*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 48750 ***

ELIAS LÖNNROTS SVENSKA SKRIFTER

I. Uppsatser och öfversättningar


Utgifna av

Jenny af Forselles


Skrifter utgifna af
SVENSKA LITTERATURSÄLLSKAPET I FINLAND
LXXXVII.



Helsingfors 1908.
Tidnings- & Tryckeri-aktiebolagets Tryckeri.





INNEHÅLL:

 Förord.

 Om finnarnes magiska medicin.
 Sampo.
 Tre ord om och ur finska fornsången.
 Ridvala Helka.
 Björnfesten.
 En finsk berättelse.
 Finsk ballad.
 Petter Kettunen.
 Några nyare finska runoförfattare.
 Om närvarande tids poesie hos finska allmogen.
 Om finska ordspråk och gåtor.
 Om den nya under arbete varande Kalevala edition.
 Anmärkningar till den nya Kalevala upplagan.
 Nionde runon i Kalevala.
 En finsk runas öde.
 Finska runor.
 Klaus Kurck och liten Elin.

 Några ord om finskans, estniskans och lappskans  inbördes förhållande.
 Om ursprunget till finnarnes Hiisi.
 Die Grundzüge der finnischen Sprache mit Rücksicht auf den
    Ural-Altaischen Sprachstamm, von H. Kellgren.
 Finsk litteratur.
 Förord till Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.
 Psalmografi.
 Några ord om spirituösa och nykterhetsföreningar.

 Fotnoter.




FÖRORD.


År 1902 beslöt Svenska Litteratursällskapet fira hundraårsminnet af
Elias Lönnrots födelse med att utgifva en samling af hans svenska
skrifter. Af detta verk utsändes härmed det första bandet, upptagande
större och mindre uppsatser och öfversättningar. Härvid hafva sådana af
rent lingvistiskt innehåll, såsom afhandlingen "Om det nordtschudiska
språket", 1853, "Bidrag till finska språkets grammatik", Suomi 1841,
vidare minnestalet öfver A.J. Sjögren i Finska Vetenskapssocietetens
akter, b. IV och några recensioner af mindre intresse uteslutits.
Materialet har ordnats så, att främst ställts folkloristiska uppsatser
jämte öfversättningar i bunden form, hvilka närmast tyckts ansluta sig
till dessa; därefter följa uppsatser i filologiska ämnen samt sist
några artiklar, som ej kunnat hänföras till någon af dessa grupper. Vid
publiceringen har originalets ortografi och interpunktion följts.

Inledning, person- och sakregister jämte andra orienterande
förteckningar skola bifogas följande band, som skall innehålla bref och
dagboksanteckningar.

_Jenny af Forselles_.




Om finnarnes magiska medicin.[1]

Finska Läkare-sällskapets Handlingar 1842.


Lönnrots i noten omnämnda gradualafhandling, utgörande endast
14 sidor liten 8:o, föregås af ett så lydande förord:

Följande Beskrifning af finnarnes magiska medicin är ett utdrag ifrån
en större afhandling, som jag i detta ämne sammanskrifvit och först
ämnade utgifva. Att jag sedermera ändrade denna föresats härrörde af
följande omständigheter: först medgaf icke tiden, att så fullständigt,
som sig bordt och jag önskat, utarbeta detta ämne och för det andra
blef jag allt mer och mer, ju längre jag sysselsatte mig med arbetet,
öfvertygad derom, att ämnet egentligen borde afhandlas i sammanhang med
läran om magien i allmänhet och den finska magien i synnerhet. Derföre
ansåg jag vara rådligast, att nu till en början lemna endast detta
korta utdrag.

Jag har anfört här hvad jag genom flerårigt umgänge med allmogen på
åtskilliga orter i Finland och ifrån de bekanta folkrunorna funnit till
saken hörande. Dessutom har jag begagnat Porthans _Diss. de Poësi
Fennica_, Aboæ 1766-1788 och densammas _Diss. de Fama Magiæ Fennis
Atributæ_, Aboæ 1789, Lencqvists _Diss. de Superstitione Veterum
Fennorum_, Aboæ 1782, och Gananders _Mythologia Fennica_, Åbo 1789,
jemte dervid af Adjuncten von Becker gjorda Anteckningar (M:scr.).

Det förefaller troligt att den i Finska Läkaresällskapets Handlingar
tryckta afhandlingen till allt väsentligt öfverensstämmer med denna
redan 1832 omnämnda, riktad med rön, af hvilka en del återfinnas i
dagboksanteckningar från de mellanliggande åren.

Menniskan var i begynnelsen närmare förenad med Gud än sedermera, då
årtusenden aflägsnat henne ifrån detta sitt ursprung. Den omedelbart
ifrån Guds allvetenhet härstammande, i henne nedlagda kunskapen, eller
fröet till kunskap, varande ifrån början någonting helt, har under sin
utveckling till kunskapens träd förlorat sig i mångfalldiga grenar.
Kunskapen har väl derigenom, i stället att först hafva varit en,
blifvit mångfalldig, men har i och med detsamma aflägsnats ifrån sitt
ursprung, lika som en gren, ju mera den växer, i samma mon aflägsnas
ifrån stammen. Men icke utgrenar sig stammen endast åt höjden, en
mångfalldigt slingrande utgrening går derjemte åt en motsatt rigtning,
åt djupet. Lika så kunskapen: ifrån det ursprungliga har den hos
menniskan tagit tvenne motsatta rigtningar, den ena åt höjden,
kunskapens dagsida, den andra åt djupet, kunskapens nattsida. Dessa
hvarannan motsatta sidor eller hälfter (poler) utgöra den menskliga
kunskapssferen i dess helhet, och ensidig är all kunskap, som utgår
endast ifrån den ena af dessa två sidor. -- Till nattsidan af
kunskaperne räkna vi alla genom aningar, ingifvelser, drömmar,
visioner, erhållna föreställningar, då deremot regionerne uti
kunskapens dagsida äro sinligheten, förståndet och förnuftet; och begge
hafva de i och för sig en lika positiv betydelse.

Oriktigt har man derföre alltförmycket nedsatt nattsidans innehåll och
ansett t.ex. drömmarne, i afseende på kunskapen, stå ungefär i samma
förhållande till dagsidan, tankarne under det vakna tillståndet, som
månens ljus har till solens. Drömmarne äro icke något återsken eller
någon reminiscenz af tankarne, ej heller sysselsätter sig sinligheten
af endast vana under sömnen. De äro lika primitiva som tankarne
sjelfva, och med samma skäl, som man påstår, att drömmarne äro en
reminiscenz af tankarne under det vakna tillståndet, kunde man yrka
motsatsen. Likasom sömnen är för lifvet en lika vigtig sak som vaka, så
äro drömmarne för kunskapen lika betydelsefulla som tankarne. Ingen
åtskillnad till rangen äger således rum emellan kunskapens dag- och
nattsida. Då likväl dessa begge stå uti vexelförhållande till
hvarandra, så kan, likasom i andra sådana förhållanden, äfven i detta,
den ena hälften eller sidan blifva rådande uppå den andras bekostnad.
Forntiden hämtade ofta sina djupaste kunskaper ifrån nattsidan, uti
drömmarne, och samma förhållande äger ännu i denna dag rum hos obildade
menniskor. Men vanligtvis har dagsidan varit den öfvervägande och på
ett egoistiskt sätt förklarat sig för sjelfherrskarinna. Sin
tvillingssyster, nattsidan, har hon dels icke erkänt eller, om hon
någon gång kunnat förmås dertill, så förhäfver hon sig öfver den
frikostiga utstyrsel, som hon efter sin inbillning lemnat den
förskjutna, en frikostighet, förutan hvilken denna ej kunde ega
bestånd. Men sin älsklingsson, förnuftet, upphöjer hon på
herrskare-thronen, der denne i sin inbillade höghet förnöter tiden
med att förgapa sig i sig sjelf och anställa vidlyftiga reflexioner
öfver sin både höjd, bredd och tjocklek.

Så har kunskapens dagsida egenmäktigt upphöjt sig och derigenom
aflägsnats ifrån sitt upphof, den ursprungliga kunskapen. Menniskan
fortsätter ännu ett syndafall, då hon tror sig genom frukten af
kunskapens träd, genom det speculerande förnuftet, blifva såsom Gud
allvetande; men i stället att derigenom komma Gud närmare, aflägsnas
hon endast, lik våra första föräldrar, ifrån Honom. Den ursprungliga,
ifrån Gud omedelbart utgående kunskapen förekommer numera sällan,
kanske aldrig, ren och ostörd hos menniskan, emedan de omständigheter,
hvilka gynna den, så sällan inträffa. Dessa äro för öfrigt ganska
olika. Antingen äger ett sådant förhållande rum emellan de hälfter
eller sidor, hvaruti denna kunskap afsöndrat sig, att ingendera af dem
vunnit för stark öfvervigt, då de båda äro i det ursprungligas
grannskap; eller framkallas af den enas för starka öfvervigt en
starkare motsträfvan hos den andra, hvarigenom begge motsatserna
försvagas i det de bekämpa hvarandra. Under begge dessa förhållanden
åter-framträder det ursprungliga, ehuru mer eller mindre stördt af dess
sönderfallne hälfter, differenserna. Det förra förhållandet återfinnes
hos menniskor, de der ännu ej alltförmycket aflägsnat sig ifrån
naturtillståndet, det sednare träffas hos menniskor, hvilka uteslutande
och längre riktat sin uppmärksamhet förnämligast åt kunskapens dagsida.

Men ännu framträder det ursprungliga dagligen, då under kunskapens
periodiska lif den ena sidan öfvergår till den andra, då kunskapen,
efter att hafva fulländat sin nattliga bana, åter upphöjer sig till den
dagliga hälften af sin eviga cirkelgång, äfvensom då han, efter
genomlöpandet af denna, ånyo sänker sig till den nattliga. Vid dessa
öfvergångspunkter inträffar, hvad poeten säger om ljusets och mörkrets
beröring:

    "Det är ej dag, det är ej natt,
    Det väger mellan båda."

Detta vägande är en afbild af det ursprungliga, och ju närmare den
uppgående tiden är till denna öfvergångspunkt, dess mindre är
åtskillnaden emellan de motsatta sidorna. Så står solen om morgonen och
aftonen vid horisonten tydligast för vårt öga, men vid middagsstunden
se vi endast strålarne af henne.

