör ni icke hennes röst? ... Hon ropar: Simon stör min frid i himmelen, liksom han störde den på jorden! ...“

Den tunga sabeln föll af sig sjelf ur Simons hand.

Ett barn med detta troll-ord på sin mun skulle ha afväpnat honom. Han förde sin blödande hand upp till sina ögon. Droppar af blod blandade sig med tårar, de sednare kanske rödare och bittrare än de förre.

En skuggas finger hade bräckt stålpansaret på jättens bröst och jagat vredens demon ur hans hjerta.

Armand kastade långt ifrån sig sin palatsch och närmade sig rörd den numera så veke mannen.

En god stund förut hade striden emellan de begge sekundanterne upphört.

Arbetarens trotsiga styrka hade bitit i gräset för trubadurens öfverlägsenhet i vapens handhafvande.

När Simon och Armand hand i hand närmade sig dem, funno de den ene, arbetaren, sittande på marken och den andre, folkskalden, lutande sig öfver honom och sysselsatt med att förbinda hans högra öra, som blödde af ett djupt sår.

Men arbetaren, långt ifrån att synas lidande, tycktes tvärtom med mycken uppbyggelse lyssna till den kuplett, som poeten under förbindningen sjöng med klaraste stämma. Kupletten lydde:

“Obegripliga folk!“ tillade skalden derefter; “förunderliga folk som man ena dagen måste besjunga och den andra hugga öronen af!“

Längre fram på förmiddagen stannade en vagn utanför det bekanta huset vid rue d’Anjou.

En betjent i pudradt hår och hvita silkesstrumpor hoppade ned från sin plats bakpå vagnen och öppnade dess vapenprydda dörr. I betjenternas silkesstrumpor och framför allt i deras pudrade hår ser man ännu i Frankrike en hägring af dess fordna aristokrati.

Stödjande sin ena arm på den bugande betjentens axel, steg hertig de Beaudreuil ur vagnen. En lätt, oroligt skimrande rodnad betäckte hans vanligtvis bleka kinder, under det han gick in genom den öppna ekporten; men obeskrifligt mild var den blick han skänkte portvakten, som krökte sig nästan mot marken.

“Monsieur Géronnière är opasslig, efter hvad jag hört?“ frågade hertigen.

“När monsieur i natt hemkom, var han illamående“, svarade portvaktaren.

“Han är säkert utsatt för sitt vanliga onda, eller hur?“ sporde hertigen, skakande på hufvudet.

Portvaktaren gapade på hertigen med den okunniges dumma blick.

“Det ser nästan ut, min vän, som ni icke visste att er husbonde på den sednaste tiden varit något besvärad af yrsel och tryckningar uppåt hufvudet“, yttrade hertigen.

“Ja, jag tror väl, jag minns nu ganska väl“, försäkrade portvaktaren, ifrig att aftvå sig misstanken för okunnighet i hvad som rörde hans husbonde.

“Men jag har hört att han nu skall vara bättre.“

“Ja, monseigneur, mycket bättre.“

“Himlen vare lofvad för det!“ yttrade hertigen med en blick mot porthvalfvet och ett korstecken för bröstet.

“Amen!“ hviskade portvaktaren likaledes med ett korstecken.

“Ni älskar er husbonde, och detta hedrar er“, förklarade hertigen, släppande ett guldmynt i portvaktarens hand.

“Monseigneur!“ stammade denne med skinande anlete och ett nytt korstecken med den lediga handen.

Hertigen fortsatte sin väg öfver gården och uppför trappan.

“Monsieur är sjuk, efter hvad jag hört“, yttrade han till betjenten, som öppnat dörren till tamburen.

“Ja, monseigneur, i natt har det icke varit bra“, svarade denne, bugande sig först och ryckande på axlarne sedan.

“Jag har länge fruktat att så skulle gå“, yttrade hertigen, ånyo skakande på hufvudet.

Betjenten betraktade hertigen med en blick, som visst icke var qvickare än portvaktarens.

“Som ni vet, har er husbonde sedan någon tid varit stundtals oroad af svindel och tryckningar uppåt hufvudet ... Jag har derför rådt honom till försigtighet och att icke vara så länge uppe om nätterna, som han vanligtvis brukar.“

“Ja, monsieur är alldeles för länge uppe om nätterna“, medgaf betjenten, som icke hade någonting emot att gå tidigt till sängs.

“Och det kan visst icke vara helsosamt för den som är fallen för blod-konjektioner.“

“Nej, visst icke, visst icke“, instämde betjenten; “också bekommer det monsieur alltid illa efteråt“, tillade han, väl vetande att ingen god tjenare får vara främmande för sin husbondes krämpor.

“Jag förmodar att man genast efterskickade doktor Levisière?“ sade hertigen.

“Ja, monseigneur, och han instälde sig på ögonblicket“, intygade betjenten.

“När var doktorn sist här?“

“För två timmar sedan; men vi vänta honom hvarje stund.“

“Godt! ... Men hvarför lägger man icke halm på gatan utanför huset?“

“Doktorn nämnde ingenting derom.“

“Det var obetänksamt af doktorn ... Låt genast breda halm på gatan.“

“Monseigneur’s befallning skall på minuten efterkommas.“

“Jag tackar er“, yttrade hertigen, låtande ett guldmynt falla äfven i betjentens hand.

“Monseigneur är alltid så god, så nådig“, stammade denne, som tyckte mycket om guldmynt.

“Min godhet, min nåd äro endast beroende af den uppmärksamhet och kärlek ni egnar er husbonde ... Han är emellertid bättre?“

“Monsieur har fått sofva något på morgonen och ligger nu ofvanpå sängen.“

“Prisad vare Gud!“ utropade hertigen, korsande sig ånyo, och fortsatte vägen genom rummen.

Bankiren, insvept i den dyrbara morgonrocken, befanns liggande ofvanpå sängtäcket, när hertigen inträdde i sängkammaren värdig den lycklige egaren af omkring tjugo millioner francs.

Bankiren sökte resa sig upp från hvilobädden, men hertigen förmådde honom med det vänligaste våld att ligga qvar, och tog sedan sjelf plats invid sängkanten.

“Ni får icke möda er“, bad hertigen; “men jag ser till min innerliga glädje att det ej står så illa till som jag i början fruktade ... Ert bud nästan förskräckte mig ... När kände ni er först må illa?“

“På hemvägen från baron S:t-Bris“, svarade bankiren ganska matt; “jag fruktar att jag tog för mycket för mig vid buffet’n ... jag mår aldrig väl, när jag spisar om nätterna.“

“Hur förhöll det sig?“

“En olidlig magplåga.“

“Det är möjligt att ni superade för starkt ... Den hederlige baronen är en nästan för god värd ... Men det är också möjligt att ni råkat ut för la grippe, som utan nåd och urskilning anfaller alla menniskor.“

La grippe, motsvarande influensan i Sverige, är särdeles efterhängsen i Paris, när det lider mot våren, och detta till mycket förfång för det glada karnevals-lifvet, som egentligen börjar i midten af Februari och räcker till fet-tisdagen.

“Har ni tagit in något?“ frågade hertigen, betraktande bordet vid sängen på hvilket inga medikamenter syntes.

“Doktorn gaf mig in ett litet pulver, som genast stillade plågorna och hvaraf jag fick sofva ... När han sist var här, trodde han att jag skulle kunna lemna sängen om ett par timmar.“

“Det tror jag också ... Ni ser ju alls icke sjuk ut.“

“Ah, det vill mycket till innan det tar på mig“, medgaf bankiren, som likväl var blek som döden.

“Ni kan hafva fullkomligt förtroende till doktor Levisière ... Han har, som ni vet, varit min läkare ända se’n jag sist kom till Paris, och icke heller kommer jag att vända mig till någon annan, ifall jag skulle bli sjuk ... Han har visserligen ännu ej något större namn, men jag bäfvar nästan för de der stora namnen inom läkarevetenskapen ... De våga alltför mycket under egiden af sin ryktbarhet, och dessutom hindrar dem deras stora praktik för att egan deras patienter all den omsorg, som erfordras.“

“Jag är mycket nöjd med Levisière och tackar er för det ni rekommenderat honom ... Hur befinner sig min nièce, hertiginnan?“

“Innan jag for till er, lät jag underrätta mig om hennes tillstånd och ville på samma gång omnämna er opasslighet, men hon hade redan åkt ut, åkt till Luxembourg såsom vanligt ... Hon försummar ingenting af de sköna konsterna.“

Hertigen drog en djup suck och stirrade dystert ned på mattan framför sängen.

“Stackars de Beaudreuil!“ deltog bankiren, fattande sin frändes hand.

Hertigen drog ånyo en djup suck, i det han tacksamt besvarade bankirens handtryckning.

“Hon är då oförbätterlig!“ yttrade bankiren; “hvarken ert tålamod eller mina förmaningar förmå något.“

“Detta olyckliga förhållande gnager på mitt lifs finaste trådar“, försäkrade hertigen, “och jag uthärdar snart icke mera ... Om jag ändå hade hoppet att ...“

“Den ovärdiga!“ afbröt bankiren; “men det har då blifvit en fix idé hos henne att tro er om ...“

“Ack, det är icke det jag fruktar“, afbröt i sin ordning hertigen; “om det blott vore det ... Men ...“

“Ni fortfar då att misstänka henne? ... Men har ni då sjelf kommit underfund med något?“

“Intet annat än hvad jag nämnde för er härom dagen ... Det var, som ni vet, blott mina domestiker som ...“

“Och de ha ånyo sett baron S:t-Bris möta henne på alla hennes promenader, sett honom i Luxembourgs galleri hvarje gång hon är der?“

“O, jag är mycket olycklig!“ utbrast hertigen med en tredje suck djupare än de föregående.

“Men har ni då icke sagt henne ...?“

“Hur kunde jag ha styrka dertill!“

“Men hvarför vill ni icke tillåta mig att säga henne, att fråga henne?“

“Jag hade tänkt att ni i dag eller i morgon skulle ...“

“Nå, ändtligen ... ja, jag skall säga henne, den skändliga!“ yttrade bankiren med vrede.

“I himlens namn, förifra er icke! er helsa kunde lida deraf“, utlät sig den omtänksamme fränden. “Låtom oss öfvergå till något annat ... Ni har säkert icke haft styrka att läsa dagens tidningar, ty jag ser att de ligga hopvikta på ert bord.“

“Nej, jag har icke läst dem ... men hur låter det? hur är det?“

“Oro på ytan, i djupet och i luften“, svarade hertigen; “ert namn på listan till reform-banketten den 22 har haft en förvånande och likväl icke oväntad verkan.“

“Berätta, berätta!“ ropade bankiren ifrigt.

“För det första ha de mest ansedda af börsens medlemmar, vid underrättelsen om att ni tecknat ert namn på listan, genast skyndat att äfven teckna sina.“

“Jag visste detta ... det var jag säker om“, menade bankiren med den mest sjelfförnöjda min.

“För det andra hafva, just med anledning deraf, alla ministrarne varit kallade till Tuilerierna.“

“När?“

“Förliden natt.“

“Med anledning af mitt namn?“

“Naturligtvis ... ert namn har för mycken vigt för att icke genast låta den andra vågskålen sväfva i luften.“

“Ministrarne sammanträdde för att resignera?“ frågade bankiren med helsans färg på sitt ansigte, “och deras afsked har blifvit gilladt af konungen? ... det är ju klart att så måste vara.“

“Huru det förhåller sig med den saken känner jag ej.“

“Men några af dem måtte väl hafva strukit på foten, och finans-ministern kan väl icke gerna sitta qvar“, sade Géronniere, som, efter hvad vi redan känna, var oförsonligast mot finans-ministern.

“Jag har icke hört det.“

“Icke det!“ suckade bankiren, sjunkande modfäld tillbaka på sin bädd.

“Deremot berättas det ...“

“Hvad?“

“Att styrelsen ämnar offentligt anklaga dem, som stält sig i spetsen för ifrågavarande bankett.“

“O himmel!“ skrek bankiren, sprittande upp från bädden med förskräckelsen i sina anletsdrag.

“Den ämnar anklaga Odilon Barrot ...“

“Och mig!“ afbröt bankiren, fallande tillbaka på sin plats.

“Thiers och ...“

“Och mig!“ qved bankiren från djupet af sina kuddar: “men“, tillade han, något qvicknande till, “jag hade ju, liksom Odilon Barrot, förbehållit mig att konungens skål skulle drickas vid bordet! ... har ni icke sagt dem det, hertig? ... Konungens skål först och främst.“

“Jag tviflar på att man skall våga anklaga er.“

“Ni har rätt, man skall icke våga det ... konungen skall icke tillåta det, ty han vet att jag och alla mina vänner, mina mäktiga vänner, äro honom och hans dynasti med lif och blod tillgifne.“

“Emellertid vore det kanske skäl att taga sina försigtighetsmått“, menade hertigen, “ty om ni också icke blir offentligen anklagad, kunde likväl regeringens ovilja blifva menlig för era enskilda affärer, såsom till exempel det der jernvägs-bolaget, för hvilket ni står i spetsen.“

“Ja, ja!“ ropade bankiren med den mest jämmerliga stämma; “jernvägs-bolaget! ... O min gud! ... Man skulle kunna göra några inskränkningar i reglementet till mitt förfång ... Ja, jag anade genast att jag skulle få mycken olägenhet af den der namnteckningen ... också ångrade jag mig ögonblickligen ... Men hur skall jag göra? ... Råd mig, råd mig, bäste hertig!“

“Om ni på något sätt kunde draga er ur spelet, utan att likväl stöta oppositionen för hufvudet.“

“Ja visst, utan att stöta oppositionen för hufvudet; förstås att man måste gå diplomatiskt till väga.“

“Utan tvifvel.“

“Men hvad bör jag då göra? ... Hjelp mig, ty jag är alldeles rådlös“, erkände Géronnière med en uppriktighet, som icke mycket vitsordade hans anlag för rådgifvarekallet.

“Jag tror mig hafva funnit ett medel“, antydde hertigen med en begrundande min.

“Så säg då!“

“Er nuvarande opasslighet kunde bli en ypperlig förevändning.“

“Ni sade något ... ja ja, ni tog riktigt ordet ur munnen på mig.“

“Känner ni er ha styrka att skrifva några rader efter min diktamen?“

“Till hvem?“

“Till ... till monsieur Poilly, hvilken, efter hvad ni vet, har mycket att syssla med den välsignade reform-banketten.“

“Var god och bär hit mitt skriftyg, jag vill försöka skrifva.“

Hertigen bar fram till sängen en mindre portfölj, lade på den ett pappersark, fylde en penna med bläck och räckte den åt bankiren, som rest sig upp i sängen.

“Jag är färdig“, förklarade bankiren; “men icke för långt, bästa hertig.“

Hertigen dikterade:

Sedan bankiren ordentligt nedskrifvit ofvanstående, föll han i gapskratt.

“Yrsel och blod-konjektioner!“ sade han derunder; “jag skulle önska att alla hade så rediga hufvud som jag.“

“Utan tvifvel“, medgaf hertigen; “men ni förstår väl att man icke får hushålla på färgerna, när man vill göra behörig effekt.“

“Men vi ha skrifvit den 19:de, då det i dag likväl är den 20:de“, anmärkte bankiren.

“Biljetten måste synas vara skrifven i går, ty annars kunde man lätt falla på den tanken, att den egentligen daterar sig från sista minister-konseljen ... Jag vill personligen lemna den till monsieur Poilly, men säga att jag redan i går fick den af er, ehuru jag glömt att afskicka den.“

“Godt!“ gillade bankiren, hopvek biljetten, skref utanskriften och gaf den åt hertigen.

“Doktor Levisière“, anmälde betjenten i dörren.

En medelålders man med koppärrigt ansigte och glasartade ögon inträdde i rummet.

“Välkommen, monsieur!“ ropade bankiren, blickande gladt emot läkaren.

Denne, efter att hafva bugat sig för hertigen, närmade sig den sjuke.

“Ni är bättre nu, som mig synes“, sade läkaren.

“Ja, jag har sofvit och känner icke mera till de der slitningarne i underlifvet.“

“Er puls, monsieur?“

“Här“, svarade patienten, framräckande armen; “hur tycker ni den är?“

“Bra ... och ni har icke känt något vidare ondt?“

“Nej, som jag nämnde, jag finner mig mycket bättre.“

“Godt ... jag har med mig ett nytt pulver, som ni måste ta in“, tillkännagaf läkaren med en flyktig sidoblick på hertigen.

Hertigen uppsteg från stolen och närmade sig fönstret, hvarigenom han skådade ut på gården.

Doktorn slog vatten i ett glas och derefter i vattnet ett pulver, som han upptagit ur sin ficka.

“Var god, monsieur, och res på er något, så att ni kan tömma det här“, uppmanade läkaren.

“Det smakar väl icke för illa?“ frågade bankiren, i det han med doktorns tillhjelp höjde sitt hufvud från kudden.

I detsamma läkaren förde glaset till bankirens mun, vände sig hastigt hertigen från fönstret. Hans ansigte var förfärligt blekt.

“Vänta!“ yttrade han hviskande, men likväl så högt att det bort höras fram till sängen.

Läkaren, som hade ena handen om glaset och den andra bakom bankirens hufvud, vände sitt ansigte mot hertigen och kastade på denne en blick, glänsande som en lurande orms.

Hertigen, efter några ögonblicks inre, men synbar strid nickade och vände sig ånyo mot fönstret, borrande sina naglar i fönsterposten.

Så stod han, tilldess han hörde steg bakom sig på mattan.

“Han föll genast i sömn“, hördes en röst bakom honom.

“Jaså“, mumlade hertigen, bibehållande sin ställning.

“Jag vill säga till åt betjeningen att ingen får störa den sofvande“, fortfor rösten.

“Ja, gör det!“ frampressade hertigens bleka darrande läppar.

Derefter hörde hertigen sängkammardörren öppnas och tillslutas.

När han ändtligen vände sitt ansigte från fönstret, fann han säng-gardinerna tillslutna och vattenglaset stående tomt på bordet bredvid sängen.

Men läkaren var försvunnen.

Under det hertig de Beaudreuil var på sjukbesök hos bankiren Géronnière, promenerade hertiginnans kammarjungfru, den vackra Collette, på södra trottoaren af Boulevard de la Madeleine.

Den retande debardör-kostymen, som väckt så mycken uppmärksamhet och derjemte så mycken oro på den förflutna nattens maskerad-bal, var naturligtvis aflagd; men Collettes toalett, värdig en hertiginnas kammarjungfru — agat-färgadt siden till klädning, hvit plys-hatt med de vackraste blommor af alla färger, en dyrbar shawl draperad i form af en kappa kring hennes smärta gestalt — ådrog sig mer än en kavaljers nyfikna blick.

Collette var ej blind för det uppseende hon gjorde — och hvilken qvinna är blind för sådant — men hennes egna blickar irrade dock förnämligast utöfver Madeleine-platsen, sökande någon och blifvande allt gladare och mera blixtrande i den mån en ung man, den hon redan på afstånd igenkänt, närmade sig henne mera springande än gående.

Den unge mannen var ingen annan än hennes kavaljer för hela maskeraden, Armands kusin, Félix Lambert.

Monsieur Lambert, fadern, var skräddare och en stor skräddare åtminstone för Lyon, hvaraf följer att hans son, den han skickat till Paris för att hedra hans namn och hans yrke, måste vara klädd som en grand-seigneur.

Det var således utan minsta ruelse som den fina Collette tog sin kavaljer under armen, helst denne för öfrigt var en af de vackraste ynglingar. Hans stora blå ögon, erinrande om hans moderliga ursprung från norden, kunde icke vara likgiltiga för den svartögda fransyskan.

“Ni var punktlig, gode Félix“, berömde Collette; “klockan har ännu icke slagit ett.“

“Ack! Jag hade kommit mycket förr“, svarade Félix, tryckande ömt hennes arm; “men min kusin var ej hemma, när jag kom, och jag måste ju vänta på honom.“

“Och han hemkom?“

“Ja, Collette.“

“Utan att någon fara händt honom?“

“Han var lika frisk som jag, och snart blef han äfven lika glad som jag, ty när jag sade honom ...“

“Ah, ni framförde då det ärende ... jag fruktade nästan att ni skulle glömma det.“

“Jag skulle glömma hvad ni bedt mig om!“

“Hur framförde ni det?“

“Såsom ni bedt mig, naturligtvis ... Armand Cambon skulle i dag klockan half till två inställa sig i Luxembourgs stora galleri.“

“Och han blef glad, säger ni?“

“Han omfamnade och kysste mig som en galning ... Men hvad är det då för en lycka som väntar honom i Luxembourg?“

“Det är ej min hemlighet ... det är nog för er, Félix, att det ej är jag som väntar honom i Luxembourg.“

“Det, är mer än nog, det är lyckligt, ljufva Collette, ty Armand vore den farligaste rival.“

“Félix!“ hviskade Collette med en smägtande blick på sin kavaljer, “frågade han er hvar ni varit, sedan ni i natt skildes från honom utanför operahuset?“

“Nej, söta Collette.“

“Om han frågat, hvad skulle ni ha svarat?“

Félix rodnade, ty vid 20 år rodnar man så lätt.

“Vi älska hvarandra“, yttrade Collette med denna glöd i uttrycket som är sydländskan och isynnerhet fransyskan så egen, “vi älska hvarandra, och som kärleken icke blott är menniskans lycka, utan äfven hennes ära, så behöfva vi icke blygas för denna känsla ... Den kärlek, som har blygseln till födelsemärke, bär redan inom sig förebudet till trolöshet och förräderi och dör antingen föraktets sotdöd eller mördas af hämnden ... Du skall älska mig innerligt och troget Félix, ty gränslös är min kärlek till dig! ... Men“, tillade hon, efter att sålunda hafva uttalat sitt begrepp om kärleken, “vi måste in och äta bakelser, innan vi gå vidare.“

Collette följde de förnäma Pariser-damernas föresyn. Deras första morgonbesök, antingen till fots eller i vagn, gäller vanligen pastejbagaren, i hvars lysande och välförsedda butiker de ofta stämma möte med hvarandra och spisa sin “savarin“, n:o 1 bland alla franska bakelser och följaktligen äfven af hela verldens.

Félix och Collette inträdde i en sådan bod, hvars spegelväggar och spegeldisk mångdubblade de pyramider af doftande pastejer och bakelser, som från sina baser af silfver eller kristall höjde sig tätt bredvid hvarandra.

Skulle det kanske icke vara öfverfyldt med speglar i en salong, der fruntimmer déjeunera?

Flere ytterst eleganta damer voro redan derinne, somliga sittande vid små runda marmorbord, andra stående vid disken eller gående af och an på golfvet, alla ätande savarin och talande politik. Savarin och politik! Ack, hvad de väl låta förena sig i Frankrike!

“Er man, monsieur le comte, ämnar deltaga i reform-banketten?“ frågade en.

“Ja, madame, än monsieur le marquis?“

“Äfven han, madame.“

“Men att bevista en bankett, hvari så många af borgareklassen deltaga?“

“Hvad betyder det? ... Begagna vi icke alla det siden, som borgaren väfver, och gå vi icke alla i skor förfärdigade af borgare? ... Det goda folket är bra att ha ... Jag bör ej gerna kunna misstänkas för republikanska tänkesätt, men jag skulle gerna ropa vive la république, om jag visste att det kunde skrämma slag på monsieur le Maçon, så att han ett tu tre ramlade ned från den ställning han så orättmätigt bestigit.“

“Bravo, bravo!“ biföllo de förnäma damerna, hvarefter de satte sina bakelser i munnen, för att äfven med händerna kunna uttrycka sitt bifall.

“Le Maçon“ (muraren) var ett öknamn, som legitimisterne, bland alla andra, gifvit Ludvig Filip.

Denne konung var mycket road af murare-yrket och han brukade ofta gå upp på byggnads-ställningarne för att så nära som möjligt studera murar-arbetet på de slott han antingen lät bygga eller iståndsätta.

Denna hans vurm kom emellertid både Paris och Versailles till mycken nytta.

“Men har ni hört att konungen förbjudit ...“

“Konungen!“ afbröto flere melodiska röster; “hvem säger konungen? ... Finns det väl någon annan konung än Henri cinq?“

“Förlåt! jag menade le chapeau gris“, ursäktade sig den obetänksamma.

“Le chapeau gris, chapeau gris!“ instämde alla skrattande.

Äfven detta var ett öknamn, som tillkom Ludvig Filip, med anledning deraf att han ofta begagnade grå hatt.

“Vi ha kommit in midt i legitimiteten“, hviskade Collette i sin älskares öra.

“Om jag lefde den dag, då jag finge se den grå hatten falla med det grå hufvudet derunder!“ ropade en ovanligt klingande silfverstämma; “det vore en äkta orleanistisk chapeau-bas!“

Äfven detta föga fromma infall belönades med lifligt bifall.

“Det var en haj!“ hviskade Félix.

“Betrakta ändå hajen för roskull“, hviskade Collette; “hon der med kornblå sammetshatten och hvita plymen.“

“Hon är obeskrifligen vacker“, yttrade Lyonäsarn; “känner ni henne, Collette?“

“Markisinnan d’Estelle“, svarade kammarjungfrun.

Samtalet mellan de vackra och förnäma bakelse-bestarne hade upphört, antingen derför ett man ej för tillfället hittade på flere infall, eller också, hvilket är mera troligt, af fruktan för de tvänne obekanta personer, som också trakterade sig med savarin.

Félix och hans dam hade emellertid trakterat sig tillräckligt, hvarefter de betalade och gingo.

“Hvilka hiskliga qvinnor!“ anmärkte Lyonäsaren.

“Och ändå äro de de gudfruktigaste i hela Frankrike“, upplyste Collette; “under hela fastan förtära de ej en enda bit kött, ja, icke ens mjölk och ägg, med ett ord, intet af det som kommer ur djurriket, ty det skulle anses för en mycket stor synd ... Men hvart önskar ni gå, Félix ...“

“Hvart ni vill, Collette.“

“Jag har ledigt till klockan fyra, ty då först kommer hertiginnan hem ... Derför skola vi kanske fortsätta vår promenad öfver boulevarderna.“

Med Boulevard de la Madeleine börjar denna rad af boulevarder i norr, som beskrifva en omkrets af ungefär en half svensk mil i längd och om hvars bredd man kan göra sig en föreställning, när vi påstå att knappast någon af Stockholms förnämsta gator deruti kan jemföras ens med dess trottoarer.

Denna jättegata är öfverallt garnerad med trädgårdar, praktfulla hoteller, rika magasiner, lysande kaféer, teatrar och andra offentliga byggnader.

Midten deraf är en makadamiserad väg för åkande och ridande, med planterade träd å ömse sidor, som beskugga trottoarerna.

Skada blott att barrikad-stridernas eld för mycket rasat i de vackra kastaniernas kronor!

År 1830 ströko de flesta träden och nya planterades i deras ställe. År 1848 måste äfven dessa dela sina fäders öde och dö efter ett adertonårigt lif. Nu resa sig nya telningar, och få se huru länge de få lefva.

Det synes vara af ödet bestämdt att boulevarderna skola bekransas af en evig ungdom.

Från solens uppgång till midnatten, hvilken mängd af hvarandra korsande åkdon, såväl allmänna som enskilda, på denna chaussée! hvilket brokigt stim af folk på dessa trottoarer!

Och när solen sjunker, när gaslågor till milliontal tändas, besegrande qvällen och natten samt spridande uppåt himmelen ett sken, som, bildande sig efter jättegatans längd och böjningar, öppnar en bana af eld på det mörka fästet, hur känner man sig icke gripen, hänförd, förintad!

Dock hvarför förintad? Allt hvad man ser är ju menniskans verk, utfördt af hennes hand, sedan det blifvit uppfunnet af hennes snille!

Men till hvilka vexlingar hafva ej dessa boulevarder varit vitnen!

Hvad lysande fester och blodiga strider! hvad blixtrande segerfröjder och förgråtna smärtor! hvad skratt och glädjetjut under karnevalernas sprittande lif! hvad dån af förstämda trummor, när liktågen skridit fram mellan andägtigt blottade hufvud och vördnadsfullt tigande tungor!

Historiens genius, sväfvande öfver denna nejd, har kanske lika mycket att uppteckna som lifvet och döden.

Hvar och en af dessa boulevarder har sitt eget utseende, sina egna seder, sin egen karakter och man skulle äfven kunna säga sin egen klädedrägt.

De vexla skaplynne nästan vid hvarje större gata, som korsar dem, antingen från norr eller söder.

Sålunda kan Boulevard de la Madeleine, till att börja med, angifvas såsom tummelplatsen för det politiska lifvet.

Der samla sig alla processioner, civila, militära och religiösa; der förenade sig Bastiljens besegrare vid den första revolutionen; der var Ludvig XVI:s väg till schavotten; der samlade sig de massor, som år 1830 stormade Louvern och stadshuset; der väntade de skaror, som år 1834 följde Lafayette till grafven; der förenade sig den kämpatrupp af bluser, som 1848 i Februari stormade Tuilerierna och i derpå följande maj national-församlingens palats.

Från denna plats, så ljus och skön för ögat, hafva de bränder utslungats, som satt eld i Europa, skakat tronerna och upprört folken, men på samma gång med sina gnistor tändt bildningens fackla och med sin aska gödt frihetens heliga jord.

I det hörnhus, som bildas af denna boulevard och rue des Capucines, sammanträffade ofta Pichegru och Moreau för att konspirera emot konsulatet, men hvilken affär, ehuru under Englands auspicier, slutades med den förres mord i fängelset och den sednares mera afundsvärda död på slagfältet.

Lemnande denna boulevard, beträdde Lyonäsaren och hans följeslagarinna Boulevard des Italiens.

Der hafva vi de dyraste kaféerna, de förnämsta hotellerna och framför allt de grannaste handelsbodarne, hvilkas hela vägg åt gatan oftast är ett enda fönster, hvars hvita slipade glas förhöjer glansen af de tillverkningar, som bakom det ligger utbredda.

Derifrån kommer man också in i de verkligt féeriska köpmans-passagerna, som med sina hvälfda glastak genomlöpa flere qvarter och leda till aflägsnare trakter af staden.

Det är således köpmanslifvet som der omsluter oss med sina mest förföriska famntag.

Hur mången suck har ej immat på dessa bländande spegelrutor vid anblicken af den prakt, som ropar: njut! och vid åsynen af den börs, som klingar: umbär!

“Hvilken skada!“ yttrade Collette; “de grannaste bodarne äro tillstängda, och det betyder något ... Jag vill fråga den der köpmannen, som nu äfven håller på att stänga sin.“

“Monsieur!“ frågade hon denne, “det ser ut som det vore slut med handeln för i dag, och likväl är väderleken den vackraste och boulevarden öfverfyld af promenerande.“

“Slut med handeln för i dag?“ upprepade köpmannen med ett dystert leende; “hvarför icke så gerna säga: slut för veckor eller månader! ... Är det vackert väder, när himlen är betäckt af moln? ... Kallar ni det för promenad, när ett helt folk är i rörelse? ... Och allt detta“, tillade han, mumlande mellan tänderna, “för några ministrars skull, som icke vilja lemna sina lönande platser, och en konungs, som ...“

Slutet af meningen dog bort i ett “sacredieu!“, hvarunder köpmannen gick in i boden och bommade till boddörren innanför.

De unga älskande fortsatte sin väg, reflekterande öfver de personer de mötte. Det var också fält för betraktelsen.

På hvarje mun herskade orden: reform-bankett och ministère, under det att hvarje öga blixtrade vrede och hvarje arm visade hot.

De unga tu passerade boulevard Montmartre, hvarinvid i huset n:o 10 Boieldieu, kompositören till “Hvita frun“ och “Kalifen i Bagdad“ bodde tilldess han der år 1831 dog. Ankomne till boulevard Poissonnière, måste de stanna, emedan en derstädes samlad folkmassa tillstängde vägen för dem.

Vid denna boulevard i n:o 19 bodde och dog år 1842 Cherubini, “Vattendragarens“ kompositör.

Icke långt derifrån vid rue du Faubourg Poissonnière n:o 76 är en kasern, der marskalkarne Lefèbre och Hoche började sin bana såsom simpla soldater. Äfven Bernadotte låg der såsom löjtnant, icke anande att han en dag skulle bära en spira och allra minst öfver Sverige, som han då troligtvis icke kände ens till namnet.

“Hvad är det fråga om?“ sporde Collette en karl i blus.

“Åh“, svarade denne, “man läser upp ett manifest, som bestyrelsen för reform-banketten utgifvit ... Det duger att läsa, det, skall jag säga ... Bravo, bravo!“ tillade han, ehuru han på detta afstånd omöjligen kunde höra hvad som lästes.

“Men hvad innehåller manifestet?“ frågade Félix.

“Monsieur!“ svarade en annan blus, “jag har redan läst det i dagens tidningar; det är en uppmaning till hvarje medborgare att, i trots af styrelsens förbud, nästa tisdag infinna sig på place de la Madeleine, för att derifrån åtfölja de deputerade till Champs-Elysées, der banketten skall hållas ... Ja, vi skola komma, lita på det! ... allt hvad lif och anda har skall inställa sig, ty lefve reformen!“

“Lefve reformen!“ instämde tusen röster.

Félix och Collette banade sig med möda väg genom folkmassan och kommo ändtligen fram till den lilla högvakten vid boulevard Bonne-Nouvelle och hvars portar voro fyrdubblade.

Der måste de ånyo göra halt, hindrade af en ny folkmassa, som skockat sig midt på boulevarden och äfven öfverhöljde trottoarerna.

“Hvad är det man läser upp der?“ frågade Collette, som hörde en röst från midten af massan.

“Det är polis-prefektens proklamation“, svarade en arbetare, “och den förbjuder oss att nästkommande tisdag sammanträda på place de la Madeleine för att deltaga i den stora demonstrationen emot regeringen ... Men om jag också skall hoppa öfver åttadubbla bajonetter, så skall jag dit och hela Paris skall dit, ty ned med polis-prefekten! ned med Guizot! ned med Duchâtel! ned med dem alla!“

“Ned med polis-prefekten! ned med ministrarne!“ skrek folket under det att bitarne af den sönderrifna proklamationen flögo öfver hufvuden.

“Det ser ut som det skulle bli en het dag om tisdag“, yttrade Félix till en ung soldat af vakten, som stod bredvid honom.

Denne teg, men skakade på hufvudet och ryckte på axlarne, till ett tecken af hvad? Säkert af missbelåtenhet med en ställning, som ofta tvingar soldaten att af pligt försvara hvad han ej med förståndet eller känslan kan fatta eller älska.

Collette och hennes kavaljer kommo ändtligen till boulevard S:t-Denis, der den stolta äreporten drager till sig de förbigåendes uppmärksamhet och hvilken, jemte den helt nära dervid uppresta porte S:t-Martin, är ett minne af Ludvig XIV:s segrar öfver holländare och tyskar.

La porte S:t-Denis, vida större och prydligare än den sednare, är af fyrtio alnars höjd och har till mönster haft Titi och Constantini äreportar i Rom, ehuru öfverträffande dem begge både genom rikedomen och konstvärdet af ornamenterna.

På hvardera sidan om portiken höjer sig en pyramid, betäckt af vapen-troféer och slutande i en glob, ornerad af det franska vapnet med en krona öfver.

Vid basen äro tvänne kolossala stoder föreställande den ena Holland under bilden af qvinna, som bestört sitter på ett döende lejon, och den andra floden Rehn, likaledes hvilande på ett lejon och hållande ett ymnighetshorn i sin hand.

Hvalfbågens fält upptages af tvänne ryktets gudinnor, den ena med trumpet för mun och den andra bärande en krans af lager. Ofvanom all denna herrlighet är en bas-relief, framställande öfvergången öfver Rehn.

Detta prunkande minne af franska legoknektars segrar har sednare varit ett nära vitne till franska medborgares triumfer, ty det var vid denna äreport som den blodigaste striden år 1830 utkämpades.

En afdelning af marskalk Marmonts trupper hade der fattat posto och besköt folkmassan, som böljade fram från Bastilj-platsen.

Det var, åtminstone i början, mera ett slagtande än en strid, ty största delen af folket var obeväpnad.

Hela boulevarden från la porte S:t-Denis ända till place de la Bastille var i ordets fulla bemärkelse öfvertäckt af döda och stympade menniskor, till det mesta qvinnor och barn, ty i Paris bäfva ej qvinnor och barn för att följa män och fäder i faran, i döden, och ofta har det varit dessa som vunnit de skönaste lagrarne.

“Här, Félix“, yttrade Collette, som för sin vän berättade allt hvad hon visste om dessa blodiga dagar, “här vid hörnet, som du ser, stupade en artilleri-kapten skjuten af en tolfårig gosse just som han gaf order till eldens börjande ... Der midt emot föll en öfverste vid lanciererna träffad midt i pannan af ett annat barns kula ... Der vred en sextonårig flicka värjan ur hand på en major vid det kungliga gardet i samma ögonblick denne höjde stålet öfver hennes bror, som redan blödde ur flere sår ... Men der i huset“, tillade Collette, kastande sig med fransyskans vanliga lätthet öfver till ett annat ämne, helt olika det förra, “der i huset bodde under kejsartiden mademoiselle Georges, den stora tragiska skådespelerskan och trenne kejsares älskarinna, för att icke tala om konungar och prinsar, som endast voro småsaker på den tiden ... De trenne kejsarne sofva sedan länge i sina grafvar, men deras älskarinna har i dessa dagar bildat en elev-skola i Faubourg Montmartre ... Men låtom oss nu gå till en gladare boulevard.“

Félix följde sin vackra vägviserska, utan att med ett enda ord afbryta hennes berättelser om Juli-dagarne. Men hans kinder glödde, och de blickar, som han stundtals kastade bakom sig mot la porte S:t-Denis, lyste af hänförelsens lågor.

Så kommo de in på boulevard du Temple, det egentliga folklifvets tummelplats, den mest folkrika och följaktligen mest glada och bullrande.

Man ser der knappast annat än teatrar, kaféer och restaurationer.

När aftonen inträder, bländas man af ljusmassorna och döfvas af trumpeters och klarinetters genomträngande ljud, af dånet från bastrummor och cymbaler, af skriket från djurtämjare, lindansare och akrobater, som kalla hopen till sina provisoriska teatrar.

De som ej vilja skratta åt de burleska boulevard-komedierna, rusa in i manegerna för att se, hur djurtämjaren strafflöst rycker köttstycket ur hyenans tänder, hur han tumlar omkring med det numidiska lejonet, hvilket kryper som en hund vid hans fot, eller hur han öppnar den för hans blick darrande kungstigerns gap och lägger sitt hufvud helt lugnt mellan dess rysliga käftar.

“O min gud, hvad här är öde i dag!“ utbrast Collette, saknande den rörlighet och det lif, som vanligtvis är rådande på denna plats. “Men hvar ha då alla menniskor tagit vägen?“

Collette blickade åt mynningarna af de trånga djupa gator, som leda till denna boulevard från folkqvarteren, fabrikernas och handtverkeriernas mörka, men idoga nästen.

På dessa syntes visserligen här och der några vandrare i arbetskläder; men hvar uppehöllo sig väl de tusen sinom tusen, som dag och natt välla fram ur de trånga mynningarne ut på boulevarden, liksom strömmarne löpa ut i det gemensamma hafvet?

På en trappa satt en fattig, gråhårig och blind spelman, ensam och likväl en hel orkester. Hans hufvud-instrument var fiol, men mellan läpparne hade han en filomela, mellan knäskålarne tvänne dervid fästade messings-tallrikar, kring venstra smalbenet en läderrem med diverse bjellror samt bakom högra armbågen en tamburin, som nedhängde på ett snöre fästadt vid hans högra öra.

När nu den blinde gned på fiolen, stötande dervid med armbågen på tamburinen, under det han slog ihop knäskålarne och höjde på venstra benet samt understundom inföll med filomelan, uppkom en gräslig musik.

I början var det svårt att urskilja hvad det var som exequerades, men på närmare håll tyckte man sig igenkänna något af marseljäsen.

Den gamle var troligtvis, oaktadt sina blinda ögon, en väderspåman, ty denna verldskunniga melodi, den må exequeras väl eller illa, höres sällan i Frankrike annat än vid utomordentliga tillfällen.

Félix och Collette kastade några sous i den blinde spelmannens hatt och flydde.

En sådan marseljäs skulle kunna jaga ett helt regemente på flykten, så framt nämligen de konskriberade vore musici.

“Det står aldrig rätt till“, sade Collette, skådande omkring sig med dyster blick och slutande sig närmare intill sin älskare; “när dessa gator äro öde och denna boulevard tom, då kokar det och sjuder i folkqvarteren, då är hvarje spis der ett kulstöperi, hvarje skrubb ett laboratorium ... då rullar i hvarje portgång slipstenen, hvässande en sabel eller knif, och qvinnorna raspa charpie eller klippa till bindlar, då, då ... o min gud!“

“Du tror då, Collette, att det blir något alvarsamt af?“ frågade Félix, hvilken, såsom främmande, icke ännu lärt sig förstå de tecken, som gjorde sådant intryck på hans följeslagerska.

“Kom, låtom oss gå öfver boulevard Beaumarchais rakt fram till Bastilj-platsen“, uppmanade Collette, “kanske är det lifligare der ... Jag blir här så underlig till mods.“

Boulevard Beaumarchais har sitt namn af den ryktbare skalden, som egt ett hus vid denna boulevard, der han dog den 19 Maj 1799.

Huset, hvaruti han bott, nedrefs för flere år sedan för att lemna rum åt S:t-Martin-kanalen, men af den lilla trädgård, skalden anlagt, återstod i början af 1848 åtminstone en del af den mur, som fordom slutit sig omkring den, med följande inskrift af skaldens egen hand:

Boulevard Beaumarchais har ingen lyx, inga butiker och få promenerande. Den är vanligtvis lika ödslig som dess granne boulevard du Temple är liflig.

Men denna dag, motsägelsernas dag, var den verkligen liflig. En ståtlig regements-musik skallade från Bastilj-platsen, allt mera närmande sig; och snart fyldes boulevard Beaumarchais med kolonn efter kolonn af infanteri.

Så långt ögat kunde nå, blixtrade en skog af bajonetter.

Men högt öfver stålskogen höjde sig i fonden Juli-kolonnen med frihetens gyllene bild.

“Ah, der komma nya trupper“, yttrade Collette; “de skola förstärka garnisonen ... innan morgon afton ha vi 70,000 soldater i Paris, efter som det berättas ... Se hvilken skara, som aldrig vill taga slut! ... Låtom oss stiga åt sidan och stanna der, tilldess de passerat.“

Med flygande fanor och klingande spel marscherade förbi dem regemente efter regemente.

Den franska krigaren har icke den uppsträckning och hållning för paraden som våra soldater och icke heller desses martialiska utseende.

Tvärtom stöter hans sätt att gå och föra sig något på vårdslöshet, om ej just på sjelfsvåld. Någonting jemförligt med äfven våra lands-soldaters linie-marsch hafva vi icke kunnat upptäcka på de revyer vi i Paris bevistat.

Men betraktar man den franske soldaten på närmare håll, ser man hans unga vackra ansigte och möter man blicken, som ljungar fram ur hans mörka öga, då begriper man huru det kunnat vara möjligt för honom att fylla nästan hvarje vrå af verlden med ryktet om hans tapperhet och mod.

Ingen är äldre än 28 år, ty vid 20 tillhör ynglingen konskriptionen, i fall den nummer, han tager ur urnan, befinnes inom det för krigstjensten bestämda antalet, och i åtta år måste han tjenstgöra, men denna tidslängd nedsättes i fredtid oftast till fem, hvarefter han utbyter musköten mot ett fredligare yrke.

80,000 nya soldater ingå årligen i hären till ersättning för ett lika antal, som utgår.

Soldaterne vid linien äro merendels småväxt folk, hvilken omständighet vi hört tillskrifvas många orsaker, bland hvilka den följande torde vara den mest sannolika.

Under kejsardömet, då utskrifningar för krigstjenst hörde till ordningen för dagen, uttogs, så vidt sig göra lät, endast storväxt folk, hvaraf största delen för evigt stannade qvar på Europas tallösa slagfält, under det att de småväxta lemnades hemma för att odla jorden och ombestyra sitt slägtes fortplantning. Det torde dröja innan småskogen hinner tillväxa.

Det himmelsvida afstånd, som hemma hos oss råder emellan befäl och underlydande, finnes ej i Frankrike.

Huru ofta ha vi ej sett officerare och gemene ganska förtroligt promenera tillsammans, ingå på samma kafé och taga sin tvåsous-likör vid samma disk? Krigstjensten kan icke heller anses förnedrande i ett land, der den endast är en pligt tillkommande hvarje medborgare, och hvilken pligt är väl ärofullare än den att försvara sin hembygd!

“Du är vid den åldern, Félix, att du borde vara soldat“, anmärkte Collette.

“Lotten föll ej på mig“, svarade Lyonäsaren, “och det var väl, det var lyckligt.“

“Hvarför det?“ frågade fransyskan något förvånad; “jag för min del skulle gerna hållit den blå vapenrocken under armen och med synnerligt nöje gått steg om steg med den röda pantalongen ... Sabelfästet oss emellan skulle icke hafva utkylt min arm.“

“Ser du dessa beväpnade skaror?“ frågade Félix med en mörk blick, alldeles icke harmonierande med hans blåa öga och vanligtvis så glada ansigte.

“Jag ser ... det måtte väl icke vara svårt.“

“Hvarför hafva de kommit till Paris?“

“Förmodligen för att hålla förstäderna och folkqvarteren i styr, för att qväfva upproret, i fall det skulle våga sig fram ur sina hemska nästen“, svarade hertiginnans kammarjungfru.

“Vet du hvad min kusin Armand skulle svara på en sådan fråga?“

“Nej.“

“Jo, han skulle svara: de komma för att värna någras orättvisa emot millioners billiga anspråk ... de komma för att skydda förtryckaren, under det att de slagta de förtryckta, som likväl äro deras bröder! ... Ja, det var lyckligt att jag icke blef soldat.“

“Men jag frågar ånyo, hvarför du egentligen anser det så lyckligt?“ sporde Collette nyfiket.

“Ty om jag varit soldat, hade jag säkerligen icke fått hvila derborta ... derunder!“

Lyonäsaren yttrade dessa ord med en viss dofhet i rösten, under det att der for liksom ett hvitt moln öfver hans blomstrande kind.

Befann han sig kanske i ett af dessa stadier af lifvet, då menniskan på aningens vingar höjer sig öfver lifvet och döden, för att ett ögonblick hamna på evighetens strand?

“Men, min Gud, hvad menar du?“ ropade Collette, slutande sig häftigt och oroligt till sin älskare, “hvad menar du med derborta, med derunder?“

“Ser du ej kolonnen der!“ ropade Félix; “ser du ej frihetens bild som brinner mot solen!“

Ynglingens anlete glödde ånyo och hans ögon flammade.

Det hvita molnet hade flytt — flytt till älskarinnans kinder.

Inom Faubourg S:t-Germain och ungefär i midten af den stadsdel, som ligger söder om Seinen, är slottet Luxembourg beläget.

Grundlagdt i första hälften af sextonde århundradet, fullbordades det af Maria Medici i början af det sjuttonde, hafvande till förebild byggnadskonsten i Florens, nämnda drottnings fädernesland. Arkitektens namn var Jacques de Brosse.

Några tillägg ha på sednare tider blifvit gjorda, men utan att slottets alvarliga eller stränga arkitektur lidit något deraf.

Det är blott i Sverige man vid dylika förbättringar gått något sfinx-artadt tillväga, med den skilnaden likväl, att när de gamle bildade sina sfinxer af djurs kroppar och menniskors hufvud, göra vanligen våra svenska arkitekter motsatsen eller neddraga i stället för upphöja, försämra i stället för förbättra.

Luxembourg är i arkitektoniskt hänseende utmärkt för regelbundenheten i dess proportioner.

Dess åt rue de Tournon vända façade bildar en balustrerad terrass, från midten af hvilken höjer sig en paviljong, slutande i en dôme med lanternin. Denna paviljong är byggd efter så väl den toskanska som doriska stilen, den ena öfver den andra, och omgifven af flere statyer.

Terrassen begränsas på begge sidor af tvänne större qvadratformiga paviljonger, hvilka förenas med hufvudbyggnaden genom tvänne långa gallerier, uppburna af nio arkader.

Sex andra lika stora paviljonger äro lagde vid vinklarne af berörde hufvudbyggnad, framför hvilken utbreder sig en stor borggård i form af en rektangel, jemväl begränsad af nyssnämnde terrass och gallerier.

Den af hufvud-façaderna, som vetter åt trädgården, är rikt prydd med pelare och kolossala stoder, föreställande Segern, Freden, Styrkan, Tystlåtenheten, Fliten och Kriget.

Hufvud-façaden åt borggården, föga olik den förre, har en sims på hvardera sidan om portarne med bysterna af Maria Medici och Henrik IV. Ofvanom dessa resa sig fyra kolossala figurer, som tyckas understödja frontongen, hvars bas-relief föreställer Segern bekransande en hjeltes bröstbild.

Sällan har åsynen af någon byggnad gjort på oss ett så djupt intryck som detta Luxembourg.

Det är visst icke ett bland de största och prydligaste slott vi sett. Men detta alvar i stil, som likväl icke öfvergår till stelhet, denna harmoni i det hela, oaktadt de många utskjutande partierna, denna innerliga förening af ordning och mjukhet, af storhet och behag måste mäktigt anslå äfven det dunklaste skönhetssinne.

Och den herrliga trädgården sedan, som med sina tjusande blomster-parterrer och sina stolta alléer tillbedjande tyckes böja sig för den Florentinska drottningen! och denna bassin, hvars kaskader perlbeströ skuggorna af hufvud-façadens pelare och stoder, som dess yta framställer! och denna halfrund af mästerliga marmorbilder, Frankrikes drottningar, som under trädens gröna skuggande kronor utbreda sig skyddande framför detta slott, som varit vitne till deras kärlek för konsten, om ej just till deras kärlek för menskligheten!

En enda “lågbördad“ bild har fått plats bland det krönta sällskapet. Det är den bekanta Jeanne Hachette.

Hon, sitt fäderneslands försvararinna i Ludvig XI:s tid, lyfter ännu stridshammaren. Emot hvem? Kanske emot Catharina Medici, som mördade egna undersåter.

Om slottet Luxembourg förefaller åskådaren något dystert, så är det vid tanken på dess historiska minnen.

Den rika och praktälskande Maria Medici, som uppbyggt slottet till residens åt sig, hade deruti sitt fängelse, tilldess hon fördes till Köln för att der dö i djupaste fattigdom.

Denna drottnings sängkammare bibehålles ännu i oförändradt skick, med dess paneler och tak, målade af Rubens.

Efter Ludvig XIV:s död egdes Luxembourg af en hertiginna af Berry, kallad Frankrikes Messalina, som gjorde detta slott till en skådeplats för de skändligaste saturnaliska scener, i hvilka Ludvig XV redan som barn spelade en hufvudroll och derigenom beröfvades den majestätiska gloria, som, enligt sägen, bestrålat hans vagga.

Under första revolutionen uppläts slottet helt och hållet till fängelse.

Mera än 2,000 personer af begge könen, tillhörande alla stånd och alla partier, dvaldes på en gång inom dess murar.

Der sutto Danton, Camille Desmoulins, Hérault de Sechelles, Fabre d’Eglantine med flere af Cordeliernes bekanta klubb, tilldess de derifrån befriades af guillotinen.

Der suckade madame de Beauharnais, till dess hon befriades af Barras. När hon några år derefter återvände dit, var det såsom slottets herskarinna och Napoleons gemål.

Der satt äfven såsom fånge den ryktbare målaren David, förjagande stundens dysterhet medelst eskisser till de taflor, som sedermera skulle pryda Luxembourgs och Louverns gallerier.

I detta slott gaf den 10 December år 1797 direktorium, som då residerade derstädes, en fest för Bonaparte, hvilken någon tid derefter, sedan han störtat samma direktorium, flyttade dit såsom förste konsul och bodde der, innan han såsom kejsare intågade i Tuilerierna, hvarefter slottet blef den kejserliga senatens palats och sedan vid restaurationen pärernes.

Inför dessa pärer och i samma palats stod marskalk Ney anklagad för högförräderi den 21 November 1815.

Dömd till döden, tog han der afsked af maka och barn, hvarefter han klockan nio följande morgon åkte genom den stora alléen, som leder till observatorium.

Vid slutet af alléen lemnade Ney sitt åkdon och yttrade följande:

“Inför Gud och menniskor protesterar jag mot denna dom, vädjande till Frankrike och efterverlden. Lefve Frankrike!“

Derefter vände han sig till de soldater, som skulle verkställa domen.

“Rätt på hjertat!“ ropade han, hvarefter “den tappraste bland de tappre“ föll genomborrad af tolf kulor.

Man ser ännu i trädgårdsmuren märken af de mördande kulorna.

Tjugo gånger har man med kalk betäckt dessa märken, tjugo gånger ha de återkommit.

Kalken liksom blyges för att skyla bourbonernas brott, eller också gör sig muren en ära af att inför verlden visa märkena af det bly, som gått igenom en hjeltes hjerta.

År 1830 blef Luxembourg fängelse för Carl X:s ministrar och öppnade sedermera gång efter annan sina portar för dem, som skjutit på Ludvig Filip, såsom Fieschi, Pepin, Moret, Alibaud, Lecombe m. fl., hvilka alla gingo derifrån sitt välförtjenta straff till mötes.

Luxembourg var äfven palats för Ludvig Filips pärer ända till 1848, då det öppnade sig för Louis Blanc’s.

De sednare, än i blus och än utan, höllo då sina dagliga sessioner, hvarvid de uppassades af de förre pärernes vaktmästare i broderade rockar och hvita silkesstrumpor.

När Louis Blanc understundom fann sitt auditorium för bullersamt och stormande, yttrade han blott: “Messieurs! låtom oss icke uppföra oss som pärer!“ och genast blef det tystnad och ordning.

Nu är pärernes sal tom, och ingen annan besöker den än “Henri cinq“ i sina drömmar, samt resande som hafva ögon och sinne för det sköna i arkitekturen.

Trappan, som leder dit, är för sig sjelf ett mästerstycke. Utom de joniska pelare och ypperliga bas-reliefs, hvarmed den är dekorerad, prydes den äfven af flere marskalkars och generalers statyer.

När vi, vid vårt första besök i Luxembourgs slott, fingo se dessa marmor-statyer, skyndade vi, angenämt öfverraskade, först fram till den, som står aflägsnast åt höger, ty vi trodde oss för våra ögon ha bilden af Bernadotte, vår högstsalige konung Carl XIV Johan.

Samma låga panna och knollriga hår, samma örnnäsa, samma djerfva krigiska hållning.

Men det var icke han, utan general Kléber, som följaktligen i lifstiden måtte hafva mycket liknat den förre.

Den tron, att fransmännen kunde uppresa en stod af Bernadotte var dock ganska enfaldig, ty sällan hafva vi hört någon mensklig varelse så strängt bedömmas som Bernadotte af fransmännen.

På en soirée förliden vinter under ett samtal emellan en svensk resande och en gammal fransk general, rörande Carl XIV:s deltagande i kriget emot Napoleon, utfor generalen emot Bernadotte i uttryck så mustiga, att vi hvarken kunna eller vilja återgifva dem på papperet.

“Men betänk att han icke längre var fransk marskalk, utan svensk kronprins“, anmärkte svensken.

“Just den omständigheten att han var svensk kronprins fäller honom“, yttrade generalen; “såsom svensk kronprins hade det i första rummet ålegat honom att skaffa Sverige Finland tillbaka, hvilket varit så lätt.“

“Det är visst sannt att han icke återgaf oss Finland“, svarade svensken, “men han gaf oss Norge i ersättning.“

“Parbleu!“ ropade fransmannen, “kallar ni det för ersättning, om ni, efter att hafva förlorat en börs fyld med guld, får en säck full af salt i stället, isynnerhet om säcken har den egenskapen att, liksom mjölnarens i visan, gå för sig sjelf?“

Det är mycket svårt att reda sig inför en fransman, isynnerhet om han talar franska.

Minutvisaren på Luxembourgs urtafla utvisade en qvart till tu, när Armand Cambon vek af från rue de Tournon och gick upp i östra slottsflygeln eller galleriet.

Detta galleri, liksom det vestra, är upplåtet till offentlig utställning af inhemska och utmärktare lefvande målares och bildhuggares arbeten. Men efter konstnärernes död flyttas deras verk till Louvern.

Det östra konst-galleriet är betydligt längre än det vestra, emedan en del af det sednare är upptagen af den ofvannämnda trappan.

På taket af den långa terrassen, som sammanbinder de begge norra paviljongerna, går man från det ena galleriet till det andra, passerande dervid igenom den på midten befintliga paviljongen hvilken äfven invändigt är försedd med skulptur-arbeten, likaledes af inhemska lefvande mästare.

Vi förbehålla oss att framdeles i ett annat arbete få närmare redogöra för de intryck, som besöket i så väl Luxembourgs som Louverns konstgallerier gjort på oss. Louvern är de gamle mästarnes hem och hvilkas namn vi lärt oss tillbedja långt förr än vi haft tillfälle att beundra deras verk.

Vi hafva många förmiddagar genomvandrat de ofantliga salarne, en vandring, som, i fall vi haft den afundsvärda lyckan att tillhöra de verkliga kännarnes antal, troligtvis skulle hafva varit en olympisk promenad.

Men, ehuru vi visst icke hafva någonting emot många madonnor, har det likväl understundom förefallit oss något tröttande på längden. Antingen är det glansen af de många gloriorna som förbländat våra jordiska ögon, eller är det mängden af de många golftiljorna som tröttat vår fot.

Ingen mensklig nacke står ut med att oupphörligen under loppet af flere timmar så der vrida sig uppåt väggarne.

Också hafva vi mött tusentals personer, som nästan med förtviflan genomstrukit gallerierna, läspande ordet: charmant! men gäspande i katalogerna.

Konstens gudinnor, så framt de vilja vara menskliga, skola förlåta dem det.

Skuggorna af Raphaël, Murillo, Velasques, Ribera, Cano, Moralês kunna ej vara obilligare än de gudinnor de dyrkat.

Deremot har det förefallit oss vida mindre tröttande att genomgå Luxembourgs gallerier. Men så är der också, i förhållande till Louvern åtminstone, ganska litet af golftiljor och — hvarför icke erkänna det? — nästan intet af madonnor.

Der är mindre högt, men mera trefligt. Det är en horizont, som vi kunna fatta, utan att förlora oss i det oändliga. Det är med ett ord så lagom för den svagare dödlige.

De skola ömkansfullt draga på munnen åt oss desse store konstdomare, som hafva kransar endast för hundraåriga grafvar och endast tjusas af de färger som torkat för två eller tre sekler tillbaka. Men vi, som tycka att kransar icke heller misskläda de lefvandes pannor och att färger icke blifva vackrare genom en högre ålder, skola i förbigående dröja något vid en och annan tafla i Luxembourgs galleri och dervid fästa vår anspråkslösa blomma.

Armand tycktes visserligen denna dag hafva besökt Luxembourg i hel annan afsigt än att njuta af dess konstalster, att döma åtminstone af oron i hans blick och färgvexlingen på hans kinder; men han stannade icke desto mindre framför en tafla i rummet utanför det stora galleriet, en tafla, som långt ifrån att kunna förbigås, skulle draga till sig uppmärksamheten, äfven om den haft sin plats bland de gamla skolornas heroer i Louvern och dit den också under loppet af innevarande år kommer att flyttas.

Det var Wickenbergs med skäl så beprisade vinterstycke, och hvaraf vi uti Sverige sett några mer eller mindre lyckade kopior.

Armand hade i verkligheten icke sett någon nordisk vinter.

Den snö, som länge betäcker jorden, och den is, som gör sjöar eller floder farbara för menniskofot, höra till sällsyntheterna inom Paris.

Men liksom man kan säga att ett porträtt är lyckadt, ehuru man ej sett originalet, så kan man bedöma troheten mot naturen i afbildningen af ett landskap, som man icke skådat.

Armand kände sig frysa vid anblicken af denna svepning, som lagt sina stora veck öfver den slumrande naturen, men på samma gång dragas allt närmare intill slumrerskan, ty hon syntes le genom isen och snön mot skogens gröna barr och den rödskinande solen. Det är icke grafven, utan hvilobädden för detta hopp som drömmer om en vår på dess andra sida; icke döden, utan lifvet, som för ett ögonblick håller tillbaka andedrägten för att sedan med full kraft flåsa ut öfver jord och haf, öfver menniskan och djuren.

Ack! om Armand vetat att det var hans moders fädernesland han hade för ögonen, han skulle, liksom vi, till den beundran han egnade konstnären ha lagt sin gärd af tacksamhet för denna nordiska bild, så lefvande framstäld midt i skötet af drufvornas land, och derjemte känt sig stolt öfver att en landsman till hans moder skapat ett verk, som i sitt slag icke har sin like hvarken i nordens eller söderns gallerier.

Armand stod länge framför denna tafla, ty det föreföll honom som kunde han spegla sina oroliga ögon i den blanka isen, eller också behöfde han svalka sig i den kalla luften, väntande kanske att vintermolnet, som tyckes trögt skrida fram öfver landskapet, skulle lösas upp i snö och falla ned öfver hans heta panna och glödande kind.

Då uppfångade hans öron ljudet af slotts-uret, som slog den andra qvarten. Han vände sig från taflan och gick långsamt in i stora galleriet.

Närmare dörren till det rum, hvarifrån han kom, sutto konstnärer af begge könen framför hvar sin målareställning sysselsatte med att kopiera.

Den första: det berömda landskapet i Watelet. Armands öga dröjde med välbehag vid den lilla gångstigen, som slingrar sig längst bakom förgrundens trädstammar och ofvanom den vilda skogsströmmens gröna vågor, som bryta sig mot pålarne, hvarpå den lilla bron står, under det han afundades vandraren på stigen hans lycka att så der fri från stadslifvets buller och qvalm kunna njuta af naturen i dess fullaste fägring och rikaste vexling af vatten, jord och luft, hvilka synas täffa med hvarandra i lif och skönhet.

Den andra: den prisade interiören af klosterkyrkan San-Benedetto af Granet, med munken och hans bedjande disciplar i den mörka förgrunden samt längst bort i det af solen upplysta hvalfvet den bedjande qvinnan, hvars ansigte synes förklaradt på samma gång af solens strålar och andaktens heliga låga, detta mästerstycke i perspektiv målning, som Armand ännu icke funnit öfverträffadt af något i samma slag.

Den tredje: Aftonen af Gleure, klar, mjuk och genomskinlig som om man såge den genom drömmens eller diktens rosenslöja.

Den fjerde: Morgonbönen af Dubufe. En moder lär sitt barn att bedja, under det att fadern står bakom, bevitnande sina tvänne älsklingars andakt.

Barnet hopknäpper sina små skära fingrar och blickar mot himmelen såsom modern bedt det göra.

Men hur blir hon icke belönad för den undervisning hon gifvit sitt barn!

Det tycktes Armand som om hela himmelen hade stigit med i barnets ansigte med en stjerna för hvardera af dess ögon och den eviga morgonens glöd för dess mun.

Modern synes betagen af de saliges förtjusning.

Fadern, som icke ser barnets ansigte, njuter af den hänryckning som strålar i makans.

Detta stycke är ett af dem, som fotografiskt troget fästa sig i vårt minne, icke blott för det att de äro alster af en fullbildad konstnärshand, utan äfven derför att de anslå strängar i vår själ, som aldrig bort tystna.

Der hafva vi ju också en madonna med sitt barn, tänkte Armand, ehuru utan dessa ljusringar öfver hjessan eller denna idealiska skönhet, som utmärka Rafaels och Murillos.

Men så har också Dubufe endast vågat teckna en hvardags-scen i en fattig arbetares boning. I stället för att, såsom nämnde mästare, låta sin madonna med hennes barn uppstiga till himmelen, redan förklarade af den glans, som är det eviga lifvets, låter han himmelen, åkallad i bönen, stiga ned i det jordiska tjället för att välsigna och uppmuntra oskulden och dygden.

Denna grupp, änskönt blott med jorden till fotapall, rörer oss arme syndare lika djupt som den gloria och det ideal, hvilka stråla bland molnen, omgifna af serafer och keruber!

Armand, efter att en stund hafva dröjt framför nämnde konstverk, gick längre fram i galleriet och hade hunnit ungefär slutet deraf, då han stannade vid åsynen af en femte artist, som likaledes var upptagen med att kopiera. Denna artist, ett fruntimmer, var klädd i enkel svart sidenklädning och utan annan prydnad på hufvudet än det rika kastaniebruna håret, uppflätadt i en tät, men låg korg i nacken. Hon var införlifvad med sitt arbete, vexlande sina blickar emellan en tafla på väggen och den duk hon hade uppspänd framför sig.

Konstnärinnans ansigte, ehuru något blekt, var dock både ungt och skönt samt glänsande dessutom af den ingifvelse, som ett innerligare närmande till konsten alltid väcker.

Armand betraktade detta ansigte med samma andakt, som den rättrogne katoliken beskådar Marie-bilden i högkoret af en kyrka.

Så hade han stått några minuter, då konstnärinnan ändtligen kom att nytta sina blickar åt det ställe, der han stod.

En stråle af omisskännelig glädje lyste i hennes ögon, när hon varseblef och igenkände den unge mannen.

Armand, efter en vördnadsfull bugning, tog några steg framåt och befann sig invid den målarställning, framför hvilken hon satt.

“Välkommen, monsieur Armand!“ helsade hon, i det hon vred målarställningen något åt motsatt sida, förmodligen för att dölja sitt arbete för nyfikna blickar.

“Ni har behagat kalla mig“, yttrade Armand.

“Collette, min kammarjungfru, berättade mig att hon råkat er; och som jag länge önskat se er ...“

“Ni har då verkligen önskat se mig?“ afbröt Armand, utan att kunna qväfva den glädje, som denna hennes försäkran gjorde honom.

“Ja ... Ni vet att vi icke träffats sedan i slutet af förlidet år, den der dagen då ni besökte mig.“

“Ja, madame ... Dagen derefter infann jag mig utanför er onkels hus, såsom ni befalt ... Men ni hade förmodligen glömt bort att ni bedt mig komma.“

“Nej, jag hade icke glömt det ... men ...“

Hertiginnan tystnade liksom hade ett obehagligt minne bundit hennes tunga.

“Ni hade icke glömt det“, upprepade Armand; “dock, hvad betyder det väl om ni glömmer eller minnes en så obetydlig person som jag!“

“Det ligger någon bitterhet i edra ord, monsieur ... Men ni har skäl dertill ... jag har varit otacksam och orättvis emot er ... Jag förtjenar då all förebråelse, lika mycket från er sida som min egen.“

“O min Gud!“ yttrade Armand ifrigt; “det har aldrig kunnat vara min mening att förebrå er något och än mindre vara bitter mot er, madame ... Skulle jag ånyo hafva gjort något, som sårar er, ber jag er förlåta det, ty jag är en olycklig, som ibland icke vet hvad han säger eller gör.“

Armands ifver härledde sig från minnet af den der stunden, då han så obetänksamt hade tryckt Adelaïdes hand till sitt bröst och sina läppar. Han ansåg kanske det rätta ögonblicket vara inne för att urskulda denna handling.

“Men“, tillade han, inseende att urskuldandet knappast var bättre än sjelfva felet och derför görande våld på sig för att undgå den troll-ring, som ånyo började sluta sig omkring hans förnuft, “men efter som ni haft den godheten att vilja se mig, vågar jag be er om en nåd?“

“Tala“ sade Adelaïde icke utan en viss skygghet för denna häftighet.

“Men ifall jag vågade framställa några frågor, kunde jag hoppas att ni uppriktigt besvarar dem?“

“Jag skall uppriktigt besvara era frågor“, svarade hon.

Armand blickade åt begge sidorna af galleriet.

De öfrige deruti kopierande konstnärerne hade, såsom nyss nämndes, sin plats närmare dörren och voro följaktligen på för långt afstånd för att kunna höra hans samtal med hertiginnan, och dessutom syntes de för mycket upptagna af sina arbeten för att hafva någon uppmärksamhet öfrig för det, som föregick utom deras krets.

“Ni minnes säkert att jag lemnade i era händer en biljett, när jag sist hade äran tala med er“, började Armand.

“Ja, monsieur“, svarade hertiginnan.

“Sedan ni emottagit och läst den, var ni öfvertygad om att hertigen skrifvit den.“

“Ja, då var jag öfvertygad derom.“

“Men följande dagen, som var er brölloppsdag, hade ni en annan tanke om biljetten?“

“Ja“, svarade hertiginnan med svag röst, liksom hade det kostat henne möda att medgifva detta.

“Ni trodde den vara ett förfalskadt dokument?“

Hertiginnan nedslog förlägen sina ögon.

“Men hvem ansåg ni hafva ... O min Gud! jag tröttar er med mina frågor, jag plågar er kanske?“

“Nej, nej! ... fortfar, monsieur!“

“Hvem ansåg ni hafva förfalskat denna biljett?“

Hertiginnan, synbart upprörd, dröjde med svaret.

“O! jag har två historier om den saken“, återtog Armand, “och jag famlar i mörkret emellan dem begge ... Var det ... måtte ni blott icke förlora tålamodet! ... Var det en man eller en qvinna som ni misstänkte för förfalskningen? ... Var det, för att tala tydligare, markisinnan d’Estelles kammarjungfru, som ni ansåg för skyldig till detta brott?“

“Markisinnan d’Estelles kammarjungfru?“ upprepade hertiginnan något förvånad.

“O, min Gud! det var då mig ni misstänkte!“ ropade Armand både med harm och smärta; “det var då den första af de begge historierna man framburit till er ... det är markisinnans kammarjungfru som sagt er, att jag förfalskat hertigens stil och skrifvit biljetten ... Ah, nu är allt klart för mig ... Nu ser jag ända till djupet af denna svarta intrig.“

“Men hur vet ni då“, yttrade hertiginnan; “hur känner ni att ...“

“Jag kände denna nedriga plan, innan den sattes i verket“, inföll Armand.

“Ni kände den, säger ni?“

“Ja, eftersom jag före er hörde den ur kammarjungfruns egen mun ... Dock, hur kunde jag väl tro på framgången af denna djefvulska plan!“

“Men i hvad förhållande stod ni då till markisinnan och hennes kammarjungfru?“ frågade hertiginnan.

“Jag skyndar att förklara allt“, svarade Armand, och afgaf derefter en med exemplarisk samvetsgrannhet gjord förklaring öfver sitt förhållande till dessa begge qvinnor, ända ifrån hans första sammanträffande med dem i Jardin des Plantes, tilldess han, med tillhjelp af den olycklige portvaktarens rygg, lyckades undkomma det försåt, som för honom var utlagdt på rue de l’Université utanför markisinnans hotell.

Armand dolde ingenting, ty mycket kan man säga inför en fru, som man för allt i verlden icke skulle säga inför en flicka.

“Hvarje ord af hvad jag nu berättat är sanning“, sade Armand, sedan han slutat sin förklaring; “och hvad ni än må tänka om mig, skall ni åtminstone icke anse mig för en förbrytare ... O, min Gud, att ni kunde tro mig om ett brott!“

Hertiginnan hade med blandade känslor af deltagande och fasa lyssnat till Armands berättelse.

“Jag visste ej hvad jag skulle tänka“, svarade hon, “eller, rättare sagdt, jag saknade all förmåga att tänka denna olyckliga dag, hvilken ännu föresväfvar mig som en ryslig dröm ... Men jag minnes att min olycksaliga villfarelse styrktes af den underliga förklaring ni gifvit mig öfver er åtkomst af biljetten.“

“Ack! jag kunde ju icke, som en man af heder, förråda en qvinnas svaghet“, yttrade Armand.

“Jag förstår det nu“, sade hertiginnan; “men emellertid gjorde denna omständighet, i förening med ... med ert eget besynnerliga uppförande vid ...“

Hertiginnan fullföljde ej meningen.

“O, min Gud! jag vet hvad ni vill säga!“ inföll Armand bleknande, ty ett nytt ljus hade uppgått för hans ögon och han ryste för dess sken.

Läsaren erinrar sig kanske, att den historia, Denise, markisinnans kammarjungfru, hade sig uppdraget att meddela bankirens brorsdotter, gick väsendtligast derpå ut, att Armand, i sin blinda och våldsamma passion för mademoiselle Adelaïde, skulle sjelf hafva skrifvit ifrågavarande biljett, i afsigt att derigenom hindra hertigens och Adelaïdes giftermål.

Denna historia hade hitintills förefallit Armand för enfaldig att kunna tros. Nu hade den likväl blifvit trodd; men hvad hade förnämligast bidragit till denna omständighet? hvad annat än Armands eget beteende vid afskedet från Adelaïde? hvad annat än denna fördömda handkyssning, som han ögonblickligen ångrat?

Hvarför skulle icke Adelaïde tro på denna blinda, våldsamma passion, som man förespeglade henne, när hon så nyss förut rönt det ovedersägligaste bevis derpå?

Dessa voro de frågor, Armand i denna stund gjorde sig sjelf och dem han till sin stora förtviflan måste jakande besvara.

“Ve mig!“ sade han sorgset. “Att en gång ha felat mot den vördnad, man är skyldig er, är redan ett brott, och hvarför skulle ni icke tro mig om det ena brottet så väl som om det andra! ... Jag har således befrämjat den svartaste af intriger, jag har bidragit till dens olycka, som jag skulle velat dö för tusen gånger!“

“Ni bör icke anklaga er för min olycka“, svarade hertiginnan, “ty hvarför skulle jag misstro er, den ende, som visat mig deltagande och tillgifvenhet? Fanns väl dertill något förnuftigt skäl? ... Men sådan är vår lott, denna lott, som likväl så mycket beprisas och afundas ... Omgifna endast af kalla egoister, af fränder utan skydd, af vänner utan vänskap, antaga vi småningom deras karakter och skaplynne ... Med dem börja vi snart att blindt misstro det goda och lika blindt tro på det onda samt göra våra beräkningar derefter ... Misstro och beräkning, se der allt hvad vi lära oss, se der de grunder, hvarpå vi bygga vårt lif, skimrande på ytan, men tomt och öde på djupet.“

“Och falla en gång fjällen från våra ögon, så är det vanligen för sent“, återtog hon efter en stunds uppehåll. “När jag efter ceremoniens slut i Madeleine-kyrkan mötte er blick och såg det varningens tecken ni gaf mig, då tänkte jag: denna blick kan ej bedraga, denna hand ej förfalska ... Jag fann att jag, som dömt er ohörd, sjelf blifvit dömd, men utan hopp att någonsin få min dom återkallad ... Mitt samtal med hertigen efter återkomsten från kyrkan stärkte mig ytterligare i denna hemska öfvertygelse ... Med en af ängslan blandad undergifvenhet biföll han min begäran att uteslutande få lefva för mig sjelf och att ostördt egna mig åt den konst, som jag från min barndom älskat och i hvilken jag borde finna någon ersättning för ett glädjetomt lif ... Jag har funnit den, och jag tackar himlen som gaf mig sinne för det skönas uppenbarelser på jorden ... Denna tacksamhet är så stor att jag glömt klaga öfver bristen på den talang och det snille, som föreviga konstnärns verk och bära hans namn genom de aflägsnaste tider.“

Hertiginnan tystnade.

Armand stod framför henne med hopknäppta händer, icke vågande afbryta denna tystnad.

Det är öfverflödigt att mäta höjden af det deltagande eller djupet af den smärta, hvarmed han lyssnat till denna lidande, och likväl så undergifna, qvinnas ord.

Mångdubblad kände han i sitt bröst hennes sorg, utan att finna en enda gnista af den tröst, som tycktes lugna henne.

Han fortfor att anklaga sig sjelf såsom den der medverkat till hennes olycka och han svor i sitt hjerta en helig ed att egna hela sitt lif åt hennes tjenst och att bjuda sitt bröst åt den första fara, som kunde hota hennes lugn, drömmande med vällust om det ögonblick, då han med sitt blod finge försona det fel, hvartill han ansåg sig vara skyldig.

“Emellertid var jag mycket orolig för det jag ej på dessa månader hörde något af er“, började ånyo hertiginnan; “jag ville se er, ville tala med er, ville visa att jag icke längre var otacksam och orättvis mot er ... Jag tänkte äfven be er att i den djupaste hemlighet begrafva denna olyckliga historia, ty jag ville icke med en ny skandal öka de många, som under loppet af en så kort tid i folkets ögon nedsatt det stånd, hvartill jag nu olyckligtvis hörer ... Den arma menskligheten vinner icke alltid på att den stränga rättvisan tillfredsställes ... Ett brott kan straffas, men hvem förminskar det intryck af afsky, som det gör på de goda? och hvem förtager verkan af dess dåliga föresyn för de onda? I denna sak är det blott jag som lider, och jag lemnar både den och mig sjelf i Guds händer.“

“Jag har nu fått råka er“, fortfor hon, “och detta möte har beredt mig mycken glädje ... Ni skall icke mera anse mig för orättvis och otacksam ... otacksam! ... Ah! ni skall aldrig tillåta mig att vara tacksam, ni skall aldrig unna mig denna glädje ... Med ert goda hjerta och klara förstånd vill ni dock ej fatta att afbördandet af en skuld är en af menniskans ljufvaste fröjder.“

“Jo“, svarade Armand med vek röst; “men det är också en fröjd att oegennyttigt tjena oskulden och dygden.“

“Det återstår mig då endast att nämna ert namn i mina böner“, svarade hertiginnan, i det hon, betäckande sina ögon med venstra handen, räckte sin högra åt den unge mannen.

Armand böjde sitt ansigte öfver denna fina hand, utan att våga nalkas den hvarken med sin mun eller sina händer.

Hastigt drog hertiginnan sin hand tillbaka och tryckte den hårdt mot ett bröst, som våldsamt rörde sig under det tunna elastiska sidentyget.

En brännande tår hade droppat ned på denna hand från Armands öga.

En längre paus hade följt på scenen emellan hertiginnan och arbetaren.

Den förra bibehöll ännu sin plats på stolen bredvid målarställningen, mot hvilken hon stödde sin arm, under det att hennes hufvud hvilade mot handen.

Den sednare hade vördnadsfullt dragit sig åt sidan, riktande sina blickar mot ett sjöstycke med månsken af Tanneur.

I början såg han ej mycket af hvad han hade framför sig.

Slutligen föreföll det honom som om den mörka förgrunden af hafvet mycket öfverensstämde med hans eget lif, för hvilket han önskade sig några strålar af det ljus, som från bakgrunden mellan nattliga skyar spred sig öfver hafvet, bildande deruppå ett sken, så förtrollande och förföriskt att han skulle velat skumma det upp med handen, äfven med fara att förgås i djupet derunder.

Han betraktade den stolta tremastaren, som hvilade vid sitt ankar.

Hvila utan hamn är en bedräglig hvila, tänkte Armand, ty samma hafs-nymfer, som nu med sina silfverslöjor så leende kringdansa den höga bogen, skola kanske nästföljande stund bita deruti med klipphårda tänder och dela sitt byte på korallernas bädd.

Dock, hvilan blir ju i alla fall densamma, tillade han, antingen man förut vaggat på den lugnaste yta eller brottats med den vildaste storm.

Det är en tröst att minnas denna sanning. Menniskan skulle mindre afundas den lycklige och i sin olycka mindre beklaga sig sjelf, i fall hon oftare erinrade sig den.

“Ni älskar målarkonsten?“ frågade helt nära Armand en röst, för hvars troll-ljud skepp, haf och måne ögonblickligen försvunno som skuggan för middagssolen.

Han vände sig åt sidan hvarifrån ljudet kom och fann hertiginnan stående på ett par alnars afstånd från honom.

Hennes bröst häfde sig ej mera, och hennes blick syntes lugn.

På hennes panna, nyss inkräktad af den veka qvinliga känslan, tronade nu den qvinliga värdigheten i dess fulla majestät, utan att man kunde upptäcka spåren af de strider, som denna regements-förändring kanske kostat.

Armand, som mera lyssnat till ljudet än till frågan, kom sig icke före att svara.

“Kanske ni sjelf öfvar den sköna konsten?“ fortfor hertiginnan utan att vänta på svaret.

“Den sköna konsten!“ upprepade Armand, som icke hade så lätt för att komma ur det yrvakna tillståndet. “Nej, nej!“ tillade han likväl genast; “jag har visserligen lärt mig rita något och drifva bilder i silfver och guld ... Men jag vet ej om jag derför vågar säga att jag öfvar en skön konst.“

“Hvarför skulle ni icke våga det? ... försvarar icke Benvenuto Cellini sin lager likaså väl som en Rafael, en Correggio? ... Har ni förr besökt Luxembourgs galleri?“

“För några år sedan var jag uppe här, men tyvärr helt flyktigt ... I Louvern har jag dock varit ofta.“

“Luxembourg innesluter, som ni kanske redan vet, till det mesta endast inhemska lefvande konstnärers arbeten, men de förtjena nog uppmärksamhet de också ... Hvad säger ni till exempel om den tafla jag söker kopiera?“

Armand närmade sig den tafla hertiginnan utvisade. Den var af Delaroche, föreställande konung Edvards söner i Towerns fängelse.

“Detta stycke väcker icke genast uppmärksamheten“, anmärkte hertiginnan; “men ju mera man betraktar det, desto klarare framstå figurer och karakterer! ... Se dessa arma barn, desse olycklige furstar, af hvilka den äldre hvilar sitt ljuslockiga hufvud mot den yngres skuldra, under det han skådar ned på bibeln, som ligger uppslagen för dem begge ... Hur rörande ända till tårar är ej oskuldens lidande tecknadt i dessa bleka fina anletsdrag, men på samma gång huru strålar ej denna blick, som hvilar på den heliga boken, af oskuldens tillförsigt, mod och hopp! ... Den yngre brodern blickar ängsligt åt dörren, hvarvid den lilla hunden, prinsarnes ende vän, står på vakt ... Hundens ställning tyckes röja att han redan vädrar de ankommande mördarne ... Arma djur! du kan varna dina vänner, men icke rädda dem ... Ännu några minuter, och du står tjutande vid deras blodiga lik.“

“Hvem mördade dem?“ frågade Armand.

“Deras egen farbror, konung Richard III af England“, svarade hertiginnan.

“O! de konungarne! de konungarne!“ mumlade Armand mellan tänderna.

“Ni anser endast konungar kunna begå rysliga brott“, anmärkte hertiginnan; “jag vill då visa er taflan som hänger der på väggen ... Kom!“

Armand följde hertiginnan till en stor tafla af Court med figurer i vanlig kroppsstorlek.

“Scenen är i det gamla Rom“, förklarade hertiginnan; “ni ser högt på tribunen der det blodiga liket af en man ... det är Julius Cæsars.“

“Julius Cæsar, det gamla Galliens eröfrare och förtryckare!“ yttrade Armand.

“Ja, och äfven af sitt eget fäderneslands frihet ... Mannen, som står framför liket på samma tribun, är Marcus Antonius, tyrannens vän ... Antonius visar för folket den mördades genomstungna toga och uppmanar till hämnd mot hans mördare ... Betrakta dessa mästerligt utförda kraftgestalter af folket ... Några kyssa den mördades händer, medan andra upptaga stenar från gatan för att ögonblickligen utkräfva den hämnd, hvartill de uppmanas.“

“Hvad!“ yttrade Armand, “de vilja hämnas dens död, som förtryckt deras fädernesland!“

“Det bevisar blott att afskyn för brottet är mäktigare än känslan af friheten ... Betrakta dessa tvänne figurer, som stå bredvid hvarandra i förgrunden nedanför tribunen: det är Brutus och Cassius, Roms störste patrioter, snart sagdt de ende qvarlefvorna af den gamla mäktiga republiken ... Brutus hvilar sin ena hand mot svärdfästet, under det han med den andra tillbakahåller Cassius, som redan dragit svärdet ... Brutus är typen af republiken; men hvad tycker ni om hans ansigte?“

“Det är ett ansigte, som mästerligt uttrycker både kraft och förstånd; men ...“

“Men?“

“Likväl är det något i detta ansigte som icke behagar mig“, svarade Armand.

“Och hvad är det?“

“Jag kan icke säga hvad det egentligen är; men det ligger deruti något dystert, något hemskt.“

“Det kunde möjligtvis vara sorgen öfver blindheten hos detta folk, som, i stället för att jubla öfver sin förtryckares död, vill hämnas den“, yttrade hertiginnan med en forskande blick på Armand.

“Nej, jag kan icke tro det, ty detta vore en sorg med högburen panna och öppna ögon, som konstnären nog skulle förstått återgifva, i fall han velat framställa den ... Brutus deremot har en nedböjd panna och skygg blick ... öfver hans anlete hvilar ett moln, genom hvilket jag lika fåfängt söker glädjen öfver den återvunna friheten som sorgen öfver folkets blindhet.“

“Känner ni i hvad förhållande Brutus stod till Cæsar?“

“Nej“, svarade Armand, förlägen öfver sin okunnighet i romerska historien.

“Då röjer ert omdöme lika mycket er egen skarpsinnighet som det hedrar konstnärns snille ... Brutus stod i spetsen för Cæsars mördare, och likväl var Cæsar hans välgörare, ja, man påstår äfven hans far ... Det var till honom som Cæsar, under det han kämpade mot mördarne, ropade: “Äfven du, min son Brutus!“ hvarefter han, oförmögen att längre försvara sig, bjöd sitt bröst åt mördarnes dolkar ... Ja, det är mordets demon som ännu rufvar öfver Bruti själ, det är det tryckande medvetandet af ett brott som böjer hans panna, den stormande sjelfförebråelsen för en gräslig otacksamhet som släcker elden i hans blick ... Emellertid finner ni att äfven republikaner kunna begå rysliga brott.“

“Jag såg icke Richard den tredje på Delaroche’s tafla“, svarade Armand.