Uti denna dag- och nattsidans närhet och beröring med hvarandra bör
Magiens i allmänhet och således äfven den medicinska magiens första
ursprung sökas. Magien, såsom kunskap betraktad, är ingenting annat än
den ursprungliga kunskapen sjelf hos menniskan, såsom objectiv
uppfattad af kunskapens dagsida. Det var den ursprungliga kunskapen som
påminde de första menniskorna om det förhållande, uti hvilket deras lif
stod till de öfriga lifsföreteelserna och till urlifvet sjelft, hvars
uppenbarelseformer desse äro. Hade detta förhållande någongång afvikit
ifrån den för detsamma utstakade normen, så visste de genom den
ursprungliga kunskapens ledning, huru det normala kunde återställas.
Sedermera begynte den härledda, ifrån den ursprungliga sönderdelade
kunskapen att reflectera öfver det förfarande, som dervid ägde rum,
upptecknade till minnes de särskilda methoder, hvarigenom sjukdomen
blifvit aflägsnad och helsan återställd, vidtog ex analogia andra och
gjorde allahanda rön. Detta ledde till erfarenhets-medicinen
(förstånds- eller förnuftsmedicinen, hur man vill benämna
den). Ju längre detta fortsattes och ju mera överensstämmande
erfarenhets-medicinen var med den kunskapssida, som hos menniskan
blifvit rådande, med förståndet och förnuftet, dess större betydelse
ernådde densamma. Den ursprungliga magiska medicinen deremot aftog i
vigt och betydelse ju mera den blef vanställd med allehanda fremmande
tillsatser; slutligen misskändes den aldeles och bannlystes. Nu hade
erfarenhets-medicinen tillgripit sig det materiella, som af den
ursprungliga magien till helsans återställande blifvit användt, och
förklarat det för sin tillhörighet. Hvad hon åter icke kunnat gripa och
följaktligen ej heller begripa, det psychiska, det förkastade hon; och
förkastade icke endast, utan förnekade det helt och hållet, för att
dymedelst, sedan den andra blifvit beröfvad allt, göra sig till
sjelfherrskarinna. Man åtskilde sålunda från hvarannan det materiella
och ideella (somatiska och psychiska), så att man icke mer visste huru
de kunde förenas. I stället att utgå ifrån det båda förenande
fundamentala, hvaraf de blott äro olika yttringar, uppfattade man just
dessa yttringar såsom det gifna och byggde uppå dem. Bryggan som skulle
förena dem lyckades väl något stycke ifrån stränderna, men hvad som
öfversteg ett visst djup, ramlade efterhand. Att det materiella kunde
verka uppå det materiella, medgaf man och nekade ej heller det
materiellas inverkan uppå det psychiska, om man också icke kunde rätt
förstå, huru dervid tillgick, men motsatsen, då den, efter den
ensidighet hvarifrån man utgick, var obegriplig, förklarades för en
orimlighet. Man förbisåg i allmänhet, att samma inflytelse, som det
materiella har uppå det materiella, har det psychiska uppå det
psychiska, och såsom det materiella utöfvar en secundär inflytelse uppå
det psychiska, så utöfvar ock det psychiska en secundär inflytelse uppå
det materiella.

Sedan nu erfarenhets-medicinen, genom tillgripande af den ursprungliga
magiens materiella sida, åstadkommit en söndring deruti, uppkom af
densamma en härledd magie, som, gående ut på helsans återställande,
råkade i opposition med erfarenhets-medicinen. Det är denna härledda
magiska medicin (hvartill äfven Animal-magnetismen hörer), som man
sedermera vanligen kallat magisk medicin eller medicinsk magie. Dess
grundbetydelse återfinner man i det psychiskas inflytande, primärt uppå
det psychiska och secundärt på det materiella. I afseende på den
ursprungliga magiska medicinen, eller som jag hellre ville nämna den,
medicinen i dess ursprungliga betydelse, intager hon samma rang och
betydelse som erfarenhets-medicinen. Åtskilliga författare, isynnerhet
sednare tiders, som insett detta, hafva ock bjudit till att
återupphjelpa den magiska medicinen och anvist densamma dess rätta
plats; men alltid hafva de haft och hafva ännu häftiga motståndare af
män, som förfäkta erfarenhets-medicinens uteslutande privilegium.
Striden bör och kan dock icke slutas, förrän medicinen åter erkänt och
upptagit den förskjutna dottren, hvilken redan nog länge irrat omkring
hos folkslag, de der ännu icke hunnit nog aflägsnas ifrån den
ursprungliga kunskapen för att helt och hållet förskjuta henne. Att
närmare förfölja spåren af den landsflygtiga hör till den medicinska
magiens historia. Huru hon fordom var upptagen i Egypten, Grekeland och
Italien, finner man beskrifvet uppå flerfalldiga ställen hos den tidens
författare. Uti Palaestina florerade hon såväl under som för och efter
Frälsarens tid. Af nyare folkslag äro i synnerhet Finnarne beryktade
för sina insigter i magien. Då likväl, ehuru äfven namnkunniga
författare vidrört ämnet, den Finska magien hittills blifvit så godt
som outredd, så har jag trott det löna mödan, att bekantgöra, hvad jag
genom umgänge med allmogen på åtskilliga orter i Finland och ifrån de
bekanta folkrunorna funnit till saken hörande. Utom dessa hjelpkällor
har jag begagnat: Porthans Diss. de Poësi Fennica, och Densammes de
Fama Magiæ Fennis attributa, Lencqvists de Superstitione veterum
Fennorum och Gananders Mythologia Fennica, jemte v. Beckers handskrifna
anteckningar dertill. Väl utöfvas magien i vårt fädernesland vid
hvarjehanda förhållanden och i flere ändamål, men då den likväl mest
användes till sjukdomars förekommande och aflägsnande, har jag ock
föresatt mig att i närvarande afhandling hålla mig endast till den
medicinska magien hos Finnarne.

       *       *       *       *       *

Ett tillstånd emellan vaka och sofva, af särskilda omständigheter
beroende, förekommer hos åtskilliga individuer. Detta tillstånd kallas
vanligast, och icke aldeles illa träffadt, _Somnambulism_. Äfven
förekomma andra benämningar för att uttrycka detsamma. Man kallar det
magnetiskt tillstånd, visions-, divinations- och prophetiskt tillstånd,
ekstas m.m., hvilka alla häntyda antingen på dess uppkomst eller dess
förnämsta sätt att yttra sig. Dess betydelse och förhållande till det
sinliga vetandet och förnuftskunskapen har jag redan antydt, äfvensom
huru det gifvit anledning till magiens första uppkomst. Såsom detsamma
hos olika individuer förekommer mer eller mindre rent, så herrskar det
äfven olika hos olika folkslag. Jag håller mig nu till det Finska och
har således att visa somnambulismens förekommande hos mina landsmän,
såsom det ursprungliga, hvarifrån magiska medicinen, till hvars
afhandlande jag sedan tänker öfvergå, härleder sig.

Redan af de åtskilliga benämningarne, hvarmed Finnarne beteckna det
Somnambuliska tillståndet, kunde man sluta dertill, att det icke är
något okändt eller ovanligt phenomen hos våra landsmän. De som råkat i
detsamma sägas vara hos _sin skyddsande_ (olla haltioissaan), men
sjelfva handlingen att komma deri kallas _langeta loveen_ (falla i
remnan). Äfven nytjas uttrycket kaolla, hvilket eljest betyder dö, till
att beteckna detta tillstånds framträdande. Den första af dessa
benämningar syftar på den egenheten hos somnambuler, att kunna utforska
för den vanliga sinligheten förborgade saker. Enligt den i Finland ännu
rådande folktron, finnes i hela Guds skapade verld ingenting, som vore
utan sin skyddsande (haltia). Dessa andar hade beröring sinsemellan,
dock en mycket friare än den som äger rum emellan menniskorna. Lätt
kunde de flyga äfven till de aflägsnaste orter och utforska hvad de
ville, äfvensom de hos fremmande skyddsandar kunde göra sig
underrättade om de af dessa beherrskade tingens innersta beskaffenhet.
Med vistandet eller varandet hos skyddsanden betecknas troligast
ingenting annat än iklädandet af samma förmåga och egenskaper, som de,
hvilka tillskrifvas sjelfva skyddsanden. Den andra benämningen, langeta
loveen (falla i remnan), ger anledning att förmoda, det Finnarne,
likasom den Delphiska Pythia, lutande eller fallande öfver någon
bergsremna eller grotta, blifvit försatta i ett somnambulistiskt
tillstånd. Man vet, att menniskor, hvilka bo uti bergstrakter, framför
andra äro fallne för somnambulism. Detta tillstånd kunde lätt hos en
eller flere individuer utveckla sig företrädesvis uppå någon sådan
trakt. Finnen, som ogerna åtnöjer sig med kunskapen om sjelfva
företeelsen, utan att forska efter dess orsak, kunde lätt falla på den
tanken, att sjelfva lokalen ägde något eget, som förorsakade detta. En
remna eller grotta kunde sålunda allt för väl försätta en uti
somnambulism eller åstadkomma uti menniskosjälen samma jämning emellan
den dagliga och nattliga polen, som jag föreställer mig att sjelfva
luften uppå ett sådant ställe undergick genom blandning med det
underjordiska luftlagret.

Huru dermed också må hafva varit, så är åtminstone det säkert, att
Finnarne fordomdags fästade mycken uppmärksamhet vid bergsklyftor,
grottor och remnor, likasom de ännu bära någonslags fruktan för dem. En
mythologisk person förekommer i runorna kallad _Louhi, Lovehetar_ eller
_Louhiatar_. Namnet härledes ifrån _lovi, louhi_ (remna, spricka)
hvarföre det icke är otroligt, att med denna ursprungligen förstods den
i bergsremnan boende gudinnan, svarande emot Apollo i Delphi. Med
uttrycket _langeta loveen_ skulle då egentligen menats besöka den i
remnan boende gudinnan.

Den tredje benämningen, som i Finska språket förekommer och nyttjas
till att beteckna det somnambuliska tillståndets framträdande, var
_kuolla_ (dö). Detta ord hörde jag uti Idensalmi nyttjas ord pietister,
hvilka ofta under sin andaktsöfning blifva somnambuler. En bonde, som
äfven sjelf förut varit pietist, berättade, förrän jag derom hunnit
fråga honom, att i synnerhet flickor och unga hustrur sålunda (att
nyttja hans ord) bortdö ("kuolevat"), och det vanligast de första
tiderna efter det de blifvit pietister. Sjelfva uttrycket syftar uppå
den vanliga sinlighetens förändring eller bortdöende.

Det är icke ovanligt, att uti de sammankomster, som pietisterne hålla
för sin andagt, flere personer på en och samma tid blifva somnambuler
eller bortdö. Dessa hålla sig då till hvarandra och tala ett språk, som
ingen annan förstår. Några som förmodat, att sådant vore endast
tillgjordhet och hyckleri hafva för att öfvertyga sig om sanningen,
icke underlåtit att närmare pröfva dem. Så berättade mig en, att han
med nålar stuckit sådane personer ända så, att bloden framkommit, men
icke förmärkt det det minsta tecken, som skulle hafva förrådt någon
deraf förorsakad smärta. Pastor H. berättade, att under ett läsförhör,
sedan sjelfva akten var slutad, folket om aftonen samlats i pörtet, för
att sinsemellan sjunga och hålla böner. Sjelf hade han varit i ett
annat för honom serskildt utstyrdt rum, tills husbonden kommit dit och
bedt honom följa med sig till pörtet. "Der äro tvenne flickor", hade
denne sagt, "hvilka medan vi sjöngo, begynte tala ett språk, som vi
icke förstå, men Herr Pastorn måtte väl förstå dem". Nyfiken hade han
begifvit sig till pörtet och tilltalt flickorna, utan att de deraf
tycktes förnimma det ringaste. Icke heller hade han förstått deras tal.
Det hade förekommit honom mera monotoniskt, än ett vanligt tal med sina
flerfalldigt artikulerade ljud är. Äfven han hade låtit anställa
försök, för att öfvertyga sig derom, att man icke tillställt
alltsammans, för att leda honom bakom ljuset. Man hade till och med
fört brinnande pärtor så nära deras händer, att hettan ofelbart bordt
åstadkomma en för den vakande känslan ofördragelig smärta. Allt detta
hade icke stört dem det minsta.

Hvad som ännu yttermera talar för verkligheten af ett sådant tillstånd
är den omständigheten, som vanligtvis inträffar hos sådana personer,
sedan de återuppvaknat, att de blygas, när man för dem berättar, hvad
som tilldragit sig med dem.

Ännu förekommer ett somnambulismen liknande tillstånd, hvilket Finnarne
kalla _paineta_ (tryckas). De mångfaldiga berättelser, hvilka äro i
omlopp om _Painaja_ (incubus), lemnar jag i deras värde. För sin
egenhets skull vill jag dock nämna, hvad jag i min barndom hörde en
dreng berätta om sin Painaja. Denna gjorde trägna visiter hos honom
alltid i en flickas skapnad, hvilken han väl kände och som ej bodde
särdeles långt ifrån honom. Hade han, då Painaja ansatte honom, nog
styrka att be henne komma en annan gång till sig och bestämde han någon
tid dertill, så hade den verkliga flickan på den utsatta tiden infunnit
sig hos honom. Detta sade han sig flere gånger hafva erfarit.

Detta om somnambulismens förekommande hos Finnarne; nu uppstår den
fråga: framträdde detta phenomen sjelfmant eller erfordrades till dess
framkallande några medel och hvilka voro då dessa? Derom är intet
tvifvel, att ju somnambulismen ofta utvecklats sjelfmant, om man tager
ordet sjelfmant i dess vanliga betydelse, der det nyttjas att beteckna
phenomeners uppkomst utan konstigt användande af yttre medel; dock tror
jag, att ännu oftare ett konstmässigt förfarande vid dess framkallande
varit användt. Då nu, efter hvad ofvanföre blifvit visadt,
somnambulismen är det primitiva uti all magie och således äfven den
medicinska ursprungligen går ut på att framkalla ett somnambulistiskt
tillstånd, så förstås det lätt att ett konstmässigt förfarande uti
denna måste äga rum. Allt sådant inbegriper jag under benämningen af
den medicinska magiens technicism, hvarom framdeles; nu något om
Finnarnes Mager.

Finnarne hafva flere benämningar uppå sina mager. Sådana äro
_tietäjä, tietomies, loihtia, osaja, laulaja, runoja, lumoja,
puoljumala, poppamies, myrrysmies, intomies, innohas, haltiokas,
kukkaromies_ o.a., utmärkande deras egenskaper, förfarande vid
utöfningen af deras konst eller andra förhållanden, öfvertygad derom,
att uppfattandet af ett namns ursprungliga begrepp ofta är den bästa
förklaring öfver saken, som med namnet betecknas, vill jag i korthet
genomgå dessa benämningarne särskildt. Tietäjä och tietomies, härledda
af ordet tietää (veta), utmärka en som företrädesvis är begåfvad med
något vetande. Loihtia af ordet luoe (skapa) laoe (öde) -- likasom
kaehtia, kalstia af kae -- betyder ursprungligen en som har att skaffa
med ödet eller dess bestämning. Osaja, en som kan, kommer af ordet
osata (kunna); laulaja, sångare, runoja, bevandrad i runor, ty uti
sånger och runor förvarades förnämsta delen af de magiska kunskaperna.
Lumoja, tjusare (fascinator); puoljumala, halfgud. Poppamies härstammar
troligast af ryska ordet pop (prest) och det finska mies (man) och
betyder således en prestman eller en som umgås med gudarne, såsom
presterne ursprungligen tillhörde. Myrrysmies, intomies, innokas,
haltiokas syfta alla på det ekstatiska tillståndet, hvaruti magerna
ofta råkade. Kukkaromies betyder en som är utrustad med pung, ty de
pläga bära hos sig pungar, uti hvilka deras magiska instrumenter och
andra ting förvarades. Flerfalldiga epitheter tillläggas magerne i
runorna. Jag vill här anföra följande: hyväsukunen (af god slägt), jalo
mies (ädel, stolt man), lakkipää (som har mössan på hufvudet);
tulikulkku (eldgap), tuppisuu (slidmun d.v.s. en hvars mun är hoprynkad
och utstående), flere andra att förtiga.

Finnarnes mager, eller, som jag härefter vill nämna dem, loihtiat,
utgjorde icke någon särskild kast eller klass af landets innevånare, ej
heller befattade sig någotdera kön företrädesvis härmed. Hvar och en,
vare sig man eller qvinna, som på ett eller annat sätt blifvit ryktbar
för det ondas afvärjande och sjukdomars aflägsnande, var genast en
ansedd loihtia. Att konsten detta oaktadt förblef vissa familjer egen,
härrörde af andra orsaker. Der föräldrarne innehade den voro barnen
bättre i tillfälle att inöfvas och fullkomna sig deri, än förhållandet
var med andra. Också funnos föräldrar, hvilka, påminnande sig det
anseende och de inkomster, deras magiska kunskaper tillskyndade dem,
ogerna sågo att någon annan, än de och deras barn skulle dermed på
orten befatta sig. Derföre höllo de den hemlig och derföre gick ofta i
långliga tider nämnde kunskap likasom i arf ifrån fader till son, ifrån
moder till dotter. Hände det att någon nykomling skulle invigas i
konstens mysterier, så iakttogos dervid ofta åtskillige ceremonier.
Ibland annat måste han tvättas eller döpas på en sten midtuti en
rinnande fors.

Loihtiat förekomma väl öfverallt uti Finland, dock sparsammare i de
södra trakterne. Sydfinnen anser den mera norrut boende vara sig
öfvermägtig och begge hysa de mycken aktning för österbottningen.
öfverhufvudtaget anse Finnarne sig underlägsna Lappen. De fleste
magiska sångerne (loihtorunot) tillkännagifva detta omisskänneligen.
Ifrån Lappen erkänner en finsk loihtia sig hafva fått sin vishet och
sina kunskaper, då han säger:

      Pohjalainen pitkä poika,
      Lappalainen lieto poika,
      Veti virsiä reellä,
      Saanilla sanoja saatti.
      Kilahti jalas kivehen,
      Saani meiän salvamehen,
      Siitä mie sanoja sain,
      Kuorman virsiä kokoisin.

    Nordens son den långa mannen,
    Lappens son den olycksfödda,
    Sånger släpade med släda,
    Förde ord uti sin slädkorg.
    Klang då mot en sten hans meda,
    Slädan mot ett hörn af huset.
    Fick jag der då ord tillräckligt,
    Samlade ett lass af sånger.

Flerfaldiga andra ställen vitsorda om det anseende Lappen för sina
kunskaper i denna väg hade hos Finnen. Till Lapparne företogo de
yppersta loihtiat äfventyrliga färder, för att pröfva sin skicklighet
och inlade icke ringa ära i ett sådant företag. Emot alla sin moders
föreställningar, råd och varningar far Lemminkäinen ut, för att hos
Lapparne visa sina kunskaper och täfla med dem. Ifrån Lappens öppna,
vida hafsfjärd drucko trollkarlarne vatten, troligen i afsigt att
derigenom ikläda sig större kraft. Allt detta tyckes tillkännagifva,
att Finska magien till en del härstammar ifrån Lapparne. Också lärer
ingen vilja bestrida, att åtskilliga tillsatser i magiens technicism
derifrån kunnat härflyta; tvärtom är detta ganska troligt och till en
del äfven bevisligt. Men att sjelfva grunden till magien vore utifrån,
kan icke medgifvas eller på något sätt bevisas. Lapparne njöto sitt
anseende till en stor del för sin aflägsenhet ifrån Finnarne, likasom
äfven Estarne (Virolaiset) för samma saks skull, ehuru visserligen uti
magien underlägsne Finnarne, dock stodo i rop hos dem, och såsom
Finnarne ännu öfverallt hellre besöka en aflägsnare än närmare loihtia.

Hvad jag ofvanföre haft tillfälle att anföra om magiens ursprung tyckas
Finnarne hafva anat, då de uti flere runor härleda den omedelbart af
gudarne; ty med umgänge med gudarne har menniskan i allantid förstått
det ursprungliga eller grundförhållandets framträdande emellan sig och
den öfriga verlden, och allt, som ur ett sådant framträdande härflyter,
har hon hänfört till gudarne. Så föregifves gudarne vara uppfinnare
till flere af de magiska sånger, som en loihtia nyttjar och andra
tyckas hafva uppkommit just genom berättelser om gudarnes förfarande
vid en eller annan sjukdoms aflägsnande. Läkemedlen, som stundom af
loihtiat användas, så inre som yttre, borde vara sådane, som gudarne
begagnat dem. Med Guds andedrägt, d.v.s. likasom guden sjelf, andades
man uppå ett sjukt ställe.

En loihtia måste innehafva i minnet ett stort förråd af magiska sånger
(loihto runot). Utan ord och tillbörliga ceremonier kunde han ingenting
uträtta. De egentligen så kallade läkemedlen ansågos på långt när icke
så nödvändiga. Desse sånger, ehuru olika i olika sjukdomsfall och ofta
ganska vidlyftiga, voro dock lättare att bibehållas i minnet, då de
alltid voro författade i den vanliga runometern. De kallas med
ett allmänt namn _luvut_ (läsningar), hvaraf följande tvenne
underafdelningar förekomma: _synnyt_ (urspungsberättelser) och _sanat_
(ord). Ordet synty, hvaraf det ges flere arter, hafva några öfversatt
med ursprung, såvida det äfven nyttjas att beteckna liflösa tings
uppkomst. Denna distinction är dock onödig, ty i Finska mythen fanns
ingenting liflöst, utan allt var lefvande. Utaf sanat finnas äfven
flere slag, såsom löylyn sanat (badord), kateen sanat (ord för
afundsmannen), kipusanat (ord för smärtan), hätäsanat (nödord),
verensulkusanat (blodstämningsord), lumoussanat (tjusningsord),
mehiläisen sanat (ord för biet), viha sanat (ord för inflammation);
m.m. Utom dessa funnos derjemte många andra kunskaper ofta hos en
loihta. Om åtskilliga både anatomiska, pharmacologiska och chirurgiska
begrepp hos dem skall jag framdeles orda.

Öfverallt lade man en särdeles vigt uppå tre- och niotalet. Mycket
ceremonielt, som kom i fråga, upprepades tre eller nio gånger. Användes
något medicament så måste det vara sammansatt helst af tre, eller af
nio, ämnen. Nio söner födde Launavatar, hvilka sedan blefvo lika så
många sjukdomar. Tre söner hade den Onde, hvilka omtalas vid Styngets
födelse. Nio famnar djup var grottan uti Kipuvuori. Tre ord lämnar en
loihtia bort af sin runo, då han läser den för någon äldre, ty om han
lemnar hela runon ifrån sig, så tror han att dess kraft tillika
öfverflyttas ifrån honom, hvilket icke är fallet, då han innehåller
deraf tre ord, emedan den sålunda för den andra förblifver utan kraft
och betydelse. Just uppå detta sätt tyckes Väinämöinens runo hafva
varit bristfällig, då han ej fick sin båt färdig.