“Hvad menar ni med det?“ frågade hertiginnan, förvånad öfver detta svar.

“Jo, jag ville se om också han ångrar sitt brott, om också han böjer sin panna och nedslår sina ögon.“

Hertiginnan betraktade den unge mannen med en blick som röjde att hon förstod hans mening.

“Men der ser jag ansigtet på en mörderska och hvaråt konstnären sökt gifva oskuldens lugn och martyrens strålglans“, sade Armand med blicken på en annan tafla i närheten.

“Ah, ni menar den yngre Scheffer’s bekanta tafla, ni menar Charlotte Corday“, yttrade hertiginnan, närmande sig ifrågavarande stycke; “men, monsieur, ni kallar Charlotte Corday en mörderska!“

“Ja, madame!“

“Hvad kallar ni då Marat?“

“Ett vilddjur i grymhet, utan tvifvel“, svarade Armand; “men Marat förtryckte hvarken främmande folk eller bedrog sitt eget, såsom Cæsar gjorde ... Efter hans död fann man i hans gömmor en assignation på hundra sous, som utgjorde hela hans förmögenhet och hvilket torde bevisa att han åtminstone ej riktade sig med statens medel, såsom nutidens statsmän göra.“

“Charlotte Corday trodde dock att hon offrade sig för menskligheten, när hon befriade verlden från detta vilddjur“, sade hertiginnan.

“Brutus trodde att han räddade friheten, när han mördade Cæsar ... Men om jag också kan fatta att den ena menniskan, hänförd af någon idé, sann eller falsk, mördar den andra, kan jag dock icke fatta, huru hon, efter mordet och vid åsynen af det blod hon gjutit, kan triumfera i detta storartade lugn, hvarmed Scheffer sökt försköna mörderskans anletsdrag ... Jag säger med flit: sökt, ty han har, enligt min enfaldiga tanke, icke lyckats. Charlotte Cordays ansigte der uttrycker vida mera medvetslöshetens kalla prägel, än martyrens varma, himmelska lugn ... Af alla figurerna på denna tafla, är hufvudfiguren minst lyckad, och hvarför? Jo, såsom jag förstår det åtminstone, har konstnären, för att smeka det parti, till hvilket hon hörde, utmanat till strid det ädlaste hos menniskan, som är hennes samvete ... Hon har dukat under i striden, och detta med rätta ... Kristus och helgonen hafva lärt oss, huru man kan offra sig för menskligheten, utan att söla sina händer i blod, utan att följas till grafven af mördades skuggor.“

Hertiginnans blick hvilade länge med ett uttryck af innerlig tillfredsställelse vid Armands ansigte, ännu skönare genom den ingifvelse, hvaraf det genomglödgades.

“Då tycker ni visst icke om Judith af Horace Vernet?“ frågade hon.

“Jag minnes ej om jag förut sett detta stycke.“

“Om det roar er, skola vi taga det i ögonsigte.“

Armand följde sin sköna ledsagarinna, som sväfvade framför honom lätt och gladt, liksom hade hon glömt att det fanns någon annan verld än Luxembourgs galleri.

“Detta stycke“, sade hertiginnan, stannande i förbigående framför en annan tafla, “är också af Delaroche ... Det är den döende drottning Elisabeth af England ... Herskarinnan öfver ett af de mäktigaste riken har endast golfvet till bädd och hon svälter sig till döds i förtviflan öfver grefve Essex’s död, den hon sjelf låtit afrätta ... Ämnet är nog värdigt mästarens pensel, men icke just så mästerligt utfördt ... Se hur stela alla de der knäböjande figurerna äro och hvilken gul färgton hvilar öfver det hela ... Det är sannt, att det är en dödsstund som framställes, men denna gäller ju endast den arma drottningen; men hvarför gifva hofmännen och damerna nästan samma döende ansigten? ... Hoffolk brukar väl icke sörja så förtvifladt heller ... Delaroche har likväl målat många vackra taflor och anses med skäl för en bland cheferne för den nya franska skolan ... Men denna tafla rättfärdigar en anmärkning, som man ofta gjort emot honom, nämligen att han är för klassisk för romantikerne och för romantisk för klassikerne.“

“Här bredvid ha vi ett stycke af Scheffer den äldre, som jag mycket tycker om“, fortfor konstnärinnan; “det är den tappre grefve Eberhard af Würtemberg, som, midt under hans soldaters jubel öfver den seger han vunnit, inneslutit sig i sitt tält och gråter vid liket af sin i striden fallne son ... Se detta stränga, grofva och väderbitna krigaransigte, hvaröfver tårarne glittra som daggperlor på den hårda stenen ... Ju längre man betraktar det, desto mera tycker man det sträfva, ojemna och hårda upplösa sig och försvinna ... det är som om små blad och blommor växte upp ur spåret af hvarje daggdroppe ... det är som om en mjuk och skiftande mossa småningom utbredde sig öfver den gråa stenen, och liksom mossan är ett verk af jordens fuktighet och solens värme, så är också det mjuka och förskönande uttrycket i detta ansigte ett verk af sorgens tårar och det ljus af hopp som strålar från andra sidan grafven ... Hur orätt då att säga att endast glädjen förskönar!“

Med ifvern hos en värdinna, som längtar att bjuda sin gäst på det bästa hon har, förde konstnärinnan Armand fram till den mycket och med skäl beprisade Judith af Horace Vernet.

“Vi skola icke tvista om ämnet för denna målning“, började hon ånyo, “ty jag medgifver gerna det föga hjeltemodiga uti att döda den, som man nyss med sina smekningar insöft ... Men hvad säger ni om utförandet, om uttrycket i Judiths ansigte?“

“Det förefaller mig som upplystes tältet af en tigrinnas ögon“, svarade Armand.

“En tigrinna, säger ni? O! en tigrinnas ögon uttrycka blott grymhet och blodtörst, och hvad äro väl grymheten och blodtörsten emot hatet? och hvem kan uttrycka hatet såsom menniskan och isynnerhet — hvarför icke erkänna det! — såsom qvinnan? Man kunde nästan förvåna sig öfver att Judith, innan hennes hand ännu dragit svärdet, icke redan dödat Assyriern med sina blickar ... Hon vill hämnas icke blott sitt fäderneslands nederlag, utan äfven sin egen förnedring, och deraf låter sig också förklaras den sublima glans, som konstnären så mästerligt förstått att förena med hatets vilda brand ... Denna tafla är otvifvelaktigt det bästa som flutit ur Horace Vernets pensel.“

“Ni vet förmodligen att Horace Vernet bland franska målare har det största namnet“, fortfor konstnärinnan, “och man kan nog förstå den beundran och hänförelse alla egna honom, om man också icke sjelf helt och hållet kan dela dem. Han har den sällsynta förtjensten att vara af sin tid och att för sin konst kunna begagna sig af moderna elementer. Derför är ingen så lätt att fatta som han. Ni har sett hans många batalj-stycken i Versailles. I dessa har man nästan hela historien af våra Afrikanska krig, om ej just ett epos, så åtminstone bulletiner. Hans minne är rikt, öfvadt och snabbt som en improvisatörs. Han minnes allt hvad han sett, och han har sett allt. Han skulle ur minnet kunna uppläsa alla verserna ur Koran på Arabernas sablar och uppräkna alla broderierna på Kabylernes jackor. Allt målar han hastigt och utan att taga något tillbaka samt med en obestridlig originalitet. Man skulle kunna säga att han mera skrifver än målar. Med samma hastighet och förkärlek beskrifver han naturen, såväl i dess förstörelse som i dess prakt, ty han förstår ej eller har ej tid att idealisera. Också har han ingenting gemensamt med antiken. Hvarken Phidias eller Raphael hafva funnits för honom.“

“För hvarje gång jag återser denna tafla“, återtog hertiginnan, “kommer jag ihåg en annan målning som jag såg i fjol sommar, när jag med min onkel var i Florens ... det var den olycklige Allori’s tafla öfver samma ämne ... Allori, ehuru mycket ung när han dog, var dock en bland de förnämste af Italiens målare; Horace Vernet kommer ej upp emot honom, om man också måste medge att den förres Judith, framstäld före mordet, gör ett mindre hemskt intryck på oss än den sednares, som, efter att hafva verkstält det, står triumferande och håller vid håret Holofernes’ afhuggna hufvud ... Den arme Allori!“ tillade hertiginnan med ett djupt vemod i rösten.

“Han var då mycket beklagansvärd, den unge målaren?“ frågade Armand.

“Allori har i sin tafla öfver Judith och Holofernes tecknat sin egen historia“, svarade hertiginnan.

“Sin egen historia?“

“Ja ... ansigtet på hans Judith är taget af den qvinna han älskade.“

“O min Gud! ... gifva en Judith sin älskarinnas ansigte!“ utbrast Armand förvånad.

“Ni skall ej förvånas, när ni får höra efter hvilket hufvud Holofernes’ är måladt.“

“Det är?“

“Efter Allori’s.“

“Allori’s!“

“Ja, efter konstnärens eget.“

“Och han sjelf hade målat det så.“

“Ja, hvem annars? ... de i döden förbleknade anletsdragen voro den olycklige konstnärens egna.“

“Och Judith höll triumferande detta hufvud i sin hand?“

“Ja, och så har ännu ingen målat hämndens njutning och segerns fröjd“, svarade konstnärinnan.

“Han mördad och hon triumferande!“ yttrade Armand; “det var då en olycklig kärlek“, tillade han, qväfvande en suck.

“Allori älskade en Italiensk prinsessa“, upplyste hertiginnan.

“Men hon älskade naturligtvis icke honom“, trodde sig Armand kunna upplysa.

“Hvarför skulle hon icke kunna älska honom?“ frågade hertiginnan.

“En prinsessa älska en målare“, stammade Armand, qväfvande en andra suck, ty han tyckte att hans eget öde något liknade Allori’s.

“Ni menar att en förvärfvad lager icke uppväger en ärfd krona?“

“Åtminstone icke på den vågskål, som tillhör detta lif.“

“Visserligen, men hvad har det att göra med kärleken? ... Rangen och ståndsskillnaden kunna visserligen hindra älskandes förening, men icke döda den kärlek de hysa för hvarandra ... Men prinsessan älskade icke Allori.“

“Och kunde detta bli ett skäl för målaren att framställa henne såsom Judith med hans eget hufvud i handen?“

“Prinsessan mötte hans kärlek med förakt och hån ... Denna grymhet fylde den arme konstnärens bröst med förtviflan och förvirrade hans förstånd ... Det var i denna sinnesstämning han målade ifrågavarande tafla, som också var hans sista arbete, ty en månad efter dess fullbordan dog han på ett dårhus ... Nu förstår ni hvad jag menade, när jag sade att taflan i Florens är Allori’s egen historia.“

“En sorglig historia“, yttrade Armand, “och som bevisar att snille och svaghet icke utesluta hvarandra.“

“Ni anser Allori för svag?“

“För en af de svagaste, madame!“ svarade Armand.

“Hvad skulle ni ha gjort i Allori’s ställe?“ frågade hertiginnan småleende.

“Om jag icke kunnat dölja min kärlek inom mig sjelf, skulle jag, från det ögonblick jag blifvit öfvertygad om att den icke delades af henne åt hvilken jag egnat den, ha dragit mig tillbaka och aldrig gifvit henne tillfälle att med förakt och hån bemöta den. På detta sätt skulle det kanske lyckats öfvertyga mig om att sådana känslor som föraktet och hånet icke voro möjliga hos den jag älskade ... Det skulle hafva blifvit min tröst att kunna bibehålla hennes bild lika god och ren som den var i det ögonblick jag öppnade mitt hjerta.“

“Men om ni icke kunnat öfvertyga er derom?“

“Så hade jag likväl icke gifvit hennes ansigte åt Judith, ty detta är, enligt min tanke, en grym hämnd, och hämnden är oförenlig med den sanna kärleken ... Icke heller hade jag fästat ett afhugget hufvud med mina anletsdrag vid Judiths fingrar, ty detta är att låta inför samtid och efterverld föraktet, hånet och grymheten triumfera öfver den skönaste känsla, som himmelen gifvit jorden.“

“Ja, ni har rätt, tusen gånger rätt“, gillade hertiginnan, och den blick, hon dervid skänkte den unge mannen, var mera än ett blott gillande: den var ett återsken af hennes aktning för honom, kanske äfven af en ännu varmare känsla. Hertiginnan blef ånyo tankfull och begrundande. Hennes panna hvilade ånyo mot hennes hand, under det att en lätt rodnad jagade öfver hennes kinder.

Armand, öfversäll både af hennes ord och blick, men för grannlaga för att besvära henne med egna ord och blickar, tog några steg framåt och stannade framför en annan tafla, utan att likväl egna den någon synnerlig uppmärksamhet.

När ögat njuter af inre syner, hvad kan man väl se i den yttre verlden?

Hertiginnan, icke länge förblifvande i sin tankfulla ställning, närmade sig samma tafla.

“Ni betraktar en tafla af Ingres, också en af cheferne för den franska skolan“, sade hon; “liksom koloristerne grupperat sig omkring Delaroche, hafva tecknarne samlat sig omkring Ingres ... Men det stycke vi nu se är det minst lyckade af denne målare och kanske äfven af hela samlingen här i Luxembourg ... Man ser genast att koloriten icke är Ingres starka sida: det är alldeles för grannt på en så dyster grund.“

“Jag förstår icke ämnet“, yttrade Armand.

“Ämnet är taget ur ett poem af Ariosto“, förklarade hertiginnan; “skön Angelica är fjättrad vid en klippa och ett hafsvidunder närmar sig för att sluka henne, då i detsamma riddaren Roderik jagar fram på en bevingad häst, stöter sin lans i vidundrets gap och befriar den sköna ... Hvad är ert omdöme om denna tafla?“

“Jag tycker att det icke fordras mycket hjeltemod för att med tillhjelp af en bevingad häst besegra hvilket vidunder som helst“, svarade Armand; “riddaren borde haft, nog af sin lans och sitt svärd ... Såsom det nu är tillstäldt, är det ingen fara åtminstone för honom sjelf, och utan en sådan fara kan väl icke gerna hans bragd få namn af hjeltebragd.“

“Ni torde icke hafva så orätt ... Men hvad är det som först faller er i ögonen, när ni ser på detta stycke?“

“Skulle ni kanske mena riddarens gyllene rustning?“ frågade Armand efter en stunds närmare granskning.

“Ni har blick, monsieur Armand ... det är just rustningen jag menar ... Angelica är onekligen mycket väl tecknad, der hon står vid sin klippa; vidundret, som gapar emot lansspetsen, är så fasaväckande som inbillningen kan göra det; det mörka hafvet och de dystra klipporna i bakgrunden äro ganska naturliga; — men allt detta förlorar sig i glansen af den präktiga rustningen, och det är nästan som om hela scenen endast tillkommit för att visa den ... Sjelfva den hotande lansen tyckes vara fäld mindre för att träffa en fiende än för att uppfånga en solens stråle.“

“Ah, men hvad ser jag!“ fortfor hon, flyttande sina ögon från taflan till Armands ansigte; “det var verkligen öfverraskande ... Monsieur Armand, hvad tycker ni om riddarens ansigte?“

“Åjo“, svarade denne, närmande sina ögon till ifrågavarande ställe af taflan; “det är vackert, men stelt; ungt, men kallt.“

“Så är också min tanke ... men vet ni hvad som öfverraskade mig?“

“Nej, madame.“

“Jag tyckte att riddarens ansigte mycket liknade ert ... förstås likväl att jag undantager det stela och kalla.“

Armand blef blodröd ända upp öfver öronen.

Hertiginnan syntes beundra den vackra färgen.

Beundrade hon den som konstnär eller som qvinna.

“Äfven ni har anlag för att bli en Roderik“, yttrade hertiginnan leende, “ni har ju redan trotsat en siren och öfvervunnit Gud vet icke huru många cykloper ... Men ni har handlat mera oegennyttigt än Roderik, ty ni hade ingen Angelica, ni.“

“Ack, om det gälde er, jag skulle icke vänta på den bevingade hästen!“ ropade Armand raskt och med strålande ögon, ty på morgonrodnaden följer ju alltid solen.

“Jag tror det nog“, svarade hertiginnan hjertligt; “i ett fall åtminstone liknar mitt öde Angelicas ... liksom hon är jag fjettrad vid en klippa ... men“, tillade hon skämtande, “lyckligare än Angelica, har jag ej något vidunder att befara.“

Armand såg i detsamma hertiginnan helsa på någon, som måste finnas bakom honom, emedan hennes blickar riktades mot den sidan af galleriet, åt hvilken han vände ryggen.

Han såg sig om och blef varse en elegant, djupt bugande kavaljer, som stod på ett längre afstånd från dem.

“Förlåt, madame!“ yttrade Armand, i det han oroligt vände sig till hertiginnan, “ni synes vara bekant med denne man.“

“Ja“, svarade hertiginnan, utan att dela den unge mannens oro.

“Baron S:t-Bris.“

“Ja, baron S:t-Bris.“

“Och han umgås hos er?“

“Icke just hos mig, utan hos hertigen, hvars dagliga gäst han är ... Jag möter honom ofta på promenaderna, och nästan dagligen är han uppe i Luxembourgs galleri.“

“O min Gud! han går ofta hit!“ sade Armand med verklig ångest.

“Men hvarför är ni så orolig?“

“Jag tror jag nyss nämnde att jag sett denne baron i markisinnan d’Estelles sällskap.“

“Jag minns det ... men jag ser icke hvarför ...“

“Hertiginnans vagn stannade nyss utanför slottet“, afbröt baron S:t-Bris, hvilken nu närmade sig de begge samtalande.

“Ah, då är det tid för mig att fara hem“, sade hertiginnan.

“Men, madame, jag anser mig böra förbereda er på att det är mycket oroligt ute på gatorna“, yttrade baronen.

“Hur då?“

“Flere folkhopar äro i rörelse“, tillkännagaf baronen, “och min kabriolett måste taga många omvägar för att komma hit.“

“Ni tror således att någon fara är å färde?“ frågade hertiginnan något ängslig.

“Visst icke för oss“, svarade baronen; “men jag nämner det blott på det hertiginnan ej måtte bli skrämd, i fall något oväsende skulle uppstå under hemvägen.“

“Jag tackar er, monsieur!“

“Men om det skulle hända något“, inföll Armand, som icke kunde bekämpa sin oro, “vore det kanske icke så ur vägen att jag ... Om det icke ansåges för opassande, skulle jag gerna vilja följa hertiginnans vagn för att ...“

“Jag ber tusen gånger om ursäkt, monsieur“, afbröt baronen; “men ni uppskrämmer hertiginnan alltför mycket ... Jag tror att mitt beskydd skall vara tillräckligt, i fall hertiginnan icke försmår det ... För öfrigt har hertiginnan sin betjening, och der ser jag redan en af betjenterne.“

En betjent i rikt livré inträdde i galleriet och nalkades det ställe, der de stodo.

Hertiginnan, utan att afgöra den fråga som förehades emellan hennes begge kavaljerer, skyndade till sin målareställning, dit betjenten följde henne.

Baron S:t-Bris uppehöll sig icke heller länge hos Armand, utan följde hertiginnan.

Armand, som deremot icke lemnat sin plats framför Ingres’ tafla, såg hertiginnan gifva några befallningar åt sin betjent, hvarefter denne tog ställningen med hvad dertill hörde och bar bort alltsamman ur galleriet, förmodligen in i det rum, som enkom är upplåtet för de kopierandes tillhörigheter.

Vidare såg han den artige baronen hjelpa hertiginnan på med hennes sobelbrämade sammetspels och derefter bjuda henne sin arm, den hon likväl icke emottog, till Armands stora tröst.

Slutligen såg han dem sätta sig i rörelse, för att lemna galleriet.

Hertiginnan, i det hon följd af sin kavaljer gick förbi vår hjelte, besvarade hans något bedröfliga afskedshelsning med en hjertlig och uppmuntrande blick.

Baronen helsade också mycket artigt, om ej just lika hjertligt och uppmuntrande.

Armand såg dem försvinna, och som icke heller han hade något skäl att dröja längre i Luxembourgs galleri, beslöt äfven han att aflägsna sig.

Men innan han gick, kastade han ånyo en blick på Ingres’ tafla, sägande för sig sjelf:

“Hvem vet ändå om icke vidundret finnes och om det icke är närmare än man tror!“

Följande förmiddag, som var den 21 Februari, satt markisinnan d’Estelle i sin boudoir, otåligt lyssnande till hvad hennes betjent, som stod midt på golfvet, hade att berätta.

“Ni sade att hertigen ämnade åka ut“, frågade hon.

“Ja, madame ... just som jag kom, steg monseigneur upp i vagnen.“

“Men han skulle likväl komma snart?“

“Ja, sedan han återkommit från sitt första besök.“

“Ni vet icke hvem han for att besöka?“

“Nej, madame.“

“Hvad hörs det annars för nytt?“

“En stor nyhet, madame, och hvarom hela Paris nu talar.“

“Hvilken?“

“Det blir ingen reform-bankett af.“

“Ingen reform-bankett? ... Hvad säger ni!“ ropade markisinnan obehagligt öfverraskad.

“Flere af oppositionens ledamöter hade tidigt på morgonen sammanträde hemma hos monsieur Odilon Barrot.“

“Nå?“

“Och der har man beslutit inställa banketten.“

“De uslingarne!“ mumlade markisinnan för sig sjelf. “Vet man orsaken?“ frågade hon högre.

“Man fruktar att regeringen ...“

“Hvad?“

“Att regeringen med våld skall sätta sig emot alla folk samlingar både på Madeleine-platsen och andra platser.“

“Fruktar! ... har man då icke vetat det förut? ... har man då icke redan beredt sig derpå? ... Jaså, det är då af fruktan för polisen som man instält banketten?“

“Ja, man vill icke åstadkomma någon massacker bland folket, sägs det.“

“Såå ... man bäfvar redan för blotta glimten af bajonetten?“

“Det är allt något att bäfva för, madame ... nya regementen inmarschera oupphörligen i staden.“

“Hvad nytt höres från folk-qvarteren och förstäderna?“

“Hela natten ha folkhopar varit i rörelse, så påstås det åtminstone.“

“Än vidare?“

“Man har ropat: lefve reformen!“

“Och byggt barrikader, förmodar jag.“

“Det har jag icke hört, madame.“

“Det goda folket har då glömt konsten“, mumlade hon förtrytsamt för sig sjelf; “men ropa, det kan man, bara ropa, ropa, liksom vore Paris och Jerichos murar detsamma ... Hvilket elände, hvilken feghet!“

“Har madame något vidare att befalla?“

“Nej.“

“Jag får då gå?“

“Ja ... men vänta ... äro många fattig-polletter utdelade i dag?“

“Endast tjugu, madame.“

“Ah!“ yttrade markisinnan med förnöjelse; “hur många utdelades i går?“

“Femtio.“

“Och i förrgår?“

“Hundratjugu.“

“Hur många tror ni komma att utdelas i morgon?“

“Det har jag svårt för att säga.“

“I morgon blir det blott tio.“

“Det är mycket möjligt, madame.“

“Och i öfvermorgon kanske ingen ... Har ni hört hur det är hos våra grannar?“

“Nej, men jag förmodar att det är på samma sätt hos dem, ty i dag har jag icke mött en enda fattig på gatorna inom S:t-Germain ... Men det var sannt, man är i alla husen sysselsatt med att laga portarne, att sätta nya bommar och lås ...“

“Tror ni väl att någon fara kunde hota portar, som dagligen öppnas för de fattige och behöfvande?“

“Det är så många fattige och behöfvande som icke gått genom denna port“, svarade betjenten med en ryckning på axlarne.

“Det är ju icke möjligt att göra godt åt alla ... Hur är det nu med vår port?“

“Den är nyss reparerad.“

“Bra ... ni kan nu gå ... Jag tar på förmiddagen icke emot någon annan än hertigen.“

“Som madame befaller“, svarade betjenten, hvarefter han aflägsnade sig.

“När de fattige icke uttaga sina polletter, då är ej allt hopp ute“, sade markisinnan för sig sjelf; “när de försmå soppan, då ha de väderkorn på steken ... Smaklig måltid! ... Den gamle stenbocken i Tuilerierna har länge legat väntande på fatet.“

Markisinnan reste sig hastigt från divanen och lyssnade.

Hon trodde sig höra steg i yttre rummet.

Dörren till boudoiren öppnades och hertig de Beaudreuil inträdde.

Hans kinder voro blekare än vanligt, hans panna mörk och ögonlocken lågo stela och tunga som bly öfver sina glober.

Utan att helsa på markisinnan, intog han en af fåtöljerna nära divanen, sjunkande ned deruti.

“Ni är icke vid godt lynne i dag, bäste hertig“, började markisinnan, “och derpå undrar jag ej ... Jag läser i ert ansigte bekräftelsen på hvad min betjent nyss berättat mig.“

“Hvad“, ropade hertigen ångestfullt, “hvad är det er betjent sagt? ... hvad är det man berättat er?“

“Om reform-banketten naturligtvis“, svarade markisinnan, “denna bankett, som icke blir af.“

“Reform-banketten ... ingenting annat“, yttrade hertigen något lugnare.

“Nej, men det kan vara nog det, tycker jag ... Den storståtliga demonstrationen slutar då blott med ord, såsom alla de föregående ... Jag kunde nästan ha sagt det förut.“

Hertigen teg och gjorde icke heller någon min af att tala.

“Härom dagen trodde ni att Henri cinq om fjorton dagar skulle göra sitt högtidliga intåg i Paris“, återtog markisinnan; “men nu ... det skulle verkligen roa mig att höra er mening nu i denna sak ... Men hvad kommer åt er i dag, bäste hertig? ... Hvad betyder detta dystra ansigte och denna stumma tunga? ... Antingen har ni glömt er vanliga artighet hemma i ert hotel eller också lemnat qvar ett lik i Boulogne-skogen.“

“Ett lik!“ mumlade hertigen doft.

“Ni har aldrig varit rätt älskvärd“, påstod markisinnan; “men i dag är ni det kanske mindre än någonsin.“

“Är ni säker att ingen lyssnar på oss i rummen nästintill?“ frågade hertigen.

“Jag har icke vant mitt folk vid att lyssna“, svarade markisinnan.

Hertigen steg upp och gick till de begge dörrarne, dem han öppnade, hvarefter, och sedan han förvissat sig om att ingen stod bakom dem, han återvände till sin förra plats i fåtöljen.

“Jag kommer från Géronnière“, yttrade han derefter.

“Ah, Géronnière“, sade markisinnan, “jag hade för tillfället glömt bort honom, ehuru det var för hans skull som jag bedt er komma ... Men det är förlåtligt om man i tider som dessa glömmer sina bästa vänner ... Ni nämnde emellertid hans namn och detta ger mig genast anledning att fråga huru er hertiginnas onkel befinner sig?“

“Han är död!“ svarade hertigen med darrande och knappast hörbar stämma.

“Död!“ upprepade markisinnan nästan lika svagt, men alls icke darrande.

Hertigen stirrade några hvarf kring boudoiren, liksom fruktade han närvaron af någon tredje person, hvarefter han sjönk tillbaka i sitt förra tillstånd, snarlikt en dvala.

Markisinnan lekte med en lock, som hon petat ned öfver tinningen.

När hon icke hade menniskor att leka med, lekte hon med sina lockar.

“Och ni är säker på att han är död?“ frågade hon efter en stund.

Hertigen slog upp ögonen och betraktade markisinnan utan att svara.

“Oaktadt läkarens alla bemödande?“ fortfor hon med isande köld.

Hertigen skakade tigande på hufvudet, hvarefter han tillslöt ögonen.

Ville han derigenom undfly åsynen af en förföljande skugga eller anblicken af denna qvinna?

“Genom er klokhet att låta Géronnière snart sagdt sjelf notificera verlden om sitt dödliga frånfälle har ni besparat verlden öfverraskningens smärta“, fullföljde markisinnan.

Hertigen fortfor att vara en jämmerlighetens tysta, men vältaliga bild.

“Ni är en pultron, hertig de Beaudreuil!“ sade markisinnan; “ni är en lefvande bild af hela det parti, till hvilket ni hörer ... Modig och stolt som en örn i beslutet, kryper ni ihop till en mygga i handlingens ögonblick ... Ni borde stråla af lycka och seger, men ser ut som vore ni dömd ifrån lifvet. Jag begriper ej huru jag någonsin kunnat älska er.“

“Denna kärlek har varit min olycka“, svarade hertigen, torkande sin panna.

“Otacksamme!“ yttrade markisinnan, petande ned en annan lock till lekkamrat åt den förre.

“Hvad har jag er att tacka för?“ frågade de Beaudreuil med bittert leende.

“För de millioner, som ni ärfver efter er gemåls onkel“, svarade hon vårdslöst.

“Ni har varit och är ännu mitt lifs onde ängel“, sade hertigen.

“Hör på, hertig!“ yttrade markisinnan; “jag kallade er pultron, och hvarje ord af er, hvarje blick bekräftar denna benämning ... Men ni förtjenar den äfven i dubbelt hänseende ... Jag förstår nog att man känner oro efter en sådan gerning som den ni utfört, ty att den är kinkig det vill jag ej bestrida ... En Géronnière, hur eländig han än var, har likväl haft lungor att andas med som andra menniskor ... Men att ni, som haft mod att smida nyckeln till det lås, som hittills stängt er från de många millionerna, efteråt, och sedan ni öppnat låset, sjunker tillsammans som en nervsjuk gubbe, det är icke värdigt den, hvars förfäder med svärdet i hand plundrat Italiens och Spaniens skattkammare, bränt deras städer och slagtat deras innebyggare ... Men icke nog dermed ... För att gifva luft åt ert beklämda bröst, för att hugsvala ert samvete, vill ni icke allenast göra mig till er medbrottsling, utan äfven vältra hela skulden på mig ... det är att drifva fegheten utom tillåtna gränser, det är att vara pultron dubbelt.“

“Derför, min bäste hertig“, fortfor markisinnan, “kan det ej vara ur vägen att något uppfriska minnet af det förflutna, emedan jag ej vill att ni förblir i den falska tron att det är jag som förorsakat den olycka ni klagar öfver, då det tvärtom är jag som befrämjat er lycka ... Var derför god och egna mina ord någon uppmärksamhet.“

Hertigens skygga blick bebådade ingen uppmärksam åhörare.

“När jag för tvänne år sedan lemnade Paris, detta Paris, som jag så mycket älskade“, började markisinnan, “när jag reste till Italien, till Rom, hvarför gjorde jag det? ... Jo, de Beaudreuil, för er skull ... Ni älskade mig och jag älskade äfven er, så trodde jag åtminstone ... Era fränder, som hatade mig, lade sig emot vårt giftermål, och er ekonomiska ställning tillät er ej att trotsa dem ... Ni kom efter mig till Rom, der vi ingingo ett hemligt äktenskap ... Jag, en markisinna d’Estelle af en ätt jemngod med eder, beqvämade mig likväl dertill ... Det var redan en uppoffring, hertig, som ni förstod att uppskatta, åtminstone på den tiden ... Era många besök hos mig blottstälde mitt goda rykte inför verlden, som måste hållas i okunnighet om de band, som förenade oss, och detta var också en uppoffring större och bittrare än den förra ... Jag sökte emellertid trösta mig med det hopp, att någon förändring inom eder slägt skulle häfva detta obehagliga förhållande och sedan inför verlden gifva mig det namn, som jag hade rättighet att bära ... Efter någon tids sammanvaro lemnade ni mig, och det var minst sagdt otacksamt af er.“

“Otacksamt!“ upprepade hertigen; “hvad var det som tvang mig att lemna er? hvad annat än ert lättsinne, er otrohet?“

“Min Gud! hur har ni hjerta att så strängt bedöma en qvinnas kapriser!“ yttrade markisinnan vårdslöst.

Kapris är ett ord, bakom hvilket de förtjusande Pariserdamerna dölja alla sina snedsprång, de större såväl som de mindre.

När detta ord leker på en fransyskas läppar, då är tiden inne att tänka på återtåg, så framt man ej vill spetsa hela sitt lugn på det lilla försåtliga ordet.

“Ni reste till Paris“, fortfor markisinnan, “och på nära ett helt års tid hugnade ni mig ej med någon underrättelse ... Jag fruktade att en olycka händt er, ty jag är icke så känslolös som ni föreställer er ... Slutligen tog jag mitt parti och reste efter er ... Min fruktan var grundad, ty jag återfann er i ett högst förtvifladt tillstånd ... Ni hade ruinerat er sjelf och er slägt, ni hade redan ätit upp tvänne onklar och Gud vete icke hur många tanter ... Det understöd Henri cinq skickade er räckte knappast till foder åt era hästar och livré åt era lakejer ... Ni kunde icke hjelpa er sjelf, än mindre gagna er höge beskyddares sak, ni hade att välja emellan Clichy[1] och en pistolkula ... Hvem var det då som räddade er? Hvem var det som rådde er till att söka ett fördelaktigt parti? Hvem var det som påpekade för er den blåögda borgardottern och hennes många millioner? Hvem, om icke jag? I stället för att söka ersättning för de uppoffringar jag gjort, i stället för att hämnas de lidanden ni tillskyndat mig, gjorde jag er till en af de rikaste män i Frankrike och satte er i stånd att verka för vår rätte och laglige konung, och om han, såsom jag hoppas, en dag intågar i Paris för att återtaga sina fäders krona, hvem är det då som gjort er till konselj-president kanhända, om icke jag?“

“Endast ni har handlat oegennyttigt“, yttrade hertigen ironiskt.

“Ja, hertig“, svarade markisinnan.

“Och de två millionerna?“

“Som ni lofvat mig, men som jag icke fått, och dem jag icke heller skall emottaga.“

Hertigen såg både med förundran och bestörtning på markisinnan, men bestörtningen var större än förundran.

Troligtvis uppskattade han denna oegennytta till dess rätta värde, troligtvis visste han att om lejoninnan försmår ett får, så är det derför att hon har en häst i sigte.

Markisinnan lemnade divanen för att, liksom hertigen nyss förut, förvissa sig om att ingen lyssnade vid dörren till boudoiren.

Derefter återvände hon till divanen och intog det ställe deraf, som var närmast hertigens fåtölj. Denne följde sin sköna värdinnas allas rörelser med fortfarande oro. Parfymen, hvaraf hon omgafs, föreföll honom tung och qväfvande lik den sommarluft, hvilken förebådar åskan och stormen.

“Géronnière är död!“ började ånyo markisinnan, “och det var nödvändigt icke blott för er, utan äfven för den sak, som måste ligga hvarje ädel fransman närmast om hjertat ... Henri cinq är icke blott er rätte konung, utan äfven er välgörare, och intet offer var så stort att ni icke borde göra det för honom ... Ni är för gammal politiker för att oroa er öfver ett lif mer eller mindre ... Verldshistorien är på samma gång er föresyn och er tröst ... Nämn mig en enda stor statsman som icke doppat sin hand i blod, nämn mig en krigares svärd som skördat flere offer än Richelieus blotta finger ... Allt, som är nödvändigt, är tillåtet, och allt är tillåtet, när frågan gäller att uppnå ett stort och för hela samhället gagneligt mål ... Det fanns för er ingen annan väg till bankirens millioner, än öfver hans graf ... Ni har funnit vägen och står nu segrande vid den rika skatten.“

Hertigen hade med synbart intresse och mindre oro lyssnat till markisinnans ord.

Den välbekanta jesuiter-dogmen, som hon upprepat för honom, hade något klarat hans panna och lifvat hans blick.

“Hvad ni nu yttrat, markisinna“, sade han, “är till alla delar sannt, och jag är af samma tanke som ni ... Men ännu förstår jag ej hvarför ni försakar de tvänne millioner, som ni har löfte på.“

“Ni har icke hört mig till slut ännu, bäste hertig“, svarade markisinnan.

“Jag afvaktar slutet med otålighet!“

“Så hör då ... Jag nämnde att ni hittat vägen och funnit skatten, men allt det der är icke nog för er.“

“Hvad menar ni?“

“Ni måste äfven se till att ni ostördt kan gå samma väg tillbaka och utan fara föra med er denna skatt ... en graf, om än aldrig så väl tillmurad, är likväl en ihålig väg.“

“Jag förstår er.“

“Nå?“

“Ni menar att jag bör fylla den ihåliga vägen med en mur till, med en ny graf?“

Markisinnan började ånyo leka med sina lockar.

“Ni kommer mig att rysa“, fortfor hertigen.

“Rys! ... men rys för ert eget öde! ... Er bleka maka skall blifva er bödel.“

“Nej“, svarade hertigen lugnt, “från det hållet fruktar jag intet ... hon skall icke misstänka något.“

“Hvarför skulle hon icke lika lätt kunna misstänka det ena som det andra? ... Ni har då glömt att hon misstänker er för tvegifte? ...“

“Det är möjligt att hon det gör ... men så länge denna misstanke icke tillskyndar mig någon olägenhet, så har jag icke skäl att oroa mig deröfver.“

“Borgardottern skall således förblifva er maka?“ frågade markisinnan med blandning af harm och förakt.

“Min maka!“ upprepade hertigen med en suck; “ni vet ju att jag är lika främmande för henne som hon för mig.“

“Ni synes rörd af detta olyckliga förhållande?“ frågade markisinnan hånande.

“Ni är grym nog att missunna den stackars qvinnan det torftiga deltagande jag hyser för henne.“

“Ert deltagande? ... När vaknade det, hertig?“

Hertigen teg och såg ned på mattan.

“Var det af deltagande som ni lät utsprida de der ryktena om hennes förtroliga förhållande till S:t-Bris?“

“Denna djefvulska plan var också ert verk, markisinna.“

“Ni kommer då ändtligen ihåg att det var en plan“, yttrade hon kallt; “men ni ämnar ej utföra den, såsom det synes ... Sedan ni sjelf gifvit er makas rykte till sköfling åt verlden, vill ni bibehålla henne i ert hus och tåligt fördraga att man pekar fingret åt er.“

“Hellre det än ett nytt brott“, svarade hertigen.

“I går var ni likväl långt ifrån att vilja stanna på halfva vägen.“

“I dag tycker mitt samvete att jag gått långt nog.“

“Svage! ... denna fruktan, som hejdar er midt på banan, skall blifva er olycka ... Om det en vacker dag fölle er hertiginna in att vilja skiljas från er, om hon för detta ändamål anklagade er för tvegifte?“

“Hon skall ej göra det, och det af två skäl.“

“Hvilka?“

“För det första fruktar hon, nästan lika mycket som jag, den skandal, som skulle uppstå af en dylik rättegång, och för det andra vet hon nog att hon ingenting kunde bevisa.“

“Men ni har glömt en sak“, anmärkte markisinnan.

“Hvad då?“

“Ni har glömt att det finnes en varelse på jorden, som bär namnet S:t-Bris.“

“S:t-Bris?“

“Ni har glömt de förbindelser, hvaruti ni står till denne man.“

“Nej, jag har ej glömt dem.“

“Men ni har glömt det löfte ni gifvit honom.“

“S:t-Bris skall nöja sig med guld.“

“Men tycken äro mycket olika här i verlden ... det kunde falla honom in att mera älska den bleka hertiginnan än det röda guldet.“

“Det skall bli min sak att tillfredsställa honom.“

“Det är således afgjordt att borgardottern förblifver hertiginna de Beaudreuil?“ frågade ånyo markisinnan, men denna gången med ett lugn, kanske mera olycksbådande än den harm och det förakt, hon nyss vid samma fråga röjde.

“Såsom sakerna nu stå, finner jag ingen förändring nödvändig“, svarade hertigen.

“Ni erkänner likväl att händelser kunna inträffa, som påkalla en dylik förändring?“

“Utan tvifvel ... men ...“

“Men om nu en af dessa händelser redan inträffat?“ afbröt honom markisinnan.

Hertigen såg på henne med en frågande blick.

“Ja, hertig, den har inträffat“, fortfor markisinnan, “inträffat för lång tid tillbaka, fast ni i er blindhet ingenting märkt ... Men hvem gaf er då rättighet till detta öfvermod som gör att ni i alla, som omgifva er, endast ser medel eller verktyg, färdiga att blindt lyda era nycker och tjena er girighet eller ärelystnad? ... Ni liknar dessa odresserade djur, som uppdrifva villebrådet i den tron att de göra det för egen räkning och som derför icke bli litet förvånade och bestörta, när jägaren, deras herre, rycker bytet ur deras mun ... Ni skall för sanningens skull förlåta mig denna oartiga jemförelse.“

“Jag förstår er icke, markisinna“, sade hertigen, gripen af en ny oro.

“Ni skall snart förstå mig, hertig de Beaudreuil.“

Hertigen anade att ögonblicket var inne för stormen och blixten.

“När jag visade er vägen till Géronnières rikedomar“, förklarade markisinnan, “när jag för er öppnade utsigten till anseende och makt, gjorde jag det lika mycket för min som för er räkning ... Er väg var således min, er utsigt min, och kunde det väl vara annorlunda? Vi voro ju ett, ett inför det altare, vid hvilket våra händer möttes, ett inför den Gud, som emottog våra eder.“

Hertigen lyssnade med stela ögon och vidöppen mun.

“Ert namn var min rättighet“, fullföljde markisinnan, “men jag ville bära det med stolthet ... jag ville att det en dag skulle lysa icke vid biljarden i Clichy, utan vid rådsbordet i Tuilerierna vid sidan af vår legitime konung ... Ni börjar nu förstå mig, hertig de Beaudreuil.“

“Oh!“ pustade hertigen, rispande sönder purpurschagget på fåtöljen, hvari han satt.

“Jag gör nu min rättighet gällande, jag fordrar nu ert namn: jag vill vara hertiginna de Beaudreuil.“

“Min Gud! min Gud!“ våndades denne.

“Och jag skall vara det!“ yttrade markisinnan med detta slags bestämdhet, som icke låter pruta med sig.

“Ni! ni!“ ropade hertigen med läppar darrande af halfqväfdt raseri.

“Jag“, svarade markisinnan lugnt.

“Nej, ni skall det icke!“ ropade de Beaudreuil, rusande upp från fåtöljen, oförmögen att längre kufva sig.

“Enfaldige!“ sade markisinnan; “ni bör akta er att ni ej i er häftighet stryper er sjelf med den kedja, som jag fästat vid er hals.“

“Ni hotar?“

“Jag varnar.“

“Ni söker kanske tvinga mig?“

“Jag söker ej tvinga: jag tvingar.“

“Ni! ... ni tvinga mig!“ ropade hertigen utom sig; “ni skulle kunna tvinga mig!“

“Räkna länkarne i kedjan, innan ni frågar om jag kan.“

“Ni, min medbrottsling!“

“Sjufallt enfaldige! ... Är det jag som begått tvegifte? ... Är det jag som rekommenderat Levisière till husläkare åt bankiren Géronnière? ...“

“Jag är förlorad!“ suckade hertigen, sjunkande ned i divanen och döljande sitt ansigte i dess kuddar.

“Man utan egen vilja, man utan egen kraft!“ sade markisinnan; “er svaghet skulle jag kanske lätt kunna förlåta er, men att ni kunde tro mig om att vilja spela den underordnade roll, ni behagat gifva mig, det har jag svårare för att glömma ... Jag, markisinnan d’Estelle, vara en lejd tjenarinna åt en man, som legat vid mina fötter! jag vara mätress åt en hertig de Beaudreuil! ... Den man, som kunde tro det, skulle jag kunna döda; men dåren, som tror allt, väcker blott mitt medlidande ... Dolkspetsen för den förre löser sig upp i en tår för den sednare.“

“Men jag hyser medlidande med er, Rigobert!“ fortfor hon med mildare stämma, i det hon lade sin hand på hertigens nedböjda skuldra; “dessutom är det mycket som kan försonas vid tanken på det heliga mål, dit vi gemensamt sträfva ... Men för att hinna dit, behöfver ni någon vid er sida, som i motgången icke förlorar modet och i medgången ej slösar bort alla dess rosor ... Rigobert! hvad hade du varit utan mig! och hvad kunde du väl hädanefter blifva utan mig! ... Du är mitt verk helt och hållet ... Tålamod! kanske randas en gång den dag, då jag kunde älska hvad jag skapat.“

Steg hördes från yttre rummet. Hertigen höjde sitt hufvud från kuddarne och markisinnan närmade sig dörren.

Dörren öppnades utifrån, och markisinnans betjent visade sig.

“Baron S:t-Bris“, anmälde denne.

“Hvad!“ ropade markisinnan; “ni visste ju att jag ej tar emot i dag?“

“Jag underrättade baronen om markisinnans befallning“, svarade betjenten; “men baronen försäkrade att det ärende, han hade att framföra, icke medgåfve det ringaste uppskof.“

“Jag skall sjelf ha den äran att intyga det“, inföll baron S:t-Bris, hvars eleganta figur i detsamma uppenbarade sig bakom betjentens rygg.

“Så var då välkommen, monsieur!“ helsade markisinnan.

Baronen trädde in i boudoiren, hvarefter betjenten försvann och dörren stängdes till.

Baronen dröjde dock så länge vid dörren tilldess det blef tyst i yttre rummet.

“Jag hade den äran att söka markisinnan i går på eftermiddagen och hertigen i dag på förmiddagen, men begge lika förgäfves“, började baron S:t-Bris; “nu återfinner jag omsider min lyckliga stjerna: jag har den äran att träffa begge tillsammans.“

“Var god och sätt er, baron“, uppmanade markisinnan; “ert ärende rörer både mig och hertigen?“

“Ja, madame“, svarade baronen, bugande sig ånyo både för den ene och den andra.

Hertigen tycktes hvarken hafva ögon eller öron för baronen. Troligtvis brunno ännu furiernas facklor i hans hjerna.

“Nå, till saken“, påminde markisinnan.

“Jag var i går förmiddags uppe i Luxembourgs galleri“, underrättade baronen.

“Ni går ofta dit“, yttrade markisinnan med ett kallt leende.

“Ja visst, madame ... Om man blefve konstnär genom att blott beundra den sköna konsten, så hade jag för längesedan varit en stor målare och ...“

“Förlåt, baron, det var väl icke för att tala om Luxembourgs taflor som ni kommit hit?“ inföll markisinnan otåligt; “och för öfrigt, om jag icke misstager mig, går ni dit mera för naturens skull än för konstens ... Ni träffade der, som vanligt, hertiginnan de Beaudreuil, förmodar jag.“

“Ja ... men i går var mitt sällskap mera obehöfligt än någonsin.“

“Hur då?“

“Emedan hertiginnan hade sällskap förut.“

“Hvad ovanligt deri? ... Luxembourgs galleri hvimlar ju alla förmiddagar af konstnärer.“

“Jag vet just icke om den jag menar kan hänföras till konstnärernas olympiska skara, men om så förhåller sig, så är han, min själ, icke en bland de minst lycklige.“

“Han, säger ni ... hvilken han? ... någon af våra vänner förmodligen?“

“Någon af våra vänner? ... det tror jag mig kunna bestrida ... men jag tviflar på att kunna göra det, hvad hertiginnan beträffar.“

“Men hvartill alla dessa omvägar, min bäste baron? ... hvem var det?“

“En som icke är vår vän, men som vi icke desto mindre intressera oss ganska mycket för, ja, kanske mera än om han verkligen vore en af våra vänner ... ni vet väl hur man nu för tiden behandlar sina vänner?“

“Nå, hvem menar ni då?“

“Armand Cambon“, svarade baronen.

“Armand Cambon!“ upprepade markisinnan, sprittande till på divanen.

“Armand Cambon!“ genljöd hertigen, hvilken af detta namn väcktes ur sina dystra fantasier.

“Ja, just han“, yttrade baronen, “denne figur, som vi ej sett på Gud vet när, som vi ansett för både död och begrafven, som, när vi jagat honom, knappast kunnat träffas af våra blickar, denne fenix, som, ur hvarje nytt bål vi tända flyger upp med allt nyare och vackrare fjädrar.“

“Och ni såg honom i går i Luxembourgs galleri?“ frågade markisinnan.

“Lika tydligt som jag nu ser er, madame, ja, mycket tydligare till och med, ty mina ögon blefvo ofantligt stora, det kan jag försäkra.“

“Och ni såg honom i sällskap med hertiginnan?“

“Ja visst.“

“I sällskap med hertiginnan?“ upprepade hertigen som blef alltmer intresserad.

“Jag såg dem länge innan jag hade den förmånen att sjelf bli sedd ... O! hur kan man väl hoppas att bli bemärkt af menniskor, som endast hafva ögon för hvarandra!“

“Ni är förryckt, baron!“ yttrade markisinnan.

“Hvad vill allt det här säga?“ ropade hertigen.

“Det vill helt enkelt säga, att jag fann hertiginnan och monsieur Armand Cambon i det allra förtroligaste samtal med hvarandra, nästan lika införlifvade som taflan och ramen, för att tala på artistiskt tungomål.“

“De talade förtroligt, säger ni?“ utlät sig hertigen; “hertiginnan tala förtroligt med en Armand Cambon! ... ni öfverdrifver något, monsieur.“

“Är det kanske icke redan nog för oss att hon talade med honom, utan afseende på om det var förtroligt eller ej?“ frågade markisinnan hertigen; “men, baron“, tillade hon, vändande sig till S:t-Bris, “ni hörde ej hvad de sade hvarandra?“

“Nej, men som jag, efter hvad nyss nämndes, hade stora ögon, så gjorde dessa öronens tjenst ... Ni vet kanske att man understundom hör bättre med ögonen än med öronen.“

“Nå hvad såg ni?“

“Den vackraste röda färg på den unge mannens kinder.“

“Ah, ni såg honom rodna!“ ropade markisinnan.

Hertigen steg upp från divanen och började promenera af och an i boudoiren.

“Ja, den ypperligaste rodnad“, svarade baronen; “en poet skulle hafva jemfört den med Auroras och en målare ruinerat sig på cinober för att återgifva den på duken ... Jag behöfver icke säga er, markisinna, att när en karl rodnar inför en ung och vacker qvinna, så är han antingen mycket blyg eller mycket lycklig, så framt han icke är begge delarne på en gång.“

“Och hon?“ frågade markisinnan.

“Och hertiginnan?“ frågade hertigen, stannande med korslagda armar framför berättaren.

“Ni frågar mig om hertiginnan?“

“Ja.“

“Hertiginnan är en af våra bleka skönheter och man skulle, när man ser henne i salongen eller i opera-logen, kunna taga henne för en af de alvarsamma engelskor, som pryda vår saison ... Men ser man henne i Luxembourgs galleri och derjemte i samtal med monsieur Armand Cambon, så ...“

“Så?“

“Så är hon fransyska, fullkomligt fransyska, mitt herrskap ... det var ett lif, ett färgspel i hennes ansigte ... Och hennes ögon, hennes ögon ...“

“Hennes ögon?“ upprepade markisinnan, som under hela berättelsen flyttade sina blickar emellan baronen och hertigen.

“Voro smäktande och ömma som dufvans, när hon drager det första strået till sitt bo eller sticker det första kornet i näbben på sin unge.“

Markisinnan skrattade hjertligt, hvilket bevisade att berättelsen tillskyndade henne ett stort nöje.

Hertigen bet sig i läppen och rynkade ögonbrynen, hvilket borde bevisa motsatsen.

“Nå vidare, baron?“ yttrade markisinnan; “ni är bildrik i er berättelse, hvilket röjer att utställningen i Luxembourgs galleri denna gång gjort ett synnerligt intryck på er.“

“Utan tvifvel“, svarade baronen under ett misslyckadt försök att le.

“Hur länge förblef ni en stum åskådare af denna rörande tableau-vivant?“ frågade markisinnan.

“För att öfvertyga mig om det var ett nytt verk af våra vanliga konstnärer, eller en tafla skickad af djefvulen för att vid nästa konst-utställning vinna priset framför andra mästare, närmade jag mig slutligen den onekligen vackra gruppen och gjorde derigenom slut på den intressantaste af dialoger.“

“Nå, än sedan?“

“Monsieur Cambon är en fullkomlig kavaljer“, upplyste S:t-Bris; “ni tror mig kanske icke, när jag säger att hans artighet gick ända derhän, att tillbjuda hertiginnan sitt sällskap på hemfärden ... Kom nu och säg att ridderligheten endast är ett privilegium för Frankrikes adel, när bluserna ha anspråk på att åka i vagnar med hertiginnor vid sidan.“

Markisinnan skrattade så att hennes ögon vattnades, under det att hertigens sprutade eld.

Vatten och eld. Tvänne elementer redan i rörelse.

“Jag kämpade manligen för adelns ära“, återtog baronen, “och segrade åtminstone för tillfället ... Med ett ord, jag fick den nåden att ledsaga hertiginnan från Luxembourg till hertigens hotel.“

“Och arbetaren?“ sporde markisinnan.

“Stannade qvar, förmodligen för att kyssa upp stoftet efter hennes fot eller doppa näsan i den oljefärg, som den höga konstnärinnan spilt på golfvet ...“

“Men under det ni följde hertiginnan hem“, frågade markisinnan, “sökte ni icke ...“

“Locka från hennes vackra läppar förklaringen öfver hennes förhållande till blusen?“ inföll S:t-Bris; “visserligen ... Men hennes mun var förseglad och hela hennes väsende röjde den fullkomligaste själsfrånvaro ... Säkert sväfvade hon i tankarne mellan Luxembourgs taflor, för att med hänryckning se på hur hennes riddare i ordets vidsträcktaste bemärkelse bar hennes färger.“

Baron S:t-Bris hade slutat sin berättelse. Det något skämtsamma sätt, hvarpå han afgifvit den, dolde likväl illa den förargelse, som glödde inom honom.

“Hvad är nu er tanke om allt detta?“ frågade han med ena ögat på markisinnan och det andra på hertigen.

“Det har alltid varit min tanke“, svarade markisinnan, “att något mystiskt förhållande sedan längre tid tillbaka varit rådande mellan dessa begge personer och att ur detta förhållande förr eller senare kunde uppväxa en storm, nog stark att förgöra oss alla ... Eller hvad är er tro, hertig de Beaudreuil?“ tillade hon, vändande mot denne ett ansigte, strålande af skadefröjdens triumf.

“Jag tror“, svarade hertigen med dof röst, “att baron S:t-Bris hade rätt, när han sade, att det är djefvulen som skickat denna tafla till Luxembourgs galleri, för att ...“

“Vinna priset?“ inföll markisinnan; “ja, ni har rätt, och han skall vinna priset, om man icke utdrifver djefvulen med Belzebub.“

Vid rue de l’Ancienne-Comédie inom quartier de l’Ecole de Médecine har man Café Procope, kanske det märkvärdigaste af alla kaféer i Paris både i litterärt och politiskt hänseende, för att icke tala om de materiella förfriskningarna, mot hvilka för öfrigt ingenting är att anmärka.

Der tillbragte flere af det adertonde århundradets snillen och tänkare större delen af sina aftnar, en Voltaire, en Rousseau, en Molière m. fl.

Der samlade sig med Piron till ordförande de författare, som vore grundpelarne för Théatre Français, bestämmande ödet för arbeten, som skulle gifvas, och föga vördnadsfullt nagelfarande publikens omdöme öfver dem, som redan varit gifna.

Der blef S:t-Foix utmanad på duell för det han — men det äfventyret förtjenar en särskilt beskrifning.

S:t-Foix inkommer en middag på Café Procope för att der dricka sitt chokolad och vänta sina vänner.

Just i begrepp att föra till sina läppar sin älsklingsdryck, ställer han hastigt koppen ifrån sig och slungar en harmsen blick på en person, som sitter vid bordet närmast hans.

Denne person, hvilken är honom obekant, har framför sig tre koppar, af hvilka de tvänne mindre innehålla, den ena thévatten och den andra chokolad. Den tredje, något större, är deremot tom.

Den obekante tömmer de begge smärre kopparne i den större och fattar derefter ett alnslångt, men mycket smalt bröd, kändt i Paris under namnet “la flûte“, samt börjar doppa och äta med bästa appetit.

Thé och chokolad sammanblandade!

S:t-Foix kan icke styra sig längre.

Med en röst darrande af vrede ropar han till den obekante: “Monsieur! det var en sakramenskadt dålig diner!“

Den obekante, lika nitälskande för sammanblandningen som S:t-Foix för enheten, reser sig upp från sin plats, närmar sig S:t-Foix och begär upprättelse.

S:t-Foix och den obekante åtföljas till Boulogne-skogen, der de slåss på värja.

S:t-Foix blir blesserad och hans motståndare uttrycker sin ledsnad öfver denna olycka.

“Det gör ingenting“, ropar S:t-Foix, “bara ni erkänner att det var en sakramenskadt dålig diner.“

Café Procope besöktes ofta af Camille Desmoulins, en af den första revolutionens snillrikaste och ädlaste frihetskämpar.

En förmiddag sitter han derinne, blickande otåligt mot dörren, men med ansigtet strålande af öfverjordisk lycka.

Tvänne personer inträda, och med ett utrop af förtjusning hastar Camille emot dem.

De två äro S:t-Just och Robespierre, hans ungdomsvänner.

“Låtom oss skynda, skynda!“ ropar han fattande deras händer och tryckande dem till sitt bröst.

Derefter skyndade de ut. Hvart?

Camille skulle den dagen gifta sig med Anne-Philippine-Louise Duplessis Laridon, på sin tid den skönaste, talangfullaste och rikaste flicka i Paris.

Hon hade sett Camille, lyssnat till hans röst, när han uppmanade till strid för frihet och fosterland, och hon älskade honom.

Men den blyge Camille, vältalig inför ett helt folk, var stum inför henne.

“Camille!“ sade hon derför en dag till honom, “jag tycker mycket om er när ni tiger, men ännu mera när ni talar.“

Camille började tala, och det var för att i evighet få fortsätta dialogen som han hade så brådtom att följa S:t-Just och Robespierre.

Ungdomsvännerna förde honom till altaret, att förenas med Anne-Philippine-Louise Duplessis Laridon.

Någon tid derefter förde honom samma ungdomsvänner till la place de la Révolution, att förenas med guillotinen.

I det inre rummet af Café Procope brukade Bonaparte dricka thé och läsa tidningarne på den tiden han till sin stora bedröfvelse icke hade annat att göra.

Garçonerna på stället kunde svära på att de aldrig sett honom le eller hört honom tala.

De trodde honom vara född med ett ansigte af gul marmor.

En dag år 1795 inkommer en äldre herre med befallande blick, men för öfrigt ganska lefnadslustigt och välmående ansigte. Det är Barras.

Barras närmar sig mannen med marmor-ansigtet och hviskar några ord i dennes öra.

Marmorn ljusnar, börjar le, börjar tala.

Men så hade också Bonaparte af Barras fått tvänne gåfvor på en gång: Josefina och befälet öfver Italienska arméen, en vinge af sällheten och en af segern.

Men när han afklippte den förre och ville flyga endast med den sednare, sjönk han i verldshafvets vågor.

Café Procope är, liksom alla kaféer i Paris, prydd med speglar öfverallt och försedd med marmorbord, allt i modernaste stil.

Det enda, som röjer dess ålder, är den låga, men vackert skulpterade dörrposten emellan de begge rummen. Man ser med vördnad på denna låga dörrpost, för hvilken så många stora män böjt sina hufvud.

Man betraktar med andakt dessa väggar, som, ehuru flere gånger ompanelade och ommålade, likväl tyckas hafva en hel mängd underbara saker att omtala.

Oss har det förefallit som om vi derinne sett odödligheten och förgängligheten spelande domino och med timglaset midt emellan sig.

Apropos domino, så är detta ett mycket allmänt spel på kaféerna i Paris såväl för herrar som damer.

Det spelas med samma ifver som vi så många gånger beundrat hos gubbarna på den gamla barnhuskällaren i Stockholm.

Men, i stället för “sexan“, en okänd storhet i Paris, spelar man om ett glas sockervatten, en kopp kaffe och allra högst om ett glas punch à la Romaine, bestående af för mycket vatten, för litet romm och med en citronskifva uti.

De redlige svenskar skulle ej länge trifvas på ett sådant ställe.

Men fransmannen och fransyskan, dessutom mera fallne för det offentliga än enskilta lifvet, trifvas der hela eftermiddagen, emedan man der kan läsa alla tidningar, tala om alla möjliga saker och behöfver under tiden hvarken elda eller bränna ljus hemma, hvilka fördelar också gå in i beräkningen.

De aflägsna sig först sent på natten, tagande med sig sitt glada lynne jemte de öfverblifna sockerbitarna, som äro goda att ha i Caféaulait följande morgon.

Förmiddagarne deremot är det något glesare på kaféerna, om ej vid utomordentliga tillfällen, såsom fallet var den 21 Februari. Då var det så mycket folk inne på Café Procope, att man måste armbåga sig fram genom de begge rummen.

Garçon’erna, som passade upp, gjorde verkligen skäl för de sous-stycken de erhöllo i drickspengar. Drickspengar äro, såsom läsaren kanske redan vet, vanliga utomlands, antingen konsumenten intagit litet eller mycket. De utgöra också garçon’ens enda lön, men denna är icke desto mindre på flere ställen så stor, att hugade spekulanter betala ända till flere tusen francs för blotta rättigheten att passa upp och servera.

Samtalet på Café Procope ifrågavarande dag rörde naturligtvis reform-banketten.

“Afgjordt således att reform-banketten är inställd?“

“Ja.“

“När afgjordes det?“

“I dag på morgonen. Odilon Barrot tvekade i det längsta, ty man rådslog länge och väl.“

“Rådslog? det förstås. Man har rådslagit i sjutton år alla de gånger som man bort handla.“

“Slutligen tog Thiers till ordet.“

“Ah, Thiers tumme liten! ... Nämn oss någon, som pratat mer och gjort mindre än han.“

“Än fästningsverken då? ... har icke Thiers gjort befästningarna kring Paris?“

“Och vändt kanonmynningarna mot staden för att ständigt kunna ha sitt verk för ögonen?“

“Och lagt sig till glasögon, för att få det ännu närmare?“

“Nå, hvad sade Thiers?“

“Han idislade alla hotelserna i ministèrens proklamation, uppställde i full parad de sjuttio tusen soldater, som ministèren låtit kalla till Paris, förespeglade högar af menniskolik, mot hvilka Notre-Dames torn vore ett intet, och lyckades slutligen på detta sätt fastnagla alla de fötter, som skulle gå i spetsen för folket.“

“De herrarne! de hafva offrat den lagliga rätten åt fruktan för striden, i stället för att beväpnade med den förre trotsa den sednare.“

“Veten I hvad marskalsk Bugeaud, rådfrågad af konungen, har svarat?“

“Nej. Hvad har han svarat?“

“Gif mig befäl öfver trupperna, ers majestät, och jag åtager mig att låta parisarne ända till fästet sluka den sabel, som jag invigt vid Isly.“

“Sacre-dieu!“

“Au diable!“

“Marskalk Bugeaud glömde likväl en sak.“

“Hvad?“

“Att den, som slukar sabeln, slukar äfven handen.“

“Ja, ja!“

“Den som biter i afrikaner värmer sig, den som biter i fransmän bränner sig.“

“Sannt!“

“Undrar just hvem som egentligen skall försvara Juli-dynastien, om det gäller?“

“Republikanerne kanske?“

“Ha, ha!“

“Legitimisterne?“

“Ha, ha, ha!“

“De sednare hata Ludvig Filip för usurpationens skull lika mycket som de förre för tronens.“

“Än köpmännen då?“

“Köpmannen, hans eget kött och blod?“

“Hata honom för utsigten af det krig med England, som han öppnat genom sin sons giftermål med en spansk prinsessa, för att ej tala om penningebristen och stagnationen i alla affärer.“

“Men armén?“

“Denna armé, kommenderad af hans egna söner?“

“När upphörde franska soldaten att vara fransk medborgare?“

“Aldrig. Lefve linien!“

“Och hvad betyder dessutom armén, om Paris vill?“

“Och Paris vill.“

“Ja, ja, Paris vill!“

“Men Odilon Barrot och Thiers vilja icke.“,

“Jo, de vilja.“

“Hvad?“

“Blifva ministrar.“

“Ha, ha!“

“Det blir lås för deras mun, men icke för Frankrikes.“

“Emellertid söka de smeta Frankrike om munnen med en anklagelse-akt emot ministrarne.“

“Jaså, en anklagelse-akt?“

“Som redan är uppsatt och undertecknad af sextio deputerade.“

“Hur låter den?“

“Ministrarne anklagas: 1:o) att hafva åt utlänningen förrådt Frankrikes ära och intressen; 2:o) att hafva förfalskat konstitutionens principer och våldfört frihetens garantier; 3:o) att hafva genom en systematisk bestickning sökt qväfva uttrycket af den allmänna opinionen; 4:o) att hafva i ministrarnes intresse sålt statens embeten och alla maktens privilegier; 5:o) att hafva ruinerat rikets financer; 6:o) att hafva beröfvat nationen den rätt, som, oskiljaktig från hvarje fri konstitution, varit henne tillförsäkrad genom kartan; 7:o) att hafva genom öppen kontra-revolution satt på spel hela vinsten af våra tvänne revolutioner samt försänkt landet i den djupaste förvirring.“

“Mustiga ord.“

“Men bara ord.“

“Majoriteten i kammaren skall skratta åt dem.“

“Ministèren skratta åt dem.“

“Konungen skratta åt dem.“

“Det blir muntert på höjden.“

“Bedröfligt på djupet.“

“Reaktionen segrar ... med friheten är det förbi!“

“Messieurs! skåden åt öster!“ yttrade en ung man, som hitintills icke blandat sig i samtalet.

“Hvad för slag?“

“Hvarför skola vi skåda åt öster?“

“Ser ni icke molnet der?“

“Molnet? ... Ni yrar, monsieur.“

“Ser ni icke ett ansigte i molnet?“

“Han är tokig.“

“Känner ni icke anletsdragen?“

“Hvilka anletsdrag?“

“Samma anletsdrag som Napoleon redan såg på S:t Helena och dem han tecknade upp för oss.“

“Ni talar gåtor.“

“Jag talar tydligt ... Men att I icke sen ... att fransmän icke se!“

“Vi förstå er icke.“

“Nej, icke ett enda ord, monsieur!“

“O min Gud! känner ni då icke igen steppernas beherskare! hafven I då glömt kossackens anletsdrag! hören I ej knutpiskans smällar!“

“Aha!“

“Ja, ja, nu förstå vi.“

“Molnet närmar sig våra gränser ... ansigtet blir tydligare ... hvardera ögonpupillen är en bomb, rullande i mörsaren, hvarje ögonhår en pik från Dons strand ... Innan bomben springer och piken kastas, en garde, messieurs! låten vinden spela i vecken af den trefärgade fanan! en avant, citoyens!“

“Bravo, monsieur Eugène! bravo!“ afbröt åhörarne.

“Men fortfar, fortfar!“ ropade några.

“Fortfar!“ instämde alla. Eugène fortfor:

Eugène afbröt sig sjelf, ropande till en annan ung man, som, nyss inkommen, banade sig väg fram till skalden, der han stod midt på golfvet omgifven af sina beundrare.

“Ni kommer som en frihetens genius ... Jag läser en strålande nyhet i ert ansigte ... Blå äro era ögon, röda era kinder, hvit er panna ni är den trefärgade fanan lifs lefvande, Armand Cambon!“

“Verkligen har jag också en vigtig nyhet att meddela“, svarade denne, hemtande andan.

“Berätta då, säg, säg!“ ropade alla.

“Det är bekant att Odilon Barrot inställt banketten“, yttrade vår hjelte.

“Ja, ja.“

“Men Lamartine har ...“

“Lamartine? ... hvad är det om Lamartine?“ skriade församlingen.

“Lamartine har sagt ...“

“Hvad? hvad?“

“Följande ord: “Må place de la Concorde blifva öde, må alla deputerade undandraga sig sin pligt, men jag skall gå till banketten, gå ensam utan annan följeslagare än min skugga“.

Ett allmänt jubel följde på dessa ord.

“Han skall ej gå ensam“, ropade en.

“Nej, nej! alla skola följa honom“, ropade de öfrige.

“Paris skall följa honom med fötter och armar!“

“Frankrike med sitt bifall och sina välönskningar!“

“Frihetens gudinna med sin lager.“

“Fortsätt, Eugène! Sjung! vi skola sjunga alla!“

Ungefär en timma efter uppträdet på Café Procope stannade en äldre och en yngre man på place du Panthéon.

Den äldre gick på tvänne träben och höll den yngre under armen.

Panthéon, som, efter hvad vi höra, gifvit sitt namn åt platsen, är otvifvelaktigt den ståtligaste bland alla moderna byggnader i Paris. Planen är ett grekiskt kors bildande fyra skepp, som alla förlora sig i centern eller den höga majestätiska dômen. Grundlagdt och uppbygdt under Ludvig XV:s tid af den berömde arkitekten Soufflot samt då ämnadt till kyrka, omändrades det efter Mirabeaus död af den icke mindre berömde byggmästaren Quatremière till en begrafningsplats för dem, som genom talanger, dygder och fosterländska värf gjort sig förtjenta af Frankrikes tacksamhet.

Också bär frisen följande inskrift:

“Aux grands hommes la patrie reconnaissante.“

Denna inskript af Pastoret, borttagen efter restaurationen, återställdes efter Juli-revolutionen.

Pantheons torn är det högsta i Paris, och beundraren af sköna vidsträckta utsigter underlåter icke gerna att uppstiga deruti, när himlen hvälfver sig klar öfver den stora minnesrika staden.

Men den som med beundran vill dröja vid stora mäns grafvar, nedstiger i Pantheons källarhvalf och stannar företrädesvis vid de sarkofager, hvaruti Voltaire och Rousseau hvila och hvilka der uppstäldes af folket under första revolutionen.

Bourbonerne, lika litet vördande män med lager som demagogerne män med krona, vältrade de begge sarkofagerna från deras platser och innestängde dem i en mörk fuktig håla, hvars ingång tillmurades.

Men samma revolution, som återgaf inskriften, framdrog äfven de gömda, men icke glömda sarkofagerna och återstälde dem der de förut stått.

Man vore färdig att med Michelet säga: “Christendomen är nåden, men revolutionen rättvisan.“

Den som innesluter Rousseaus jordiska qvarlefvor, har några enkla prydnader, men som likväl erinra något om den store dödes seder och karakter: hyddan, under hvars låga tak han tänkte och skref; handen med facklan, som sträcker sig ut genom den halföppnade dörren för att upplysa kommande åldrar; och inskriften derunder:

“Ici repose l’homme de la nature et de la vérité.“

Under Pantheon hvilar äfven stoftet af marskalken Lannes samt af många andre krigare från kejsartiden.

Bland de många urnorna med hvar sitt brustna hjeltehjerta upptäcker man en, som till sitt yttre är vida anspråkslösare än alla andra.

Men det hjerta, som deruti förvaras, bidrog också icke till verldens förstöring, liksom grannarne deromkring. Det tillhörde geometern Lagrange, en af vetenskapens, men icke krigets, heroer.

Pantheon, till hvars närmare beskrifning vi vid ett annat tillfälle skola återkomma, saknar många grafvar, som borde finnas der. Ett pantheon i Frankrike kan icke hafva för många underjordiska våningar eller brist på gäster derunder.

De begge män, som vi nu infört på place du Panthéon och der stannat, voro Armand Cambon och hans fader, invaliden på Bicêtre.

“Ni tror då, min far, att rätta ögonblicket är inne?“ frågade sonen.

“Ja“, svarade fadern.

“Men om det slutar på samma sätt som 1832, 1833 och 1835?“

“Då var det blott emöter, blott rörelser af ett eller två partier, men icke af hela folket ... När ett parti höjer upprorsfanan, då är det blott emöt, men när ett helt folk reser sig, då är det revolution ... Säg mig en enda emöt som lyckats och en enda revolution som misslyckats ... I fjortonde seklet gjorde “la Jacquerie“ uppror och besegrades; i femtonde “les Cubochiens“ och besegrades; i sextonde “la Ligue“ och besegrades; i sjuttonde “la Fronde“ och besegrades, och hvarför? jo, ty de voro alla blott partistrider utan rot i nationen, voro blott emöter ... Men i adertonde seklet reste sig folket och segrade; i detta sekel reste det sig ånyo och segrade; i dag reser det sig för tredje gången och segrar ... Den tredje blir revolution liksom de förre voro det ... Det står icke i mensklig makt att hindra den.“

“Men Ludvig Filip har till stöd medelklasserna, de förskräcktes stora parti, sina söners talang och med, en här af 500,000 man och Paris’ fästningsverk“, yttrade Armand.

“Ludvig XVI hade för sig åtta seklers häfd“, svarade fadern, “hade, utom sitt garde, sina musketörer och sina schweizar-bataljoner, alla Europas härar, som vältrade sina massor mot våra gränser; men han föll ... Carl X hade för sig en mäktig aristokrati, en ofantlig civillista, ett maison rouge, ett kungligt garde och en armé; men han föll ... Djupare än klippan i hafvet står demokratien i Frankrike ... Hafvets vågor äro starka, men mot klippan bryta de sin makt ... Sjelfve Napoleon, som hade för sig snillet, äran och en här af nationer, föll mindre för det koaliserade Europa än för sitt eget land, hvars tribun han förstummat, hvars frihet han undertryckt.“

“Det var således icke obetänksamt af mig att i dag ingå på Alberts förslag?“

“Hvilket?“

“Att i natt sammankalla mina vänner för att utdela vapen och sedan förena oss med de öfrige sektionerna, som redan äro stridsfärdiga.“

“Och du har utan vilkor antagit detta förslag?“

“Nej, jag har icke glömt era råd, min far: jag har förbehållit mig fria händer och att sjelf få handla efter omständigheterna.“

“Godt ... Jag fruktar mera för Bergets ledamöter än för Ludvig Filips municipalgarde ... det sednare är snart bekämpadt ... Juli-dynastien är ett murket, ihåligt träd och jag tycker mig redan höra knakningarna i dess stam ... det vore fåfängt att stötta under den ... Det skall derför ej behöfvas många hugg vid roten för att fälla den ... Men när segern är vunnen, då skall du förena dig med dem, som söka skydda den nya friheten, skydda henne icke blott mot andra, utan äfven mot henne sjelf ... du skall bidraga till grundandet af en ädel republik.“

“Ni är då äfven öfvertygad om, min far, att det skall blifva republik?“

“Ja ... Utom det att denna styrelseform är den förnuftigaste, så är den jemväl den nödvändigaste, isynnerhet för en sådan nation som vår med dess rörlighet, ombytlighet och oro ... När monarkien drager omkring friheten en ring af jern, inom hvilken hon ej kan röra sig utan våldsamma brytningar, knyter republiken kring henne en mjuk gördel, som just till följd af sin smidighet och tänjbarhet icke trycker och retar till våld ... Det folk, som vet att det efter en viss bestämd tid på laglig väg kan erhålla en ny styrelse, behöfver ej äfventyra revolutionernas faror för att blifva qvitt den gamla.“

“Det är sannt, min far.“

“Återstår således att akta oss för våra vänner, sedan vi väl besegrat våra fiender ... Jag har varnat dig för monsieur Albert och dem, hvilkas ärenden han går ... Den som vill det omöjliga, qväfver redan i födseln det möjliga, den som vill allt, vill intet ... Jag blir förargad, när jag läser ett anförande af Berryer eller Montalembert; men jag bäfvar, när jag läser något af Ledru Rollin eller Proudhon ... Att vända upp och ned på ett samhälle, det vore ett dåraktigt försök och som endast kan medföra olycka både för den som vänder och det som vändes ... Det är således icke deras republik som Frankrike kan önska sig.“

“Och den republik Frankrike önskar sig?“

“Är en styrelse på folkväldets fasta grund, en frihet utan inkräktningar och våld, en jemnlikhet, men som icke qväfver hvar och ens naturliga tillväxt och företräde, ett broderskap af fria män och ej af munkar i ett kloster ... En sådan styrelse skall akta egendomen, som icke är annat än det fullbordade arbetet, och akta arbetet, som icke är annat än den blifvande egendomen ... Den skall äfven skydda arfsrätten, som icke är annat än faderns hand framsträckt åt barnen genom grafvens dörr ... Den skall bygga makten på samma grund som friheten, det vill säga på rätten ... Den skall lägga styrkan under förståndet, upplösa emöten och kriget, göra ordningen till medborgarnes lag och freden till nationernas.“

“Ja“, fortfor invaliden med ögon lågande af ingifvelsens heliga eld, “den skall, utan att likväl lemna jorden, utan att aflägsna sig från möjligheten och sanningen, verkliggöra alla de vises drömmar om det menskliga samhället ... Den skall lefva och stråla, förstora Frankrike och eröfra verlden; den skall, med ett ord, blifva det majestätiska återskenet af Guds ansigte, leende från sin himmel!“

“Oh! skall jag få upplefva denna dag!“ ropade invaliden, lutande sig mot sonen, men med blicken på Pantheons kupol, som i detsamma belystes af aftonsolen, “skall jag bevitna den stund, när detta stolta tempel öppnar sina portar, för att i sitt tacksamma sköte emottaga stoftet af den man, som skapat detta samhälle jag drömt om! ... Nej, icke detta tempel! ... Hela verlden skall blifva hans pantheon, jorden hans graf och himmelen dômen deröfver!“

Invalidens röst förstummades, hans hufvud sjönk ned mot bröstet och hans knän böjde sig. Inspirationen var värdig Juli-hjelten, men för stark för de femtio på träben stapplande åren.

Sonen flätade sina armar om faderns lif, tryckte på hans bleka panna en kyss och lemnade i spåret deraf många varma tacksamma tårar.

Hertiginnan de Beaudreuil gick af och an i sitt kabinett, djupt svartklädd. Den svarta drägten gjorde hennes ansigte ännu blekare, och den matta rodnaden kring ögonen röjde att hon nyss gråtit.

Den sorgdrägt, som qvinnorna i Frankrike bära, skiljer sig från den i Sverige derigenom att den icke har hvita plöröser eller hvit veckad krage, utan är helt och hållet svart.

Collette, hertiginnans kammarjungfru och likaledes i svart toalett, stod invid dörren till ett inre rum, bärande öfver sin arm en svart sammetsmantilj, hvilken hon nyss tagit från sin herskarinnas skuldror.

“Under madames bortovaro har hertigen varit nere och frågat efter madame?“ underrättade Collette.

“Efter mig?“ frågade hertiginnan tankspridd.

“Ja.“

“Hvad ville hertigen?“

“Han frågade hvart ni farit, och jag svarade naturligtvis att ni åkt till sorghuset.“

Hertiginnan torkade några nya tårar ur sina ögon och fortsatte sin vandring fram och tillbaka.

“Sade han ingenting vidare?“ frågade hon efter en stunds tystnad.

“Han frågade om madame mycket sörjde sin onkel“, svarade Collette.

“Såå“, yttrade hertiginnan, stannande framför Collette.

“Jag svarade att madame klagat öfver att hon ej fick tala med sin onkel innan han dog.“

“Och hertigen?“

“Syntes bedröfvad, men sade, att det ej var hans skull, utan läkarnes, som förbjudit att någon finge störa den sjuke.“

Hertiginnan tog plats i en liten causeuse, som stod midt på golfvet, och lutade sitt hufvud mot dess karm.

“Äfven gjorde hertigen mig några andra frågor“, berättade kammarjungfrun.

“Om hvad?“

“Jag vet knappast om jag vågar upprepa dem för madame, ty ...“

“Hvarför icke?“

“Det är dessutom icke passande att vid detta tillfälle, då madame är så upprörd att ...“

“Tala, Collette!“

“Kanske madame tillåter att jag en annan gång ...“

“Hvad var det för frågor, hertigen gjorde?“

“Det var egentligen ett upprepande af vissa rykten, som jag förut hört, men som förefallit mig så enfaldiga, att jag icke ansett det löna mödan omtala dem för madame.“

“Rykten? ... om hvem?“

“Om er, madame.“

“Om mig!“ yttrade hertiginnan, höjande långsamt sitt hufvud från karmen.

“Ja, madame“, svarade Collette med synbar förtrytelse; “när icke ni får vara i fred för onda tungor, ni, som är så god, så mild, ni, som är en ängel, då ...“

Hertiginnan gjorde en rörelse af otålighet.

“Hertigen frågade mig om ni åkte ensam till sorghuset“, började ändtligen Collette.

“Ensam? ... hvem skulle då följa mig?“

“Sedan jag svarat, att ni for allena, skakade hertigen på hufvudet, liksom han ej trodde mig ... derefter sade han med den misstänksammaste blick: “Är ni säker på, Collette, att baron S:t-Bris icke följde hertiginnan?““

“Baron S:t-Bris!“ ropade hertiginnan förvånad; “baron S:t-Bris! ... hur kunde hertigen falla på den idén att baron S:t-Bris skulle följa mig?“

“Ungefär detsamma lät jag också hertigen förstå ... men då sade han: Ni skulle då ej veta att baronen följer henne på alla promenader?“

“Följer mig på alla promenader!“ upprepade hertiginnan.

“Och att han hvarje förmiddag möter hertiginnan i Luxembourgs galleri.“

“Hvarför skulle han möta mig i Luxembourgs galleri!“

“Äfven det vågade jag fråga hertigen, ty jag kunde ej utan harm höra en så ovärdig misstanke.“

“Och hvad svarade han?“

“Han skakade ånyo på hufvudet ... Jag frågade ånyo, hvarför hertiginnan skulle möta baronen i Luxembourgs galleri, när hon icke ens tog emot honom hemma hos sig?“

“Och hertigen?“

“Drog en djup suck och sade: Alla menniskor påstå det likväl ... Jag kom då ihåg att jag några gånger förut hört hertigens betjenter prata något dylikt.“

“Äfven de?“

“Detta omtalade jag också för hertigen och bad honom näpsa sitt folk för utspridande af dylika lika ogrundade som gemena rykten ... Men jag har äfven hört det från andra håll, förklarade hertigen.“

“Jaså, äfven af andra?“

“Så sade han och vände sig bort liksom för att dölja sin sorg för mig ... Men när jag förklarade att jag genast skulle för hertiginnan berätta allt hvad jag hört både af hertigen sjelf och hans folk, vände han sig med häftighet till mig och sade: Jag vill ej att ett enda ord härom framföres till hertiginnan, jag vill ej att hon på något sätt oroas, jag tror icke på dessa historier, såsom ni väl kan förstå, jag skall näpsa mitt folk och sjelf vederlägga de rykten, som utomhus kunna vara spridda ... När han sagt detta, stoppade han en louisd’or i min hand och gick innan jag hann återge honom guldmyntet, som brände i min hand ... Det föreföll mig som om han dermed velat köpa min tystnad ... Hertigens uppförande synes mig misstänkt; hans suck och sorgliga utseende vid tillfället voro icke naturliga ... Det ser verkligen ut som ville han att hela verlden skulle tro på dessa rykten, utan att hertiginnan finge veta det minsta derom ... Hvad afsigten är, det vete Gud, men som den icke kan vara god, så har jag trott mig handla rätt när jag omtalade allt för madame.“

“Du menar väl, Collette, och jag känner din tillgifvenhet för mig“, sade hertiginnan med lugn; “men du bör icke mera än jag oroas af sådana rykten ... Jag förbjuder dig nämna för någon att du upprepat dem för mig ... Det är under min värdighet lika mycket att lyssna till dem som att oroas deraf ... Du har förstått mig, Collette?“

“Ja, madame“, svarade Collette något nedstämd.

Hertiginnan lutade derefter sin panna mot handen, inom sig öfverläggande.

“Är hertigen hemma?“ frågade hon efter en kort paus.

“Jag tror det, madame.“

“Låt underrätta hertigen om att jag är hemkommen och önskar tala med honom.“

“Strax, madame.“

Kammarjungfrun skyndade ut.

“Det tilldrager sig någonting omkring mig, som jag ej kan fatta“, sade hertiginnan för sig sjelf; “men att det är någonting dystert och olycksbådande, det fattar jag ... O, min Gud! min Gud! ... Om jag genom mitt undseende med ett brott befrämjat ett annat och ännu större, då är jag straffad, straffad hårdt ... Om denna hemska bild, som i detta ögonblick famnar hela min själ, icke är ett foster af min uppjagade inbillning, utan skuggan af en ryslig verklighet som, lik vålnaden i Hamlet, manar mig till hämnd, då ... då ... Ja, ett beslut måste fattas och, en gång fattadt, ögonblickligen föras ut.“

Efter några minuters förlopp inträdde hertigen i hertiginnans kabinett i djup sorgdrägt liksom hon.

“Jag tackar er, madame, för er godhet att vilja se mig“, började hertigen, tagande plats på en stol närmast causeusen, på hvilken hertiginnan satt; “jag sökte er under det ni var borta, såsom ni kanske vet, men min olycka att då icke träffa er är fullkomligt försonad af den lycka, som denna stund bereder.“

“Har ni bestämt när min onkel skall begrafvas?“ frågade hertiginnan.

Hertigen såg något öfverraskad på sin maka, liksom hade han väntat ett annat svar på sin artiga fras.

“Ni känner utan tvifvel“, svarade han emellertid, “att ett lik måste begrafvas 48 timmar efter dödsfallet.“

“Visserligen ... således?“

“I öfvermorgon förmiddag klockan tio skall den döde föras till Madeleine-kyrkan, men dessförinnan, eller klockan nio, nedställas i portgången, som för detta ändamål draperas med svart kläde, dekoreradt med fransar och tofsar af silfver.“

Upplysningsvis bör kanske nämnas, att en eller två timmar före afförandet till kyrkan eller begrafningsplatsen brukar man i Frankrike till allmänt beskådande nedställa kistan i portgången af det hus, hvaruti den döde bott.

Kistan är af ek eller simplare träslag allt efter omständigheterna, men af släta bräder, sammansatta i form af en vanlig låda.

Innan kistan sålunda nedställes, är dess lock redan påskrufvadt.

Liket visas sällan, ty i Frankrike består man ej de döde sådan toalett som i Sverige. En skjorta, ett lakan och litet pappersspån anses mer än tillräckligt för en grafvens innevånare.

I portgången är ett svartklädt altare, hvarpå brinna ljus, flere eller färre, också efter omständigheterna.

Hvar och en, som går förbi en portgång, der ett lik är utstäldt, stannar, blottar sitt hufvud och vidrör vigvattensqvasten, hvilken räckes åt den inträdande af någon på stället varande kyrkans betjent.

Möter man på gatan ett lik, som afföres till sitt blifvande hem, blottar man jemväl sitt hufvud.

Höfligheten följer oss i Paris ända till grafven eller, rättare sagdt, den följer döden hvar och när han visar sig. Det är också något att vara höflig för.

“Allt är ordnadt på ett sätt, värdigt er onkels anseende såsom medlem af en stor, mäktig korporation“, förklarade hertigen.

“Men, hertig, min onkel dog mycket hastigt“, anmärkte hertiginnan; “jag förmodar derför att man iakttagit alla de försigtighetsmått, som vid dylika fall äro vanliga?“

“En halftimme efter hans död instälde sig qvarterets dödsdoktor“, svarade hertigen; “sedan denne sett liket och tagit kännedom om dödsorsaken, afgaf han sitt vanliga betyg och lemnade det på vederbörlig ort.“

I hvarje qvarter finnes en s. k. “médecin de mort“, hvilken inställer sig efter hvarje dödsfall och lemnar betyg derpå till mairen.

Utan ett slikt af mairen godkändt betyg får den döde ej begrafvas.

“Men“, anmärkte ånyo hertiginnan, “detta försigtighetsmått brukas ju vid alla dödsfall ... Jag hade förmodat, jag, att min onkels lik skulle undergå obduktion, hvilket, efter hvad jag hört, är vanligt efter en hastig och oförmodad död.“

Hertigen sneglade något åt sidan på hertiginnan och en svag dallring förmärktes på hans öfverläpp.

Dock dröjde han ej länge med svaret.

“Ni förmodar ganska riktigt, madame ... Också har jag redan gått i författning om den saken ... Er onkel skall obduceras.“

“När?“

“Jag hade trott att i morgon eftermiddag ...“

“Hvarför icke så gerna i dag?“

“Jag hade icke tid i dag och ville gerna sjelf vara tillstädes ... Skulle ni ha något emot att vi uppskjuta den saken tills i morgon eftermiddag?“

Hertiginnan syntes något tveksam.

“Nej, å-nej“, svarade hon slutligen; “det blir således i morgon eftermiddag?“

“Ja, madame.“

“Hvilken tid på eftermiddagen?“

“Klockan fem vore för mig den lämpligaste.“

“Har ni bestämt hvilka läkare skola tillkallas?“

“Ännu icke ... Men om ni önskar det, så kunna vi samråda om dem ... Eller kanske ni ensam vill bestämma hvilka vi böra tillkalla? ... Hvilka önskar ni?“

“Jag har ännu icke tänkt derpå, men efter ni tillåter mig att bestämma, så skall jag innan dagens slut meddela er min önskan.“

“Som ni behagar.“

“Ni nämnde att ni sjelf tänker vara närvarande?“

“Ja, madame.“

“Äfven jag önskar vara tillstädes“, förklarade hertiginnan.

“Äfven ni?“ yttrade hertigen med en ny sneglande blick och en ny dallring både på öfver- och underläppen.

“Ja, monsieur.“

“Ni känner då intet obehag af att vara närvarande vid en dylik förrättning?“ frågade de Beaudreuil.

“Hvarför skulle jag mera än någon annan känna obehag dervid?“

“Jag tänkte att ni som fruntimmer ...“

“Hvarför skulle döden hafva något förskräckande för mig!“ yttrade hertiginnan.

“Visserligen icke ... men ...“

“Ni önskar ej min närvaro, hertig?“

“Jag önskade den icke, men för er egen skull, madame ... Dock, om ni står fast vid er önskan, faller det af sig sjelft, att jag måste efterkomma den ... Ni eger deruti, liksom i allt annat, endast att följa er egen vilja.“

“Jag tackar er för det, monsieur.“

En stunds ömsesidig tystnad följde derpå.

“Är det något annat, hvari jag kan vara till er tjenst?“ frågade ändtligen hertigen.

“För närvarande icke.“

“Ni befaller kanske att jag aflägsnar mig, madame?“ sporde de Beaudreuil, resande sig från stolen.

“Jag har icke rättighet att besvära er längre“, svarade hertiginnan, på detta sätt afskedande sin man.

Hertigen bugade sig vördnadsfullt och ämnade gå.

“Monsieur“, yttrade hertiginnan, “råkar ni snart baron S:t-Bris?“

Hertigen vände sig om.

“Det är mycket möjligt, madame“, svarade han.

“Det säges att han är en af edra dagliga gäster“, fortfor hertigen.

“Visserligen ... men ...“

“Men som han ej är en af mina och aldrig kan bli det, så bed baronen vistas öfverallt, utom i min närhet.“

“Jag förstår er icke, hertiginna.“

“Ni förstår mig, men jag förstår icke er, och det oroar mig föga ... farväl, hertig!“

Hertigen bugade sig ånyo och gick.

“Skulle det kanske blott vara ett verk af min inbillning?“ frågade derefter hertiginnan sig sjelf; “men i hvad fall som helst skall jag vara närvarande ... Grafvens port får ej, kan ej tillslutas, förrän allt är lika klart på denna sidan som det är på den andra ... Ingen ovisshet får fläta in sina mörka blad i den krans jag lägger på min stackars onkels graf ... O min Gud! jag står då alldeles ensam här i verlden ... ingen slägting, ingen vän! ... ingen vän? ... Ah!“ tillade hon leende, “jag har ju min riddare på Bastiljplatsen ... min fattige och obemärkte, men tappre, trogne riddare.“

När hertigen kommit upp i sin våning, möttes han af baron S:t-Bris, hvilken muntert skyndade mot honom.

“Ni här, monsieur?“ sade hertigen till baronen.

“Ja“, svarade denne, “och med många nyheter, hvaraf en kan vara nog för oss, åtminstone för närvarande.“

“Och denna nyhet är?“

“Att municipal-gardisterne samtligen draga sig åt högvakterna och att polis-sergeanterne börja beklaga sig öfver den nyck af naturen, som gjort dem några tum längre än vanliga menniskor.“

“Hvad menar ni med det?“

“Hvad annat än att polisen kommer till korta, så fort den hinner.“

“Deraf följer?“

“Att intet tillfälle kan vara mera tjenligt än nu, för den händelse ni skulle vilja göra ett visst rykte till verklighet.“

“Ja, det är verkligen hög tid“, sade hertigen, pustande ut och torkande sin panna; “det är hög tid, så framt icke ett nytt rykte skall gifva sig luft, ett rykte som förhåller sig till det gamla, som doms-basunens ljud till aftonvindens suck ... Den sednare insöfver de lefvande, men den förre uppväcker de döde ... Ja, S:t-Bris, ögonblicket är inne, om också en municipal-gardist postade i hvarje gathörn och en polis-sergeant lurade vid hvarje port!“

Broder Brédôt, af hvilken läsaren både hörde och såg åtskilligt i slutet af 1847, bebodde ännu det lilla huset midt emot Armands förra hem.

Han hade en bostad af tre små rum, men af dem var endast det innersta möbleradt och detta tarfligt såsom det anstår en kyrkans tjenare.

En säng, ett bord, ett halft dussin stolar utan stoppning samt deribland en bönstol och en bigtstol, åtskilliga större och mindre krucifixer samt några andliga böcker, se der hvad som borde vara tillräckligt för en arbetare i den katolska vingården, och hvilket äfven skulle hafva varit nog för broder Brédôt, så framt han icke, såsom vi se af följande, hade haft vurm för åtskilligt annat af mera verldslig halt.

Klockan var ungefär sex på eftermiddagen.

Broder Brédôt hade en liten treflig brasa i sin spisel och en brinnande lampa på sitt bord, vid hvilket han sjelf satt.

Framför honom på detta bord glänste ett halft dussin de präktigaste cylinder-ur, dem han granskade med en urmakares kännareblick.

Under det han granskade, drog han ofta på munnen och gaf lifliga bifallsnickar åt en ung modernt klädd herre, hvilken satt honom nära i en behagligt tillbakalutande ställning på stolen, berättande en liten historia om

Urmakaren och morgonrocken.

Vid rue Vivienne bor en urfabrikant, som, minst sagdt, har flere ur än han för egen del behöfver.

Sannt är, att han har dem alla till salu; men han är så dyr att ingen mäktar köpa ett enda.

Från morgonen till qvällen skockar sig folk utanför de höga spegelrutorna, förstörande sin tid med att blott se på hvad tiden lider; och som det ena uret går för fort och det andra för långsamt, så blir man ej klokare för det.

Ingen är mera osäker om tiden än den, som står utanför en urmakares fönster.

Följaktligen kan man med skäl säga, att urmakare äro till mera för att förvirra än för att gagna verlden.

En morgon inkommer i den granna boden en ung herre af elegant hållning och insvept i den prydligaste morgonrock.

Urmakaren, ehuru något förvånad vid åsynen af en kund i morgonrock, skyndar artigt emot den inträdande.

“O monsieur!“ säger herrn i morgonrocken, “jag bor i huset bredvid ert och sitter jemte min hustru vid kaffebordet, då hon ett tu tre öfverraskar mig med den underrättelsen att det i dag är hennes tjugonde födelsedag ... Tjugu år äro en guds gåfva, men födelsedagarne ... födelsedagarne äro en olycka och borde ej finnas, monsieur.“

Urmakaren gapar en stund på herrn i morgonrocken, men börjar slutligen småle.

“Min hustru påminner mig att jag länge lofvat henne ett vackert cylinder-ur“, fortfor herrn i morgonrocken; “hon har för ofta gått förbi era granna fönster, monsieur, ni bor alldeles för nära för vårt lugn; oron i edra ur kan ej vara lifligare än den, som fyller min stackars hustrus hjerta.“

“Ah, monsieur“, yttrar urmakaren skrattande; “ni har lofvat er hustru ett cylinder-ur ... Nåväl ... kan ni väl ge henne något nyttigare på hennes födelsedag? ... Var god och se er omkring; jag har ett stort lager, som ni kan se: jag skattar mig lycklig att hafva några ur, som man förgäfves skulle söka i passagerna, och om er hustru icke ser på priset, så ...“

“Ack, när ser en hustru på priset? ... det är ju mannens uteslutande lott det ... I början nekade jag också, men ...“

“Men hur kan en man neka sin hustru någonting så oumbärligt som ett ur, ett cylinder-ur?“

“Ni har rätt ... en man kan icke neka sin hustru något, när hon är tjugu år och han sjelf i morgonrock, ty ... också måste jag springa ned sådan jag var, emedan hon trodde kanske att en förändrad toalett skulle åstadkomma förändrade tänkesätt.“

“Er hustru trodde ganska klokt“, säger urmakaren med fortfarande munterhet; “behagar ni vara god och välja ... Jag har till alla priser, som ni ser ... Jag förtjenar, om jag skall vara uppriktig, mera på de billiga än på de dyra uren, men om ni begärde mitt råd, monsieur, så skulle jag råda er att taga ett dyrare ... Er hustru vore mera belåten dermed och ni också, som sluppe köpa ett nytt om åtta eller tio år ... Ni kommer väl i håg det gamla sanna ordspråket: “ju billigare priser, desto rikare pung“.

“Utan tvifvel ... Men ni vet också, monsieur, att näst det att neka en ung hustru något är ingenting så svårt som att välja henne till lags ... Om ni derför hade tid att nu genast följa mig upp och taga med er fem eller sex ur till olika priser att välja på, så bevisade ni mig och min hustru den största artighet och godhet.“

“Nu? ... nu genast?“

“Ja, medan jag har morgonrocken på mig“, svarade den skämtsamme kunden, “ty gud vete hur det kan gå, när jag väl tagit på mig fracken ... Fracken är ett försvarsverk mot toffelns välde, monsieur.“

Urmakaren plockar gladlynt ned sex ur, hvartdera försedt med sin lapp, innehållande priset.

“Jag är ensam för närvarande“, säger han, “och kan ej gå från boden ... Men var god och tag dem sjelf för att visa madame dem ... Dessa äro ju ganska vackra ... det der, som står till 400 francs, kan jag svara för i tjugo år.“

“Men ni ansvarar äfven för de andra?“

“Jag ansvarar ett år för alla.“

“Men priset?“

“Det är fixa priser, som ni ser ... men ...“

“Men det der, som nu står för 400, skulle kanske kunna gå för 350?“

“Omöjligt, monsieur ... Men vi få väl se ... Ert namn, om ni tillåter?“

“Descats, advokat, andra våningen ... Au revoir, monsieur!“

Herrn i morgonrocken går med de sex uren.

Urmakaren följer honom artigt ut på gatan, men stannar utanför sin boddörr, följande med ögonen den förre, som ganska ordentligt går in i huset bredvid. Urmakaren står der länge väntande och småsvärjande öfver fruntimmernas obeslutsamhet.

Slutligen blir han orolig och går in i den port, genom hvilken herrn med morgonrocken försvunnit.

Döm nu om hans öfverraskning, när han finner den vackra morgonrocken liggande i trappan, men söker fåfängt herrn och de sex cylinder-uren!

Nu vet urmakaren hvad klockan är slagen, utan att behöfva se på solvisaren. Men dröjom icke längre vid hans förtviflan!

“Hvad värderar ni de sex uren till?“ vände sig frågande berättaren till broder Brédôt.

“Man bör minst få 1,400 francs för dem“, svarade brodern; “ni är ett snille, Plichon, en ära för det heliga brödraskapet.“

Presten hade under berättelsen stoppat de sex uren i en skinnpung. Derefter öppnade han en bordslåda och drog derutur en annan pung, hvars innehåll han tömde på bordet.

En hög af guldringar och broscher myste emot honom. Brédôt började granska hvar pjes för sig.

En probersten, en flaska skedvatten, ett par små vågskålar med tillbehör, alltsammans värdigt en juvelerares eller en pantlånares omtanke, stodo på samma bord.

“Nå, Plichon“, sade han, “denna pung har äfven sin historia, som jag förmodar.“

“Ja visst“, svarade Plichon och berättade historien om

Perukmakaren och blomsterbuketten.

Vid rue de Stockholm[2] i huset n:o 4 bor madame Pélion, fyrtiårig och enka efter tre män.

Men, i stället för att offra blommor på trenne grafvar, smyckar hon hellre med dem sitt eget hår.

Madame Pélion har dansat förtvifladt i alla sina dagar, men det är endast hennes tre män som fått lungsoten på halsen.

Den som dansar gerna, är naturligtvis ofta på baler, och den som ofta är på baler, nöter mycket skor och ännu mera blommor.

Också är madame Pélion en af madame Furstenhoffs bästa kunder, ty madame Furstenhoff gör de vackraste och naturligaste konst-blommorna i Paris.

Men det är hvarken vackert eller naturligt att ett fyrtiårigt fruntimmer flänger så der förtvifladt, isynnerhet om hon är enka efter trenne män. Det är derför nödigt för efterdömets skull att man bjuder henne sitta och icke upptaga rummet för dem, som äro yngre än hon.

Det rum, som madame Pélion upptager i dansen, vore tillräckligt för minst tre flickor, ty madame Pélion är mycket fetlagd, hvilket likväl ej hindrar henne från att dansa med “abandon“, som det heter.

En dag i förra veckan skulle madame Pélion ånyo på bal.

Kammarjungfrun införer en ung och gentil perukmakare, som ställer sig bakom den danslystna madame Pélions stol.

Madame Pélion har ännu i behåll sitt rika svarta hår, hvilket bevisar att naturen varit skonsam mot henne och — hvarför icke kunna säga det? — äfven hennes trenne män, ty så kunna männerna vara till.

Den unge perukmakaren utkammar det långa glänsande håret och har en artighet för hvarje lock han upplägger.

Madame Pélion småler tacksamt mot den bredvid stående kammarjungfrun, hvilken ditfört en perukmakare med så mycken smak och urskiljning.

Hon småler äfven i spegeln mot perukmakarens bild. Madame Pélion smågnolar derunder och rörer på högra foten.

Det är polkan hon drömmer om, det är mazurkan hon anar.

Ändtligen äro de tjocka flätorna sammanvridna till en hög korg midtpå madame Pélions nacke samt lockarne behörigen friserade, hvarefter perukmakaren planterar en stor bukett af de vackraste kamelior midt i hårkorgen.

Madame Pélion kan ej tillbakahålla ett utrop af förtjusning, när hon i spegeln ser kameliorna spira upp ur hennes hufvud som ur en kruka Sèvres-porslin.

Kammarjungfrun är äfven förtjust, och perukmakaren tager ett ljus för att vid dess sken närmare kunna beundra sitt verk.

Då, o ve! fattar, genom en olycklig tillfällighet, ljuslågan i kameliorna, och innan någon mensklig makt kunnat hindra det, går madame Furstenhoffs verk upp i lågor. Endast med största möda lyckas den arme perukmakaren rädda det ovärderliga håret.

Allmän uppståndelse och förtviflan.

Madame Pélion är nära att falla i vanmakt, och perukmakaren ligger bönfallande vid hennes fot.

Kammarjungfrun tömmer en flaska eau de cologne midt i den täta hårkorgen.

Kameliornas stoft, som förut legat på korgens botten, flyter upp och lägger sig som en skorpa mellan dess bräddar; men ingen mytens guddomlighet bringar till lif igen de förtärda blommorna.

Lyckligtvis lefver ännu madame Furstenhoff och bor vid rue Grammont, n:o 8.

Kammarjungfrun får befallning att på eviga minuten köpa nya kamelior. Hon ilar ur rummet.

Madame Pélion och den olycklige hår-konstnären äro allena.

Madame Pélion kastar en bedröfvad blick på pendylen, ty hon har lofvat första dansen åt en viss monsieur Westercamp, som har en förmånlig befattning vid norra jernvägen och som icke synes frukta för de trenne afgångne männens hårda öde.

Lugnad, ty ännu är det god tid, flyttar madame Pélion sin blick till spegeln, för att se huruvida hennes skönhet lidit något af eldprofvet.

Då ser hon till sin stora öfverraskning, hurusom den olycklige perukmakaren smyger till dörren och skjuter för dess rigel.

“Monsieur!“ ropar hon, vändande sig om; “hvad! ... hvarför ...“

“Ack, madame!“ infaller perukmakaren, skyndande till henne, “jag kan icke förställa mig längre.“

“Monsieur?“ ropar madame, rödare än kameliorna varit; “hvad är er afsigt? ... hvarför riglar ni dörren? ... hvarför ...“

“Madame! ni måste ge mig ...“

“Unge man!“ afbryter madame Pélion, vändande bort sitt ansigte och betäckande sin mun med den knubbigaste af händer; “ni vill begagna er af min ensamhet! ... Ni glömmer att ... Men så tag då ert förnuft till fånga ... Unge man! hvad är det ni vill?“ tillade hon med nedslagna ögon.

“Hvad jag vill? ... jag vill ha era ringar, era halsband, ert ur och era nipper, med ett ord allt som med lätthet kan transporteras ... följaktligen icke er egen värda person, för hvilken jag hyser den djupaste respekt ... Ni är svag för dans, ni, dansa ni: man behöfver icke nipper för att dansa ... Jag vurmar på nipper, jag, och är stor samlare deraf ... Var derför så god och plocka hit allt hvad ni har, innan kammarjungfrun kommer och besvärar oss.“

“Ah!“

“Skrik inte, madame Pélion!“ varnar perukmakaren, uppdragande ur fickan en knif, hvars slipade blad han förer tätt intill hennes näsa; “det skulle vara lika smärtande för mig som för er, om jag på något sätt nödgades derangera er vackra hals, som onekligen förtjenar ett bättre öde.“

“Ah!“ pustar madame Pélion.

“Pusta gerna, bara det icke sker hårdt ... Se så ja ... här är ju mycket smått och godt här ... Var lugn, madame Pélion ... Jag lofvar er att, så perukmakare jag än är, likväl icke röra ett enda hår på ert hufvud.“

“Ah!“ suckar madame Pélion för tredje gången och dimper från stolen.

Perukmakaren, förskräckt af dunsen, rusar på dörren med madame Pélions nipper.

Madame Pélion mankerar den aftonen monsieur Westercamp vid norra jernvägen.

“Hvad värderar ni madame Pélions nipper till?“ frågade berättaren broder Brédôt.

“Jag skulle tro, att de böra kunna gå till 5,000 francs“, svarade den erfarne brodern; “ni är en lustig ture, Plichon, och ni har ett sätt att göra affärer, så ni förtjenade att huggas i marmor, för att efter döden uppställas på place de la Bourse ... Men“, tillade han, upptagande ur bordslådan en tredje pung, “den här är mycket tyngre och jag skall nu till med den ... Om ni visste hvad det går lätt att profva och väga vid afhörande af era trefliga historier ... Jag anar att den här pungen icke heller är lottlös ... Så börja då, glade, lefnadslustige Plichon!“

Den glade lefnadslustige Plichon började sin tredje historia om

Dansösen och lakejen.

Vid boulevard des Italiens i en af de grannaste våningar bor mademoiselle Clary Moulin, skön, lycklig, firad och med 30,000 francs i årlig ränta.

För ett år sedan lemnade hon teatern, hvars prydnad hon varit.

Hertigar och lorder hade legat vid hennes fötter och alla Frankrikes journalister stått på hennes fingerspetsar.

Hon behöfver icke mera dansa, ty, utom den årliga räntan, har hon juveler, en för hvarje hårstrå, om hon ville.

Men det är orätt af en stor dansös att öfvergifva konsten, när hon ännu kan gagna den. Det är otacksamt mot den guddom, som likväl skapat hennes lycka, rikedom och ära. Berömvärdt är derför hvarje försök att återföra henne i den förskjutnes famn.

En förmiddag inställer sig hos den sköna frejdade dansösen en ståtlig lakej, klädd i lackerade halfstöflar, gula kasimirs-pantalonger, fin grön frack med gyllene furstliga vapenknappar och en hatt med breda guld-galoner.

Den furstlige lakejen presenterar den sköna damen en ofantlig blomsterbukett, värdig en prinsessa af blodet.

“Hvem har skickat mig denna vackra bukett?“ frågar dansösen, förande de friska doftande blommorna till den vackraste grekiska näsa.

“Hans kunglig höghet“, svarar lakejen, nästan hviskande och med en underdånig bugning.

“Hans kunglig höghet ... Men hvem är hans kunglig höghet?“ frågar f. d. konstnären ånyo och något längre luktande på de utvaldaste af rosor.

“Den höge gifvaren önskar vara okänd“, svarar lakejen med en hemlighetsfull blinkning; “hans höghet har velat visa ett prof på sin välvilja för er person och sin högaktning för ert snille ... Hans höghet beder er derjemte att för de vackra blommornas skull icke försmå de blyga daggdropparne, som hvila på bladen.“

Dansösen borrar hela sitt ansigte in i den rika buketten, och luktens sinne viker för synens, ty här och hvar från bladen tindrar en rosensten, strålar en diamant.

Man gifver åt drottningar och prinsessor blomsterbuketter, men endast åt sångerskor och dansöser buketter med briljanter i.

Den ståtlige lakejen affärdas med hederliga dusörer för egen räkning och en mängd underdåniga tacksamhetsbetygelser för hans kunglig höghet.

En annan dag, en vecka efter den första, står ånyo den ståtlige lakejen i dansösens förmak med en ny bukett i handen.

Blommorna i buketten äro lika många och lika vackra som förra gången, men daggdropparne äro flere och större.

“Men det är för mycket! o min Gud, för mycket!“ utropar dansösen, som likväl icke för mycket kan beundra buketten.

“Ack!“ utbrister lakejen vida känsligare än man någonsin kan vänta af en lakej, “hvad jag önskade att hans höghet vore närvarande för att kunna bevitna den glädje ni erfar, madame, öfver en gåfva, som han likväl anser så föga värdig er skönhet och ert snille!“

“Men skall då den äran aldrig förunnas mig att personligen få betyga hans höghet min erkänsla för så mycken ynnest?“ yttrar dansösen, i det hon skiljer daggdropparne från blommorna och låter dem gnistra mot solstrålen, som skjuter in i rummet.

“Hans höghet besöker ingen“, underrättar lakejen, höjande på axlarne.

“Ingen?“

“Ingen.“

“Hans höghet är från främmande land?“

“Han är kronprins af ett af Tysklands största riken.“

Den sköna synes glad öfver att det ej är en fransk prins. Ingen profet är aktad i sitt fädernesland. Dessutom gläder det henne att han är kronprins.

“Hans höghet är ung?“

“Han har nyss fylt sina femtio år.“

“Han reser då för sin helsa?“

“Han reser af kärlek till konsten och vetenskaperna.“

Dansösen småler. Detta småleende betyder kanske: Ingen är så lätt att bedraga, som 1:o) den, hvilken är kronprins, och 2:o) den, som är 50 år, samt 3:o) den, som älskar konsten och vetenskaperna; och när de tre äro förenade i en person, då — då —

“Hans höghet logerar?“

“Hans höghet, som vill vara inkognito, bor ej i Paris.“

“Ej i Paris?“

“Hans höghet bebor en villa helt nära staden.“

“Vid S:t-Germain?“

“Närmare.“

“S:t-Cloud?“

“Närmare.“

“Hvar då?“

“Jag är förbjuden att säga det.“

“Hans höghet tar då icke emot besök?“

“En enda gång har konungen af Frankrike besökt honom.“

“Han tar endast emot konungar?“

“Jag vet dock en, som han skulle taga emot framför alla konungar i verlden.“

“Och denne lycklige, denne afundsvärde är?“ frågar dansösen, lekande med buketten.

“Densamme som så godhetsfullt emottager hans höghets blommor“, svarar lakejen med en djup bugning.

“Jag kunde vilja öfvertyga mig om ni talar sanning.“

“Ni beredde derigenom hans höghet en glädje, för hvilken hans tacksamhet skulle bli omätlig.“

“När tror ni jag bör göra min uppvaktning?“

“Det är då ert alvar, madame?“

“Hvarför skulle det ej vara mitt alvar? ... Om jag blott visste ...“

“Hvad?“

“Att hans höghet med nöje ...“

“Att ni kan tvifla derpå! ... Hans höghet har ... men jag bör kanske icke säga det.“

“För all del, hvad är det?“ frågar dansösen med liflighet.

“Hans höghet har låtit mig förstå, att om ni önskade besöka honom, skulle jag föra er till hans villa.“

“När?“

“Kanske ni hade tillfälle i afton?“

“Hans höghet vill då taga emot mig i afton?“

“Ja, madame ... han skall känna sig lycklig, när han får höra att ni vill komma i afton.“

“Men när jag icke vet hvar han bor, så ...“

“Jag förstår ... Om jag i afton klockan åtta låter hans höghets vagn stanna utanför er port?“

“På slaget åtta skall jag vara färdig“, lofvar dansösen, som icke kan dölja sin glädje.

“Och ni skall ej låta hans höghet förgäfves vänta?“

Dansösen kastar på den ståtlige lakejen en blick af sårad stolthet.

Mademoiselle Clary Moulin har skäl dertill, ty Clary Moulin har ännu aldrig mankerat någon furste.

“Men, madame, ej ett enda ord för någon annan, ty ...“

“Ej ett enda ord, monsieur.“

“Hans höghet skulle bli mycket bedröfvad, om ...“

“Hans höghet kan vara fullkomligt lugn.“

“Ett enda obetänksamt yttrande till obehörig person, och hans höghet skulle bli öfverlupen af nyfikna ... han skulle besväras deraf och kanske finna sig föranlåten att resa.“

“Jag skall veta respektera hans höghets inkognito ... Bed hans höghet lita på mitt ord ... Jag har ännu aldrig förrådt någon.“

Den ståtlige lakejen aktar sig för att se Clary Moulin i ansigtet, när hon talar på det sättet.

“Således klockan åtta?“ frågar hon ånyo.

“Klockan åtta.“

Lakejen bugar sig och tager ett steg för att aflägsna sig.

“Men, madame“, yttrar han stannande.

“Ni har något att säga mig?“

“Jag vet icke om jag kan säga det.“

“Men så säg då.“

“Och ni skall icke anse det för barnsligt?“

“O min gud! ... hvad ni plågar min otålighet, monsieur!“

“Hans höghet vet att ni fått ett halsband af konungen i Bayern och ett diadem af kejsaren i Ryssland.“

“Jaså, hans höghet vet det“, yttrar dansösen med ett leende, som endast den kan ega som eger presenter af monarker.

“Nu har äfven hans kunglig höghet ämnat ... Men om ni förrådde mig, om ni för hans höghet ...“

“Ert misstroende förolämpar mig, monsieur! ... Hvad är det som hans höghet ämnat?“

“Äfven gifva er ett smycke, men ...“

“Men?“ frågar dansösen med gnistrande ögon.

“Men hans höghet, ehuru ännu hvarken kejsare eller konung, vill likväl ej gifva er ett smycke sämre än deras.“

“Hans höghet vill då tillintetgöra mig genom så mycken godhet!“ ropar Clary nästan med tårar i ögonen.

“Hans höghet, som hvarken sett halsbandet eller diademet, fruktar ...“

“Hvad det gör mig ondt att hans höghet skall frukta!“

“Om han på något sätt kunde få se deras smycken, utan att ...“

“Hans höghet värdigas se dem! ... välan! ... jag skall hafva dem begge på mig i afton.“

“Både det kejserliga och det kungliga?“

“Ja“, svarar dansösen, särskildt glad öfver ett nytt tillfälle att få pryda sig med sina förnämsta smycken.

“Men, i himlens namn, icke ett ord derom för hans kunglig höghet.“

“Var lugn, monsieur.“

“Således i afton klockan åtta?“

“Ja ... Frambär inför hans höghet min själs hela tacksamhet och vördnad!“

“Jag skall icke nämna ett ord om er tacksamhet och vördnad, madame.“

Dansösen ser något förundrad på den ståtlige lakejen, som fortfar:

“Jag skall endast hviska i hans höghets öra dessa ord: Clary Moulin kommer i afton.“

Belönad för sin artighet med ett nytt leende och ett tjockt guldmynt, tager den ståtlige lakejen afsked och går.

Aftonen är ändtligen inne, denna tid, som grisetterna hela dagen med sådan ifver efterlängta, glömmande att hvarje minut, som närmar dem dit, förer dem sjelfva ett steg närmare ålderdomen och grafven.

På slaget åtta står den ståtlige lakejen för tredje gången i dansösens förmak.

Vi behöfva icke nämna att hennes svarta sammetsklädning blänker af guld och gnistrar af juveler.

Den sköna Clary Moulin har svept om sig ett helt firmament af stjernor. Herrligast stråla dock halsbandet från Bayern och diademet från czarernes land.

Den ståtlige lakejen, ehuru van vid hofvens skimrande glans, hisnar likväl af beundran.

Han har knappast gjort sig föreställning om en sådan kunglig frikostighet.

Han vet icke att den kloka dansösen på förmiddagen låtit en juvelerare med flere stenar tillöka både halsbandet och diademet, antingen för att höja Bayerns och Rysslands värden, eller också för att göra en täflan så svår som möjligt för hans kungl. höghet, arftagaren till ett af Tysklands mäktigaste riken.

Clary Moulin omhöljer firmamentet med ett moln af äkta sobel och följer sedan sin drabant till den utanför porten väntande charen, värdig en nattens drottning eller en dansös, hvilket är ungefär detsamma.

Gudinnan uppstiger i charen, som tillslutes efter henne, hvarefter det bär af öfver gator och torg, genom barrierer och befästningar — den ilar, den flyger.

Efter ungefär en halftimmes rastlös flygt stannar charen.

Den ståtlige lakejen öppnar dess dörr.

“Behagar nu madame stiga ut?“ frågar den ståtlige.

“Vi äro då framme?“ läspar den sköna, hvars lilla fot synes darra af otålighet.

“Gå försigtigt utför fotsteget.“

“Men jag ser ej till hans höghets villa“, anmärker dansösen ganska riktigt.

Hon känner väl att hon trampar på gräsvall, men hon ser ingenting annat än aflöfvade buskar och träd, öfver hvilka himmelen hvälfver sin svarta dôme.

“Hans höghets villa är helt nära“, svarade den ståtlige, “men jag hade glömt en vigtig sak.“

“Hvad är det?“ frågar dansösen.

“Jag glömde nämna att hans höghet önskade se er i en af de roller, hvaruti ni hänryckt verlden.“

“O min gud! hvad menar ni?“ frågar Clary, icke utan oro skådande omkring sig.

“Det skulle göra på hans höghet ett obeskrifligt intryck, om ni vid första mötet kunde presentera er för honom såsom Sylfiden.“

“Såsom Sylfiden?“ upprepar dansösen allt mera orolig; “men betänk då, monsieur, att ... Men hvarför sade ni icke det, när vi voro hemma? ... Ni finner väl att det ej nu kan gå an att ...“

“Ingenting är omöjligt för Clary Moulin“, infaller den ståtlige; “ni måste visa er för hans höghet såsom Sylfiden, det var hans uttryckliga befallning ... ja, såsom den luftiga, flygande Sylfiden ... Kom hit, Peupin!“ tillade han, “och hjelp sylfiden af med sobelpelsen ... En sylfid i pels, o min gud!“

Den som hette Peupin springer fram med en lång knif i handen och skär i ett ögonblick af bandet, som sammanknutit pelsen öfver den skönas skuldror.

“Förrådd! bedragen! oh! hjelp! oh!“ skriker dansösen, som nu kommer till fullt medvetande af sin belägenhet.

“Tyst! ni glömmer er roll!“ ropade den ståtlige; “en dansös är spittrande som fisken, men också stum som den ... Icke ett enda ord, sköna Clary, så framt ni ej i morgon vill bo under marmortak i Père-Lachaise.“

“Man mördar mig!“ qvider dansösen med af fruktan nästan förlamad tunga.

“Nej, man återgifver er blott åt den konst ni öfvergifvit, trolösa!“ säger den ståtlige, i det han plockar af henne det ena smycket efter det andra.

“Mina juveler! mina juveler!“ suckar Clary.

“Höra, ej till rollen“, förklarar den ståtlige; “skönhet och odödlighet, se der sylfidens juveler ... Hvilket ypperligt diadem! o Ryssland! o Ryssland! ... Men Bayern totar också till ... Lola Montez skulle bestämdt rifva ut ögonen på er, om hon såge er med detta halsband ... Ni mister era juveler, sköna Clary, men ni får behålla de bästa, era ögon, era undersköna, blixtrande ögon.“

Det är också det enda blixtrande som den stackars Clary nu har qvar. Allt det öfriga har försvunnit i den ståtliges rymliga fickor.

Förtviflad vrider hon sina nakna händer.

“Ni börjar för tidigt, sköna konstnär!“ erinrar den ståtlige; “det är först när hon förlorat slöjan som sylfiden blir förtviflad ... Och hvilken slöja ni har! ... en sylfid i svart sammet, det är oförlåtligt, det är följden af att lemna konsten för flärden ... Stå derför beskedligt stilla, medan jag ...“

“Men min gud! ni kan väl icke vilja beröfva mig ...“

“Detta tunga svarta sammetssläp, som besvärar era rörelser? ... jo visst ... Fria skola gracerna vara, och ve den som lägger bojor på dem! ... Min gud, hvad ni har hårdt tilldraget! ... Är det väl underligt, om ni vill qväfvas! ... Nå, ändtligen ... Lägg sammetsmanteln i vagnen, Peupin, nu är sylfiden fri, nu först ... Ah, sådana guddomliga armar ni har! ... Nu förstår jag hur ni kunnat famna verlden!“

“Au diable! jag hör buller på landsvägen!“ ropar Peupin.

“Ljud af vagnshjul och hästfötter“, tillägger en basröst från vagnen.

“Raskt härifrån!“ ropar den ståtlige och hoppar sjelf upp i vagnen. Peupin hoppar bakpå och han med basrösten klänger upp på kuskbocken och fattar tömmarne.

Dansösen, hvit som ett nattens spöke och med det lösta håret vildt fladdrande kring blottade skuldror, flyr med framsträckta armar mot den trakt, hvarifrån bullret höres.

Ett fint duggregn strör framför sylfidens fötter sina himmelska, men anspråkslösa perlor.

“Sylfiden flyr!“ ropar den ståtlige efter den ilande med klappande händer; “se hvilken ypperlig skola!“ (gnolande på melodien till Gitanan) “Trallallallallera, trallallallallera ... Ah! jag har sett mer än verlden: jag har sett hvad endast furstar och bankirer få skåda! ...“

“Hundrafemtusen francs bara i stenar“, tillkännagaf Brédôt, som nu slutat sitt arbete med tredje pungen.

“Lefve Ryssland och Bayern!“ ropade Plichon, som äfven slutat sin berättelse.

“Jag omfamnar er, Plichon, å egna och det heliga brödraskapets vägnar“, sade brodern, lemnande bordet och slutande på en gång i samma famn morgonrocken, perukmakaren och lakejen.

Pater Brédôt var rörd ända till tårar.

“Ni är mycket god, min far“, sade Plichon, icke alldeles så rörd som brodern; “men tårar äro vatten och guld är guld.“

“Guld är jord, men tåren är himlen och ni har rättighet till begge delarne“, svarade den helige, i det han lade i Plichons framsträckta hand tvänne rullar louisd’orer.

“Antingen har min hand blifvit starkare, sedan jag sist var här“, sade Plichon, vägande rullarne i handen, “eller också är det mindre än tretusen francs.“

“Hvem har då sagt er att det skulle vara tre tusen? ... det är verkligen ej mera än tvåtusen, min son.“

“Tvåtusen för hundraelfvatusen fyrahundra“, yttrade Plichon melankoliskt.

“Men betänk, min son, att då ni med största lätthet kan tusendubbla de tvåtusen, kan jag deremot ej utan den största fara förvandla hundraelfvatusen fyrahundra, om det också icke vore mera än till en enda franc ... Att eröfra är en ringa sak för en man med snille, men att vårda och bibehålla det eröfrade, är något hvarpå de största snillen strandat ... Och för öfrigt glömmer ni l’Indulgence plénière[3], som jag å det heliga brödraskapets vägnar redan gifvit er.“

“L’Indulgence plénière räddar mig från skärselden“, svarade Plichon, “men icke från galererna i Toulon eller Brest ... Vet ni, min far, när jag tänker på Toulon och Brest, så riktigt svettas jag.“

“Låt då bli att tänka derpå oftare än när ni fryser“, förmanade den andlige; “märk dessutom att det heliga brödraskapets armar räcka vida längre än till Toulon och Brest, i fall ett olyckligt öde skulle föra er dit ... Var derför lugn och fortfar såsom hitintills att tjena den heliga saken ... Ni är en af dess verksammaste händer och ni gör allt med sådan urskilning ... Ni kan betrakta er såsom ett Guds finger, utskickadt för att bestraffa lättsinnet och flärden.“

“Det behöfs icke mycken urskilning till det“, svarade Plichon ganska anspråkslöst, “alvarsamt och hederligt folk har nästan aldrig någonting att vara af med ... Sådant folk kan gerna sofva för öppna dörrar, utan att befara något ... Men farväl, värdaste fader, jag står och pratar bort både eder och min tid.“

“Ni ämnar gå?“

“Ja visst, det artar sig till att bli något i Paris och en affärsman som jag måste vara med i den allmänna rörelsen ... Jag ser i alla minister-kriser en försynens skickelse, ty de förorsaka demonstrationer och folksamlingar, och parisaren har aldrig ondt om pengar, när han är ute för att köpa kulor och bly ... Jag gör tronen och lagen bestämdt en ganska stor tjenst, när jag i förbigående tömmer en och annan ficka.“

“Men bara ni icke råkar på en terzerol i stället för en börs, såsom fallet var i fjol och hvilket höll på att tillskynda oss många olägenheter ... ni har väl icke glömt äfventyret på Vendôme-platsen ... Men à propos, den unge mannen, min förre granne, lärer hafva visat sig igen ... Ni skulle icke händelsevis ha sett honom?“

“Jag ser knappast på sådant folk, sedan jag börjat umgås i högre kretsar.“

“Låt då också bli att visitera sådant folks fickor ... Ett snille som ni, Plichon, befatta er med dylika simpla affärer!“

“Ack! det är mera för handlagets skull än för vinstens“, svarade Plichon; “en soldat måste ju hvar dag öfva sig i att ladda och skjuta med löst krut för att ej glömma ladda och skjuta på alvar.“

“Men jag påstår ändå, att ni bör lägga bort dylika barnsligheter, som förr eller sednare skola bringa er i förderfvet.“

“Ni fortfar att betvifla min skicklighet?“

“Jag kan icke neka till att jag förlorat något af min goda tanke om er i den vägen.“

“Då skattar jag mig lycklig att på stället kunna öfvertyga er om motsatsen.“

“Hvad menar ni?“

“Innan ni knöt ihop den tredje pungen, gömde ni oförmärkt i en af era innersta fickor en ring med en enda diamant uti, men större än någon af de öfriga ... Ni tycker om stora diamanter, min far.“

Presten, med ett uttryck af högsta öfverraskning, körde sin högra hand under kaftanen och ned i ena byxfickan.

“Besvära er icke, min far“, yttrade Plichon; “ty här är den.“

Plichon visade den helige en ring med en enda stor diamant uti.

Broder Brédôt blef mycket flat.

“Jag hade orätt i att misstro er skicklighet“, sade han slutligen och skrattade; “ert qvicka skämt gaf mig en välförtjent minnesbeta ... Alltid densamme humoristiske och glade“, tillade han, sträckande ut handen efter diamanten.

“Skämt?“ upprepade den humoristiske; “hur många gånger har ni ej sagt mig att man ej bör skämta med det heliga brödraskapet!“ hvarefter den glade stoppade ringen i sin ficka och tog hatten för att gå.

Det heliga brödraskapet bet sig i läppen och suckade, men tände slutligen vaxstapeln och följde den skämtsamme ur sängkammaren.

Sedan brodern ensam återkommit, tog han de tre på bordet liggande pungarne och närmade sig spiseln.

Han fattade en eldtång och skrapade undan askan och de brinnande kolen.

Vidare bände han upp en plan-sten i spiseln och lät de trenne pungarne försvinna i det hål, som derigenom uppkommit.

Derefter lade han stenen tillbaka på dess plats och betäckte den sedan med kol och aska.

Han hade knappast slutat detta arbete, förrän fem slag på en klocka hördes från de yttre rummen.

Den andlige, som med mycken uppmärksamhet räknat slagen, tände ånyo vaxstapeln och gick ut.

När han för andra gången återkom, följdes han af baron S:t-Bris, som, utan att taga af sig kappan, slog sig ned på en stol.

“Ni kommer till fots, baron?“

“Nej, jag lät vid början af gatan min kabriolett vända om och fara hem ... Det är mindre rådligt att åka i kabriolett, åtminstone för det närvarande.“

“Det börjar då bli alvarsamt?“ frågade Brédôt ganska muntert.

“Paris ser åtminstone alvarsamt ut, och det har alltid något att betyda, som ni vet.“

“Det har mycket att betyda.“

“Men på hitvägen träffade jag abbé Saint-Romme.“

“Abbé Saint-Romme ... Än sedan?“

“Han berättade mig att han inom Faubourg S:t-Antoine mött flere folkhopar som ropat ...“

“Ned med Ludvig Filip!“ inföll brodern; “jag finner ingenting hvarken ovanligt eller olyckligt deruti.“

“Men de ha äfven ropat: Ned med Jesuiterne! och det är, om ej just så ovanligt, åtminstone föga lyckligt.“

Brédôt teg och syntes hafva förlorat sitt glada lynne.

“Fruktade abbé Saint-Romme något för det heliga kollegiet?“ frågade han slutligen.

“Det tycktes nästan så ... Men det är egentligen icke för att tala om det som jag nu kommit hit ... Jag har varit vid icke mindre än fyra barrierer och funnit att icke en gång en katt kan smyga sig ut obemärkt. Följaktligen är det en omöjlighet att komma till Montmorency, der jag likväl hade allt så väl i ordning ... Hvilken fördömd otur!“

“Nå, hvad ämnar ni nu göra?“

“Det återstår mig endast att göra hvad vi i middags talade om.“

“Det blir mig besvärligt, men det kan möjligtvis gå för sig.“

“Det måste gå för sig ... Nu eller aldrig!“

“Men ni kan väl icke gerna bjuda på ett fängelse“, anmärkte brodern leende.

“Nej“, svarade baronen, i det han kastade en fyld börs på bordet; “jag öfverlemnar derför åt er vänskap och smak att ordna allt med möjligaste prydlighet och beqvämlighet.“

“Jag skall göra mitt bästa, monsieur“, försäkrade brodern med en blick på börsen.

“Men, det var sannt“, yttrade baronen, “ni har ännu icke funnit spåret efter den der arbetaren?“

“Jag har folk ute i alla väderstreck.“

“Det är nödvändigt att han träffas, ja, kanske det nödvändigaste af allt.“

“Jag vet det.“

“Tjugutusen francs för den första dolkstöt, som träffar hans hjerta.“

“Min förre granne är mera värd än han sjelf någonsin kunnat föreställa sig.“

“Har ni råkat Flauret i dag?“

“Vår vidtberömde doktor Levisière, ja, han var här för några timmar sedan.“

“Var han nöjd?“

“Ja, i dag var han mycket belåten.“

“Men i morgon är han det kanske ej?“

“Flauret har det ojemnaste lynne och hans belåtenhet är sällan långvarig.“

“Det är kanske nödvändigt att göra hans lynne jemnt och hans belåtenhet evig.“

“Våra tankar äro liksom gjutna i samma form“, yttrade den helige med ett lätt grin.

“Emellertid är vår ädle hertig en mäkta rik herre“, återtog han efter en stunds tystnad.

“Ja och vår ädle hertig skall dela med sig“, försäkrade baronen.

“Och vår tjusande markisinna?“

“Sainte Eulalie har i denna stund abbé Saint-Romme och hela det heliga kollegiet hos sig.“

Ånyo ljödo fem slag på klockan.

“Ah, någon af de våra“, yttrade broder Brédôt, resande sig upp från stolen.

Baron S:t-Bris tog fram en svart mask, som han hitintills haft dold under kappan och den han nu fästade för sitt ansigte.

Första scenen.

(Ett biblioteks-rum i ett hotel vid place Saint-George. Framför marmorspiseln, hvarifrån en liflig brasa flammar, sitta tvänne män. Den ene i medelåldern, undersättsig, fetlagd med alvarsamt ansigte. Den andre, närmare 60 år, är mycket liten och spenslig till växten, men med stort, rundt ansigte och glasögon på stor krokig näsa. Glasen synas brinna af de blickar, som blixtra bakom dem. Man ser af hela mannen nästan icke annat än hans ansigte, hvars minsta fiber är i oupphörlig rörelse. Den förre är Odilon Barrot, den sednare Thiers.)

ODILON BARROT. Anklagelse-akten verkade.

THIERS. Guizot log. Men hans leende var månens bakom molnet.

ODILON BARROT. Vi hafva instält banketten, men skall morgondagen aflöpa utan oroligheter?

THIERS. Nej. Men vi kunna två våra händer. Ministèren kan det ej.

ODILON BARROT. Det sägs att legitimisterne äro i rörelse.

THIERS. Bah!

ODILON BARROT. Och att äfven republikanerne ...

THIERS. Bah! Juli-monarkien är säker. Nu för tiden behöfver man ej nedrifva murarne för att bygga om grunden. Er hand, Barrot! (Barrot lägger sin hand i Thiers’.)

THIERS. I morgon eller i öfvermorgon mötas ånyo dessa händer vid rådsbordet i Tuilerierna. Se der den nya grunden för Ludvig Filips tron och Frankrikes lycka.

ODILON BARROT. Akta! det sprakade en gnista på er sidenrock.

THIERS (far med handen öfver morgonrocken). Jag tyckte snarare att det osade ... Akta er sjelf, Barrot, ni har bränt ett hål i era pantalonger.

ODILON BARROT (skjutande sin stol tillbaka). Vi sitta kanske för nära elden.

THIERS (äfven skjutande sin stol tillbaka). Eller också ha vi lagt för mycket ved på den.

Andra scenen.

(Ett rum i ett hotel inom Faubourg-S:t-Germain. Framför en skrifpulpet med inlagda helgonbilder af perlemo ofvanom hvilken hänger ett större krucifix af förgylt silfver, står en medelålders man med ungdomligt vackert ansigte, långt svart hår, bruna eldiga ögon. I en gyllene ring, fästad vid en hvit snodd som hänger ned från taket, gungar en hvit papegoja. Dörren till rummet öppnas, och en annan äldre man inträder. Denne är kort till växten, men starkt byggd. Hjessan kal, ögonen stora och klara, näsan något böjd, ansigtet för öfrigt godt och uttrycksfullt. Den förre är Montalembert, den sednare Berryer).

MONTALEMBERT (skyndande emot den ankommande). Hvad nytt? ... Hvad nytt?

BERRYER. Godt!

MONTALEMBERT. Tuilerierna?

BERRYER. Hvimlande af adjutanter.

MONTALEMBERT. Gatorna?

BERRYER. Grupper af folk på hvarje torg, vid hvarje gathörn.

MONTALEMBERT. Missnöjet stort?

BERRYER. Missnöjet allmänt.

MONTALEMBERT. Således godt!

BERRYER. Ja, Godt!

MONTALEMBERT (bugar sig med ett korstecken framför krucifixet). Amen!

BERRYER. Hämndens ögonblick nalkas.

MONTALEMBERT. Guds hämnd! (ett nytt korstecken) amen!

BERRYER. Kuriren?

MONTALEMBERT. Färdig.

BERRYER. Ej ett ögonblick att förlora.

MONTALEMBERT. Blott en dépêche till, och han flyger.

BERRYER. Enligt min sista underrättelse, är den höga familjen i Lucca.

MONTALEMBERT. Och skulle dröja der?

BERRYER. Tre veckor.

MONTALEMBERT. Inom åtta dagar är kuriren der.

BERRYER. Inom sex ... och inom fjorton bör högstdensamme vara vid gränsen.

MONTALEMBERT. Hvilken olycka att han ej redan är der!

BERRYER. Ja, en stor olycka.

MONTALEMBERT. Men samma himmel, som mörknar för den ena halfrunden af jordklotet, ljusnar för den andra ... Det kan ej misslyckas denna gång.

BERRYER. Aldrig stod vår sak på bättre fötter än nu.

PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer vända småleende sina ansigten mot papegojan.)

MONTALEMBERT. Hör vår lösen!

BERRYER. Guds röst.

MONTALEMBERT (med ett tredje korstecken inför krucifixet). Guds röst ... Amen!

BERRYER. Men hvälfningen får ej finna oss oförberedda.

MONTALEMBERT (tagande från pulpeten en lista). Jag har redan uppsatt förslag till den nya ministèren.

BERRYER. Ni också? ... äfven jag har ... (dragande ur sin fika en lista).

MONTALEMBERT. Lemna mig ert och tag mitt, så få vi jemföra. (Legitimisterne lemna hvarandra sina listor.)

BERRYER (läsande Montalemberts). “Berryer, konselj-president“, etc. ...

MONTALEMBERT (läsande på samma gång Berryers). “Montalembert, konselj-president“, etc.

BERRYER. (med en bugning). Ah, ni har föreslagit mig till ...

MONTALEMBERT (likaledes med en bugning). Och ni mig.

BERRYER. Vi ha begge för ögonen haft den legitima och guddomliga rättens seger.

MONTALEMBERT (blickande mot taket). Och kyrkans ära.

BERRYER. Begge skola vi hafva plats i konseljen, men hvem af oss bli president? ... hvem skall bestämma det?

PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer småle för andra gången mot papegojan.)

MONTALEMBERT (med ett fjerde korstecken). Ånyo Guds röst! ... Henri cinq skall bestämma det.

BERRYER. Ja.

MONTALEMBERT. Men ni har uppsatt de la Rochejaquelin såsom minister för allmänna undervisningen?

BERRYER. Och ni de Beaudreuil?

MONTALEMBERT. Bankiren Géronnière, hertiginnans onkel, är död och hertigen, till följd deraf, en af de rikaste i Frankrike.

BERRYER. Ah, jag förstår.

MONTALEMBERT. De Beaudreuil, som nyss varit hos mig, har berättat, att han i afton ämnar utströ pengar bland folket.

BERRYER. Vi skola således snart få höra: “Vive Henri cinq!“ från alla trakter af staden.

MONTALEMBERT. Dessutom hafva alla de våra utskickat sin betjening för att agitera arbetarne.

BERRYER (fattar en penna, öfverstryker och skrifver något på sin lista). Vi kunna ge de la Rochejaquelin någon större ambassadörs-plats i ersättning ... Jag har nu äfven på min lista hertig de Beaudreuil såsom minister för allmänna undervisningen.

MONTALEMBERT. Bra!

BERRYER. Har ni i dag besökt ryska hotellet?

MONTALEMBERT. Ja, vid middagstiden.

BERRYER. Och?

MONTALEMBERT. Allt går bra. Ifrån det ögonblick Frankrike lyder sin rätte konung, skall Ryssland förena sina bemödanden med våra, för att betrygga Europas lugn och verldens lycka.

BERRYER. Fäderneslandet står hos er i största förbindelse, monsieur Montalembert!

MONTALEMBERT. Monsieur Berryer! Frankrike kan aldrig nog värdigt belöna era stora förtjenster.

BERRYER (med patos). Så skola ånyo liljorna pryda Frankrikes frejdade fana!

MONTALEMBERT (med ännu större patos). Så skall han då falla, den förrädiske inkräktaren af den kunglige martyrens tron!

BERRYER (med en stor åtbörd). Och han skall dö i landsflykt, han och ...

PAPEGOJAN. Henri cinq, Henri cinq. (Montalembert och Berryer spritta till och blicka för tredje gången mot papegojan, men småle icke.)

Tredje scenen.

(Ett bankirs-kontor inom Faubourg S:t-Honoré. Bankiren sitter framför sitt arbetsbord, bläddrande med venstra handen i en bundt stämplade sedlar af olika valörer och med den högra upptecknande en mängd siffror på ett särskildt papper. Hans förste bokhållare står bredvid honom.)

BANKIREN. Åttiotusen i femprocents-obligationer, hundratusen i treprocents-, jernvägs-aktier till ett belopp af sjuttiotusen göra mig ... Ah, hvilken skada att Géronnière skulle lägga sig att dö! han hade en massa jernvägs-aktier, som han bestämdt hade sålt, ty han var alltid en af de förskräckte ... Nå, monsieur, hvad säger ni om affären i dag?

FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Monsieur har köpt mycket i dag.

BANKIREN. Jag ångrar att jag ej köpte mera ... Så lågt har aldrig börsen varit sedan i Juli 1830.

FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Jag kommer ihåg det.

BANKIREN. Och aldrig, det jag minns, har den på en gång stigit så högt som första dagen efter de tre Juli-dagarne.

FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Äfven det är sannt ... men ...

BANKIREN. Men?

FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Om det ej i morgon, såsom monsieur tror, blir ny ministère?

BANKIREN. Det måste bli det. Jag har nyss haft sammanträde med flere officerare af national-gardet. Man skall vara döf, när appellen går, och detta blir tillräckligt för att förmå konungen afskeda en ministère, som nu mera är omöjlig.

ANDRE BOKHÅLLAREN (inskyndande glad). En glad nyhet! Monsieur Molé har blifvit kallad till Tuilerierna.

BANKIREN (med triumferande blick på första bokhållaren). Hvad var det jag sade? Innan natten är den nya ministèren bildad. I morgon stiger börsen i ett steg till fem francs, men jag säljer ej. I öfvermorgon stiger den ytterligare till fem, och jag säljer.

TREDJE BOKHÅLLAREN (instörtande). En ledsam nyhet! Monsieur Molé är icke kallad. Konungen behåller sina ministrar.

FÖRSTE BOKHÅLLAREN (med en triumferande blick på bankiren). Hvad var det jag sade?

BANKIREN (mörk i ansigtet). O min gud! Om det icke skulle stiga, om det tvärtom skulle falla ännu mer! Det är icke möjligt. Konungen kan icke med ens vilja stoppa hela affärslifvet. Det vore förfärligt! Och jag som köpt så mycket, så mycket! (springer upp förtviflad.)

TREDJE BOKHÅLLAREN. Det låter som skulle legitimisterne göra sig stora förhoppningar.

BANKIREN (gående af och an). Legitimisterne, säger ni! Nå väl! Frankrike har äfven under dem sett lyckliga tider. Må de segra, bara börsen ...

FÖRSTE BOKHÅLLAREN. Men jag tror att republikanerne äro de som ha de flesta jernen i elden.

BANKIREN (gående som förut). Republikanerne, säger ni! Nå väl! Amerika är lyckligt och der gå affärerna bra. Må de gerna segra, bara börsen ...

ANDRE BOKHÅLLAREN. Men i beggedera fallen ha vi ju revolutionen för dörren.

BANKIREN (slår sig för pannan). Revolution! ha! Ja, må hela verlden störta i revolutioner, bara börsen stiger! (rusar ut med fingrarne i håret.)

Fjerde scenen.

(En mindre kammare i ett hus nära place de la Bourse. På ett bord brinner en lampa, och vid lampan ligger en pistol. Framför bordet sitter en man med blekt ansigte och stirrande på pistolen.)

DEN BLEKE MANNEN (tager ett papper och penna samt skrifver följande): “Klockan half till tio på aftonen inträder jag i mitt kabinett för att dö. Jag är ej det enda offret för de financiella olyckor, som trycka Frankrike. I banken ligga 260,000 francs i blotta billets de complaisance, som jag ej kan infria. Jag väljer döden framför vanäran. Jag har derpå förberedt min familj som bor i Laon.

Louis Aigre,
fyrtioett år gammal, diskontör och
riddare af heders-legionen.“

DISKONTÖREN (lägger ifrån sig det skrifna och fattar pistolen). Klockan är tre minuter öfver halftimmen. Bouvet, min vän och kompanjon, har säkert redan upphört att lefva. Jag följer honom. (sätter pistolmynningen för pannan.)

EN RÖST UTANFÖR. Aigre! Aigre! öppna, öppna!

DISKONTÖREN (sänker pistolen). Hvad, hans röst! (stiger upp och öppnar dörren.)

BOUVET (instörtar och omfamnar diskontören). Gud vare lof! jag kom då ej för sent.

AIGRE. Du lefver?

BOUVET (kastande sig i en fåtölj). Jag hade redan lagt kolen i fyrfatet, hade redan tändt på dem, kände redan de första fläktarne från grafvens kalla land, då min betjent skyndar in och berättar ...

AIGRE. Hvad?

BOUVET. Att hela Paris är i jäsning, att allt bebådar något ovanligt för morgondagen, att emöten sprakar upp, att revolutionen ljungar.

AIGRE. Nå?

BOUVET. Förstår du ej? När Bellona stöter i trumpeten, är Justitia stum. När den stora politiska vågen bär på sin ena skål barrikaden och på sin andra kanonkulorna, hvem tänker då på de små balanserna?

AIGRE (med gladare ansigte). Du har rätt. Men skola vi derigenom slippa betala?

BOUVET. Det kan ej sägas bestämdt. Men ett är säkert.

AIGRE. Och det är?

BOUVET. Att vi i värsta fall få något att skylla på. (Aigre kastar ifrån sig pistolen och omfamnar sin vän Bouvet.)

Femte scenen.

(En sal inom Faubourg-S:t-Antoine. En fabrikant står midt på golfvet, omgifven af en mängd arbetare.)

FABRIKANTEN (till arbetarne). Messieurs! det är mitt fullkomliga alvar. Från denna afton stängas verkstäderna, och hvar och en af er är fri.

FÖRSTE ARBETAREN. Men derigenom blifva ju på en gång mera än tvåhundra arbetare utan arbete.

FABRIKANTEN. Det smärtar mig lika mycket som er. Men är då jag den enda som nödgas afskeda sitt folk! Öfverallt, hvart I vänden er, skolen I höra samma klagan, skolen I se samma följder. Tiderna äro nu värre än de någonsin varit, samhällskroppen arbetar med ett ondt, som ej med vanliga medel kan häfvas. Jag är kanske mera olycklig än ni. Er skall man dock beklaga, men hvem beklagar mig?

ANDRE ARBETAREN. Ni olycklig, monsieur! ni, med magasiner fylda från golf till tak!

FABRIKANTEN. Sannt. Men hvar har jag köpare för mina tillverkningar? Stillar man hungern med sidentyg? Släcker man törsten med kasimirer? Ännu en gång, farväl, messieurs! Skaffen mig bättre tider, och vi skola återse hvarann. (Arbetarne gå.)

FABRIKANTENS FRU (inträdande från ett sidorum). Du har då afskedat dem alla?

FABRIKANTEN. Ja.

FRUN (dystert). Hvad skola de nu taga sig till, de arme?

HAN (kort). Det vet jag ej.

HON (med stadig röst). Du vet det.

HAN (förlägen). Nej.

HON. Du hade kunnat behålla dem till månadens slut.

HAN. Nåväl?

HON. När du i afton lät dem gå, så var det icke för din skull, utan för morgondagens.

HAN. Hvarför för morgondagens?

HON. Hvarför släpper jägaren sitt koppel löst?

HAN. Hm!

HON. Du kan i morgen hela dagen ligga i din säng och ändå slåss på place de la Concorde med fyrahundra armar.

HAN. Så låt gå! Det kan aldrig bli sämre än det är, men möjligtvis bättre.

HON. Bättre? för hvem?

HAN. För mig och andra arbetsgifvare.

HON. Bättre för arbetarne ock?

HAN. Hm!

HON. Vet du hvad jag i ditt ställe skulle ha gjort?

HAN. Nej.

HON. Jag skulle ha stält mig i spetsen för dem och kämpat som en man, men icke låtit dem ensamme blöda för en vinst, som aldrig skall blifva deras.

Sjette scenen.

(Ett rum i utrikes-ministerns hotel vid Boulevarden. På hvardera, sidan om ett aflångt bord, öfverfyldt af papper och offentliga handlingar, sitta tvänne män, den ene med kal hjessa, hög panna, långlagdt, blekt, magert ansigte med ovanligt stor näsa; den andre, som är yngre, har inga särdeles utpräglade anletsdrag. Den förre är Guizot, utrikes-ministern och konselj-presidenten, den sednare Duchâtel, inrikes ministern. En pendyl slår 10.)

DUCHÂTEL (resande sig upp från bordet). Klockan är tio, och jag skyndar till Tuilerierna.

GUIZOT. Om en halftimme är jag der ... Ah, jag glömde visa er anklagelse-akten, som jag i dag emottagit i kammaren ... Ni har icke läst den?

DUCHÂTEL. Nej.

GUIZOT. Jag har läst den.

DUCHÂTEL. Nå?

GUIZOT (ler föraktligt).

DUCHÂTEL. Det blir möjligtvis en ny emöt.

GUIZOT. En ny deportation af fångar, som staten får betala.

DUCHÂTEL. Nya barrikader.

GUIZOT. Ny stenläggning af gatorna, som kommer att kosta staden.

DUCHÂTEL. Det kommer kanske äfven att kosta blod.

GUIZOT. Dårens blod är för samhällsmedlemmen hvad dopet är för menniskan.

DUCHÂTEL. Ni tror då att ingenting är att frukta?

GUIZOT. Nej! ... Bourbon, äldre grenen, föll genom öfverraskning ... Orleans, yngre grenen, har sett emöten på afstånd och är beredd ... En vink af denna hand, och mot hvarje gatumynning gapar mynningen af en kanon ... en annan vink, och Seinen stiger blodröd öfver kajerna ... en tredje, och Paris är aska.

DUCHÂTEL. Men ...

GUIZOT. Ni är orolig, Duchâtel.

DUCHÂTEL (mycket orolig). Nej!

GUIZOT. Ni har voterings-tömmarne i er hand, ni har en här af trehundratusen elektorer ... Lita på den och var lugn.

DUCHÂTEL. Och ni?

GUIZOT (med högra handen på hjertat). Jag? ... jag litar på mig sjelf.

EN RÖST UTIFRÅN. Den som litar på sig sjelf, hädar Gud!

DUCHÂTEL (tager bleknande ett steg tillbaka). Ha! hvad är det?

GUIZOT (med en blick på sidodörren). Det var blott min gamla mors röst.

EN GUMMA (trädande ut från ett inre rum, stapplande vid sin krycka). När en moder talar till sitt barn, är det Guds röst som talar genom henne!

Emellertid närmade sig natten.

Så länge man vid skenet från salubodarnes rikt upplysta fönster kan läsa polis-prefektens proklamationer, äro grupper af folk samlade kring dem.

Men slutligen slocknar detta sken, fönsterluckorna tillskrufvas och bodarne stängas.

Det är nu natt, och en hvar söker sin bostad.

Ordonnans-officerare genomströfva till häst de rikast befolkade qvarteren.

De möta folk i blus, som stannar för att betrakta dem.

Ej ett enda ord vexlas dem emellan, och likväl känner man att hotet växer.

Komne från Tuilerierna, återvända de dit.

De hafva icke mött något motstånd, om icke tankens. De hafva icke hört något huller, om icke timmarnes.

De kunna då säga:

“Paris est tranquille.“

Alla högvakter äro förstärkta och befästade. Skottgluggarne, vanligtvis dolda af gips, äro nu aftäckta och öppnade.

På alla torg bivuaker af fotfolk. På alla gator rytteripatruller.

Ministèren kan då vara trygg.

Konungadömet kan sofva lugnt.

Paris är, såsom nyss nämndes, lugnt — men blott på ytan.

Paris sofver icke — Paris väntar.

Dagen tändes, himmelen är molnbetäckt, en fuktig vind blåser från öster.

Luften är dock ljum och gatorna ännu lugna.

Men omkring klockan tio nedstiger från de aflägsnare folk-qvarteren, arm i arm, en oräknelig skara bluser, med nakna armar, så lätt att igenkänna sedan fordna emöter.

Den vet hvilka mått och steg styrelsen tagit, den känner dess vilja att sätta dem i verket.

Men icke desto mindre går den för att noggrannt inställa sig till ett möte, som likväl ingen begärt, som man fast mer instält för dagen.

Öfverallt hvar denna skara framtågar, stängas bodarna och öppnas fönstren, hvarifrån man lyssnar till:

Vid samma tid spritter ur sin svanduns-sömn det förnäma och vanligtvis så lugna S:t-Germain, lyssnande med bäfvan bakom tillskrufvade fönsterluckor till Girondisternes sång.

Det är de studerande, som, efter att hafva samlat sig på place du Panthéon, likaledes arm i arm tåga genom de legitimistiska qvarteren och gå öfver Pont-Neuf.

Girondisternes sång är:

Femtio år äro, att vi så må uttrycka oss, inneslutna emellan dessa begge fosterländska hymner, af hvilka den förre är ett uttryck af hotet och den sednare af uppoffringen för fäderneslandet.

De blott nyfikna massorna, så lätta att urskilja från dem vi nyss utmärkt, vältra fram ur de tre stora ådrorna af Paris: Boulevarderna, Honoré-gatan och kajerna.

Dessa massor, ännu kalla, hafva ännu icke tagit något parti.

På place de la Madeleine möta skarorna från folk-qvarteren skarorna från S:t-Germain.

“La Marseillaise“ förenar sig med “les Girondins“, blusen med rocken, arbetaren med studenten, kroppen med anden.

Förenade göra de först en rund kring place de la Madeleine, hvarefter de bölja fram mot place de la Concorde i leder, breda som gatan och djupare än blicken kan mäta.

Men ännu är ingen arm beväpnad. Allt har utseende af en fredlig demonstration.

Det är endast “la Marseillaise“ som låter hotande, och detta med skäl.

Denna sång har sällan sjungits förgäfves.

Hvarje kuplett deruti är en hel rustkammare, hvarje ord en musköt, hvarje komma en sabel, hvarje punkt en kula af bly.

Den djupa kolonnen hejdas vid pont de la Concorde!

En pluton af linien, som der uppstält sig, fäller bajonetterna emot de framtågande.

De första lederna af kolonnen vilja stanna, men de eftersta skjuta på med oemotståndlig kraft.

“Messieurs!“ ropar till soldaterne en ung man i blus; “låten oss passera!“

“Tillbaka!“ svarar officeren, sträckande värjspetsen mot den ropande.

“Det är omöjligt“, förklarar denne; “ni ser sjelf, monsieur, att vi vilja stanna, men att hela massan trycker på.“

“Tillbaka!“ fortfar officeren.

“Nåväl!“ ropar den unge mannen, i det han blottar sitt bröst; “stöt till! ... Ingen skall afundas er den äran att hafva mördat en obeväpnad medborgare.“

Officeren tvekar en stund. Slutligen sänker han värjspetsen.

Bajonetterna höjas, kolfvarne slamra mot gatstenarne och soldaterne vika åt sidan.

Den unge mannen, som är Armand Cambon, tager ånyo ett steg framåt.

Kolonnen, nu mera oförhindrad, följer honom, närmande sig Deputerade-kammarens palats.

Detta palats är i ordets fulla bemärkelse garneradt med trupper.

Linie-bataljoner, jägare, dragoner och municipal-gardister omsluta det från alla sidor, och midt framför med mynningarne vända mot bron stå tvänne kanoner jemte sin service.

En general med svajande plym visar sig på trappan till palatset.

“Var lugn!“ ropar han till befälhafvaren för palatsets bevakning; “palatset är nu så försvaradt att icke en gång Europas bästa trupper skulle våga storma det.“

Generalens ord var icke tomt skryt.

Den ifrågavarande kolonnen stannar ånyo. En sqvadron dragoner med dragna sablar spärrar vägen framför den, och från begge sidor anrycka infanteri-bataljoner.

“Lefve dragonerne!“ ropar Armand, svängande sin mössa öfver hufvudet.

“Lefve dragonerne! lefve linien!“ instämmer folkhopen.

Dragonerne besvara helsningen med en salut af sablarne, hvarefter de sticka dem i skidorna.

De nöja sig med att med sina hästar hindra kolonnen från att komma vidare.

“Hvad skola vi nu göra?“ frågade en ung man i rock Armand.

“Vänta och ge oss till tåls“, svarar denne.

“Au diable!“

“Hvad vill ni då att vi skola göra? ... Vi komma ju hvarken fram eller tillbaka.“

“Hvad hade vi då här att göra?“

“För det första visa herrar deputerade af majoriteten derinne att vi lefva och ha helsan.“

“Och för det andra?“

“Helsa på dragonerne.“

“Allt det der är godt och väl, men ...“

“Men icke tillräckligt, menar ni?“

“Parbleu!“

“Har ni aldrig sett, monsieur Eugène, att det blixtrar länge, innan man hör åskan?“

“Det är sannt ... men det är likväl odrägligt“, menade den otålige poeten.

“Jag vet hvad man bör göra, för att fördrifva tiden“, yttrade Armand.

“Nå?“

“Ni har ju, som ni nyss berättade, författat en frihetssång?“

“Jag har skrifvit många sådana jag“, svarade folkskalden med sjelfbelåtet utseende.

“Men er sista.“

“Min yngsta menar ni, ty ni är väl icke så oartig att begära att den skall bli min sista.“

“Bevare oss gud för det!“ sade Armand, tryckande med värma skaldens hand.

“Ni menar: “Le crédo républicain“, var det icke så?“

“Ja, så hette den.“

“Jag har blott tre kupletter färdiga.“

“Hur många tänker ni då hafva?“

“Fyra ... jag skulle just till med den fjerde, då jag hörde den fördömda marseljäsen, som gud välsigne, och då måste jag ut naturligtvis.“

“Så sjung dem ni har.“

“Men dragonernes hästar skrapa med sina skor, så att ...“

“Bekymra er icke om det ... Vi skola alla stämma in, ty vi ha lätt för att lära oss era sånger.“

Eugène.

Kör.

“Bravo, Eugène!“ ropade Armand.

“Bravo! Bravo!“ biföllo de öfrige under lifliga handklappningar.

“Andra kupletten, andra kupletten!“ begärdes från alla sidor.

Eugène.

Kör.

“Hvem är det som sjunger i ledet der?“ skrek on dragon-officer, vändande ansigtet mot sin sqvadron.

“Fråga snarare hvilka, monsieur“, yttrade till honom en under-officer, höjande på axlarne.

“Hvilka äro de som sjunga?“ fortfor officeren uppretad.

Dragonerne vände sina ansigten mot officeren, men ingen af dem svarade.

Officeren upprepade sin fråga med ännu högre röst och ännu högre vrede.

Dragonerne fortforo att se på officeren, men ingen af dem öppnade munnen.

Under-officeren blickade på sin förman och höjde ånyo på axlarne.

Förmannen såg ned på hästmanen med en lindrig rodnad på kinden.

“Jag förbjuder er att stämma in i denna sång“, befalde han sqvadronen, men hans röst var icke mer befallande, ty hans förvåning hade öfvervunnit hans vrede.

“Lefve dragonerne!“ ropade Armand, hvilken ingenting undfallit.

“Lefve dragonerne!“ upprepade ånyo hela folkskaran.

Dragonerne förde högra händerna till kaskarne, besvarande på detta sätt folkets artighet.

“Tredje kupletten, Eugène!“ uppmanade Armand; “märker ni icke att vi äfven kommit hit för att ge dragonerne lektioner i sång ... Påstår ni ännu att vi stå här förgäfves?“

Eugènes ögon blixtrade.

Det lika mycket smickrade som gladde honom i hans egenskap af patriot att dragonerne utan särskildt uppdrag förstärkte kören.

“Tredje kupletten, tredje kupletten!“ påminde folkskaran.

Eugène.

Kör.

Kören afbrytes af ett förfärligt skri från tusentals munnar och detta skri kommer från place de la Concorde.

Under-officeren höjer för tredje gången på axlarne, i det han kastar en blick öfver folkmassans hufvud åt det håll, hvarifrån skriket kom.

Dragonerne skåda äfven ditåt och rynka ögonbrynen.

Armand och hans många följeslagare vända sig om, i afsigt naturligtvis att se hvad som kunde vara anledningen till tumultet på andra sidan bron.

Men mellan dem och place de la Concorde röra sig för många hufvud, för att de skulle kunna se något. Dessutom hindras de derifrån genom den trängsel och oreda, som uppkomma deraf att alla vilja se och veta.

Följaktligen kunna de blott ana, men aningen är tillräcklig för att kritfärga deras kinder och komma deras händer att krampaktigt knyta sig tillsammans.

Men de som icke behöfva ana, emedan de ypperligt kunna se, äro de personer som hafva den afundsvärda platsen i peristilen till Deputerade-kammarens palats.

Peristilen till denna byggnad, som ursprungligen var det s. k. palais Bourbon, består af tolf sköna korintiska pelare, uppresta af Poyet.

Frontongen är prydd med en bas-relief af Cortot, föreställande Frankrike, omgifvet af frihetens och allmänna ordningens sinnebilder, dessa i sin ordning ledsagade af handelns, åkerbrukets, krigets, fredens och vältalighetens genier.

Från peristilen leder ned en trappa af nära femtio alnars bredd och tolf alnars höjd, nedanför hvilken äro stälde fyra kolossala marmorbilder i sittande ställning: Sully, l’Hôpital, d’Aguesseau och Colbert.

Deputerade-kammarens (numera National-församlingens) palats utgör genom sin peristil ett värdigt motstycke till Madeleine-kyrkans façade, som på andra sidan bron och place de la Concorde samt vid slutet af gatan med samma namn visar täflande sina stolta pelare.

Det är klart att man från en sådan peristil som den ifrågavarande måste hafva den friaste utsigt öfver place de la Concorde och att ingenting väsendtligare der bör kunna försiggå obemärkt af dem, som hafva plats i peristilen.

Också stodo der flere deputerade, beundrande truppernas strategiska ställning och med förakt nedblickande på den sammanpackade och liksom af en jernring omslutna folkmassan.

Visserligen hade kammaren för tillfället session, och inne i sessions-salen afhandlades ett lagförslag till fromma för banken i Bordeaux och utan motstånd af minoriteten, emedan de fleste af dess ledamöter voro frånvarande.

Men ganska få af de närvarande lånade sina öron åt ifrågavarande ärende.

Det var då mycket roligare att språka sins emellan om dagens händelser, under det att man fägnade sig åt anblicken af den storartade scenen utanför, scenen af ett folk omslutet af soldater.

“Hvem skulle tro“, sade en af de deputerade som stodo i peristilen, “att det är för att skydda en kammare, diskuterande ett bank-reglemente, som man utvecklar så betydliga stridskrafter.“

“Ganska sannt“, medgaf en annan; “också finns det väl ingen som tror det.“

“Kanske det är för att skydda det goda folket, som svettas dernere för Frankrikes väl“, yttrade en tredje skrattande och pekande ned på den sammanträngda folkmassan.

“Så synes det verkligen“, menade en fjerde; “men jag, för min del, har svårt att skratta deråt ... Hvarför rensar man ej platsen? ... Har man kallat hit öfver 70,000 man endast för att paradera? ... Eller anser man pöbelns nackar hårdare än hästarnes skor och rytteriets sablar?“

“Ni tycks ha mycket brådtom, monsieur, att förvissa er om motsatsen“, inföll en högväxt, mager man med skarpa, utpräglade anletsdrag.

“Jag har verkligen brådtom, monsieur“, svarade den tilltalade trotsigt; “jag skulle hjertligt applådera åt den första choc, som gjorde place de la Concorde slät som ett dansgolf.“

“Man dansar illa på ett golf betäckt af stympade menniskokroppar“, svarade den magre mannen.

“Ni har likväl visat att man kan dansa rätt bra på ett sådant golf“, anmärkte den trotsige.

“Förklara er, monsieur!“ uppmanade den magre med en ljungande blick.

“Hå, ingenting är enklare ... Ni har dansat er till generals-epåletterna på Afrikas slagtfält.“

“Ni gör då ingen skilnad emellan fiender och medborgare?“

“Ah! medborgare!“ upprepade den trotsige föraktligt; “ni talar som en Bergets anhängare ... Det vore, min själ, ej rådligt att i era händer lemna befälet öfver Paris.“

“Jag skulle icke emottaga det, monsieur.“

“Hvarför?“

“Emedan jag ej kunde gifva order till anfall emot ett folk, som 1:o) ännu icke gripit till vapen och 2:o) icke begär annat än uppfyllandet af dess lagliga rätt.“

“Dess lagliga rätt? ... Kallar ni la Marseillaise för dess lagliga rätt?“

“Det är icke mera olagligt att sjunga la Marseillaise än att för en enda persons skull sätta tusens lif och välfärd på spel.“

“Och hvem skulle denne ende person vara, om jag vågar fråga?“

“Behöfver jag säga er att jag menar Guizot? ... Afskeda honom i dag, och ni skall i morgon, om ni det önskar, helt obesväradt kunna dansa på place de la Concorde.“

“Men om, såsom jag hoppas, man icke afskedar Guizot?“

“Så dansar ni hvarken i morgon eller öfvermorgon på place de la Concorde eller någon annan plats.“

“Så tänker ni, men lyckligtvis icke marskalk Bugeaud, ty se der ... se der! ... ah, ändtligen!“

Den på place de la Concorde sammanpackade folkmassan hade hitintills icke haft någon annan rörelse än åkerfältets vaggning, när vinden far deröfver.

Här och der öfver detta menniskofält höjde sig orörliga grupper af folk, som uppklängt på statyerna, lykt-kolonnerna och på stenbräddarne af fontänerna, hvilka icke spelade den dagen.

Hastigt förmärkes en våldsammare rörelse bland denna hop. Nyss kunde den med möda röra sig; nu flyr den.

Midt i hopen blänka municipal-gardisternes kaskar och sablar, under det att kavalleri-chocker göras samtidigt från de Elyseiska fälten och Tuileriernas park.

I stället för fontänernas vatten, spelar nu menniskoblod.

Deraf det förfärliga skri, som afbrutit kören till folkskaldens visa.

Place de la Concorde är rensad, är öde som en graf, men en graf för många döde och en bädd för ännu flere sårade.

“Nå, hvad var det jag sade?“ frågade med en triumferande blick på den högväxte magre mannen, den deputerade, som satte sin lit till marskalk Bugeaud; “och hvad säger ni nu?“

“Jag säger att ni hvarken i morgon eller öfvermorgon skall dansa på place de la Concorde“, svarade denne lugnt.

“Haha!“ skrattade den trotsige; “vi få väl se, vi få väl se, general Cavaignac!“

Klockan är fyra. Solen gömmer sig bakom invalidernes hotel. Ett blodrödt band knyter sig kring den svarta kupolen.

Tuileriernas trädgård stänges.

En betydlig truppstyrka vakar öfver place de la Concorde. Trupperna, som på morgonen utryckt från kasernerna, återvända icke dit.

De äro utspridda i kompanier, plutoner och piketer; man ser dem grupperade vid kajerna, på de öppna platserna, på korsgatorna; vid hvarje gathörn blixtrar en musköt.

Men ingen musköt af national-gardet synes ännu till. National-gardet har ännu icke blifvit kalladt.

Man vill ej sätta gevärskolfven i dens hand, af hvilken man sjelf befarar ett anfall med bajonetten.

Styrelsen misstror således national-gardet. Hon har kanske sina skäl dertill.

Men hon glömmer att misstroende å ena sidan icke blott väcker misstroende å den andra, utan äfven föder likgiltighet eller harm hos de trogne på samma gång som det ökar modet och hoppet hos de otrogne.

Men när himlen har bestämt att en konung skall förlora sin tron, låter den honom först förlora hufvudet.

Klockan fyra är skymningens tid i Februari.

Lyktorna brinna redan på Elyseiska fälten.

Ungefär i midten deraf och något hitom den lilla fontänen, hvars vackra kaskad, i form af en lilja, är så uppfriskande för de många, som middagstiden promenera på denna sköna plats, reser sig ett litet vackert hus, till det yttre liknande en italiensk villa, men hvars inre helt och hållet är upplåtet till högvakt.

På den tiden, hvarom nu är fråga, utgjordes nämnde högvakt af fyrtio man af linien.

Denna högvakt var likväl ej den enda i Champs-Elysées, utan stod i sammanhang med flere andra, mellan hvilka poster på kortare afstånd från hvarandra voro utstälde.

Utanför berörde högvakt hade soldaterne kopplat sina gevär, förmodligen för att hafva dem närmare till hands, och soldaterne stodo sjelfve utanför kopplen, språkande med hvarandra.

På något afstånd från dem stod, med armarne i kors öfver bröstet, deras befälhafvare, en ung löjtnant, skådande än åt venster, än åt höger.

De Elyseiska fälten hade medelst rytteri-chocker för längesedan blifvit rensade från de folkmassor, hvaraf de på förmiddagen varit fylda. Nu voro de temligen ödslige.

Några nyfikne vandrare syntes här och der, men dessa tillhörde otvifvelaktigt dem, som bodde i trakten och dem man icke ansett sig kunna utestänga derifrån.

Officerens blickar åt höger och venster härledde sig således icke af fruktan för någon öfverrumpling, utan troligen af beundran för den rika belysning, som hvarje afton gör Champs-Elysées så förtrollande.

Den unge löjtnanten och hans manskap tillhörde kanske de trupper, som nyligen blifvit beordrade till Paris, och möjligt är att han i andanom gladde sig åt de stunder, då han, fri från tjenstgöringen, kunde få svärma kring i dessa förtrollande alléer vid sidan af någon “petite femme“, som kunde vara hugad att gifva den unge krigaren från landsorten någon angenämare förströelse under den enformiga garnisons-tjensten.

Så hade han stått en stund, då hans blickar, upphörande med sina kastningar åt höger och venster, fästades vid ett nytt föremål, som rörde sig framför honom och allt mera närmade sig.

Detta föremål var likaledes en ung man, men i blus och med en brinnande cigarr i munnen.

På några alnars afstånd från löjtnanten stannade cigarrrökaren.

Bluser med cigarrer äro i Paris icke bättre anskrifne än små kappor med cigarrer i Stockholm, dessa sednare kände sedan 1838 under namnet “rabulister.“

Men rättvisligen bör erkännas att de sednare äro ganska menlösa, åtminstone i förhållande till de förre.

Blusen låter gerna rutorna sitta qvar i fönstren, ty han har endast otaldt med dem, som sitta bakom rutorna.

Men detta gör också att man i Paris aldrig skrattar åt honom, såsom man gör åt rabulisten i Stockholm.

Blusen är ett vandrande Damocles-svärd, färdigt att hvart ögonblick från höjden af någon barrikad falla ned öfver hvar och en, som icke har skäl att klaga öfver det beståndande.

Under sådana förhållanden är klart att blusen för den sednare måste vara en landsplåga.

Men denna botas ej med stål och bly, emedan stål och bly äro för mycket hårdsmälta.

Här vore visserligen ett tillfälle att tala något om mat och dryck, hvilka icke allenast äro lättare att smälta, utan äfven alldeles oumbärliga, till och med för bluser.

Men för denna gången måste vi åtnöja oss med att kasta en flyktig blick in i de boningar, som man i allmänhet anser goda nog åt bluser, ehuru man, med en sidoblick in i fängelserna, aldrig kan begripa hvarför brottet skall må så bra, under det att fliten och ärligheten må så illa.

Den svenske arbetarens stuga är ett prakt-rum emot den håla, som bebos af den franske arbetaren.