Flerfalldiga andra mysterier och ceremonier höra till den medicinska
magiens technicism och således till en loihtias kunskaper. När jag
snart kommer att afhandla den magiska medicinens förfarande vid
sjukdomars förekommande och kur, så återkommer jag tillika till detta
ämne. I de flesta fall är det svårt att förklara, huru det speciella i
denna technicism först uppkommit, också tänker jag icke sysselsätta mig
dermed. Min afhandling skulle derigenom tillväxa allt för mycket och,
hvad som ännu är sämre, icke i det hela vinna stort deruppå; ty allt,
hvad i denna väg kunde sägas, vore ändock mer eller mindre sannolika
gissningar. Technicismen till sitt ursprung har jag till en del redan
förklarat. Den uppkom ifrån den ursprungliga medicinen, samma väg, som
erfarenhets-medicinen, och ehuru den redan tillika med den härledda
medicinska magien tog en motsatt rigtning, sammansmälter den dock till
en del med erfarenhets-medicinen, likasom det psychiska och materiella
sammansmälta till en organism. Den ursprungliga technicismen var
ingenting annat, än summan af de förfaranden, hvartill den ursprungliga
kunskapen ledde, då menniskan ville afvärja eller aflägsna sjukdomar.
Dessa kunde vara antingen af en psychisk eller materiell inflytelse.
Erfarenhets-medicinen tillegnade sig den sednare sidan, den förra blef
den härledda medicinska magiens tillhörighet och inbegripes under dess
technicism. Men icke utgöres det techniska i medicinska magien endast
deraf, utan derjemte af mångfaldiga tillsatser, hvilka under årtusenden
blifvit gjorda och mer eller mindre vanställa den medicinska magien.
Technicismens ursprungliga tendens var, att utöfva en psychisk
inflytelse så väl hos loihtia sjelf och de omgifvande, som i synnerhet
hos patienten, hvilket allt borde sammanverka till sjukdomens
aflägsnande. Denna inflytelse kunde i olika förhållanden verka olika.
Ifrån att blott lugna patienten kunde den stiga ända till somnambulism,
likasom den hos loihtia och de omgifvande kunde ifrån den rena
välviljan höjas ända till enthusiasm.

Den medicinska magien, såsom äfven förut omnämnts, hade ett dubbelt
ändamål; det ena, att förekomma sjukdomar, det andra att aflägsna
desamma. Om hvardera särskildt.

Lifvet föreställdes öfverallt vara utsatt för faror, som af onda andar
och illsinnade menniskor tillställdes. Oberedd och värnlös borde man
derföre aldrig vara; men i synnerhet var man företrädesvis vid några
vigtigare företag såsom vid bröllopsfärder och andra resor utsatt för
sådana de ondas stämplingar. Ovänner, afundsmän, trollkarlar och häxor
lurade då öfverallt på en och passade på tillfälle att skada. Det
ursprungligaste, hvarmedelst man sökte motverka sådant, voro
otvifvelaktigt böner till åtskilliga gudomligheter, offer, äfvensom
tjusning (lumous). Mer eller mindre har allt detta bibehållit sig ända
till vår tid. De gudamagter, hvilka mest blefvo anlitade, voro gamle
Väinämöinen (Ukko), Luonnotar (naturens dotter), Mannan isäntä ja akka
(jordens husbonde och värdinna), Noron neito (däldens jungfru), Ahti
(en sjögud), m.fl. Denne sistnämnde t.ex. anropade man med följande
ord:

    Gif mig Ahti dina årar,
    Låna båt, du vattnets Herre!
    Att jag finge ro rakt framåt,
    Med mitt sällskap öfver fjärden,
    Gif mig så en annan åre,
    Bringa mig ett bättre styrblad.

Bönerna förrättades för öfrigt under vissa ceremonier. Däldens mö t.ex.
anropades sålunda, att man lutade sig ner öfver en källa. Jordens
rådare kunde först då höra en, när man tagit bort en tilja af golfvet
och hukat sig ner öfver öppningen eller, om det var görligt, begifvit
sig hel och hållen under golfvet. Afsigten dermed var att komma gudens
boningsort närmare. Kunde man öfverraska dem på något ställe, så hade
man så godt, som vunnet spel. Så ömtåliga tyckas således ej våra gudar
hafva varit, som Grekernes och Romarenes, hvilka vanligtvis upptogo det
ganska illa, när man störde dem i deras företag.

Utaf offer förekomma flere slag. Man skrapade något af ärfdt silfver
eller gull till offer, begagnade dertill dessutom allehanda småsaker,
t.ex. nålar, kopparslantar o.d., såsom det ännu brukas på sina ställen.
Åt Necken offrades stål, förrän man begaf sig i vattnet; åt Maahiset
(små obetydliga andar, elfvor) mjölk och salt, när man inflyttade i ett
nytt hus. Kom man till en fremmande ort, så måste dess haltiat (rådande
andar) försonas med offer, vanligen af någon metall. Då först tordes
man beträda stället, hvarvid man dock måste säga:[2]

    Terve maa, terve manner,
    Terve tervehtäjällenki!

    Hell dig jord, hell fastalandet,
    Hell derjämte den som helsar!

Det tyckes, som äfven tuppar blifvit tacknämligen af gudarne emottagna.
Midt under bönen plägade man ofta säga kukko! (tupp), hvilket troligen
var ett offerlöfte.

Då Finnarne ej bestodo sina gudar några tempel, så saknade de äfven
allmänna offerställen. Man offrade hellst der, hvarest man trodde
gudarne företrädesvis uppehålla sig, iakttagande dervid samma reglor,
som vid bönerna. Så finner man dem hafva offrat uti källor, vid
rötterna af _pitämyspuut_ (gamla heliga trän nära vid boningsstugan)
äfven som vid _karsikat_ (trän, som till åminnelse af någon afliden
blifvit vid vägen, der han som lik framfördes, i toppen afqvistade);
vidare under tröskeln, i sjöar, floder o.s.v., allt efter som man
behöfde den ena eller andra gudens bistånd, som kunde företrädesvis
eller alltid vistas på ett eller annat af dessa ställen.

Medelst _tjusning_ (lumous, egentligen döfning), bjöd man till att göra
ett någon skada förorsakande djur eller ting, oskadligt. Sådane djur
voro björnen, vargen, hunden, katten, ormen, ödlan, getingen m.fl. Utom
djur tjuste man äfven bössor, knifvar, träd, stenar o.s.v. allt enligt
den hos Finnarne till grund liggande föreställningen om lifvet, enligt
hvilken ingenting i hela naturen var dödt eller kanske rättare,
ingenting fanns, som icke hade sin genius (haltia). Den vanliga formen
för tjusningsorden är den, att man först smickrar det, som skall
tjusas, derpå nyttjar strängare, hotande ordalag och sist anropar någon
af gudarne till sitt bistånd.

Utom böner, offer och tjusning hade man en hel hop andra medel att
afstyra faran ifrån sig. Man bar hos sig amuletter, såsom fyrbladiga
väplingar, runda stenar, stål, svafvel, grodben, ormskallar, stoft af
de dödas ben, m.m., strök ormblod på sina kläder, förtärde ormkött,
drog strumporna och skjortan afviga på sig, gick utan att blinka med
ögonen ett vist stycke af vägen när man begaf sig ut, vandrade tre
eller nio gånger mot solen omkring rummet, der man lade sig att sofva,
förtärde icke allt, när man med mat eller dryck undfägnades på
fremmandt ställe. För boskapens trefnad strök man själspeck på deras
horn, lät dem första gången om våren vandra ut genom en klufven
rönnvidja, som ställdes för fähusdörren, bakade deras hår i bröd
(karvakakku), som sedan deltes ut, att förtäras af fattiga. Herden
undfägnades för samma sak skull under kekrifesten med memma och öl uti
fähuset, der han liggande på knä borde vråla lik en oxe.[3]

Ofta förestodo en icke allenast hemliga machinationer, utan man var
sjelf i tillfälle, att se och höra sådana utöfvas af en ilviljog
loihtia, eller som han vanligen då kallades med ett eget namn _velho_
(häxa), _noita_ (troll), _kade_ (afundsman). Då gällde det, att på
stället bemöta honom. Sådant lyckades bättre, om man, utan att af honom
varseblifvas, hörde eller såg hans tillställningar (taiat, rikkeet,
loihteet, inttarat eller istarat, kanttarat, allt benämningar som
beteckna sådana tillställningar). Derföre ställde man sig gerna vid
misstänkta ställen bakom dörren eller fönstret, för att lyssna eller
titta in. Kunde man på sådant sätt icke obemärkt komma under fund med
den andras konster, så måste man öppet täfla (vastustaa, innostaa) med
honom, hvaruti då på alvare pröfvades hvilkens kunskap (tieto ja taito)
var förmer.

Ett annat sätt att bemöta illviljoga menniskor under deras onda
stämplingar nyttjades äfven ofta och torde visserligen icke hafva varit
utan sin goda verkan. Det bestod deruti, att man gaf en sådan dugtigt
stryk, ända så, att bloden kom fram ur något ställe, ty när han såg sin
egen blod kunde han ej mer åstadkomma något ondt. Här påminner jag mig
en rolig händelse, som för några år sedan tilldrog sig på min hemort.
En tietäjä kom till en bondgård och recommenderade sin vishet och sina
kunskaper till den behöfvandes tjenst. Ibland annat föregaf han sig
kunna inse tämmeligen långt uti framtiden. Husbonden, som redan länge
nog med tålamod hört uppå hans prat, steg sluteligen upp, fick en
piske, som hängde från en knagg på väggen och närmade sig till tietäjä
sägande: icke viste du ju det här engång (etpäs tätäkään tiennyt),
medan han lät hans rygg mera grundligen pröfva effekten af piskens både
snärt och skaft. Nästan på samma sätt nyttjas äfven glödande bränder
att fördrifva påhängsna menniskor, de der förege sig vara loihtiat och
utbjuda sin konst. Ehuru de då fälla rysliga hotelser, när de måste
afvika, och lofva hemsöka så folk som fänad med alla möjliga sjukdomar,
så fruktar man dem nu icke, såvida de ingenting kunna uträtta emot ett
sådant ställe, hvarifrån de med eld blifvit afvista.