Antingen har han sitt hem i dessa underjordiska bostäder, dit dagsljuset med möda intränger från en glugg vid taklisten och der han går i beständigt fotvatten under den regniga årstiden, eller också är han inhyst på någon vind tätt intill takplåtarne, der han sommartiden inandas en luft endast jemförlig med de beryktade venetianska blykamrarnes.

För att framte ett exempel, vilja vi för närvarande blott nämna att modehandlarne i Paris, hvilkas granna bodfönster väcka de förbigåendes beundran, alls icke sky för att inhysa fem eller sex modister i en vinds-skrubb, icke större än att fem eller sex smala sängar med möda kunna rymmas der, ty det vore naturligtvis för dyrt att hyra särskilda rum åt sitt folk.

Och likväl synas modisterna, som till det mesta äro unga välklädda flickor, de minst beklagansvärda af arbetarklassen.

Man kan då göra sig en föreställning om de öfrigas belägenhet, isynnerhet deras, som äro gifta och ha barn.

Den tålmodigaste menniska kan ej i evighet stekas på en vind eller trampa vatten i en källare, isynnerhet när han finner att ingen alvarligt bemödar sig att lindra hans öde.

Deraf kan möjligtvis till någon del förklaras den ovilja, som blusen i Frankrike hyser mot nästan hvarje person som har glace att svalka sig med och endast behöfver bada för sitt nöje; deraf hans fallenhet för barrikader och gatustrider, hvilka ej kunna göra honom olyckligare än han redan är; deraf, med ett ord, blusens dåliga anseende hos hvarje ordningens vän eller, rättare sagdt, hvarje vän af det slags ordning, som bestämt allt åt några få och intet åt millionerna.

Om det är en beklagansvärd sanning att alla i denna jämmerdalen icke kunna vara lycklige, så är det äfven en sanning att ingenting så mycket tröstar den olycklige som den lyckliges deltagande.

Derför blott något mera deltagande för blusens lidande, och man skall mindre behöfva frukta hans armar.

Men deltagandet efter revolutionen är ej större än det var före den[4].

Den blus, som nu var i fråga och som vid sig fästat den unge löjtnantens uppmärksamhet, syntes visserligen icke vara af det förtviflade slaget, men han rökte cigarr, och att, i en tid af uppror och allmänt missnöje, röka cigarr midt framför näsan på en högvakt, är en djerfhet som måste väcka misstroende och förargelse.

“Hvad vill ni? hvarför stannar ni här? hvarför går ni icke vidare?“ voro de tre frågor, som löjtnanten temligen barskt och vresigt kastade emot den unge blusen.

“Det är då förbjudet att stå?“ frågade blusen.

“Det måtte ni väl veta.“

“Men när man är ensam?“

“Är detsamma ... Var derför god och gå vidare, och det genast, monsieur!“

“Ja, jag skall genast aflägsna mig“, svarade blusen och gjorde min af att gå, men tappade i detsamma cigarren.

“Parbleu!“ mumlade han derför och började söka på marken efter sin cigarr.

“Nå, ni går icke“, anmärkte löjtnanten.

“Tillåt mig blott att leta rätt på min cigarr“, bad blusen, ifrigt letande.

“Onödigt ... Avancera, monsieur“, fortfor officeren.

Blusen avancerade visserligen, men hvarken åt höger eller venster, utan framåt, allt under mycket famlande på marken.

Han närmade sig löjtnantens fötter, liksom trodde han att cigarren rullat fram ända till dem.

“Jag låter arrestera er, om ni ej genast lyder!“ hotade officeren, förlorande tålamodet.

“Nej, det är jag som arresterar er!“ ropade blusen, slående i detsamma sina armar omkring löjtnantens lif och tryckande honom så hårdt mot sitt bröst, att denne knappast kunde andas, än mindre gifva något ljud ifrån sig.

I samma ögonblick framrusade från begge sidorna ungefär trettio andra bluser, hvilka genast kastade sig öfver gevärskopplen, och innan ännu någon enda af soldaterne hunnit sansa sig efter detta oförmodade anfall, hade bluserna ryckt åt sig hvar sitt gevär.

Men icke nog dermed, de hade äfven bildat en halfrund omkring de hopträngda soldaterne och lagt an på dem.

“Den förste, som ger ett ljud, är död!“ ropade den som anförde skaran.

“Ni finner, monsieur“, sade den, som gripit löjtnanten, “att ni nu måste foga er i ert öde och icke utsätta mig för att nödgas döda en tapper man.“

Under det att han så talade, tog han löjtnanten på sina armar och bar honom med samma lätthet som om han burit ett barn till det ställe, der hans kamrater stodo.

“In med alla i högvakten,“ ropade han, “och den som söker fly, skjutes ned!“

Derefter stälde han den förbluffade befälhafvaren inom halfrunden.

“Var så god, monsieur, och föregå ert folk med godt föredöme,“ uppmanade han denne; “allt motstånd är omöjligt, hela huset är kringrändt af de våra, alla poster mellan er och de öfriga högvakterna tagna ... Höger omvänder er och raskt in i högvakten, der ni måste stanna såsom fånge ... Marsch!“

Soldaterne gingo in i huset med hängande hufvud och påskyndade af bajonetterna, som kittlade dem i ryggen.

Den unge löjtnanten hade ännu icke kommit sig före och han stirrade nästan medvetslöst framför sig.

Men när en af bluserne ryckte från honom sabeln, som han ännu bar vid sidan, föll han i en konvulsivisk gråt och måste ledas in.

Den blus som tagit honom tillfånga och hvilken icke var någon annan än vår hjelte Armand Cambon, tog löjtnantens sabel ur sin kamrats hand och närmade sig derefter den unge officeren, som nedsjunkit på en stol med begge händerna för ansigtet.

“Monsieur!“ sade han till löjtnanten; “ni är ingen gensdarm och kan således icke vara min fiende ... ni är vid linien, och linien har ej medborgares blod på sina händer ... Återtag ert vapen, hvilket ni skulle hafva fört som en fransman, om ni ej blifvit öfverrumplad ... Tag, monsieur!“

Den olycklige befälhafvaren ryckte åt sig sin sabel, tryckte den till sitt bröst och kysste den, som en moder sitt återfunna barn.

Han upphörde att snyfta. Det föreföll honom som hade han räddat sin förlorade ära.

“Hvad fiender icke hade förmått, förmådde medborgaren“, fortfor den tröstande segraren, i det han vände sig till soldaterne, “och derför är det billigt att också I behållen edra sidogevär ... Men I skolen ej undra på, om vi taga edra kartuscher, dem vi likväl blott i högsta nödfall ämna anlita ... Ursäkten, messieurs, men kartuschen kan ej skiljas från musköten.“

Soldaterne öfverlemnade sina kartuscher åt bluserna, hvilka med största artighet och under många “pardon, monsieur!“ emottogo hvad de fingo.

“Ah! nu fick jag en ypperlig idé för sista versen till mitt crédo républicain!“ ropade en af bluserna, i det han ryckte upp ur sin ficka ett plån jemte plyertspenna och närmade sig en lampa, för att skrifva.

“Ni får ännu dröja med det så länge, monsieur Eugène“, yttrade Armand.

“Dröja med det?“ frågade poeten förundrad.

“Ja.“

“Men hvarför måste jag dröja?“

“Derför att vi ha annat att göra än skrifva vers, derför att vi måste marschera.“

“Marschera?“

“Ja, marschera.“

“När?“

“Nu på ögonblicket.“

“Hvarför?“

“Hvarför?“ instämde de öfrige bluserna, trängande sig omkring sin anförare.

“Monsieur!“ sade Armand, vändande sig till löjtnanten, “er fångenskap blir ej lång, efter hvad ni finner ... Vi taga nu afsked, och ni är fri ... Jag behöfver icke be er, monsieur, att en dag utöfva samma mildhet mot era fångar som den vi bevisat våra ... God afton, messieurs!“ tillade han med en bugning för soldaterne.

Derefter vände han sig till sina kamrater, kommenderande:

“Framåt!“ hvarefter han sjelf lemnade vaktrummet.

Kamraterne följde sin anförare med lydiga ben, men protesterande munnar.

När de kommit ut, stannade Armand.

“Tyst!“ befalde han!

Alla tystnade.

“Lyssnen!“ bjöd han sedan.

“Nåväl?“ frågade Eugène trumpet.

“Hvad hören I?“ frågade Armand.

“Jag hör steg af en marscherande trupp“, svarade en.

“Ett kompani fotfolk som är i antågande“, tillade en annan.

“Hvarför icke så gerna en bataljon?“ frågade Armand; “hvarför icke ett regemente, två regementen? ...“

“Nå, än se’n? än se’n?“

“Än se’n? ... Raskt från Champs-Elysées, och ingen halt förrän på S:t-Honoré!“

Efter dessa ord ilade Armand tvärs öfver Champs-Elysées.

De trettio följde honom med högvaktens gevär och kartuscher; men ingen af dem kunde utgrunda sin anförares mening.

Uti ett hvalfrum hörande till bottenvåningen af ett stort hus vid rue de la Paix, en af de grannaste gatorna i Paris samt sträckande sig mellan Vendôme-platsen och boulevarden, bodde och bor ännu en gammal man, sedan länge mycket bekant i Paris under namnet “blå mannen“, med anledning deraf att han, så långt man kan minnas tillbaka, gått i ljusblå benkläder samt rock och mössa af samma tyg och färg både sommar och vinter.

Något annat namn vet man ej på honom, och när han talar om sig sjelf, hvilket likväl sällan händer, kallar han sig sjelf den blå mannen.

Hvad han varit eller hvad slags yrke han i samhället egentligen idkat, känner man icke heller.

Men hvad man allmänt vet och hvad man synnerligast inom de tätast bebodda och mest fattiga folk-qvarteren erfarit, är att den blå mannen under loppet af ungefär fyrtio år dagligen genomströfvat och ännu genomströfvar berörde stadsdelar, utdelande poletter på mat och ved åt hvarje behöfvande han möter.

Men icke nog dermed, han går uppför de mörkaste och brantaste trappor, för att söka och hjelpa den nöd, som icke har krafter att komma ut på gatan och visa sig för verlden.

Det är som kunde han skåda igenom de tjocka svarta murarne, och han genomskådar menniskoansigten, som ofta nog äro svårare att genomtränga än sjelfva muren.

Dessa fattig-poletter köper han i olika trakter af staden, och hans uppköp för dagen rättar sig efter årstiden och äfven efter den större eller mindre arbetsförtjenst, som för tillfället kan vara rådande bland arbetsklassen.

Han börjar sin vandring tidigt om morgonen och kommer hem först sent på natten.

Man har aldrig sett honom bevista något nöje, teatrar eller folkfester.

Han är i beständig rörelse, och stannar han, så är det för att utdela sin polett.

Derefter fortsätter han sin väg.

Han möter många, som se behöfvande ut, men han ger ej åt alla, ty, såsom nyss nämndes, han genomskådar alla, och hans blick har, efter hvad det påstås, ännu aldrig bedragit honom.

Han har genom sin mångåriga erfarenhet lärt sig att skilja den verkliga nöden från den låtsade, lidandet från skrymteriet, dygden från lasten.

Den blå mannen vet, efter hvad det påstås, mera i dessa ämnen än alla polis-kommissarier och prester tillsammantagna inom barriererna af den stora staden.

På detta sätt har han gått i fyrtio år, hvarunder hans lockar grånat. Det tunna, hvita, stripiga håret ligger som en silfverfrans kring hans kala hjessa.

Men hans smala, korta ben synas ej hafva lidit något af ålderdomen. Hans rygg har kanske kroknat något på de sednaste tio åren, men han bär sitt hufvud lika högt som i sina ungdomsdagar, och blicken, den han stadigt riktar mot himmelen, glänser ännu af ungdomens eld.

Ansigtet har många skrynklor, men när han småler, fyllas skrynklorna och han småler ofta, ty han talar ofta för sig sjelf och småler alltid åt hvad han sjelf talar.

Hvad han talar, vet man ej, men af hans leende kan man sluta till att allt är godt.

Det säges att han hvarken har fränder eller närmare bekanta och att ingen besöker honom, der han bor, äfvensom att han ute på gatan aldrig visar sig i sällskap med någon.

Ingen tillhör den blå mannen, fast den blå mannen tillhör hela verlden.

Man tror sig ha uträknat att den blå mannen dagligen utgifver ganska mycket pengar till uppköp af poletter på mat och ved, men ingen känner hvarifrån han tager dessa pengar, emedan han aldrig tillhört något välgörenhetssamfund, hvarken inom eller utom landet.

Man gissar att han i sin ungdom ärft eller förvärft en större förmögenhet, men ingen vet hvar han insatt sina kapitaler eller uppbär sina räntor.

De vidskeplige anse honom stå i förbund med osynliga makter, öfver- eller underjordiska, goda eller onda, och kanske tro de helst på hans beröring med de sednare, emedan dessa vanligen betraktas såsom större affärsmän och penningkarlar än de förre.

Ingen vågar dock påstå att den blå mannen af dem han hjelpt fordrat någon förskrifning, vare sig med svart eller rödt bläck, och till ondt har man aldrig hört honom råda.

Den blå mannen har aldrig bebott någon annan lokal än det der hvalf-rummet vid rue de la Paix.

Men huset, hvartill berörde rum hörer, har icke alltid varit så stort och grannt som det nu är. Det har under årens lopp ombytt flere egare och derunder blifvit utvidgadt både på höjden och bredden.

Men under alla dessa förändringar har den blå mannen bott qvar, och det säges, att han af husets förste egare betingat sig rättighet att bo der till döddagar.

Den blå mannen har således blifvit ett onus för de sednare husvärdarne.

Hans rum, beläget åt gatan, skulle vara särdeles tjenligt till en mindre salubod, och en salubod vid rue de la Paix, om än aldrig så liten, inbringar en betydlig hyra.

Derför ville gerna husvärdarne blifva qvitt en menniska, hvilken endast gjorde dem godt, som icke voro husegare.

Men då de icke kunde uppsäga honom till afflyttning, togo de sig till att orimligt öka på hyran.

Det var isynnerhet tvänne husvärdar som gjort sig skyldiga till detta prejeri.

Men man berättar, att den ene af dem kort tid derefter nödgades göra bankrutt och att den andre en morgon befanns hafva hängt sig på fönsterposten.

De sednare hyresvärdarne, ehuru för öfrigt icke troende på skrock, misstänkte likväl att Guds välsignelse möjligtvis hade något gemensamt med den blå mannen, hvaraf följde att de nedsatte hyran till dess första belopp, och man har icke hört att någon af dem bankrutterat eller hängt sig.

Det nämndes att den blå mannen aldrig tog emot besök af någon. Men det vore fruktlöst att besöka honom, emedan, till följd af hyresgästens utgång tidigt på morgnarne, luckorna för hans kammarfönster hela dagen äro tillskrufvade och nyckeln till dörren beständigt liggande i hans ficka.

Men den blå mannen har icke ens någon betjent eller städerska, som kunde taga emot visit-kort, i fall man vore hugad att lemna honom ett sådant.

Nyfikne, som velat veta huru en menniska, hvilken de ansågo för rik, bergade sig utan betjent eller städerska, hade flere gånger lemnat sina sängar mycket tidigt enkom för att gå förbi fönstret till det besynnerliga hvalf-rummet.

De hade då funnit fönstret öppet och den blå mannen sjelf stökande derinnanför med uppbäddning, sopning och damning.

De nyfiknaste hade gått fönstret så nära som möjligt och dervid blickat in i hvalf-rummet, hvars hela bohag med lätthet kunnat uppfattas i en enda blick.

De hade icke kunnat upptäcka mera än den tarfligaste enmanssäng, en ännu tarfligare stol och ett bord, som kunde räknas till de fördömliga bland bord, emedan det stod lutande och icke uppbar något annat än ett halft dussin böcker med fula, af ålder brynta pergaments-band.

Dock, vi hade så nära glömt omnämna en fjerde möbel, nämligen en halfannan aln hög sten i form af ett altare och hvilken står invid väggen midt emot fönstret.

Men altaret har ingen prydnad, icke ens ett krucifix. Hvad kan väl ett sådant altare betyda?

Ingen har sett den blå mannen i kyrkan, ingen har hört att han bigtat sig för någon prest.

Blå mannen är således ingen gudfruktig man.

Men hvartill då altaret i hans ensliga boning? Kanske tillbeder han, lik Socrates, den okände guden, hvilkens kropp är himmelen och hvilkens skugga är solen.

Det är klart att ett sådant original som den blå mannen långt före detta ådragit sig allmänna uppmärksamheten.

Han är småfjoskig, sade och säga ännu de bättre, och de sämre upprepa ofta hvad de bättre säga.

Man vänder sig om och ler, när man gått förbi honom på boulevarderna.

Men när han visar sig i folk-qvarteren, ropar man öfverallt: “Se der den blå mannen“, och allas hufvud blottas för honom, allas blickar följa honom, så länge han synes, och tårar af tacksamhet glittra i den blå mannens spår.

Men den blå mannen vänder sig aldrig om för att se hur det glittrar i spåren.

Regeringen, förtjust i en menniska, som, utan att uppbära lön eller fordra ersättning, icke blott mättade de fattige, utan äfven uppmanade dem till frid och tålamod, utnämnde år 1840 den blå mannen till riddare af heders-legionen.

Men den dagen, då han dertill utnämndes, var för den blå mannen en bekymmerfull dag.

Han vägrade först att emottaga berörde orden. Men man sade honom att det var nödvändigt för efterdömets skull.

Låt först ett ordensband visa sig i folk-qvarteren, och flere sådana skola snart komma efter, och ju flere ordensband, desto flere poletter på mat och ved.

Så sade man, och detta verkade slutligen, emedan den blå mannen, som icke var egoist, icke heller hade något emot konkurrensen.

Han satte derför både bandet och stjernan på sin ljusblå rock och började så rustad ånyo sin vandring.

På boulevarderna log man icke mera åt honom såsom åt en småpjoskig person. Ordensstjernan hade för honom sjelf blifvit en polett på sundt förstånd.

När han kom in i folk-qvarteren, omgafs han af en mängd folk, af hvilka somliga lyckönskade honom till den skedda riddare-utnämningen, andra förargade sig öfver att han icke blifvit officer af samma orden, i stället för simpel riddare. De fleste återigen mumlade om att stjernan snart skulle äta upp de fattiges poletter.

Det grämde mycket den blå mannen att stjernan hade så liten välsignelse med sig; men han bar den dock tåligt i tre månader, alltid väntande att flere stjernor skulle uppenbara sig på folklifvets mörka horisont.

Men han väntade fåfängt.

Det är endast himlens stjernor som vilja lysa i mörkret. Jordens hafva planeternas natur och kunna endast lysa, när de vända sig mot den sol, af hvilken de mottagit glansen.

Och för öfrigt, hvilken riddare skulle väl, dag ut och dag in, vilja gå med fickorna fulla af poletter på mat och ved? hvilken skulle väl på folk-qvarterens smala, ruskiga trottoar nännas sätta den lackerade skon, som blifvit van vid boulevardernas makadamiserade bana?

Efter de trenne månadernas förlopp tog den blå mannen af sig heders-legionen, och man påstår att han förvandlat den i fattig-poletter.

Ånyo ler man åt honom på boulevarderna, men den blå mannen ser det ej. Och huru skulle han också kunna se det, han som icke en gång ser tacksamhetens tårar i folk-qvarteren!

Ungefär vid samma tid som Armand och hans kamrater stormade en högvakt i Champs-Elysées, satt den blå mannen vid sitt fönster, hvars nedersta ruta var öppnad.

Det hade på många herrans år icke händt att den blå mannen varit hemma vid den tiden på dagen. Också syntes den blå mannen ingenting mindre än belåten med ett dylikt ovanligt förhållande.

Han satt i sin mörka, ensliga kammare och förde understundom sitt bleka, bekymmerfulla ansigte till fönsteröppningen, antingen för att inandas den friska februari-luften eller också för att lyssna till hvad som hände på gatan.

Ifrågavarande gata, främmande för emöternas befolkning, tycktes icke kunna bjuda på några märkvärdiga händelser, åtminstone för denna afton.

Dess dåvarande utseende var mycket olikt dess vanliga.

De lysande köpmansbodarne, som finnas dervid i nästan hvarje hus, voro nu alla stängda.

Derigenom blef gatan icke allenast mörkare, utan äfven folktom. Också hade polisen icke aktat nödigt att der utställa någon bevakning, hvilken deremot var oumbärlig på andra håll.

“En förlorad dag! en förlorad dag!“ mumlade den blå mannen för sig sjelf; “och likväl är tiden ett kapital, gifvet menniskan af Gud, för att af henne mångdubblas och göras fruktbart ... Ja, denna dag är en för alltid förlorad dag!“

Den blå mannen, hvars dagsarbete vi känna, erinrar något om kejsar Titus, som ansåg den dag förlorad, på hvilken han icke gjort något godt.

Det har efter Titus funnits många kejsare, men ingen har räknat en på detta sätt förlorad dag till sina förluster.

“Ingen i Faubourg du Temple“, fortfor den blå mannen suckande, “ingen i Faubourg S:t-Antoine har i dag ens velat se sin gamle vän ... Man känner honom ej mer, man hörer honom ej mer, man skjuter tillbaka hans hand ... Jag har förlorat mina barn, mina vänner! ... Mina barn ha blifvit hyenor, mina vänner tigrar ... De vända sig mot mig ... de hafva skonat mitt blod, men de ha sönderslitit mitt hjerta!“

Den blå mannen gömde sitt ansigte i sina händer.

Han sörjde öfver något, hvaröfver icke många skola sörja, nämligen att ingen denna dag velat emottaga hans gåfvor.

Bullret af en tung vagn på gatan störde den blå mannen i hans sorg.

Han höjde sitt ansigte och förde det till öppningen på fönstret.

Men han såg ingenting annat än en stor täckvagn, hvilken stannat utanför porten till det hus, som var närmast det hvari han sjelf bodde.

Ett par stolta svarta hästar voro spända framför vagnen och en kusk satt på sitt tillbörliga ställe.

Silfverbeslagen på hästarnes seldon och guld-galonerna kring kuskens hatt blänkte mot lyktan, som hängde öfver porten, framför hvilken vagnen höll.

Men vid denna herrlighet kunde ej den blå mannens ögon länge hvila.

Han drog tillbaka sitt ansigte och försjönk ånyo i sina dystra betraktelser.

“Det blir såsom 1830“, sade han: “blod skall strömma på gatorna, hus gå upp i lågor, barn bli faderlösa, hustrur enkor ... Enkor och faderlösa barn!“ upprepade han, sprittande till, “jag skall då få mycket att göra!“

Det var nästan som hade ett matt leende krusat hans tunna läppar.

Sorgen öfver de olyckor, han icke kunde förhindra, tycktes något mildras af tanken på de olycklige, som det kanske en gång blefve honom förbehållet att trösta och hugsvala.

Han tystnade och började räkna på fingrarne.

Hvad räknade han? Räknade han efter i hvad mån hans hjelpsamhet skulle vara tillräcklig för de många, som kunde behöfva den?

Han upphörde att räkna, sänkte både hufvud och händer.

Han hade förlorat siffran vid gränsen af sin egen förmåga.

Han kände sitt hufvud värka och närmade det ånyo intill den friska luften.

Då uppfångade hans öron följande med låg röst förda samtal från gatan.

“Flauret!“

“Ja, monseigneur.“

“Du har fått order?“

“Ja.“

“Du kör först öfver Vendôme-platsen och rakt fram till rue de Rivoli.“

“Ja, jag vet.“

“Sedan följer du rue de Rivoli tilldess du kommit förbi norra flygeln af palais de Tuileries.“

“Ja.“

“Derefter viker du af till höger in på place du Carrousel.“

“Ja.“

“Du far igenom södra flygeln af slottet, och när du utkommit på quai du Louvre, kör du öfver pont Royal.“

“Öfver pont Royal, ja, monseigneur.“

“Hela denna väg kör du med vanlig fart.“

“Ja.“

“Men när du väl kommit öfver bron, ökar du farten.“

“Ja, jag kommer ihåg, monseigneur.“

“Du kör så fort som möjligt ... du kör den närmaste vägen till rue S:t-Etienne.“

“Ja, till rue S:t-Etienne.“

“Och der stannar du.“

“Skall jag köra ända fram?“

“Du stannar vid hörnet af rue des Fossés och rue S:t-Etienne.“

“Jaså, jag stannar der?“

“Ja, och der får du vidare order.“

“Af baronen?“

“Ja, af baronen.“

“Du glömmer nu ingenting af hvad jag sagt dig?“

“Nej, monseigneur.“

“Godt! lyckas allt väl, så är din framtid betryggad.“

“Det skall lyckas, monseigneur.“

Samtalet upphörde och den blå mannen hörde husporten öppnas och tillslutas.

Det blef ånyo tyst på gatan.

“Flauret?“ mumlade den blå mannen; “hans namn? ... det var också hans röst ... Kan det väl vara han som sitter på den höga kuskbocken der och i det granna livréet? ... Men hvem talade han med? ... hvem var den han kallade monseigneur? ... hvad otaldt kan en så förnäm person hafva med Flauret?“

Den blå mannen afbröts i dessa funderingar af ett nytt buller från gatan.

Det var en stark trupp municipal-garde, som, kommande från Vendôme-platsen, marscherade förbi, styrande kurs på boulevarden.

“Hvart gå dessa?“ frågade rysande den blå mannen sig sjelf; “för att mörda eller mördas! ... O du lefvande himmelens Gud, detta är då den varelse du satt på jorden till en förkunnare af din makt, till ett föremål för din kärlek ... Saknar då menniskan öga för din makt och känsla för din kärlek? Nej! Men den arma har ej öra för sanningens röst, utan lemnar det uteslutande åt högmodet och egoismen ... Det är de förnämas högmod som sårar medelklassen och de rikes egoism som upprörer samhällets fattige och styfmoderligt behandlade barn ... Högmod och egoism! se der de begge källorna till allt hat, allt elände här på jorden ... Eviga sanning är du väl något annat än Guds besök hos vårt förstånd! För att värdigt emottoga detta besök, renar man sin själ från lidelsernas stoft, och när det är gjordt, säger man: Herre! kammaren är städad, kom att bo derinne! ... O! när skall kammaren bli städad? När skall den himmelske gästen för evigt bo deri?“

Den blå mannen böjde ånyo sitt hvita hufvud, och hans tårar föllo.

Han gret öfver menskligheten och sin förlorade dag.

Ifrån rue S:t-Honoré löper en kort, men bred gata kallad Duphot och hvilken leder till place de la Madeleine.

Klockan omkring fem samma eftermiddag stannade vid hörnet, som bildas af dessa begge gator, Armand och hans trettio följeslagare, förande med sig fem eller sex fångne och afväpnade soldater, hvilka de under vägen öfverrumplat på deras poster i gathörnen.

Just som den lilla truppen gjorde halt, anlände från rue Duphot en omnibus, hvilken genast anhölls.

Kusken väsnades mycket i början, men teg slutligen och tycktes med mycken fördragsamhet åse, huru man spände hästarne från hans vagn och sedan vräkte den öfverända midt för mynningen af sistberörde gata, iakttagande dervid den möjligaste tystnad och försigtighet.

“Raskt till verket!“ ropade Armand till sina följeslagare.

Verket bestod deruti att man började upprifva gatan och fylla den stora kullvräkta vagnen med stenar.

Alla deltogo deruti så när som på tre bluser, hvilka med fäld bajonett bevakade de fångna municipal-gardisterne.

“Det är icke jag som stannat omnibusen“, anmärkte den fördragsamme kusken, “icke heller jag som spänt ifrån hästarna och sedan stjelpt omkull mitt eget åkdon, hvilket hade varit en stor galenskap af mig ... Men hvad ville jag göra: en emot så många! ... Jag ville skrika, men man tvang mig att tiga, man tvang mig dertill med hugg och slag, var det icke så?“

“Jo visst“, svarade Armand skrattande; “man har tvungit er med hugg och slag.“

“Det fattades nu bara att man äfven tvunge mig att fylla vagnen med stenar, i stället för med passagerare“, yttrade kusken, “det fattades bara det.“

“Så gör hvad som fattas då“, sade Armand.

“Ja visst, om man tvingar mig.“

“Det är klart att man tvingar er“, yttrade Armand, knuffande till kusken med len hand.

“Aj!“ jämrade sig kusken, mycket känslig äfven för den minsta kroppsliga smärta, och började derefter med mycken liflighet arbeta på gatans upprifning och vagnens fyllande med sten.

Armand, som icke sjelf lade hand vid verket, stälde sig vid porten till ett gammalt hus nära hörnet och studerade vid skenet af en lykta kartan öfver Paris.

Utan att kanske sjelf veta det, stod han utanför ett hus, som också har sin märkvärdighet daterad från första revolutionen.

I detta gamla hus bodde Maximilian Robespierre.

Han hyrde ett par små, nästan ruskiga rum i andra våningen, men derifrån styrde han icke desto mindre, under loppet af mer än tre år, den stora republiken.

Från detta hus fördes han den 30 September 1791 af det jublande folket, som, spännande sig framför hans vagn, drog honom jemte Pétion, begge bekransade med eklöf, i triumf till la cour des Feuillants, der national-församlingen då hade sina sammanträden.

“Vive Pétion! vive Robespierre!“ skallade under hela vägen omkring de begge folkgunstlingarne, de begge afgudarne.

Tre år derefter stannade framför porten till samma hus ett annat åkdon, på hvilket, jemte flere olyckskamrater, samme Maximilian Robespierre satt.

Men den förre triumfatorn hade sina begge armar bakbundna, och, i stället för eklöfskransen, bar han den blodiga duk, hvarmed man förbundit hans sårade hufvud, för att kunna lägga det lefvande under guillotinen.

Folket, som äfven denna gången jublande förde honom till afrättsplatsen, lät åkdonet dröja en stund vid porten, troligtvis för att låta den förre afguden i förbifarten öfvertänka alla afgudars vanliga öde.

I samma fönster, hvarifrån han i tre års tid med hänryckning lyssnat till lefve-ropen, såg han nu de eländigaste qvinnor dricka, spela och vinka honom upp till sig med de oblygaste åtbörder, och allt detta under folkets fortfarande bifall.

Derefter fortsatte den hemska kärran sin ännu hemskare bana.

“Hvilken ypperlig pittoresk scen!“ hviskade i Armands öra en ungdomlig röst.

Armand vände blickarne från kartan och mötte sin vän poetens.

“Ni, Armand, stående under lyktan med kartan i handen“, fortfor Eugène, “soldaterne vid muren der med bajonetterna mot deras bröst, arbetarne der som resa barrikaden, och allt under skydd af nattens mörka vinge ... Det är en scen för målaren och skalden ... Också har den gifvit mig en ny, eldfängd idé för min sista vers ... Medan ni, Armand, flyger med ögonen öfver Paris, sporrar jag min pegas till en flygt mot Pinden.“

Poeten framtog ånyo sitt plån och sin penna.

Armand kastade en blick på barrikaden och sina dermed sysselsatta vapenbröder.

“Det gör mig ondt, monsieur Eugène“, sade han derefter till poeten, “att jag ånyo måste be er stoppa in ert plån och er penna ... Icke heller nu ha vi tid att skrifva vers.“

“Icke heller nu? ... Men hvad är det då nu igen?“

“Det är nog, kamrater!“ ropade Armand till de arbetande.

“Hvad är det som är nog?“ frågade Eugène.

“Barrikaden är färdig“, svarade Armand.

“Färdig? ... den är ju knappast hälften så hög som den bör vara“, anmärkte Eugène.

“Den är tillräcklig“, förklarade vår hjelte.

Bluserne upphörde med arbetet och samlade sig omkring sin anförare med ett “men?“ på hvarje tunga.

“Vi måste nu dela oss“, svarade anföraren, “och sprida oss till andra trakter af staden.“

“Och barrikaden?“

“Lemna vi qvar naturligtvis.“

“Åt hvem?“

“Åt regeringens soldater, i fall de vilja ha den.“

“Och ingen skall försvara den?“

“Nej, icke vi åtminstone.“

“Hvad vill det säga?“

“Hvarför ha vi då byggt barrikaden?“

“Är det för att göra presenter åt soldaterne som vi mödat våra armar?“

“Alldeles såsom nyss vid högvakten.“

“Det här är besynnerligt.“

“Oförklarligt!“

“Kort och godt, vi förstå er icke, monsieur Armand.“

Dessa voro de frågor och anmärkningar, som från alla sidor stormade mot den unge anföraren.

“Kamrater!“ sade denne helt lugn, “när legionen i går afton enhälligt lemnade mig befälet, emottog jag detta med ett vilkor ... hafven I redan glömt detta vilkor?“

“Visst inte ... men ...“

“Mitt vilkor var“, påminde Armand, “att ingen på fyra dagar skulle fordra räkenskap af mig för mitt handlingssätt, utan alla blindt lyda mina befallningar.“

“Det är sannt ... men ...“

“Ännu har icke ett dygn förflutit“, sade Armand, “och redan vägrar man att lyda mig.“

“Nej, vi vägra icke ... vi lyda er“, ropade alla.

“Men man fordrar räkenskap af mig“, yttrade vår hjelte något förtrytsamt.

“Nej, nej! ... tala icke mer derom.“

“Vi ha förtroende till er, monsieur Armand.“

“Ja, ja!“ instämde alla.

“Jag är anförare för frie män“, sade denne blidkad, “och kan följaktligen icke handla såsom despot.“

“Bravo! lefve Armand Cambon!“

“Tyst!“ befalde Armand; “jag vill derför förklara ...“

“Behöfs inte!“

“Vi ha ju sagt, att vi hysa förtroende till er ... Ni eger blott att befalla.“

“Jag befaller er att tiga och att låta mig tala.“

Det blef tyst.

“Om vi dröjt qvar i högvakten“, började Armand sin förklaring, “hade vid inom fem minuter varit kringrända och belägrade ... Inom en qvarts timme hade vakthuset varit nedskjutet och vi alla begrafne under dess ruiner.“

“Ja, ganska sannt“, medgåfvo alla.

“I stället stå vi nu alla helbregda på rue S:t-Honoré, alla beväpnade med de vapen, dem vi såsom troféer burit från den högvakt vi stormat.“

“Ja, det var en mästerkupp, som ej har sin make.“

“Vidare“, fortfor Armand, “hafva vi här rest en barrikad ... Men om vi dröja vid den i fem minuter till, skola vi vara anfallne både fram och bak samt nedhuggna, emedan vi svurit att icke blifva fångar ... Seger eller död är vår lösen ... Fångenskapen är ett ord, som icke finnes för oss.“

“Sannt ... Inga fångar! ... endast segrare eller döde!“ yttrades med full beslutsamhet från alla sidor.

“Men I veten ej hvarför vi stormat högvakten eller hvarför vi reste barrikaden, när meningen icke var att vi skulle bibehålla den förre eller försvara den sednare.“

Alla tego, men kastade frågande blickar på anföraren.

“Jo“, upplyste denne, “innan midnatt skall det vara bekant öfver hela Paris, att trettio obeväpnade arbetare stormat och intagit en högvakt, fyrtio man stark, samt gjort dem alla till fångar, och detta ehuru en truppstyrka af fyratusen man stod uppstäld på place de la Concorde, det vill säga, på ett afstånd af endast tvänne skotthåll från samma högvakt ... Följden deraf blir att innan gryningen skall det knappast finnas någon enda högvakt i Paris, som icke är anfallen och belägrad af folket.“

“Ja, ja! bravo, bravo!“

“Tyst ... Vidare skall det heta, att i hörnet af rue S:t-Honoré och rue Duphot eller midt i hjertat af staden en barrikad blifvit byggd, fastän två bataljoner municipal-garde stodo slagfärdiga på rue de Rivoli vid Tuileriernas staket eller på allenast ett skotthålls afstånd, och tre bataljoner af linien bivuakerade på boulevard Madeleine, som är mindre än ett skotthåll från barrikaden ... Deraf skall följa, att innan morgondagen är minst halfva Paris betäckt af barrikader.“

“Ja, utan tvifvel ... bravo!“

“Således hafva vi på eftermiddagen sammanvigt ett äkta par, högvakten i Champs-Elysées och barrikaden på rue S:t-Honoré ... Ännu består familjen blott af tvänne personer ... Men i morgon skall solen belysa en barnaskara, som intet öga kan räkna och inga kanoner förstumma.“

“Bravo! lefve Arm ...“

“Tyst!“ påbjöd anföraren; “hören I nu?“ tillade han lyssnande.

“Ah, de komma från rue de Rivoli“, hviskade en.

“De komma äfven från boulevarden“, hviskade Armand.

Derefter gaf anföraren hviskande order till fyra af sina vapenbröder. De fyra, likaledes hviskande, upprepade dem för de öfrige.

Armand gaf nu ett tecken och alla försvunno från platsen med hindens snabbhet.

Soldaterne och kusken stodo qvar. De förre rådslogo en stund med hvarandra och smögo sig slutligen bort. De blygdes kanske för att möta de anryckande trupperna. De hade förlorat sina vapen, och en fransk soldat, som förlorat sitt gevär utan att kunna försona förlusten med en framvisad blessyr, gör bäst i att smyga sig bort, när han ej kan skjuta sig för pannan.

Kusken linkade till sina hästar, hvilka äfven stodo qvar och icke tycktes hafva något emot att omnibusen, deras gamla påhäng, låg kullstjelpt och full med stenar.

“Det var då bara för roskull!“ mumlade kusken förargad mellan tänderna; “men“, tillade han något ängsligare, “det är inte rådligt att stå nära en barrikad utan annat sällskap än hästar ... Man kunde lätt falla på den tanken att jag ensam gjort det der för mitt nöjes skull, fastän jag på det hela taget endast varit tvungen dertill med hugg och slag ... Ah, der komma soldater flocktals.“

Derefter började han klaga öfver förlusten af sin omnibus och skrika som en galning.

Hästarne voro lugne. Men så hade de ock otvifvelaktigt bättre samvete än deras herre.

Klockan led på sju, när ett ungt par arm i arm vek af från boulevarden inpå rue de la Paix.

“Jo, min gode Félix, vid boulevard des Italiens måste vi ha vårt magasin“, sade den ena af paret, en ung, smärt och elegant klädd qvinna.

“Visserligen, Collette“, svarade Lyonäsaren; “men det blir dyrt ... Betänk tolftusen francs i hyra bara för magasinet, och utskylderna, som rätta sig efter hyran, gå då till 600 francs. Dertill kommer 200 årligen i skatt för la grande patente, ty det är klart att jag måste drifva rörelsen i stort.“

“Det finnes då äfven ett petite patente?“

“Ja, men då får jag ej sälja en gros och icke exportera mina tillverkningar ... Vidare måste jag skatta för portar och fönster, så till exempel för porten till mitt magasin 22 francs samt 2 för hvart fönster. Ännu har jag ej räknat de rum, som vi sjelfva skola bo uti.“

“Boden bör vara stor och grann och man får icke se på hvad den kostar ... Men vi kunna nöja oss med ett enda boningsrum, och ett sådant få vi hyra oss för mindre än tvåhundra francs ... Det är ju så, att den, som betalar mindre än tvåhundra francs i hyra, slipper betala någon skatt?“

“Ja ... Men man får ej ett rum vid boulevarden för tvåhundra francs.“

“Det är onödigt att bo vid boulevarden ... vi kunna bo hvar som helst; vi få knappa in på allt som rörer vår egen beqvämlighet ... det är ej med den husliga lyckan som med den årliga beskattningen, att den rättar sig efter hyran.“

“Mycket rätt, Collette, och allt skall bli så bra så.“

“Jag är öfvertygad derom, ty du är en god gosse, Félix; du skall också bli nöjd med mig ... Jag både skrifver och räknar temligen bra, så att du ej behöfver anmärka något mot bokföringen.“

“Det tror jag också ... Ja, vi skola bli det lyckligaste par ... Men i en sak är jag ännu icke ense med mig sjelf.“

“Och hvad är det?“

“Om jag bör ha fixa priser på mina tillverkningar.“

“Det bör du icke ... Bättre herrar köpa aldrig sina kläder hos skräddare med fixa priser, och du kommer att få många bättre kunder, du.“

“Det är icke så gifvet det, Collette.“

“Icke det? ... Jag, som varit kammarjungfru hos en hertiginna, skulle således icke kunna skaffa oss de förnämsta kunder? ... Jag sitter i boden, jag, förstår du, och jag vill se den som icke skulle ge hvad jag begär ... Var lugn, gode Félix.“

“Du känner då många förnäma herrar, Collette?“ frågade Félix, icke alldeles lugn.

“Ja, ganska många, till och med flere än som kunna rymmas i vår blifvande bod.“

“Aj!“

“Du kan vara trygg, Félix ... jag låter icke pruta med mig hvarken i ett eller annat.“

“Vi måste, åtminstone till att börja med, undvika allt öfverflöd för vår egen del.“

“Ganska riktigt ... Också går jag blott en gång i månaden på vaudevillen ... Men du måste också, å din sida, låta bli att röka mera än en cigarr i veckan, ty det är mycket dyrt att röka cigarrer[5], isynnerhet om de skola vara goda, ty dåliga vill jag icke veta af.“

“Ja, det skall nog bli bra, Collette ... Men i början blir det nog bekymmersamt ... Jag kan just icke påräkna mycket af min far ... han är visserligen förmögen, men jag har många syskon och ...“

“Men du glömmer då att jag är långt ifrån att sakna medel ... jag skulle knappast vilja gifta mig utan att allra minst hafva lika mycket som min man att föra i boet ... Hertiginnan har ...“

“Ah, du har då redan nämnt något för hertiginnan?“

“Ja, min vän, och hon har lofvat oss vida mera än jag någonsin kunnat drömma om ... Du tror kanske icke, när jag säger dig att hon lofvat oss trettiotusen francs!“

“Trettiotusen francs!“ ropade Félix, stannande förvånad.

“Dessutom har hon lofvat att framdeles vara oss till nytta, om vi skulle behöfva henne.“

“Hon håller då mycket af er, den goda hertiginnan?“

“Jag tror visst att hon har skäl att vara nöjd med mig ... Men jag misstänker ändå att det ej är helt och hållet för min skull som hon ger oss så mycket pengar.“

“För hvems då?“

“Hertiginnan sätter stort värde på din förträffliga kusin.“

“På Armand?“

“Ja ... jag vet icke hvad tjenster din kusin kunnat bevisa hertiginnan, men när hon hörde att jag tänkte gifta mig med en nära slägting till honom, blef hon gladare än jag någonsin på länge sett henne ... Jag tror att om jag hade begärt hundratusen francs, så skulle hon ha gifvit mig dem.“

“Det är vackert nog det som är, tycker jag ... Vi äro då redan rika, älskade Collette.“

“Men vi skola likväl börja som om vi vore fattiga“, sade den förståndiga fransyskan; “ty endast på det sättet kunna vi bli rika och motse den tid, då jag hvar afton kan gå på vaudevillen och du hvar dag röka din cigarr ... En cigarr för fyra sous, det skall smaka dig något det, gode Félix.“

Sålunda pjollrande om framtiden, närmade sig de unga tu ett mycket stort hus vid den gata, på hvilken de befunno sig och stannade framför en hög port prydd af bildhuggeriarbete, fauners hufvud förenade medelst guirlander.

Porten var öppen och flere personer visade sig deruti, samtalande med mycken liflighet.

Collette igenkände snart portvaktaren samt både hertigens och hertiginnans betjenter.

En af de sistnämnde sprang emot Collette.

“Ah hvilken olycka! hvilken ryslig olycka!“ ropade denne.

“Hvad är det?“ frågade Collette.

“Hertiginnan ...“

“Hvad är det om hertiginnan?“ ropade Collette förskräckt.

“Hertiginnan har farit bort ...“

“Nåväl? ... Hon skulle ju fara bort på eftermiddagen?“

“Men hon har rymt.“

“Rymt?“

“Rymt med baronen.“

“Baronen!“

“Ja, med baron S:t-Bris.“

Collette måste stödja sig vid Félix’ arm, för att ej sjunka till gatan.

“Det är icke möjligt!“ ropade hon slutligen; “jag säger er att det icke är möjligt!“

“Men det är dock sannt“, intygade en af hertigens betjenter; “hertiginnan skulle, såsom hon föregaf, fara till sorghuset klockan fyra och for verkligen ... Men en timme efter hennes affärd, fick hertigen ett bref ...“

“Från hertiginnan?“

“Nej, men från baron S:t-Bris.“

“Och i detta bref?“

“I detta bref, som hertigen nästan vansinnig af sorg och harm uppläst för oss alla ...“

“I detta bref? ... Och hvad skrifver baronen i detta bref?“ frågade Collette med en bestörtning, som ej kan beskrifvas.

“Han underrättar helt enkelt hertigen derom, att han och hertiginnan, som icke kunna lefva utan hvarandra ...“

“Som icke kunna lefva utan hvarandra!“ upprepade Collette; “baronen och hertiginnan! ... Ah, det är en nedrig osanning! ... en osanning svartare än natten!“

“Men så står det likväl i baronens bref“, förklarade betjenten.

“Nå, hvad står der vidare?“ sporde Collette.

“Hvem kan komma ihåg allt? ... Men för öfrigt var det en mängd artiga ordalag och äfven några knapphändiga helsningar på hertiginnans vägnar.“

“Och hvart skulle de då ha begifvit sig?“ frågade Collette.

“Det aktade de sig nog för att säga“, menade betjenten.

“Men hertiginnan ... hertiginnan har ej skrifvit något?“ frågade hennes kammarjungfru.

“Det känner man ej ... Det är nog möjligt att hon förr eller senare egnar den stackars hertigen något trösteord, ty hon var ju en sådan ängel i godhet, er sköna hertiginna“, tillade betjenten försmädligt.

“Vacker ängel!“ tillade en annan betjent; “men jag anade nog att det så skulle sluta ... Baronen var ju efter henne öfverallt, som fjäriln efter blomman.“

“Men blomman var icke efter fjäriln“, svarade Collette. “Oh! det hänger aldrig rätt tillsammans!“

“Nej, det vore väl synd att säga“, yttrade betjenten; “men jag har åtminstone icke det på mitt samvete, att jag sett och blundat, att jag hört och tegat.“

“Hvad är det som ni sett och ej blundat för, som ni hört och ej förtegat?“

“Hertiginnans och baronens förhållande, kan ni väl förstå ... Jag varnade hertigen, men han var döf för min varning.“

“Men jag, som dagligen omgifvit hertiginnan, har hvarken hört eller sett något“, förklarade Collette med fast ton.

“Ack! fruntimmer de se och höra på ett eget sätt ... När frågan är om kärleks-affärer, så ha de särskilda ögon och öron ... Jag håller vad, mademoiselle Collette, att ni burit mer än en billet-doux från hertiginnan till baronen och, för att ej gå tomhändt tillbaka, fört hem mer än en louisd’or, som ni likväl ej framburit.“

“Nedrige!“ ropade kammarjungfrun, darrande af harm.

“Monsieur!“ blandade sig Félix ändtligen i samtalet, i det han vände sig mot hertigens betjent; “det kunde falla mig in att för evigt tillsluta det öga, som icke kan blunda, och den mun, som icke kan tiga.“

Betjenterne svarade med en skrattsalfva.

Lyonäsaren ryckte sig lös från Collettes arm, för att genast sätta sitt infall i verket.

“Félix!“ bad Collette, användande alla sina krafter för att tillbakahålla sin älskare; “Félix, ingen öfverilning! ... det gifves förolämpningar, som äro under en menniskas värdighet att hämnas ... O! min arma hertiginna!“

I detsamma hördes en klocka ringa i porten.

“Ah! hertigen!“ ropade betjenterne, hvarefter de skyndsamt drogo sig in i porten och försvunno.

“Nå, ämnar icke mademoiselle stiga in?“ frågade portvaktaren.

Collette svarade ej.

Så godt som hängande vid sin älskares arm, syntes hon döf för allt utom för sina egna tankar.

“Ni älskar aftonluften“, yttrade portvaktaren; “nå, gerna för mig, bara ni aktar er för att bli enleverad af patrullen, hvilket är värre än att bli enleverad af baroner.“

Derefter gick han in och tillstängde porten efter sig.

Félix och Collette stodo qvar på gatan, tysta, grubblande och icke hörande de raska stegen af en person, som, kommande från boulevarden, närmade sig dem.

“Ah, der har jag er, jag anade det“, ropade gladt till dem en bekant röst.

De tu vände sig om och igenkände Armand Cambon.

“Jag ämnar mig till andra sidan Seinen“, fortfor han; “men som jag anade att träffa Félix hos er, Collette, så tog jag denna väg, för att i förbifarten springa upp och önska er en rolig afton.“

“En rolig afton!“ upprepade Félix dystert; “oh! här står mycket illa till!“

“Ja, monsieur Armand!“ tillade Collette snyftande; “en stor olycka! ... o min Gud!“

“Men så tala då!“ ropade Armand med bestörtning, liksom kände han på förhand att denna olycka äfven gälde honom; “tala då ... i himlens namn, hvad har händt?“

“Hertiginnan“, snyftade Collette.

“Hertiginnan!“ skrek Armand, gripande kusinen och kammarjungfruns händer samt tryckande dem så hårdt att de begge nästan signade ned till gatan; “talen ... hvarje sekunds dröjsmål ger mig döden!“

Ofta afbruten af sina tårar och verop, berättade Collette allt hvad hon nyss hört af betjenterne.

Armand stod som förstenad.

Félix lemnade sin älskarinnas arm och fattade sin kusins. Den starke behöfde stödjas af den svage.

“När jag sammanlägger detta med de rykten, som både hertigens betjenter och han sjelf med så mycken ifver framfört till mig“, slutade kammarjungfrun sin berättelse, “stannar jag i den fulla öfvertygelsen om att det rysligaste anslag är å bane mot min stackars hertiginna och att det skall lyckas, om ej himlen beskyddar henne.“

“Ja“, mumlade Armand med dof röst, “denna djefvulska plan, som jag anat, som jag fruktat, har då ändtligen mognat och lyckats ... Men“, tillade han, gående af och an på gatan med hopvridna händer, “hur vill jag rycka den arma ur vilddjurens klor! ... hur vill jag rädda henne från det förderf, hvaraf hon hotas! ... Evige Gud! gif mig ett ljus i denna natt, endast en gnista, endast ett spår, om det också icke vore annat än vindens, och jag skall finna röfvarkulan, om jag än måste genomgräfva Montmartre ... Jag skall ega hjeltars mod i mitt bröst och i min arm titaners styrka! ... Eviga, förbarmande himmel!“

Den unge förtviflade mannen höjde sina begge armar mot den mörka himmelen.

Och himmelen hörde honom.

“Tyst och kom närmare!“ bad en mild stämma nära invid Armands hufvud.

Armand, Félix och Collette vände sina ansigten dit, hvarifrån rösten kom.

De sågo i ett fönster på nedra botten till det hus, som var närmast hertigens, ett silfverhvitt hufvud.

“Den blå mannen!“ ropade Collette, hemtande andan.

“Den blå mannen!“ ropade Armand, rusande till fönstret och, fattande med sina begge händer om det silfverhvita hufvudet, kysste han dess kala hjessa.

Han tyckte att han hade himmelen i sin famn.

“Stilla, stilla! ni qväfver mig, unge man!“ sade den blå mannen pustande.

“Ni bad mig komma närmare!“ stammade Armand; “ni hade då något att säga mig i denna sak, förstås att det måste vara denna sak, ty det kan icke vara någon annan ... Ni vet något, ni har hört något, sett något? ... Ett ord, blott ett enda ord! ... Hela mitt lif för ett ord!“

“Men sansa er då och låt mig tala“, bad den blå mannen.

“Jag har sansat mig, jag är lugn nu, tala, tala!“ bad Armand, läggande sitt ena öra tätt intill den blå mannens mun och tryckande begge händerna hårdt mot sitt hjerta, ty det var dess röst han behöfde qväfva.

“Jag har hört allt hvad man denna afton talat på gatan“, började den blå mannen; “jag har hört hvad ni nyss talat, äfvensom hvad andra talat före er.“

“Ni har hört ... Ah!“

“Jag såg ungefär klockan fyra en vagn utanför hertiginnans port.“

“Ni såg vagnen ... Oh!“

“Jag såg en karl på kuskbocken som jag trodde mig känna igen.“

“Och denne var?“

“En af desse olycklige, som endast af polisens hand kunna ryckas från brottet, men som snart slita sig derifrån, för att återvända på samma rysliga bana.“

“Vidare! vidare!“

“Jag hörde denne tala med en person, som han kallade monseigneur.“

“Det var hertigen ... Ni känner hertigen personligen?“

“Nej, men jag hörde denne monseigneur, hvem han nu vara må, gifva några order åt ifrågavarande kusk.“

“Han gaf order, hertigen gaf order åt banditen på kuskbocken ... tala, tala, i himlens namn!“

Den blå mannen upprepade nu det mystiska samtal på gatan, som läsaren redan känner.

“Ah! ni nämnde att det var en baron som skulle möta vagnen“, yttrade Armand.

“Ja, det var en baron, men jag hörde icke hans namn“, svarade den blå mannen.

“Baron S:t-Bris, ingen annan än baron S:t-Bris“, mumlade Armand, klösande rappningen från muren; “men stället, der han skulle möta vagnen? ... Ni finner att det är det vigtigaste, att allt beror på att veta stället ... O himmel! om ni skulle ha glömt det! då vore allt fåfängt, allt förloradt! ... stället, stället!“

“Jag hörde det, men låt mig tänka efter.“

“Gata eller öppen plats?“

“Gata ... ja, det var en gata.“

“Namnet, namnet! ... Men jag förvillar er, jag skall vara lugn“, försäkrade Armand, släppande ned på gatan en stor kalkskifva, som han nyss rifvit från muren, hvarefter han började söka sig en ny.

“Rue S:t-Etienne!“ ropade slutligen med synbar glädje den blå mannen.

“Rue S:t-Etienne!“ ropade Armand, kastande sig tillbaka och med handen för pannan.

“Rue S:t-Etienne!“ upprepade han med ett glädjerop och tog ett skutt mot den blå mannens fönster.

Men den blå mannen, som säkert misstänkte att det var frågan om en ny omfamning, drog sitt hvita hufvud visligen in i rummet.

“Rue S:t-Etienne!“ mumlade Armand, orörligt stannande invid muren och öfverläggande med sig sjelf.

Collette och Félix, som under Armands samtal med den blå mannen endast varit öron, bestormade nu den förstnämnde med en mängd frågor om de förhoppningar, som kunde vara förknippade med berörde gata.

“Men så tala då till oss!“ bad Collette; “ni synes glad och full af hopp ... ni tror då att ...“

“Jag räddar henne“, inföll Armand, “ja, jag räddar henne eller dör ... Kär ni härnäst återser mig, återser ni mig med henne ... och återser ni mig ej, så tänd ljus i kyrkan för er hertiginna och för mig ... Men jag skall rädda henne, jag känner att det skall lyckas mig ... det gifves intet hinder så stort, som jag ej skall besegra ... Gud, som visat mig vägen, skall äfven föra mig till målet.“

Den vackra Collette kysste Armands begge händer.

“Men nu till handlingen?“ yttrade han med ett lugn, som blef allt fastare; “ni, Collette, går genast upp till er och låtsar tro på den dikt man hopspunnit ... Om man deruppe misstänkte att ni anade det rätta förhållandet, vore ni förlorad, ty dessa bofvar kunna allt ... Men du, Félix, måste uträtta ett vigtigt ärende åt mig.“

“Jag är färdig, hvad är det för ärende?“

“Du skyndar till Bastilj-platsen“, hviskade Armand i sin kusins öra; “och när du kommit dit, viker du af in på rue de Faubourg S:t-Antoine ... Du stannar vid hörnet af denna gata och rue de la Bonne-Graine. I detta hörn är en vinbod med tillstängd jerndörr af knappt två alnars höjd. På denna dörr bultar du fyra hårda slag med knogen, och när man innanför frågar, hvem det är, svarar du blott dessa ord: bröd eller döden, och man öppnar för dig. Inkommen frågar du efter Simon.“

“Jaså Simon, ja, jag vet.“

“När du träffat Simon, säger du till honom att, om jag icke klockan tio, såsom öfverenskommet är, skulle infinna mig, han icke desto mindre och utan att vänta på mig sätter vår plan i verket.“

“Ingenting vidare?“

“Nej ... Det är möjligt att han frågar dig om orsaken till mitt uteblifvande, men du svarar då blott att en sak af högsta vigt qvarhåller mig på annat ställe ... men icke ett halft ord om hvad som här är fråga om.“

“Jag skyndar“, sade Félix.

“Och Félix skall gå ensam hela denna väg?“ frågade Collette ängsligt.

Félix skrattade åt Collettes ängslan.

“Monsieur Armand!“ sade hon, “jag hyser en viss fruktan för att gå upp i hertigens hotel ... det är troligt att man redan anar att jag misstänker något ... Jag tror det vara klokast af mig att följa Félix.“

“Och äfven ganska nyttigt för honom“, förklarade Armand till begges stora glädje; “i sällskap med ett fruntimmer befarar Félix ej att bli anhållen af patrullerna, och dessutom vore ingen så fintlig att lura dem som ni, vackra Collette ... Äfven vore er närvaro bra för den händelse att Félix ville blanda sig i någon äfventyrlig affär ... Glöm icke, Félix, att jag förbjudit dig att deltaga i all strid och att jag står i ansvar för dig hos dina föräldrar. Inga andra än Parisare behöfva deltaga i den stundande kampen, och Paris skall nog veta reda sig utan Lyon.“

Félix mumlade något mellan tänderna.

“Derför när du uträttat ditt ärende“, fortfor Armand, “låter du ingenting qvarhålla dig på stället, utan aflägsnar dig genast och går hem ... Det blir lätt för dig att lyda mig, om du tänker på din beskedliga mor.“

Félix teg och såg ned på gatan.

“Det är då afgjordt att jag följer Félix“, yttrade Collette, slående ihop händerna af glädje.

“Ja, och jag beundrar er raskhet“, smickrade Armand.

“Godt! låtom oss skynda då!“ ropade Félix.

“Farväl med er, mina vänner!“ helsade Armand.

Félix och Collette omfamnade sin frände och aflägsnade sig mera springande än gående.

Armand vände sitt ansigte mot fönstret, hvaruti det silfverhvita hufvudet ännu syntes.

“Monsieur!“ sade han, blottande sitt hufvud, “nämn mig i morgon den eld, ni vill att jag skall springa igenom, eller det haf, ni befaller mig simma öfver, och jag gör det.“

“Ni tror då att den ringa upplysning, jag gifvit, kan vara er till någon nytta?“ frågade den blå mannen.

“Ack, monsieur!“ svarade Armand, “ni har räddat ett menniskolif.“

“Ett menniskolif!“ upprepade den blå mannen, och hans ansigte glänste genom mörkret.

“Ja, mycket mera än ett menniskolif“, bedyrade Armand med handen på hjertat; “ni har räddat den bästa, den ädlaste bland qvinnor!“

Derefter hastade den unge mannen bort och försvann i en af sidogatorna.

“Hå!“ sade den blå mannen med tacksam blick och hopknäppta händer; “det var ändå något ... O, min Gud, hvad säger jag! ... det var mycket för en förlorad dag!“

Den blifvande Pariser-skräddaren och hans blifvande hustru styrde, såsom anbefaldt var, kosan mot Bastilj-platsen.

Vi medfölja dem, utan att derför följa hela deras samtal under vägen, emedan det vore för vidlyftigt.

I allmänhet finnes inga som hafva så mycket att säga hvarandra som älskande.

Och likväl tyckes det som man borde hafva sagt allt, när man sagt: “jag älskar dig“, emedan allt ligger i de orden.

Men saken är den, att man för ombytes skull äfven vill säga något nytt och derför börjar man säga om just detsamma, upprepa samma ord, och de klinga lika nya och vackra som när man hörde dem första gången.

Dock medgifves, att ingen ointresserad eller tredje person står ut med att lyssna till repetitionen.

Med ett par älskande i Frankrike är likväl förhållandet något annorlunda, då det är älskande som tänka gifta sig.

Det ingår allt mycken prosa i deras kärlekspjoller, och det kan vara så godt det.

Det har nog sin nytta med sig att på förhand vänja sig vid en prosa, som blir alltför öfverraskande och störande, om den först kommer efter brölloppet, d. v. s. att veta något förut hur det liknar sig på andra sidan sällhetens tröskel.

Félix och Collette fantiserade således icke blott om de blommor, hvarmed de skulle beströ sig sjelfva och den väg, de ämnade vandra, utan äfven om det slags grönsaker, som duga att äta, ehuru man i södern verkligen har mindre skäl att sörja derför än i norden.

Man talade om det blifvande hushållet och hvilket naturligtvis skulle ställas på den allra förståndigaste fot.

Men man talade äfven, och kanske allra mest, om den stora rörelse som Félix Lambert skulle drifva.

Anspråken stego i den mån de unga tu aflägsnade sig från rue de la Paix.

Félix Lambert exporterade redan sina tillverkningar till alla verldens kanter. Han skickade byxor till Amerika, frackar till Asien och ytterrockar till Afrika, och detta allt till sådan myckenhet att han glömde Europa, som kanske mest vore i behof af hans ypperliga klädesplagg.

De fördystrade icke sin ljusa tafla med något ord om hertiginnans öde, ty Félix hade försäkrat Collette, att när Armand sagt att han skulle rädda henne, så vore detta så godt som redan verkstäldt, och Collette hade lika stort förtroende till Armands förmåga som Félix.

Icke heller hade de kommit att tänka på att deras afton-promenad i sjelfva verket var en vandring i gryningen af en revolution och att de byggde sina framtidsslott på glödande vulkaner.

Men ju närmare de nalkades Bastilj-platsen, desto flere törnar ledo deras menlösa fantasier.

Deras uppmärksamhet började småningom dragas till det, som omgaf och mötte dem.

Ju smalare gator de passerade, desto flere föremål för deras blickar.

“Har du märkt, Collette, det besynnerliga förhållandet med portarne?“ frågade Félix.

“Ja, jag har märkt att det gläntas nästan på hvarje port, som vi gå förbi“, svarade Collette.

“Men så snart någon patrull går förbi, tillslutes porten.“

“Och när patrullen aflägsnat sig, öppnas den ånyo och flere hufvud titta ut.“

“Du har märkt det lika väl som jag, kan jag höra.“

“Jag undrar just hvad det betyder?“ frågade Collette.

“Man har något i sinnet för morgondagen, kanske för natten.“

“Du har icke hört något derom af Armand?“

“Du hörde hvad han sjelf sade mig ... han vill ju att jag skall krypa undan, när det smäller ... Visst är det sannt att Paris kan reda sig utan Lyon, men fransman som fransman, tycker jag.“

“Ah, du skulle då verkligen ha lust att deltaga i striden, om det blefvo någon?“ frågade Collette.

“Hvarför icke? ... Skulle jag kanske med kall blod stå och se på hur mina bröder blöda?“

“Men om du stupade, om du doge?“

“Nåväl?“

“Dina föräldrar?“

“Skulle ha mera glädje af en son, som stupat för friheten, än af den fege, som bär deras namn.“

“Och jag, Félix? jag?“

“Skulle rodna af blygsel, om man en dag pekade fingret åt din man.“

Collette teg.

“Men Armand, som förbjudit dig?“ invände hon efter en stunds tystnad.

“Men hvarför deltager då Armand sjelf så ifrigt i dagens händelser? ... Hvarför skall min stackars farbror på Bicêtre vara mera afundsvärd än min fader i Lyon? ... Du kan icke föreställa dig hvilket stort inflytande Armand utöfvar på alla, både bättre och sämre ... Tidigt i morse tog han emot besök af de mest berömda namn i hela Frankrike ... Jag såg Ledru Rollin, Louis Blanc, Marrast och flere andra ... Alla dessa rådslogo med min kusin, och i de flesta fall var det hans råd som blef det gällande.“

“Armand är född till något stort“, menade Collette.

“Men jag är född bara för att sy kläder“, anmärkte Félix med mycken bitterhet.

Lyonäsaren började blifva något mindre hänryckt af sitt yrke, och hans omtanke nyss för hela verldens garderob afsvalnade allt mera.

Den vackra Collette uppbjöd hela sin förmåga för att återföra sin älskare tillbaka till det stora magasinet vid boulevarden, icke dervid glömmande den lilla anspråkslösa kammaren, hvars hyra icke finge öfverstiga 200 francs.

Men allt var fåfängt. Hvarje steg, som närmade Félix till målet för hans vandring, ökade hans revolutionära anlag och satte hans blod i en lifligare svallning.

Han började tala om menniskans rättigheter och om strider på gatorna; om sunda förnuftet och om nedkastning af möbler från fönstren på soldaterne; om Guds hand, som vakar öfver folken och om det arma folket, som använder sin sista sou till kulor och bly.

Med ett ord, den blifvande skräddaren tänkte på nålar långa som musköter och på pressjern tunga som barrikader.

Han sprättade upp soldater, i stället för att lappa ihop dem, hvilket annars anses så lönande icke mindre för kompani-chefer än för skräddare.

I stället för knapphål, öppnade han grafvar. Hela verlden var för honom en verkstad, der man blott skar till, utan att taga mått förut eller sömma efteråt.

Nyss hade han knappast haft ögon för de truppafdelningar han mött; nu mönstrade han hvarje soldat, och alltid med synbar förargelse.

Han började, till Collettes stora förskräckelse, gnola på melodier till revolutionära sånger och taga ut stegen, så att den stackars kammarjungfrun med möda kunde följa honom, under det hon bemödade sig att med sin lilla hand stoppa till sin älskares mun, som blef allt större och större.

Den arma Collette började gråta.

“Gråt blod, så tyrannerne blekna!“ ropade skräddaren.

“Du gör oss olyckliga, Félix!“

“Hvad gör det, allenast mitt fädernesland blir lyckligt!“ fortfor skräddaren med en stor åtbörd.

“Men du tänker alls icke på mig?“

“Du skall slåss vid min sida, Collette!“

“Nej, jag tackar.“

“Du skall stupa vid min sida, Collette!“

“Men du är då alldeles förryckt ... O, hvarför skulle Armand skicka oss hit!“ tillade Collette suckande.

Hertiginnans kammarjungfru hade rätt.

De gator, de passerade, voro icke egnade att stäcka vingarne på den revolutionäre anden.

Från hvarje port, hvarje fönster, hvarje glugg, gapar ett blodigt minne från förra revolutioner, minnen som oemotståndligt tyckas tilltala oss och mana till nya strider.

Isynnerhet är detta förhållandet med rue du Faubourg S:t-Antoine, på hvilken de unga tu, lemnande Bastilj-platsen, nu veko in.

På denna gata, hvilken sedan de äldsta tider varit och är bebodd af handtverkare, som der hafva sina fabriker och verkstäder, kämpades mördande strider under de tre Juli-dagarne och synnerligast den 28:de.

Tre särskilda gånger rensopades gatan af kartescher, som regnade från de på Bastilj-platsen uppförda batterierna, och en ryslig matta af döde och sårade betäckte hela den långa, breda gatan.

Men mellan hvarje kanonad framvälde nya skaror, liksom växande upp ur de fallnes blod, och störtade slutligen öfver en tredubbel sådd af döde fram på Bastilj-platsen, hvars batterier de stormade och togo.

Vid samma gata bodde år 1791 den bekante bryggaren Santerre, som var chef för national-gardet i Paris och jemväl general för en af republikens härar, hvilka befattningar likväl icke hindrade honom från att brygga öl och tappa det på buteljer.

Bryggaren kommenderade trupperna den dagen då Ludvig XVI afrättades, men det var den under honom lydande grefve d’Espagnac som befalde trummorna röras, när den olycklige konungen ville taga sitt sista farväl af ett folk, hvars olyckor han icke kunnat afhjelpa och hvilket i hans fromma blod hämnades brott, endast begångna af hans fäder.

Gatan har således anor, äfven om man ej räknar dem, som förvärfvats år 1848 både i Februari och Juni.

Félix hade nog af de första, och det fick Collette erfara, som fortfarande sökte stäfja hans ifver.

Ändtligen kommo de till hörnet af berörde gata och rue de la Bonne-Graine.

Collette ryste, när hon blickade in i mynningen af denna smala och mörka gränd. Äfven denna var tyst, men här och der knarrade en port, som öppnades och tillslöts.

Félix upptäckte snart den låga jerndörren, som förde ned till ifrågavarande vinbod. Den var tillsluten, såsom Armand förutsagt.

Félix bultade de fyra föreskrifna slagen.

“Hvem der?“ frågade en röst innanför.

“Bröd eller döden!“ svarade Félix, men så hårdt, att den oroliga, men omtänksamma Collette måste hosta af alla krafter, för att öfverrösta genljuden från gatan och gränden.

“Politiken förstör allt!“ suckade den stackars flickan i djupet af sitt hjerta.

Ungefär vid samma tid som Félix och hans älskarinna stannade framför den lilla jerndörren inom Faubourg S:t-Antoine, stod Armand Cambon utanför det lilla huset vid rue S:t-Etienne och i hvilket, såsom läsaren vet, broder Brédôt bodde.

Armand hade, hvilket jemväl är bekant, efter sin återkomst från Lyon icke flyttat till sitt förra hem, spökhuset.

Han var något missnöjd med Albert och de öfrige ultraradikalerne, såsom vi funnit dels af hans anslutande till National’s parti, dels ock af hans samtal med den förre på opera-maskeraden.

Troligtvis var han icke heller belåten med en granne sådan som broder Brédôt.

Det hade dessutom förargat honom, att Albert, som egentligen hyrt spökhuset och upplåtit det åt honom, icke, enligt sitt löfte, gjort något för att upptäcka, hvem broder Brédôt egentligen vore och i hvad förhållande denne stode till de skatter, som Armand vid ett tillfälle hade påträffat i den der hemlighetsfulla källaren invid rustkammaren.

Föregående natten hade likväl Armand besökt sitt förra hem och der sammanträffat med sin legion, dertill uppmanad af sin fader, invaliden på Bicêtre, hvilken trodde att sonen ånyo borde sluta sig till radikalerne för att verksamt deltaga i den nya rörelsen, utan att dock af dessa låta sig föras längre än han sjelf funne för godt.

Armand och hans kamrater, af hvilka vi redan sett en mindre afdelning i full sysselsättning både inom Champs-Elysées och på rue S:t-Honoré, hade då öfverenskommit att icke väpna sig förrän derpå följande natt, och det var för att sammanträffa med dem som Armand nu innevarande afton begifvit sig på väg till rue S:t-Etienne, hvarunder han passerat rue de la Paix och der fått den underrättelse, som ytterligare bevingat hans fötter på deras färd till spökhusets ödsliga nejder.

Men det var ej förrän klockan nio som det ifrågavarande mötet var utsatt, och som tiden icke ännu hunnit längre än till åtta, så hade Armand god tid på sig för att ostördt kunna speja omkring knutarne af den misstänkte prestens hus.

Efter hvad vi af det föregående inhemtat, hade Armand sina goda skäl till den förmodan, att baron S:t-Bris stode i något förtroligare förhållande till broder Brédôt.

Derför när den blå mannen nämnde rue S:t-Etienne, slog det Armand genast för hufvudet, att presten hade sitt finger med uti anslaget emot hertiginnan.

Armand befann sig således på rue Etienne framför den andliges bostad.

Men han nöjde sig icke blott med att stå framför eller gå omkring den: han lade sig äfven ned på fyra fötter och det så djupt, att han med sina ögon nästan vidrörde gatan.

S:t-Etienne var en dålig och illa stenlagd gata.

Hela fläckar deraf bestodo af bara sand, och det var isynnerhet dessa fläckar som vår hjelte med största noggrannhet synade.

“Ja, det lider intet tvifvel“, sade han för sig sjelf, under det han kröp omkring; “spåren efter en vagn med breda hjul märkas tydligt, och de spår jag här ser äro desamma som jag upptäckte vid början af gatan ... Men här framför porten vrida de sig i en halfcirkel ... Vagnen har följaktligen hållit utanför denna port och sedan återvändt samma väg ... Ja, hit hafva de fört henne, här måste hon vara och här skall jag också finna henne.“

Armand kastade en blick uppåt fönstren på prestens hus.

Ett af dessa fönster var upplyst, men mellan ljuset och rutan var en gardin, som hindrade åskådaren att från gatan urskilja hvad som derinom kunde förehafvas.

Armand närmade sig porten och kände på den. Porten var stängd och låst inifrån.

Han lade örat intill den, men hörde intet.

Hvad skulle han också kunna höra genom en port?

“Jag kan ej göra något annat än vänta till nio, då mina kamrater komma ...“, sade han; “då stormar jag huset, slår in portar och väggar, om det gäller, genomsöker hvarje vrå af röfvarkulan, griper bofvarne och räddar henne ... O! hvarför är icke klockan redan nio!“

“Men“, återtog han genast, “det är en hel timme dit, och timmen har sextio minuter ... Inom mindre än en minut kan det rysligaste brott föröfvas ... Jag kan ej vänta en enda minut, än mindre en timme ... O min Gud! kanske är det redan för sent! ... Jag måste ensam spränga porten, ensam storma huset, ensam nedgöra bofvarne och ensam rädda henne ... Välan, jag gör det!“

Armand tog ett steg, liksom ville han ögonblickligen rusa på porten.

“Men“, sade han hejdande sig, “jag är obeväpnad, och de kunna vara flere, kunna vara beväpnade ... det är icke tillräckligt att jag dör, ty hvartill skulle väl min död kunna gagna henne! ... Om jag blott hade en dolk, en knif ... de fördömda patrullerna! ... jag vågade icke bära något vapen på mig.“

Den unge mannen kastade omkring sig sökande blickar, men han sökte fåfängt ett vapen.

Han trodde att han skulle upptäcka någon mensklig varelse på gatan, men spökhusets trakt var för illa känd, för att kunna vänta någon besökande, allra minst på denna tid af dygnet.

“Ha!“ yttrade han, rätande upp sitt hufvud; “ve mig eländige! jag står här och förhalar tiden och glömmer att jag nära mig har vapen för ett helt regemente samt att jag i egen ficka bär nyckeln till förrådet.“

Armand lemnade prestens hus, kastade sig in i den bekanta trädgården, störtade in i huset, som stod deruti, samt befann sig snart i den kammaren han förra året bebott.

Armand tände en lykta.

Kammarens bohag var ungefär i samma tarfliga skick som när vi sista gången besökte den unge arbetarens boning.

Armand drog sängen från sin vanliga plats och öppnade den derunder befintliga luckan, likväl icke dervid iakttagande de försigtighetsmått, som vi förut en gång bevitnat.

Icke heller kunde man upptäcka den mystiska tråd, som förut varit dragen genom luckan och hade samband med det innersta af källaren.

Det är troligt att dessa försigtighetsmått ansetts öfverflödiga eller alltför vådliga af dem, som efter Armands afresa haft källaren med dess förråd om händer.

Det gick denna gången följaktligen mycket hastigare för vår hjelte att krypa igenom den lilla källaren och sedan komma in i den större, på hvars golf han nedstälde lyktan.

Lyktan spred omkring sig ett matt sken, men man kunde likväl märka att vapenförrådet blifvit betydligt tillökadt sedan vårt förra besök i den underjordiska rustkammaren.

Armand kastade en blick öfver vapensamlingen.

Han tog genast ett par terzeroler och laddade dem. Han stoppade dessutom några patroner i sin ficka. Det var ingen brist på patroner, ty, i stället för en fjerding krut, funnos der nu trenne, och alla öfverfylda med färdiga patroner.

Den revolutionära propagandan hade varit verksam, oaktadt vår hjeltes frånvaro.

Sedan Armand gömt terzerolerna hos sig, blottade han en värja med stukat-klinga, hvars egg han pröfvade.

Som allt befanns ganska godt, fästade han värjan vid sitt blus-skärp och ämnade derefter lemna rustkammaren.

Men han fann att han äfven behöfde något, hvarmed han kunde spränga portar och väggar, emedan terzeroler och stukat-klingor icke med fördel dertill kunna användas.

För detta ändamål började han undersöka några musköter och fäste sig företrädesvis vid dem, som hade de bastantaste kolfvarne.

Men ehuru han fått reda på den solidaste, tviflade han likväl på att kunna af den hafva all den nytta han väntade sig.

Han önskade sig en jernstör, ju tyngre, dess bättre.

Jernstörar äro enkom till för att bryta upp gator och störta murar. De borde derför icke gerna kunna saknas i en sådan rustkammare som den ifrågavarande.

Men Armand sökte förgäfves.

Radikalerne hade icke ansett det löna mödan att föra dit jernstörar, emedan dessa tillhörde det slags vapen, som icke förbjudas.

Det skulle gå slätt både med allmänna och enskilda arbeten, om man förbjöde bruket af jernstörar.

Annat är förhållandet med bössor och pistoler. Det är blott regeringarne som kunna ha nytta och nöje af dem.

Armand ämnade således fly till bösskolfven, då han lyckligtvis erinrade sig att han förut sett en jernstör i denna källare, ehuru han nu icke såg till den.

Han fattade derför lyktan och började med mera uppmärksamhet söka invid väggarne.

Denna gången sökte han icke förgäfves.

Han upptäckte jernstören, som befanns lutande mot en vägg.

Han rörde den. Men den var djupt nedstött i marken och hade till granne en jernpik, som likaledes var nedkörd i källarens jordgolf.

Nu påminde sig Armand att han sjelf hade nedstött både stören och piken, i afsigt att dymedelst försvåra inträdet från en annan källare, den nämligen hvilken han sjelf en gång lyckats upptäcka och undersöka.

Hans tanke, som hitintills uteslutande sysselsatt sig med sprängningar af portar och strider med röfvarband, återfördes nu till minnet af källaren derinnanför och de skatter den dolt och kanske ännu dolde.

Men som det nu var något vida dyrbarare än guld han sökte, återtog hans tanke snart sin förra riktning.

Han ryckte upp jernstören och ärnade derefter lemna källaren.

Han tog ett steg, men stannade tvärt.

Han hörde tydligen genom väggen det dofva ljudet af en jerndörr, som slogs igen.

Han lade örat till väggen och lyssnade, men, ingenting vidare hördes.

“Antingen har någon kommit eller gått“, sade han för sig sjelf och fortfor att lyssna.

Men allt förblef tyst.

Hastigt slog han sig för pannan, hvilket brukar vara fallet, när man oförmodadt hittar på någon ny idé.

“Det är visst och sannt“, sade eller rättare sagdt tänkte han, “att jag, brytande upp porten, kan från gatan inkomma till den misstänkte presten, men detta går dock icke gerna för sig utan oväsende och buller ... Varnade och förberedde genom detta buller, skola bofvarne rusta sig till försvar och länge göra mig segern stridig ... Ja, hvem vet“, tillade han rysande, “de skola kanske, hellre än att se sitt byte i mina händer, döda sitt offer.“

“Men om“, tänkte han vidare, “jag genom deras källare, hvars gemenskap med vår ingen anar, kunde smyga mig oförmärkt på banditerne, hvilken stor öfvervigt skulle jag icke derigenom vinna! ... Låt vara, att dörren derinnanföre är stängd, det skall i alla fall bli mig lättare att bryta upp den, än att ifrån gatan anfalla huset ... Raskt till verket, men försigtigt! ... Ingen tid att förlora.“

Armand stälde lyktan från sig invid väggen och ryckte äfven upp piken.

Derefter hukade han sig ned och började skrapa undan mullen.

Sedan detta väl var gjordt, löste han värjklingan från skärpet och lade den bredvid sig.

Han uppdrog äfven sina terzeroler, för att under krypandet genom öppningen i muren icke vara besvärad af dem eller göra sig någon skada, och lade likaledes dem på marken, men så nära att han, i händelse af behof, genast kunde hafva dem till hands.

Slutligen och efter det alla nödiga försigtighetsmått blifvit vidtagna, fattade han med begge händerna uti de rostiga jern, hvarmed stenluckan var kantad och började varsamt draga den åt sig.

Sedan Armand väl fått upp den tunga stenluckan, stödde han den mot piken, så att den icke måtte nedfalla.

Han lyssnade ånyo, men ingenting hördes. Han tittade in i öppningen, men såg ingenting.

Han tog lyktan och förde denna in i gluggen, och då såg han hvad han icke kunde påminna sig ha sett, när han första gången kröp in i denna hemlighetsfulla källare: han såg nämligen något grått tyg, som hängde innanför och tätt intill gluggen.

Han kände med handen på detta tyg och vidrörde ett stycke grof väf.

Han tryckte derpå och fann att väfven, som obetydligt gaf efter, var hårdt spänd innanför, blott utgörande en mindre del af ett större stycke.

Förande handen nedåt, råkade han på en trälist, hvaruti väfven var spikad.

Han försökte att skjuta listen inåt, men den var starkt fästad i jordgolfvet.

“Ett stycke väf är ej hela verlden“, tänkte Armand och fattade värjan, hvars spets var tunn och hvass som ett pennknifsblad.

Med värjspetsen började han nu skära i den motsträfviga väfven.

Men för att ej onödigtvis öda tid genom att blott pröfva huruvida slipadt stål kunde bita i lärft, följde han med värjspetsen utefter gluggens sidor, i afsigt att genom det spända väfstycket skära sig ett hål lika fyrkantigt och beqvämt att krypa igenom som sjelfva öppningen i muren.

Utan någon synnerlig kraftansträngning å Armands sida bet värjspetsen igenom duken.

Öfre sidan af qvadraten var redan bildad eller skuren, sidorna åt höger och venster voro det äfven snart, och nu föll hela qvadraten inåt, numera mjuk och skrynklig, sedan den blifvit skild från det stora spända väggstycke, hvartill den hörde.

Armand tittade in genom den numera fria öppningen, men kunde blott med största möda qväfva det utrop af förvåning, som ville pressa sig fram mellan hans läppar.

Ett ljussken kastade sig emot hans ögon och det så starkt, att Armand i sin första häpnad trodde att hela det inre hvalfvet stod i ljusan låga.

Men den, som icke skyr för lågorna, kan icke gerna bäfva för skenet.

Armand förde ögonblickligen värjan och terzerolerna in genom gluggen och kröp sedan sjelf efter med möjligaste hastighet.

En gång väl inkommen, stod han snart på fötterna. Men han måste hålla handen öfver ögonen, ty han bländades af det ljus, som från alla sidor förtrollande strömmade emot honom.

Hvad hade väl blifvit af den fordna källaren med dess ojemna svarta väggar, dess gropiga, fuktiga jordgolf?

Hade det guld, Armand förra gången sett ligga i högar derinne, af någon trollmakt besvuret, begifvit sig upp öfver väggar och tak, för att öfvergjuta dem med fulla värdet af sin rikedom och hela glansen af sin skönhet?

På tapeter af purpur-schagg blänkte stjernor af guld, och hvalftaket betäcktes med rika draperier af hvit sidensars med breda guldfållar, hvarifrån hängde tofsar och fransar likaledes af guld.

På golfvet utbredde sig en af dessa elastiska, nästan öfverdådigt broderade mattor, som locka massor af beundrande åskådare till glasväggarne af Shonguels och Réquillards ofantliga magasin vid rue Vivienne.

Ifrån en gyllene rosett i taket nedhängde en mångarmad ljuskrona, tillräcklig att rikt upplysa en af Pariserverldens större salonger.

Dessutom reste sig från begge sidorna höga tända kandelabrar.

Vid ena väggen höjde sig en hvilobädd med sitt hvita sidentäcke, kantadt med breda spetsar.

Öfver bädden föll ett rosenfärgadt omhänge, snarlikt morgonens skimmer öfver en kulle af snö, ännu knappast vidrörd af vinden.

Armand måste gnugga sig i ögonen för att öfvertygas om att han icke drömde.

Men han blef snart varse någonting, som skulle hafva gjort honom vaken, om han också legat i den djupaste dvala, något som han skulle hafva sett, om också hans ögon varit blinda, så trodde han åtminstone sjelf.

I en kolossal emma, öfverdragen med moiré, stora rosor på hvit botten, låg försjunken och tillbakalutad en ung qvinna i svart kasimirs-klädning, som äfven betäckte barm och hals.

Hennes armar hängde orörliga ned på hvardera af emmans sidokarmar.

Ett svart sammetsband, garneradt med blonder af samma färg, framsmög glänsande mellan rika hårflätor.

Armands blick, som snart halkat förbi denna sorgtoalett, fästade sig vid den unga qvinnans anlete, hvars rena ädla drag buro dödens bleka färg och hvars ögon voro tillslutna.

De nedvikta ögonhåren, täta och långa, liknade sorgfransar, hörande till toaletten.

Armand nalkades på tåspetsarne den bleka sorgklädda qvinnan och böjde sig öfver henne med tillbakahållen andedrägt.

Det föreföll honom som hade hans eget hjerta upphört att slå.

Han närmade sitt öra tätt intill hennes bleka läppar, för att lyssna till hennes andedrägt, och han trodde sig känna den ljumma, svaga fläkten af en döende aftonvind.

Emellertid orolig öfver hennes orörliga sanslösa tillstånd, böjde han sitt knä framför emman och vågade vidröra den ena af de tvänne små händer, som hängde ned öfver karmarne.

Men knappt hade hans finger darrande snuddat vid det silkeslenaste skinn, förrän den lilla handen konvulsiviskt drog sig tillbaka, liksom hade en eldgnista fallit på den.

Ett par stora blå, men nästan vansinnigt stirrande ögon öppnades, men tillslötos ånyo.

“Gud! Gud!“ hördes svagt från de bleka läpparne.

Förskräckt höjde Armand sitt knä från mattan och stod nu upprätt framför den unga qvinnan, till hvars anletsdrag lifvet småningom började vända åter.

Den unge mannen visste icke hvad han skulle göra.

Han vågade icke använda något medel för att påskynda hennes återförande till sansningen, och han fruktade att en för långvarig sanslöshet skulle medföra några farligare följder.

Slutligen tog han sitt parti och närmade sin mun nära intill hennes öra.

“Ni är räddad!“ sade han med svag, men uttrycksfull röst; “räddad, fri!“

Liksom träffad af en elektrisk stöt, reste sig den unga qvinnan med blixtens hastighet upp från emman, öppnande ånyo sina ögon, och stirrade länge på den unge mannen.

“Det är jag, madame!“ sade Armand, sträckande sina armar emot henne; “jag, Armand Cambon ... ingen annan än jag!“

Den unga qvinnan uppgaf ett rop och låg följande ögonblick i vår hjeltes armar.

Det var nära att den sanslöshet, som lemnat hertiginnan, hade bemäktigat sig den unge mannen. Ögon, sökande och finnande ljuset, förblindas dock af dess stråle. Hjertat, sökande och finnande sällheten, vill brista i sällhetens famn.

Lyckligtvis och innan den farliga krisen kom, hade Armand återfört hertiginnan till den emma, hon nyss lemnat, och satte henne ned i den, hvarefter han med hopknäppta händer stälde sig framför henne.

“Himlen vare lofvad! jag kom då ej för sent!“ sade han med djup rörelse; “måtte jag för evigt förgås den stund jag glömmer att det finnes en Gud, som vakar öfver det goda här i verlden!“

“Men“, yttrade hertiginnan uppsprittande och med en skygg blick på ena väggen, “de skola komma, de skola döda er, liksom de vilja döda mig!“

“Nej, de skola icke döda oss!“ sade Armand, i det han leende höjde sin högra arm, “det är jag som skall döda dem, krossa dem, trampa dem under mina fötter ... Må Gud förlåta mig! men jag känner något i mitt bröst, som jag aldrig förr känt, jag känner hämndens vällust och skonlöshetens raseri, och jag dör, om jag ej får ge luft åt dem båda.“

“Ah!“ tillade han, följande hertiginnans blick, “det är då från denna vägg ni väntar dem? ... det finns då en dörr på väggen der ... men denna dörr skola de icke behöfva öppna, ty innan de hunnit dit, har jag träffat dem! ... Jag har kulor för två och en klinga för tio.“

Armand sprang till den öppning i muren, hvarigenom han inkommit, och upptog der sina vapen.

Den skarpa stukat-klingan blixtrade i hans högra hand, men matt var dess blixt mot blicken i Armands öga.

Den ena terzerolen var instucken i skärpet kring hans blus, men i hans venstra hand hvilade den andra.

Armand tog ett steg mot dörren, men stannade, ty hans blick sökte ånyo hertiginnan.

Den unga qvinnan hade sjunkit ned på sina knän med sammanknutna händer och ögonen mot höjden.

Flamman på hennes kinder röjde vissheten om räddningens stund, lågan i hennes blick stoftets tacksamhet för den guddomliga nåden.

Hennes läppar, nu så friska, så röda af ungdomens glöd, rörde sig utan att gifva något ljud.

Hon bad — bad tyst.

Ack! hvad kan läppen säga, när hjertat beder? Hvad är fågelns sång mot blommans tysta andakt, när hon i morgonstunden med daggperlan i sin kalk vänder sig mot himlen och solen.

Armand sänkte värjspetsen mot mattan.

Det föreföll honom som vore hans kraft icke mera behöflig.

Han såg i den bedjande qvinnan en ängel, som stridde för dem båda.

Hertiginnan hade slutat sin bön och hon höjde sin smärta gestalt från golfvet, närmande sig derefter den unge mannen, hvars högra arm hon vidrörde.

Hon var ej mera den förskräckta, halft medvetslösa, under ödets slag böjda qvinnan.

Hon var lugnet, besinningen och hoppet. Se der de tre dufvoposter, som Gud fäster vid bönens vinge, när den, lemnande jorden, vidrör foten af den Eviges tron.

“Armand!“ sade hon med en röst, som icke mera darrade, “ni skall ej döda ... Ni skall ej fläcka era händer med dessa brottslingars blod ... Ni skall ej föra hämndens gudlösa brand till ert goda hjerta!“

“Jag lyder“, svarade Armand med svag röst; “men“, tillade han något högre, “rättvisan och allmänna säkerheten fordra att jag öfverlemnar dessa brottslingar i lagens händer.“

Hertiginnan kastade sina blickar omkring i den granna underjordiska boningen.

“Hur kom ni in i detta rum?“ frågade hon.

Armand pekade på öppningen i muren och svarade:

“Jag kröp in från en källare bredvid denna och hvilken ej måste vara känd af dem, som fört er hit.“

“Ah, det var då er jag hörde, när jag ... Förvirrad af det våld, man redan utöfvat mot mig och hvarmed man ytterligare hotade, drömde jag endast om faror och elände ... Jag såg alligatorer uppstiga ur jorden och ...“

“Det var då jag som denna gång förskräckte er! jag som var orsaken till den vanmakt, som ...“

“Vi kunna emellertid komma samma väg tillbaka?“ afbröt hertiginnan frågande och med en blick på gluggen i muren.

“Utan tvifvel ... men ...“

“Men, min Gud, hur visste ni att man fört mig hit?“

Armand berättade i få ord huru han fått veta hertiginnans bortförande och skälet hvarför han misstänkte att baron S:t-Bris fört henne till pater Brédôts hus vid rue S:t-Etienne.

“Man ville genom det ena brottet utplåna spåret af ett annat“, sade hertiginnan, när Armand slutat; “i dag på eftermiddagen skulle min onkels lik obduceras och jag hade förbehållit mig att få vara närvarande ... Jag stiger upp i vagnen för att fara till min onkels hus ... Vagnen far, men snart tycker jag att färden är längre än som behöfves och tror att kusken kört vilse ... Jag vill fälla ned vagns-jalusierna för att ropa till honom, men dessa äro fastspikade och trotsa alla mina ansträngningar ... Jag ropar, men ingen hör mig, och ingen kan höra mig genom bullret af vagnen, som alltmera ökar sin fart ... Ändtligen stannar den på en mörk aflägsen gata ... Vagnsdörren öppnas och jag ser baron S:t-Bris!“

“Den nidingen!“ ropade Armand, sammanbitande tänderna.

“Man qväfver mina rop och släpar mig utföre flere trappor hit ned ...“

“Och jag skall icke få döda dem!“ gnisslade Armand.

“Ni skall få veta mera ... men först härifrån, först bort från detta rysliga ställe!“ sade hertiginnan, hvarefter hon närmade sig den vägg, genom hvilken man kunde komma ut i andra källaren.

Armand böjde sig ned vid samma mur och skrapade med händerna undan mullen.

Derefter stack han armen djupare inåt, för att stödja under luckan, i fall piken, som han innanföre nedstött i jorden, icke vore tillfyllest.

Hertiginnan lagade sig verkligen till att passera en väg, som troligtvis ingen kunnat förespå henne.

Men det var af ödet bestämdt, att en hertiginna icke skulle beundra radikalernes rustkammare eller med förundran betrakta den tarfliga boning, som man lika litet kunde förespå en hertiginnas räddare.

Ett buller af en knarrande jerndörr drog begges ögon från luckan till den motsatta väggen.

“Man kommer, man kommer!“ yttrade hertiginnan.

“Så mycket bättre“, svarade Armand muntert; “den andra vägen är mycket beqvämare.“

“Men ...“

“En qvinna som ni, madame, saknar hvarken mod eller själsnärvaro ... Var god och sätt er i emman der, och ni skall få se med hvilken lätthet jag fångar räfven, utan att ens rispa hans pels.“

Dervid sköt han en fåtölj för gluggen till den inre källaren och sprang derefter till sängen, bakom hvilken han gömde sig.

Hertiginnan hann knappast intaga emman, förr än en del af väggen i trollslottet rörde sig och en stor dörr uppläts.

Baron S:t-Bris inträdde med en silfverbricka, på hvilken stod en liten bägare af samma metall.

Baronen, alltid elegant till det yttre, var denna afton klädd med utsöktaste prydlighet och smak.

Vi nämna blott att han bar en kort svart bonjour à la Talma med krage och slag af svart silkessammet samt dito broderier vid kanter och ficklock, en af det slags rockar, som ligga utbredda i fönstren till de större skräddarnes magasiner vid boulevarderna eller i passagerna, men som icke hafva påtecknadt pris, emedan de endast ligga der såsom skyltar och för att narra in folk, men af hvilka endast en mycket förnäm eller en mycket rik man låter narra sig.

Det öfriga var i förhållande till mästerrocken.

Baron S:t-Bris, som onekligen var en ganska vacker karl, skulle hafva varit oemotståndlig för hvilken firad lorett som helst i det eleganta Paris och till och med för mer än en markisinna eller duchesse inom det ännu elegantare och äfven mycket gudfruktigare S:t-Germain.

Baronen stälde från sig brickan på ett litet marmorbord, som stod framför sängen.

Derefter stälde han sig sjelf framför hertiginnans emma och betraktade henne länge utan att yttra något.

“I sanning, hertiginna“, sade han slutligen, “återfinner jag er icke helt annorlunda än när jag nyss lemnade er ... Era kinder blomma, era ögon stråla ... Hvilken guddom har jag att tacka för denna lyckliga metamorfos? ... Ni har då ändtligen funnit att nödvändigheten också är en dygd och att den, liksom dess öfriga syskon, förtjenar all möjlig dyrkan ... Tillåt mig derför förklara, att jag i denna stund finner er skönare än någonsin förut, hvilket vill säga mycket, ja, mer än mycket ... Man skulle kunna släcka alla ljusen i denna lilla salong, och den skulle lysa ändå, stråla ändå af detta bländande ansigte, dessa himmelska ögon.“

Hertiginnan betraktade baronen med ett uttryck af den djupaste afsky, men hon teg.

Baronen fortfor:

“Jag ryser nu när jag tänker på att samma nödvändighet, hvaraf ni nu gjort en dygd, nära tvungit mig till ett steg, som kunde haft till följd en ryslig gerning, jag erkänner det, men som rättfärdigas af detta olyckliga öde, som drifver menniskan mot hennes egen vilja lika ofta till bråddjup som till höjder ... Ja, sköna dame, ni är af oss begge icke den som är mest att beklaga.“

Hertiginnan såg ned på mattan, synbarligen icke mycket uppmärksam på hvad den värde baronen talade.

Kanske tänkte hon på det snart instundande ögonblicket, då hon skulle blifva vitne till en strid på lif och död mellan tvänne män i detta rum; och, ehuru hon icke misströstade om utgången deraf, kände hon sig likväl orolig till sinnes.

“Ni har icke frågat mig, hvad det är uti bägaren som står der på bordet“, yttrade baronen.

Hertiginnan tog blickarne från golfvet och riktade dem på bägaren, utan att just röja någon nyfikenhet.

“I denna bägare, så liten den än är“, fortfor baron S:t-Bris, “ligger likväl en graf för mycken ungdom, mycken skönhet och många talanger.“

Hertiginnan kunde ej hämma en rysning, men lugnade sig snart.

“Olycklige!“ sade hon med ett uttryck, som snarare röjde ett beklagande än en klagan; “det var då er afsigt att mörda mig!“

“O min Gud, hur ni talar, hertiginna!“ svarade baronen; “behöfver jag upprepa hvad jag för en stund sedan sade er? ... Det är ju hertigen, er föga älskvärde man, som beslutit er död, och att det var blott för att rädda er derifrån som jag ryckte er ur hans händer ... Lemnad åt en annan, hade ni varit död; lemnad åt mig, lefver ni och skall lefva.“

“Och bägaren der på bordet?“

“Är döden, om ni icke vill lefva.“

“Och priset för mitt lif?“ frågade hertiginnan med en ton af gränslöst förakt.

“Ni känner det, hertiginna“, svarade baronen, tagande ett steg närmare henne.

Hertiginnan kastade en blick åt väggen midt emot.

Kanske tyckte hon nu det vara tid på att hennes befriare ljungade fram som en blixt öfver den nedriges hufvud.

“Och ni tror, att jag behöfde välja, att jag skulle tveka i mitt val“, yttrade hon.

Baronen såg förundrad på henne.

“Behöfde!“ upprepade han, “ni måste välja, madame, emedan jag, som nu beherskar er, sjelf beherskas af mitt öde ... Ni måste dö eller tillhöra mig, så framt jag ej sjelf skall gå förlorad.“

“Och förlorad är ni, eländige!“ ropade Armand, kastande sig med ett enda skutt, värdigt pantern, öfver baronen och vräkande honom baklänges öfver golfvet, innan denne ens hunnit med ett rop uttrycka sin obehagliga öfverraskning.

Armand tryckte knäskålen mot baronens bröst och lade handen om hans strupe, hindrande honom på detta sätt från att röra sig och ropa.

“Döda honom ej!“ bad hertiginnan, förskräckt af de krampaktiga ryckningarne i baronens ansigte.

“Nej, madame!“ svarade Armand, “han tillhör icke mig utan lagen, och jag frånrycker ej galererna ett välförtjent offer ... Det var ej för roskull jag önskade höra och veta hvad han kunde säga och handla ... Jag blir nu inför domstolen ett vitne, som kommer väl till pass, i fall den förhärdade nidingen skulle vilja neka ... Men jag måste binda honom ... Om jag blott hade ... om jag hade en af de der granna guldsnodderna, som hänga ned från taket! ... Ack, om jag vågade be er, madame!“

Hertiginnan hastade mot ena väggen, fattade i en af guldtofsarne och sökte rycka ned denna jemte dess snodd.

Under det att hon sysselsatte sig med detta arbete, som för henne icke syntes lätt, drog Armand en stor ostindisk duk ur baronens egen ficka och gjorde deraf den ypperligaste bindel för baronens mun.

S:t-Bris försökte, medan Armand knöt till bindeln, en kraftansträngning för att komma lös, men det var flugans vanmäktiga företag mot spindeln.

Hertiginnan, förskräckt af den våldsamma rörelse som baronens fåfänga försök likväl åstadkom, lemnade den guldtofs, hvaruti hon förgäfves ryckt, och fattade en annan som hängde nära den förra.

Hon ryckte nu häftigt i denna, men vid första taget följde både tofs och snodd med hennes hand samt föllo ned på golfvet.

Men på samma gång hördes utifrån ljudet af en ringklocka som pinglade med ganska stark och fyllig ton.

“Gud! jag har ryckt i en klocksträng!“ ropade hertiginnan med ångest.

“Betyder ingenting, gif mig bara snodden, madame!“ svarade Armand och vände om baronen, så att denne nu låg framstupa på golfvet, hvarefter Armand sammanband baronens händer bakpå ryggen; “förlåt, madame“, tillade han derunder, “den stygga snodden har alldeles förstört era fina hvita händer.“

Hertiginnan kunde ej annat än småle åt en menniska, som midt under sysselsättningen med att binda en röfvare, hade tid att beundra hennes händer.

“Ah, jag hör steg utanför!“ ropade hon derefter; “o himmel! ... de komma hit!“

“Det är just lagom“, svarade vår hjelte, springande upp och stjelpande emman öfver sin fånge, hvarefter han uppdrog ena terzerolen och vände sig mot dörren.

En knackning hördes på denna dörr.

“Om jag icke hade förstummat baronen“, hviskade Armand till hertiginnan, som stod vid hans sida, “skulle jag nu tvungit honom att tala till den som knackar på dörren ... Men om ni, madame, ville ...“

“Hvad vill ni jag skall göra?“

“Endast fråga, hvem det är.“

“Hvem är det?“ frågade hertiginnan med hög, om ej just så säker stämma.

“Jag tyckte att baronen ringde“, svarade utanför en röst, som tycktes göra sig så välljudande som möjligt.

Hertiginnan gaf dervid sin riddare en frågande blick.

“Om ni vidare täcktes be honom stiga in“, hviskade denne.

“Stig in!“ sade hertiginnan.

Dörren öppnades, och broder Brédôts långa svarta rock samt svartmuskiga ansigte uppenbarade sig.

Det svartmuskiga ansigtet hade smyckat sig med ett skälmskt leende.

Men detta leende frös ögonblickligen bort vid åsynen icke mindre af pistolmynningen, som myste emot honom, än af det ansigte som visade sig ofvanom den lilla olycksbådande pipan.

Broder Brédôt, som säkerligen aldrig trott hvarken på Gud eller djefvulen, såg nu ut som trodde han åtminstone på den sednare.

Också bleknade han ända intill skäggroten.

“Om ni tager ett halft steg för att fly“, försäkrade Armand, “ökar jag ert radband med en ny kula, och den skall gå er djupare till hjertat än de öfriga, som ni troligtvis blott burit för syns skull.“

Broder Brédôt, så känslig för den glade och humoristiske Plichons infall, kunde omöjligt draga på mun åt Armands.

Han gapade och stirrade mot den lilla pistolmynningen, men icke det minsta ord förmådde han framhviska.

“Var god och träd närmare, vördade fader“, bad Armand, “vi äro gamla bekanta och ni ser att jag besvarat det besök, hvarmed ni i fjor hedrade mig ... Ni bor som en kardinal och är lika gästfri som en sådan ... Stig närmare, säger jag, annars nödgas jag sjelf leda in er och det bör ni undvika, ty jag är mycket hårdhändt, bedyrar jag.“

Den andlige närmade sig med svigtande ben och vaxgula anletsdrag.

Hur han än vred och böjde sig, hade han alltid den fördömda terzerolen midt emot sig.

Han stod nu i den granna underjordiska salongen, utan att känna mästarens beundran för sitt verk.

“Stäng sedan beskedligt till dörren“, bad den objudne gästen sin värd.

Äfven detta gjorde broder Brédôt, ehuru han nog med mera liflighet skulle hafva verkstält det, om han varit utanför.

“Var nu god och titta åt höger“, fortfor Armand.

Den helige tittade åt höger och drog en djup suck, fast han icke såg något annat än en kullstjelpt emma och ett par fina lackerade stöflar, som sträckte sig fram under emman.

“Tyst! hör!“ hviskade hertiginnan till Armand.

“Hvad?“ frågade denne.

“Jag hörde buller från källaren derinne“, svarade hertiginnan med ängslan.

“Ah!“ ropade Armand med glädje, “det är mina vänner ... Klockan är då ändtligen nio!“

“Nej, men se ett hål i muren!“ hördes en röst från den yttre källaren.

“Och ljus innanför“, tillade en annan.

“Hvem derinne?“ frågade Armand, utan att likväl förlora broder Brédôt ur sigte.

“Ah, det är Armands röst“, svarades inifrån.

“Är Armand derinne?“ frågade flere röster.

“Ja“, svarade denne, “kryp in någon af er, men blott en enda ... Madame“, tillade han, “det ligger der på stolen en svart slöja, som utan tvifvel tillhör er ... Det är kanske onödigt att ni på detta hemska ställe visar ert ansigte för hela verlden?“

Hertiginnan gaf sin riddare en tacksam blick och kastade slöjan öfver sitt hufvud.

“Man måste ha axlar som ett femårs barn för att komma genom den här gluggen“, yttrade svärjande ett barn på sju fot, som i detsamma reste sig upp innanför gluggen; “men sacre-dieu, hvad bor det för ett troll i detta slott! ... Hvem kunde ana något sådant i det gamla spökhuset!“

Den som så talade var en ungdomlig rese med svart hår, som hängde ända ned på de bredaste skuldror.

“Välkommen, Alphonse!“ helsade Armand, utan att likväl vända sig till honom, emedan han fortfarande måste ha ögat på sin värd; “ser ni den der figuren, som jag nu sigtar på?“

“Presten“, svarade Alphonse, spännande sina svarta blickar i broder Brédôts ömkliga gestalt.

“Ni tycker ju om prester, Alphonse?“

“Ja, som sjelfvaste fan.“

“Nåväl ... Tag då hvad ni finner lämpligast och bind honom dermed både till händer och fötter.“

Brédôt, hvars ansigte nu skiftade i grönt, uppgaf ett stönande läte.

“Skall jag binda presten?“ sade Alphonse, visande sina breda hvita tandrader; “det vill säga att jag skall hänga honom.“

“Åh nej, det skall ni icke besvära er med ... gör blott som jag säger.“

“Men låt mig ändå hänga honom“, yttrade Alphonse med bönfallande stämma, “bara för en enda gång.“

“Ni hör ju att jag icke vill det“, sade Armand, “skynda er bara ... Men vänta“, tillade han med en blick på hertiginnan, som med rysning vände sig från den scen, hvilken ånyo förbereddes i hennes närvaro, “drag honom först in i vår källare, utan att likväl skada honom till lif eller lem, ty han är hemfallen under lagen ... Gör äfven detsamma med fången, som ni ser ligga under stolen der.“

“Jaså, det är en till“, sade Alphonse; “hvad är det för en persedel?“

“En baron, käre Alphonse.“

“Således en prest och en adelsman på samma gång ... Jag skall binda ihop dem i ett kors ... det blir då det kors, som verlden i alla tider dragit på, och det till sin stora olycka.“

Under dessa ord närmade sig Alphonse den bäfvande presten och lade sin tunga arm på hans skuldra.

Armand stoppade terzerolen i sitt bälte och gick till gluggen, ropande derigenom:

“Två af eder lemna på ögonblicket källaren, springa öfver gatan och fatta posto framför det lilla huset, som ligger midt emot vårt trädgårdsstaket, men väl beväpnade ... hören I?“

“Ja“, svarade innanför en hel kör.

Derefter hjelpte Armand vännen Alphonse i dennes arbete med de begge fångarne.

Tvänne hurrarop med korta mellanrum hördes från den yttre källaren, det första, när presten väl kommit ditin och det sednare, när baronen följt samma väg.

“Är det något vidare?“ frågade Alphonse, kammande med fingrarne sitt långa hår åt sidorna.

“Nej, men ni följer efter och ansvarar mig för era fångar“, svarade Armand.

“Godt!“ genmälde Alphonse, tändande vid en af kandelabrarne den lilla pipan, som icke ett ögonblick lemnat hans läppar.

Derefter böjde han ned till golfvet sin långa gestalt och kilade ut genom gluggen med farten af en flyende ödla.

Hertiginnan och arbetaren voro allena.

Den förra hade tagit plats i en fåtölj, med ansigtet vändt ifrån den sista scenen med fångarne.

Den sednare nalkades nu den förra.

“Madame!“ sade han, “det var mig icke möjligt att förskona er från åsynen af uppträden, som naturligtvis måste djupt uppröra er ... Men numera är lyckligtvis allt öfverståndet, och jag står nu här blott för att emottaga era befallningar.“

Hertiginnan förde den svarta slöjan från sitt ansigte.

Ett mildt leende knöt en ring af ljus kring hennes purpurmun.

Hon räckte sin hand åt den unge arbetaren.

“Armand“, sade hon, “denna afton glömmer jag aldrig, ty ...“

Ordet, tacksamhetens heliga ord, dog bort på hennes mun, men lefde ånyo upp i den varma tår, som klarare än diamanten och vältaligare än alla ord tindrade fram ur Adelaïdes ljuft strålande öga.

Ungefär vid samma tid på aftonen som den händelse timade, hvilken i nästföregående kapitel skildrats, sutto i ett annat underjordiskt rum tvänne personer.

Rummet var litet, väggar och tak mörka och fula, möblerna, ett bord och tvänne stolar, omålade och rankiga.

Ett smalt ljus med lång veke brann i en jernstake på bordet.

Det var ingen treflig bostad.

Den ene af de begge personerna var Félix Lambert.

Den andra, yngre och spädare än den förre, var visserligen klädd i blus och pantalonger; men man igenkände dock i det fina vackra ansigtet hertiginnans kammarjungfru.

“Men, gode Félix, huru länge skola vi dröja här?“ frågade Collette, öfverfarande med orolig blick den dystra kammaren.

“Jag har svårt för att säga det“, svarade Félix; “men länge bör det ej kunna dröja.“

“Men du har ju uträttat ditt ärende?“

“Ja visst.“

“Hvad väntar du då på?“

“Du är så nyfiken, söta Collette.“

“Nej, men jag är orolig för din skull, Félix ... Detta ställe behagar mig icke.“

“Hvarför?“

“De personer, som jag redan sett, förefalla mig ganska förfärliga.“

“Bah! ... fattiga, men ärliga arbetare ... några andra ha vi ej sett.“

“Det är möjligt, men ...“

“Vet du, Collette, att den der drägten riktigt klär dig“, komplimenterade Félix, mönstrande med välbehag sin älskarinnas gestalt.

“Du tycker det, Félix, och jag tycker det verkligen sjelf, om jag skall vara uppriktig“, svarade Collette, stigande upp från stolen och dragande blusskärpet hårdare om sitt lif, så att hon blef ännu smalare.

Fruntimmer tycka alltid att de se bättre ut i karlkläder och äro derför mycket roade af en sådan drägt.

Vi för vår del kunna ej instämma deruti. Karlkläderna göra de sköna så små och oansenliga, betagande dem dessutom det luftiga mystiska behag, som den vida, fladdrande kjorteln alltid medför.

Hvad vågen är för najaden och molnet för gudinnan, är kjorteln för jordens sköna dotter.

Döljande mycket, gör den det lilla, som synes, ännu skönare och rikare, och hvad är dessutom verklighetens makt på sinnet mot aningens?

“Skada blott att tyget skall vara så groft“, anmärkte Collette.

“Den goda värdinnan hade ej något bättre till hands“, svarade Félix.

“Det är allt mycken skilnad mellan denna och min vackra debardörs-drägt, som du såg mig uti för första gången“, anmärkte vidare Collette, och det ganska riktigt.

Debardörs-drägten är onekligen ett undantag från regeln.

Dess brokiga färger och fantastiska snitt gifva åt den något egendomligt och karakteristiskt, som så väl öfverensstämmer med det stormande nöjet. Dessutom är ifrågavarande drägt en ren nödvändighet för den franska maskeraden. En vanlig kjortel skulle, till följd både af trängseln och den vilda rörelsen, snart vara demonterad.

“Men hvad skulle hertiginnan säga, om hon visste att jag, så klädd, sutte på detta eländiga ställe!“ yttrade Collette, betraktande nu med något mindre belåtenhet sin drägt.

“Det är ju blott en nödvändig förklädnad“, tröstade henne Félix, “det gick ju inte an att här se ut som en förnäm dam ... Men du kallar detta ställe för eländigt, och det har du orätt uti, ty ...“

Fyra hårda slag på dörren afbröto Félix, hvilken ögonblickligen reste sig.

Collette, orolig, fattade sin älskares hand och såg på honom med en bekymrad blick.

Félix, stenblind för den bekymrade blicken, ropade:

“Hvem der?“

“Bröd eller döden!“ svarade genom dörren en stark basröst.

Félix, dragande med sig Collette, som icke ville släppa hans hand, skyndade till dörren och öppnade den.

En högväxt karl i blus af groft lärft, föga ren och utan skärp, inträdde med en mask af rödmåladt papp för ansigtet och en röd bindel i handen.

“Du är färdig?“ frågade den röde mannen.

“Ja“, svarade Félix med fast ton.

“Färdig? till hvad?“ frågade Collette, ångestfullt betraktande den röde mannen.

“Ännu har du tid att vända åter“, sade den röde mannen.

“Jag vill ej vända åter“, svarade Félix.

“Framför dig finner du äran och döden“, återtog den röde mannen; “bakom dig ligga träldomen och lifvet ... Går du framåt eller vänder du tillbaka?“

“Jag går framåt“, förklarade Lyonäsaren med det högtidligaste alvar.

“Stanna, o stanna!“ hviskade den förskräckta flickan, hängande sig fast vid hans arm.

“Så kom då!“ sade den röde mannen, i det han knöt den röda bindeln för Félix’ ögon.

“Om du älskar mig, Félix, så gå icke!“ bad den stackars flickan.

“Var lugn“, svarade henne Félix, “jag är snart tillbaka, men plåga mig icke.“

“Och Armand som bad dig, gode Félix ...“

“Jag är en fri och sjelfständig medborgare, Collette!“ ropade Félix med patos.

Derefter ryckte han sig lös från Collette och följde den röde mannen, hvilken knappast haft en blick för den yngre blusen.

Collette var nu allena i den dystra kammaren, vridande förtviflad sina händer.

Félix, helt och hållet öfverlemnande sig åt sin ledare, följde denne utför flere trappsteg, utan att något ord vidare vexlades dem emellan.

Slutligen hörde Félix en tung jerndörr knarra på sina gångjern.

Han följde sin ledare, som nu förde honom fram några steg på en jemnare mark.

“Stanna här och rör ej bindeln“, tillade ledaren, lemnande Félix’ hand, “ty om du tager ett steg eller lyfter ett finger till bindeln, är du död!“

Félix aktade sig för att röra vare sig på foten eller handen.

En djup tystnad herskade omkring honom.

Slutligen hörde han fyra hårda slag som af en klubba mot en stock.

Derefter höjdes en stark djup stämma längst bort och hvilken utropade följande ord:

“Bröd eller döden! bröd eller döden! bröd eller döden!“

Dessa ord upprepades sedan lika högt och långsamt af röster från sidorna.

Derpå följde ånyo fyra tunga slag, hvarefter inträdde en minuts djup tystnad.

“Sökande! ditt namn?“ frågade rösten, som utropat de tre orden eller ifrågavarande lösen.

“Félix Lambert“, svarade Lyonäsaren.

“Född?“

“I Lyon.“

“Din ålder?“

“Tjuguett år.“

“Ditt yrke?“

“Skräddare“, svarade Félix med en suck.

“Din faders yrke?“

“Skräddare“, svarade Félix utan att sucka, ty det var ej hans fel att fadern var skräddare.

“Din fader rik eller fattig?“

“Min fader drifver en stor rörelse, har många arbetare och rår om det hus han bebor.“

“Har han ärft eller förvärfvat sin förmögenhet?“

“Min fader hade ingenting, när han började.“

“Godt! din far är då en äkta medborgare.“

“Din moder lefver?“ fortfor rösten.

“Ja.“

“Icke heller hon egde något, när hon gifte sig med din far?“

“Nej.“

“Godt! din mor är då en äkta medborgarinna.“

Ånyo följde en minuts tystnad.

Lyonäsaren skattade sig lycklig öfver att hans svar på de gjorda frågorna befunnits nöjaktiga.

“Du älskar ditt fädernesland?“ började ånyo frågorna.

“Ja, jag vill dö för mitt fädernesland!“ ropade Lyonäsaren, lyftande sina förbundna ögon mot taket.

Blixtarne i hans ögon dogo följaktligen i skötet af den röda bindeln, hvilket var skada.

“Huru finner du ditt fäderneslands tillstånd?“ fortfor frågaren.

“Olyckligt, beklagansvärdt“, svarade Félix oförtöfvadt.

“Godt! ... huru finner du dess styrelse?“

“Ryslig, afskyvärd“, svarade Lyonäsaren lika raskt.

“Godt! ... Du känner då de många fel och brott, hvartill dess styrelse under loppet af sjutton år gjort sig skyldig?“

“Ja, jag känner dem“, svarade Félix med skallande stämma.

“Uppräkna några af dem.“

Lyonäsaren tycktes fundera något.

“De äro oräkneliga som sanden i hafvet“, svarade han slutligen, tagande hellre i klump än ingående i enskildheter.

Hans öron smektes af ett ymnigt bifallssorl från alla sidor.

“Men hur tror du dig kunna afhjelpa ditt fäderneslands olyckor?“ frågade ånyo rösten.

Den unge skräddaren funderade ånyo.

Han hade icke förut kommit att tänka på den saken, som likväl tål att tänkas på.

Den frågan skulle hafva förvirrat till och med andra än skräddare.

“Hur räddar du ditt fädernesland?“ fortfor rösten.

“O mitt olyckliga fädernesland!“ svarade Félix med en djup suck; “mitt stolta, mitt herrliga Frankrike, frihetens fädernesland, ärans fädernesland! ... O mitt olyckliga fädernesland!“

Den unge skräddaren reste sig på tåspetsarne och riktade ånyo sina förbundna ögon mot höjden.

“Tror du att konungadömet räddar Frankrike?“

“Nej!“ svarade Félix utan att denna gången behöfva fundera, innan han svarade.

“Men du tror att republiken är det enda räddningsmedlet?“

“Ja!“ svarade Lyonäsaren också lika obehindradt.

“Godt! ... Är du beredd att offra ditt blod för republiken?“

“Lif och blod!“ svarade Félix, slående sig för bröstet.

“Att blindt egna din vilja och dina krafter åt dem, som arbeta för detta heliga mål?“

“Ja!“ svarade Félix, utan en sekunds tvekan.

“Samfundet Blodröda Fanan erbjuder sitt bröst till stöd för den nya republiken, och dess tusentals armar äro redan höjda, endast väntande signalen ... Vill du blifva en af dessa armar?“

“Ja!“

“Är du färdig att afgifva den ed, som fordras för inträdet i detta heliga samfund?“

“Jag är färdig.“

“Nåväl ... Efterstafva då den dyra ed, som ännu ingen brutit.“

En annan stämma höjde sig, föreläsande följande, af Félix med stadig röst efterstafvade ed:

“Jag, Félix Lambert, medborgare från Lyon, egnar mig från denna dag med själ och kropp åt den Blodröda Fanans tjenst.“

“Utan invändning skall jag emottaga och åtlyda alla de befallningar, som af Blodröda Fanans chefer mig meddelade varda.“

“Icke för någon, eho det vara må, skall jag uppenbara hvad som inom berörde samfund förehafves, tänkes eller verkställes.“

“Stummare än klippan skall jag vara inför fader och moder, syster och broder, maka, älskarinna och vän.“

“I fängelset och i bojan, på tortyr-bänken och vid stupstocken skall jag vara stummare än den död, hvaraf jag hotas.“

“Detta allt svär jag vid min faders hufvud och vid min moders hjerta.“

“Falle detta hufvud och briste detta hjerta den stund jag bryter min ed, utan att något annat samvete än mitt eget må kännas skyldigt till det blod, som gjutes för att försona den Blodröda Fanans rättvisa hämnd; och vare jag sjelf fridlös förklarad på hvarje torfva af den gröna jorden, på hvarje bölja af det blåa haf, fridlös i döden som i lifvet!“

När Félix svurit denna ed, rycktes bindeln från hans ögon.

Han blickade omkring sig, men såg ingenting annat än de blanka spetsarne af knifvar, dolkar, sablar och pikar.

Slutligen drogo sig dessa spetsar åt sidorna för ett blodrödt skynke, som fördes intill hans ansigte.

I samma ögonblick kände han sin venstra arm fattas och blottas.

Vidare kände han en smärta i samma arm, liksom hade någon skurit deruti med ett finare knifblad, och han såg derefter det blodröda skynket falla åt den sidan, der hans arm hölls.

En röst ropade:

“Nu har Blodröda Fanan, som redan druckit tusentals bröders blod, äfven druckit ditt, och vare du nu helsad såsom en värdig ledamot af den Blodröda Fanan!“

“Bröd eller döden!“ skallade från alla sidor under slammer och gny af sablar och pikar, som slogos mot hvarandra.

Derefter fördes den nye ledamoten till en bänk, på hvilken han sattes.

Man stack en tre alnars lång pik i hans hand och stälde en stånka öl framför honom på bordet.

Ifrån den stund man ryckte bindeln från hans ögon hade allt gått omkring i den tappre Lyonäsarens hufvud.

Nu först började han någorlunda klart kunna se omkring sig.

Han befann sig uti en af dessa underjordiska salar, i hvilka de lägsta och fattigaste arbetarne under fristunderna bruka samlas för att röka, dricka öl, spela kort och tala politik, utan hvilken hvarken tobaken eller ölet i Paris skulle smaka.

Félix såg vid de långa borden idel resliga gestalter och vilda ansigten, dels med, dels utan blus.

Men längst bort i salen stod på ett slags upphöjning en stol, som upptogs af en figur, gröfre än alla de andre.

Félix igenkände i denne Simon eller Hvita Björnen, och hvilken var densamme som gjort honom de många frågorna.

Hvita Björnen var följaktligen Blodröda Fanans president.

Simon lemnade sin upphöjda ställning och gick till den nye recipienten.

“Välkommen, Félix Lambert!“ sade han, slutande i sin breda hand Lyonäsarens begge; “visserligen är du ännu ej så hemmastadd i de allmänna ärendena som vi skulle önska ... Men du är ung och oförskräckt ... Af telningar blifva träd, och äfven lejonet har varit unge.“

Det sårade något Lyonäsarens egenkärlek, att man icke ansåg honom hemmastadd i de allmänna ärendena.

Han tyckte likväl att han ypperligt besvarat de gjorda frågorna.

“Men oroa dig icke för det, min gosse“, uppmuntrade honom Hvita Björnen; “du är, som jag nyss sade, ung och oförskräckt, och den dag kan möjligtvis icke vara långt aflägsen, då du genom mod och tapperhet svingar dig upp till någon chefs-plats inom detta talrika samfund ... Det är icke alltid så nödvändigt att man vet hvad det är som tisteln förqväfver, allenast man vet att tisteln är ett ogräs, som derför måste uppryckas med roten ... Konungamakt, penningvälde, adel och presterskap, se der de tistlar, åt hvilkas rötter vi sträcka våra händer och dem vi skola rycka upp, om också halfva verlden skulle ramla i ruiner.“

“Hvad slags befattning har Armand inom detta samfund?“ frågade Félix.

“Armand“, svarade Hvita Björnen med en suck, “tillhör icke Blodröda Fanan.“

“Hvad!“ ropade Félix förvånad; “Armand skulle icke tillhöra den Blodröda Fanan!“

“Nej, han hvarken har tillhört eller skall tillhöra den Blodröda Fanan“, försäkrade Hvita Björnen med en ny suck.

Félix suckade också.

Det verkligen skar honom i hjertat, att hans kusin icke var medlem af ett sådant samfund.

“Men“, sade han, “Armand tyckes likväl stå i beröring med er.“

“Ja, för det närvarande“, svarade Hvita Björnen; “Armand behöfver oss, liksom vi behöfva honom ... I dag och i morgon skola vi kämpa sida vid sida ... Men i öfvermorgon kanske stå vi öga mot öga.“

“Men Armand är ju också republikan?“ anmärkte Félix.

“Ja visst“, svarade Simon; “men Armand är, oaktadt all sin klokhet, en af dessa godtrogna ljumma varelser, som tro att man kan göra kamelior af tistlarne, socker af ättikan och guld af flintan.“

Félix skakade på hufvudet, beklagande sin stackars kusin, som kunde tro på sådana orimligheter.

Slutligen erinrade han sig att den stackars Collette var ensam och måste känna sig mycket orolig öfver hans långa bortovaro.

“Är det mig tillåtet att återvända till min följeslagerska?“ frågade han Simon.

“Ja“, tillät denne; “men när du hör klockans ljud, kommer du på ögonblicket tillbaka, ty det lider, det lider!“

Hvita Björnens ögon rullade i sina gropar och han gnuggade sina ramar mot hvarandra, under det han sade de sista orden.

Den nye ledamoten af Blodröda Fanan tyckte att hans chef såg sublim ut.

“Ja, det lider, det lider!“ upprepade han derför, likaledes gnuggande händerna och rullande ögonen, för att bli lika sublim som Hvita Björnen.

Hvita Björnen lade med ett faderligt leende sin breda hand på den unge skräddarens hufvud, och den unge skräddaren sneglade derunder åt sidan på sina nya kamrater, för att bedöma den verkan, som denna utmärkelse kunde utöfva på dem.

Han trodde sig också läsa afund i allas blickar, och det smickrade honom mycket att han redan blifvit föremål för så många tappre och sakkunnige mäns afund.

Slutligen gick han for att återfinna sin älskarinna.

När Félix, ledsagad till den lilla kammaren af samme person som fört honom derifrån, återsåg Collette, bestormade hon honom med en mängd frågor om hvad som förefallit, sedan han skilts från henne, men dem den edsvurne ledamoten af Blodröda Fanan naturligtvis icke kunde besvara.

Dock kunde han ej dölja sin ledsnad öfver att Armand icke tillhörde ett så patriotiskt samfund som den Blodröda Fanan.

“Det är mycket möjligt“, slutade han sin klagovisa öfver kusinen, “att Armand och jag i öfvermorgon komma att stå mot hvarandra öga mot öga, men jag skjuter ej på Armand, jag lyfter ej min hand emot honom ... jag kan beklaga honom för hans godtrogenhet och ljumhet, men aldrig blifva fiende till min tappre kusin.“

Félix kastade en blick på Collette, väntande af henne ett uttryck af beundran för denna med mildhet uppspädda heroism, som hans ord borde innebära.

“O du dåre! du stackars enfaldiga barn!“ ropade Collette; “till hvilket folk har du ej sällat dig! åt hvilka onda makter har du ej försvurit dig! ... Du ställa dig i ett led som Armand förnekar, kanske föraktar! ... Du tala om att stå öga mot öga med den, som, ehuru blott din jemnårige, likväl kunde vara din far! ... Hur skall han icke bedröfvas och lida af din obetänksamhet! ... Och dina föräldrar, dina goda ömma föräldrar, dina syskon, dina vänner, för att icke tala om mig, som kanske sörjer mera än alla de andra!“

Félix blef icke blott öfverraskad, utan äfven bestört af Collettes ord.

Flamman på hans kinder började slockna och glansen i hans blick aftaga.

Han blef orolig och dyster. Han vågade icke möta Collettes blick.

“Ja, Félix“, sade Collette, “du önskar redan att allt detta vore ogjordt, du önskade dig vara flere mil härifrån? ... du gråter i djupet af din själ öfver att ej hafva lyssnat till Armands råd och följt min varning.“

Félix, som af naturen icke fått mycket stål på sin lott, började vanka af och an i den trånga kammaren, stötande dervid emot stolar och bord, utan att känna stötarne.

Collette hejdade honom, fattande hans begge händer och skådande djupt in i hans ögon.

“Du skulle vilja fly, om du kunde?“ frågade hon.

Félix pustade och såg ned på golfvet.

“Men du kan icke fly“, fortfor hon, “ty du har bundit dig med en ed, jag gissar det.“

“Ja, en ryslig ed“, mumlade han knappast hörbart, “en ed, hvars brytande bringar alla i förderfvet!“

“Jorden bär ingenting uslare än en menedare“, förklarade Collette; “om du stannar, är du blott en vilseförd svag varelse ... Om du flyr, blir du en föraktlig menedare ... Olycklige! du har blott att välja mellan tvänne onda ting, och du måste välja det minst onda och fördömliga.“

Den arme Lyonäsaren vågade ändtligen möta sin älskarinna med en skygg frågande blick.

“Du skall stanna qvar, Félix! ... du skall med djerf hand upptaga den handske, som ödet kastat för dina fötter ... Med tapperhet och mod måste du försona hvad du felat genom svaghet och obetänksamhet, och möjligtvis kan segern göra din bragd till en hjeltes.“

“Och du, Collette?“ frågade Félix med svag röst; “du? ... du?“

“Jag följer dig, Félix!“ svarade hon; “jag viker ej från din sida, jag! ... Hvem vet, kanske lyckas det oss att göra något godt bland de vildar, som den olyckliga slumpen fört oss till ... Derför mod, min vän! ... Om du svigtar, skall jag hviska kraft i ditt öra ... om du bleknar, skall jag låna dig mina kinders färg ... och stupar du, skall min arm blifva din sista hufvudgärd och min blick din sista tröstarinna in i döden.“

“Derför mod, mod, mod!“ tillade fransyskan, “och fall som en man, när du ej kan lefva med ära!“

Efter dessa ord slog hon sina armar om sin älskares hals och kysste hans bleka fuktiga panna.

I detsamma hördes utifrån ljudet af hammarslag på en större malmklocka.

“Hör!“ ropade Félix; “hör! ... det är signalen som kallar mig!“

“Som kallar oss!“ ropade fransyskan, tryckande hans hand.

Innan sista klockslaget förklingat, hade de begge lemnat det lilla rummet.

Men hvilken scen i den stora underjordiska salen!

Vid skenet af tända facklor syntes en hop män och qvinnor, dessa äfven i blus, somliga svängande vapen, andra bärande stolar och spillror af bord.

Uppstigen från stolen på upphöjningen stod Hvita Björnen, hållande i venstra handen en röd fana och med den högra svängande öfver sitt hufvud en förfärlig jernbeslagen träklubba.

Facklornas sken rödfärgade alla ansigten, kläder och hår.

Det var som hade en skara afgrunds-andar samlat sig till doms i en af underjordens brinnande hålor.

“Klockan är tio!“ röt Hvita Björnen, draperande sig med den röda fanan; “det är hämndens timme som slagit, och den har slagit med ljudet af en ramlande tron! ... Den Hvita Björnen skall kallas den Röda, ty hvad han döpes uti kallas blod! ... Den blodröda fanan skall svaja för vinden, belyst af våra facklor, bekransad af våra vapen, skyddad af våra kroppar, evigt rykande af förtryckares blod!“

“Derför upp ur jorden!“ fortfor Hvita Björnen, “upp, liksom hafvet reser sig ur djupet, för att med händer af moln slunga blixtarne ned öfver slottens tinnar, öfver konungaborgarnes koppartak! Veten I hvad som ligger begrafvet under de gyllene tronernas marmorgrund? ... Det ligger bröd för millioner munnar och lindor för millioner barn ... se der den lön som väntar segraren! ... Glömmen ej att när den rikes slott brinner, så blir det varmt i den fattigas koja ... Upp med barrikaderna! Från spetsen af dem och högt öfver takåsarne räcka vi händerna åt våra bröder, som i denna stund resa sig på andra sidan Seinen! ... Lyften gatorna från jorden, för att vräka dem ned öfver tyrannernes legoknektar! begrafven dem derunder, så att ingen efterverld skall finna spåret efter dem! ... Upp, upp! till vapen! till vapen!“

“Till vapen!“ vrålade den vilda skaran under vapengny och hämnderop; “bröd eller döden!“

Inom loppet af en minut breder sig öfver det nyss så mörka Faubourg S:t-Antoine ett starkt eldsken på himmelen.

Det är återskenet af tusentals facklor.

Inom en timme synes icke mera någon mynning af gata eller gränd i denna del af Paris.

Öfverallt endast barrikader, och krälande på dem med myrornas mängd och flit folk-qvarterens vilda titaner.

Från midnatten till klockan tre på morgonen upplyses Paris af tvänne stora eldar, den ena tänd af de trupper, som bivuakera emellan porte Saint-Martin och boulevard Bonne-Nouvelle och vid hvilken de värma sina frusna kroppar; den andra tänd af folket i midten af de Elyseiska fälten. Det är en hel sträcka af baracker, uppbyggda för soldaterna, som uppgår i lågor.

Vid solens uppgång slockna de begge eldarne. Ett ymnigt regn öfversköljer gatorna med forsande bäckar.

Regeringens få vänner, välsignande regnet, upprepa Pétions bekanta ord: “Det regnar, det blir ingenting af“.

Men regeringens många soldater, så lagom välsignande regnet, möta från alla sidor barrikader, öfverfylde med kämpar, som längta efter striden för att medelst denna kunna vederqvickas efter en i verksamhet genomvakad natt.

Armand Cambon hade rätt, när han gårdagen förut sade, att det äkta par, han berörde dag sammanvigt skulle följande morgon presentera verlden en barnaskara, den intet öga skulle kunna räkna.

Men han sade också, att icke heller några kanoner skulle kunna förstumma den.

Det är det vi skola få se.

Trummorna hvirfla, trumpeterna smattra, trupperna sätta sig i rörelse, ty äfven de behöfva värma sig.

Man slåss redan på flere punkter af Paris.

Regnets bäckar blifva snart röda; flere än en af dess vågor har redan slagit mot Stygens strand.

Alla portar äro tillstängda, alla fönster tillslutna, utom dem hvarigenom man skjuter ned på soldaterne eller kastar ned möbler för att förstärka barrikaderna. Fransmännen, i allmänhet goda hushållare, se dock icke mycket på en stol, ett bord, en säng eller en spegel, ja, icke ens på ett piano, när det gäller barrikader.

Vilda, halfnakna figurer springa på takåsarne, rifvande upp plåtarne och vräkande dessa ned öfver soldaternes hufvud.

Husvärdarne lyssna till dånet af de störtande taken, beräknande mindre hvad de nya kunna kosta, än den nytta, som de gamla kunna göra, när de väl hunnit gatan.

Medan man sålunda anfaller och försvarar barrikaderna, anfaller man och försvarar högvakterna.

Men ännu gäller blott striden de aflägsnare delarne af den stora staden.

Ännu stå de truppmassor overksamma, som äro sammandragna kring Tuilerierna och andra lika vigtiga punkter.

Ludvig Filip och hans hofmän hafva från slottsfönstren den vidsträcktaste utsigt öfver den skog af bajonetter, som knyter sig omkring dem.

De småle.

De hafva glömt att Ludvig XVI och Carl X smålogo på samma sätt.

Kungar och hofmän borde dock hafva läst historien, åtminstone i sin barndom.

Och hvad Ludvig Filip särskildt beträffar, så hade han äfven studerat den i erfarenhetens hårda skola.

Han hade lefvat och varit med 1789, lefvat och varit med 1830, för att icke uppräkna 1815, som jemväl skulle kunna gifva verldens styresmän en dödlig påminnelse.

Men det är en evig yrsel på tronernas höjd.

Der ser man allt, utom minnet af det förflutna. Der hör man allt, utom erfarenhetens visa röst, som likväl icke är något annat än den solklara sanningens. Man tror sig stå på hällebergets fasta grund, ehuru den glödheta grunden röjer vulkanen.

Kanske skulle man ändå känna det, om icke smickrets hermelins-matta, den hvita, lena och mjuka, med de många svarta tungorna på, i evighet låge utbredd under konungarnes fötter.

Rue Rambuteau är en stor, bred och ny gata, som, belägen norr om Seinen helt nära kyrkan S:t-Eustache, egentligen sträcker sig från place de la Victoire till boulevard Beaumarchais helt nära Bastilj-platsen.

Men man räknar vanligtvis dess början från dess mynning mot det stora torg, hvarinvid nyssnämnda kyrka ligger.

Sjelfva det stora torget, der hvarjehanda landtmannavaror säljas, har ännu icke fått något bestämdt namn, emedan man ämnar vidare utvidga det, efter hvad man också kan se af de många utdömda hus, som ännu stå qvar dervid.

Det är till mynningen af denna gata, vi nu föra läsaren, emedan man der upprest en barrikad af nära två våningars höjd.

Vi behöfva icke berätta att barrikaden bestod af vagnar, möbler och stenar.

Flere elever af Polytekniska skolan syntes på spetsen af denna barrikad, gifvande föreskrifter åt en mängd arbetare, som voro sysselsatte med ifrågavarande befästningsarbete.

Konsten att bygga barrikader hörer visserligen icke till läroämnena i den Polytekniska skolan; men dess elever ha dock alltid visat sig hemmastadda i denna konst och försumma icke gerna något tillfälle att vidare fullkomna sig deruti.

Också hugnades bemälte elever med många uppmuntrande loford af Ludvig Filip för deras ådagalagda skicklighet 1830.

Men någon ny profession i ämnet hördes likväl icke af.

Det stannade vid blotta uppmuntringarna, och äfven sådana kunna bära frukt, såsom vi se af ifrågavarande barrikad, hvilken var ett mästerstycke både till höjden och bredden.

Det var dock ej den enda på denna gata.

Alla de små gränder, som löpa in uti och korsa rue Rambuteau, voro afstängda medelst smärre barrikader, hvardera under ledning af en polyteknisk elev, hvilken under sitt befäl hade en mängd andra elever, men som troligtvis aldrig gått i någon af styrelsen sanktionerad skola.

Midt på hufvud-barrikaden prunkade en vacker enmanssäng af mahogny med sin tagelmadrass, på hvilken utsträckte sig en ung man, sofvande i god ro, oaktadt det fallande regnet.

Klockan kunde vara omkring tio på förmiddagen.

Det rasslade i stenarne på den sidan af barrikaden, som vette åt gatan.

Alla vände sig ditåt och helsade med ett stormande välkommen på en ung manlig gestalt, som i detsamma satte foten på barrikadens rygg.

Det var Armand Cambon.

Vår hjelte kunde ej gerna underlåta att göra intryck, hvarhelst han uppträdde.

Hans öppna ädla ansigte, genomglödgadt af de skönaste minnen, strålade af den glans, som konstnären sträfvar att gifva åt segerns eviga guddom.

Dertill kom nu att hans rustning var i hög grad romantisk.

Visserligen var han blott klädd i blus och pantalonger af fint rödrutigt bomullstyg, men i det svarta lackerade läderbältet hade han tvänne pistoler och en blixtrande sabelklinga samt i högra handen en den prydligaste dubbelbössa.

På hufvudet bar han en låg hatt med framtill uppvikta breda skyggen och prydd med den trefärgade kokarden, ur hvilken sköt en liten röd plym.

Barrikadernas hjelte hade smyckat sig med ett visst koketteri, oskiljaktigt från fransmannen, antingen han sätter foten på tiljan af ett dansgolf eller på spetsen af en barrikad.

Men vi hade så när glömt att beskrifva hvad han förde i venstra handen.

Det var en stång af minst fem alnars längd, från hvars spets fladdrade fanan med de tre bekanta färgerna, blått, rödt och hvitt.

Sjelfva stången var äfven målad i öfverensstämmelse med fanan.

Armand uppsatte fanan midt på barrikaden, stötande ned stången i ett hål, som enkom för detta ändamål blifvit öppnadt.

Derefter blottade han sitt hufvud och svängde deröfver sin hatt några hvarf, ropande:

“Vive la république!“

I detta rop instämde de, som jemte Armand stodo på barrikaden.

Ögonblickligen upprepades samma rop öfver hela gatan från barrikad till barrikad, från fönster till fönster.

“Vive la république!“ ropade yrvaken den unge mannen, som nyss sofvit, men nu reste sig upp i sängen, gnuggande ögonen.

“God morgon, monsieur Eugène!“ helsade Armand den yrvakne.

“Ah, det är ni, Armand!“ svarade Eugène med en glad nickning; “jag drömde att jag stod på ena tornet af Notre-dame ... Men så högt hafva vi ännu icke kommit, efter hvad ni kan se ... dock äro vi på god väg ... Är det långt lidet på morgonen?“

“Solen har gått upp långt före er“, svarade Armand.

“Det tror jag väl, hon behöfver ej använda natten för att bygga barrikader, hon ... Nå, hur finner ni vårt arbete?“

“Godt, ypperligt!“

“Hur ser det ut på de andra ställena?“

“Bra, man har varit flitig öfverallt.“

“Hur är det? ... Jag har drömt om kanonskott och handgevärs-salfvor.“

“Ni är sanndrömmare ... Flere barrikader äro redan angripna, men värdigt försvarade.“

“Tänker ni stanna qvar hos oss?“

“En halftimme ungefär.“

“Hvart tänker ni sedan begifva er?“

“Till rue S:t-Antoine ... jag är nyfiken att se hvad den Blodröda Fanan har för sig ... Men, à propos, hvad tycker ni om vår fana?“

“Jag trodde det var morgonrodnaden som sväfvade öfver mitt hufvud.“

“Det är också en morgonrodnad, Eugène, och den bebådar den nya dagen ... För öfrigt är den ett verk af vestern, ty den är skänkt åt oss af gubbarne på Bicêtre.“

“Ära och heder åt gubbarne! och välsignad vare vestern, som icke är annat än morgonrodnadens fader! ... Lefve den trefärgade fanan! ... den kommer lagom för min sista vers.“

“Ni har icke er sista vers färdig än?“ frågade Armand skrattande.

“När skulle jag då ha skrifvit den? ... Jag har ju på tjugufyra timmars tid knappast haft tid att äta och dricka ... Evige, lagerbekrönte Apollo! hur skall jag få mig en kopp kaffe?“

“Monsieur Eugène!“ ropade helt nära en välljudande stämma.

“Marly, Marly!“ svarade Eugène, springande upp ur sängen och skyndande till ett fönster i andra våningen.

Vi nämnde nyss att barrikaden hade två våningars höjd. Följaktligen kunde fönstren i andra våningen äfven göra dörrars tjenst åt dem, som voro öfverst på barrikaden.

I detta fönster visade sig den behagliga gestalten af en ung, vacker flicka, med en fin, hvit mössa på hufvudet och af det slag, som grisetterna vanligtvis nyttja.

Schaletterna tillhöra uteslutande nordens grisetter.

“Hur har ni kommit hit, söta Marly?“ frågade Eugène.

“Jag visste ju att ni var här, Eugène“, svarade Marly, “och då begriper ni väl att ...“

“Ja, jag begriper ... Men har ni kaffe, ljufvaste flicka?“

“Ja.“

“Har ni konjak, guddomligaste varelse?“

“Ja, jag har allt hvad ni vill.“

“Allt hvad jag vill, och ändå alltid mera öfver ... Ni är en ängel, Marly! ... Är kaffet varmt?“

“Se här, drick!“ sade Marly och räckte poeten genom fönstret en kopp rykande kaffe.

“Skönt! ... jag är alldeles genomregnad ... Jupiter pluvius är en tråkig guddom, men det gör ingenting, bara han i ena fickan har en trogen älskarinna och en kopp kaffe med sin “petit verre“ i den andra ... Ett ypperligt kaffe, Marly ... Men hvad har ni för godt i den lilla näpna korgen, som hänger vid er arm?“

“Jag har charpie och bindlar“, underrättade Marly.

“För min räkning?“

“För alla, som behöfva det, men isynnerhet för er, det kan ni väl förstå.“

“Ack, hvad ni är god! ... ni vill då förbinda mig, i fall jag blir sårad?“

“Ja visst, jag undrar just hvem som skulle göra det bättre er till lags än jag ... Ni är alltid så fasligt kinkig af er, monsieur Eugène.“

“Det är bara för att öfva ert himmelska tålamod ... Men hvar är konjaken?“

“Här.“

“O, min gud, hvad den är liten! är det glas för en sådan barrikad?“

“Jag hade icke mera pengar ... jag letade på ert bord och vände ut och in på alla lådorna, men ingen enda sou, bara fullklåttradt papper, bara de välsignade verserna.“

“Är det bara det? ... ni sårar min egenkärlek, Marly, utan att kunna förbinda detta sår.“

“Det är också icke er egenkärlek som jag tänker förbinda, Eugène.“

“Det gör ni rätt i, Marly ... Men antingen ni förbinder mig eller ej, så blir jag er förbunden så länge jag lefver ... Men dör jag, så tag aldrig mer en poet till älskare, ty poeter äro de odrägligaste älskare på jorden.“

“Ja ibland“, medgaf den uppriktiga grisetten.

“Alltid, alltid, goda Marly!“

“Nej, Eugène; ty om så vore, hade jag visst icke nu stått här med kaffe och konjak för er mun och charpie och bindlar för era blessyrer ... Men var försigtig under striden och blottställ er icke onödigt; låt mig så länge som möjligt behålla den odrägligaste älskare på jorden.“

“En kyss, i stället för socker, på konjaken, älskade barn!“

“Här“, svarade den gästfria grisetten och räckte sina fylliga läppar åt poeten, som tog flere än en sockerbit.

Under tiden samtalade Armand med eleverne af polytekniska skolan rörande försvaret af de många barrikaderna.

Adjutanter i blus skickades oupphörligen mellan hufvudbarrikaden och dess smärre syskon.

“Hvad gör ni, monsieur Eugène?“ frågade Armand poeten, hvilken nu tagit plats på sängkanten med sitt plån i ena handen och en blyertspenna i den andra.

“Den sista versen, som jag nu ändtligen får tid att skrifva“, svarade Eugène, utan att se upp från plånet.

“Då måste ni skynda er.“

“Hvarför det då?“

“Hör ni icke trummorna? ... hör ni icke Vincennes-jägarnes horn?“

“Parbleu!“ mumlade poeten, stoppande plånet och pennan hos sig, hvarefter han drog fram en lång bössa, som han haft gömd under sängen.

Derefter stälde han sängen på kant, med madrassen vänd åt torget.

Den af polytekniska skolans elever, som tycktes hafva befäl på stället, förde till sin mun en jagtpipa och blåste deruti trenne gälla signaler.

Ögonblickligen fyldes barrikaden af bluser, beväpnade med eldgevär och andra vapen.

Det stora torget framför barrikaden, hvilket hitintills varit temligen öde, började nu få ett annat och lifligare utseende.

Både från place de la Victoire och andra ställen framtågade trupper, och inom fem minuter stod en afdelning fotfolk uppstäldt i slagtordning på torget.

Det var 69:de linie-regementet, förstärkt med en bataljon jägare från Vincennes, samt två kompanier municipalgarde.

Dessutom ett dussin stads-sergeanter, anförde af en polis-kommissarie.

Truppstyrkan utgjorde omkring 2,500 man.

Kommissarien och stads-sergeanterne närmade sig den stora barrikaden.

“Det ser ut som ville man språka med oss“, yttrade Armand till barrikadens befälhafvare; “behagar ni vara god, monsieur Laborde, och lyssna till hvad man har att säga, för att kunna svara på våra vägnar?“

“Ja, hvarför icke“, svarade Laborde, “ehuru jag ogerna vexlar ord med polis-spioner ... God morgon, monsieur!“ tillade han derefter, läggande sig på knä, för att bättre kunna höra hvad polis-kommissarien skulle säga; “hvad är det som tillskyndar oss äran af ett så talrikt besök?“

“I konungens och lagens namn“, ropade polis-kommissarien med en röst, som hördes öfver hela torget, “uppmanar jag eder att ögonblickligen sträcka vapen och nedtaga barrikaderna!“

“Jaså, ingenting annat“, svarade Laborde, “jag trodde jag att ni kommit hit för att undersöka om fiskmångelskorna på torget hade skämda varor ... Jag skall säga er att det varit en allmän klagan på makrillen, både hvad priset och beskaffenheten beträffar, utan att polisen gjort sin pligt ... Det kommer sig troligtvis deraf att polis-kommissarier och stads-sergeanter aldrig äta fisk oftare än i fastan, liksom annat gudfruktigt folk ... Jag har alltid påstått att det myckna köttätandet skadar polis-betjenterne, ty det gör dem tunga och dumma ... Också ser man aldrig en förståndig jägare på det sätt uppfostra sina hundar, ehuru det derför icke är sagdt, att han ger dem fisk ... Emellertid skulle jag tillstyrka att ...“

“I konungens och lagens namn, uppmanar jag eder att sträcka vapen och nedtaga barrikaderna!“ upprepade polis-kommissarien, utan att ingå i något svaromål angående fiskens företräde framför köttet.

“Aha, ni talar om gevär och barrikader“, svarade Laborde; “hvad nu gevären först angår, så äro de redan sträckta, som ni ser, och så färdiga som man någonsin kan önska ... det beror bara på att kunna taga dem, utan att få händerna genomskjutna ... Hvad sedan beträffar barrikaderna, så förhåller det sig med dem ungefär som med de välsignade regnskurarne i dag ... de förra lika litet som de sednare stodo i går afton föreskrifna i polis-prefektens proklamation, men icke desto mindre hafva de inträffat ... Den enda skilnaden dem emellan är att himmelen redan regnat i två timmar, då barrikaden ännu är ett moln, som icke brutit löst ... Men det kan jag säga er, att vid det första skott, som från torget lossas på stenmolnet, brister det och störtar öfver era hufvud med droppar större och tyngre än sjelfva rikspäronet i Tuilerierna.“

“Om inom fem minuter edra vapen icke äro öfverlemnade“, förklarade polis-kommissarien, seende på sitt fickur, “och de upproriske icke börjat nedrifva barrikaderna, skall den beväpnade styrkan gifva eld och låta hvarje upprorsman utan förskoning springa öfver klingan.“

“Mitt felas fem minuter i elfva“, svarade Laborde, likaledes med blicken på sitt ur; “således när qvarten slår?“

“Stormas barrikaden“, ropade polis-kommissarien.

“Och afslås“, tillade Laborde lugnt; “bon jour, monsieur! ... Akta er för pussen der! ... Nu klef ni ned er ... hvarför lydde ni icke min välmenta varning? ... Men så är det, när man nyttjar kläder och skodon, som staten får betala.“

“Hattarne af för trefärgade fanan!“ ropade flere röster från barrikaden, under det att flere bössmynningar riktades nedåt på polis-kommissarien och hans sergeanter.

“Gevär i arm! aktning för parlamentären!“ ropade Armand till sina vapenbröder.

“Aktning för parlamentären!“ upprepade desse och lydde.

Polis-kommissarien och hans sergeanter fingo således ostörde återvända till den plats, hvarifrån de kommit.

Midt på torget syntes en öfverste till häst, omgifven af sin stab.

Polis-kommissarien talade lifligt med honom, efter hvad man trodde sig märka från barrikaden.

“Det är ledsamt att jag icke ser till något artilleri“, sade Laborde till Armand.

“Förstår jag er rätt?“ frågade denne; “ni är ledsen öfver att man ej har kanoner att beskjuta oss med?“

“Ja visst ... sju eller åtta grofva kulor äro alltid helsosamma för en barrikad“, menade eleven af polytekniska skolan, “stenarne blifva derigenom mera sammanpackade och barrikaden följaktligen fastare.“

“Men den nionde och tionde öppna bresch“, anmärkte Armand.

“Betyder ingenting“, svarade Laborde, “för att hafva någon fördel af breschen, måste den anfallande truppstyrkan vara dubbelt så stark som den nu är ... Deremot vore under närvarande förhållanden en bresch oss till mycken nytta.“

“Hur då?“

“Jo, det är ju klart att med hundra soldater, som stupa i breschen, stanna äfven hundra musköter qvar, och det är just sådana som vi behöfva, ty af armar ha vi gudi nog.“

“Men“, anmärkte Eugène, som stod bredvid, “hvad skulle Sainte-Cécile säga, om man torkade henne i ögonen, innan hon ännu gråtit?“

“Sainte-Cécile?“ upprepade Armand förvånad.

“Sacre-dieu! jag glömde Sainte-Cécile“, svarade Laborde; “men har ingen fara.“

“Hvem är Sainte-Cécile?“ frågade Armand.

“Det är ett helgon, hvars tårar intet samvete kan bära och som äro så tunga att till och med en munk skulle skälfva dervid ... Och likväl har den arma Sainte-Cécile blott ett enda öga.“

Laborde böjde sig öfver barrikaden och visade Armand ett rundt blecklock på den sidan, som vette åt torget.

Armand förstod nu hvem Sainte-Cécile var och han tycktes glädja sig öfver att hafva gjort bekantskap med ett helgon, som kunde gråta så mycket med ett enda öga.

“Men hvad är det?“ frågade Armand, blickande utåt torget, “kommer icke der en ny parlamentär! ... i dag slår man riktigt på stort ... Denna gången skickar man oss en löjtnant af linien.“

“Och med en hvit fana“, inföll Laborde; “det är åtminstone militäriskt och artigt ... Men, au diable, jag känner löjtnanten, jag har valsat med hans flicka på sista opera-maskeraden och han var på långt när icke så belåten med min vals som hon ... Han sökte derför gräl och ville slåss med mig, men jag slåss icke gerna för loretter och dessutom var det ganska onödigt, ty hvad tjenar väl till att slå den ur fältet, som man redan slagit ur brädet! ... Emellertid vill jag ej tala med honom ... Jag kunde komma att dra på munnen, och det vore synd. Derför tala ni med honom, monsieur Armand ... Ni skall nog ge honom besked, om jag känner er rätt.“

En ung löjtnant af linien visade sig nu nedanföre barrikaden med sin hvita fana.

Nu blef det Armands tur att böja sig ned för att samtala med parlamentären.

“Monsieur, hvad har ni att meddela oss?“ frågade Armand, artigt blottande sitt hufvud.

“Monsieur“, svarade löjtnanten, förande lika artigt handen till sin tschakå, “jag kommer på min öfverstes befallning ... Öfversten tror att man i det längsta bör spara landsmäns blod.“

“Öfversten tror såsom en fransk medborgare och krigare alltid bör tro ... Var öfvertygad, monsieur, att det icke finnes någon bland oss, som icke delar hans tro i detta fall.“

“Öfversten har blifvit beordrad att på det strängaste förfara med de upproriske och utan ringaste skonsamhet behandla dem, antingen de göra motstånd eller ej ... Men han, har befalt mig säga, att derest ni och edra kamrater öfvergifva barrikaderna och lemna era vapen i hans händer, lofvar han vid sin ära att icke förfölja någon, utan låta en hvar afträda med full säkerhet både för lif och frihet ... Längre kan öfversten icke gå, och han fruktar ändå att hvad han gör blir misshagligt för dem, som gifvit honom de strängare orderna ... Men han underkastar sig hellre ansvaret för order-brott, än belastar sitt samvete med landsmäns blod.“

“Vi förstå uppskatta öfverstens menniskokärlek“, svarade Armand; “också afhöra vi hans välvilliga förslag med mera nöje än det pockande maktspråk, som polis-kommissarien nyss förde mot oss ... Men vi kunna icke öfvergifva våra barrikader och icke lemna våra vapen ... De förra äro verket af en hel natt genomvakad i oväder och storm ... Hvad de sednare eller våra vapen angår, så ha vi för deras anskaffande uppoffrat vår sista skärf, och att lemna dem ifrån oss vore detsamma som att kasta bort hela vår återstående egendom ... En man med er öfverstes ridderliga sinne kan icke fordra af oss ett sådant offer.“

“Då återstår ej annat för öfversten än gifva signal till anfall“, yttrade löjtnanten, “och i sådant fall har han beordrat mig säga, att han låter slå tre trumhvirflar med korta mellanrum ... Om efter den sista trumhvirfveln ni och era kamrater ännu befinnas qvar på barrikaden, börjas på ögonblicket stormningen ... Ni har således ännu någon tid att betänka er.“

“Vi behöfva ingen betänketid och edra trumhvirflar äro fullkomligt öfverflödiga ... Blåsen till anfall ju förr dess hellre ... Himmelen klarnar, väderleken blir tjenlig till strid.“

“Och detta är ert sista ord?“

“Mitt sista.“

“Jag går att lemna öfversten ert svar“, sade löjtnanten och vände sig om för att gå.

“Men“, sade Armand, liksom ville han tillägga något.

Officeren vände ånyo sitt ansigte mot barrikaden.

“Ni har något mera att säga“, yttrade han, kanske i det hopp att barrikad-chefen redan ångrade sig.

“Ja, monsieur, och jag skulle säga det, i fall jag vore viss om att ni framförde mina ord till er öfverste.“

“Jag skall göra det.“

“Ordagrannt?“

“Ordagrannt.“

“Ni bedyrar det vid er heder?“

“Ja, vid min heder.“

“Godt! ... Ni skall då säga er öfverste, att det råder en stor skilnad emellan de rättigheter och skyldigheter, som å ömse sidor åberopas ... Öfversten följer divisions-generalens order, men vi följa konstitutionens föreskrifter; öfversten verkställer militär-lagarnes bud, men vi försvara de rättigheter, som konstitutionen gifvit, men godtycket våldfört ... Vidare skall ni säga honom, att de, som befinna sig uppå och inom barrikaderna, tillhöra den folkklass, åt hvilken man i åratal lofvat allt, men hållit intet ... När vi någon gång, oförmögne att längre bära hungerns och eländets qval, begagnat oss af petitions-rätten, som konstitutionen medgifver, har man öfverkorsat våra petitioner med bajonetterna ... När vi slutligen lika grundlagsenligt samlat oss för att välja deputationer, som muntligen skulle framföra våra bekymmer, har man skingrat oss med chocker och kartescher ... Det kan således icke vara på öfverstens sida, utan på vår som rättvisan och himmelen stå ... Man har talat till oss genom vapen, och vi svara med vapen. Man har nekat oss bröd, och derför ropa vi till dessa stenar: varden bröd! ... Ludvig Filip har barrikaderna att tacka för sin krona ... Hvad barrikader gifvit, skola barrikader återtaga.“

“Ja, ja!“ skreko hundratals röster från barrikaden.

“Mera har jag icke att säga“, förklarade Armand.

“Bonjour, monsieur!“ helsade löjtnanten och gick.

“Bonjour, monsieur!“ besvarade Armand helsningen, hvarefter han reste sig upp.

“Låna mig er skuldra, monsieur Armand“, bad Laborde, läggande en liten tub på vår hjeltes axel och kikande genom den.

“Hvad ser ni efter?“ frågade Armand.

“Jag vill se om jag nyss såg rätt“, svarade Laborde.

“Och hvad såg ni nyss?“

“Jag tyckte att den stackars löjtnanten var något låghalt“, svarade den kikande.

“Förlåt, monsieur!“ sade Armand, något stött af så mycken lättsinnighet i ett så alvarsamt ögonblick; “men det vore bättre att ni satte er tub på de begge fältkanoner, som man i denna stund bröstar af midt på torget.“

“Fältkanoner sade ni?“ svarade Laborde leende; “det är ordentligt belägrings-artilleri af den mest vördnadsbjudande kaliber ... O min gud!“ tillade han i samma andetag, “hur kan en varelse, som är låghalt och endast har underlöjtnants lön, vänta trohet af loretter!“

I detsamma hördes en stark och uthållande trumhvirfvel från torget. Det var den första.

“Ledsamt att vi icke hafva en enda trumma att svara med“, anmärkte Laborde.

“Hade jag haft min sista vers färdig, så skulle vi ha svarat med den“, förklarade Eugène.

“Sjung då er första“, uppmanade Armand; “le crédo républicain är en passande replik till trumhvirflar.“

“Nåväl! stämmen upp le crédo républicain!“ ropade Eugène till vapenbröderne; “eld i sången och skyldradt gevär för republiken!“

Alla bluserne uppreste sig, skyldrade gevären och uppstämde, sedan första trumhvirfveln väl slutat, med starka lungor le crédo républicain:

Andra trumhvirfveln dundrade från torget och afbröt sången.

Eugène, förargad, liksom poeter och kompositörer i allmänhet, när man afbryter deras sånger, knöt näfven hotande nedåt torget.

“Fortsätten, fortsätten!“ ropade Armand; “le crédo républicain kan ej dö för blotta trumhvirflar.“

Sången fortfor med fördubblad styrka:

Tredje trumhvirfveln började dåna och slutade med ett kanonskott, som besvarades från barrikaden med ropet: “Vive la république!“

“Barrikaden darrade“, sade Armand till Laborde, utan att likväl darra sjelf.

“Och skred en half tum tillbaka“, tillade Laborde lugnt; “den svåra kulan befinner sig nu bland stenarne, i vår nedersta omnibus, lik en Saul bland profeterne.“

Ett nytt kanonskott dånade från torget.

“Der ha vi Saul n:o 2“, yttrade Armand, undersökande låset på sin bössa.

“Barrikaden rörde sig knappast“, svarade Laborde; “Saul n:o 2 gör genast mindre verkan och Saul n:o 3 ännu mindre ... Ju större skogen är, desto mindre märker man de stora träden ... Ah, der ha vi den tredje ... barrikaden rörde sig ej en hårsmån ... Men passen nu på, gossar! gynnad af krutröken, skall man söka storma barrikaden.“

Barrikad-kämparne lade sig framstupa med gevären framför sig.

“Och Sainte-Cécile?“ frågade Eugène.

“Ligger lugn“, svarade Laborde; “hon ler åt grundskotten, den heliga ... Men det är tid på att taga bindeln från hennes öga, i fall hon skulle vilja gråta.“

En af eleverne ryckte bort blecklocket, som vi nyss omnämnde.

Sainte-Cécile’s öga, som derigenom blef klart, liknade mycket mynningen af en mörsare, liggande midt öfver barrikaden och dold af öfverlagda stenar.

En annan elev tände en brännare.

I detsamma knallade från torget det fjerde kanonskottet.

Det gick såsom Laborde förutsagt.

En liflig handgevärseld hördes nedifrån barrikaden. Men ännu hade ej ett enda skott blifvit lossadt från denna.

“Jag hör på stegen och ansatsen att det är municipal-gardet som stormar“, hviskade Laborde till Armand, hvilken låg bredvid honom; “hör hur det smattrar ... Så hushåller man med statens förråder ... Gråt, Sainte-Cécile, gråt öfver municipal-gardets synder!“

Ändtligen lossades första skottet från barrikaden, men ett förfärligt skott.

Det var också Sainte-Cécile som gret.

“När ett helgon gråter“, sade Laborde, “då tystnar jorden med helig andakt.“

Laborde sade sannt.

Handgevärselden hade upphört. Allt var tyst.

Endast en trumma från torget hördes slå reträtt. Krutröken började skingra sig.

Och när den skingrat sig, då kunde både de som stodo på barrikaden och de som voro uppstälda på torget se en förfärlig syn.

De sågo den också, ehuru med olika ögon, för att ej tala om olika känslor.

Sainte-Cécile’s drufhagelssvärm hade icke allenast sopat ned största delen af storm-kolonnen, utan äfven öppnat en bred blodig lucka i jägare-bataljonen, hviken stod uppstäld bakom den förre.

Också rådde en obeskriflig förvirring bland regeringens trupper.

Man hade väntat sig ett stenregn och deribland på sin höjd en och annan illa riktad muskötkula; men om ett helgon med ett sådant öga hade ingen drömt.

Öfverallt döde och sårade, öfverallt, utom på barrikaden!

“Hvad har ni nu för er, Eugène?“ frågade Armand poeten, hvilken vändt om sängen och kraflade med begge händerna i tagelmadrassen.

“Apollo skall veta att jag aldrig samlat guld och silfver“, svarade Eugène; “men så är jag så mycket mer begifven på bly ... Se hvilken mängd kulor som fastnat i tagelmadrassen ... Den, som ville köpa denna madrass efter vigt, blefve illa lurad ... Några kulor ha plattat sig mot jernbeslagen i sängbottnen och dem skall Marly få till knappar i mina pantalonger ...“

“Ah nej“, yttrade Laborde, “gif dem i stället åt Sainte-Cécile, hon faster dem säkrare, der de böra sitta ... Så der ja ... När man har något godt, skall man ej behålla det för sig allena, utan genast deraf meddela åt andra ... Men tyst! ... Nu börjar leken på alla sidor ... nu slåss man i alla väderstreck ... Allons, enfants de la patrie!“

En liflig handgevärseld hördes från djupet af gatan, som snart fyldes af krutrök. Det var de smärre barrikaderna som anföllos och försvarades.

“Aha!“ ropade poeten, “nu breder Bellona sina eldröda vingar kring hela rue Rambuteau ... nu blir det lustigt att lefva och icke heller så tråkigt att dö! ... Ah, se Marly i fönstret!“ ropade han, springande dit, “ännu har jag ej lossat ett enda skott till din ära ... men du skall få se, du skall få se ... Himmel, hvad har du i handen, Marly?“

“En gryta“, svarade Marly småleende.

“En Minerva med gryta, i stället för hjelm!“ ropade Eugène; “så har då äfven bourgeoisien inträngt genom Olympens legitima kristall-port! ... hvad vill du med grytan, Minerva?“

“Bjuda soldaterne på frukost“, svarade Marly, lyftande upp grytan med min af att vilja kasta den ned.

“Gud välsigne dig för din gästfrihet, Marly, ty du tänker nu på alla ... En kyss på din hand, fast den är sotig.“

Batteriet från torget började åter spela mot hufvudbarrikaden.

“Rädda hundar skälla alltid på afstånd“, mumlade Laborde; “men Sainte-Cécile skall snart tysta munnen på dem ... Tigen derborta, när helgonet talar!“ ropade han och affyrade i detsamma med egen hand den ånyo laddade mörsaren.

Batteriet, beröfvadt sin servis, tystnade; men i dess ställe skrälde nya handgevärssalvor.

Nya storm-kolonner rusade emot barrikaden, och nu börjades en af dessa strider, som endast kunna kämpas inom en stor stad.

Kulor nedifrån hveno mot kulor ofvanifrån. Gevärsmynningar, riktade uppåt mot husen, nedslogos af husgerådssaker som vräktes från fönstren.

Hand-granater, uppkastade af soldaterne mot barrikaden, sprungo bland stenregnet, som störtade öfver de anfallandes hufvud.

Sainte-Cécile gret för tredje gången och öppnade strömmar af blod. Men blodfärgade voro redan hennes egna sidor.

“Au diable!“ mumlade Laborde till Armand, som, oupphörligt laddande och skjutande, ännu låg bredvid den unge befälhafvaren; “au diable! jag har fått ett granat-skott i venstra handen ... Jag slipper resa till Afrika för att slåss med Kabylerne ... Farväl med militär-ståndet! jag går in i en radikal tidning.“

“Räck mig er sårade hand, jag skall förbinda den“, ropade Armand.

“Bevare mig gud från att hindra er i ert arbete!“ svarade Laborde; “ni skjuter som fyra och kastar sten som sex ... Ännu har jag min högra hand i behåll ... O! nu tycker jag hvad min vän, den låghalte löjtnanten, skall få roligt.“

“Men ni förblöder, Laborde!“

“Jag tror icke det, jag har alltid haft godt om blod ... sak samma för resten, bara det räcker till dess jag gifvit Sainte-Cécile hennes fjerde portion ... Stån på er, gossar! skjuten sällan, men säkert ... Man måste hushålla på vår ammunition ... med vårt blod är det en annan sak.“,

“Armand!“ hviskade Eugène, som låg vid vår hjeltes andra sida; “om det icke för mycket besvarar er, så led mig till fönstret, till Marly, min stackars Marly.“

“Eugène, hur är det med er?“

“Jag har alltid haft lätt bröst“, svarade Eugène med en suck; “men nu börjar jag få svårt för att andas ... Saken är den, att jag höjde mig upp för att känna efter om jag fått mycket bly i min madrass och då fick jag sjelf en kula i bröstet ... och kulan sitter qvar, fast bröstet ej är stoppadt med tagel som madrassen.“

Under det att Eugène med matt röst så talade, drog Armand honom med sig till fönstret.

Marly stod redan derinnanför och emottog i sina armar den sårade poeten.

“Marly lilla“, sade Eugène leende, “om du nu lika väl förmådde läka hjertan, som du träffar dem med pilarne från dina vackra ögon, så kunde jag väl ännu några år få gräla på dig för att du gjort papiljotter af mina verser ... Du var kokett, Marly, du tyckte att svanens hvita fjädrar klädde dina svarta lockar ... Nu skall du sätta svart fler i stället, Marly, och du skall ångerfullt läsa hvad som står på papiljotterna.“

Marly, tyst, men blek, lade med Armands tillhjelp den sårade poeten på en i rummet befintlig soffa, hvilken varit för bred att komma ut genom fönstret.

Under det att Armand uppehöll Eugènes hufvud, uppref Marly den sårades vest och linne, men uppgaf ett jämmerrop, när en stråle af blod sköt upp ur ett sår midt i bröstet.

“Gråt icke öfver mitt blod, goda Marly!“ sade Eugène, “ty på dess flyende våg försvinner en spillrad tron, och segrande brister mitt hjerta ... Armand, Armand!“ tillade han häftigt, i det han reste sig upp med ryggen mot soffkarmen; “papper, penna! ... skrif, ty nu har jag den! ... Ändtligen har jag den sista versen! skrif, innan det blir för sent! ... skrif! ... jag får läsa korrektur på andra sidan grafven.“

Armand, med tårar i ögonen, fattade poetens plån, hvars ena sida var färgadt af blod, och han lyssnade till den döende skalden, som under trummornas hvirflar och handgevärens smattrande sjöng den fjerde och sista versen:

Skaldens hufvud sjönk. Hans ögon tillslötos.

Dödens hvita, hårda hinna bredde sig öfver hans leende anletsdrag.

Med ett nytt jämmerrop omfattade Marly hans knän och gömde sitt ansigte vid hans tysta bröst.

Då hördes utifrån en knall, för hvilken murarne tycktes remna.

Det var Sainte-Cécile, som för fjerde gången spridde fasa och död.

“Je suis républicain!“ ropade den döende, slutande på detta sätt sin sista vers, och en blixt ljungade fram ur hans åter öppnade öga.

Men dessa ord voro de sista, denna blick den sista.

Marly värmde fåfängt med sina tårar ett lik.

Armand gömde den sista versen vid sitt bröst och tryckte en kyss på folkskaldens kalla läppar.

Derefter tog han ett språng ut genom fönstret och störtade sig i djupet af den blodiga striden.

Sedan tidigt på morgonen hade porten till hertig de Beaudreuils hotel varit i liflig rörelse.

Hertigens många vänner, som redan fått kännedom om hans missöde, hade skyndat till hotellet med hoppet att kunna trösta honom, men återvändt synbart misströstande om sin förmåga.

Hela Paris skulle hafva känt och deltagit i hans sorg, om icke de allmänna tilldragelserna helt och hållet slukat alla enskilda händelser, vare sig af lycka eller olycka.

Den arme hertigen!

Att stå vid en kär frändes bår och på samma gång nödgas begråta en trolös maka, det var för mycket.

Dock, att en onkel dör, är kanske i sin naturliga ordning, i synnerhet om onkeln lemnar millioner efter sig.

Men att efter knappa tvänne månaders äktenskap förlora en ung, vacker och talangfull hustru, det är hårdt, och ännu hårdare, när man eftersinnar det sätt, hvarpå hon förlorats.

Om hon genom döden afgått, skulle man endast haft Vår Herre att anklaga och möjligtvis hunnit trösta sig med den omständigheten, att hon dödt efter onkeln, till följd hvaraf den efterlefvande makens arfsrätt icke kunde blifva tvist underkastad.

Men att en hustru rymmer med en annan karl, det kastar, jemte förlusten, äfven en skugga af löje på den öfvergifne mannen, och detta är kanske lika svårt att fördraga som sjelfva förlusten.

Visserligen skulle man också kunna trösta sig dermed att en hustru, som låtit bortföra sig, jemväl har till den öfvergifne maken förverkat all sin i boet medförda egendom.

Men oaktadt många af hertigens vänner förespeglade honom sistberörde tröstegrund — ty hvad griper man ej tag uti för att kunna skingra en stor sorg? — så förblef likväl hertig de Beaudreuil sjelfva tröstlösheten.