Ehuru likgiltiga nu detta och de föregående medlen, att afhålla det
onda ifrån att drabba sig, kunna synas för de flesta, så gör man dock
sannerligen orätt, om man frånkänner dem allt värde. Man bör blott
besinna, bland annat den omständigheten att menniskan vanligen och
ovilkorligen ryser, då någon med grufliga förbannelser utfar emot
henne. Sjelfva denna ovilkorliga rysning tillkännager ett kraftigt i
hast uppå henne verkande psychiskt intryck, hvilket visserligen kan
blifva menligt för hennes helsa. Men nu är Läkarens skyldighet att
motverka detta. Han kan väl förordna flere medel, hvilkas fördelaktiga
verkan jag ej heller vill bestrida, men på hvad sätt sker denna verkan.
Verka hans medel primärt uppå organismens materiella sida och derigenom
secundärt på det psychiska, som företrädesvis var lidande? Låt vara,
att det förhölle sig sålunda, hvad har han då gjort? Ja, företagit en
kurart tvertemot den ursprungliga indicationen, att, der det psychiska
är primärt lidande, anställa en kur, som företrädesvis hänför sig till
det psychiska. Den förfelade verkan af denna conträra kurmethod skulle
ofelbart blifva ganska märkbar, derest icke ofta, medan läkaren ännu
knappt hunnit teckna sitt Recipe, redan en psychisk inflytelse begynte
fördelaktigt verka hos patienten, bvilken inflytelse ganska litet är
förorsakad af de medel, han behagar ordinera. Denna psychiska
inflytelse kan således åstadkommas genom mångfaldiga andra medel, än de
uteslutande så kallade läkemedel, och såsom sådana måste man anse de af
loihtiat brukade i det föregående omnämnda medlen att förekomma
sjukdomar. För att göra detta ännu tydligare vill jag anföra blott ett
exempel: -- Vår allmoge tror, att en röd tupp kan försvara gården,
hvartill han hörer, mot en hastig dödande farsot (rutto). Derföre är
man angelägen, att under sådane farsoter få sig en röd tupp och äger
man honom, lefver man ganska obekymrad för Rutto. Den som känner huru
mycket en oupphörlig fruktan försvagar och derigenom disponerar
organismen för sjukdomar, inser också på hvad sätt den röda tuppen
genom upprätthållande af ett oförfäradt mod och stadigt lugn i sjelfva
verket kan afhålla farsoten, eller som allmogen säger, bekriga
farsotstuppen. Man föreställer sig nämligen sjelfva farsoten lefvande
och strykande omkring landet i en tupps skapnad, men hvilken dock i
styrka är underlägsen en vanlig röd tupp. Jag har anfört detta exempel
och frågar nu, hvad företräde all den mängd af preserverande droppar,
pulver och mixturer, som man under farsots tider plägar häfva uti sig,
i sjelfva verket kan förtjena framför allmogens röda tupp? Hafva de
något företräde, så är det åtminstone ganska obetydligt. Hvad således
vid första blicken kan synas icke allenast likgiltigt, utan äfven
löjligt, kan vid närmare pröfning ändock äga något värde. Härefter
måste man äfven bedömma verkan af åtskilliga förfaranden och medel, som
loihtiat använde vid sjukdomars kur, till hvilket ämnes afhandlande jag
nu öfvergår.

Med sjukdom (tauti) förstodo finnarne i allmänhet något ondt eller
fiendtligt i afseende på organismen. Detta onda, hvilket äfven sjelft
föreställdes vara ett lefvande väsen, var antingen skickadt af någon
ibland gudarne (jumalan tauti, oma tauti) eller ock tillkommet genom
illviljoga menniskors stämplingar (panenta tauti). I förra fallet var
det något organismen nödvändigt förr eller sednare tillstötande, emot
hvilket alla bemödanden, att aflägsna det, voro fruktlösa, ty den
slutade alltid med den för hvarje lefvande väsen engång föresätta döden
(ajallinen kuolema). Af gudarne tyckes i synnerhet _Lempo_ hafva haft
sig uppdraget att med sjukdomar hemsöka menniskan. Han sköt sjukdom
förorsakande pilar uppå dem, hvilka han ville åtkomma. Derföre säges
ännu i ordspråket: Ei vanha viata kuole, akka Lemmon ampumata, d.ä.:

    Utan fel ej dör den gamle,
    Utan Lempos skott ej qvinnan,

äfvensom man säger jo sen Lempo vei, d.ä. honom tog Lempo redan.
Sjukdomar, hvilka genom elaka menniskors stämplingar förorsakats,
kunde besegras förmedelst användande af tjenliga medel, hufvudsakligast
genom behöriga läsningar (luvut), hvarjemte man understundom använde
åtskilliga läkemedel.

Så likgiltiga loihtiat i allmänhet voro angående sjukdomarnes
diagnostik, lika så sorgfälliga och nogräknade voro de i aetiologien.
Med spetsfundigheter, som väl skulle anstå äfven de djupsinnigaste
pathologer, sökte man utreda sjukdomarnes ursprung, äfven som upphofvet
till sjelfva det ting, som kunnat förorsaka sjukdomen. Hvarje
loihtoruno har alltid långa och väsendtliga delar, som befatta sig
härmed. Denna del kallas i ordets strängaste bemärkelse _synty_
(födelse), ehuru några utsträckt begreppet af synty och nyttjat det
synonymt med _sanat_ (ord) och _luku_ (läsning) i allmänhet, förfarande
dervid, såsom ofta händer, att de tagit sakens benämning af dess
förnämsta beståndsdel.

Prognostiken blef icke heller aldeles bortglömd. Var sjukdomen af sådan
art, att loihtia icke eljes kunde förutse, hurudan utgången deraf
skulle blifva, så hade han åtskilliga utvägar till inhemtande af denna
kunskap. Stundom tog man sin tillflygt till _arpa_ (lott); eller också
fyllde man ett dricksstop med vatten, öl eller bränvin, fäste derpå
tvenne knifvar dervid, den ena slogs lodrätt i bottnen, den andra i
locket. Dessa knifvar voro nu i samma direction som kärlets axel,
hvarföre det var lätt att med sådan fart man ville svänga stopet
omkring. Af skummet, som under svängningen uppkom, utforskade man sedan
sjukdomens utgång. I sednare tider har man dessutom lärt sig att af
grumlet, som qvarstannar i koppen efter illa klarnadt kaffe spå såväl
uti i frågavarande som i andra saker. Man utdricker koppen nästan till
botten och svänger den sedan omkring så att grumlet stiger åt sidorna.
Af de figurer hvilka sålunda uppkomma, får man allehanda upplysningar.
Nu för tiden nyttja qvinnorna helst kaffespådom, karlarne deremot tro
att det lyckas bättre med bränvin. Tillförlitligare än de nyss nämnde
prognostiska upplysningar, voro de som man hemtade af drömmarne.
Olycksbådande tecken voro när man hörde eller tyckte sig höra ofta
förnyade klingande ljud, såsom om någon slagit med hammaren uppå en
jernspik eller när _leppälintu_ (Motacilla phoenicurus) sjöng uppå
skorstenspipan eller på annat ställe kring huset. Denna fogel kallas
ock derföre allmänt med ett annat namn _kuolemanlintu_ (dödsfogel).

Kuren företogs vanligtvis i en uppvärmd badstuga. Företrädesvis valde
man nattetiden, för att allt då kunde gå mera hemligt för sig. Finnarne
älska ännu att iakttaga en viss hemlighetsfullhet vid alla
förrättningar af vigt. Vid fiske, jagt, tillverkande af de redskap, som
vid dessa begagnas, m.m. kommer alltid ett hemligt förfarande i fråga.
Oriktigt hafva derföre några trott, att man vid kuren icke hade god
tanke om dagens inflytande. Tvärtom anropas Päivätär (solens dotter)
ofta för att bereda helsan. -- Sedan badstugdörrns gångjärn blifvit
smorda förut, så att de ej kunde knarka, inträdde loihtia med den
sjuka. Genast vid det han öppnade dörren och insteg sade han:

    Terve löyly, terve lämmin,
    Terve tervehtäjällenki![4]

    Hell dig imbad, hell dig värme,
    Hell den helsande derjämte!

Derpå tog han ifrån sin pung (kukkaro) läkemedel och annat, hvad han
vid kuren behöfde; stack en pil uti golfvet till sinnebild att han var
väl försedd och utrustad emot dem, som kunnat hindra kurens lyckliga
utgång, sopade badstugutaket, väggarne och lafvan med sin qvast, för
att rensa dem ifrån allt obehörigt, som kunnat hafva ett menligt
inflytande uppå patienten. Qvasten borde vara förfärdigad efter vissa
föreskrifter af qvistar, som togos än ifrån en namnlös äng än ifrån
andra hemliga ställen. Åtskilliga örter och andra saker voro ofta
inbundna uti den. Antingen nu genast eller sedermera lästes öfver
vattnet, badet, qvasten o.s.v., uti hvilka läsningar (_veen, löylyn,
vastan sanat_) man tillika antydde deras ursprung. Utaf _alkusanat_
(förberedelse-orden), hvilka derpå eller redan förut lästes, finnas
flere förändringar. Jag kan för utrymmets skull ej anföra någon af dem.
Afsigten med dem tyckes hafva varit att försätta sig i behörig ekstas
(_into, haltia_), och att stadga tron hos patienten. Derföre omnämner
loihtia uti dessa ord den kraft, som honom af gud blifvit lemnad,
skryter öfver sin förmåga och skicklighet, m.m. Nu råkar han ofta uti
det tillstånd, hvarom jag ofvanföre talt och som betecknas med
uttrycket _olla haltioissaan_ eller _innossaan_. Hans uttal blir
kraftfullt och häftigt, så att fradgan samlar sig i munnen, han beter
sig nästan som en rasande, håret reser sig, ögonen vrida hit och dit,
ögonbrynen rynkas ihop, han biter tänderna tillsammans, spottar ofta,
vrider kroppen i flere böjningar, stampar med foten, hoppar upp från
golfvet, andra ovanliga gester att förtiga. Man påstår att de förnämsta
loihtiat efter behag kunna sätta sig i ett sådant tillstånd, hvilket
påstående jag lemnar i sitt värde. Sannt är det, att loihtiat vanligen
åtminstone efterhärma detta tillstånd, hvaraf man kan sluta att det
äfven måste hafva förekommit i verkligheten. Ty för ali efterhärmning
måste ju något verkligt, som efterhärmas, ligga till grund. I
sammanhang härmed bör jag nämna, att loihtiat icke alltid förforo på
detta sätt. Ofta förhöllo de sig såsom vanliga menniskor och
frammumlade sakta sina ord, så att man icke ens kunde höra, hvad de
sade. Efter förberedelseorden lästes en allmän bön till gudarne, hvilka
man anropade till sitt biträde.

Nu kom den vigtiga punkten för en loihtia att utleta sjukdomens
ursprung. Jag har i det föregående sagt, huru man häruti alltid
sträfvade efter den yttersta grunden, och aldrig åtnöjde sig med att
veta sjukdomens närmaste föranledande orsaker. Skulle loihtia bota ett
brännsår, så var han icke belåten dermed, att han visste elden hafva
förorsakat det onda. Han måste nödvändigt veta, hvarifrån och huru den
första eld uppkommit. Hade någon skurit sig med ett eggjern, så måste
loihtia veta det aldra första jernets ursprung. Likaså med träd och
stenar, med skadedjur och yrfän, såsom björnen, vargen, hunden, katten,
ormen, ödlan, getingen, myggan och andra, när de voro orsaken till
något lidande, om eljest det onda, som de förorsakat, kunde häfvas. Men
icke blott deras ursprung, utan äfven deras boningsort, egenskaper,
utseende, förrättningar o.s.v. var man angelägen att veta. Ingen lärer
väl anse det besynnerligt, att ibland sjukdom förorsakande varelser
äfven inbillningen skapat några. Sådana äro rutto (pesten), kalma
(grafgårdsherrskaren), hammasmato (tandmasken), talvikko, läävämato,
navetto-toukka, painaja, ajattara, hvilka alla beteckna maran, kol
(qvesan). Alla desse ansågos för lefvande varelser och många finnas,
som försäkra sig hafva sett dem. Nästan samma begrepp gjorde man sig om
pakkanen (köld), siikanen (agn), rauta (jern), tuti (eld) o.s.v.
äfvensom om sjelfva sjukdomarne, såsom pistos (styng), lennos eller
ampuma (slag), riisi (risen), kapa (strupsvulst), ähky (kolik), umpi
(förstoppning), syyhy (klåda), ryyhynäinen eller tartunainen (utslag),
irrallinen (hypochondrie), och otaliga andra. Omständligen beskref man
deras födelse, besvor dem att lemna den sjuka och fara till sin far,
mor och andra slägtingar, hotade att i annat fall skicka dem till sämre
orter. Nyare tidens yppersta pathologer hafva betraktat sjukdomen såsom
en lefvande organism och trott sig derigenom hafva gjort ett betydligt
steg till närmare kännedom af sjukdomarnes inre väsende, men aldrig
hafva de föreställt sig sjukdomen så lefvande, att icke våra förfäder
redan länge förut tilldömt den en högre grad af lif.