Den enda, som fann honom någorlunda sansad och åtkomlig för förnuftsskäl, var markisinnan Eulalie d’Estelle, hvilken icke heller uraktlåtit att inställa sig hos honom.

“Min bäste hertig! ni kan vara fullkomligt lugn“, sade hon med detta leende, som ingen dödlig borde kunna emotstå; “var blott försigtig ... icke för många ack och o ... det kunde väcka era fienders misstanke, på samma gång som det nedsätter er hos era vänner, hvilka icke begripa, huru en de Beaudreuil kan sörja en liten parveny från S:t-Honoré.“

“Men jag fruktar“, sade hertigen.

“Hvad?“

“Att S:t-Bris icke bevakar henne med nödig försigtighet.“

“Ni fruktar att hon kunde undkomma?“

“Om hon skulle undkomma, vore allt förloradt“, sade hertigen, bleknande vid blotta tanken derpå.

“Visserligen, men sådant är omöjligt“, försäkrade markisinnan; “den värde baronens egen säkerhet är oss en borgen, för att ej tala om de många louisd’orer, som han har att vänta för det skydd, han gifver en ung och vacker qvinna ... Kanske har hon redan lugnat sig ... Baron S:t-Bris är en vacker karl, som nog kan vara farlig för mera än en borgaredotter från S:t-Honoré.“

“Ni känner ej denna borgaredotter, markisinna ... hon är stolt.“

“Ni misstänker henne för att vilja spela tragedi? Var lugn! ... Mademoiselle Rachel har gifvit våra fransyskor afsmak för antikens hjeltinnor, ty hvem ville väl underkasta sig de gräsliga lidanden, som hon framställer? ... hvem skulle väl afundas Lucretia och Virginia deras bedröfliga öden! ... Tro mig, man dödar sig ej mera för att undfly en vacker karl, och ännu mindre efteråt, för att på sig sjelf hämnas sin egen vanära ... Nu för tiden är man klokare än så ... De arme poeterne! de behöfva gå bra långt tillbaka i tiden, för att finna ämnen för sina jämmerliga sorgespel.“

“Det förvånar mig likväl att jag ännu icke fått någon underrättelse från S:t-Bris ... det var likväl öfverenskommet att han tidigt på morgonen skulle skicka mig bud.“

“Just den omständigheten, att ni ej fått någon underrättelse, bevisar att allt står väl till ... Det vore för mycket begärdt af den lycklige baronen, att han midt i skötet af sin berusning skulle ge sig tid att skicka oss bulletiner ... Låtom oss derför tala om annat! ... Er djupa sorg har kanske hindrat er från att lyssna till dagens märkvärdigheter, ljudande med dånet af musköter och kanoner? ... det tyckes gå bättre än vi ens vågat drömma om.“

“Det artar sig till mera än en simpel emöt“, yttrade hertigen, med synbart välbehag upptagande ett annat samtalsämne.

“Man påstår att Ludvig Filip icke vågar sammankalla national-gardet, och detta är ett godt tecken.“

“Visserligen ... Man påstår äfven att Molé blifvit kallad till Tuilerierna.“

“Och de inbilla sig att Molé skall blåsa ned barrikaderna? ... de dårarne! ... Allt går ypperligt ... det enda, som fattas, är att grefven af Chambord icke är närvarande, ty i sådant fall hade allt redan varit afgjordt.“

“Man har likväl uppsatt förslag till provisorisk styrelse, som skall handhafva ärenderna till dess Henri cinq hunnit anlända.“

“Jag har hört det, och hvad har man gifvit er för roll, de Beaudreuil?“

“Jag är minister för allmänna undervisningen.“

“Ni passar ej för den portföljen“, anmärkte markisinnan, och denna gång onekligen med skäl.

“Ni tror då, markisinna?“

“Att ni gjort klokast om ni tagit initiativet ... I stället för att blott blifva fjedern i verket, borde ni ha varit handen, som trycker på den ... Hvarför satte ni ej sjelf upp en lista?“

“Men betänk då att Berryer och Montalembert ...“

“Äro talangerna“, inföll markisinnan; “men ni, de Beaudreuil, är styrkan.“

“Hvad menar ni, Eulalie?“

“Berryer och Montalembert hafva pennan och ordet, men hvar hafva de sina arméer?“

“Ni tror då, att jag eger en armé?“

“Ja, en armé af louisd’orer, en armé, som inga barrikader decimera ... Ni hade kunnat bli den förste, i stället för att nu blott vara den siste ... Ni är en klen politiker, Rigobert ... Ni vore förlorad, om ni ej hade mig vid er sida, känslolöse! ... Jag vill icke att ni skall vara den siste.“

“Hvad vill ni då göra?“

“Jag vill göra er till den förste, och jag skall göra det, otacksamme!“

“På hvad sätt?“

“Klockan är nu half till elfva“, svarade markisinnan med en blick på pendylen; “det är nu tid för er att åka till sorghuset ... Men jag far till Berryer.“

“Och sedan?“

“Medan ni lyfter Géronnière från katafalken och förer honom till Madeleine-kyrkan, lyfter jag er upp på konselj-presidentens stol och förer er till stats-rodret.“

“Ni är rask, Eulalie! ... och ni tror att det skall lyckas?“

“Ja.“

“Och hvilken mäktig häfstång ämnar ni anlita för detta svåra arbete?“

“Ett eller två ord, som jag hviskar i Berryers öra“, svarade markisinnan vårdslöst.

“Och dessa ord?“

“De enklaste i verlden: antingen sätter ni hertig de Beaudreuil på president-stolen, eller ställer hertig de Beaudreuil sin gyllene armé till skyddsvakt kring orleanistens tron ... Se der allt som behöfs.“

“Visserligen, men ...“

En betjent inträdde, anmälande grefve de Vandeul.

“En ny condoléance,“ yttrade markisinnan, resande sig upp för att gå.

“O min gud, så tråkigt!“ ropade hertigen, redan utledsen vid det menskliga deltagandet.

“Raskt från dur till moll, hertig!“ uppmanade markisinnan, räckande honom sin hand.

“Farväl, Eulalie!“ sade hertigen, kyssande hennes hand; “efter begrafningen besöker jag er?“

“Välkommen, konselj-president!“ sade markisinnan; “men, hvad ser jag?“ ropade hon skrattande; “ni har knutit kring armen tvänne sorgflor i stället för ett.“

“Ack, min tankspriddhet!“ sade hertigen, lösande upp det öfverflödiga floret.

“Det ser ut som ni med sorgflor ville sörja en enleverad hustru“, skämtade markisinnan, “eller också är ni mera än en blott öfvergifven man, kanske är ni enkling ... Men var trygg! den nya Lucretia störtar ingen konung, icke ens en hertig ... Bäst om hon vore död, ty det finnes ingen bättre sinnebild af tystnaden än grafven.“

“Hm!“ mumlade hertigen bleknande.

“Ni bleknar för mycket, Rigobert“, anmärkte markisinnan; “glöm för all del icke, att den svarta drägten redan gör ansigtet tillräckligt blekt ... au revoir!“

Markisinnan mötte i yttre rummet grefve de Vandeul, hvilken var en man af sextio år med stolt hållning och ädla anletsdrag.

“Hur befinner sig hertigen?“ frågade grefven.

“Bedröfligare än jag förestält mig“, svarade markisinnan; “han hade dock bort kunna ana att så skulle gå.“

“Hvarför borde han ana det?“

“Emedan den, som söker metaller, måste bereda sig på att äfven finna slagg.“

“Myntade metaller böra dock vara fria från slagg.“

“Men i dåliga tider myntar man icke blott ädla metaller.“

“Hur menar ni, madame?“

“Jag menar att man ej onäpst ingår mésalliancer, att man ej ostraffadt öppnar våra palatser för bourgeoisien, ty det guld, den för med sig, bär alltid märke af den hand, som tummat det.“

Markisinnan aflägsnade sig och grefven gick in till hertigen.

“Äfven ni, grefve de Vandeul, har ej glömt mig i min olycka!“ repade hertigen, skyndande emot den ankommande. “Ni visade den arma vilseförda alltid mycken välvilja.“

“Jag och hela min familj satte högt värde på hertiginnan“, svarade grefven.

“Ni skulle icke hafva anat något sådant af henne?“

“Nej.“

“Ni skulle icke trott det, om man berättat det för er?“

“Nej.“

“Liksom ni anade jag det ej, liksom ni trodde jag det ej ... O! jag kan knappast tro det än, och likväl är det en sanning, en sanning, som gjutit döden i mitt bröst ... Grefve de Vandeul, jag är mycket olycklig!“

“Ja, ni är mycket olycklig!“ upprepade grefven.

“Af barmhertighet, af nåd, tala icke mera till mig om henne!“ bad hertigen.

“Jag skall icke mera tala till er om henne“, försäkrade Vandeul.

De Beaudreuil vände sitt ansigte mot fönstret, liksom för att dölja sina tårar.

Grefven följde hertigen med en djupt bedröfvad blick, oaktadt den sednare var vänd ifrån honom.

“Jag såg att er vagn var förspänd“, sade grefven efter en stunds paus.

“Ja, det är sannt, jag hade glömt det“, yttrade hertigen; “har ni kommit till fots?“

“Ja, och derför tänkte jag be att få begagna er vagn.“

“Ert sällskap skall bereda mig både tröst och glädje,“ bedyrade hertigen.

“Godt! jag följer er då ... vi ha visserligen ännu en halftimme på oss, men det är kanske i sin ordning att ni kommer något tidigare än de andra.“

“Ni har rätt, vi skola fara genast.“

Hertigen och grefven följdes åt utför trapporna och stego in i den förres vagn.

Vagnen satte sig i rörelse.

Under färden hörde de begge herrarne på afstånd dånet af handgevärssalfvor och kanoner, men iakttogo icke desto mindre ömsesidig tystnad.

Den ene syntes uteslutande öfverlemnad åt sin sorg och den andre tycktes vara för grannlaga för att störa den.

Som något hinder icke mötte hertigens vagn, oaktadt mycket folk var i rörelse, så stannade den efter omkring tio minuters färd utanför porten till den aflidne bankirens hus.

Hertigens tvänne betjenter, begge med sorgflor om hattar och armar, öppnade vagnsdörren för hertigen och hans följeslagare, hvilka snart befunno sig i portgången.

Portgången var beklädd med svart tyg, och tunga silfver-draperier prunkade högtidligt på den svarta grunden, men katafalken ...

En likkista kan aldrig vara en angenäm syn, äfven om man är dens arftagare, som deruti hvilar; men att icke finna en likkista, der man väntar att finna den, är kanske ännu mera oangenämt.

Hertigen såg endast den svartklädda och med silfverfransar garnerade katafalken, på hvilken kistan borde stå, men likväl icke stod.

“Hvad vill det säga?“ frågade han med något osäker stämma portvaktaren, hvilken stod bredvid honom bugande och med hatten i hand; “klockan är snart elfva, och man har ännu icke nedstält kistan.“

“Den har varit nedstäld, monseigneur“, svarade portvaktaren.

“Varit!“ upprepade hertigen; “varit nedstäld, säger ni!“

“Ja, för två timmar sedan, såsom anbefaldt var, men ...“

“Är det väl möjligt att man redan fört liket till kyrkan, utan att afvakta mig och processionen?“

“Nej, monseigneur.“

“Hvar är då likkistan?“ frågade hertigen, vändande bort ansigtet för att dölja den färg, för hvilken markisinnan varnat honom.

“Den är nyss uppburen igen“, svarade portvaktaren.

“Uppburen igen!“ upprepade hertigen, stödjande ena knät mot katafalken; “uppburen utan min befallning! ... hvarför har man burit upp den?“

“Det vet jag inte, monseigneur, men det är för en halftimme sedan ...“

“På hvems befallning har det skett?“

“På hertiginnans“, svarade portvaktaren.

“Hertiginnans!“ skrek hertigen.

Grefve de Vandeul syntes icke dela hertigens bestörtning, men hans blick, sökande hertigens ansigte, hvilade med ett alvarligt uttryck på dennes marmorhvita anletsdrag.

“Hvilken hertiginna!“ ropade hertigen, görande våld på sig för att lösa sin tunga.

“Hå“, svarade portvaktaren, “hvilken annan skulle det väl vara än madame la duchesse, monseigneurs gemål?“

Hertigen sjönk ned på katafalken.

Katafalken, som nyss förlorat ett lik, tycktes i ersättning hafva fått ett annat.

Portvaktaren tappade sin hatt och stirrade bestört på monsieur le duc.

“Gå in efter ett glas vatten“, befalde grefven portvaktaren; “ni ser ju att hertigen mår illa.“

“O min gud!“ ropade portvaktaren och skyndade in i portkammaren.

“Er arm, hertig“, sade grefven till de Beaudreuil, sedan portvaktaren försvunnit, “jag vill föra er tillbaka till er vagn.“

Hertigen fattade mekaniskt grefvens arm och lät sig föras ur porten.

“Öppnen vagnsdörren“, befalde grefven de begge betjenterne, som, bestörte af sin husbondes bleka förvridna anletsdrag, verkstälde befallningen.

Grefven hjelpte derefter hertigen att uppstiga och sätta sig i vagnen.

“Upp på era platser!“ ropade han derefter till betjenterne; “hertigen vill fara hem!“

Betjenterne aflägsnade sig från vagnsdörren, i hvilken grefven derefter fattade.

Sedan betjenterne intagit sina vanliga platser, böjde sig grefve de Vandeul in i vagnen och sade med en röst, som icke kunde höras af någon annan än hertigen:

“Hertiginnan de Beaudreuil har tillbragt sednaste natten i skötet af min familj; men för närvarande vistas hon i detta hus, der läkare nu som bäst obducera hennes onkels lik ... Man tänkte äfven låta er vara närvarande, men ni stupade öfver katafalken, ni hade ej styrka att gå uppför trapporna och derför ansåg jag tjenligast för er att vända åter.“

“Hertig de Beaudreuil! ni är en mördare, ni är en niding!“ fortfor grefven; “det är ni och andra med er, som vanärat det stånd, hvartill ni olyckligtvis hör ... Det är ni och era gelikar som störtat detta stånd från den höjd, som det, till följd både af födsel och bildning, alltid bort innehafva ... Det är icke pöbelns armar, utan adelsmäns brott, som fläckat våra sköldar och bräckt våra svärd, frejdade sedan urminnes tider.“

En stor tår perlade i den gamle legitimistens öga, när han sade dessa ord.

“De Beaudreuil!“ tillade han; “råga ej vanäran med fegheten ... Må denna vagnsdörr, som jag nu tillsluter efter er, för er vara detsamma som grafvens!“

Efter dessa ord slog han till vagnsdörren.

“Hertigen far hem!“ ropade han derefter till kusken och återvände in i den döde bankirens hus.

Hvem har varit i Paris och icke besökt Palais-Royal, eller Palais-National, såsom det efter sista revolutionen kallas?

Hvilken parisare eller främling har ej tjusats af skuggan från dess kastanier, af doftet från dess blomster-rabatter, af perlorna från dess rika fontän?

Hvem har ej bländats af glansen från dess tusentals lampor? hvem har ej druckit kaffe i Café-Rotonde?

Palais-Royal bär med skäl tillnamnet fé-slottet, men ingen tjusande fé har framtrollat det.

Trollkarlen var en prest, en kardinal, och kanske den argaste, som någonsin messat böner i kyrka och huggit hufvudet af bättre folk.

Det var Richelieu, ett af de tre ve, som franska adeln skulle kunna nämna i sina litanior.

Ludvig XI halshögg de stora vasallerne, Richelieu de höge herrarne (les grands seigneurs) och Robespierre aristokratien “en général“.

Men som vi, för närvarande åtminstone, icke ha tillfälle att förbanna dem för det, så nämna vi blott att den mellerste af triumvirerne gjorde något för efterverlden, när han lät uppresa det palats, hvarom nu är fråga och hvilket då kallades Palais Cardinal.

Richelieu for in i detta palats för sista gången den 2 December 1642, ty han hade döden i faggorna, men var för öfrigt vid bästa lynne i verlden, emedan han samma dag sett Cinq-Mars och Thou på stupstocken.

Han dog två dagar derefter, icke äldre än femtioåtta år, till mycken fröjd för sina fiender och kanske ännu mera för Frankrikes, samt efter att hafva testamenterat sitt palats åt Ludvig XIII, hvilken några månader derefter följde testator i grafven.

Ifrån den tiden var Palais-Royal residens för kungar och prinsar, ända till dess hertigen af Orleans, Louis-Philippe-Joseph, mera känd under namnet Egalité, upplät en större del af palatset åt en hvar, som önskade bo vackert och beqvämt emot dryg hyra.

Det var, om man så vill, ett föga furstligt, men desto mera förståndigt sätt att få sina skulder betalda.

Efter hertigens afrättning såldes de uthyrda lokalerna åt enskilda för det allmännas räkning.

Vid Restaurationen återinsattes visserligen den orleanska familjen i eganderätten till Palais-Royal, men hvad som blifvit försåldt åt enskilde, förblef likväl i dessas ego, såsom rätt och billigt var.

Orleanska familjen hade gudi nog att lefva af och bo uti ändå.

Det är egentligen hufvudbyggnaden af detta jättepalats, och hvilken i och för sig sjelf kunde betraktas såsom ett kungligt slott, som tillkom den orleanska familjen.

Façaden af denna byggnad vetter åt rue S:t-Honoré och har sin särskilda gård, begränsad af paviljonger, flyglar samt en murad terrass, genom hvars trenne portar man inkommer på gården.

Alla dessa partier äro rikt ornerade af pelare så joniska som doriska.

På frontongen prunka orleanska ättens vapen, med Klokheten och Frikostigheten på venstra sidan samt Rättvisan och Styrkan på den högra, alla fyra af bildhuggaren Pajou.

De fyra bilderna stå ännu qvar, men hvad är numera deras ande, deras betydelse?

Frikostigheten hade för längesedan blifvit skrinlagd af girigheten, Rättvisan drunknat i korruptionen, Klokheten förlorat hufvudet och Styrkan qväfdes snart derpå i den allmänna opinionens armar.

Denna byggnad, hvaruti orleanska familjen fordom residerade, utgör dock blott en mindre sida i den stora rektangel, som sjelfva Palais-Royal bildar.

De tre öfriga sidorna bestå af en mängd särskilda och småningom under tidens lopp förenade hus, med något olika byggnadssätt utåt de gator, hvartill de gränsa, men inåt den stora gården sammanhållna i en harmonisk och alvarlig stil, med sammanhängande arkader och gallerier på nedra botten samt hoplöpande balkonger till fjerde våningen.

Det blefve i sanning ett vidlyftigt arbete att närmare beskrifva detta ofantliga palats med dess teatrar, hvaribland Théâtre Français, dess många kaféer och dess nästan oräkneliga köpmansbodar, bakom hvilkas slipade fönsterglas alla varor, som lyxen kan påfinna, ligga utbredda, mäktiga nog att förleda en hel verld, rikta eller ruinera den, allt efter som man vill taga det.

Den som önskar veta hvad Palais-Royal inbringar i årliga hyror, kunna vi omöjligt tillfredsställa.

Inåt gården är det ungefär 200 arkader, och för hvarje sådan betalas årligen 2,000 francs; men hvad äro väl arkaderna, som endast tillhöra bottenvåningarne, mot allt det öfriga af ett fyravånings-palats, öfverfyldt med idel praktsalar?

Dock kan man någorlunda göra sig ett begrepp om det, helas afkastning, när man vet, att värden på Café-Rotonde årligen betalar 42,000 francs endast för rättigheten att ställa bord och stolar utanför sitt kafé, hvilket i en halfrund, nästan helt och hållet af glas, skjuter fram på den stora gården.

Vi nämnde den stora gården. Det är på den vi hafva de skuggande kastanierna, de doftande blomster-parterrerna och fontänens uppfriskande kaskad.

Det är af dessa kronor, blommor och perlor som vandraren njuter både vid solens ljus och vid skenet af tallösa lågor, när aftonen är inne.

Men hvem kan räkna de promenerandes antal på denna gård, för att ej tala om dem, som fram och tillbaka röra sig inom de praktfulla gallerierna, bland hvilka la galerie d’Orléans, med dess glastak och spegelväggar, ensamt är en mötesplats för folk af alla klasser?

Hvem kan räkna den barnaskara, som mellan trädens stammar, utanför rabatternas jerntråds-staket, och invid fontänens stenbräddar leker, dansar och hoppar inför mödrars och “bonners“ ögon ungefär såsom i Carl XIII:s torg, Stockholms stora barnkammare?

Med ett ord, hvilken glans, hvilket lif både i stort och smått inom detta Palais-Royal eller Palais-National, hvilket sednare namn klingar bättre i våra förstockade öron.

Klockan är nu tu på dagen.

General-marsch slås öfverallt.

Ändtligen sammankallas national-gardet, denna mäktiga korporation, som trenne gånger förut räddat Juli-dynastien.

National-gardet hör rappellen, men tvekar en stund att lyda den.

Det känner redan det misstroende och förakt styrelsen hyser för det. Det vet till och med att mairierna fått befallning att icke utlemna ammunition åt dess legioner.

Men snart förstår man att rappellen är slagen mera i folkets namn än i konungadömets.

National-gardet börjar visa sig på gatorna, men dess parti är förut taget.

Denna gång skall det hejda elden, denna gång uppträda såsom medlare mellan Tuilerierna och folk-qvarteren; men det skall först betinga sig följande vilkor:

Ministèren måste falla, reformen måste antagas.

Med ropen: “Vive la réforme! à bas le ministère!“ framtågar 10:de legionen.

På la place Bourbon möter denna legion flere ammunitions-vagnar på väg till batterierna och hejdar dem.

Ingen ammunition skall utdelas hvarken åt trupperna eller folket. Längre får ej blod flyta.

På boulevarden sammanträffar en bataljon af andra legionen med en sqvadron kyrassierer, färdig att göra choc på folket.

Bataljonen uppställer sig emellan folket och sqvadronen. Sqvadronen gör halt.

Ett detachement af tredje legionen, följande rue Montmartre, möter en obeväpnad folkhop, som flyr för en stark trupp municipal-garde.

Detachementet öppnar sina leder för de flyende och marscherar derefter med fäld bajonett på municipal-gardet.

Municipal-gardet drager sig tillbaka.

Smärre afdelningar af national-gardet visa sig nu öfverallt på gatorna, boulevarderna och kajerna.

Mellan dem och linie-trupperna uppstår ej den ringaste fiendtlighet. Ännu ropa icke soldaterne: “Vive la réforme! à bas le ministère!“ men de låta folket och national-gardet ropa så mycket dem lyster.

Den som tiger, samtycker.

Utanför den sidan af Palais-Royal, som vetter åt rue S:t-Honoré, och trängande emot de tre tillstängda gallerportarne, genom hvilka man inkommer på den mindre gård, hvarom vi nyss talat, visade sig en talrik skara arbetare, parlamenterande med den på gården uppstälda vakten af linien, och hvilken lagt an, med musköt-mynningarna riktade utåt mellan de trenne portarnes jerngaller.

På något afstånd derifrån stodo några bättre klädde personer.

“Hvad är det frågan om derborta?“ frågade en af dem, pekande på skaran utanför Palais-Royal.

“Man vill ha ut fångarne“, svarade en annan.

“Hvilka fångar?“

“Dem som nyss fördes in i vakten.“

“Hvar togos de?“

“Ni känner då icke det gräsliga blodbadet på rue Rambuteau?“

“Jo, men jag har icke hört hur det slutades.“

“Efter fyra timmars strid, den blodigaste barrikad-strid man kan erinra sig, och efter sex tillbakaslagna stormningar, lyckades det slutligen trupperna att eröfra barrikaderna ... Men truppernas seger kan nästan betraktas såsom ett nederlag, ty deras förlust är oerhörd ... Det var först efter ankomsten af flere förstärknings-bataljoner och sedan insurgenterne bortskjutit all sin ammunition, som trupperna blefvo mästare af platsen.“

“Och insurgenterne?“

“De fleste af dem, som försvarade barrikaderna, hafva stupat: ingen af dem ville sträcka vapen.“

“Man tog likväl fångar?“

“Ja visst, men endast svårt sårade ... Man släpade dem för en qvart sedan in i vakten, ty ingen af dem förmådde gå.“

En djup suck hördes helt nära bakom de samtalande, hvilka dervid vände sig om och blefvo varse en äldre man på tvänne träben och tvänne kryckor.

Krymplingen, som såg att han var bemärkt, aflägsnade sig, närmande sig med böjdt hufvud den med vakten ordvexlande folkskaran.

En ung blus af jättelik växt höjde sitt hufvud öfver dem, som stodo närmast den mellersta galler-porten.

Han tycktes vara de öfrigas anförare och förde ordet för tillfället.

Vi igenkänna i honom densamme Alphonse, i hvars hårda händer Armand dagen förut öfverantvardat de tvänne fångarne vid rue S:t-Etienne.

“Monsieur!“ ropade han till officeren som stod innanför porten, “ni måste lemna ut fångarne, eller spränga vi genast portarne.“

“Monsieur!“ svarade officeren, “vi utlemna ingen fånge ... Försök derför att spränga portarne.“

“Vi sätta eld på Palais-Royal“, ropade Alphonse, “och skola steka er, som man steker fasaner.“

“Gör det“, svarade officeren; “men glöm icke, att, medan man steker fasaner på gården, steker man på samma gång de korpar, som förvaras i källarne.“

Alphonse vände sig till sina kamrater, förmodligen för att fråga dem, huruvida korpar äro lika lättstekta som fasaner.

Kamraterne ansågo visserligen de förre segare i köttet än de sednare, men trodde dock att resultatet skulle blifva ungefär detsamma.

Alphonse och hans kamrater blefvo mycket modfälde, emedan de satte större värde på korpar än på fasaner.

Ett vildt glädjerop hördes i detsamma från platsen.

Öfverraskad vände Alphonse sig om och såg öfver de andras hufvud, hurusom ett halft dussin bluser släpade med sig en afväpnad premier-löjtnant vid linien.

“Aha“, sade Alphonse, öppnande sina breda hvita tandrader; “för en fasan bör man kunna få många korpar.“

“Abélard!“ ropade befälhafvaren för vakten och bleknade, ty han igenkände i fången sin egen bror.

Soldaterne gjorde gevär för fot och betraktade oroligt sin befälhafvare.

“Monsieur!“ sade Alphonse, vändande sig å nyo till denne, “hvad säger ni om ett kristligt byta? ... plocka fram hvad ni har i källarne och skänk oss det ... Vi skola ge hvad vi ha, och mera en annan gång, när vi bli rikare.“

Befälhafvaren teg, stirrande dystert ned på marken.

“Nej! Nej!“ ropade den fångne officeren; “jag underkastar mig mitt öde ... Men någon parlamentering med upprorsmän kommer ej i fråga, och skolen I svara något, så svaren med en gevärssalfva, ty jag befaller det.“

Befälhafvaren innanför blef ännu mer bestört, ty fången, som var hans broder, var äfven hans närmaste förman.

“Åhå!“ sade Alphonse till fången; “ni tycker om att hänga, ni, och detta är er rättighet ... Godt, ni skall få hänga ... Der står en lyktpåle; men är det någon hederlig menniska som har ett rep?“

Alphonse hade, såsom vi redan veta, mycken fallenhet för att hänga folk, och var icke rådlös i den vägen.

Men som ingen “hederlig“ menniska för tillfället hade något rep till hands, så spände en af bluserna oegennyttigt af sig sitt läderskärp och räckte det åt Alphonse.

“Rep är bättre“, sade denne: “men läder går också an ... sämre kan man få slita innan man dör.“

Under det han sade detta, lade han lugnt läder-remmen kring den fångne löjtnantens hals.

“Skjut! skjut!“ ropade denne till befälhafvaren på gården.

Men ingen soldat gjorde min af att skjuta.

Brodern innanföre såg ut som om det i stället varit kring hans hals man knutit den olycksbådande remmen.

Tvänne under-officerare nalkades sin befälhafvare och samtalade en stund tyst med honom.

Derefter närmade sig officeren gallerporten.

“I egen i ert våld blott en enda fånge“, sade han; “men vi ha tjugo ... I kunnen ej begära, att vi för en enda skola gifva alla tjugu ... Vi tillbjuda er derför en af våra fångar i utvexling.“

Alphonse rådslog med sina kamrater, hvarefter han vände sig till befälhafvaren.

“Det är billigt“, sade han, “en mot en, ty en af edra kan aldrig uppväga tjugu af våra ... Således åtnöja vi oss denna gången med en ... Men vi måste ha rättighet att välja.“

“Godt! ... hvilken väljen I?“

“Armand Cambon“, svarade Alphonse.

“Armand Cambon“, skriade mängden; “den tappre Armand Cambon.“

“Jag skall ge befallning om hans upphemtande“, förklarade officeren.

“Men jag förbjuder det, jag!“ förklarade fången; “ni tyckes blott komma ihåg att jag är er bror, men icke att jag är er förman ... Monsieur le lieutenant“, tillade han med befallande stämma, “ni lyder, om ni icke vill att jag döende förklarar er ovärdig det bröst, hvarunder vi begge legat!“

“Karlen är galen!“ ropade Alphonse; “han vurmar på lyktpålen, och så är det alltid med nyhetens behag ... Nå väl, till lyktpålen då till lyktpålen!“

“Till lyktpålen!“ instämde bluserna, och tjugo händer fattade på en gång tag uti den oförskräckte fången.

“Halt!“ ropade krymplingen, som hitintills med tystnad afhört ordvexlingen; “jag har rättighet att deltaga i beslutet, jag också, ty liksom ni har jag kämpat för friheten, och jag förlorade år 1830 mina begge ben ... Jag har i striden dödat flere än en fiende, men aldrig bar jag på mitt samvete en mördad fånges blod ... Icke heller skall jag tillåta någon annan att bära det, om det också kostade mig de begge armar jag har qvar, ja, mitt eget hufvud.“

Alla omgåfvo krymplingen, som var välbekant för de fleste.

“I skolen icke mörda denne man“, fortfor han, “emedan den, som trotsar döden för uppfyllandet af sin pligt, är värd er beundran ... Än mer, I skolen återgifva honom friheten, emedan folket måste vara ädelmodigt ... Det folk, som ej är ädelmodigt, är ej heller värdigt segern.“

Alphonse och hans kamrater mumlade.

“Jag har en dubbel rättighet både att bli hörd och lydd“, förklarade krymplingen; “jag är icke allenast invalid för frihetens skull, utan äfven fader till den hvilkens frihet I fordren ... jag är Armand Cambons far ... Armand är mitt enda barn, är det enda, som ännu gör mig lifvet kärt; men jag såge honom hellre dö i sitt fängelse, än jag ser folket söla sina händer i ett afskyvärdt brott, och stode Armand sjelf här midt ibland oss, hans röst skulle vara hans faders.“

Alla sänkte tigande sina ögon.

Folket låter vanligen tala med sig, när man blott tager det på den rätta sidan.

“Monsieur!“ sade invaliden till den fångne löjtnanten, “ni är fri och kan genast gå in till era soldater ... Ställ er sedan i spetsen för dem, ty det gäller att försvara era fångar ... Vi skola återtaga dem eller dö.“

“Ja, ja! bravo, bravo!“ ropade alla, nästan qväfvande invaliden med sina famntag.

“Tag åter ert skärp“, sade Alphonse till den som lånat honom det, “jag glömde att sådana redskap endast äro till för att hopsnöra tomma och hungriga magar.“

“Gå in ordentligt genom porten“, sade invaliden till fången, “icke ett finger skall vidröra den, förrän ni kommit innanför.“

Den befriade krigaren tryckte invalidens hand och trädde in på gården.

Gallerdörren tillstängdes efter honom.

Men när detta väl hade skett, vände sig den befriade mot porten och ropade:

“Nyss hade jag döden för ögonen och nu friheten ... Men hvad jag nyss icke hade gjort, gör jag nu ... Jag skänker er den fånge I begären, ty jag vill icke vara er gäldenär.“

Hela platsen skallade af stormande bifallsrop, hvaruti äfven soldaterne instämde.

“Bravo, bravo! lefve linien!“ hördes från alla sidor.

“Lefve folket!“ svarade några af linien.

Armands fader lutade sig mot gallerporten med glädjestrålande ögon.

På befälhafvarens befallning uppfördes Armand Cambon, hvilken med ett skallande jubelrop emottogs af dem, som stodo på gatan.

Vår hjelte var mycket blek af blodförlust, och kring hans hufvud var knuten en tjock bindel.

Hans första blick igenkände fadern och han skyndade till honom, utsträckande handen genom jerngallren.

“Armand, Armand! min son, min son!“ skrek fadern, kyssande i sin förtjusning sonens utsträckta hand, “du är sårad, du lider, arma barn!“

“Betyder ingenting“ svarade Armand; “träffad i hufvudet af en gevärskolf, sjönk jag sanslös på barrikaden ... När jag qvicknade till, befann jag mig jemte mina kamrater i fängelse, men ...“

“Skynda dig!“ afbröt honom fadern; “du är fri ... skynda, skynda!“

“Fri?“ frågade Armand, skådande förvånad omkring sig.

“Ja, monsieur, ni är fri“, förklarade den nyss befriade officeren; “gå och tacka er far, den hedersmannen, ty det är honom ni egentligen har att tacka för er frihet.“

“På hvad vilkor har jag blifvit fri?“ frågade Armand, knappast troende sina öron.

“På inga, inga ... Kom bara!“ ropade invaliden.

“Inga! ha!“ ropade Armand, hastande glad till porten, som öppnade sig för honom.

Ett nytt jubel från de utestående mötte honom och oräkneliga armar sträckte sig fram för att rycka honom till sig.

“Men“, yttrade Armand stannande, “men mina olyckskamrater?“

“Höra ej till affären“, svarade officeren, “och derför stanna de qvar.“

“De stanna qvar, säger ni?“ frågade vår hjelte, tagande ett steg tillbaka.

“Ja!“

“Jag skulle öfvergifva mina kamrater!“ yttrade den unge barrikad-chefen; “jag öfvergifva den hjeltemodige Laborde och mina tappra vapenbröder, som lida värre än jag! ... Jag, den ende, som nu är i stånd att vårda dem, skulle fegt och hjertlöst lemna dem åt deras öde! ... Nej aldrig! ... Monsieur!“ tillade han, vändande sig till officeren, “befall att porten tillslutes och att man sedan förer mig tillbaka ... Antingen fri med mina bröder, eller fånge med dem!“

“Armand!“ ropade invaliden; “vi skola befria dina bröder, vi skola dö för dem, men kom, kom!“

Armand närmade sig å nyo det ställe, der hans fader stod, drog hans hand in mellan gallerna och kysste den, utan att yttra ett ord.

Derefter vinkade han gladt åt sina kamrater utanför och återvände till den flygel, hvarunder fängelset var.

“Jag hade nästan kunnat säga det på förhand“, yttrade officeren, följande sin fånge med en blick af beundran.

“Armand! min son, min son!“ snyftade krymplingen; “du dödar din gamle far ... Men ... men som du hade också jag handlat, som du hade jag stannat qvar ... Gå att trösta dina bröder! ... din tröstlöse far välsignar dig! ...“

Gubben lutade mot jerngallren sitt bleka ansigte och han snyftade som ett barn.

Alphonse, den obarmhertige, skonlöse barrikad-kämpen, drog ned mössan öfver sina ögon. Han blygdes visa att äfven han kunde röras af dylikt.

Obehöflig försigtighet, du gatans vilde stridsman! Ingen kan bevitna din rörelse, ty hvarje öga så väl inom som utom gallerportarne är skymdt af tårar, vid anblicken af denne gubbe med hans tvänne kryckor, tvänne träben samt ende, förlorade son.

“Men nu till vapen!“ ropade invaliden, rätande upp sin gestalt och höjande ena kryckan; “till strid, till strid!“

“Till strid!“ upprepade den atletiske Alphonse, skakande jerngallren.

“Till strid!“ genljöd skaran, rustande sig till anfall.

“Lägg an!“ kommenderade befälhafvaren på gården.

I detsamma hördes ljudet af en trumma och ett kompani national-garde ryckte fram.

“Ingen strid, ingen strid!“ ropade kaptenen för kompaniet, uppställande sitt manskap emellan portarne och folkskaran; “Guizot har resignerat, konungen har emottagit både hans och de öfrige ministrarnes afskedsansökan ... Om en timme hafva vi ny ministère, hvars program är reformens antagande.“

“Men fångarne måste lösgifvas!“ ropade invaliden, “fångarne! fångarne!“

“Ja, ja! fångarne! fångarne!“ skrek folket.

“Ministèrens första handling blir allmän amnesti“, försäkrade kaptenen för national-gardet.

“Men fångarne måste ut på ögonblicket!“ ropade invaliden, “nu, nu!“

“Nu, nu!“ skrek folket, trängande in på national-gardet.

“Ett ögonblicks tålamod, mine käre vänner“, svarade kapitenen; “jag skall tala vid befälhafvaren och lofvar att utverka deras befrielse.“

“Lefve national-gardet!“ ropade folket, lugnande sig.

“Monsieur!“ sade kaptenen för national-gardet till löjtnanten för linien; “hela national-gardet har beslutit att, på hvad vilkor som helst, undanröja all anledning till vidare strid ... Jag uppmanar er derför, i samhällets och mensklighetens namn, att utlemna alla de fångar ni har under er bevakning.“

“Jag skulle med största nöje efterkomma er önskan“, svarade löjtnanten: “men utan order af mitt befäl kan jag icke utlemna fångarne.“

“När samhället är i fara och det gäller att spara menniskolif, måste militär-order blifva en sak af andra ordningen ... Soldaten var menniska och medborgare, innan han blef soldat ... Menskligheten och fäderneslandet äro äldre än krigs-artiklarne ... National-gardet har ännu icke vexlat ett enda skott med linien, och vill ej göra det ... Dock, om ni fortfar att blindt hålla er vid de gifna orderna, nödgas vi blifva avant-garde för det folk, som står bakom oss ... Men var viss om, att innan era bröst blöda för våra kulor, hafva våra hjertan redan blödt för den grymmaste af alla nödvändigheter på jorden.“

Löjtnanten kastade en blick på sitt manskap.

Under-officerarne hade redan stuckit värjorna i skidorna och de fleste af truppen utan kommando gjort gevär för fot.

Befälhafvaren såg att militär-disciplinen böjde sin stålspets för menniskans och medborgarens högre rättigheter.

Han syntes ej förvånad deraf, ty han visste nog att franska soldaten icke är ett blindt redskap i despoters hand, och att han aldrig med nöje strider mot det folk, i hvars sköte han sjelf blifvit uppammad, hvars röst han i sin barndom lyssnat till och hvars lidande han lärt sig känna med åren.

“Det är endast en möjlighet“, sade löjtnanten, tänkande nu blott på att rädda skenet.

“Och det är?“

“Att jag lemnar mina fångar åt ert kompani, jemte ansvaret för dem.“

“Godt! vi emottaga era fångar.“

“Och ansvara för dem?“

“Ja“, ropade hela kompaniet med en mun.

“Monsieur le sergeant! för upp fångarne på gården.“

“Bravo!“ jublade massan.

Löjtnanten vände sig bort för att icke höra på sina soldater, hvilkas munnar han sett öppna sig för loford, som han ej utan blandade känslor kunde emottaga.

“Lefve linien!“ ropade national-gardet.

“Lefve national-gardet!“ ropade linien.

“Lefve linien! lefve national-gardet!“ ropade hela gatan.

Man täflade i artighet å ömse sidor.

I huset n:o 94 vid rue de Lille inom faubourg S:t-Germain bodde grefve de Vandeul.

Berörde hotel har, liksom de flesta gamla hus i Paris, sin historiska märkvärdighet.

Der bodde och dog marskalken Masséna, näst Napoleon kanske den störste fältherre på sin tid. För sina talrika segrar på Italiens jord förvärfvade han sig tillnamnet: “l’Enfant chéri de la Victoire“.

Masséna öfverlefde restaurationen, men det var ett lif af sorg och tröstlöshet.

Masséna hade också skäl dertill.

Han var vitne till alla de förödmjukelser, Frankrike måste lida, till den gamla arméens förstöring, till förlusten af så många dyrt förvärfvade troféer och till deras otacksamhet, som han antingen beskyddat eller tjenat.

När en Masséna sörjer, sörjer han sig till döden, och Masséna dog den 4 April 1817, endast 59 år gammal.

Massénas namn, kändt af verlden, har för Sverige en särskild betydelse.

Det var nämligen på honom och Bernadotte, som Sverige kastade blickarne, när det bland franska marskalkar ville välja sig en tronföljare, i tanken att genom ett franskt svärd återvinna hvad de svenska förlorat.

Osäkert är likväl, huruvida Sverige med Masséna återfått Finland; men säkert är att det, oaktadt Bernadotte, blef utan Finland.

“Dock, hvilken klinga, fransk eller svensk, mäktar korsa ödets glafven eller försynens skickelse!“ utropa försvararne af 1812 års politik.

Vänder man sig till Ryssland, så skall det utropa alldeles detsamma, men visligen tiga med rublerna och förräderiet.

I det hus eller hotel, hvarom nu i denna berättelse är fråga, bodde, såsom nämndt är, grefve de Vandeul med sin maka och en adertonårig dotter, den sköna Diane, yngsta och enda lefvande barnet af de sex, hvarmed den äkta legitimistiska familjen varit välsignad.

Adelaïde Géronnière och Diane de Vandeul hade varit pensions-kamrater och från den tiden knutit en innerligare förbindelse, hvilken likväl lidit något afbräck vid pensionstidens slut, emedan det icke öfverensstämde med den legitima principen, att dottern till grefve de Vandeul förtroligare umgicks med brorsdottern till en bankir, om än aldrig så rik och mäktig.

Adelaïdes giftermål med hertig de Beaudreuil hade visserligen någorlunda jemkat förhållandena, men jemkningen kunde aldrig bli fullkomlig.

Inga äro så svåra att pruta med som legitimisterne.

De äro, som vi veta, mycket religiösa, men första budet i deras religion är: “Du skall icke besmitta den börd, som dig af ädla fäder öfverantvardad är till jordens prydnad och himmelens ära!“

Hvarken inre eller yttre utmärkelser hålla stånd emot det budet, och det berättas till och med, att när Carl XIV Johans drottning vistades i Paris, hade S:t-Germain sett henne öfver hufvudet.

Det hjelper icke att bära en krona, när man har borgerligt blod i sina ådror; det hjelper icke att hafva drottning Desiderias dygder, när fadern räknat mynt och haft affärer med Ostindiska kompaniet.

Grefve de Vandeul och hans maka tillhörde de äkta trosförvandternes antal; men som de, jemte nyssberörde första bud, äfven lika strängt höllo många andra och mycket vackrare bud i deras troslära, så voro de aktade och afhållne äfven af andra än dem, som bebodde de legitimistiska qvarteren.

De hade varit rika, men genom välgörenhet förslösat största delen af sin förmögenhet.

Nu mera lefde de indraget och, glömmande att de varit rika, glömde de likväl aldrig att göra godt.

Hertiginnan de Beaudreuil kunde således icke välja sig en bättre fristad, när hon, efter det hemska uppträdet i broder Brédôts underjordiska salong, begaf sig till grefve de Vandeuls hotel, ledsagad af sin befriare Armand Cambon.

Vi behöfva icke säga, att hon med öppna armar emottogs af den ädla familjen och att Diane blandade sina tårar med pensions-vännens, när denna berättade sina äfventyr.

Grefven och grefvinnan gingo ända derhän, att de med värma tryckte den unge arbetarens hand och öfverhopade honom med de rikaste loford för hans välförhållande i denna sak.

Hade grefven och grefvinnan haft qvar sitt slott i Brétagne, skulle Armand Cambon bestämdt blifvit dess lycklige förvaltare.

Och Diane, den tjusande Diane, hade med en forskande blick på pensions-vännen förklarat, att den unge blusens hjeltemod endast öfverträffades af hans skönhet.

Men hur kunde grefve de Vandeuls dotter, genom en sådan blick på sin vän, röja en misstanke, som aldrig bort ega minsta frö i ett så legitimistiskt bröst som hennes?

Det är denna fråga, som historien om de begge krucifixen skall besvara.

Arma Diane! när Gud gaf dig ett hjerta, glömde han att först rådfråga de begge griparne, hvilkas gyllene klor omsluta dina fäders seklergamla vapensköld.

Det var ungefär vid fyratiden på eftermiddagen.

De begge pensions-vännerna voro allena i Dianes boudoir, tapetserad med veckadt grönt siden, såsom bruket är i de flesta förnäma boudoirer.

En gyllene kristall-lampa spred sitt klara sken öfver det lilla hvita marmorbord, framför hvilket de unga älskvärda vännerna tagit plats.

Midt på marmorskifvan låg ett krucifix af fingerslängd, korset af ebenträ, med frälsarens gyllene bild.

“Och du säger, goda Diane, att den som bär detta krucifix på sitt bröst, är skyddad mot eld och svärd?“ frågade Adelaïde småleende.

“Jag säger blott hvad den spanske munken sade, när han i Madrid sålde åt mig de begge krucifixen“, svarade Diane; “och för öfrigt, hvarför skulle ej Kristus-bilden, buren utanpå bröstet, kunna skydda lika väl, som när den bäres inuti?“

“De begge krucifixen?“ upprepade Adelaïde; “det var då två?“

“Ja, det var två“, svarade Diane rodnande, ty Diane, liksom hennes vän, var merendels blek.

Men Dianes blekhet hade en sjuklig färgton, hvilket ej var fallet med Adelaïdes.

“Du har då gifvit bort det andra?“ frågade Adelaïde.

“Ja“, svarade vännen med ännu starkare rodnad.

Det var nu Adelaïdes tur att fixera Diane.

Den sednare lutade pannan mot sin hand, men Adelaïde såg den röda färgen hastigt lemna rum åt den vanliga, och hörde huru Diane fruktlöst bemödade sig att qväfva den ihåliga hosta, som skakade hennes bröst.

“Du lider, Diane!“ yttrade Adelaïde, läggande sin arm omkring vännens hals, “och jag har länge märkt det ... men du, som hyser så innerligt deltagande för mina lidanden, unnar mig ej att visa mitt deltagande för dina ... du har icke förtroende för din barndomsvän, och detta bedröfvar mig kanske mera än mycket annat.“

“Skulle jag icke ha förtroende för dig!“ svarade Diane, lutande sitt ansigte intill barndomsvännens bröst.

“Så gif mig ett prof deraf! ... Säg mig namnet på den dolda smärta, som förtär dig ... hvem vet, kanske det lyckas mig att finna något botemedel.“

“Intet botemedel, men kanske någon tröst, och trösten är ju ett barn af himmelen.“

“Tala, ty du talar till ett hjerta som älskar dig.“

“Nåväl, Adelaïde“, sade Diane, kastande en blick kring boudoiren.

“Nå?“

“Jag älskar“, hviskade Diane, “ja, jag älskar!“

“Du älskar?“

“Ja, men älskar utan hopp, och kärlek utan hopp är förtviflan!“

“Min stackars Diane!“ yttrade Adelaïde, slutande närmare till sig sin vän.

“Och den förtviflan, som kärleken älskar, har ingen annan gräns än döden!“ fortfor Diane.

Adelaïde fortfor att hålla sin vän omarmad.

Det var så mycket hon ville fråga; men ett ämne så grannlaga som detta gjorde att hon sväfvade i ovisshet om hvilken fråga hon borde börja med.

Diane tog sin vän ur hennes bryderi, ty hon började sjelf följande berättelse:

“För ett år sedan var jag med mina föräldrar i Versailles och genomgick de stora gallerierna. Öfverallt hvar jag gick, följdes jag på längre afstånd af en ung man med de ädlaste anletsdrag och en riddersmans hela hållning.

“Det var, såsom jag snart efteråt fick veta, en löjtnant vid kyrassiererne med namnet Journu, riddare af heders-legionen, hvilken han förvärfvat sig på slagfältet.

“Denne unge man fann jag sedan nästan ständigt på min väg, men han vågade aldrig nalkas mig. Denna blygsamhet gjorde honom ännu intressantare i mina ögon. Jag kunde icke underlåta, att då och då betrakta honom.

“Det är möjligt att min blick innebar någon uppmuntran, ty hans ögon strålade dervid och han skyndade bort, liksom hade en enda blick af mig varit nog för hans lycka. Jag kände mig alltmera dragen till honom, ty när jag någongång icke blef honom varse, saknade jag honom. Dag och natt drömde jag om honom.“

“Han älskade dig och du kallar din kärlek hopplös!“ sade Adelaïde.

“Journu är son af ett fattigt handtverksfolk i faubourg du Temple, han har från simpel soldat på några år tjenat sig upp till löjtnant. Han eger således intet annat vapen än sitt svärd, ingen annan rikedom än sitt hederskors, inga andra anor än sina dygder, ty Journu är omtyckt af alla icke blott för sitt mod, utan äfven för sina rena seder.“

“Men har han aldrig talat vid dig?“

“Aldrig förr än i går, ty Journu vet nog att hans kärlek är lika hopplös som min.“

“Men veta dina föräldrar ingenting härom?“

“De ha sett hans steg följa mig och mina blickar följa honom, men de ha ingenting sagt och skola ej säga något, ty de veta nog att jag skall tiga ... de veta att dottern till grefve de Vandeul icke kan fela mot den aktning, hon är skyldig sin familj, de veta också att Journu aldrig skall våga nalkas dem för att begära min hand.“

“Men du nämnde att du talade med honom i går?“

“Ja, det var för första gången. Jag satt vid mitt öppnade fönster, ty vintersolen var så mild och lifvande. Då hörde jag ljudet af hästfötter och såg ned på gatan. Jag mötte Journus blick. Han var i uniform och till häst, rustad som till fälttåg.“

“Förlåt, sade han, men mina första ord till er blifva också de sista. Jag har fått order till en strid, i hvilken jag ej vill segra, ty jag kunde ej bära en lager färgad af landsmäns blod. Jag vill icke heller öfverlefva ett nederlag, ty jag förmådde icke bära skymfen deraf. Derför återstår mig ej annat än stupa för min pligt och jag känner att jag skall dö. Men innan jag dör, ville jag höra från edra läppar om ni fördömt mig för den känsla jag vågat helga er. Jag ville icke qväfva den, om jag också kunnat, ty den har utgjort min enda sällhet i ett af strider och försakelser uppfyldt lif. Således blott ett enda ord, mademoiselle, blott ett ja eller nej, öppet som er blick, oskrymtadt som ert hjerta.“

“Och hvad svarade du honom?“ frågade Adelaïde under djupaste rörelse.

“Jag svarade, och om också mina föräldrar varit närvarande skulle jag hafva svarat detsamma ... Journu, sade jag, jag kan icke fördöma någon och allraminst den jag älskar, ty jag älskar er såsom ni älskar mig. Men ni får icke dö, om ni vill att jag skall lefva. Ehuru åtskilda, skola vi likväl lefva för hvarandra.“

Med en bifallstrålande blick kysste Adelaïde sin pensions-vän.

“Medan jag så talade“, fortfor Diane, “föll min blick på de begge krucifixen, som händelsevis lågo framme i fönstret. Jag tog det ena af dem och höll det utanför rutan öfver Journus hufvud, sägande: denne amulett skall skydda ert lif, som från denna stund äfven tillhör mig. Mellan vår förening uppreser sig jorden; men mellan våra tankar och känslor finnas endast luften, solen och himmelen, och dessa hindra icke själarnes förening.

“Tag amuletten, fuktad af mina tårar, värmd af mina böner. Tag den, segra och lef!

“Journu tog amuletten och gömde den vid sitt bröst. Han ilade af som vinden och försvann som den. Vinden kommer åter, men han kommer ej.“

“Ädla, rika hjerta!“ ropade Adelaïde; “han kommer åter, ty två änglar skydda honom, bilden af Kristus och bilden af dig ... han kommer åter för att evigt blifva vid din sida, Diane, och framtiden ler mot dig! förtvifla ej, ty vänskapen vakar för din sällhet!“

En lång stum omfamning följde på dessa ord.

Derefter lösgjorde Adelaïde sina armar från Dianes hals och förde sin vän till en soffa, der hon nedsatte henne.

Vidare och sedan hon tryckt en ny systerlig kyss på den lidande flickans panna, gick hon till bordet och fattade det deruppå liggande krucifixet.

“Diane“, sade hon, “om jag ber dig om detta krucifix, ville du gifva mig det?“

“Ack ja“, svarade Diane, småleende genom tårarne.

“Om en stund ser du mig åter“, yttrade Adelaïde och lemnade boudoiren, sedan hon vid sin barm gömt krucifixet. Adelaïde gick in i grefve de Vandeuls arbetsrum.

Grefven satt vid sitt skrifbord; men vid hertiginnans inträde steg han upp och gick emot henne.

“Grefve de Vandeul!“ började Adelaïde, “innan jag njöt något bevis af er godhet och välvilja för mig, visste jag att ni var en ädel man, en man med hjerta och ära.“

“Ert loford smickrar mig, emedan jag mycket värderar er person“, svarade grefven, i det han förde hertiginnan till soffan och tog plats bredvid henne.

“Ni skall ej vredgas, om jag yttrar ett uppriktigt ord till er.“

“Visst icke, madame, ty ni kan ej yttra annat än hvad jag med största nöje kan afhöra.“

“Det handlar om er dotter.“

“Aha! ... var god och tala.“

“Diane lider ... lider djupt.“

“Jag vet det.“

“Detta lidande bär döden i sitt sköte, om man ej i tid botar det.“

“Det är möjligt“, svarade grefven med en lätt darrning på rösten.

“Diane älskar en man, som är värdig hennes kärlek.“

Grefven såg något förundrad på hertiginnan.

“Äfven det vet jag“, yttrade han omsider.

“Denne man skall icke blott göra er dotters sällhet, utan är äfven i tillfälle att bereda henne all den beqvämlighet, som hennes stånd fordrar.“

Grefven såg ånyo på hertiginnan, men icke så förundrad som nyss.

“Om jag icke misstager mig“, sade han, “så vill ni låta mig förstå att den unge mannen är rik.“

“Han är rik, monsieur.“

“Ni känner då den unge mannen, madame?“

“Jag känner att han är rik!“ svarade Adelaïde med en lätt rodnad.

“Jag tror nästan att ni på siffran kunde säga mig hur mycket löjtnanten eger af denna verldens timliga goda“, yttrade grefven leende.

“Jag kan det ej, men jag vet att han är rikare än de fleste unge män i Frankrike.“

Grefven fortfor att le under det han betraktade hertiginnan, som blef alltmer förvirrad af detta leende.

“Ifall jag frågade er, om den unge kyrassier-officeraren haft en rik enkel, som dött i Ostindien, så skulle ni svara mig, derest ni ville vara uppriktig, att de rika onklarne för längesedan dött ut med den urmodiga dramen ... Och om jag frågade er, hvaraf Afrikas öcknar bestå, så skulle ni svara att de bestå af all slags sand utom af guldsand ... På sin höjd finner man der ett litet kors af heders-legionen, upplockadt i spåret af någon flygande kabyl ... Måttlig belöning, men fullkomligt motsvarande mödan ... Madame!“ tillade han alvarligare, “det guld, ni talar om, droppar från ert goda hjerta, men ni har glömt att om grefve de Vandeul varit svag för guld, hade han ej behöft sälja sitt vackra slott i Brétagne, som han ibland rätt mycket saknar.“

Adelaïde fann nu till sin stora förtviflan att hon sårat, i stället för att hela, och att hon aflägsnat sig från målet, i stället för att närma sig det.

“Nåd, nåd för Diane!“ ropade hon, kastande sig på knä för grefven och sträckande mot honom det lilla krucifixet; “nåd för hans skull som dött för oss alla, som endast uppskattar och dömer oss efter våra hjertan! nåd för hans skull, som gjort vaggan och grafven lika för oss alla! ... Nåd för Diane, för ert enda barn, som lider, tynar af och dör!“

“Ni gör mig brydd, hertiginna“, sade grefven, i det han uppreste Adelaïde och derefter kysste hennes hand; “antingen gifter sig Diane inom sitt eget stånd eller gifter hon sig aldrig ... Ni begagnar stränga medel, madame, när ni anropar krucifixet. Men Gud bor ej blott på korset, han bor i hela naturen ... Han har gifvit guldet sitt förvaringsrum och jernet sitt ... Han sammanblandade dem ej, ty han visste att de endast såsom skilda hade sitt sanna värde ... Så är det ock med jordens slägter, och så skall det alltid förblifva.“

“Men utan jernet hade guldet evigt slumrat i sin klippa“, svarade Adelaïde; “det är jernet som öppnat dess port, och begge äro de till för att hjelpa och stödja hvarandra ... Hvem gaf det ena slägtet rätt att förkrossa det andra? Är det ej af det helas förening som verldens lycka och fred beror? Hvem bad oss öppna grafvar, der man endast borde odla blomsterfält? ... O, grefve de Vandeul! i stället för att leende betrakta paradiset af er dotters lycka, vill ni gråta vid hennes graf; i stället för att i er dödsstund omgifvas af välsignande barn, vill ni förbittras af ett förebrående minne!“

“Madame!“ sade grefven uppstigande, “ni skall ej mera tala till mig om denna ledsamma sak ... Man har beröfvat oss alla våra rättigheter, men man skall ej beröfva oss den enda, som återstår, nämligen rättigheten att förfoga om vårt hus såsom oss godt synes ... Må mademoiselle de Vandeul gerna dö, om hon ej kan värdigt lefva!“

Under dessa ord fattade den gamle legitimisten hertiginnans hand, kysste den artigt och följde henne sedan till dörren.

“O min Gud!“ suckade Adelaïde, när hon väl kommit ur grefvens rum; “gifves det då ingen dygd nog stark att trotsa fördomens makt! ... Evige himmel, haf förbarmande med din vanstälda jord!“

“Stackars min Adelaïde“, sade Diane till den återkommande vännen; “jag vet nog från hvilken du gick, när du gick från mig, och till hvilken du nu återvänder ... du gick från sorgen och återkommer till tröstlösheten, utan något oliv-blad i din mun, du milda fridens dufva!“

“Diane!“ hviskade Adelaïde lutande sig öfver henne, “jag har ej fridens oliv-blad, jag har blott vännens deltagande tårar.“

Det knackade på dörren till boudoiren, hvarefter visade sig Dianes kammarjungfru.

“Den person, som hertiginnan väntat och flere gånger efterfrågat, har ändtligen kommit“, underrättade kammarjungfrun.

“Hvem?“ frågade hertiginnan tankspridd.

“Jag minns icke hans namn, men det är densamme som var här i går, den der arbetaren.“

“Ack, Armand Cambon!“ sade hertiginnan och lemnade sin väns boudoir.

När hertiginnan inkommit i det lilla kabinett, hon för tillfället bebodde, fann hon Armand Cambon stående strax innanför dörren och väntande henne.

Det lilla kabinettet upplystes af en lampa med grön skärm öfver den mattslipade glaskupan, hvarigenom uppkom ett halfdunkel, som gjorde det annars så smakfulla kabinettet något dystert.

Hertiginnan gick förbi Armand, som stod nästan dold i skuggan, och satte sig i en fåtölj vid bordet, hvarpå lampan stod.

Hon syntes fortfarande tankspridd, och var det äfven i hög grad.

Hela hennes själ hade stannat qvar hos vännen i boudoiren, och hon tycktes hafva glömt den vän, som stod innanför dörren till hennes egen.

Stödjande armbågarna på bordet, gömde hon ansigtet i sina begge händer. Det var således blott dessa och en liten del af pannan som Armand kunde uppfatta med sin blick.

Vår hjelte fann att något nytt obehag bemäktigat sig den unga damen, men ehuru han brann af nyfikenhet att lära känna det, vågade han likväl ej bryta den tystnad hon syntes vilja iakttaga.

Huruvida han var något nedslagen öfver att hon icke bemärkt honom, oaktadt hon borde veta att han var inne, känna vi ej.

Säkert är likväl att han hade behof af att hvila sig mot den dörrpost, vid hvilken han stannat.

Men tystnaden blef för långvarig.

Den unga damen fortfor att stödja armarne på bordet och dölja ansigtet i händerna.

Den unge mannen fortfor att luta sig mot dörrposten. Då och då förde äfven han sina händer till sitt ansigte och i synnerhet till sina tinningar, som icke mera af någon bindel betäcktes.

Om en stråle af lampan kunnat falla på hans anletsdrag, skulle den hafva funnit dessa lika bleka som väninnans i boudoiren.

Men ingen stråle från lampan kunde upplysa dem, och intet ord från henne vid bordet ville lifva dem.

Armands högra hand famlade efter låsvridet på dörren, och när han icke utan möda ändtligen funnit det, bröt han tystnaden med följande ord:

“Madame! ni önskade i går afton att jag skulle komma hit klockan ett i dag, men det har varit mig omöjligt att infinna mig förrän nu ... Kanske ni befaller att jag återkommer en annan dag?“

Antingen var den röst hvarmed detta sades, för matt att kunna höras, eller också var hertiginnans hörsel lika frånvarande som hennes öfriga sinnen, ty hon svarade ej.

Återigen förflöt en minut i fullkomlig tystnad.

Sent omsider började armarne på bordet att röras och det hitintills dolda ansigtet visa sig. Bordet började få lif.

“O min Gud!“ ropade hertiginnan, i det hon tog den gröna skuggande skärmen från lampan, “jag glömde att ni var här! Kom närmare, Armand! närmare detta bord, min vän! jag har så mycket att tala med er.“

Men nu hade dörrposten blifvit lika stum som bordet nyss.

Hertiginnan steg upp och gick till dörren. Hon var allena i kabinettet.

“Obegripligt“, sade hon för sig sjelf, “jag tyckte likväl att han var inne ... Men hvad är det!“

Hertiginnan upptäckte på stolen vid dörren en karlmössa af ganska simpelt tyg.

Hon tog och betraktade den, sägande:

“Någon har likväl varit här, ser jag ... men ... men ... evige himmel!“ utbrast hon, skälfvande i alla leder.

Saken var den, att hertiginnans blick, som äfven granskat det inre af mössan, hvilken var fodrad med hvitt groft lärft, upptäckt några fläckar af blod.

Hertiginnan släppte mössan och skyndade ut.

Hon ilade genom en mindre salong, svagt upplyst af ett ensligt vaxljus i en större krona, och befann sig snart i en tambur, der hon stannade nästan förstenad inför den syn, som mötte hennes ögon.

Husets tjenstefolk hade samlat sig kring en stol, på hvilken satt en ung karl, hvars drägt tillhörde arbetsklassen, men hvars orörliga nedhängande armar och hufvud röjde en i vanmakt fallen person.

“Det, är den unge karlen som nyss kom ut från hertiginnans kabinett“, upplyste en betjent, “men när han kom i tamburen, sjönk han ned på golfvet ... Han har ett stort hål i hufvudet, men det måtte han haft innan han kom hit, för det synes tydligt att han varit förbunden.“

“Himmel! han är död!“ skrek hertiginnan, kastande sig, till allas synnerliga förvåning och förskräckelse, ned framför stolen och fattande den sanslöses begge händer, hvilka hon krampaktigt tryckte till sitt bröst.

Den unge och kraftfulle barrikad-chefen hade dukat under för tvänne hela dygns ansträngningar och strider utan ett enda ögonblicks hvila och kanske äfven utan annan lifsnäring än fosterlandskärleken, hvilken oftast mera suger än föder.

Dertill kom den blessyr han fått under striden.

“Död?“ upprepade betjenten, “ånej, ers nåd, han slog nyss upp ögonen, men kanske vore det ändå skäl att skicka efter läkare.“

“Läkare?“ yttrade en annan; “hur vill man finna någon läkare nu när alla menniskor äro ute? ... Bäst vore att bära honom ned i vår kammare och der ge honom all den vård, som är möjlig ... Ah, nu öppnade han ögonen något.“

Hertiginnan reste sig från golfvet och lutade sig öfver den afsvimmade, lyssnande till hans andedrägt och läggande sin hand på hans hjerta.

“Men om det skulle vara någon af insurgenterne“, anmärkte den andre betjenten, “ty det ser verkligen ut som hade han varit med på någon barrikad ... i sådant fall vore det mera i sin ordning att skicka honom till närmaste poliskontor, ty ...“

En skarp blick från hertiginnans öga tystade den laglydige betjenten.

“Bär honom genast in till mig!“ befalde hon.

Betjenterne förvånades ånyo öfver så mycken menniskokärlek hos en hertiginna.

Men allting är möjligt i Frankrike, i synnerhet i revolutions-tider.

Inom en minut hvilade Armand Cambon på den mjukaste af kåsöser.

“En börs med guld åt den, som finner en läkare“, ropade hertiginnan.

Det var ej tid till förvåning: alla betjenterne rusade på dörren.

Endast en qvinlig domestik stannade qvar, förenande sina omsorger med den ifriga hertiginnans, för att kalla den afsvimmade till lifvet.

Den ypperligaste “triple extrait d’eau de Cologne“ och den dyrbaraste “Vinaigre de toilette cosmétique et sanitaire“ häldes öfver den fattige barrikad-kämpen.

Man öfvergöt honom med essenser, som kunnat vara tillfyllest för en prinsessas toalett under en hel månad. Det var annat än muskötkulor och drufhagel!

Men icke nog dermed! man måste äfven förbinda det sårade hufvudet.

Domestiken var rådlös, ty hvarifrån taga charpie och bindlar i en hast?

Men hertiginnan var icke rådlös. Hon gjorde bindlar af en kasimir-schal och charpie af Bryssel-spetsar.

Allt användes för att få det bleka hufvudet väl ombundet och bevaradt. Och säkert är åtminstone att det var ett af de grannast och rikast utstyrda hufvud i verlden.

Armand Cambon var en sfinx, med kroppen af en ouvrier och hufvudet af en duchesse.

“Ack, hvilka fina anletsdrag!“ yttrade också kammarjungfrun, med en kännarinnas blick öfverfarande det af kasimirer och spetsar garnerade ansigtet.

“Men denna långvariga vanmakt förskräcker mig“, svarade hertiginnan, som äfven ville se lif i detta ansigte och derför lutade sitt eget så nära intill hans att hon med sina läppar nästan vidrörde hans kind.

I kritiska ögonblick måste naturligtvis allt försökas.

Man skall vara af sten för att ej lifvas vid en sådan beröring.

Armand öppnade omsider ögonen och började stirra omkring sig.

Han mumlade några osammanhängande ord:

“Framåt! ... hugg ned! ... Jag hämnas dig, ädle Eugène! ... ce Dieu des opprimés, ce Dieu des prolétaires ... du dör ... je suis républicain ... Flyn! rädden er! olycklige Félix! arma Collette! flyn, flyn!“

Hertiginnan erinrade sig ej namnet Félix, men hon kom ihåg att hon ej på ett helt dygn hört något om sin kammarjungfru.

Hon hade under dagens lopp skickat flere bud till hotellet vid rue de la Paix enkom för att kalla henne, men alltid förgäfves.

Hvad hade väl blifvit af den arma Collette?

“Till strid, till strid!“ fortfor den yrande, “vive la république! vive la duchesse! ... jag dör för friheten ... dör för henne ... för Adelaïde ...“

Hertiginnan lade sin hand på den yrandes mun, så att de sista bokstäfverna dogo mellan hennes fingrar.

Flere än en elektrisk gnista flögo från dessa varma fingrar till denna kalla mun. Verkan kunde ej uteblifva.

Armand tystnade.

Feberrodnaden, som för en stund flammat på hans kinder, försvagades. Ögonen, som nyss skjutit blixtar, blefvo mildare.

Långsamt förde han upp sina händer till spetsarne, som fläktade kring hans ansigte, och han tummade på dessa med en viss förundran.

“O min Gud! hvar är jag?“ ropade han, resande sig upp från soffan; “hvar är jag? ... Ah! ... hertiginnan! ... förlåt, förlåt!“

Hans knän nedsjönko på golfvet och han sträckte bönfallande sina begge armar mot hertiginnan.

Hon gaf ett tecken åt kammarjungfrun, hvilken genast aflägsnade sig ur rummet.

“Lugna er, Armand, ni är hos en vän“, sade hertiginnan, närmande sig honom; “ni är nu utan all fara och jag tackar Gud för det ... Ni känner igen mig, och det är ju bättre nu? ... O min Gud, hvad ni förskräckte mig ... hvad jag bäfvade för er!“

Hon gick ännu närmare och räckte honom sin hand.

Armand förblef i sin knäböjande ställning och med hopknäppta händer.

“Förlåt, förlåt!“ voro de enda ord han kunde framstämma.

Diane de Vandeul förblef länge ensam, sedan Adelaïde lemnat den gröna boudoiren, och lutade sig nästan orörlig mot ena soffkarmen.

Efter en stunds förlopp knackade det ånyo på dörren, och för andra gången inträdde hennes kammarjungfru.

“En kyrassier-officer anhåller om företräde“, underrättade kammarjungfrun.

“En kyrassier-officer!“ ropade Diane, häftigt resande sig upp; “hans namn? hans namn?“

“Monsieur Rodin“, tillade tjenarinnan.

“Monsieur Rodin!“ upprepade Diane, sjunkande åter ned på soffan; “jag ... jag känner ej det namnet, men bed ... bed honom stiga in.“

Diane tryckte begge händerna mot sitt bröst.

En ung kyrassier-officer i full uniform trädde öfver tröskeln och tillslöt dörren efter sig.

“Monsieur, jag vet hvad ni har att säga“, yttrade den anande Diane med isande lugn; “men var likväl god och framför ert ärende kort och utan all inledning.“

“I dag middagstiden“, anmälde officeren, “stupade löjtnant Albert Journu, träffad i bröstet af en muskötkula från barrikaden på rue S:t-Antoine ... Men döende uppdrog han åt mig att lemna detta lilla krucifix i mademoiselle de Vandeuls egna händer.“

Dervid drog officeren fram ett litet paket, med hvilket han närmade sig soffan.

“Och löjtnant Albert Journu är nu död?“ frågade Diane utan att darra på rösten.

“Ja, mademoiselle ... för två timmar sedan tillslöt jag hans ögon.“

“Er hand, monsieur!“

Officeren framräckte med en vördnadsfull bugning sin högra hand.

“Det var med denna hand ni tillslöt hans ögon?“ frågade Diane, hviskande.

“Ja, mademoiselle.“

“Jag tackar er!“ sade hon, omslutande officerens hand med sina begge; “men förlåt mig, och ... farväl!“

Officeren bugade sig ånyo, strök bort en tår, som skymde hans öga, och gick.

Diane, å nyo allena, ref upp paketet, förde det lilla krucifixet till sina ögon och kastade sig framstupa på soffan, gömmande i dess mjuka kuddar både ögon och krucifix.

Så låg hon en hel timme och ända till dess hertiginnan åter inkom i boudoiren.

Då sprang hon upp.

“Adelaïde!“ ropade hon, hastande emot denna; “gif mig tillbaka krucifixet jag gaf dig!“

Adelaïde såg förvånad på sin vän.

“Osanning talade den spanske munken“, fortfor Diane, “ty de skydda icke mot eld och svärd ... de föra döden till det bröst, som bär dem! ... gif mig igen krucifixet, Adelaïde!“

“I himlens namn, hvad har händt! ... hvarför vill du återtaga din gåfva?“

“Hörde du icke, att det ger döden åt den, som bär det! ... hvar är det? hvar är det?“

“Jag förstår dig ej, min vän ... men jag har icke mer krucifixet.“

“O min Gud! du har det icke?“

“Nej, Diane.“

“Du har gifvit bort det?“

“Ja“, svarade Adelaïde något förlägen.

“Ah! du har gifvit bort det åt honom!“ ropade Diane; “du har gifvit det åt den unge mannen, åt din befriare! ... du har gifvit det åt Armand Cambon!“

“Ja“, svarade hertiginnan med kinder af purpur.

“Olyckliga! du har gifvit döden åt den, som räddat ditt lif! ... Arma, arma Adelaïde!“

“Men, Diane, du förskräcker, du dödar mig! ... hvad har händt under min frånvaro?“

“Se här det andra ... det andra!“ ropade Diane, visande Adelaïde det krucifix, som kyrassier-officeren lemnat henne; “det har kommit åter, kommit från ett brustet, troget hjerta ... Du skall bäfva som jag, när en gång det, du gifvit bort, återkommer ...“

“Dock nej“, tillade hon, mildt blickande in i väninnans ögon, “det är blott jag som är fördömd, blott jag som fjettras af bojor, som endast döden bryter ... Du är fri du, Adelaïde, och i din frihet ligger ditt lifs hela lycka ... Äfven jag blir en gång fri, och då blir förmälning af ... Ja, min vän, min syster, det blir förmälning, men endast mellan tvänne grafvar!“

Under tiden börjar det blifva ovanligt lifligt ute på boulevarderna.

Lifligt har det alltid varit der och synnerligast under de sista dagarne; men det är en rusande liflighet som nu råder.

Sedan klockan tu kringflyger det rykte, att konungen afskedat den förhatliga ministèren och låtit kalla Molé för att bilda en ny.

Man kan göra sig en föreställning om det hat, för hvilket Guizot var föremålet, när man kunde anse den konservative Molé för en lycka.

Boulevarderna stimma af folk med fröjd och tillförsigt i sina ögon.

Obekante mötas.

“Är det sannt?“ frågar den ene.

“Ja“, svarar den andre.

De obekante trycka hvarandras händer och skiljas såsom gamla vänner.

Korta äro dagarne i Februari och klockan fem är det redan skymning.

Men första fjädern i nattens svarta vinge är knappast utspänd, förrän alla fönsterrutor blixtra.

Paris flammar icke allenast från boulevardernas linie, utan från alla de gator, som korsa dem.

Men detta är icke allt.

Facklor brinna i folkets händer och i muskötmynningarne sättas talgljus.

Det är ett nytt slags upplysning som gör mycken effekt, emedan den flyttar sig oupphörligt. Lågor möta lågor, men fredligt och gladt, liksom blickar och händer.

Det är en folkfest i stor skala, desto mera välkommen, som den ej var väntad.

Från alla kaféer vid boulevarderna klinga glas och skalla sånger.

Man dricker den gamla ministèrens graföl, men helsar på samma gång den nya med många glada skålar.

En och annan vågar sig fram med en skål för den kungliga familjen, och nedtystas ej, oaktadt blod nyss flutit på hög befallning.

Ack, hvad de monarkerne behöfva göra litet för att genast bli populära!

Men hvarför göra de detta lilla så sällan? hvarför fordra de att folken skola göra allt, när de sjelfva göra intet?

Det är en af verldens obegripligheter, som man fåfängt söker rätt förklara.

Kanske är det ändå derför, att de vilja vara gudar, utan att ega Guds vishet och godhet.

Kanske är det derför att spiran i deras hand ofta blott är en bardisan, hvarmed de posta endast vid egna härdar, vid egna altaren, icke dit insläppande andra än blinda afgudadyrkare.

Då händer det att den ende och sanne Guden, som icke vill att man skall hafva andra gudar framför honom, låter sin röst ljuda genom det utestängda folket, som icke vill offra blindt.

Då ramlar afgudens altare och den kungliga härden sammanfaller i grus.

En afgud är nu störtad, men hvad säga väl de öfrige, som ännu stå qvar?

Jo, säga de, om vår höge broder hade gjort så och så, då hade icke skett så, det vill säga, om han, i stället för sex- och tolf-pundingar, användt tjugufyra-pundingar, eller om han, i stället för 1,000, nedskjutit 10,000, så hade han stått qvar på sin piedestal tilldess mossan vuxit öfver honom, och det hade icke skett så och så.

Nu kommer ordningen till en annan af de vise afgudarne.

Han gör så och så, men ändå händer det så, och så skall det gå undan för undan, till dess att inga afgudatempel längre resa sina mörka tinnar emellan menskligheten och sanningen, mellan jorden och det eviga ljuset.

Såsom nämndt är, Ludvig Filip hade, trots den konservative Molé, blifvit populär igen, och folket jublade — jublade fritt, ty styrelsens trupper hade dragit sig från de strålande boulevarder.

Endast framför utrikes-ministerns hotel stod en afdelning af 14:de linie-regementet, bildande fyrkant, med hundra dragoner i sitt sköte.

Men denna truppstyrka såg ingenting mindre än hotande ut. Den tycktes enkom uppstäld för att beundra denna kedja af ljus, som sträckte sig från Madeleine till Bastilj-platsen.

Sjelfva utrikes-ministerns hotel var rikt upplyst.

Det kunde omöjligt vara Guizot, som tändt dessa glädjeljus. Det måste vara den nya ministèren, som försonande gör sin soluppgång öfver den förhoppningsfulla jorden.

Allt är följaktligen godt och väl.

Ludvig Filips gråa hufvud skall en gång hvila i S:t-Denis och orleanska vapnet i evighet stråla på Frankrikes fana.

Då öfverraskas de, som bo vid eller befinna sig på boulevarden, af ett fantastiskt tåg, som tyckes långsamt skrida fram från Bastilj-platsen.

Det är ett stort åkdon, draget af tvänne magra hästar, hvilkas knotor man, dock omsorgsfullt dolt under guirlander af konstgjorda blommor, visserligen mycket nötta och medtagna, men som vid facklornas sken taga sig temligen väl ut.

På främsta sätet i detta åkdon, som likaledes är dekoreradt med samma slags guirlander, sitter en man af jättelik växt och utan annan drägt än skjortan och pantalongerna, som likväl äro hvita.

Denne håller i ena handen tömmarne och i den andra en stor röd fana.

I samma åkdon befinna sig dessutom fyra yngre män i hvarjehanda mytologiska drägter och bärande brinnande facklor.

Men midt i åkdonet och på en mera upphöjd ställning ser man en ung och särdeles intagande qvinna i hvit fotsid drägt, med en röd, af guldstjernor smyckad bindel, som i breda veck faller från venstra skuldran och slutar vid högra midjan med ett gyllene kors.

På hufvudet, hvars långa svarta hår faller utbredt öfver skuldrorna långt ned på ryggen, bäres en hög röd sammets-tock, vid hvilken, i gyllene bokstäfver, är fästadt ordet:

Liberté.

För att genast presentera några af dessa mytologiska figurer för läsaren, nämna vi, att den, som kör åkdonet, icke är någon annan än vår gamle bekante, vindragaren Simon, äfven Hvita Björnen kallad.

Simon, Blodröda Fanans chef, hade hela dagen tappert försvarat barrikaderna inom faubourg S:t-Antoine och varit lyckligare än Armand Cambon, emedan ingen af hans barrikader blifvit tagen.

National-gardets mellankomst hade gjort slut på striden och nödgat trupperna att draga sig tillbaka.

Blodröda fanan fladdrade således ostörd på hufvudfästet, som reste sig emot Bastilj-platsen.

Hvita Björnen var icke nöjd med detta ostörda tillstånd. Men hvad ville han göra?

Hans kamrater voro uttröttade af den flere timmar långvariga striden och dessutom saknade han ammunition, för den händelse han ville gå anfallsvis tillväga.

För att på något sätt fördrifva den makliga tiden, föll han då på den sinnrika tanken att låta Liberté, folkqvarterens tillbedda gudinna, göra sitt högtidliga intåg på boulevarderna.

Visserligen var det blott ett karnevals-upptåg, men något vore likväl bättre än intet, och dessutom passade det mycket väl till den innevarande karnevals-tiden.

Men hvar finna en värdig representant af Liberté?

Man kunde icke länge stanna i qvalet, när Collette befanns bland dem, som vore att väljas.

Collette hade troget hållit sitt löfte att icke öfvergifva Félix.

Félix hade darrat för första handgevärssalfvan, men snart blifvit lika modig som alla andra.

Han tyckte att det icke var svårare att stoppa blykulor i bösspipor än att fästa tennknappar i pantalonger och att kanonen icke var varmare än pressjernet.

Han hade också fått mycket beröm af alla och särskildt af sin vördade förman, Hvita Björnen, hvilken flere gånger klappat honom på hufvudet och förespått honom en Dantons, en Robespierres med fleres lysande öden, hvilket allt mycket gladde Félix, som för tillfället icke kom ihåg att berörde höga förebilder gått i grafven ett hufvud kortare ände varit i lifvet.

Den unge skräddaren såg sig redan vid rådsbordet, tillklippande en hel mängd nya reformer till det helas utstyrsel och beqvämlighet. Allt skulle sitta som om det vore vuxet vid statskroppen.

Collette, som med mycken uppmärksamhet, om ej just med samma förhoppningar, följt dessa lyckliga anlag, hade under den hetaste striden vakat vid sin älskares sida.

Det var som om hennes skarpa ögon kunnat genomtränga krutröken och räkna de kulor, som hveno genom den.

Mer än en gång hade hon fattat sin älskare i benet och dragit honom ned från barrikaden, innan kulregnet kom som tätast.

Dess emellan halp hon sin hjelte att ladda, utan att tänka på sina vackra händer, som onekligen ledo mycket af detta för ett fruntimmer mindre lämpliga arbete.

Collette hade lika litet darrat vid första salfvan, som vid den sista. Hon var fransyska till lif och själ och en sådan darrar aldrig i farans stund.

Men när alla med en mun yrkade att hon borde föreställa Liberté, då darrade hon, åtminstone i början, ty hon kom nu ihåg att hon var en hertiginnas kammarjungfru, och att hon i denna egenskap tillhörde ett helt annat parti än Blodröda Fanans.

Låt vara att hon kunde göra ett och annat snedsprång i smyg, såsom hon också redan gjort; men man borde dock bevara skenet inför verlden och icke offentligen uppträda i en roll, som bestämdt skulle fördömas af den politiska fraktion, hvartill hon ansåg sig höra.

Äfven smickrade det henne föga att offentligen visa sig bland sina nya bekantskaper, dessa vilda, hiskliga figurer med blod på handen, om ej just på samvetet, åtminstone i deras egen tanke.

Hon afslog således till allas stora förvåning den ära man gjorde henne.

Hon bestormades från alla sidor.

Karlarne svuro på att S:te-Géneviève, arbetarnes förnämsta skyddshelgon, icke varit skönare än hon; qvinnorna svuro på att karlarne hade rätt, hvilket djupt rörde Collette.

Félix, som för allt i verlden icke ville att hans älskarinna skulle afstå från en sådan ära, bad och gret.

Hvita Björnen, som hvarken bad eller gret, sade helt enkelt: “Du skall, om också Liberté måste bindas fast vid vagnen!“

Det var med ett ord så mycket som ansatte Collettes ståndaktighet.

Till råga på olyckan, bar man fram till henne den drägt, som Liberté skulle bära.

Collette tyckte att denna drägt, ett verk af tio de skickligaste grisetterna inom faubourg S:t-Antoine, var ganska vacker.

Hvitt och rödt hade alltid klädt henne så väl, i synnerhet om det varit guld-broderi på det röda.

Äfven tyckte Collette mycket om att Liberté hade utslaget hår, hvilket också borde vara mycket långt och tjockt ungefär såsom Collettes eget.

Hon hade icke heller något emot att Liberté bar röd sammets-tock med guldbokstäfver på.

Slutligen fann hon att Liberté nödvändigt måste hafva smärt och välformad växt samt ett ansigte med rena ädla drag, värdiga en antikens gudinna.

Alla dessa fullkomligheter hade Collette med bästa vilja icke kunnat upptäcka hos de för öfrigt ganska lifliga och modiga grisetterna från S:t-Antoine.

Och när nu dessa, genom sitt öppna medgifvande af hennes obestridliga företräde, så patriotiskt offrat sin egen naturliga behagsjuka, borde ej hon å sin sida lika patriotiskt uppoffra sin lika naturliga blygsamhet? Utan tvifvel.

Och hvad det politiska i saken särskildt beträffade, så började Collette snart tro, hvad till och med stora politici tro, nämligen att det parti, som för tillfället har öfvervigten, också är det bästa partiet.

Collette iklädde sig derför den antika skruden och besteg gudinnans char under ett allmänt jubel.

Tåget, snart ordnadt, satte sig i rörelse och vek af från Bastilj-platsen inpå boulevarden.

Collette erinrade sig att mademoiselle Rachel vid mera storartade tillfällen långsamt höjde och sänkte den högra armen.

Collette gjorde detsamma och belönades med ett jubel, som Rachel skulle ha afundats henne.

Collette vidtog samma åtgärd med venstra armen och belönades dubbelt.

Deremellan draperade hon sig såsom hon också sett Rachel göra, och det var nära att man med sina bifallsrop tagit ned himmelen.

Med ett ord, Collette lyckades öfver all förväntan.

Collette var följaktligen mycket nöjd med sin nya roll.

Hon, förr så passionerad för debardörs-drägten, föresatte sig nu, att när hon nästa gång besökte opera-maskeraden, skulle hon vara klädd som Liberté.

Félix, hvilken jemte trenne andra unga män, representerande styrkan och i denna egenskap beskyddande Liberté, stod på samma åkdon, sökte i sin förtjusning esomoftast sin älskarinnas blick och hand; men hon hade icke mera hvarken hand eller blick för honom.

Liberté är en gudinna. En gudinna tillhör verlden och kan ej uteslutande tillhöra individen.

Hon kan ej trycka en enskild hand, hon, som till sitt värmande bröst måste trycka hela menskligheten.

Félix fann sig i sitt öde. Han såg i Collette ett väsende, som allt högre lyfte sig till de skyar, hvarifrån hon kommit.

Collette hade försvunnit för honom, ty det var endast Liberté han såg.

Félix hade försvunnit för Collette, ty det var blott en tillbedjande verld gudinnan såg vid sina fötter.

Så framskrider det festliga tåget.

Röken af de brinnande facklorna, hvirflande högt upp öfver allas hufvud, liknar en svajande svart plym, paljetterad med gnistor. Vid hvarje steg det tager, ökas det redan talrika följet, till det mesta dock bestående af qvinnor och barn.

De, som på afstånd se detta tåg, se det med en viss fruktan, liksom såge man deruti ett af dessa moln, som bära blixtarne i sitt sköte.

Men de, som på närmare håll betrakta det, kunna omöjligt finna något annat deruti än en af dessa tillställningar, som under karnevals-tiden ger nya brokiga vingar åt boulevardernas glada lif.

Vid porten Saint-Dénis står ett regemente kyrassierer, hvars blanka kaskar tyckas brinna vid facklornas sken.

Simon, den jättelika körsvennen, kan ej tillbakahålla en politisk opinions-yttring.

Men den roll, han nu har att utföra, är blott af fredlig art och fordrar följaktligen en sansad och modererad opinions-yttring.

Också ropar han blott:

“Vive la réforme! à bas Guizot!“

Folket instämmer ögonblickligen, men under skratt, ty man vet ju redan allmänt att Guizot fallit och att reformen följaktligen är i stigande.

Kyrassiererne instämma äfven i samma rop, ty näst en fallen kung är ingen så fort öfvergifven som en fallen minister.

Tåget stannar för en stund, ty man vill fraternisera med de tappre kyrassiererne.

Desses officerare hafva ingenting deremot, ty de vilja något längre lorgnettera på Liberté, hvars skönhet de, utan afseende på hennes guddomliga natur, uppskatta i dess fulla värde.

Äfven Liberté är nöjd med uppehållet, ty hon önskar de vackre kyrassiererne lika godt som alla andra.

Fröjd, beundran och förtjusning å ömse sidor.

Slutligen sätter sig tåget ånyo i rörelse, visserligen under mycket buller och larm, men utan ringaste oordning.

Men när det hunnit fram till utrikes-ministerns rikt upplysta hotel, hejdas det af den der uppstälda infanteri-fyrkanten och nödgas stanna.

“Hvad är det!“ ropar Simon; “hvarför hindrar man oss att tåga vidare?“

Fyrkanten öppnas och en officer till häst rider fram mot vagnen.

“Félix, tag tömmarne så länge“, befaller Simon; “jag vill tala några ord med den der officeraren.“

Félix intager körsvennens plats och Simon stiger ned från vagnen.

Liberté står lugn på sin upphöjda ställning, synlig för alla, firad af alla.

Hennes ansigte har detta sublima uttryck, som konstnären söker gifva sin madonna. Liberté har ej öga för bajonetterna, som glindra emot henne, ty hon står på den klara aftonstjernan, omdansad af hyllande verldar.

“Ni hör att ni ej får passera“, ropar officeraren till Simon, som står panna mot panna med officerarens häst.

“Det var märkvärdigt!“ svarar Simon, “ingen har hindrat oss förut.“

“Jag ser nog det“, yttrar officeraren; “men här får ingen passera.“

“Men, monsieur, ni måtte väl se att ni framför er har en glad folkhop utan vapen och till det mesta bestående af qvinnor och barn ... Hade vi velat beväpna oss, så hade det varit en lätt sak, ty i Saint-Antoine finnas vapen till öfverflöd ... Var derför god och låt oss färdas vidare.“

“Nej!“ svarar officeraren kort, “vänd genast om, ty ingen får passera.“

Hvita Björnens galla börjar koka, men han är för klok anförare för att inlåta sig i strid mot en beväpnad styrka, när han icke känner sig rustad dertill.

“Men det är rent af omöjligt att vända bland en sådan folkskara“, anmärker med skäl Simon, tyglande sin harm.

“Angår mig ej ... ni måste!“ befaller befälhafvaren, med oböjlig envishet.

I detsamma — och utan att man hitintills fått veta af hvem — aflossas ett gevärsskott från infanteri-fyrkanten.

Officeraren vänder om sin häst, som börjar stegra sig, och rider hastigt tillbaka in i fyrkanten, hvilken sluter sig efter honom.

Strax derefter ser Simon, och det till sin stora bestörtning, hurusom tvänne linier bajonetter sänka sig mot honom och den tallösa skaran, som gladt sorlar bakom hans rygg.

“Tusan djeflar! ... akta er! akta er!“ ropar Hvita Björnen, hukande sig ned till gatan.

“Eld!“

Simon, hvars öron tydligt uppfatta detta hemska kommando-ord, griper om boulevard-stenarne, liksom ville han klämma sönder dem mellan sina jättefingrar; men jättens fingrar förlamas vid dånet af den handgevärs-salfva, som öfver hans hufvud ögonblickligen följer på kommando-ordet.

O himmel! ...

Längst utåt hela boulevarden höjer sig mot nattliga fästet ett skri, ett jämmerskri, det rysligaste kanske som ännu skakat en stads murar.

Och de, som från fönstren ha utsigt öfver boulevarden, skåda en fasansfull syn.

Alla, som kunna fly, fly in i närgränsande gator och gränder.

Men många kunna icke fly. Många ligga dels orörliga, dels vältrande i sitt blod, och hvad den sprittande karnevals-glädjen nyss sått ut, skördar nu den bleka, skonlösa döden.

Den stojande boulevarden är ett graf-kor nu. Facklor, som glädjen tändt, flämta som likljus deröfver.

Hvadan detta slagtande utan föregången varning, detta mord utan tvingande nödvändighet?

Huru kunde en beväpnad truppstyrka gifva eld på en obeväpnad, gladt sorlande skara af män, qvinnor och barn?

Hvadan! — Huru! —

Simon reser sig oskadd från marken och kastar en blick på sitt åkdon, hvars begge dragare störtat.

Af de fem personer, han nyss lemnat qvar på vagnen, ser han numera ingen.

Liberté har försvunnit och försvunnit hennes skyddande vakt.

Men ur de torra blomster-guirlanderna spira upp nya friska röda blommor.

Simon böjer sig öfver kusksätet.

Nedanför det ligger Félix med tömmarne ännu i stelnande hand.

Simon, som icke släppt den röda fanan, famlar med den lediga armen i midten af vagnen, och när denna arm ånyo höjer sig, bär den en ung qvinnas blodiga lik.

Det är Liberté, den nyss så sköna, så firade, så stolta Liberté! —

Skämtande debardör, trogna älskarinna, arma Collette! skola vi beklaga ditt öde?

Skola vi beklaga fågeln, när han, träffad af jägarens kula, dör midt i sin glada sång?

Skola vi beklaga solens stråle, som midt i sitt sköna lopp brytes, och dör bland molnens nattliga bäddar?

Nej!

Lyckliga Collette! du dog på höjden af den beundran man egnat dig, på spetsen af den ära du förvärfvat.

Nyss på aftonstjernan hvilande din fot, ilar du nu långt högre än hon, till dess du, höjd öfver verldarne, öfver skapelsen, hamnar vid Skaparens tron.

Trefallt lyckliga flicka!

En blodström väller fram ur hennes hvita bröst och slingrar sig, som ett purpurband, kring Hvita Björnens nakna arm, under det han håller henne upplyftad högt öfver sitt och andras hufvud.

Rödt och hvitt, se der redan två af republikens färger.

Med morgondagens himmel kommer den blå, och frihetens treenighet, knuten af blod, skall varda fullkomnad.

Afundsvärda Collette! Hvarje droppe af ditt blod skulle kungar återköpa med guld; hvarje gnista af lif, de kunde återge din blick, skulle de betala med diamanter ur deras egna kronor.

Hvita Björnen skrider nu framåt med blodröda fanan i ena handen och bärande den förbleknade Liberté på andra armen.

“Till vapen!“ ryter han; “till vapen! man mördar våra qvinnor! till vapen! man mördar våra barn!“

Ingen ställer sig mera i vägen för honom.

Soldaterne, som nyss gjort det, draga sig åt sidan, redan ångrande sin bragd, redan förbannande den pligt, som slungat döden i värnlöses hjertan.

En officer framträder för att på sin befälhafvares befallning afgifva en förklaring, liksom en sådan händelse skulle kunna förklaras.

“Det är bara ett misstag“, heter det; “en af soldaterne har obetänksamt aflossat sitt gevär och knallen af detta olycksskott blef en signal för de öfriga ... bara ett misstag.“

Bara ett misstag? Det är möjligt, det är troligt.

Men mera än sextio menniskor ligga slagtade på boulevarden och det är ej ett misstag.

Synlig för alla, blöder Liberté. Men det är ej en qvinnas blod, det är en lava-ström som rinner.

“Till vapen! man mördar våra qvinnor! till vapen! man mördar våra barn!“ fortfar Hvita Björnens tordönsstämma.

Men denna gången ropar han ej ensam.

Liksom kanonens eko rullar från klippa till klippa, från strand till strand, så rullar genljudet: “Till vapen!“ från gata till gata, från barrière till barrière.

Det är ej mera de politiska fraktionerna som stöta i trumpeten, ej mera de republikanska partierna som löpa till storm.

Icke mera de hundra, de tusen.

Det är millionen och snart millionerna. Det är Paris och snart hela Frankrike.

Hören! det klämtar i Notre-Dame! Quasimodo’s klocka ljuder!

Men det är icke Quasimodo som drager i de tempelinvigda tågen. Det är ett helt folks hämnande arm.

Räkna slagen, kung i Tuilerierna! Innan nästa dags sol sjunkit, har du för alltid upphört att räkna — icke slagen af ett ångestfullt hjerta — men slagen af klockan i Notre-Dame!

Emellertid börjar man i Tuilerierna räkna slagen, som kalla folket till vapen och Gud till folkets hjelp.

Konungen, hvilken räknat dem ända till klockan ett på natten, låter omsider kalla Molé.

Det var då ej sanning att Molé dagen förut bildat ett nytt kabinett? Nej, det var icke sanning.

Visserligen hade han språkat något med sin gamle vän om saken och Molé hade ingenting emot att bli minister; men den konservative Molé, mindre skumögd än den mest skarpsynte af monarker, trodde att man för tillfället borde släppa efter något, och det var just det som konungen icke ville.

Ludvig Filip kunde nog förmå sig att kasta bort verktygen för sin politik, men för ingen del sjelfva politiken.

Det är visserligen sannt att något medgifvande skulle glädja hans folk, detta folk, som med sitt blod först köpt honom en krona och sedan med tolf millioner hvarje år ökat hans skatter.

Men hvad skulle hofven i Wien och Petersburg säga? hvad skulle Metternich och Nicolaus säga, dessa halfgudar, som på de sednare åren varit så nöjda med Ludvig Filip?

“Det är bara en promenad af de studerande“, sade konungen, som alldeles hade glömt bort promenaden i Juli 1830.

Molé suckade och gick.

Men Notre-Dame ringer.

Hvar är Molé? Molé synes ej.

Hvarför? Troligtvis derför att Notre-Dame ringer.

Guizot är deremot qvar, trogen på sin post.

Konungen har icke hjerta att skicka bort honom, Guizot icke hjerta att gå.

Dessa begge män, drifne mot afgrunden af samma vågor, göra sig ännu förhoppningar.

Tuilerierna hafva så tjocka murar, deras portar äro så väl bevakade mot — sanningen.

Hvad göra nu dessa begge män, för att fördrifva tiden?

Jo, de utnämna marskalk Bugeaud till kommendant öfver Paris och Guizot kontrasignerar utnämningen.

Denna sista handling af Guizot är parthens pil, afskjuten mot Ludvig Filips krona.

Det ana hvarken Guizot eller hans konung.

Men Notre-Dame ringer och låter allt obehagligare ju längre hon håller på.

Konungen frågar efter Thiers.

Thiers är ej rädd för Notre-Dame, han. Med sina små lifliga ben trippar han uppför Tuileriernas bekanta trappor, torkar sina glasögon, som immat sig i nattluften, och står snart framför konungen med detta leende sjelfförtroende, som allt efter omständigheterna blir en stor förtjenst eller ett stort fel.

Thiers fordrar att elden för morgondagen skall upphöra.

Konungen samtycker.

Thiers begär Odilon Barrot till kamrat i den nya ministèren.

Konungen samtycker.

Thiers sätter sig ned att skrifva ett förslag till ministrar.

Konungen läser namnen: Thiers, Odilon Barrot, Lamoricière och Duvergier de Hauranne.

Han samtycker.

Metternich och Nicolaus äro halfgudar, men Frankrikes krona är guddomligare.

Thiers tager godnatt af konungen.

Thiers tager äfven godnatt af Guizot, som lika artigt besvarar afskedet. De äro fiender i själ och hjerta, men de veta lefva.

Thiers lägger sig.

Konungen lägger sig.

Men Notre-Dame fortfar att ringa.

Medan, på sätt ofvan beskrifvet är, den nya ministèren bildades, stod Armand Cambon på Pont-Neuf.

Pont-Neuf, den största af de tjugutre broar, som hvälfva sig öfver Seinen, samt hvilande på tolf stora stenbågar, upptager en längd af 345 alnar och en bredd af 34.

Sträckande sig öfver tvänne armar af floden, stöder den sig derjemte mot vestra udden af ön Cité, den äldsta och först bebyggda delen af Paris.

Grundlagd år 1578, blef ifrågavarande bro först fullbordad 1604 under Henrik IV:s regering, hvilken konungs ryttarstod också blifvit upprest ungefär på midten af bron.

Bron saknar icke sina historiska minnen.

Det stympade liket af marskalk d’Ancre, Maria Medici’s favorit, fördes till denna bro och upphängdes på en lyktarm framför den kungliga statyn, hvarefter stycken af hans döda kropp såldes åt hugade spekulanter till ganska högt pris.

Flere af hofvets nya gunstlingar betalade ända till en écu för äfven de minsta bitar.

Det var endast rikt och förnämt folk, som hade råd till sådana utgifter.

Grefve Rochefort berättar i sina memoirer, hurusom hertig Gaston af Orleans och hans vänner, allesammans fullblodige adelsmän, brukade om aftnarne roa sig med att på denna bro taga kapporna af beskedliga borgare och sedan svepa dem kring borgarnes hustrur, hvarefter både kappor och hustrur enleverades, utan att man vet om de beskedlige borgarne någonsin återfått det ena eller det andra, emedan Rochefort icke nämner något derom.

Vi taga dock för gifvet att de åtminstone bekommit sina kappor åter.

Borgares kappor voro åtminstone på den tiden icke särdeles frestande.

Helt annat var det med deras hustrur, och den ädle hertigen och hans ädle vänner sågo sig nog före, innan de svepte männernas kappor kring fruarna.

På bron var fordom ett corps de garde, dit den olycklige Gilbert, döende af snille och hunger, ofta nödgades taga sin tillflykt och der soldaterne, rörde af hans sorg och elände, delade med honom sin torftiga proviant.

Pont-Neuf, äfven sina historiska minnen förutan och af hvilka vi endast anfört några, är en märkvärdig bro.

Emottagande folkmassor från trenne de tätast befolkade delarne af Paris, Seinens södra och norra strand samt Cité, liknar den en stor ådra, genom hvilken flyter allt blod, alla lifs-elementer af den stora staden, oberäknadt att den i och för sig sjelf är en af de vackrare i Europa.

Hvarje stund af dagen och aftonen hvimlar den af folk, hästar och åkdon, en föga tjenlig promenad-plats för tankspridde samt alldeles omöjlig för döfva och blinda.

Nattetid är den, liksom alla andra platser i Paris, temligen lugn; men natten till den 24 Februari hörde till undantagen, ty då drogo hela härar af arbetare öfver den, för att intaga sina positioner för morgondagen och fylla Paris med nät af barrikader.

Franska folket är strategiskt af naturen.

Armand Cambon stod på bron med en dyster blick öfver floden, hvilket röjde att han icke stod der för att njuta af en utsigt, som man annars både dag och natt kunde hafva för ögonen, utan att ledsna dervid.

Det är något att se dessa för ögat ändlösa stränder, garnerade med de högsta hus, hvilkas spetsiga tak och till breda kolonner förenade skorstenar på det mest fantastiska sätt bryta horisonten.

Den klassiskt hängifne arkitekten, som endast drömmer om grekiska tempel med pelare i jonisk eller korintisk stil, på sin höjd moderniserade af balustrerade taklister, skall hafva mycket att anmärka mot den gamla franska byggnadskonsten.

Men låt hans ögon välja emellan en genombruten horisont och en slickad, att vi så må uttrycka oss, och vi äro öfvertygade om att de längst skola hvila vid den förra.

I första ögonblicket skall han med en lärd rynka i pannan säga, att det är sträckor af hus med de fulaste och mest oregelbundna tak han ser; men i det följande skall han med förvåning i sin blick utropa: “Nej, det är ej sträckor af hus, det är kedjor af gråa berg med uppskjutande hvita fjellspetsar jag skådar!“

Några arbetare af de många tusen, som strömmade fram och tillbaka öfver Pont-Neuf, stannade vid åsynen af vår hjelte, hvilken mot dem vände den dystra blicken.

“Ah, ändtligen!“ sade han: “jag har väntat er länge ... men nu låtom oss skynda!“

Efter dessa ord skyndade han från Pont-Neuf och vek af in på Cité, följd af sina kamrater.

Ljudet af klockan i Notre-Dame blef nu starkare, men det är också på Cité som Notre-Dame, drottningen bland Frankrikes tempel, reser sina stolta torn och tinnar.

Man är der, såsom nyss nämndes, inom den äldsta delen af Paris.

Man ser det genast på de gamla husen och de trånga gränderna, genom hvilka intet åkdon kan färdas och mellan hvilka ingen fullväxt menniska kan slå ut armarne.

Man säger att Julius Cæsar, Galliens besegrare, trampat denna jord, och att flere än en af det gamla Roms kejsare der residerat.

Armand och hans följeslagare, väl inkomne på ön, följde dess södra strand och stannade slutligen framför ett mindre stenhus, mot hvars ensliga fot Seinen bröt sin nattliga våg.

Tvänne andra karlar funnos der förut, väntande vid en bår, på hvilken stodo två likkistor.

“Är porten öppen?“ frågade Armand de begge karlarne.

“Ja“, svarade den ene af dem; “flere ha redan varit här och hemtat de sina.“

“Tänd lyktorna och låtom oss sedan gå in“, tillsade Armand.

Några lyktor tändes, hvarefter Armand gick in i det lilla huset.

De öfrige följde honom, medtagande båren.

Det lilla huset kallas: La Morgue.

Det är uppbygdt för att emottaga liken af de offer, hvilkas hemvist och slägt äro okända.

Det lilla huset hyser tvänne salar, den ena för anatomiska undersökningar och den andra för utställning af de döde.

Dörren till den sednare står alltid öppen om dagen, men man stannar likväl framför en cloisons-vägg af glas, emedan man derigenom från förstugan kan skåda in i salen.

Det kan vara nog med att stå invid denna vägg och titta in genom rutorna.

Man går icke gerna in i en sal, der döden bor, i synnerhet en död som denna.

Den drunknade, som floden lemnat på strand; vandraren, som stupat för mördarens hugg; sjelfspillingen, som sökt döden långt från sitt hem; — alla, af hvad stånd de vara må och när deras identitet ej är känd, föras till la Morgue, att der vänta de sina och den sista tjensten på jorden.

Den som saknar en vän eller frände, går först till la Morgue, innan han söker på andra ställen.

Der ligga de döde på sängar af svart marmor, med hvar sin blankskurade messingsplåt till hufvudgärd, och öfver hvar och en hänga de kläder, som i dödsstunden burits.

Allt är så omsorgsfullt bonadt och städadt i denna sal, och för att hålla liket friskt och rent, spelar deröfver en vattenstråle, ledd från floden.

De offer, som la Morgue årligen emottar, äro, efter beräknadt medeltal, lika många som dagarne i året, och af dessa mer än hälften sjelfspillingar.

Hvad är det som rört oss mest, när vi stått utanför glasväggen och blickat in öfver de svarta marmorbäddarne?

Är det tanken på detta elände, denna förtviflan, som föregått deras slut, hvilka legat derinne?

Eller är det åsynen af denna aktning för olyckan, denna vördnad för döden äfven i dess rysligaste gestalt, som så tydligt röja sig i ordnandet af denna boning, en aktning och en vördnad så värdiga ett stort och ädelt folk, så värdiga Paris?

Vår rysning för de döde har varit mindre än den beundran vi känt för ett samhälle, som äfven i olyckan erkänner en helgd och derför icke föraktar den.

Armand och hans följeslagare utkommo, efter en half timmes förlopp, ur la Morgue.

De förde med sig de begge kistorna, dessa likväl synbarligen tyngre, än när de fördes in.

“Nog minns jag när jag stod här aftonen den 30 Juli 1830“, sade den äldste af karlarne; “hundratjugufem i striden fallna lågo då derinne ... Nere der vid stranden landade en stor båt med svart flagga ... den hade kommit för att afhemta de döde ... Längst ut åt stranden rörde sig en folkmassa, som stum betraktade båten med flaggan ... Men när båten med sina ännu stummare passagerare stötte från land, då höjde sig från alla stränder ett skri, som manade till hämnd, och hämnden uteblef icke ... Med de jordade offren jordades äfven bourbonerne, och de skola ej uppstå förrän på den yttersta dagen!“

Armand hade sjunkit ned på båren emellan de begge kistorna, hållande en hand på hvardera.

“Unga, glada flicka!“ sade han med en blick på den ena kistan; “detta kunde du ej ana, när du i går afton leende och dansande lemnade mig på rue de la Paix ... Félix, Félix!“ tillade han, i det han med begge armarne omslöt den andra kistan; “hvad skall jag svara dina föräldrar och syskon! hvad skall jag svara din arma mor, när hon ropar till mig: Gif mig åter mitt barn, gif mig min förstfödde tillbaka! ...“

“Jag kommer också mycket väl ihåg versen på svarta taflan, som då hängde öfver porten till la Morgue“, fortfor den gamle arbetaren, “den lydde så här:

“Bon, bon!“ yttrade en yngre arbetare, härmande klockans klämtande: “hörde ni ej hvad Notre-Dame sade?“

“Allons! sade hon“, svarade den gamle, bättre härmande klockan; “allons, enfants! allons, enfants!“

Musköt och kanon, se der de hanar, som golo, när solen den 24 Februari uppgick öfver Paris.

Notre-Dame med tungan af ett helt folk fortfor att ljuda, varmare vid hvarje slag, hemskare vid hvarje dallring.

Öfverallt barrikader, försedda med beslutsamma försvarare, öfverallt fönster med mynningar af bössor, riktade nedåt gator och torg.

Men hvarken barrikader eller hus anföllos.

Trupperne, utmattade af trenne dagars oupphörlig tjenstgöring och dessutom icke längre hängifne den sak de skulle försvara, nöjde sig med defensiven.

Det var nu folket som anföll, och när ett helt folk anfaller, hvad betyda då truppers mängd och fältherrars snille?

När en flod af sten, sådan som Paris, stiger öfver sina bräddar, då flyta batterierna bort som spån och bajonett-skogarne bortblåsas som agnar.

Följaktligen icke mera någon strid på gatorna.

Det gälde för trupperna blott att försvara de öppna platser och befästade högvakter, de ännu innehade.

Hvad som felades i antal och mod skulle krigskonsten ersätta.

På place du Palais-Royal och midt emot den mindre gården af detta palais, om hvilken vi uti ett föregående kapitel talat, stod på den tiden ett annat palats, kalladt Chateau-d’Eau, med façaden vänd mot samma öppna plats.

Detta palats var en ganska stolt byggnad, prydd med pelare och statyer.

I palatset fanns en stor vatten-reservoir, som riktade bassinerna både i Palais-Royal och Tuilerierna. Deraf palatsets namn.

Chateau-d’Eau innehades af municipal-gardet och var Tuileriernas förnämsta förmur, emedan det beherskade de flesta af de gator, som ledde till kungaborgen.

Chateau-d’Eau var således ett vigtigt fäste och hade också utseendet af ett sådant.

De tjocka murarne voro rikligen försedda med skottgluggar.

På platsen utanför stod en bataljon af municipal-gardet till fot, jemte en sqvadron af samma garde till häst.

Dessutom gapade en tolfpundig kanon mot hvarje dertill gränsande gata.

Vi hafva förut omnämnt den högvakt af linien, som innehade den mindre gården med de tre gallerportarne.

Platsen var således väl försvarad, och ett försök att anfalla den skulle anses för vansinnigt.

Men folket, icke skyende för vansinniga företag, hade beslutit att icke blott anfalla, utan äfven eröfra denna plats.

Ett dylikt vansinnigt försök hade vågats och lyckats en gång förr.

Den 28 Juli 1830 — fatala dag och år, till hvilka vi så ofta återkomma! — innehade hertigen af Ragusa samma plats och beströk alla dertill gränsande gator med det fruktansvärdaste artilleri, som någonsin slagtat folk.

Men det hjelpte icke.

Efter tvänne timmars strid blef folket mästare af platsen och lät hvarje soldat springa öfver klingan, till hämnd för det blodigaste motstånd.

Folket förlorade oräkneliga i döde och sårade. Men hvem räknar också folkets förluster? Icke ens folket sjelft.

Folket är ett haf, och hvad betyda några tusen vågor mer eller mindre?

I likhet med Carl X:s, nedsopade nu Ludvig Filips tolfpundingar allt som visade sig på de gator, som löpa in i place du Palais-Royal.

I synnerhet var detta fallet med de begge mynningarne af rue S:t-Honoré, hvilka från öster och vester öppna sig mot oftaberörde plats.

Många döde lågo redan på denna gata, och man förde de sårade oupphörligt in i de närgränsande husen, der qvinnor med outtröttlig nit förbundo och vårdade dem. Bland qvinnor, som vid detta blodiga tillfälle mest omhuldat de sårade, nämner man en ung aktris vid Odeon-teatern, mademoiselle Lopéz.

Man såg henne sväfva genom lågor och kulregn, som ett väsende af en högre verld, en ny valkyria, osårbar som hennes systrar, men mildare än de. Lopéz, darrande för hvisselpipan på Odeon-teatern, darrade icke för hvisslande kulor på S:t-Honoré.

Alla portgångar och gårdar voro dessutom fylda med stridsmän af folket, som togo sin tillflykt dit vid hvarje kartesch-skott, som dånade inåt gatan.

I en portgång, omkring 100 alnar från östra mynningen af ifrågavarande gata, visade sig Alphonse, densamme som så gerna ville hänga folk.

Han talade, men för att bättre kunna höras, hade han hukat ned sin resliga gestalt, så att han nästan låg på knä.

Detta var nödvändigt för honom, ty de, till hvilka han talade, vore 20 till 30 gossar, men ingen af dem äldre än tolf år.

Alla voro bleka och illa klädda; men ögonen blixtrade mod, och ofta slogo de jublande tillsammans sina små magra händer.

“Pojkar!“ sade Alphonse, “det är väl ingen stackare ibland er?“

“Nej, nej! sacre-dieu!“ skreko pojkarne, resande sig på de nakna tåspetsarne för att blifva längre.

“Och det är väl icke något gardist-barn ibland er?“ frågade Alphonse.

“Parbleu! vi äro fria medborgare allesammans!“ ropade tolfåringarne; “bara fria medborgare!“

“Godt! ... Och hvar och en kommer nu ihåg hvad jag sagt?“

“Ja, ja!“ svarade alla; “usch, det skall gå som en dans, hvad det skall bli roligt!“

“Skönt! ... Bonbon för fyra sous åt hvar och en.“

“Bonbon för fyra sous!“ upprepade pojkarne, klappande händerna; “vive la république!“

“Tyst, bytingar! spräng icke örhinnorna på mig! ... handlen först och skriken sedan!“

“Men jag skulle så gerna vilja ha mig en sabel“, yttrade en gosse.

“Jag kan exercera med karbin jag“, påstod en annan.

“Det vore så roligt att få försöka en af de der granna kaskarne med tagelliggare“, menade en tredje.

“Den som tar ned från hästen en gardist får sig en sabel“, lofvade Alphonse; “den som tar ned två, får en karbin ... men den som tar ned tre, får både sabel och karbin samt kasken på köpet ... det duger det, era bartassar!“

“Bravo, bravo!“ skreko bartassarne, under nya handklappningar.

“Men det säger jag er“, yttrade mästaren, “att om någon är rädd för att bli ihjeltrampad, så får han gå hem och hjelpa mor sin steka kastanier, i fall hon har några.“

“Om du blir ihjeltrampad, Charles“, sade en gosse till en annan, “så skall du ge mig din karbin.“

“Jag tänker behålla min karbin sjelf“, menade Charles; “ty hvad är det värdt att ha sabel och kask, om man icke har karbinen med!“ tillade han, låtande dermed förstå, att han ämnade förskaffa sig en fullständig rustning.

“Således ä’ ni karlar och rena demokrater allesammans?“ frågade mästaren.

“Ja, ja!“ skreko de tolfåriga demokraterne, ånyo klappande händerne; men hur rena de voro, det vete gud.

Under det att Alphonse på förhand gaf bort de stolta municipal-gardisternes vapen åt tolfåringar, gick det ännu lifligare till inne på “Café Danemark“, beläget vid samma gata, något närmare place du Palais-Royal.

Denna kafé är mycket bekant för alla nordbor, som vistats i Paris, ty det är der resande från de tre nordens riken vanligtvis mötas, för att dricka kaffe, läsa Aftonbladet, som der hålles, samt språka om de aflägsna hemlanden.

Man träffar der konstnärer från bemälte riken och är alltid säker på att hvarje eftermiddag råka Billmark vid bordet till venster närmast ingången.

Café Danemark anses för demokratisk och är derför icke mycket väl anskrifven hos svenska och norska legationen samt icke mycket besökt af svenska grefvar och baroner.

Men, detta oaktadt, är café Danemark en af de mest besökta i Paris och man finner der, såsom nyss nämndes, konstnärer af alla slag, och desse hålla nog främlingen från norden skadeslös för förlusten af grefvar och baroner.

Ifrågavarande morgon var det mycket folk på café Danemark, men denna gången till det mesta folk i blus och med bössor, i stället för kaffekoppar.

Den vackra skänken stod framflyttad midt på golfvet, tjenande till tribun för de talare, som efter hvarandra uppträdde, ty att slåss utan att hålla tal är omöjligt för en fransman.

En talare hade nyss lemnat tribunen under bifallsrop och handklappningar, som för ett ögonblick öfverröstade kanonaden från place du Palais-Royal.

“Rum för folkets män, plats för monsieur Ledru-Rollin!“ ropade flere röster.

“Lefve Ledru-Rollin!“ ropade hela skaran; “lefve Louis Blanc! lefve Lagrange! och lefve Ledru-Rollin!“

Bluserne sammanpackade sig så tätt som möjligt, för att lemna rum åt samme man med den korpulenta växten och det stolta hufvudet, hvilken vi i slutet af 1847 en gång förut sett på place de la Concorde, samma dag deputerade kammaren öppnades.

Ledru-Rollin åtföljdes af flere personer, hvilkas drägt icke röjde blusernes klass.

Man igenkände bland dem monsieur Albert, med hvilken läsaren äfven i denna berättelse gjort bekantskap.

Men bland dem voro också Louis Blanc, den snillrike författaren till “l’Histoire de dix ans“, liten till växten, men med ett fint, vackert och nästan fruntimmerslikt ansigte, samt Lagrange, den bekante demokraten med örnnäsan, örnblickarne och det långa håret, fallande som ett lejons man ned öfver skuldrorna.

Ledru-Rollin och alla de, som följde honom, hade hvar sin biljard-kö i handen, ty de kommo ned från biljarden, hvilken är en trappa högre upp och tillhör samma kafé.

När folket i Paris kämpar på gatorna, spela dess chefer vanligen biljard i närheten af en barrikad, som skall försvaras, eller en högvakt, som skall anfallas.

Man förstår att mästerligt handtera sin kö, men det beror på kulorna utanför om spelet vinnes eller tappas.

Upplyftad af flere armar, stod snart Ledru-Rollin på den provisoriska tribunen.

“Folk!“ sade han, med denna röst, som mera än en gång kommit tronen att darra, “det behöfves icke många ord för män i handlingens ögonblick. Folk, hvars suveränitet, vidsträckt som jorden, icke erkänner någon annan höjd än himmelen; folk, hvars fäder blödt och segrat för frihetens heliga sak; folk af martyrer och hjeltar, hvad skådar du i denna stund? Genom högar af stupade legoknektar, genom lågor af brinnande fästen skådar du en bleknande krona, en svigtande tron! Framåt, framåt! I stoftet med kronan, i stoftet med tronen! Men skynda, flyg som blixten, som tanken; ty hon nalkas dig, gudinnan, räckande dig sin hand. Fatta denna hand, ty dröjer du ett ögonblick, är den för alltid försvunnen. Mod och ihärdighet, hjeltefolk! Du känner gudinnan, Frankrike! Det är friheten, det är republiken. Vive la république!“

“Vive la république!“ skallade i salen.

De många speglarne i kaféen, som mångdubblade församlingens antal, tycktes äfven mångdubbla bifallsropen.

I detsamma skrälde ånyo tolfpundingen från place du Palais-Royal, ånyo rensopande gatan utanför.

Armand Cambon instörtade i salen.

“Hvem följer mig för att eröfra kanonerna!“ ropade han: “dessa fördömda kanoner, som meja ned folket, som axen på en åker; ... hvem följer mig?“

“Vi! vi!“ skreko alla, höjande sina vapen.

“Nå väl!“ ropade Armand; “rusten er då, ty vi hafva invigt oss åt döden? Kula i pipan, krut i fängpannan, hand på svärdet, ty det bär mot döden!“

Nu blef ett annat lif på kaféen.

Laddstockarne slamrade i bösspiporna, fängpannorna fyldes och hanarne spändes.

“Färdigt?“ frågade Armand sina vapenbröder, sedan han sjelf undersökt sin bössa och sina pistoler.

“Färdigt“, svarade vapenbröderne, lugna och beslutsamme.

“Framåt då!“ ropade han; “antingen öfver kanonerna eller under dem!“

“Ja, ja!“ svarade alla; “öfver kanonerna eller under dem!“

“Seger eller död!“ ropade Ledru-Rollin; “frihet och odödlig ära!“

Armand och hans kämpar störtade ut mot döden.

Ledru-Rollin och hans vänner gingo upp till biljarden.

Tolfpundingen från place du Palais-Royal sköt skott på skott, ömsom kula, ömsom drufhagel.

Armand och hans åt döden vigde bröder sprungo i blod och hoppade öfver lik.

Femtio voro de som hade följt Armand ut.

Men när vår hjelte hunnit kanonen, hade han, sjelf den förste, icke flere än tio efter sig.

De öfrige fyrtio stannade på vägen.

De stannade icke, de lågo.

“Vive la république!“ ropade Armand, i det han nedsköt tvänne artillerister.

“Vive la république!“ ropade han ånyo och nedslog tvänne andra med bösskolfven.

“Vive la république!“ instämde hans tio kamrater och nedgjorde den öfriga servisen.

Kanonen hade tystnat före servisen, och gatan var fri.

Som strömmen brusar fram genom en remna i berget, störtade folket genom den numera fria gatan in på platsen.

Det var också i hög tid för Armand och hans kamrater, ty municipal-gardet till häst, artilleriets betäckning, närmade sig.

Gardisternes blanka kaskar tindrade fram genom krutröken och hästskorna slamrade mot gatstenarne.

Bland dem, som bildade folkets första led, var den reslige Alphonse.

Framför honom sprungo hans tolfåriga elever, hvilka icke gerna kunde betraktas såsom ett led.

“Se så, gossar små!“ ropade Alphonse till dem; “passen nu på när första salfvan går ... Glömmen icke sabeln, karbinen, kasken och bonbon för fyra sous.“

“Vive la république!“ skreko Alphonses elever.

I detsamma lade folket an och aflossade sin första ordentliga salfva.

När krutröken af denna salfva något skingrat sig, kunde begge partierna betrakta hvarandra.

Arbetarne hade sigtat för högt, och det var egentligen häst-gardisternes kaskar som lidit af kulorna.

Likväl stannade chocken, emedan salfvan gjorde hästarne svåra att tygla.

Men af de små eleverne syntes ingen.

Dock log deras mästare, under det han laddade sitt gevär.

Slutligen började han gapskratta och hela ledet med honom.

Hvad skrattade man åt?

Jo, en högst orolig och underlig rörelse förmärktes tydligen bland hästgardet.

Sadlarne, vickande än åt höger och än åt venster, började högeligen besvära de eljest så sadelfaste ryttarne.

Man såg de stolte kavalleristerne, bleknande, lika mycket af fruktan som af raseri, sticka ned sina sablar mellan hästländerna, liksom hade de haft en underjordisk fiende att bekämpa.

Ja, det var också en underjordisk fiende och säkert den värste, som en ärlig kavallerist kan råka ut för.

Strax efter det att handgevärssalfvan hejdat chocken, hade Alphonse’s små elever, dolde af krutröken, sprungit emot sqvadronen och med den smidighet, som deras ålder medgifver, krupit in mellan hästfötterna.

Derefter hade de med sina små knifvar, som, tack vare mästarens omsorg, voro väl slipade, börjat afskära bukgjordarne till ryttarnes sadlar.

Detta är ett eget sätt att demontera kavallerister, endast kändt och med fördel brukadt i Frankrike.

Att under sådana förhållanden beherska hästen och på samma gång handtera pistol eller karbin, var för de tappre municipal-gardisterne en ren omöjlighet.

Man kan tänka sig deras harm.

Att besegras är ett öde, som äfven den tappraste krigare kan bereda sig på; men att besegras af barn, kastas ur sadeln af barn, som säkerligen aldrig ridit i sina dar, om icke barbacka på eländet och nöden, det är det grymmaste i verlden.

Ty rättvisligen bör erkännas, att det icke är bättre mans barn som bära sig så åt.

Det är värdigt folk-qvarterens bleka afföda, hvars seder ännu icke hunnit förmildras af brokig sammetskolt, gyllene käpphast och bonbon tolf gånger om dagen.

“Sen bara!“ ropade Alphonse till sina kamrater; “sen bara hur yre gardisterne blifvit i hufvudet ... Låtom oss derför stadga deras förstånd med litet bly ... Men sigten för all del en aln lägre.“

Efter dessa ord följde en ny salfva från folkets sida, och denna fullbordade förvirringen samt påskyndade nederlaget.

Förfärlig var den hämnd, som utkräfdes på place du Palais-Royal.

Medan Armand, numera i spetsen för hundra, demonterade den ena kanonen efter den andra, öppnande på detta sitt nya ingångar för det från alla gator tillströmmande folket, nedhöggs till sista man det redlösa kavalleriet.

Man såg häst-gardister i deras lysande rustningar, de grannaste i hela armén, höjas öfver den böljande folkmassan, liksom gyllene galjoner af förlista skepp, och sedan för evigt försvinna i djupet.

Ingenting är rysligare än folkhämnden.

Kungstigern, som rasar bland dem skälfvande hjorden; kungsormen, som hväser kring sitt omslingrade offer, äro leksaker mot menniskan, när hon vadar i blod.

Knappast hälften af infanteri-bataljonen lyckades rädda sig in i Chateau d’Eau.

Högvakten af linien, som innehaft Palais-Royal, hade i tid sträckt vapen och undgick derigenom municipal-gardets öde.

Place du Palais-Royal är nu eröfradt och folket uppgifver ett dånande segerrop.

Men ännu är detta segerrop för tidigt.

Chateau d’Eau står ännu qvar, med sina grå hotande murar.

Fönstren i dess första och andra våning äro försedda med jerngaller; eksvänglarne beslagna med tjock jernplåt; portarne af gröfsta ekvirke äro utan- och innantill beslagne med jern.

Det behöfs kanoner för att spränga dem. Men man har dementerat kanonerna.

Man kunde skaffa sig andra, men hvem har tid till det?

Hvem vill lemna place du Palais-Royal, innan man tagit Chateau d’Eau?

Ett helt folk måtte väl vara för mer än kanoner!

Och hela folket störtar nu fram mot murarne af Chateau d’Eau.

Man skjuter på detta fäste från de närgränsande husen; man uppreser barrikader och skjuter från dem; man tvättar med kulregn de grå murarne hvita.

Men Chateau d’Eau, sprutande eld och bly från hvarje glugg, färgar hela platsens stenläggning röd.

Hvilka förbannelser, hvilka löften om hämnd slungades ej mot dessa gråa murar!

“Eld! sätten eld på Chateau d’Eau!“ höres en röst ur hopen.

Det är Armand Cambons röst.

“Eld på Chateau d’Eau!“ vrålar hela platsen.

Man begriper ej huru man kunnat glömma ett så enkelt och bekant element som elden, den enda hjelpen, enda möjligheten för seger öfver famnstjocka murar.

Hundratals kärror och vagnar framrullas mot Chateau d’Eau och uppdragas kring dess bastioner.

Möbler, nedkastade från alla husen i granskapet, staplas på åkdonen.

Derofvan upptornas tunnor och fat, fylda med konjak och rom.

Bålet antändes, lågan ökar sig, vinden drifver henne mot murarne, mot fönster och portar.

Trädet kolnar, jernet rodnar; segrande, rytande och förtärande tränga lågorna in i hvarje öppning.

Kolonnerna darra, statyerna ramla, fontänernas stora vatten-reservoir blandar sjudande sin imma med röken från det brinnande slottet.

En ridå af flammor betäcker Chateau d’Eau.

Genom ridån flyga ännu kulor, spridande döden “par hasard.“

Men snart tystna skotten. Fästets brand förtär gevärselden.

Besättningen sträcker vapen.

Tusen yxor höjas öfver soldaternes hufvud.

Men mellan dessa yxor och dessa hufvud träder en ung man med utsträckta armar.

Tåren glänser i hans blick, bönen på hans läppar.

Han talar om segerns ära, men äfven om segrarens mildhet skönare än segerns ära.

Han hotar och ber, trotsar och knäfaller.

Yxorna sänka sig långsamt.

Man kan icke neka den unge mannen något, ty det är platsens hjelte, det är Armand Cambon.

Faubourg S:t-Germain, det förnäma legitima hög-qvarteret, lyssnade från andra sidan Seinen till stridens buller.

Det lyssnade med hämmad andedrägt, men med strålande ögon, ty äfven der visste man, att det icke mera gälde den eller den ministern, utan helt enkelt en tron, Ludvig Filips tron.

För hvarje skott, som hördes dåna, var det som hörde man fallet af en sten ur grundmuren till Juli-dynastiens tron, och man välsignade, åtminstone för tillfället, detta raska folk, som icke har portar af ek och jalusier af mahogny att krypa bakom, när det gäller.

Den enda icke fullt lyckliga inom S:t-Germain var kanske den sköna markisinnan Eulalie d’Estelle.

Ensam i sin granna boudoir, mätte hon gobelins-mattan med sina små beundransvärda fötter, gnistrande af guld-paljetter på purpurröd silkessammet.

Än knäppte hon till diamant-spännet på sidenskärpet, som sammanhöll hennes morgondrägt af hvita spetsar, och det ganska hårdt, liksom ville hon närma sitt lif till guldbiets; än lossade hon helt och hållet på samma skärp, så att spetskjorteln vårdslöst draperade sig kring hennes mönster-gestalt, lik den fotsida drägten kring en antik stod.

Oroligt häfde sig hennes höga bländande barm, kanske för mycket blottad till och med för en morgon-toalett, men hvilket en beundrare af sköna former bestämdt skulle hafva ursäktat.

Skugga efter skugga jagade öfver de yppiga liljorna på hennes kinder, utan att kunna fördunkla deras vällustiga skönhet eller betaga de stora svarta ögonen deras mäktiga, hänförande glans.

Snarare tycktes hon skönare genom denna vexlande beskuggning.

Blomman synes ju alltid skönare, åtminstone är hennes doft finare i den stund ett moln skyddar henne för den brännande solen.

Markisinnan stannade ofta framför ett litet gyllene bord med skifva af någon fantastisk mosaik.

Men det var ej på de fantastiska figurerna, kinesiska flintskallar med hårpiskor och kinesiska fötter i fyrkantiga skor, som hennes ögon hvilade.

Midt emellan en sådan hårpiska och en sådan fot låg en mycket liten biljett, hopvikt, men likväl uppbruten.

Hon tittade ofta på denna biljett, uppvecklade, läste och hoplade den ånyo, och allt detta i flere omgångar.

Hvad kunde det vara för en biljett?

Det kunde ej vara en billet-doux, ty markisinnan d’Estelle skulle i sådant fall blott hastigt genomögnat den och sedan kastat den i marmorspiseln, hvars brasa af ceder flammade rätt lifligt och doftande.

En olycklig billet-doux kunde aldrig få en dyrbarare graf än i en brasa af ceder.

Men hvad var det då för en biljett?

Markisinnan öppnade den ånyo, hvilken gång i ordningen veta vi ej.

Vi begagna oss emellertid af tillfället att läsa den, och dess innehåll var följande:

Sådant var det innehåll, som den sköna markisinnan ännu icke blifvit mätt på att läsa, men som hon likväl redan bort kunna utantill.

“Jaså, på samma sätt,“ sade hon för sig sjelf, eller, rättare sagdt, tänkte; “ohjelplige, ända in i döden ohjelplige dåre! ... du ville att jag skulle dö ... jag skulle dö, jag?“ tillade hon med en leende blick i spegeln, som säkert aldrig hugnats med en skönare bild.

Man böjer ej godvilligt ett sådant hufvud under den gröna torfvan; man lemnar ej gerna åt den svarta mullen en kropp, hvars minsta fiber är en kupidon med många nya pilar i sitt koger.

Markisinnan hade rätt. Hertig de Beaudreuil, den olycklige, var äfven en ohjelplig dåre.

“Rädda mig?“ återtog markisinnan, “rädda mig? ... för hvem? för hvad? för att en hertig ger en bankir en dosis gift? ... för det att densamme, hvars enka jag är, äfven har en annan enka? ... för det att den ene maken säljer bort den andra och sedan, efter att ha råkat ut för dålig köpare, sätter en kula för egen panna? ... Allt det der är mycket obehagligt, men hvad kan det röra mig? ... Hvad är det då som jag skulle frukta? ... S:t-Bris och Brédôt äro fängslade och skola blifva föremål för en kriminal-process, det är sannt, men hvad kunna de anföra mot mig? ... Inbillade han sig då, den arme hertigen, att jag låtit desse skälmar titta djupare i mina kort än jag velat? ... Rigobert! blott en enda gång har du varit förnuftig och det var när du vände pistolmynningen mot ditt eget hufvud ... Jag har förorsakat din undergång, skrifver du ... Samma visa hafva andra sjungit före dig och jag rår verkligen icke för om ännu flere skola sjunga den ... De narrarne! man skänker dem himlen i ett famntag, och när man tillsluter sin famn, hafva de ingen annan tillflykt än grafven ... Men hvem kan hjelpa det? ... hvem kan för evigt skänka himlen åt alla? ... Jag är, såsom man påstår, en gudinna,“ tillade hon med en leende blick i spegeln; “men tyvärr, ingen gud! ... Jag kan ge saligheten åt de lefvande, men icke lifvet åt de döde.“

Efter dessa lugnande betraktelser, satte sig markisinnan i sin mjuka kåsös, upplösande sina långa svarta hårflätor, hvilket, som man vet, var hennes favorit-sysselsättning, när hon ej hade något annat att göra.

Markisinnan skulle kunna likna dessa hårflätor vid de svarta lister, medelst hvilka man sänker en arm syndare i jorden.

Men hennes fantasier voro aldrig svartklädde, gingo aldrig i lik-procession och hade aldrig med immorteller smyckat grafvar.

Hastigt spratt hon upp från soffan och släppte hårflätorna, hvilket hade mycket att betyda.

“Denise! Denise!“ mumlade hon; “vid månen och stjernorna, jag hade glömt henne!“

Markisinnans sammetsfötter började ånyo mäta gobelins-mattan.

“Denise! ... Denise vet verkligen hvad ingen dödlig borde veta ... Om man inför domstol kallade henne och om hon der sade allt hvad hon visste, hon skulle kunna ... Vid natten och stormen, hon är mycket farlig! ... Jag har verkligen något att frukta ... Förlåt mig, Rigobert, jag var orättvis på ditt stoft!“

“Denise har blifvit skuggrädd på de sednare tiderna,“ fortfor markisinnan, “jag har sett henne skygga, ofta skygga för gud vet icke hvad, men ofta för ganska litet ... Det der kan bli mycket svårt för mig, ja, mycket svårt.“

“Men när någon af mina hästar skygga“, tillade hon, “när någon af dem hotar att skena för min vagn, hvad gör jag då?“

Markisinnan, som hade den höga spegeln framför sig vände hastigt sitt ansigte från dess glas.

Hon hade blifvit gul i ansigtet och hon tyckte icke om den färgskiftningen.

I detta fall var hon strängare mot sig än mot andra.

Småningom återfick hon sin naturliga ansigtsfärg och med denna äfven sitt vanliga lynne.

Hon ringde i guldklockan och återtog derefter sin plats i kåsösen.

Denise inträdde och hade verkligen det skygga utseende, som så oroat markisinnan.

“Hvilken ryslig händelse!“ yttrade markisinnan.

“Ja, madame, en ryslig händelse!“ upprepade Denise med ett vida sannare uttryck af bedröfvelse än herskarinnan.

“Du nämnde, att det var med två kulor som den arme hertigen ... O min gud!“

“Ja, madame ... När hertigens kammartjenare tidigt i morse och efter vanan inkom i hans sängkammare, för att emottaga befallningar för dagen, så låg hertigen död i sin säng, träffad i hufvudet af tvänne kulor.“

“Förfärligt! ... Jag mår illa, mitt hufvud värker! ... Säg till att ingen får slippa in i dag ... Champagne med is!“

Denise skyndade ut.

Markisinnan skyndade till en liten byrå med perlemor-inläggningar i de vackraste rosetter, öppnade en klaff, letade länge i en af lådorna och framtog slutligen ur den något, som hon hastigt gömde i barmen.

Derefter sänkte hon sig ånyo i kåsösen, lutande sin panna mot den skönaste af händer.

Denise återkom snart, bärande ett silfverfat, på hvilket stod, jemte ett stort kristallglas, en silfver-terrin med is och midt bland isen en champagne-butelj utan etikett och silfverhals, ty det var verklig champagne.

“Befaller madame att jag serverar?“ frågade Denise.

“Ja.“

Denise fattade den långa buteljen. Korken, hejdad af den omtänksamma kammarjungfruns hand, smälde icke eller flög i taket, hvilket icke anses comme il faut i S:t-Germain.

Drufvans ädlaste perlor, lycklige af återvunnen frihet, stormade ut ned i kristallglaset, glada, susande som lössläppte barn.

Markisinnan förde kristallen till sina läppar och tömde dess innehåll med en raskhet och fart, som skulle väckt en lorette’s afund.

“Biscuit,“ befalde hon derefter.

Denise ilade ut.

“Den stackars Denise,“ sade markisinnan, “hon lider ännu af sin passion för den der otacksamme, usle äfventyraren ... Jag har länge väntat, att hon skulle taga ett förtvifladt steg ... det skulle icke förvåna mig, om hon en vacker dag ... Hon vore ej det första offret för en olycklig kärlek ... Den stackars Denise! om något hände henne, hvem skulle i dessa stormfulla tider komma ihåg en fattig kammarjungfru!“

Under det hon sade detta, fylde hon glaset.

Perlorna hoppade och dansade ånyo, och ännu lifligare vore de, som dykte upp från botten till ytan, ty de hade så brådtom att förena sig med sina syskon.

Markisinnan framtog hvad hon nyss dolt vid barmen.

Det var en liten grön flaska med glaspropp.

Hon hälde några droppar ur denna ned i champagneglaset.

Lifvet i glaset upphörde med ens.

Perlorna på ytan dogo ögonblickligen och syskonen på djupet kommo aldrig upp.

De stannade för evigt på botten.

Den ljusgula drufvan bleknade. Drufvans ande, den doftande Dityramb, fraktades öfver Stygens vågor.

Denise kom ånyo in med sockerkanderad biscuit, smakfullt upplagd i en pyramid med en lilja af socker på spetsen och ett glödande smultron i liljans kalk.

Det var purpurn i liljans sköte, det var den legitima principen.

En princip af socker, men princip i alla fall.

“Tack, Denise!“ sade markisinnan, brytande ett stycke ur pyramiden, utan att skada principen; “du ser så frusen ut, mitt barn ... drick, jag har just slagit uti för din räkning.“

Denise neg djupt och vidrörde champagne-glaset, ty äfven kammarjungfrur dricka gerna champagne.

Då hördes i detsamma tunga steg i det yttre rummet.

Denise drog handen från glaset och lyssnade.

“Hvad!“ ropade markisinnan; “det går någon derute och jag har likväl befalt att ingen får släppas in! ... Hör genast efter hvem det är och afskeda honom hvem det vara må! ... Men kom strax tillbaka.“

Denise försvann för tredje gången.

“Jag vill hoppas att champagnen icke slår af sig för det,“ mumlade markisinnan med ett styggt leende; “men det var märkvärdigt hvad hon dröjer länge ... den kommande måtte likväl ha gått, efter det är tyst i salen ... Men hvad tänker då Denise på som ej kommer tillbaka! ... hon, som annars icke plär dröja, när det är fråga om champagne!“

Hvad Denise i denna stund tänkte på, vete gud, men hon kom icke tillbaka.

Markisinnan, förlorande tålamodet, ringde häftigt i den lilla guldklockan.

Det hjelper att ringa häftigt.

Dörren till boudoiren öppnade sig sakta och ett hufvud visade sig mellan dörren och dörrposten.

Men det var icke Denise’s täcka hufvud.

Det var ett mycket stort hufvud, hvars ansigte, ehuru för öfrigt icke fult, hade stor mun med breda tänder och ögon mera liknande facklor än stjernor. Sjelfva hjessan var kal, men i ersättning hade hakan fått det tjockaste svarta skägg.

“Bonjour!“ helsade hufvudet mera gladt och förtroligt, än artigt och aktningsfullt.

“Hvar är Denise?“ ropade markisinnan, som icke tyckte om det stora hufvudet, ehuru det var henne fullkomligt obekant, “mina betjenter? mitt folk? ... man låter oanmälde slippa in ... Denise! Denise!“

Det stora hufvudet svarade, fortfarande gladt och förtroligt:

“Denise språkar med en af mina vänner, edra betjenter språka med andra mina vänner ... Hvar och en har sitt, och när jag språkar med er, så har jag mitt.“

Icke blott hufvudet, utan äfven den öfriga kroppen till den oanmälde visade sig nu innanför den tillstängda dörren.

Kroppen, fullkomligt motsvarande hufvudet, kunde erinra markisinnan om desse Titaner, som reste Ossa på Pelion, för att hinna upp till Olympen. Dertill kom att den nye Titanen bar en drägt, kanske förskräckligare än hans föregångare.

Drägten, på de flesta ställen sönderrifven, var öfverallt krutbestänkt och nedblodad.

En lång ryttarsabel med jernslida slamrade vid hans sida.

Men hvad ville Titanen i markisinnans Olymp?

Arma Juno! hvar är Jupiter med blixtarne?

Markisinnan tog ett steg för att fly in i de inre rummen.

Men Titanen tog ett steg fyra gånger så långt som hennes och han knöt sin breda hand kring hennes runda arm.

Derefter satte han henne i kåsösen och tog sjelf plats vid hennes sida.

Markisinnan, nästan förlamad af en sådan närgångenhet, hade knappast förmåga att öppna munnen.

“Hvad vill ni? hvem är ni?“ var allt hvad hennes darrande tunga förmådde framstamma.

“Ni känner inte igen mig, elaka!“ svarade Titanen; “annars är det jag som en gång ville göra er bekant med lejonet i Jardin des plantes, för att bespara er en resa till Afrika.“

Ett obetydligt och för längesedan jordadt minne började spöka i markisinnans hufvud.

Hennes ansigte blef blekare och lika blek buketten på hennes mun.

“Ni frågade också hvad jag vill,“ fortfor Hvita Björnen, hvilken läsaren troligtvis redan känt igen: “Till att börja med vill jag tacka er för det ni bekostade min resa till Afrika, ehuru jag icke bad er derom ... Men ni bekostade icke återresan, elaka, utan jag måste frakta mig hem så godt jag kunde ... Emellertid kan jag helsa er från slägt och vänner i Afrika ... Hyenan mår bra och brukar, liksom ni, aldrig klippa sina klor ... långa klor äro, liksom i Paris, ett mod äfven i Afrika ... Krokodilen bibehåller sig temligen, oaktadt sin höga ålder, och har ännu icke behöft lägga sig till löständer, också liksom ni, efter hvad jag förmodar ... Med ett ord, de må alla bra, frodas i sina gröna, omätliga boudoirer och kokettera på sitt sätt ... Någon bildning och något finare seder skulle likväl ej skada dem ... Ni, madame, kunde just åtaga er den saken ... Till att börja med, kunde ni lära dem att bita med andras tänder, och det vore genast ett entré-kort till S:t-Germain, ett stort steg inpå bildningens bana.“

Det är visst en sanning, att hvad Hvita Björnen sade, icke kunde vara särdeles uppbyggligt för markisinnan d’Estelle; men sättet, hvarpå han talade, hade likväl ingenting hotfullt och förskräckande.

Markisinnan började således någorlunda hemta sig från sin första bestörtning.

Hon bemödade sig till och med att småle, och hon lyckades ganska bra.

“Monsieur,“ sade hon, “er beskrifning öfver Afrika är onekligen ganska målande och jag vore nästan frestad att göra hvad ni bedt mig om ... Det förvånar mig blott att ni ej sjelf försökt något i den vägen, ni som likväl varit på stället.“

“Nej, fan, jag biter helst med egna tänder,“ svarade Hvita Björnen skrattande.

“Hvad för öfrigt er återresa från Afrika beträffar,“ sade markisinnan, “så torde jag kunna bevisa, att det var min afsigt, att äfven bekosta den; ... Nu har ni verkligen sjelf förekommit mig, men detta hindrar mig ej att betala resekostnaden, utan att ens se på räkningen ... Vidare vill jag minnas, att det var fråga om en viss grafvård, som ...“

“Icke ett ord om grafvården, markisinna!“ sade Hvita Björnen med dof röst och svällande ådror i pannan; “icke ett ord derom! ... Det är hvarken om den eller resekostnaden jag nu tänker tala med er ... det är om något helt annat, det bedyrar jag.“

“Men, min vän, hvad kan det då vara?“ frågade markisinnan med sin ljufvaste ton och under ett artigt bemödande att befria sin arm från den grofva handen.

Men det var ett fruktlöst bemödande.

Icke ett helt markisat skulle hafva ryckt hennes arm ur denna hand.

“Åjo, det är bara ett par små historier“, svarade Hvita Björnen.

“Ett par små historier, säger ni ... och hvad handla de om?“

“Om två olycklige vinhandlare,“ svarade Hvita Björnen till markisinnans stora öfverraskning, och troligtvis äfven till läsarens.

Markisinnan började tro, att en flykting från Salpetrière satt bredvid henne, och denna tro lifvade hennes mod.

Förmodligen ansåg hon en tokig björn mindre farlig än en klok.

Hon beslöt att behandla den tokige med all möjlig varsamhet och mildhet.

“Jaså, två olyckliga vinhandlare,“ upprepade hon med innerligt deltagande; “men hur förhåller det sig då med de stackars menniskorna?“

“Ni skall få höra det, madame“, svarade Hvita Björnen, börjande derefter sina små historier.

Den första handlade om

Monsieur Dudeffant och hans hustru.

Monsieur Dudeffant hade sin vinhandel vid rue Notre-Dame-de-Grâce och bergade sig godt, lik alla vinhandlare, som bo vid sjöar eller floder.

Dudeffant hade en ung och mycket vacker hustru. Men madame Dudeffant, som alls icke tyckte om vin, tyckte deremot mycket om frukt och helst den frukt som var förbjuden.

En dag lemnade hon sin beskedlige man ensam bland fastagerna och rymde till en lustgård, hvars herre var tjenstgörande officer vid Lanciererne.

Mannen rusade efter henne och träffade officeraren.

“Monsieur!“ sade han till denne med tårar i ögonen; “jag kan icke lefva utan min hustru ... gif mig derför henne tillbaka eller gif mig döden!“

Oaktadt det icke var någon brist på vinhandlare i Paris, så att en dylik mer eller mindre hade gjort föga till saken, ville likväl den hederlige officeren icke döda monsieur Dudeffant, utan gaf den stackars vinhandlaren ordentligt hans hustru tillbaka.

Mannen bad sin hustru att icke göra så mera, och, för bättre verkans skull, föll han på knä, kyssande hennes begge händer.

Hustrun lofvade bättring och rymde efter åtta dagars förlopp till en annan lustgård, hvars egare var domare.

Mannen rusade till domaren och sade ungefär detsamma, som han sagt till officeraren, hvilket i få ord var: “Min hustru eller döden!“

Den rättvise domaren, som fann att döden var för strängt straff för en man, som söker sin hustru, gaf honom den förrymda åter.

Mannen förde ånyo hem sin skatt, bad, knäföll och gret.

Hustrun lofvade bättring för andra gången, men rymde för den tredje till en större lustgård, hvars herre och skapare var hertig, men för öfrigt ingenting annat, såsom fallet merendels är med hertigar.

“Gif mig min hustru eller döda mig!“ ropade den förtviflade mannen till hertigen.

Monsieur le duc gick en medelväg och svarade nådigt:

“Sök henne i min lustgård.“

Mannen rusade in i lustgården och sökte.

Han klef ned i dammar, han sönderref sig bland engelska granar, men han fann ej sin hustru.

Han ropade hennes namn. Ekot från en stallbyggnad återgaf honom namnet, men icke hustrun.

Den stackars mannen återsåg aldrig mera sin kära hälft.

Vinhandlaren sörjde och har nu en olycklig fix idé.

Han tycker, att han är den fulaste karl i verlden, och det ginge väl an med det, men han tycker på samma gång, att alla qvinnor afsky honom, och just deruti ligger galenskapen.

Han förbannar sin mun som blifvit stor, ögonen som blifvit för små, näsan som blifvit för kort och öronen som blifvit för långa.

Han förbannar sina föräldrar, förbannar himmelen, som tillåtit sådana missproportioner.

“Är han inte djefvulen så olycklig?“ frågade Hvita Björnen.

“Jo visst, stackars karl!“ medgaf markisinnan.

“Jag är säker på att ni gör allt i verlden för att återföra den olycklige till förståndet.“

“Utan tvifvel,“ medgaf markisinnan, ty man måste medgifva allt hvad en dåre säger.

“Jag visste nog det, ty ni har ett så godt hjerta,“ påstod Hvita Björnen.

Det var ej något tvifvel mera: vindragaren hade blifvit galen, liksom vinhandlaren.

Hvita Björnen framkom nu med sin andra lilla historia om

Monsieur Maugiron och hans oskyldiga viner.

Vid rue Jacob hade monsieur Maugiron sin vinhandel.

Han var en af de rikaste vinhandlare i Paris, emedan han hade flere kunder än de fleste andra i samma handel.

På sin skylt kallade han sig “successeur de son père“, oaktadt hans far icke varit annat än vattenbärare.

Men hela verlden trodde att “successeur de son père“ var en stor firma, och trodde det ända till dess att hela verlden skref “successeur de son père“ på sin skylt, varierande emellanåt med “de son frère“, “de son cousin“, “de sa mère“ och så vidare.

Men det var en sak som verlden icke kunde förklara.

Monsieur Maugiron hade, såsom nämndes, de flesta kunder, oaktadt han var bland dem, som förskrefvo det minsta qvantum vin, och när man en gång kunde förklara det, så hade Maugiron redan förvärfvat både namn och förmögenhet.

Som ingen visste att hans far varit vattenbärare, så kunde icke heller någon ana att det var blott ett starkt påbrå som gjort sonen rik.

Visserligen väckte det misstankar, att man från morgonen till qvällen kunde dricka vin hos Maugiron, utan att hugnas med det minsta rus; visserligen drog man på mun, när Maugiron talade om sina lätta, helsosamma och oskyldiga viner; men att han till den grad dyrkade Seinens najader, som han verkligen gjorde, det trodde ingen, ehuru man borde kunna tro allt om vinhandlare.

Seine-floden var med ett ord den outösliga källan både för hans viner och rikedomar.

Slutligen blef allt klart, utom vattnet i Seinen, som alltid är grumligt, men hvilket aldrig besvärade Maugiron.

När man någon morgon såg att Seinen stigit öfver sitt vanliga mått, så sade man: “i natt har Maugiron sofvit“, hvaraf naturligtvis följde, att när Seinen åter fallit, man också sade: “Maugiron har vakat i natt.“

Allt det der gick man att säga Maugiron sjelf, under det man drack hans oskyldiga viner, liksom han icke vetat det förut.

Maugiron teg och tog skrattarnes pengar. Men hvad Seinen beträffade, så talade han aldrig om denna vackra flod.

En god sak talar för sig sjelf, tänkte han med tanken på sina oskyldiga viner.

Men den som både tog pengar och skrattade, det var Maugirons hustru.

Hon påstod helt öppet, att hon ledt Seine-floden genom minst trettio generationer, och som hon varit vinförsäljerska i minst trettio år, så fanns ingen som betviflade hennes uppgift.

Men det var roligt att höra en sådan uppgift och man gick också gerna till madame Maugiron för att skratta åt hennes infall, samt blef på detta sätt sjelf en af Seine-flodens oräkneliga kanaler.

Madame Maugiron såg ingenting ut för verlden, men hon var trogen sin disk, trogen sin man, trogen hans oskyldiga viner.

När monsieur Maugiron hade uträknat att han blott förtjenat hundra procent på sina viner, så bevisade madame Maugiron, med griffeln på taflan, att det var hundrafemtio Maugiron var förtjust i sin hustru.

Men just som hon höll på att leda floden genom den trettiförsta generationen, dog madame Maugiron.

Monsieur Maugiron smälte i tårar på hennes graf, men glömde icke att pruta på kyrk-räkningen.

Den hushållsaktige Maugiron ville att hans kunder skulle sammanskjuta till en minnesvård öfver hennes stoft, och hvad skulle det icke ha blifvit, om trettio generationer slagit sig tillhopa?

Men man svarade honom, pekande på Seinen: “Vänd er till dem, som hafva broarne och kajerna under sin tillsyn, ty af tacksamhet för öfversvämningar som uteblifvit, skall säkerligen brostyrelsen i marmor föreviga madame Maugirons namn.“

Monsieur Maugiron blef förtviflad. Men hvad som tärde honom djupast var, att han aldrig mera kom upp till talet hundrafemtio. Han kom icke ens till hundra.

Maugiron, ur stånd att bära en sådan olycka, beslöt att dö, och således blifva den förste vinhandlare som dött med godo.

Han knöt ihop några förklädsband, hvilka hans hustru i lifstiden begagnat. Banden, som tillhörde en af de äldre generationerna, kunde omöjligt bära en vinhandlare, utan brusto vid försöket.

Maugiron ville ej hänga sig för andra gången.

I stället beslöt han att osa ihjäl sig, hvilket länge varit modernt i Paris och följaktligen äfven modernt på andra orter.

Han hade kunnat få sig ett torrt vedträ för åtta sous, men han köpte sig ett genomvått, emedan han fick det för fyra.

Han lade vedträet i spiseln, tände några stickor derunder, täppte till öppningen för röken medelst en gammal kappa, som en af hans kunder glömt qvar, och lade sig derefter på sängen för att dö.

Han insomnade. Men när han följande morgon vaknade hade han både lifvet och vedträet qvar.

Det var lika svårt för det förra att slockna, som för det sednare att brinna.

Han begaf sig derför en natt till Seinens strand.

Att dränka sig kostade minst, och han begrep ej att han icke förr kommit att tänka på vattnets nytta äfven för annat än viner.

Seinen, som varit hans uppkomst, skulle nu bli hans undergång.

Han hoppade och kom ordentligt ned på fötterna i vattnet.

Men som han olyckligtvis råkat på ett grundare ställe, så kom han icke längre än till midjan.

Maugiron, som aldrig tillförene sökt dränka sig, trodde att man icke behöfde komma djupare, utan väntade derför med lugn döden.

Då kände han sig vidröras af en större och hårdare kropp samt urskilde genom mörkret något som liknade en char och hvilken sänkte sig ned i vattnet framför honom.

Hvad annat kunde väl Maugiron tro, än att det var Gud sjelf, som nedsläppt denna char enkom för att upptaga vinhandlaren och sätta honom vid hans hustrus sida i Abrahams sköt och bland ännu oskyldigare viner.

Maugiron lyfte på det ena benet efter det andra och steg upp i charen, hvilken strax derefter sakta började höja sig ur vattnet upp i luften.

“Hvad döden i vattnet är ljuf!“ sade han, insupande begärligt den friska luften, “och hvad man kommer direkte till himmelen!“

Han tillslöt ögonen, för att desto angenämare öfverraskas, när han öppnade dem i paradiset.

Han förestälde sig dessutom, att salig Marguérite, hans hustru, biträdde helgonen vid upphalningen.

Det bar allt högre och högre.

Maugiron hade uträknat, att han redan borde vara ett godt stycke öfver Notre-Dame, när charen med ens stannade.

Han öppnade litet på ena ögat och tyckte att det var väl mörkt för att vara i ljusens boning; men som han kanske trodde att han ännu blott befann sig i portgången eller tamburen till den eviga salen, så tillslöt han fromt sitt öga ånyo.

“Au diable, hvad är det!“ hördes helt nära en hes röst.

Förskräckt slog Maugiron upp begge ögonen.

Skulle det mot all förmodan burit till helvetet?

Nej, hvarken till himmelen eller helvetet, så framt man icke vill anse Paris för begge delarne.

Maugiron igenkände kajen och stod öga mot öga med en annan “successeur de son père“, en annan hederlig vinhandlare, hvilken, i likhet med Maugiron i fordna tider, nattetid hemtade upp Seinens rika najader, för att viga dem med några fattige fauner från Surenne’s alltför syrliga vinfält.

Men var hans förvåning stor, så var deras, som upphemtat honom, icke mindre.

Mycket har man fiskat upp ur Seinens botten, såsom guldskäror från druidernes tid, romerska legioners kopparsvärd och nittonde århundradets oskyldiga viner. Men en vinhandlare, en lefvande vinhandlare, en sådan fisk ur så grumligt vatten, aldrig.

Nog fick Paris den gången roligt. Också strömmade hela Paris till för att dricka vin hos Maugiron.

Men boden var stängd, ty Maugiron, som förkylt sig på sin himmelsfärd, låg sjuk, och det bästa tillfället att komma upp till de hundrafemtio var följaktligen förloradt.

I stället gick Paris till den som fiskat, och denne tog hvad den rätte och sannskyldige “successeur de son père“ bort hafva.

Maugiron är nu frisk, men om hans äfventyr talar ingen mer. Hans bod är tom på folk och han irrar bland sina fastager som en skugga.

Hans fixa idé är nu, att han skall dö af törst midt ibland sina oskyldiga viner.

“Är han icke djefvulen sa olycklig?“ frågade Hvita Björnen, sedan han, ungefärligen såsom vi upptecknat den, berättat historien om den andre olycklige vinhandlaren.

“Mycket olycklig“, svarade markisinnan, som lyssnat med en ängels tålamod.

“Ni kunde sa lätt göra äfven honom lycklig“, menade Hvita Björnen.

“Ni har en god tanke om min förmåga att göra menniskor lyckliga ... jag skall också göra hvad jag kan.“

“Ja, det är som jag alltid sagt, ni har det förträffligaste hjerta“, komplimenterade vindragaren.

“Skall då ingen befria mig ifrån denna galning!“ suckade markisinnan för sig sjelf.

“Tillåter ni mig föreslå ett sätt att göra förtviflade vinhandlare lycklige?“

“Föreslå, min vän.“

“Om ni, madame, bure monsieur Dudeffants namn, ni som är den skönaste qvinna i Paris, tror ni icke att den stackars Dudeffant då skulle komma lös från den fixa idén, att alla qvinnor sky för honom?“

“Det tror jag verkligen“, svarade markisinnan, som icke kunde låta bli att skratta.

“Och om ni, madame, bure monsieur Maugirons namn, ni som är en af de förnämsta damer i Paris, tror ni icke, att den stackars Maugiron då skulle återvinna sin kredit, sina kunder och sitt förra lugna lynne?“

“Jo visst, jag delar fullkomligt er öfvertygelse“, förklarade markisinnan under verklig munterhet, ty vindragarens galenskap var onekligen af något komisk beskaffenhet.

“Ni föraktar då icke att bära de begge vinhandlarnes namn?“ fortfor galningen med sina komiska frågor.

“Förakta sådana namn? hur vore väl det möjligt, helst sedan ni, min hederlige vän, så mycket förordat dem?“

“Och ni lofvar att bära dem?“

“Ja visst ... Men medgif att två så betydande namn på en gång icke äro det lättaste att bära ... Jag förstår knappast hur det skall gå till.“

“Ack! det är lättare än ni tror“, försäkrade Hvita Björnen, med en min så godmodig, att markisinnan nästan kände medlidande med den stackars dåren.

Det enda, som nu oroade henne, var att han fortfarande höll sin hand på hennes arm, visserligen icke så hårdt att det plågade henne, men, såsom man lätt kan begripa, ganska besvärande i alla fall.

Det är icke för sådana händer, som sådana armar tillkommit i verlden.

Hvita Björnen förde sin lediga hand ned i en af de stora fickorna på sin ofärgade, oblekta lärfts-blus och framtog tvänne små pjeser, med hvar sitt lilla handtag, och till det yttre hvarandra fullkomligt lika.

“Hvad är det der?“ frågade markisinnan, som nyfiket betraktade de begge pjeserna.

“Åh“, svarade Hvita Björnen helt vårdslöst, “det är bara tvänne stämplar af jern, som vinhandlare använda för sina likörkaggar, ty de göra äfven likörer, de beskedlige vinhandlarne.“

Markisinnan kände dervid sin arm något hårdare omslutas och detta väckte ånyo hennes oro.

“Det går till på det sättet“, upplyste den erfarne vindragaren, “att man först värmer stämpeln i elden till dess den blifvit glödhet och sedan trycker den på botten af den lilla kaggen ... Af de begge stämplar, jag nu har äran visa er, bär den ena namnet Dudeffant och den andra namnet Maugiron ... Begge äro, såsom ni äfven ser, af fingers längd och nagels bredd ... Kanske ni nu förstår, madame, huru det går för sig att på en gång bära tvänne olycklige vinhandlares namn?“

Markisinnan svarade ej, men hon började förstå.

Hade hon rätt känt den sinnrikaste af hvita björnar, skulle hon visst icke hafva beskylt honom för galenskap.

Nu fasade hon för hans klokhet.

Hon riktade en förtviflad blick mot dörren och gjorde en förtviflad ansträngning för att befria sin arm.

Blicken kunde ej hindras, men armen satt qvar i det förfärligaste af skrufstäd.

“Ni har redan eld i spiseln“, fortfor Hvita Björnen, “liksom ni anat att ni i dag skulle göra mera än en god gerning ... Det kan icke dröja många minuter innan de små stämplarne blifvit tillräckligt heta ... Ack! hvad den stackars Dudeffant skall bli lycklig, när han får veta, att markisinnan d’Estelle bär hans namn på sin venstra kind! ... och hvad den stackars Maugiron skall bli glad, när han får höra, att markisinnan d’Estelle bär hans namn på sin högra! ... Ett namn till venster och ett höger ... och kanske på köpet en liten lilja i pannan ... Ni blir som en skylt, vackra markisinna, och boulevarden skall icke framvisa dess make.“

Markisinnan uppgaf ett nödrop, som bort genomtränga murarne.

Hvita Björnen uppgaf också ett rop, men som bort höras kring hela faubourg S:t-Germain.

Dörren till boudoiren slogs upp, men icke till markisinnans tröst.

En annan figur, icke olik Hvita Björnens, åtminstone till sättet och toaletten, beträdde gobelins-mattan.

“Pascal!“ sade Hvita Björnen till den nykomne, “tag nu i ditt knä den här vackra ungen och håll i henne, medan jag värmer stämplarne ... det blir annat det än din fräkniga Bathilde.“

Pascal log och spände artigt af sig sin långa sabel, som han stälde vid dörren, i likhet med herrar militärer, när de bjuda upp till dans.

Derefter emottog han ur Hvita Björnens armar den nästan sanslösa damen, satte henne på sitt knä och sig sjelf i kåsösen.

Det var en grupp, föreställande Pluto med den bortröfvade Proserpina i famnen.

Hvita Björnen gick till spiseln, lade de begge stämplarne på eldkolen med en säkerhet och vana, som röjde att det icke var, första gången han värmde stämplar för att föreviga vinhandlares namn.

Markisinnan vaknade snart ur sin dvala.

“Hela min förmögenhet och alla mina juveler, om ni räddar mig,“ hviskade hon till den, i hvars armar hon låg.

Pascal skrattade och kysste, utan att be om lof, markisinnan på mun, hvilket i hans och säkerligen i mångas tycke var bättre än alla hennes juveler.

Han hade smak, den fule Pascal.

Men markisinnan — hvem skulle ha trott det! — icke blott besvarade den fule Pascals kyss, utan följde äfven hans läppar, när dessa, belåtna med sitt redan rika byte, ville draga sig undan.

Det var nu hon som i sin ordning kysste den orakade Pascal.

Men nöden har ingen lag och markisinnan d’Estelle var en af de rådigaste qvinnor på sin tid.

“Vid min själs eviga salighet!“ hviskade hon; “min eviga kärlek åt den som räddar mig!“

Hvila Björnen stökade emellertid framför spiseln.

Han hade fått tag i en liten pust af stramalj och stråperlor, och pustade på elden, som tacksamt flammade upp dervid.

Men han tyckte, att det äfven pustade bakom honom.

Han vände derför sitt ansigte från spiseln, och upptäckte till sin stora förvåning en annan eld, men på hvilken Hvita Björnen icke pustat.

Det var Pascals kinder som brunno, och midt i lågorna hvilade markisinnans lilla hvita hand utan att brännas.

“Hvad vill det der säga?“ brummade Hvita Björnen, släppande sin pust.

“Simon!“ sade Pascal med mycket nedstämd röst, “det är väl ändå något för grymt.“

“Hå fan!“ mumlade Hvita Björnen, resande sig upp från spiseln.

“En svag, värnlös qvinna,“ yttrade Pascal; “himlen skulle aldrig förlåta det, Simon.“

“Hå djefvulen!“ sade Hvita Björnen, närmande sig gruppen i kåsösen; “ödlans gadd har redan hunnit buffelns hjerta ... Hvem skulle ha trott det, stackars Pascal?“

“Vid Sainte-Géneviève!“ svarade Pascal, “jag stormar hellre ensam en fästning än jag tillåter en svag qvinna misshandlas på ett sådant sätt ... Hon är redan halfdöd af skrämsel och det kan vara nog med det.“

Den halfdödas hvita glänsande arm smög tacksamt och uppmuntrande omkring Pascals hals, lik lysmasken kring grenen af en tall.

“Pascal!“ ropade Hvita Björnen, som nu stod invid gruppen, “du är en stackare, du är ett får ... men för gammal vänskaps skull behandlas du som en oxe.“

Knappt hade han utsagt det sista ordet, förrän han med högra knytnäfven gaf sin vän Pascal ett sådant slag öfver hufvudet, att denne, domnande af, släppte markisinnan.

Det sista starka nödankaret brast.

Markisinnan var förlorad. Kyssen, omarmningen, allt hade varit förgäfves.

O! I Afrodites trenne dansande gracer! skolen I väl tillåta att den sista kyssen af eder syster i S:t-Germain fångas upp af en nedrig ouvrier från folk-qvarterens ruskiga gränder!

Skydden henne, om ej för hennes dygders skull, åtminstone för den legitima principen!

Hvad? — Tala till gracerna om principer! till gracerna, som utan urval strö sina blommor öfver slottens koppartak och hyddornas torfbeklädda åsar!

Arma markisinna!

“Nåd ... nåd!“ stammade hon, omfattande Hvita Björnens knän.

“Tänk på spets-tvätterskan!“ svarade Hvita Björnen.

“Nåd ... nåd ... O min gud, hvad ni förstört mina vackra dyrbara spetsar!“

“Tänk på Afrikas öknar, men först och sist på den arma Madelone, som icke fann nåd inför er“, svarade Simon och släpade sitt offer närmare elden.

“Ha!“ skrek markisinnan med en stråle af hopp i sina slocknande ögon; “ni handlar rättvist, oförsonliga menniska ... Men en enda bön ... blott en enda ... Er hand darrar, jag känner det ... ni skulle göra mig mera illa än ni vill ... ni skulle döda mig och det vill ni ju ej ... ja, ja, er hand darrar fasligt och jag undrar icke på det, ty det vill mycket mod till för att behandla en qvinna såsom ni vill behandla mig ... Der på bordet står ett glas med champagne som jag nyss slog i åt mig sjelf ... töm detta glas, drick champagnen! ... Champagnen skall gifva er mod och er hand icke mera darra, och ni skall icke blifva grymmare mot mig än ni tänkte ... drick, drick! champagnen, champagnen!“

Hvita Björnen såg något förundrad på en bönfallande, som bjöd på champagne.

“Sådana lustiga påhitt!“ ropade han; “jag skulle darra på hand! ... Hvita Björnen darra! ... Blott en enda gång har han darrat, och det var när han tryckte till Madelones brustna öga, det enda hon hade qvar, ty det andra hade ni ... Död och helvete!“ vrålade han fradgande; “jag skulle kunna brännmärka er från hjessan till fotabjellet och sedan visa er för Gud och begära belöning för en god gerning ... Till elden, till de glödgade jernen!“

Så brast äfven det andra ankaret, som, uppriktigt sagdt, icke heller var rådligt att nappa på.

Men ännu en gång sköt en stråle fram ur den vid spiseln nedböjda qvinnans öga.

Det var äfven en stråle af beslutsamhet, men dess vilda glans tycktes trotsa döden.

“Ni darrar icke“, sade markisinnan med ett lugn som kunnat isa hvilken annan som helst, utom Hvita Björnen; “men jag, jag darrar! ... känner ni icke hur jag darrar?“

Simon betraktade med ny förvåning markisinnan, ty han kunde ej upptäcka den minsta darrning hos henne.

“Denna min sista bön skall ni icke afslå“, fortfor markisinnan; “låt mig tömma det fylda glaset, ty jag behöfver det, jag ... låt mig dricka champagnen och jag skall bli lugnare än ni, grymme man! ... Jag besvär er vid hennes namn, ni nyss nämnde ... jag besvär er vid Madelones minne!“

Simon, i stället för svar, släpade henne tillbaka till kåsösen, nära hvilken det lilla mosaik-bordet stod.

Han tog från bordet den till brädden fylda kristallen, som varit ämnad åt Denise, och räckte den åt markisinnan.

“Drick“, sade han, “men fort! ... Ni kan möjligtvis behöfva en styrkdryck ... Men aldrig mer ett ord af Madelones namn på edra läppar, om ni ej vill hackas i bitar, som man hackar en slingrande orm!“

Markisinnan ordnade först sina rika flätor, hvilka kommit i oordning, och tog sedan kristallen, som hon förde till sin mun.

Det gifves ögonblick då döden är en vällust emot ett lif brännmärkt äfven med annat än glödgadt jern, hvilket sednare säkerligen var det rysligaste i markisinnans ögon.

Hvita Björnen, qvarhållande hennes andra arm, vände hastigt sitt ansigte mot dörren.

Han hörde ljud af röster och brådskande steg.

Dörren sprang upp, och Armand Cambon hastade in i boudoiren.

Armands första blick föll på markisinnan, som, ännu liggande på knä vid kåsösen, stält ifrån sig glaset på mattan.

Hans andra blick föll på Pascal, som, lutad mot kåsösens ena karm, började röra på sig och småningom återvakna från det domnande slaget.

Hans tredje blick stannade på Hvita Björnen, som, förbluffad af sin förre lärjunges ankomst, ändtligen släppt markisinnans arm.

Vår hjelte sprang fram, kastade sig emellan markisinnan och Hvita Björnen och knuffade denne, som var oförberedd derpå, baklänges mot den spisel, der hans jern glödgades.

“Jag fick veta att ni smugit er hit, Simon!“ ropade Armand, “och lyckligtvis kommer jag ej för sent ... Hvad är det för bragd ni rufvar på? ... hvad vill ni här?“

“Jag vill bara brännmärka markisinnan d’Estelle“, svarade Simon trotsigt, “och jag har redan jernen i elden,“ tillade han, i det han drog fram en af stämplarne och visade Armand det röda jernet; “men hvad jag vill skall jag verkställa ... Ur vägen pojke! du ställer dig alltid i vägen för mig och det blir aldrig bra för dig på längden.“

“Olycklige! ni vill brännmärka folkets seger!“ ropade Armand; “ty man skall icke säga, att det är vindragaren Simon, som utkräft hämnd af markisinnan d’Estelle för ett af henne föröfvadt brott, utan man skall säga, att franska folket, missbrukande sin seger, rånat och mördat de förnäma och rika i S:t-Germain ... Derför bort härifrån, Simon, eller hugger jag ned er! ... bort, säger jag! ... Tillbaka eller dö!“

Dervid blottade han sin sabel.

Utan att svara, drog Simon sin, och för andra gången korsades mästarens och lärjungens klingor.

Den rika, men trånga boudoiren var icke tjenlig tummelplats för sådana armar och vapen. Den var ämnad till tempel åt Venus och Cupido, men icke åt Bellona och Mars.

En kristall-krona och en väggspegel lågo redan i skärfvor på den dyrbara mattan.

Simon kämpade mot den, som stält sig mellan honom och hans länge förberedda hämnd.

Armand stridde mindre för en qvinna, som han måste afsky, än för det allmännas sak, som han ansåg fläckad genom våld mot enskild person.

Ögon och klingor gnistrade.