Vid en del sjukdomar var det visserligen lätt för loihtia att utgrunda
deras orsak. Derföre sade också loihtia i en triumferande ton: kyllä
sun sukusi tieän, Tieän kalkki karvasikin, d.ä. Nog känner jag din
slägt, känner hvartenda hårstrå på dig (eller hela ditt utseende).
Många sjukdomar funnos dock, om hvilkas ursprung loihtia stannade i
ovisshet. Sådana voro de flesta invärtes sjukdomarne. Väl funnos
åtskillige af dem, som hade egna namn och i ock med detsamma egen
ursprungshistoria, men flere voro äfven till namnet okände. Misstänkte
man något ställe, hvarifrån de skulle kunnat komma, så uppnämndes det
såsom deras ursprungsort. Som man dock aldrig var säker, att dervid
hafva träffat rätt, så måste allt, hvad man möjligtvis ihogkom och
hvarifrån sjukdomar på något sätt kunde härleda sig, af loihtia
uppräknas. Ofta nog fick Kalma med sitt anhang Keiuiset och andra
grafgårds andar (kirkonväki) bära skulden. Vidare gissade man på
trollpackor, afundsmän, uppå berg, stenar och stubbar. Tviflade loihtia
allt framgent, att hafva träffat sjukdomens rätta hemort, så nämnde han
alla fyra elementerna, då han ändteligen kunde vara säker att hafva
kommit på rätta ursprunget. Orsaken, hvarföre denna utväg ej genast
vidtogs var den, att man trodde sig verka uppå sjukdomens kraft så
mycket förmonligare, ju bestämdare man kunde uppgifva dess hem eller
födelseort. När loihtias kraft, i stället att verka uppå en enda punkt,
blef använd uppå ett helt element, så blef den, så att säga, försvagad,
deruti följande de i physiken allmänt rådande lagar.

Ett annat sätt att utforska sjukdomens orsak kom äfven understundom i
fråga. Man klädde sig i hvita kläder och gick på kyrkogården eller in i
kyrkan under djupa midnatten, för att rådfråga sig hos de der boende
andar. Efter allmogens tro fanns sådane och finnas ännu många, för
hvilka kyrkodörren, om den också är än så väl tillåst och fastreglad,
icke gör något hinder, oaktadt de icke hafva några nycklar eller
dyrkar. Slika och större underverk vet man mycket om loihtiat.

Man må nu på ett eller annat sätt hafva lyckats uti att utforska
sjukdomens orsak, så tilltalade loihtia derpå i stränga ordalag
sjukdomen sjelf, besvor honom att vika och borttaga sin sveda, anviste
honom flere ställen, dit han kunde förfoga sig, alla vanligtvis
tämmeligen oefterlängtade. Ville han inte vika, så hotade man att klaga
öfver honom hos hans föräldrar. Sådana ställen, som man anviste
sjukdomarne till förvisningsort voro den yttersta norden, det öde
Lappland, landet bakom Turjus fjällar (norska fjällryggen), Rutjas
strida fors, bottenlösa vattpussar, menniskoätarenes hafsfjärd, kärr
som aldrig upptina, Hiisis glödande kol och otaliga andra, som jag här
förbigår. Var sjukdomen uppkommen genom någons tillställning, så
försvor man honom företrädesvis till sin upphofsman och bad honom der
föröfva flere våldsamheter så väl uppå denne sjelf, som hans familj och
boskap. Detta gjorde man dels till varnagel för honom sjelf och andra,
som tilläfventyrs kunnat få lust att skicka sjukdomar öfver en, dels
äfven för att hämnas uppå upphofsmannen, och bör icke tillskrifvas
Finnarne såsom härrörande af någon omensklighet. Tvärtom yttra de,
ehuru sjelfve lidande, ofta deltagande för en annan och uppriktiga
önskningar för hans väl. Så säger t.ex. en som vill blifva qvitt sina
sorger och bekymmer:

      Kanna korppi huoliani,
      Musta lintu murhiani,
      Lampihin kalattomihin,
      Aivan ahvenettomihin.
      Elä kanna kalallisiin;
      Kalat kaikki huolestuisi,
      Ahvenet alas mänisi,
      Hauit halkeisi surusta,
      Sären lillit liukeneisi,
      Muiit mustiksi tulisi.

    Bar du korp bekymret från mig,
    Tag min sorg, du svarta fogel,
    För dem till fisklösa sjöar,
    Till de abborlösa träsken.
    Bär ej dit der fiskar lefva;
    Ty betryckt utaf bekymren,
    Abborn sjönke ner till botten,
    Gäddan sprucke utaf sorger,
    Och små mörterna upplöstes,
    Muikorna de skulle svartna.

Hvilket tydligen visar att man icke en gång ville ondt åt
andra varelser, så mycket mindre åt sin nästa.

Ville sjukdomen företaga sin färd ifrån patienten till det
honom anvista stället hellre med häst än annorlunda, så gaf man honom
anvisning på Hiisis röda vallak med jernhofvar och flammande mahn, den
han efter behag kunde berida.

Vid hvarje smärtsam sjukdom läste man egna ord för smärtan (kipusanat),
hvaruti smärtan förvistes till Kipuvaori (smärtornas berg). Detta berg,
hvarom Ganander vill veta, att det låg uti Kemi socken vid Kemi elfven,
beskrifves på följande sätt: -- en högre topp sköt upp midtuppå berget,
men uppå toppen stod ett litet hus med en källa midt i huset. En stor
lefverfärgad sten med nio famnar djup håla var placerad uti källan.
Till denna håla förvistes smärtorna, sedan de dock förut blifvit
beredda af Kivutar, Tuonetar och Åkäätär. Dessa trenne möer voro
stationerade på Kipuvuori för att emottaga de ankommande smärtorna. De
voro försedda med egna dertill utrustade vantar, med hvilka de emottogo
smärtorna och samlade dem i brokiga kopparskeppor. Om de ock emellanåt
greto deröfver, att inga smärtor anlände, så tyckas de uppå andra tider
hafva haft af dem ett sådant öfverlopp, att skepporna icke inrymde dem,
hvarföre de måste använda sina förkläden till deras emottagande. Sedan
rensades eller bereddes smärtorna medelst dryftning och sållande,
stektes och koktes derpå i en liten jernpanna och gömdes sluteligen i
den förr omnämnda hålan. Orsaken, hvarföre ett berg valdes till
smärtornas förvisningsort, var troligen denna: man ville förekomma, att
smärtorna icke skulle begifva sig annorstädes, än till ett sådant
ställe, der ingen lefvande varelse fanns, ty i annat fall hade någon
kunnat komma att lida oskylldigt. Derföre säger också loihtia
omedelbart efter det han förvist smärtan till berget:

      Ei kivi kipuja itke,
      Paasi vaivoja valita;
      Vaikka paljon pantaisi,
      Määrätä mätättäisi,
      Äiin äyskäeltäisi.

    Stenen gråter ej för smärta,
    Berget klagar ej i plågor;
    Om dit också mycket skickas,
    Om dit också tallöst hopas,
    Öses på förutan måtta.

När sjukdomen, oaktadt dess synty-, kiistö- och kipusanat ordentligen
för sig gått, dock icke ville vika och då nöden var stor, så grep man
till nödorden (hätasanat). För dessa hade man mera aktning, än att man
skulle hafva på något sätt missbrukat dem, der de ej voro påkallade. De
lyda ungefär på följande sätt: "fasta borgar med deras borggårdar
rördes fordom, sjöarne skakades och kopparbergen skälfde, när guds
stund nalkades, herrens timma var förhanden. Skall du opåkallade, icke
röras, du stygga ej bortvika! Nu är tiden, att den opåkallade gästen
rör sig, att den stygge begifver sig på flykten. Eller vill du röras
när man rör dig, bortvika när du tvingas att bortvika? Jag har ramar af
björnen, klor af bloddrickaren, af höken har jag månggrenade klor, med
hvilka han griper efter sitt rof. Med dem skall jag krama den stygga
och tvinga den oförskämda, stygga räckan, att upphöra med sitt bitande
och gnagande och med alltslags plågande."

Efter nödorden eller, när dessa ej behöfde läsas redan förut, bad man
mehiläinen (biet) att flyga öfver nio haf och hemta derifrån läkemedel
för den sjuka. Ytterligare bad man åtskilliga gudomligheter, såsom
gamla Väinämöinen, lilla mor jungfru Maria, den åldriga Luonnotar
(naturens dotter), den värdiga jungfru Päivätär (soldottern), nordens
värdinna Louhi m.fl. Äfven sömnen ansågs för en gudomlighet, hvilken
tillika med sin son stundom anropades, för att insöfva menniskor. Hela
förrättningen slöts vanligen med denna bön, ställd till någon af
gudarne:

      Tee nyt yöllä terveheksi,
      Päivällä imanteheksi;
      Alta aivan terveheksi,
      Keskeä kivuttomaksi,
      Päältä nuurumattomaksi;
      Ihommaksi entistähän,
      Paremmaksi muinaistahan.

    Gör det här nu friskt om natten,
    Och helbregda under dagen;
    Läk det riktigt ifrån grunden,
    Smärtorna fördrif från midten,
    Och från ytan olustkänslan;
    Gör det helare än fordom,
    Bättre än förut det varit.

I olika loihtiats kurarter rådde för öfrigt mycken skiljaktighet.
Vidlyftigt blefve det, att anföra dem alla. Så hörde jag t.ex. en
elakartad utslags sjukdom kureras påföljande sätt: Den sjuke fördes i
badstugan och tillsades att lägga sig på golfvet invid tröskeln. Derpå
kom loihtia med en vanna, hvari han hade en blandning af ämnen, som
representerade de fyra elementerne. Sådana ämnen voro mull, aska och
vatten, sinnebilder af jorden, elden och vattnet, ty då man lemnade
luften fritt tillträde, så kunde den sjelf göra sig besväret att skaffa
sig plats. Nu stod loihtia utan för tröskeln och begynte dryfta öfver
den sjuka, hvarunder han med denna förde följande samtal:

    L. Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
    S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
    L. Pohtaan maata. Jag dryftar jord.
       Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
    S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
    L. Pohtaan vetta. Jag dryftar vatten.
       Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
    S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
    L. Pohtaan tulta. Jag dryftar eld.
       Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
    S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
    L. Pohtaan tuulta. Jag dryftar luft.

Hvarefter patienten fördes upp på lafven och badades såsom vanligt.