Men det var af ödet bestämdt, att Armands och Simons andra strid icke skulle blifva deras sista.

“För sent! för sent! jag dör!“ ljöd genom sabelhuggen en stämma så ihåligt hemskt, att de begge kämparne ovilkorligen och på samma gång sänkte sina vapen.

Armand vände sig om och såg markisinnan signa ned mot golfvet med blå läppar och vanstälda anletsdrag.

Han skyndade till hennes hjelp och lade henne på kåsösen, hvilken Pascal lemnat, ett föga redigt vitne till hvad som hände i denna olyckliga boudoir.

Hvita Björnen hade äfven sprungit fram till kåsösen och blickade med en viss förvåning på sitt offers krampaktiga rörelser.

“Ja ... för sent ... giftet ... giftet ... o hvad qval!“ qved markisinnan, vridande sig på sin bädd.

“Olyckliga! hvem har förgiftat er?“ frågade Armand, lutande sig öfver henne.

“Jag ... jag“, stammade den döende; “hämnande Gud! det var då åt mig sjelf, som jag ... tillredde ... oh!“

“Ah, det var gift i detta glas hon bjöd mig!“ ropade Simon med en ursinnig blick på kristallen, som endast var tömd till hälften.

Hon hade icke hunnit dricka mer än hälften, när räddningen kom; men hälften var tillräckligt.

“Den lefvande gladan!“ mumlade Simon.

“Tyst, Simon!“ sade Armand; “en högre makt rycker henne från er låga hämnd.“

“Förbarmande! nåd!“ ropade den döende, förande Armands hand till sina kalla läppar! “evige Gud! heliga Maria! nåd! nåd!“

Armand erinrade sig att han vid sitt bröst hade ett litet krucifix.

Han framtog detta och höll det nära intill markisinnans ögon.

Det föreföll honom som om frälsarens gyllene bild lånade något af sin klarhet åt den döendes anletsdrag.

Häftigt ryckte markisinnan till sig krucifixet och tryckte det jemte Armands hand till sitt bröst.

Markisinnan d’Estelle hade, efter hvad vi känna, velat förgöra både Armand Cambon och hertiginnan de Beaudreuil, och likväl var det den förres hand och den sednares gåfva, som förmildrade hennes sista stunder.

Le Palais de Tuileries är grundlagdt af drottning Catharina af Medici.

Dock blef det i sitt nuvarande skick först fullbordadt i början af Ludvig XIV:s regering.

På samma tomt stodo förut några tegelugnar (tuileries), hvilka inköptes och nedrefvos, för att lemna rum åt ett palats för konungar.

Deraf det anspråkslösa namnet som, märkvärdigt nog, bibehållit sig genom så stora och mäktiga dynastier.

Slottets förste byggmästare var den berömde Philibert Delorme; men som slottsbyggnaden medtagit en tid af mer än hundra år, så hade Delorme flere efterträdare, hvaribland Jean Bullant, André du Cerceau och Etienne Dupeyrac, hvardera en Tessin, ty Frankrike har haft många Tessiner![6]

De tre sistnämnde hade hvar för sig något att lägga till den förstes plan, som, uppgjord under ögonen af en furstinna från Florens, naturligtvis måste följa den Florentinska stilen eller densamma som uppenbarar sig i Luxembourg och som icke är att förakta.

Medicéernas tidehvarf, föga lyckligt för menskligheten, har dock varit en välsignelse för byggnadskonsten, liksom för hvarje annan skön konst.

Hvad som tillades af de sednare mästarne försämrade ej den förstes verk.

Det är visserligen sannt, att Tuilerierna, betraktade från parken, visa en något oregelbunden hufvudbyggnad, en, att vi så må uttrycka oss, bizarr byggnads-stil.

Men äfven en beundrare af det regelbundna skall finna denna sammanlänkning af hvarandra olika paviljonger långt ifrån ful, och den, som vet att uppskatta snillet och smaken äfven i deras nycker, kan näppeligen hafva något att anmärka hvarken mot enskildheterna eller det hela.

Betraktar man deremot Tuileriernas andra façade eller från place du Carrousel, så har man både en regelbunden hufvudbyggnad och tvänne med denna fullkomligt harmonierande flyglar, af hvilka den ena, en helgjuten jättearm, sträcker sig ända till Louvern, fästande sig med värdig brodershand vid värdig brodersskuldra.

Hvad man ser, är redan stort, oupphinneligt.

Men hinner väl en gång, och hvarpå man länge tänkt, den andra flygeln att äfven sträcka sig fram till Louverns andra axel, så att de begge palatserna blifva ett, så bör det kunna blifva något, som i byggnadsväg icke torde hafva sin like.

Man har redan gjort början dertill genom att nedrifva några af de hus, som stå i vägen för denna storartade plan. De öfriga, alla redan af staten inköpta och utdömda, vänta hvarje dag förstörelsen, under det man hugger på grundstenarne till nybyggnaden.

Liksom Luxembourg, hafva Tuilerierna sina fontäner, på hvars spegelytor svanen simmar bland guldfisk och silfverkaskader; sina grupper af marmor och sandsten, ehuru alla af mytologisk betydelse; sina alléer och lundar, mellan hvars täta stammar den djupaste skugga råder, hur klar än solen strålar öfver deras kronor; sina minnen ... men hvilka minnen!

Inom dessa murar har Ludvig XIV herskat i allt det majestät, som bestrålat hans tidehvarf, utan att göra Frankrike lyckligt.

Der har Ludvig XV, som barn och yngling, dansat till hofvets odelade förtjusning, och när han blef äldre, dansade der hans mätresser till hans egen; der emottog, år 1778, några dagar före sin död Voltaire, franska vitterhetens patriark, lagerkransen af furstars händer och under ett helt folks jubel.

Dit inträngde, år 1792 den 10 Augusti, för första gången det stormande folket, tvingande det olyckliga konunga-paret, Ludvig XVI och Marie Antoinette, att lemna rum för National-konventet, som derstädes i tre år residerade och styrde.

Der hvälfde, såsom förste konsul, Napoleon sina ärelystna planer; der firade han, såsom kejsare, sin förmälning med Marie Louise; der från balkongen visades för första gången hans son, under jubel af millioner röster; derifrån gick tre år sednare samme kejsare med gemål och son, flyende för de allierades härar.

Der undertecknade Ludvig XVIII den förödmjukande traktat, hvarigenom Frankrike beröfvades alla sina under republiken och kejsartiden gjorda eröfringar; derifrån, och blott några dagar sednare, flydde äfven han för den från Elba återkommande kejsaren, hvilken dagen derpå ånyo intågade, men för att snart för andra gången fly, och då till oceanens klippa, kondorens sista bo.

Derifrån, år 1830 den 29 Juli, jagades Carl X af det för andra gången stormande och segrande folket samt måste med hela sin familj gå en evig landsflykt till mötes.

Från samma fönster och balkonger hade Ludvig Filip i aderton års tid den skönaste utsigt öfver blomster-parterrer, syrenhäckar, kastanie-lundar, lagerparker, kolonner och triumf-bågar, ända till dess att ...

Men det är just den sista sidan af Tuileriernas historia, som nu ligger uppslagen för oss och hvilken har till öfverskrift:

Förmiddagen den 24 Februari 1848.

Slotts-uret har slagit half till elfva.

Den lilla pendylen i drottning Amélie’s badrum har troget upprepat halftimmen.

Pendylen står ännu i dag qvar på samma plats, men ingen har sedan dess hört den ljuda.

Den är märkvärdig för oss svenskar, ty den prydes af en liten vacker tafla med underskrift: “Linnéus à Upsale explique son horloge de flore.“

Tuilerierna äro bevakade af 3,000 man kärntrupper och sex kanoner.

Handgevärs-skott höras på afstånd.

Notre-Dame, den outtröttliga, har ännu ej tillslutit sina malmläppar.

Men man har någorlunda hunnit vänja sig både vid det ena och det andra, ty man kan vänja sig vid allt.

Konungen inträder i Dianas galleri, för att intaga frukost.

Drottningen och hennes söner, hertigarne af Nemours och Montpensier, med deras gemåler befinna sig redan derinne.

Konungen småler mot de sina.

Hvad har han väl numera att frukta? Oppositionens sköld betäcker honom, denna sköld, på hvilken i lysande färger äro afbildade Thiers och Odilon Barrot, hvardera stående på ett ben, upplyftande och understödjande den kungliga kronan.

Det är icke möjligt annat än att en sköld med sådant vapen skall verka.

Låt folket få sin välsignade reform, eller, rättare sagdt, löftet derom.

Ett löfte, instucket i Thiers’ och Barrots portföljer, behöfver ej vara mera seglifvadt än alla de förra. Det har man sett en gång förut.

Frågan är nu blott att vinna tid och få bort barrikaderna. Sedan bör man alvarligen tänka på att belägga gatorna med annat än sten.

De höga personerna taga plats kring kaffebordet.

Ur den stora förgylda silfverkannan, med dess mästerligt drifna bilder af Visheten och Styrkan, skjuter den doftande mörkbruna mokka-strålen och förlorar sig i sèvres-porslinet, rikt af små gyllene kransar, hvardera inneslutande någon liten utsigt af Paris, Versailles med flere slott och städer.

Men innan en enda droppe af den aromatiska drycken vidrört furstliga läppar, inträder, oanmäld och utan all vördnad för etiketten, ministern Duvergier du Hauranne, åtföljd af en ordonance-officer.

Ministern är icke blek: han är blyfärgad.

Han begär att få tala med hertigen af Montpensier.

Denne reser sig från kaffebordet, men gifver ett tecken åt konungen och drottningen att lugna sig.

Men man lugnar sig ej. Alla resa sig upp från bordet och närma sig skyndsamt den oanmälde.

“Sire“, säger ministern, “eders majestät vet då icke hvad som sker?“

“Hvad är det som sker?“ frågar konungen.

“Jo, der nere på place de la Concorde, trehundra steg från ers majestät, lemna dragonerne sina sablar och infanteristerne sina musköter.“

“Ät hvem? åt hvem?“

“Ät folket, ers majestät.“

“Omöjligt! omöjligt!“ ropar majestätet.

“Jag ber om nåd, sire“, utlåter sig officeraren; “men jag har sett det med egna ögon.“

Det var det första sanningsord Ludvig Filip hörde.

Men hvarför säger ingen sin konung sanningen?

Derför att sanningen är ett brott emot hof-ceremonielet, och ingen hofman vill förlora sin konungs nåd.

Man skulle verkligen kunna tro, att hofmän hellre såge att han förlorade sin krona.

“Sire!“ ropar drottningen till sin gemål, “stig till häst och dö, om ni det måste! ... Från Tuileriernas balkong skola er maka och edra barn se, hur ni dör för er krona.“

Nog finnas konungar, som veta att dö för sin krona; men hvar finnas de, som veta att lefva för sitt folk?

Konungen ikläder sig hastigt generals-uniformen och stiger till häst.

Drottningen med sina prinsar och prinsessor sätta sig på balkongen.

Kaffet får stå.

Efter någon stund återkommer konungen, ånyo småleende.

Han är lugnad af den revy han hållit med slottets garnison.

De tretusen, oberäknadt servisen för de sex kanonerna, hafva ropat: “Vive le roi!“

Det är obegripligt, att en så förståndig man som Duvergier du Hauranne kan tro, att soldater, hvilka ropa “vive le roi!“ kunna fraternisera med folket.

Den arme konungen!

Ett helt land faller ur hans hand, och han tröstar sig med de få stoftkorn, som ännu ligga qvar på hans finger!

Thiers inträder.

“Det är för sent!“ ropar denne och glömmer att torka glasögonen, emedan han ser klart ändå.

Han har aldrig sett klarare.

Han har sett, att hans popularitet, hur hög han än ansett den vara, likväl icke uppnår barrikadernas höjd.

Han har med den nya minister-listan uti handen visat sig nedanför en barrikad.

“Thiers och Odilon Barrot! Odilon Barrot och Thiers!“ har han ropat.

Men man har skrattat åt honom, åt honom, som endast vill skratta sjelf.

Man kan beundra Thiers, men icke låta bli att skratta, när man ser honom.

Parisarne ha sett honom beständigt på nästan alla karikatyrer, ty det finnes ingen, hvilken så väl lämpar sig för karikatyren som han.

Som sagdt är, man har skrattat åt honom, fast han hviftade med den nya minister-listan.

Han har öppnat sin mun för att lugna, han, som i all sin dar endast öppnat den, för att oroa så vänner som fiender.

Då såg han i lagom tid en sten, nästan så stor som han sjelf, riktas emot hans hufvud.

Han vände sin lilla rygg och flydde.

Stenen följde honom, och ehuru den ej träffade hans hufvud, bevingade den dock hans fot.

Nu står han i Tuilerierna.

Hela hans vältalighet har krympt ihop till ordet: “För sent!“

“Och Odilon Barrot?“ frågas från alla sidor; “Odilon Barrot?“

Ingen har ännu fått underrättelse om denne mäktige man.

Hvem, om ej han, stormens fader, skall kunna besvärja den?

Men äfven Odilon Barrot har varit ute med en lista.

“Odilon Barrot och Thiers! Thiers och Odilon Barrot!“ har han ropat nedanför en annan barrikad.

Man skrattade icke, men riktade deremot en bössmynning på honom.

Då försvann han, oppositions-chefen, och syntes icke till, förrän han, såsom franska republikens minister, hjelpte Österrike och Neapel att störta republiken i Rom.

Emellertid står det förtvifladt till i Tuilerierna.

Det kungliga skeppet tager läck på alla sidor.

Fåfängt har man inom några timmar kastat tre ministrar öfver bord.

Stormen fortfar, och man varskor silfverskummet kring de spetsiga bränningarna.

Då inträder Emile Girardin, den ryktbare redaktören af La Presse, också oanmäld.

Emile Girardin är för Frankrike hvad Lars Hierta är för Sverige.

De hafva samma fyndighet, samma uppfinningsförmåga, samma fina väderkorn på den rådande opinionen, samma ovanliga snille.

Dock är kanske Hierta något försigtigare, innan han stiger åstad. Men monsieur Girardin är djerfvare och modigare än herr Hierta.

“Sire“, säger Girardin till konungen, “hvad gör ers majestät?“

“Jag utnämner Odilon Barrot till konselj-president“, svarar konungen, som verkligen är sysselsatt med att skrifva.

Man tror helt enfaldeligen, att Odilon Barrot, såsom president i stället för Thiers, skall göra slag i saken.

“Det är för sent!“ ropar Girardin.

Konungen betraktar med förvåning Girardin.

Det är för andra gången han hör detta olycksbådande ord.

“Sire“, fortfar Girardin, “i denna stund är det icke en ministère-förändring som folket vill: det är tronafsägelsen ... Afsäg er tronen, sire, eller finns det om en timme i Frankrike hvarken folk eller konungadöme!“

Konungen tappar pennan.

“Sire“, säger Girardin räckande honom pennan, “en minuts dröjsmål och allt är förloradt.“

Konungen famlar nästan medvetslöst med händerna på bordet.

“Se här proklamationen, som jag redan låtit trycka“, yttrar Girardin, hållande framför konungens ögon ett tryckt papper, på hvilket står:

Konungens tron-afsägelse.
Hertiginnans af Orleans regentskap.
Kammarens upplösning.
Allmän amnesti.

Konungen tvekar, och man kan ej undra derpå.

I går var man nöjd med så litet, men i dag vill man allt.

Hvilken lexa för konungar! Skall den göra dem klokare hädanefter? ...

Hertigen af Montpensier närmar sig.

“I Frankrikes namn, afsäg er styrelsen, sire!“ ropar han.

“Nå väl!“ svarar ändtligen konungen; “efter I alla önsken det: jag abdikerar.“

Girardin skyndar ut.

Konungen sätter sig ned och skrifver följande:

“Jag afsäger mig tronen, till förmån för min sonson, grefven af Paris ... Må han bli lyckligare än jag!“

Denna sorgliga autograf är konungens sista.

Handgevärseld höres utifrån. Den närmar sig, den blir allt lifligare.

“Man skjuter på Tuilerierna!“ ropar en hofman och flyr.

“Man stormar dem!“ ropar en annan hofman och flyr.

Konungen afkläder sig generals-uniformen och påtager en borgerlig drägt.

Drottningen, blek, orörlig, betraktar konungen.

Amélie, Carolinas höga dotter, exemplarisk maka och mor, skulle hellre hafva sett sin gemål afklädas för grafven än för flykten.

Hon vänder sig mot Thiers.

“Se der ert verk, monsieur!“ säger hon, “det är ni som är orsaken till allt!“

Thiers är svarslös för första gången i sitt lif.

Är det samvetet, eller är det blott deltagandet för en ädel qvinnas djupa smärta, som binder hans tunga?

Thiers skulle annars kunnat bevisa, att han varit konungamaktens stöd ända sedan Nebukadnezars tider.

“Hästarne!“ befaller konungen.

“Man hade fört fram dem“, underrättar en kammartjenare; “men de blefvo nyss dödade.“

“Således, ingen vagn?“

“Jo, två vagnar utan livré och vapen vänta vid Pont-Tournant.“

“Låtom oss fara!“ ropar konungen, bjudande drottningen armen.

De gå. Några följa dem. Icke alla, ty det är farligt att följa en konung som flyr.

Man tager den hemliga väg, som kejsaren låtit anlägga för konungen af Rom; man följer terrassen som vetter åt flodens strand, träder ut genom den lilla porten och befinner sig nu midt bland segrande folk och afväpnade trupper.

Hvilken penna kan teckna hvad det ålderstigna konungaparet kände i denna stund!

Konungen svigtar och nödgas stödja sig på drottningens arm.

Drottning Amélie bär sitt hufvud högt, och hennes stolta öga blixtrar af harm.

Hon har skäl dertill.

Hvar äro nu de hofmän, som solat sig i majestätets glans och svalkat sig i dess skugga?

Hvar äro de läspande tungorna, de krökta ryggarne? ... hvar? ...

Fråga vinden, som föraktligt blåser på försvinnande ryggar; fråga sandkornet, som rodnar af blygsel under flyende fötter!

Hvilken lexa för konungar! skola de botas deraf? ...

“Plats för en stor olycka!“

“Aktning för en stor olycka!“

“Aktning för den olycklige gubben!“

Sådane äro de rop, som från alla sidor ljuda kring de kungliga personerna.

Men det är bluser som ropa, bluser med utmärglade ansigten och blodbestänkta kläder, ty de hafva nyss kommit ur striden från en seger, som de köpt med sitt blod, med vänners, med fränders.

Men de brinna ej af hämnd, de fordra ej räkenskap af dem, på hvilkas befallning detta blod gjutits.

Framskridande mellan dessa lefvande, elastiskt eftergifvande murar, stannar det kungliga paret vid obelisken.

Konungen kastar en blick öfver place de la Concorde.

Han bleknar, ty sonen af Philippe-Egalité erinrar sig, att det var på detta torg hans faders hufvud föll.

Konungen kastar en blick tillbaka mot Tuilerierna, detta stolta slott, som han icke mera skall se, denna sköna park, hvars doft han icke mer skall njuta.

Han blir blekare.

“Som Carl den tionde, som Carl den tionde!“ mumlar han och blir för ett ögonblick skild från sin trogna följeslagarinna.

Drottningen, skild från sin gemål, bäfvar nu för första gången, men icke för sig, utan för honom.

En blus närmar sig, ödmjukt tillbjudande henne sitt skydd.

Eviga försyn! en blus beskydda en drottning!

“Lemna mig!“ ropar drottningen, stötande föraktligt tillbaka den erbjudna armen.

Blusen drager sig ödmjukt tillbaka.

Han har uppfattat föraktet, men det är endast medlidandet han känner.

Ändtligen återfinner drottningen konungen, och snart upptäcka de vagnarne, hvilka de intaga jemte hertiginnan af Nemours.

Men hvar är hertiginnan af Montpensier, som likväl följt sina svärföräldrar från slottet?

Hon har försvunnit i trängseln. Men ingen kommer ihåg henne, icke ens de som nyss uppstigit i vagnarne, ty hvad är väl i sådana ögonblick en prinsessa?

Kuskarne mana på hästarne och nu äro vagnarne på väg till Saint-Cloud.

“Hvad gjorde ni?“ frågade en person Crémieux, hvilken följt de kungliga till vagnarne, ty det var blott konungadömets fiender, som i sista stunden beskyddade den kungliga familjen.

“Jag tillslöt vagnsdörren efter konungadömet“, svarade Crémieux.

Emellertid stormar folket Tuilerierna, rullande fram som bäcken, som branden, som lava-strömmen.

Allt, som befinner sig i dess väg, slås ned, begrafves, tillintetgöres.

Allt? — Nej, icke allt.

“Aktning för monumenterna och konstverken!“ ropas det från alla håll; “aktning för allt som ej kan återställas!“

Sublima erkännande af egen oförmåga! sublima hyllning åt snillet!

En bröstbild af Ludvig Filip är den enda som, träffad af tjugo kulor, springer i stycken.

Konungen, contumaciter dömd, exeqveras in effigie.

För öfrigt är man ej så nogräknad med ejderdunsbolstrar, gyllene fåtöljer och kinesiska porsliner.

Dessa och dylika saker utvräkas genom fönstren.

Och tronen, den kungliga tronen? Redan i spillror, uppgår den i lågor från karusell-platsen.

Halfnakna figurer värma sig kring den dyraste af brasor.

“Aha! åhå! haha!“ ropa de, hoppande och klappande händerna åt hvarje fåtölj eller vas, som kommer sättande ofvanifrån, och man vrålar af förtjusning, när något uppsprättadt ejderdunsbolster lemnar sitt flyktiga innehåll åt vindarne och molnen.

Det är som såge man veklighetens grundvalar för evigt försvinna.

Men derunder har man äfven ögonen på hvarandra.

Ingenting får gömmas undan eller medtagas. Allt, som kastas ut, tillhör lågan eller vinden.

Möbler och kläder efter en som dött i pesten skulle ej med större noggrannhet förstöras.

Salonger, gallerier och förmak fyllas af de vildaste gestalter.

Bajonetter, pikar och yxhamrar slamra mot kristall-kronor.

Träskor och gevärskolfvar stöta hål i gobelinsmattor, och i trymåerna spegla sig ansigten, som kanske förut endast haft floden och fontänerna att spegla sig uti.

Hvita Björnen är den förste som sticker foten in i Dianas galleri.

I början synes han något förlägen vid åsynen af den prakt, som från alla sidor strålar emot honom. Men snart är han fullkomligt hemmastadd.

Han tager ett stort skutt längre in i galleriet, och många skutta efter honom.

“Aha, kaffe!“ ropar han och slår sig ned i samma fåtölj, hvaruti nyss en konung suttit; “och grädda och socker och sockerbröd ... Kommen hit, pullorna små, det här är för oss naturligtvis ... Tag för dig, Pascal, och var icke snarsticken längre, utan tacka himlen för det du tålte vid en knäpp af min hand ... var folk, säger jag, annars talar jag om för din fräkniga Bathilde, att du kysst en markisinna, din buffel!“

“Slå er ned, god vänner!“ uppmanar han jemväl de öfrige kamraterne; “kaffet är bra, fast det är kallt ... och redan islaget, ser jag ... Gud välsigne konung Ludvig för hans omtänksamhet! ... Ganska godt och starkt ... Gud välsigne drottning Amélie, som kokar ett sådant kaffe! ... Ät inte upp allt sockret, Pascal ... en prinsessa skulle få slag, om hon såge dig hugga i så der ... Hvem, djefvulen, tog vid alla sockerbröden? skäms du inte, Léon? ... du har då aldrig umgåtts förr i bättre hus ... O himmel! Gaspard tömde hela gräddskålen ... Ser han inte ut som hade han nyss kysst en hoffröken? ... Au diable, bland hvilka ohyfsade bestar har jag ej kommit! ... Eller blir man alltid en best, en glupande ulf det första man sätter foten på kungliga golf?“

“Men hvar äro hoflakejerna?“ fortfor Hvita Björnen, “hvar våra lakejer? ... hvarför passa de ej upp på folkets majestät? ... Aha!“ tillägger han med blicken på en hög gyllene skärm, nedanom hvilken synas ett par fötter i silkesstrumpor och lakerade skor, “aha! kom fram, monsieur, annars tar jag af er silkesstrumporna, utan att först draga dem från benen.“

En skälfvande hoflakej kryper fram från skärmen, visande sitt dödsbleka ansigte.

“Mera kaffe, garçon!“ ropar Hvita Björnen, “och mera socker och en kalfstek ... Ni har inte kalfstek, olycklige ... Tag hit annat då ... tag hit “faisans de Bohême“ och “paté de Strasbourg“, tag hit “filet de boeuf piqué à la Chambord“ och “écrevisses à la Colbert“, eller också helt simpelt “gelée au marasquin“, tag hit hela konungens kök ... Ludvig Filip är mätt, men folkets majestät är hungrigt.“

Under det att Hvita Björnen med skrytaktig ton uppenbarar sin kunskap i franska matsedeln, till bordskamraternes synnerliga förvåning, framsmyger den ena lakejen efter den andra, erbjudande ödmjukt sin tjenst.

De stackars lakejerne! Skulle de på morgonen kunnat ana, att den kungliga taffeln dukades för sådana gäster?

Hvita Björnen utdelar befallning på befallning.

Lakejerne springa fram och tillbaka, serverande allt som finnes, ty folkets majestät äter glupskt och torkar sig om mun på spetsnäsdukar, dem prinsessor i sin förskräckelse lemnat qvar på bordet.

En och annan af sansculotterne är redan så hemmastadd, att han, med pipsnuggan i mun och de nakna benen på bordet, blåser upp tobakshvirflar mot takets mästerligt skulpterade keruber och helgona-anleten.

Hvilka skyar för keruber och helgon!

Folkets majestät är mycket nedlåtande. Det drager hoflakejerne ned emellan sig och delar med dem de furstliga läckerheterna.

Lakejerne, förtjusta af så mycken nedlåtenhet, blifva allt modigare.

En af dem bedyrar till och med, att hvar gång han serverat Ludvig Filip dess älsklingsrätt: “rouges de rivière au sang“, hade han icke underlåtit att påminna högstdensamme om folkets behof, ehuru alltid förgäfves naturligtvis.

Lakejen erkänner visserligen, att han, till följd af sin ställning i samhället, varit royalist, men han är nu af andra tankar och tackar gud för hvar stund han blifvit klokare.

Hvita Björnen nyper uppmuntrande den vältalige lakejen i näsan, liksom Napoleon brukade nypa sina gunstlingar vid örat.

Men Hvita Björnen är mera hårdhändt än sjelfva kejsaren.

Lakejen skriker, men bedyrar, att han icke för alla konungars ordensband ville bortbyta detta ynnestprof af folkets majestät.

Hvita Björnen utdelar samma ynnestprof åt de öfrige f. d. royalisterne.

De dekorerade, eller, rättare sagdt, marmorerade lakejerne uppgifva verkliga nödrop, men uttrycka icke desto mindre sin vördnad för en så opartisk fördelning.

Hofmän veta att finna sig i allt.

Men folkets majestät är äfven mycket törstig.

“Vin! mera vin!“ ropar Hvita Björnen; “hvad är det för ett hus, som inte har vin att bjuda på? ... hit med vin, och en petit verre.“

“Vin, vin!“ instämma bordskamraterne, “och konjak, konjak! ... hvem dricker kaffe utan en petit verre?“

En lakej försäkrar, att det ej finnes mera vin uppe, men upplyser på samma gång, att det i källarne är öfverflöd på alla möjliga dricksvaror.

“Ah!“ yttrar Hvita Björnen; “jag glömde att vi gästa hos den störste källarmästaren i hela Frankrike ... Äfven denne var olycklig och hans fixa idé var kronan. Men den ha vi kurerat honom för ... Dock, den otacksamme har tappat vårt blod ... Fyllom derför de tomma ådrorna med hans viner!“

Hvita Björnen och hans stallbröder lemna den kungliga taffeln och rusa ned i Tuileriernas källare.

Hvita Björnen har ett eget sätt att servera viner.

Han slår botten ur alla vinfastagerna.

Röda och hvita kaskader strömma emot hvarandra.

Rhen och Mosel öfversvämma Bourgogne och Bordeaux.

Det blir en flod i de ofantliga källarne.

Floden stiger för hvarje ögonblick.

Hvita Björnen känner den stiga till midjan och vadar ut, ropande till sina kamrater att göra sammaledes.

Många följa honom, men de flesta vilja dröja till dess floden stigit till halsen, hvilket måste vara beqvämt för den som stående vill dyrka vinets gud.

Medan floden stiger i källarne, stiger äfven folkströmmen i salongerna och förmaken.

Idel nya folkhopar genomströfva de lysande våningarna, respekterande intet, utom konstverk, guld och diamanter.

Halfnakna figurer ställa sig på vakt framför millioner.

Det var blott folkets avant-garde, Hvita Björnen och hans kämpar, som fick något godt af den qvarlemnade kungliga taffeln, hvilken nu är länsad. Endast servisen står qvar.

Bleka och utmärglade ansigten böja sig öfver de tomma silfverfaten, men ingen hand vidrörer dem.

Armand Cambon, som anfört hufvudstyrkan, bättre representerande folkets majestät, genomgår det ena rummet efter det andra med uppmärksamma blickar åt alla sidor.

Förr endast lefvande för striden och stormen, synes han nu blott vara till för att vaka öfver ordningen och segern.

Det är han som utstält posterna framför millionerna, det är han som ännu befaller och den alla lyda.

Ingen opponerar sig emot hans makt, alla understödja honom, ty man vet att hvad han säger och gör är rätt, och rätt vill folket, innan ännu falska profeter hunnit förvilla det.

Silfver och guld, diamanter och konstsaker fördes till ett gemensamt förvaringsrum, och nycklarne dertill öfverlemnades af bluserne åt den längre fram på dagen bildade regeringen, för att sedan tillställas Orleanska familjen.

Man blef i ett af de inre rummen varse tvänne personer, som ämnade smyga sig bort.

Som de sågo misstänkte ut, grepos begge och qvarhöllos.

Man vände ut och in på deras fickor och påträffade mycket smått och godt, bland annat några röda sammetsfodraler med Orleanska familjens vapen utanpå och diamantsmycken inuti.

Saken var klar. Spörjsmål behöfdes ej. De brottslige tänkte på ingenting mindre än att förklara och försvara sig ...

Efter några minuters förlopp hängde tvänne döda kroppar öfver ingången till Tuilerierna.

På hvarderas bröst var fästadt ett hvitt papper, och på papperet stod i stora bokstäfver:

Mort aux voleurs (död åt tjufvar)!

Under det att Tuilerierna stormades och intogos, hade en man af folket brutit af pendeln till slottsuret. Pendylen, orörlig och obeveklig, utvisade således länge timmen för folkets seger och konungadömets fall.

Det var halftimmen till 2.

Såsom vi redan veta, har folket tvänne gånger förut varit mästare öfver Tuilerierna, först den 10 Augusti 1792 och sedan den 29 Juli 1830. Men märkvärdigt är, att det begge gångerna skedde på samma timma.

Tredje gången var den 24 Februari 1848.

“Republiken, säger ni! man har då proklamerat republiken!“ ropade grefve de Vandeul med förskräckelse till Berryer, hvilken, på hemvägen från deputerade-kammaren, besökt sin gamle vän, för att gifva honom del af den vigtigaste bland alla de vigtiga nyheter denna dag bragt till verlden.

“Ja“, svarade Berryer och berättade följande: “Hertiginnan af Orleans, som med sin son grefven af Paris infunnit sig i kammaren, emottog redan lyckönskningar till regentskapet, ty Odilon Barrot hade högtidligen förklarat, att Juli-kronan hvilade på ett barns hufvud ... Men i detsamma inrusar i kammaren den ena folkskaran vildare än den andra ... Först ropar en stämma från läktaren med ljudet af en skrällande trumpet: Det är för sent, för sent! sedan ropar en annan: Vive la république! hvaruti alla massorna instämma, och slutligen lägger man an med skarpladdade gevär på de deputerade ... Ludvig Filips och regentskapets anhängare äro, såsom vi veta, tungor af idel glöd, men musköternas äro hetare och tala äfven när de tiga. Hertiginnan flyr, de deputerade fly, utom vensterns heroer naturligtvis ... Men äfven jag och monsieur Larochejaquelin stannade qvar, och vet ni hvad vi begge gjorde?“

“Nej, tala!“

“Vi hjelpte vår hedervärde monsieur Ledru Rollin.“

“Ni hjelpte Ledru Rollin! ... till hvad?“

“Att utnämna en provisorisk regering.“

“Man har då en provisorisk regering?“

“Ja visst.“

“Och hvilka har man utsett dertill!“

“Först monsieur Dupont de l’Eure, den store radikalen, hvit i hufvudet, men för öfrigt röd ända till hälen. Vidare Arago, den beskedlige astronomen, som visst aldrig kunnat läsa i stjernorna att han en dag skulle bli regent; vidare Lamartine, vår nyskimrande politiska regnbåge; vidare Ledru Rollin, den störste af alla, ty han växte minst en famn för hvarje minut, och sedan en mängd andra store män: Marrast, Crémieux, Marie och hvad de alla heta ... Frankrike har stora män icke blott i vecken af sin mantel, utan ock i sömmarne på sina skosulor ... Det är ju en vacker styrelse vi ha?“

“Och ni och Larochejaquelin hafva röstat på dessa män?“

“Hvad ville vi göra? ... för öfrigt skulle vi hellre röstat på de sämsta bluser, än sett kronan på det der barnets hufvud ... Vi ha haft en republik på prosa under Robespierre ... nu ha vi en på vers under Lamartine ... Nå, hvad säger ni om allt det der? ... Är det icke ett underligt land, vårt kära Frankrike?“

“Hvad tänker ni göra, Berryer?“

“Ropa: Vive la république! så mycket jag orkar ... och hela S:t-Germain skall ropa detsamma.“

“Icke jag, monsieur Berryer.“

“Äfven ni, monsieur de Vandeul.“

“Aldrig.“

“Ni måste det, om ni ej vill bli plundrad och mördad.“

“Man må hota mig med tusen marter, men aldrig skall min mun vanhelgas af dessa förhatliga ord.“

“Ni skall, liksom jag, ropa dem i två veckor, om ni den tredje vill ropa: Vive Henri cinq!“

“Ni tror då att det leder dit?“

“I två veckor skola alla vara republikaner ... Men på den tredje, när man väl tröttnat vid oordningarna, plundringarna och morden, skall man fly till det sköte, som ensamt kan rädda Frankrike, till den kunglige flyktingen på främmande jord ... Var lugn, grefve de Vandeul, det bär till honom, om man också måste klifva öfver några tusen oroliga skallar, som likväl först måste finna ro, grafvens ro naturligtvis.“

“Monsieur Berryer“, svarade de Vandeul, “i aderton år har jag dagligen bedt Gud om seger för vår lagliga, rättvisa sak ... Men min mun skall aldrig ropa hvad mitt hjerta förnekar. Jag vill ej ingå förbund med djefvulen, äfven om jag derigenom trodde mig tjena himlen ... Jag tror att Henri cinq skall komma, men jag vill ej, att han skall göra sitt intåg bland rykande ruiner och högar af menniskolik.“

“Ni är en klen politiker, min förträfflige de Vandeul!“

Förträfflige de Vandeul! O att det funnes många, som du, bland denna ohjelpliga samhällsklass, hvilken aldrig skytt och ännu icke skyr att uppoffra millioner menniskors välstånd, ära och lugn, för att sätta kronan på en liten furste, som om sommaren dricker brunn i Wiesbaden och om vintern badar sig i Venedig eller Neapel!

En betjent inträdde.

“Tvänne beväpnade karlar stå utanför porten“, anmälde han; “de begära att få tala med herr grefven.“

“Ser ni, ser ni!“ ropade Berryer bleknande.

“Hvad vilja de?“ frågade de Vandeul lugnt.

“Jag vet blott att de vilja tala med herr grefven!“

“Hota de? hota de?“ frågade Berryer allt oroligare.

“Nej, monsieur“, svarade betjenten, “de äro tvertom mycket höfliga.“

“Tigern smeker, innan han klöser“, menade Berryer.

“Låt dem komma upp“, sade grefven.

Betjenten gick.

“I himlens namn, var försigtig!“ varnade Berryer; “det gäller ert och er familjs lif ... Ännu en gång, vi måste alla vara republikaner så länge.“

En högväxt blus, beväpnad ända till tänderna, visade sig snart i grefvens arbetsrum.

“Hvad vill ni?“ frågade grefven kärft.

“Jag och min kamrat dernere äro beordrade att stå vakt utanför er port“, svarade den beväpnade.

“Beordrade? af hvem?“

“Af vår anförare Armand Cambon.“

“Af hvad skäl?“

“Af det enkla skäl, att en mängd tjufvar och annat dåligt folk draga sig åt de rikare qvarteren, förmodligen i afsigt att begagna sig af tillfället, när ingen polis finns.“

“Hos mig finnes ingenting att stjäla och derför behöfver jag ingen vakt“, svarade grefven stolt.

“Men det är ju ädelt och storartadt handladt“, yttrade Berryer; “hvilket ädelt och storartadt folk!“ tillade han med nödig deklamation och stor åtbörd.

“Förstår jag er rätt, monsieur?“ frågade den beväpnade; “ni tillåter oss icke att stå vakt utanför er port?“

“Jag tackar er för er välmening“, svarade grefven; “men jag vill inte ha vakt utanför mitt hus.“

“I sådant fall har jag en annan order“, förklarade blusen.

“Och den lyder?“

“Att antingen grefve de Vandeul det tillåter eller icke, så stanna vi qvar såsom poster här utanför.“

Efter dessa ord gick den beväpnade ur rummet.

“Skulle det verkligen vara fråga om att hålla ordning“, mumlade Berryer, närmande sig fönstret med en djup rynka i pannan.

När den beväpnade utkommit i salen, blef han varse tvänne unga och vackra damer, hvilka stodo framför ett af fönstren och med ängsliga blickar betraktade den beväpnade karlen, som stannat qvar på gatan.

En af dem, den blekaste, vände sig mot honom, som utkommit ur grefvens rum.

“Hvad betyder detta?“ frågade hon med en skygg blick på den beväpnade.

Blusen gaf henne ungefär samma svar, som han nyss gifvit grefven.

Vid namnet Armand Cambon vände sig äfven den andra damen från fönstret.

“Er anförare heter då Armand Cambon?“ frågade hon.

“Ja, madame.“

“Och det är han som skickat er hit till vår säkerhet?“

“Till er och andras säkerhet ... vi äro minst sexhundra man inom Faubourg S:t-Germain ... De förnäma herrskaperna kunna således äta och sofva i ro“, tillade blusen, icke utan ett visst eftertryck på orden.

“Och er befälhafvare är frisk och utan all fara?“ frågade den sednare damen.

“Visst är han frisk“, svarade den beväpnade, med någon förvåning betraktande den unga och förnäma damen, som röjde så mycket deltagande för en man af folket.

“Jag förmodar att han varit med i striden“, yttrade samma dam.

“Hvar skulle Armand Cambon varit om icke i striden?“ utlät sig den beväpnade; “den siste på en stormad barrikad, är han den förste i ett stormadt slott ... Armand Cambon har gjort mera för sitt hjeltenamn på en enda dag, än mången general på åratal gjort för sitt.“

“Ni håller då mycket af er unge anförare?“

“Hvem håller inte af Armand Cambon?“ frågade blusen, förvånad att man ens kunde sätta det i fråga.

Den unga damen rodnade. Kanske borde hon mindre än någon annan ifrågasätta något sådant.

“Och hvar uppehåller sig nu er tappre anförare?“ frågade hon, efter några sekunders tystnad.

“Jag skildes från honom i Tuilerierna för halfannan timme sedan ... Han marscherade då på deputerade kammaren, och der har han också gjort skäl för sig, efter hvad en kamrat nyss berättat oss.“

“Och hvad har han gjort!“

“Först visade han kammarens president sin vackra bösspipa, så att monsieur Sauzet, som icke tycker om bösspipor, tog till flykten och kilade af, lik en ekorre, ur kammaren, följd af regentskapet och kammarens hela majoritet. Derefter gick han fram till tribunen och sade sitt ja eller nej, när Ledru Rollin föreslog ledamöter till provisoriska regeringen, och som alla instämde med Armand Cambon, så är det egentligen han som tillsatt styrelsen ... Slutligen bjöd han Arago och Lamartine till Hôtel de Ville, hvilket han redan låtit besätta ... och nu, om jag ej missräknat mig, är han på väg dit med republikens regering.“

“Det är då republik?“ ropade hon som talat om Armand Cambon, men hennes rop var mera förvåningens än förskräckelsens.

“Ja“, svarade blusen, “och nu vill jag se den i synen som skall taga den ifrån oss.“

Den beväpnade bugade sig för att gå.

“Säg till“, befalde den bleka damen betjenten, “att man utdelar förfriskningar åt våra tappre försvarare.“

“Det står på orderna“, upplyste blusen, “att vi icke få taga emot det ringaste af dem, hvilkas egendom vi skydda.“

Derefter gick han och stod snart vid sin kamrats sida utanför porten till grefvens hus med gevär för fot och gnolande på Eugènes sista visa.

“Hur underbart allt hvad jag hör om denne man!“ sade den andra damen. “Är det då en hjelte ur diktens verld som förirrat sig i djupet af mina tankar, utan att jag hvarken kan eller vill jaga honom derutur! ... Äro begge våra ödens bud skrifna på samma tafla, eller skola de, evigt skilda, evigt dragas till hvarann?“

“Din fattige hjelte“, sade den bleka väninnan, “så stor inför tanken och känslan, är dock liten inför fördomen och verlden ... Adelaïde, hvad kan du göra för honom, hvad kan du väl bli för honom! ... Ack, min stackars vän“, tillade hon, slingrande sin arm om Adelaïdes lif, “liksom jag, måste du försaka och dö, sedan du, liksom jag, endast lefvat för ett minne.“

Denna byggnad, påbörjad ungefär i midten af sextonde århundradet efter plan af en italiensk arkitekt Domenico Boccadoro, från Cortona, samt utvidgad och fulländad, mellan åren 1837 och 1841, af tvänne franska byggmästare Lesueur och Godde, är i arkitektoniskt hänseende ett mästerstycke, för hvilket de flesta af de kungliga slott vi sett, borde böja sina tinnar.

Hôtel de Ville, bygdt i renaissance-stil, bildar en rektangel med en paviljong i hvardera vinkeln och tvänne dylika i midten af hufvud-façaden, alla dessa förenade medelst tvåvåningsbyggnader, för att ej räkna vindskuporna, troligtvis de mest vördnadsbjudande någon byggnad hitintills kunnat förevisa.

Hela denna stenmassa sluter sig omkring icke mindre än fem gårdar, dessa kanske icke så regelbundna som man skulle önska, men alla likväl ornerade med en smak motsvarande det hela.

Hotellet är rikligen försedt med nischer, hvardera med sin marmor-staty af någon utmärktare medborgare, som Paris ansett värdig att pryda sitt kanske skönaste palats.

Façaden, som vetter åt Seinen, visar tolf allegoriska statyer, såsom Rättvisan, Handeln, Målarekonsten, Musiken, Sjöfarten, m. fl.

Äfven “la Police“, en guddomlighet, som gracerna säkerligen icke erkänna och hvarom icke heller mytologien talar, har bland dessa fått sin piedestal.

Rummen i Hôtel de Ville äro möblerade och dekorerade med en oerhörd prakt. Man ser der knappast annat än guld, skulptur-arbeten och målningar.

Men liksom Versailles är ett slott för Frankrike, så är Hôtel de Ville ett palats för Paris, och Paris är ett majestät, som nog hal råd att bo furstligt, Paris, som underhållit så många majestäter, för att ej tala om dem det störtat.

Men hvad har icke Hôtel de Ville upplefvat under de 300 år som det vändt sin rika, med stadens vapen smyckade, hufvud-façade åt Grève-platsen?

La place de Grève!

En rättslärd har uträknat, att om alla de, som på denna plats blifvit afrättade, kunde samlas på ett och samma ställe, så skulle deras antal vida öfvergå mängden af de åskådare, hvilka öfvervarit någon af de mest ryktbara afrättningarna derstädes; och huru många tusen kunna ej rymmas på platsen, broarne och kajerna, som gränsa derintill!

Och i fönstren sedan? utsigten från Hôtel de Ville var naturligtvis den beqvämaste.

Också uraktläto icke gerna kungliga personer, att med sina staber eller sviter begagna sig af denna beqvämlighet, i synnerhet när någon skulle dö för hvad man kallar idéer, t. ex. pour la liberté, den gemenaste idéen bland alla.

Då sutto i dessa fönster mäktige prinsar och tjusande prinsessor, läppjande dervid på ananas och oranger, som varit lika läskande i alla tider.

Men äfven Danton och Pétion hafva suttit i samma fönster, och troligtvis drogo sig icke heller de bakom gardinerna, när den första revolutionens första offer lemnade sitt blod på denna plats, ehuru man icke vet om dessa herrar hade smak för ananas och oranger.

På Grève-platsen profvades i April 1792 för första gången den bekanta guillotinen, hvilken, uppfunnen af en medicine doktor Guillotin, förbättrades af M. Louis, “secrétaire perpétuel de l’académie de chirurgie“; och som detta kirurgiska instrument befanns mycket användbart, så öfverlefde det både republiken och kejsardömet.

Guillotinen var den enda republikanska uppfinning, som Bourbonerne vid sin återkomst icke kastade öfver bord. Icke heller under restaurationen var den sysslolös, ty brist på förbrytare, äfven politiska, har aldrig funnits.

De som sist dogo på denna plats voro fyra unga under-officerare, Borrier, Pomier, Raoux och Goubin, och detta skedde den 24 Augusti 1822.

Desse unge män hade icke begått något annat brott än ropat: “Vive la liberté!“ Men de voro ena förhärdade syndare.

Oaktadt hofvet mangrant infunnit sig, för att från sitt vanliga högsäte i fönstren på Hôtel de Ville njuta af den kungliga hämnden, ropade icke desto mindre de fyra unga männen: “Vive la liberté!“

De ropade från platsen, från schavotten och midt under det förfärliga jernet.

Hofvet ropade: “Vive le roi! Vivent les Bourbons!“

Men hvem ropade sist?

Åtta år derefter kommo 10,000 medborgare i högtidlig procession till la place de Grève och firade en sorgfest till de fyra patrioternas minne.

Festen börjades och slutades med ropen: “Vive la liberté!“ och allt detta med en konungs, ehuru en annan konungs, lifliga bifall.

Men samma bifall kunde ej åberopas, när på samma plats samma rop skallade eftermiddagen den 24 Februari 1848, ty med ropen: “Vive la liberté!“ dånade äfven “Vive la république!“

Ändtligen, ändtligen republiken, för hvilken man kämpat, lidit och blödt så länge!

Hvilket hvimmel, hvilket haf af menniskor!

Grève-platsen rörer sig, broarne och kajerna röra sig.

Från alla fönster och tak regn af kransar, kaskader af blommor.

Det är en glädje, en yrsel ända till vansinne.

Obekanta omfamna hvarandra under tårar af fröjd, liksom bröder och systrar, hvilka länge varit åtskilda.

Grofva händer söka fina händer, och de fina vilja aldrig skiljas från de grofva.

Man begriper ej, hur det kunnat vara annorlunda. Man förstår ej, hur samhället någonsin kunnat vara annat än en enda stor familj, bestående blott af föräldrar och barn, systrar och bröder, alla med samma intresse, samma omtanke och lycka.

Man har varit blind, men nu ändtligen äro ögonen öppna, nu ... nu ...

Ändtligen, ändtligen republiken!

Men dessa rop afbrytas snart af andra, emottagna af samma bifallsstormar.

“Plats, plats!“ ljuder det ur djupet af menniskohafvet; “plats för republikens regering!“

“Vive la république!“ svara torg, kajer och broar.

Och republikens regering kommer.

Främst tågar en trupp bluser, beväpnade från topp till tå och anförda af Armand Cambon, som bär den trefärgade fanan.

Det är kärnan för det blifvande mobil-gardet.

Efter denna lifvakt synes den gamle Dupont de l’Eure, ledd vid hvardera handen af en national-gardist i uniform, ty, ehuru yngling i hjerta och blick, har han dock i sina knän den stapplande ålderdomen.

Honom följer Arago, den ädle, den store Arago, vetenskapens alvarlige och djupe heros, han, som på stjernefästet icke kunnat läsa annat än ljusets seger öfver mörkret; han, som ännu icke böjt sig för någon annan kung, än Gud, och för inga andra hofmän, än vetenskapen, snillet och dygden.

Efter Arago kommer Lamartine, Girondisternas odödlige författare och Jocelyns älsklige skald.

“Lefve Dupont! lefve Arago! lefve Lamartine! Lamartine! Lamartine!“

Man ropar mest på den tredje, liksom anade man redan i honom det helas själ.

Men hvarifrån detta hastigt och skyhögt växande förtroende till en man, hvilken ditintills gält endast såsom en snillrik svärmare i de förnämes ögon och såsom legitimist, ehuru af ädlare slag, i de lägres?

Man måste se och höra Lamartine, för att kunna förstå allt detta.

Hôtel de Ville öppnar sina portar och republikens regering försvinner, men blott för en stund.

Snart visar hon sig ånyo, men på den balkong, som man för tillfället uppbygt öfver porten till stadshuset och högt öfver de böljande massornas hufvud.

Lamartine träder närmast balustraden med en gyllene bägare i hand.

Denna bägare tömmer han och höjer den sedan öfver sitt hufvud, ropande utåt platsen med sin starka klingande stämma:

“Vänner! se der den bankett vi lofvat er!“

Derefter, och sedan bifallsstormen någorlunda lagt sig, fortfor han:

“Vänner! seger! seger! ... Inom en tid af endast trenne timmar hafven I tillkämpat eder medborgarens och den frie mannens alla rättigheter, och om en blind, gudlös makt ville begagna sig af nattens skugga för att beröfva er dem, skullen I veta att försvara eder herrliga vinning. Martyrer och kämpar af denna stora dag, hafven tack, i fäderneslandets namn, i verldens!“

Med ropen af oräkneliga röster förenar sig gnyet af korsande bajonetter och pikar, hvilka skjuta upp och blixtra öfver folkets hufvud, liksom sjögräset och hvassen, när de, vaggande på vågorna, blänka mot aftonsolen.

Men djupt ur folkmassan höjer sig en annan röst, talande på ett helt folks vägnar.

“Men I“, frågar rösten, “hvilka äro edra planer, edra tankar, ty hitintills hafven I blott talat om oss?“

“Vi äro de som tillhöra er med kropp och själ“, svarar Lamartine; “utan återgång äro vi bundne vid triumfen af er sak. Vi hafva bränt våra skepp, och nu hvälfver sig en ocean emellan oss och konungadömet.“

“Således ären I en republikansk regering?“

“Ja, men blott en provisorisk regering: det tillhör Frankrike att sanktionera den.“

“Frankrike, det är vi“, förklarar rösten; “vi hafva i Paris utvalde från hela Frankrike: alla provinser äro representerade här. Vi äro landets blod, hjerta och hufvud.“

“Således kännen I er nog mäktige att börja den nya republikens heliga tideräkning?“

“Ja, ja, ja!“ svara alla med en mun.

Det sista “ja“, dör på andra siden floden, likt ett försvinnande tordön.

“Lofvad vare Gud!“ ropar Lamartine, “lofvad vare Gud, som låtit mig skåda solen af denna stora, heliga dag! ... Vive la république!“

“Vive la république!“ ljuder den ofantliga kören.

Under det att ropen skalla, upprepade från plats till plats, från gata till gata, tränger en vild figur af jättelik växt igenom hopen, och, sedan han närmat sig balkongen, upplyfter han emot Lamartine en röd fana.

Men innan denna fana nått skalden, är den nedslagen af en annan arm, som i stället räcker upp fanan med de tre färgerna.

Det lätta moln, som beskuggat Lamartines höga panna, försvinner.

Det var Armand Cambon, hvilken ånyo spelade sin gamle lärare ett spratt.

Hvita Björnen ryter, och de finnas som ryta med honom.

Många ögon, gnistrande som tigrars, rikta sin eld mot Lamartine, och många munnar med vilddjurs tänder öppna sig, liksom ville de redan sluka folkets ännu knappast invigde afgud.

Men Lamartine fattar om stången till den trefärgade fanan, hvars stolta duk fladdrar öfver hans hufvud.

“Om I beröfven mig den trefärgade fanan“, säger han, “beröfven I mig på samma gång mer än hälften af Frankrikes yttre styrka, ty Europa känner den trefärgade fanan genom våra segrar och sina nederlag. Det är republikens och kejsardömets frejdade fana.“

“I den röda, som nyss räcktes mig, skulle man blott se fanan af ett enda parti, och nya strömmar af blod behöfdes, för att åt den vinna namn och ära. Men Frankrike och den trefärgade fanan äro ett: det är samma tanke, samma förebud till segern, samma skräck för fienden.“

“Aldrig skall jag emottaga den röda fanan — och veten I hvarför? Jo, den trefärgade har gjort sin rund kring verlden med republiken och kejsardömet, med friheten och bragderna. Den röda har gjort sin rund blott kring Marsfältet, och den är röd af medborgares blod.“

Ett rop af allmän hänryckning afbryter talaren. Allas armar sträcka sig emot honom.

Sjelfva Hvita Björnen känner sin tunga förlamas. Förvånad öfver sig sjelf, betraktar han sina kamrater och ser, huru till och med hans trognaste och vildaste kämpar, stumma och bleka, stirra på talaren med fuktiga blickar. Hvita Björnen gör en förtviflad grimace, rycker röda fanan från dess stång och gömmer vid sin barm den blodiga duken.

“O mina vänner! mina goda vänner!“ säger skalden med öppnad famn och tårade ögon, “o, att I kunden skåda ned till djupet af den kärlek jag hyser för er! ... O, att jag hade armar för att i ett enda famntag kunna sluta er alla till mitt varma bröst, till mitt välmenande hjerta!“

Allas ögon brista i tårar, allas händer knäppas som till bön, och ett högtidligt vibrerande sorl höjer sig ur folkmassan, likt bassunens i orgeln, när dess sista ljud förlorar sig i rymden bland klara lysande stjernor.

1.

Som vi kanske komma att i ett annat arbete vidröra det ännu stormfullare tidskifte, hvilket följde på februari-revolutionen, vilja vi här endast med en blick i förbigående öfverfara det, för att icke förlora länkarne i kedjan af vår berättelse.

Franska folket hade i Februari upplefvat en dag, som icke har sin like i historien.

På samma dag hade det sett falla två ministèrer, en kung och ett regentskap, samt proklamerat republiken.

Men lika tappert som folket varit i striden, lika ädelmodigt visade det sig efter segern.

Enligt allas öfverensstämmande utsagor, hafva de förnämes och rikes lif och egendom aldrig varit bättre skyddade än under de månader, makten låg helt och hållet i de lägres och fattiges händer.

Det var blott Lamartines förtjenst! säger man. Det var han, denne “pompier de son propre incendie“, såsom de förnäme, lika otacksamme som orättvise, kalla honom, hvilken ensam afvände plundringarna och morden.

Må så vara. Men ett folk, som midt under utbrottet af de vildaste lidelser, midt i hämndens sköte och hungersnödens fasor — dessa då större, än vanligt, enär all arbetsförtjenst för tillfället hade upphört — ett folk, säga vi, som, detta allt oaktadt, lyssnar till förståndets och dygdens röster samt korsar gevär framför skatter, hvilka det kunnat taga med att blott sträcka ut handen, ett sådant folk förtjenar verldens beundran i stället för denna förföljelse af förakt och hat, hvarmed det i dag öfverhopas af de reaktionäre, nu öfvermodige, men då i farans stund så darrande, krypande och smekande.

Med ett ord: allt var ordning, säkerhet och lugn, ända till dess konstituerande församlingen sammanträdde, och hvilken, ehuru republikansk från basen till toppen, likväl snart blef föremål för misstroende, hat och personligt angrepp.

Hvadan allt detta? Visserligen begick den en stor oklokhet genom att så brådstörtande upplösa national-verkstäderna, innan man ännu tänkt på hvar man skulle göra af hela den folkmassa, som derigenom helt och hållet stäldes på s. k. “bar backe“.

Men roten var både äldre och djupare; national-verkstädernas upplösning befrämjade blott sjelfva växtens mognad.

De lägre folkklasserna, förr så fogliga och hängifna det godas makter, började snart agiteras af dåliga vänner och hemliga fiender.

Det fick ej längre, öfverlemnadt åt sig sjelft, lyssna till sitt eget bättre medvetande, till sin egen ädlare känsla.

Det förra förvirrades och den sednare förfördes, ty säg oss något godt, som man ej vill neddraga i stoftet, något mynt som ej förfalskas, något oskyldigt som man ej söker förleda.

Man lyssnade till farlige lärare och lärde sig utanlexor ur ännu farligare läror.

Man bestormades, eldades och bedrogs af en Blanqui’s, en Barbès’ vilda mod, en Louis Blanc’s skefva filantropi, en Proudhon’s olycksbringande snille.

Snart dånade stormklockan ånyo. Och färdige att gripa uti tågen voro genast de autokratiska agenternes maskerade klor och de royalistiska partiernas fina fingrar.

Den ena hälften af Paris stod rustad mot den andra, och der kämpades en strid, som icke heller har sin like i historien.

Endast Gud kan mäta det blod som göts, endast han kan räkna de tårar som föllo. Ve dem, som skola uppbära ansvaret för detta blod, dessa tårar!

Och hvilka olycksaliga följder för folken och menskligheten!

Frihetens ängel, stadd på färd genom verlden, hejdades, och blek blef gudinnans förr så lågande kind.

Förtryckets bojor, för hvilkas sista länkar jorden redan öppnat sig, rycktes upp och slamrade ånyo kring midjan af blödande folk.

Men allt gick dock icke förloradt.

Franska republiken stod, oaktadt orkanen, liksom hon ännu står, oaktadt intrigerna.

Hon är Damokles-svärdet öfver monarkernes hufvud. Visserligen fortgå ännu desse på den reaktionära banan, men de skulle aldrig våga det, om de icke hoppades på republikens snara undergång.

Men franska republiken kan ej falla, ty hon är det oumbärliga lifselementet för Frankrikes framtida ordning och lugn. Hon är, för att tala med Thiers, “den styrelseform, som minst söndrar Frankrike.“

Monarkerne, sedan de väl hunnit öfvertyga sig om omöjligheten att störta henne, skola af nödvändigheten göra mera än en dygd. De skola närma sig folken, uppfylla deras rättvisa anspråk och, i det de söka öfverbjuda republiken i vishet och mildhet, göra henne obehöflig i deras länder.

Ty göra de ej det, och göra de det icke i tid, då faller Damokles-svärdet, då ...

Ludvig Filips tron var ihålig och skör, var af glas. Men glaset duger förträffligt till spegel.

2.

Det var en dag, en af de sista i Juni månad 1848.

General Cavaignac, republikens diktator under striden och derefter dess president tills vidare, hade hemma hos sig ett större sällskap af herrar och damer.

Man började småningom hemta andan efter den vildaste af stormar. Men man dansade ej, ty ännu var marken slipprig af utgjutet blod, ännu för varm efter den utbrunna vulkanen.

Man talade dels om de olyckor man öfverstått och dels om mycket annat, ty fransmannen och fransyskan, vana vid stormande tidskiften, tala icke gerna om ett och detsamma.

Deras ögon äro ej skapade för eviga tårar, deras munnar ej för eviga sorgeqväden.

Deras lif är en oupphörligt fram och tillbaka löpande skala mellan stormljudet i Notre-Dame och näktergalens drill i Trianons lundar.

Den alvarlige värden, då föremålet för allas tacksamhet och beundran, hugnade hvarje gäst med några ord. Men ofta vände han mot salongs-dörren sitt ansigte, pålitligheten och äran målade på en botten af jern.

Generalen tycktes vänta ännu en gäst.

Ändtligen uppslogos salongs-dörrarne och en betjent anmälde:

“Monsieur Armand Cambon.“

Kunde det vara vår hjelte som generalen väntade? Så tycktes det åtminstone, att dömma af det sällsporda leende, hvarmed den annars så stränge krigaren emottog sin nye gäst.

Vår hjelte var något förändrad, men detta helt och hållet till sin fördel, ty hvad göra icke — kläderna.

Mobil-gardets enkla, men smakfulla officers-uniform, närmande sig mycket national-gardets, klädde utmärkt väl den vackre och välbildade unge mannen.

Det smärta lifvet, det höghvälfda bröstet och den breda skuldran fylde förträffligt den nätta vapenrocken, som i sin ordning icke heller vanpryddes af heders-legionens vackra band och kors.

Armand hade, sedan vi sist sågo honom, lagt sig till något som en qvinna vid första påseendet kanske skulle misstycka, men slutligen fullkomligt ursäkta, nämligen ett bredt och temligen färskt ärr tvärs öfver venstra kindbenet, vitnande om god klinga och god arm.

Värden tog officeraren vid handen och ledde honom fram i salongen in i en brokig ring af herrar i uniformer och damer i juveler. Det var för mycket guld och juveler äfven för en f. d. guldarbetare.

“Jag gör mig en ära af att för eder, mina ädle gäster, presentera denne unge hjelte“, började generalen. “Monsieur Armand Cambon är premier-löjtnant vid det tappra mobil-gardet. Men när jag förklarar att han är den tappraste vid sitt regemente, så gör jag honom en rättvisa, som ingen af hans kamrater skulle kunna eller ens vilja bestrida.“[7]

Sådana ord af sådana läppar betydde mycket. Ett sorl af öfverraskning genomsusade salongen. Det röda ärret på Armands kind syntes ej mer, ty hela hans ansigte var purpur.

Denna purpur skulle, tydligare än de blå ögonen, kunna tala för vår hjeltes moderliga ursprung från norden.

Fransmannen blir aldrig förlägen eller rodnar af blygsamhet för loford, de må gifvas honom af andra eller af honom sjelf åt sig sjelf.

Det är som det skulle så vara, tycker han. Men så tycka icke vi svenskar.

Ännu har i allmänhet blygsamheten sitt hem i våra bröst; ännu hänger hon sin purpurfana öfver våra kinder, antingen vi berömmas för något godt eller lastas för något ondt, och om också denna dygd hos mången endast är låtsad, så är likväl dess erkännande alltid en vinst för det goda, en seger för oskulden och en prydnad, som förhöjer värdet af den sanna förtjensten.

Ja, det finnes verkligen ett och annat, hvaruti norden öfverträffar södern.

Generalen fortfor:

“Med stora loford rekommenderad till mig af min ärade vän monsieur Lamartine, hvars beständiga ordonans han allt sedan Februari-revolutionen varit, har han tjenat under mitt befäl och stridt under mina egna ögon. Han har det gemensamt med sitt regemente, att hafva räddat hela samhället från den största fara. Men hvad samhället särskildt har honom att tacka för, är, att den mest produktiva delen af Paris i denna stund icke ligger i aska och tusentals förvillade varelser begrafne derunder.“

Nu var det tyst i salongen, men det var en tystnad af förvåning och beundran.

“Faubourg S:t-Antoine innehades af Blodröda Fanan, detta förtviflade samfund, hvarom vi alla hört talas“, yttrade generalen, “och dess chef, den vilde Simon, hade svurit att förr dö än gifva sig. Förgäfves hade min vän och vapenbroder Lamoricière beskjutit barrikader, höga som husen och fastare än dessa. Det återstod mig ej annat än sätta eld på de tätast befolkade qvarteren i Paris med dess alla fabriker och verkstäder. Bomber och beckkransar voro i ordning, och jag hade redan kommando-ordet på tungan. Då anlände Armand Cambon i spetsen för sitt kompani. “Trösta min gamle far, ty jag dör, om jag ej segrar!“ ropade han till mig och stormade barrikaden. Hans kompani, värdigt sin anförare, följde honom; men ganska få hunno barrikadens spets. Snart såg jag min tappre löjtnant i strid med den vilde Simon, och begge partiernas kämpar sänkte sina vapen, liksom för att åskåda detta förfärliga envig. Det var ett envig emellan den trefärgade fanan och den röda, värdigt den förras ära och den sednares hemska förtviflan. Slutligen sjönk den röda fanan, och Simon rullade med klufvet hufvud utför barrikaden. Insurgenterne sträckte genast vapen, liksom hade hela motståndet koncentrerat sig i anförarens person, och faubourg S:t-Antoine var räddadt.“

“Jag tog heders-legionen från mitt bröst och fästade den vid segrarens“, fortfor generalen med djup rörelse; “den unge hjelten tog korset, kysste det och ropade: “Ack, hvad detta skall glädja min gamle far!“ och sonen helgade med sina tårar hvad krigaren eröfrat med sitt blod. Jag vet icke hvad jag mest skall beundra antingen krigarens fabulösa mod eller den sonliga kärleken, som midt i segerns och belöningens berusande ögonblick har ögon endast för en faders glädje.“

Generalen gjorde ett uppehåll. Det fanns i denna stund intet torrt öga i den stora salongen.

Det var i synnerhet ett par blå ögon, som genast vid Armands inträde i salongen hade fästat sina blickar vid hans ansigte och sedan icke tagit dem derifrån.

Detta ögonpar, än lysande af hänryckningens glans och än tindrande af tårens, tillhörde en ung dam, strålande af behag och diamanter.

Denna dam hade plats emellan tvänne äldre fruntimmer, hvilka med förundran och oro lyssnat till sin unga grannes utrop, under det att generalen förtäljde Armand Cambons sista hjeltebragd.

“Ni känner då den unge officeraren?“ frågade den ena af dem.

“Jag skulle icke känna honom!“ utropade den yngre; “ack, om generalen visste allt hvad jag vet om honom! ... hvad skulle han ej då kunnat säga! ... Hvilken man! hvilken hjelte!“

“En rask man onekligen,“ medgaf den äldre, “och äfven ett ganska fördelaktigt yttre ... Men att bli så entusiasmerad som ni ...“

“Jag kan aldrig bli det för mycket.“

“Det är en lycka att hertig d’Arlenton icke hör er.“

“Hvarför?“

“Hertig d’Arlenton som gör er sin kur?“

“Ack, hvem har någonsin tänkt på hertig d’Arlenton!“

De begge äldre fruntimren betraktade sin unga granne nästan med bestörtning. Vara entusiasmerad för en man af folket och icke tänka på en hertig, hvilken likväl, efter hvad som påstods, hade i sina ådror några droppar af konungars blod!

“I himlens namn, lugna er, hertiginna!“ varnade den andra af de äldre; “det är för mycket, alldeles för mycket, äfven om det vore sjelfva den store Condé.“

“Jag hade velat fästa denne man vid Paris,“ började ånyo generalen, “ty en arm och ett hjerta som hans äro oskattbara i en tid af vådor ... Men han har sjelf enträget begärt ett befäl i Afrika, och det är derför jag velat begagna mig af detta tillfälle för att, såsom ett bevis af Frankrikes tacksamhet och min högaktning, i allas närvaro tillställa honom denna fullmakt såsom kapten vid första jägar-regementet, hvilket om åtta dagar är marschfärdigt till Algeriet. Jag lyckönskar det kompani, i spetsen för hvilket han lemnar oss, och det skulle alls icke förvåna mig om nuvarande kompani-chefen en dag återkommer i spetsen för ett regemente, ja till och med för en brigad. Lycka till, kapten Armand Cambon!“

Generalen lemnade derefter fullmakten åt den nye kaptenen, hvilken öfverhopades både med loford för sina redan utförda bragder och med lyckönskningar till de nya, som Cavaignac förespått. Alla syntes öfvermåttan glada öfver den tappre officerarens befordran.

Men hon, hvilken nyss betitlades såsom hertiginna, delade icke de öfriges glädje.

“Han vill lemna Paris,“ utbrast hon bleknande; “gå till Algeriet, till Afrika ... o himmel!“

Vid dessa ord lemnade hon sitt förvånade sällskap.

Emellertid hade vår och dagens beprisade hjelte gått snart sagdt hand ur hand genom hela det lysande sällskapet. En hvar hade haft ett ord och en handtryckning för honom.

Sedan han på detta sätt gått laget om, blef han ändtligen lemnad i fred, och man började derefter ett samtal om medlen till upphjelpandet af Pariser-teatrarnes dåliga affärer, samt huru man skulle förskaffa sig en ny italiensk scen, för att på något angenämare sätt än hitintills, fördrifva återstoden af saisonen.

Man ville ha Julia Grisi, Rubini och Lablache tillbaka från London, dit de flyktat för revolutionen. Man hoppades äfven att Jenny Lind ändtligen skulle komma, för att med sina toner lifva det halfdöda Paris.

Armand, som tyvärr icke hade något förslag i den vägen att afgifva och icke heller fann sig intresserad af de andras, drog sig ur salongen, och som han händelsevis i ett mindre kabinett fann en liten kåsös ledig, tog han plats deruti, för att ostörd studera sin kaptens-fullmakt, en lektyr, som borde vara den angenämaste i verlden, i synnerhet för en menniska, som endast varit löjtnant i fyra veckor.

Men icke desto mindre halkade kaptenens ögon som oftast ur fullmakten och stirrade på gud vet icke hvad. De stirrade på kullerstolar och fåtöljer, utan att, till föga heder för tapetseraren, undersöka om de voro öfverdragna med kalikå eller sidendamast.

Det är ofta med menniskans blickar som med månens: kallt stirra de på allt, utan att fästa sig vid något.

Helt annat är det med solens strålar, ty dessa lemna åtminstone värman qvar.

Armand blef hastigt mycket varm, ty han hade fått solen mitt i ögonen, fastän det var sent på aftonen och kabinettet endast belystes af vaxljus. I Paris räcker Junidagen blott till klockan nio.

Men den olycklige hertig de Beaudreuil’s lyckliga enka hade inkommit i kabinettet, och det var henne vår hjelte fått i sina ögon, oberäknadt att han redan förut hade henne i både hufvud och hjerta.

Armand reste sig från kåsösen, ty man sitter ej inför en hertiginna, så framt hon icke är konstnär och det faller henne in att för fem francs i timmen begagna en arm syndares hufvud till modell. Men det skall icke vara ett dåligt hufvud, som betalas med fem francs i timmen.

Armands hufvud passade nog till modell, och hertiginnan var, såsom vi veta, en konstidkande hertiginna. Men general Cavaignacs kabinett var ingen atelier för det slags artister, hvarom här är fråga.

Hans atelier framställer visserligen batalj-stycken både på Afrikas fält och Paris’ gator, och sådana, att icke ens Horace Vernet skulle göra dem efter. Men bevare oss Gud för hans penslar och färg och i synnerhet för att bli hans modeller!

Det var icke för målarkonstens skull som hertiginnan instält sig i kabinettet.

“Låtom oss taga plats här och tala en stund med hvarandra“, sade hertiginnan och satte sig i kåsösen, som var lagom för två.

Kapitenen vid jägar-regementet n:o 1 blef n:o 2 i kåsösen; men mot en hel armé i mellangift skulle han icke velat byta nummer.

“Jag behöfver icke förklara, hur innerligt jag deltager i er lycka och ära“, fortfor hertiginnan; “men när ni vid emottagandet af ert välförtjenta hederskors njöt af er gamle fars glädje, glömde ni att på samma gång föreställa er min.“

Det lät nästan som ett slags afund mot invaliden i Bicêtre.

“Vågade jag väl föreställa mig det!“ svarade kaptenen.

“Ni är något egoist, min bäste kapten,“ sade hertiginnan, “ty ni vill ensam tänka och handla godt ... äfven är det något orättvist att anse mig för en känslolös varelse.“

“Af nåd, madame, tyd ej mina ord på detta sätt, ty, vid Gud, sådan var ej min mening.“

“Jag vet det nog,“ yttrade hertiginnan med mildhet och liksom ångrande sin förebråelse, “jag vet ju att ni är lika anspråkslös och blygsam som tapper och oförskräckt ... Kanske hade ni ändå skäl att förebrå mig något; men långt aflägsnad från Paris under de förflutna olyckliga månaderna, fann jag icke något tjenligt tillfälle, att lemna er underrättelse om mig ... Jag har dock följt er med uppmärksamhet och allt hvad jag hört om er har rättfärdigat min goda tanke om er, har ökat min ... Men det är icke om mig jag vill tala, det är om er, om er framtid ... Jag hör att ni vill lemna Paris för att gå till Afrika.“

“Ja, madame.“

“Hvarför? ... har ni ej ära nog?“

“Sorglig ära!“ svarade Armand. “Hvart loford, generalen nyss gaf mig, var ett stygn för mitt hjerta ... Hvarje sten i Paris talar om en broders blod.“

“Ni tycks ångra den stora tjenst ni likväl gjort det allmänna?“

“Nej, långt derifrån, madame, ty en enda dags anarki hade varit frihetens graf för årtionden ... Men jag beklagar djupt så många förvillelser, och bittert begråter jag så många tappre mäns död.“

“Jag förstår er“, sade hertiginnan, “jag förstår att ni ej kan trifvas i Paris ... Men Frankrike är ju stort ... hvarför vill ni till Afrika?“

“Jag har, utan att jag ens tänkt derpå, blifvit inkastad på den militära banan, och en gång der, måste jag framåt.“

“Och framåt skulle ni gå, jag är öfvertygad derom, utan att behöfva höra det af er eller af generalen ... Men det ligger många grafvar emellan kaptenens och generalens epåletter och bland grafvarne lika möjligt er egen.“

“Det är sannt, madame ... men jag bäfvar mindre för egen graf än för andras.“

“Ni reser då till Afrika för att dö?“

Armand teg.

“Jag hade icke kunnat föreställa mig det“, fortfor hertiginnan; “en man i blomman af sin ålder och med er förmåga att gagna fäderneslandet skulle redan vara mätt på lifvet? ... Förlåt, men jag känner icke igen Armand Cambon.“

“Ack, jag känner knappast igen mig sjelf“, svarade Armand; “under de förflutna månaderna har jag blifvit gammal, mycket gammal ... det är som hade min själ redan grånat, det är som hade jag icke mera något att lefva för.“

“Och ... och er far som ni älskar så mycket?“

“Min far? min gode, min ädle far! ... han är krympling, min arme far ... men han är yngre än sin son ... Af nåd, hertiginna!“ tillade han, resande sig upp, “tillåt mig taga afsked ... man söker er i salongen, ty det är gifvet, att man skall sakna er der ... och man undrar säkert öfver ...“

“Hvad?“

“Att ni sitter här, madame.“

“Jag kan icke förbjuda någon att undra“, sade hertiginnan; “men jag tillåter ingen att meddela mig sin undran ... Var god och återtag er plats, kapten Cambon.“

“Omöjligt“, framhviskade Armand, kastande i detsamma en skygg blick på en ung elegant herre, som steg in i kabinettet och verkligen tycktes söka någon.

“Ni hörde ej, kapten, att jag bad er sitta ned“, yttrade hertiginnan högt och nästan befallande, men utan att hugna den nykomne med en enda blick.

Armand sjönk nästan mekaniskt tillbaka i kåsösen.

Den unge eleganten fortsatte sin vag genom kabinettet och försvann, sedan han funnit hvad han sökt, men icke fått hvad han funnit.

“Hvarför bleknade ni vid åsynen af denne man?“ frågade hertiginnan småleende.

“Jag skulle ha bleknat?“ stammade dagens hjelte.

“Kände ni honom?“

“Jag ... jag tror att det var den unge hertig d’Arlenton“, svarade Armand, mycket beklämd om hjertat.

“Och Armand Cambon, den tappraste bland tappre, skulle blekna för en hertig d’Arlenton?“

Armands utseende i denna stund jäfvade verkligen hans hjeltenamn.

“Så har då detta rykte äfven kommit till era öron“, sade hertiginnan. “Jag är ej missnöjd med att ni följt mig med uppmärksamhet; men att ni blott lyssnat till de falska ryktena, det tycker jag icke om.“

“Ack, hertiginna!“ utbrast kaptenen.

“Armand! om ni vill visa mig ett prof på er tillgifvenhet, så nämn mig ej med denna titel ... jag har aldrig älskat den och kommer icke heller att göra det.“

Armand drog en suck, liksom hade en barrikad ramlat från hans bröst. Men det är också ovanligt att ett fruntimmer försmår den kanske mest pikanta titel i kristenheten.

“Jag hade en bättre tanke om er afsigt med färden till Afrika“, började hon ånyo, “och jag skall helt oförstäldt meddela er den ... Jag tänkte nämligen, att ni ville dit, för att genom nya bragder och högre befordringar närma er den qvinna, som ni älskar.“

Armand betraktade sin dam med obeskriflig förvirring.

“Ni trodde att ni endast på detta sätt kunde bli henne värdig“, fortfor hon, utan att låtsa märka hans förvirring; “men som jag mycket väl känner den ni älskar, så kan jag äfven säga er hvad hon tänker i denna sak ... Hon tänker, att er ära icke blir större derigenom, att er oemotståndliga arm slår ned ett eller annat dussin af de arme Kabylerne, som, oss veterligen, icke gjort något värre än försvarat sin tro och sitt land ... Icke heller skulle hon skatta sig särdeles lycklig af att resa till Afrika enkom för att lägga en krans på er graf i gud vete hvilken öcken af denna föga behagliga verldsdel ... Dessutom skulle hon, i fall hon ville vara uppriktig, säga, att ert ansigte är alltför hyggligt, för att bli en probersten för Morernas sablar, och att ni derför kunde vara belåten med hvad ni redan fått ... Armand!“ tillade hon med ömhet, “hvar hade ni mitt krucifix den dagen ni fick den der rysliga blessyren?“

“Ack, jag har alltid burit det på mitt bröst!“ utbrast Armand, nästan svindlande af lycksalighet; “det är en gåfva, madame, som skyddat mitt lif och upprätthållit mitt mod.“

“Låt mig tro att denna talisman skyddat ert lif, men för ert mod behöfdes den icke ... Ni bar den ej, när ni som en skyddande ängel sväfvade omkring mig; ni bar den ej vid ert bröst, när ni räddade mig från den rysligaste olycka, som någonsin hotat en värnlös qvinna ... ja, Armand, ni har varit allt för mig, oförliknelige man, redliga, trofasta hjerta! ... och den dag jag glömmer det, den stund jag icke är allt för er, då ... då ... O, hur underligt styr ej Gud till i denna verlden! underligt, men alltid på sistone godt! ... Ack, min vän ...“

Adelaïde gömde sina tårade ögon i den lilla spetsduk hon hade i sin ena hand, under det att hennes andra sökte och mötte den unge mannens.

“Således farväl med Afrika!“ ropade hon nu, strålande af glädje, “vid dess brända kust blomma inga lycksaliga öar ... Men nu måste ni lyssna till mina ord och äfven följa dem, ty ännu är jag er enväldiga herskarinna.“

“Alltid, alltid min enväldiga herskarinna!“ utlofvade vår hjelte, ty hvad lofvar man ej i dylika ögonblick?

“Uppriktigt sagdt, förlorade jag också ogerna mitt välde öfver er“, yttrade Adelaïde; “men hör nu och lyd!“

Frihetskämpen, nu slaf, teg, drömde och lydde.

“I morgon klockan tio inlemnar ni er ansökan om afsked icke blott från kaptenen, utan från hela arméen, ty det gäller att lemna Paris, ja Frankrike på ett, kanske två år ... Men klockan tolf tager ni med er tvänne af era mest ansedda vänner och möter mig ...“

“Hvar? hvar?“ frågade Armand med hämmad andedrägt.

“Hos mairen i första arrondissementet“, svarade Adelaïde.

Slafven ville ned på sina knän. Men den enväldiga befalde honom dröja dermed till ett lämpligare tillfälle.

“Emot vanan tänker ni i denna stund mera på er sjelf än på mig“, anmärkte Adelaïde; “ni tänker icke på att äfven jag en gång vill bli lycklig och att jag vet hvar jag har min lycka. Hör ni det, egennyttiga menniska!“ tillade hon med ett förtjusande småleende, “jag har valt er framför alla andra, emedan jag vet, att jag vid er sida blir den lyckligaste hustru på jorden ...“

“O min gud! kommer ni ihåg Luxembourgs galleri?“ fortfor hon. “Minnes ni riddaren Roderik, vidundret och Angelica fjettrad vid sin klippa? ... Kom, min riddare! ni har fält vidundret, och Angelica väntar er ... Bjud nu armen åt er dam och ledsaga henne ut i salongen ... Man skall afundas henne eröfringen af dagens hjelte ... och kanske är det äfven något man skall afundas er“, slutade hon med detta fina och oemotståndliga koketteri, som är fransyskan så eget.

Men att klandra fransyskan för hennes koketteri, är detsamma som att klandra blomman för det hon öppnar sina blad eller diamanten derför att han återkastar solens strålar.

Armand Cambon, den hänryckte, den öfverlycklige, förde sin dam ut i salongen.

Adelaïde hade haft rätt i ett fall, men orätt i ett annat.

Fastän hon höll dagens hjelte under armen, var det likväl kanske ingen som afundades henne denna stora ära, men deremot säkerligen många som afundades kaptenen hans sista eröfring.

Géronnières stora förmögenhet hade visserligen, till följd af revolutionen, mycket hopsmält; men af de tio millioner, som likväl återstodo, voro minst 9⁹⁄₁₀ alldeles för mycket för en ung man, som icke gjort annat än räddat faubourg S:t-Antoine.

Ingen begrep, huru enkan efter en hertig kunde falla på en så besatt idé.

Den som likväl mest, ehuru utan ringaste afseende på millionerna, sörjde öfver ifrågavarande idé, var den ädle grefve de Vandeul, som mycket värderat hertiginnan de Beaudreuil, men omöjligen kunde öppna sin salong för madame Cambon.

Dock berättas det, att när madame Cambon, efter två års vistande utrikes, återkommit, jemte sin man och en liten son med blå ögon, fast utan rättighet till hertig-titeln, så hade den bleka Diane vistats några månader på ett slott i Provence, tillhörigt och bebodt af pensions-vännen Adelaïde.

Under denna tid hade Diane till sina höga föräldrar i faubourg S:t-Germain skrifvit flere bref, innehållande de mest förledande skildringar af f. d. hertiginnans lycka och af monsieur Cambons oöfverträffliga egenskaper både som make och vinodlare, samt äfven ett och annat om en invalid på träben, hvilken redan lärt den lille Armand Eugène exercera med sabel och musköt samt sjunga “le crédo républicain.“

Grefve de Vandeul och hans grefvinna skakade bekymmersamt på sina hufvud, men påskyndade likväl icke sin dotters hemresa, ty luften i Provence är mycket helsosam för sjukliga, och dessutom kunde nutidens oroliga idéer icke gerna vara farliga för en varelse, hvars hela lycka slumrade i grafven och hvars enda hopp hvilade på den.

[1] Bysättningshäkte i Paris.

[2] Paris eger, såsom läsaren hör, äfven en gata med namnet Stockholm och hvilken är belägen inom den nordligare delen af staden icke långt ifrån barrieren. Rue de Stockholm korsas af rue de Rom, hvilket är föga protestantiskt. Den löper i nästan jemn sträckning med rue de la Bienfaisance och rue de Tivoli, hafvande dem på hvar sin sida. Man skulle således kunna säga, att Stockholm ligger midt emellan filantropien och nöjet samt korsas af Rom.

[3] Vid katolska kyrkans jubiléer kunna biskoparne utdela aflat, men allra högst på 40 dagar, hvilket vill säga: 40 dagars befrielse från skärselden. Men jesuiterne, som hafva sig större makt förlänad från himlen, kunna gifva en fullkomlig befrielse derifrån.

[4] Den 1 Februari innevarande år upplästes i national-församlingen ett betyg, utfärdadt af doktor Gosselet, en af Frankrikes berömdaste läkare samt föreståndare för hospitalerna i Lille, hvaraf vi ordagrannt meddela följande utdrag:

“Il meurt, avant la cinquième année, un enfant sur trois naissances dans le royal (le beau quartier), 7 sur 10 dans les rues réunies, et, dans la rue des Etaques considérée seule, c’est, sur 48 naissances, 46 décès avant trois ans que nous trouvons! A ce fléau, il faut une barrière; il faut qu’en France on ne puisse dire un jour comme à Manchester, que sur 21,000 enfants, il en est mort 20,700 avant l’âge de 5 ans! En attendant, nous ne cesserons de répéter: là, à deux pas de vous, dans la demeure de l’ouvrier, sur 35 enfants, un seul peut atteindre la cinquième année!“

National-församlingens majoritet — de välfödde och långlifvade inom S:t-Germain — voterade likväl dagordningen “pure et simple“, d. v. s. lade betyget utan vidare afseende till handlingarne, på tillstyrkan af Montalembert, helgonens vän och kyrkans beskyddare.

[5] Tobaks-monopoliet inbringar Frankrike årligen 96 millioner francs i ren behållning. Det är således en skatt, som utgår utan krångel och utmätningar. I allmänhet hafva konsumtions-skatter denna fördel med sig.

[6] Det är klart, att vid en resa i utlandet mycket här hemma skall vid jemförelsen förlora sig, så framt man icke helt och hållet är förblindad af förkärlek för sitt. Men hvad som aldrig förlorar sig är Stockholms herrliga slott. Det är mindre än de flesta vi sett, men öfverträffar dem alla icke blott genom läget, utan äfven genom renheten i stil och harmonien i proportioner. Det går enligt vårt omdöme åtminstone, till och med öfver sjelfva Louvern, som likväl varit dess förebild och äfven är mycket större.

[7] Mobil-gardet, som ej bör förblandas med national-gardet, bestod till det mesta af ynglingar vid 16 till 17 års ålder, alla tillhörande den lägsta samhällsklassen. Detta garde, som bildades under loppet af Mars månad 1848, upplöstes af general Chargarnier derpåföljande år.