En annan Tartunainen (utslagssjukdom) kurerades på detta sätt: Tre små
torfvor togos af jorden. Sedan läste man öfver dem och tryckte med dem
det sjuka stället, hvarpå man spottade tre gånger, först på patienten
och sedan på torfvorna. Derefter fördes torfvorna till sina förra
ställen i jorden och fasttrycktes med vänstra hälen, och vidare var
ingenting att iakttaga, undantagande det, att loihtia vid bortgåendet
ifrån stället, der torfvorna blefvo nedsatta, icke fick se bakom sig.

En herreman uti Karelen berättade för mig en märkvärdig ögonkur, som en
loihtia anstalt med honom. Han hada redan i tvänne städer rådfrågat sig
hos läkare, men desse hade lemnat hans syn förlorad. Efter hemkomsten
hade han skickat efter en loihtia, utan att derföre vänta mycket af en
sådan; men, efter han ändock var öfvergifven, så tänkte han, att
loihtia icke åtminstone kunde förvärra hans tillstånd. Denne hade snart
ankommit och tillstått att sjukdomen var af svårare art, men att den
dock under påföljande natt skulle kureras. Derpå hade han om afton
infunnit sig med någon gröt, den han band öfver ögonen under sakta
läsning. "Håll den der nu", sade han, "tills i morgon kl. 4, då kommer
jag och tager bort den. Löser ni den förut, så är er syn för alltid
förlorad." Derpå hade han aflägsnat sig och läst sakta. "Jag skulle
hafva kastat den åt helvete, sade berättaren, ty den hade en högst
vedervärdig lukt, men det bestämda, hotande i hans ord, när han påband
den, skrämde mig. På lång tid fick jag ingen sömn och huru länge jag
sofvit, vet jag ej, då loihtia om morgonen åter inträdde och läste som
om aftonen förut. Sedan lossade han bandet och borttog sin gröt,
hvarefter min syn var aldeles återställd, likasom hon sedan förblifvit
så. Förut var hon dock så svag, att jag ej kunde läsa i någon bok.
Märkvärdigt var det äfven, att när jag sedan såg på klockan, var hon
precis fyra. Hvem väckte loihtia upp på så bestämd tid, då i pörtet,
der han sofvit, icke fanns någon klocka, hvarefter han kunnat rätta
sig?"

Det skulle föra mig för långt, att omtala alla kurarter, som af olika
loihtiat nyttjades. De variera till oändlighet, emedan nästan hvar och
en loihtia alltid har äfven något eget. Så torde af några till och med
musiken hafva blifvit använd till sjukdomars botande. Uti en runo
omtalas huru Väinämöinen dermed insöfde Pohjolas folk, andra underbara
verkningar deraf att förtiga. Andra förelade den sjuka att simma i en
ström, som flöt emot norden, eller dricka deraf, då kärlet som dervid
användes borde kastas tillbaka öfver vänstra axeln, utan att man vidare
frågade derefter. Efter andras anordning borde han midsommarnatten
vältra sig i daggen på någon kyrkogård eller i vägakors, eller tidigt
om morgonen, så att ingen märkte det, gå tre eller nio gånger mot solen
omkring en kyrka eller något annat hus, som dock borde vara tre gånger
flyttadt, eller borde han söka upp någon källa eller annat ställe och
offra derstädes.

Jag har redan omnämnt åtskilliga ceremonier, som loihtia vid utöfvandet
af sitt kall hade att iakttaga. Äfven andra förekomma ofta. Sina ord
uppläste han med mössan i hand och fallande på knä, ehuru han ock
stundom var stående. Han andades uppå det sjuka stället, dock icke med
sin egen, utan såsom han behagade uttrycka sig, med guds välgörande och
varma anda. Ibland blåste han äfven i den sjukas mun, näsborrar och
öron hvilket han repeterade tre gånger. Manipulationer komma mycket i
fråga och nyttjas ännu allmänt. Hvar och en känner, huru Finnarne
kurera den sjukdomen, som de beteckna med namnet _irrallinen_ eller
_olla erin sisältä_, och hvilka betyda _Hypochondrie_. Den sjuke föres
på badstugulafven och strykes, hvarvid handen med kraft föres ifrån
periferiska delarne af magtrakten till dess centrum, hvarvid man gör en
tryckning och upplyfter handen. Detta förnyas flerfaldiga gånger. Några
skola nyttja endast tumändarne härvid och hålla den öfriga handen skild
från patientens kropp. Begge dessa sätten att manipulera, uttrycka
Finnarne med pyyhkid eller tahkoa. Ett tredje sätt förekommer äfven och
nyttjas t. ex. vid _kohtaus_ (hastigt påkommande sjukdom). Detta får
namn af mitellä (mäta ofta), emedan handen dervid föres öfver kroppens
hela mått eller längd. Sedan kuren var förbi, gömdes qvasten, som
dervid blifvit begagnad, antingen under badstugugolfvet eller fördes
den till samma ställe, hvarifrån den blifvit tagen.

Oaktadt allt, hvad jag hittills anfört om kuren, ordentligen för sig
gått, kunde den påräknade följden dock uteblifva. Då ansåg man
sjukdomen vara skickad af någon gud och bestämd till döden eller hvad
som oftare hände, skyllde man på någon mägtig motståndare, som hindrade
kurens lyckliga utgång. Ofta misstänkte man äfven, att man icke kommit
på sjukdomens rätta orsak. Något trollskap kunde vara nedlagdt, som man
icke vetat bortskaffa. Sådana trollskap bestodo af de dödas ben, som
man bar i grannskapet af den sjuke och der nedgräfde under vissa
ceremonier. Äfven kunde man taga hår eller någonting annat af en person
och nedgräfva sådant i kyrkogården, o.s.v. Alla sådana trollskaper
(talat, rikkeet etc.) måste nödvändigt undanrödjas, om sjukdomen eljest
kunde botas. Man var äfven angelägen om att veta, hvilka ord kunnat vid
deras nedläggande nyttjas. Men huru skulle loihtia utreda allt sådant?
Att härvid öfvades mycket bedrägeri vill jag icke bestrida. Så kunde
mången loihtia hafva nedgräfvit dylika saker för att sedermera genom
deras upptäckande förskaffa sig anseende och stadga hos folket
öfvertygelsen om sin stora vishet. Men icke tror jag, att detta alltid
var fallet. Något ovanligt och utomordentligt låg ofta hos loihtiat,
som måste förklaras genom andra vägar. En loihtia uti Hirvisalmi, som
jag i detta hänseende frågade, svarade att han i drömmen blef derom
underrättad om natten. Inträffar det då alltid, frågade jag; hvarpå han
svarade, att det icke alltid händer honom, men sade sig då också vara
osäker om utgången af sin kur.

I det föregående har blifvit omnämndt att loihtiat äfven ofta vid sina
kurer använde såväl yttre som inre läkemedel. Läkemedlen (på finska
kahe, lääke, rohto, voie, rasva) måste dock liksom allt annat, som med
den sjuka kom i närmare beröring, genom läsning göras kraftigare.
Sådana läkemedel voro vatten, snö, is, mjölk, honing, dekokter och
tinkturer af åtskilliga örter, blommor, bark och rötter, kataplasmer,
salvor och plåster af nyssnämnda saker sammankokade med talg och kådor;
vidare bränvin, terpentin, tjära, bäfvergäll, dyfvelsträck, kamfer,
salt, kol, svafvel, åtskilliga metaller (qvicksilfver, silfver, gull).
Äfven komma ormens ister, kött och skinn, pulveriserade ben af de döda,
skrapadt träd från någon kyrkvägg eller från ett tre gånger flyttadt
hus, och andra till samma klass hörande ämnen mycket i fråga. Ofta
användas sådana medel rätt förnuftigt: t.ex. snö och is på brännskador,
honing i dessa och andra skador, kol i några magsjukdomar, svafvel i
utslag o.s.v. Men merendels tyckas de i och för sig utan behörig
läsning hafva varit utan kraft, som vattnet i sacramentet. Då det
ändock visat sig, att äfven de oskyldigaste medlen ofta åstadkommit
underbara kurer, så måste man förklara det annorlunda, än att sådant
kunde härleda sig af deras egna inneboende kraft. Denna förklaring har
jag i det föregående sökt gifva, och vill icke här upprepa, hvad redan
blifvit sagdt.

Var loihtia icke i tillfälle att personligen besöka den sjuke och
undersöka hans sjukdom, så måste man hafva något af den sjukes
tillhörigheter, kläder eller annat, till honom. Af dessa kunde han se
och utgrunda sjukdomen och derefter anordna honom något läkemedel. Han
läste då öfver det samma och skickade det nu att af den sjuka begagnas.
På somliga orter brukas detta ännu mycket. Man läser till och med öfver
läkemedel, som köpas ifrån apteket. Har man redan läsit öfver dessa?
(_onko näitä jo kahottu eller luettu_), hör man ännu stundom en bonde
fråga, när han på apteket köper medicamenter. Ord, som vid denna
läsning nyttjas, äro ofta de samma, som man läser öfver sjelfva
sjukdomen, hvaremot de användas; understundom äfven egna,
hvaruti läkemedlets ursprung och andra förhållanden antydas.

Åtskilliga medicinska kunskaper voro föröfrigt ofta hos en loihtia
nedlagda. Om man får sluta af språkets ordförråd uti någon sak till
sjelfva sakens större odling hos nationen, så tror jag, att få nationer
finnas, som framföre den Finska utmärkt sig uti medicinen. Medicinska
termer och följakteligen äfven begrepp, som andra folkslag icke funnit
i sitt språk, hafva Finnarne många. Så åtskiljer man med inhemska
benämningar emellan de tvenne vigtiga sjukdomsformerne _feber_ och
_inflammation_ samt kallar den förra _poltto_ den sednare _vihat_;
likaså emellan lefvande och död blod genom orden veri (sangvis) och
hurme (cruor); emellan väl- och illaartadt var genom märka (pus) och
visva (sanies); åtskilliga andra distinctioner och benämningar att
förtiga. -- Bloden ansågs för det förnämsta i organismen och kallas
derföre _miesten hempu_ (karlars prydnad), _urosten kulta_ (hjeltars
guld). Om dess rörelse saknade man ej begrepp och visste att äfven
benen hade blodkärl, som det tydligen synes af runon:

    Parempi veri sisässä,
    Suonissa sorottamassa,
    Sekä luissa luiskamassa,
    Kuin on maahan vuotamassa.

    Bättre bloden in i kroppen,
    Flytande i sina ådror,
    Och framhalkande i benen,
    Än att rinna ner på marken.

Vid blodsår, der ett större flöd var för handen, visste man att
underbinda artererna och ihopsy sårläpparne, ehuru bloden dock
vanligare stämdes genom torfvor, som trycktes uppå stället och genom
egna ord (veren ehkäys-, tyrehys-, eller sulkusanat). Uti rötsår fäste
man sig mycket dervid, om såret läktes ifrån grunden. Föröfrigt äro af
chirurgiska operationer åtminstone nu för tiden åderlåtning och
koppning nästan för mycket i bruk. Torra bränningar (moxae) anställas
stundom och tyckas redan i fordna tider hafva varit i bruk. Elden,
hvarmed fnösket antändes, borde dock företrädesvis vara af åskan
framkallad. Derpå syftar troligen runon:

      Tuo'os tulta taivahasta,
      Jolla poltan Riien suuta,
      Riien hammasta hajotan.

    Hemta eld åt mig från himlen,
    Att jag Riisis mun må bränna,
    Breda ut hans tänder dermed.

Hankar anlades ej sällan. Chirurgice botade man äfven ofta tandvärk,
förorsakad af röta. Man stack nämligen med en hvitglödande jernspik i
den ihåliga tanden, hvarefter värken upphörde. Oftare kurerades dock
tandvärken genom läsning. Ormstyng botades likaledes oftast genom
läsning, men äfven understundom på följande sätt: man ingräfde delen,
som blifvit stungen uti jorden och höll den der i några timmars tid,
hvarefter giftet icke kringspridde sig vidare i kroppen. Vid
barnförlossningar anropades lilla mor jungfru Maria till biträde. Hon
borde med fiskslem smörja barnets vägar. Stundom tyckes hon dock icke
hafva gjort det nog grundeligen, då instrumenter komma i fråga, hvaraf
man kunde sluta att äfven konstiga barnförlossningar icke voro för
loihtiat obekanta.

Detta om Finnarnes och deras loihtiats medicinska kunskaper,
visserligen ofullständigt; men hvem har reda uppå och ihogkommer allt,
som i saken kunde anföras. Summan af allt blir dock gifven, den, att
Finnarne utöfvat medicinen i dess båda ofvanföre omtalta rigtningar,
ehuru dock den psychiska sidan hos dem var öfvervägande.



Sampo.

Borgå Tidning 1839, n:o 96.


Ibland Finska Mythens andra svårt förklarliga ting
förekommer, såsom ett af de svåraste att utreda, hvad det beryktade
_Sampo_ ursprungligen varit. I Mehiläinen för innev. års Februari
månad, pag. 18, yttrades en förmodan, att Sampo möjligtvis kunde vara
ett särskildt namn för Bjarmernes Jumala-bild. Denna förmodan ansågs
vara "minst sagdt alltför vågad", jfr. Helsingfors Morgonblad, 1839,
N:o 54. Att den äfven i sjelfva verket var sådan, det erkännes så
mycket hellre, som inga egentliga grunder för densamma i Mehiläinen
anfördes. Min afsigt är att framdeles uti sammanhang bjuda till att
besvara de inkast, som ins. uti Morgonbladet på anfördt ställe gjorde
såväl emot _Sampo_ och _Jumala-bildens_, som emot _Pohjolas_ och
_Bjarmalandets_ identitet, men dessförinnan särskildt några ord om
_Sampo_. Då undantagandes Bjarmerne, man icke känner något Finskt
folkslag, som skulle hafva haft någon gudabild, så uppstår naturligtvis
den frågan: hvarifrån fingo Bjarmerne sin? Antingen var den en inhemsk
uppfinning, eller utländsk efterhärmning. Det sednare är så mycket mera
troligt, som Bjarmerne så till sägandes på ömse sidor voro i beröring
med folkslag, som hade gudabilder, på ena sidan med Slaväner, på den
andra med Skandinaver. Det kunde icke uteblifva, att de på sina
handelsfärder, under hvilka de företrädesvis hade att göra med
Slavänerne, togo kunskap äfven om deras gudabilder. Den oupplystare
delen af folket, som bekänner sig till den Grekiska kyrkan, anser
ännu i denna dag, och midt i skötet af Christendomen, sin verldsliga
lycka till stor del bero af de Helgon- och Madonnabilder, som
religionsbruket hos dem vördar: huru mycket lättare kunde ej en sådan
tanke vinna burskap hos ett folk utom Christendomen och föröfrigt
utan någon synnerlig civilisation. Så måste vi också anse, att
Slavänerne före Christendomen betraktade sina gudabilder, såsom
hemtande åt dem och deras land all välsignelse. Derföre kunde om en
sådan gudabild alltför väl sägas, hvad de finska runorna förtälja om
Sampo, att

    Der var sådd, såväl som plöjning,
    Jemte all slags växt och gröda.

Mera poetiskt kunde om densamma yttras, att den

    Mol på en dag säd att ätas,
    På den andra säd att säljas,
    På den tredje för besparing.

Allt sådant kunde om en Slavänernes gudabild berättas, utan att det
stridde emot tanken, som man derom hyste. Naturligt var, att Bjarmerne,
när de hos Slavänerne påträffade en sådan gudabild, frågade hvad den
hette. Derpå svarades lika naturligt, att den var _sam bokh_, som
ordagrannt öfversatt betyder: _sjelfva guden, guden sjelf, öfverguden_.
Af namnet _sam bokh_ kunde finska uttalet ej få annat, än sitt _Sampo_,
som sålunda alltförväl kunde blifva en stående benämning för Bjarmernes
Jumalabild. -- Att nu tillägga något mera är öfverflödigt, helst jag
ernår framdeles i Mehil. vidlyftigare orda om saken och förklara ej
mindre, huru _Sampo_ kunde få epithetet _kirjokansi_ (med brokiga
locket), än huru det i sjelfva verket ej har något oförklarligt, att
andra finska folkstammar ville borttaga Sampo ifrån Bjarmerne, jemte
annat, som med saken kan äga sammanhang.



Tre ord om och ur finska fornsången.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1858.


Föredrag hållet af Elias Lönnrot d. 23 oktober 1858 vid en af de
litterära soaréer, hvilka föranstaltades till förmån för studenternas
byggnadsfond.


Första ordet.

Folket är samladt till ett gästabud, må vi antaga, att det som bäst är
på en bröllopsfest i Karelen: Bröllopsstugan är der uppfylld med gäster
från när och fjerran, både unga och gamla, både fattiga och rika, ty
runon nämner uttryckligen, att de fattiga, blinda, lytta och lama
skulle bjudas jemte de bättre lottade, en sak, hvari vår tid kunde taga
forntiden till förebild. Vi känna ej så noga de föregående
lustbarheterna under dagen, och äfven om vi kände dem, skulle de
kanhända ej få något lämpligt rum i vår framställning. Dagen har nu
redan lidit långt på aftonen, det är en kylig höstqväll, ute är det
kolmörkt, men i den öppna, rymliga spiseln brinner en frisk brasa, som
kringsprider sitt sken, upplyser och värmer hela stugan. På det långa
bordet se vi ännu flera slags anrättningar, efter den för några timmar
sedan intagna qvälls-varden, bland hvilka flera väldiga stop med tvenne
öron eller handtag, fyllda med skummande öl, i synnerhet utmärka sig.
De långa väggfasta bänkarne äro fullradade med sittande personer och på
golfvet stå andra i så täta grupper, att vi verkligen hafva svårt att
tränga oss igenom.

Vi måste nu dock bemöda oss och försöka komma fram dit till
gafvelbänken, ty der förehafves säkert något vigtigt, efter folket så
uppmärksamt lyssnande vändt sina ögon åt det hållet. Hvad kan det då
vara, som så drar uppmärksamheten åt sig? Tvenne af ortens förnämsta
sångare hafva ställt sig der och hållande hvarandra i handen framsjunga
de sina runor, i det de med hufvudets gungande rörelser utmärka takten.
Betrakta vi nu närmare, huru det dervid tillgår, så finna vi, att den
ena af dem, sångarkungen, i långsamt afmätta takter allena framsjunger
den första hälften af hvarje ny runovers, och att hans adjoint först
senare instämmer. Hvarföre sjunger han ej med genast från början? Det
kommer säkert deraf, att han i början ej känner de ord, hans hufvudman
utgrundat för versens innehåll, och af tomt ljud anser han en sång, som
mäter sitt egentliga eller rättare enda värde af innehållet, ej hafva
någon vinning. Derföre väntar han tålmodigt, och infaller ej med sin
röst, förrän hufvudmannen kommit till versens tredje takt, då han af de
föregående orden ganska lätt kan sluta till de efterföljande. För att
godtgöra hufvudmannen för det denna i början fått sjunga ensam är det
nu ganska billigt, att äfven medhjelparen i sin tur sjunger något utan
hufvudmannens deltagande, och det gör han, då han allena omsjunger
densamma versstrofen, hvarunder han derjemte lemnar den andra tid till
att tänka på nya ord för den följande. Så fortgår det sedan långt in på
natten ja kanske ända till följande morgonen. Men vi få ej förtycka
det, om sångarena derunder någongång skulle ombyta sina roller eller
ock helt nya uppträda i deras ställe, ty äfven

    Stolta springarn måste hvila,
    När en längre tid han sprungit,
    Lians hårda stål förslöas,
    När en dag det rörts på ängen.
    Lågan flämtar matt omsider,
    När hon brunnit långa natten,
    Vattnet som i forsen brusat,
    Söker lugn i elfvens sköte.


Andra ordet.

I det föregående hafva vi kastat en blick i den verkstad, hvarest våra
fornsånger till en betydlig del förfärdigats. Att många andra
verkstäder för sången derjemte funnos må jag här blott i förbigående
nämna. Så t.ex. uppstod en del af de lyriska sångerna hellre i
ensamhet, såsom ett af sorg och bekymmer nedtryckt sinnes ljudliga
utgjutelser. Flickan som befarar, att andra menniskor blott skulle göra
sig lustiga öfver hennes djupa hemlighetsfulla sorger, besluter att gå
i skogen och der i ensamhet fritt utsjunga sitt hjertas bekymmer för
skogens träd och luftens foglar, dem hon föreställer sig skola bättre
begripa henne och visa henne mer deltagande, än hon hos menniskorna
hoppades finna. En annan åter förebrående sig sin fordna barnsliga
enfald att för betalning hafva lärt sig en hop visor af en
kringvandrande gumma, säger förtrytsamt:

    Hör nu gumma hvad jag säger!
    Återgif mig mina skänker,
    Tag tillbaka dina visor;
    Sånger får jag nog af sorgen,
    Af bekymret långa visor,
    Ord af oron i mitt hjerta,
    Tankar af en evig saknad.

Men vi må återvända till våra sångare i bröllopsstugan. Hvad kan det
vara, som de sjunga, hvilket så fängslar uppmärksamheten hos de
kringstående? Att det ej är den entoniga runomelodin som så intager
dem, det kunna vi taga för afgjordt. Vi skola derföre närmare lyssna
till orden och finna, att det denna gång ej är någonting mindre än
jordens och himmelens skapelse, d.v.s. en hel kosmogoni, hvarom sången
förtäljer. Men hvad kunde mennskor utan någon egentlig lärdom och
bildning, sådana som de dåförtiden voro, veta derom? Man skulle tro,
att de ej visste ens, hvad med kosmogoni förstås. Namnet kände de
visserligen lika litet, som äfven Moses torde hafva känt det, men i
saken, som dermed betecknas, voro de ungefär lika kloka, som vi något
årtusende efter dem, dock med den skillnad, att de om verldens ursprung
hade en enda berättelse, hvilken de trodde, då vi derom hafva
dussintals hypoteser, den ena lika trovärdig som den andra. För att med
detta mitt yttrande ej gifva någon anstöt, lärer det höra till saken
att nämna, det jag alldeles icke räknar skriftens skapelsehistoria till
dessa hypoteser, och en verklig lycka för mig anser jag eljest det vara
att vid detta tillfälle kunna lemna dem i deras värde, i det jag endast
på sin höjd må nämna, att de sinsemellan ofta äro lika eniga, som eld
och vatten, de elementer, hvarifrån de förnämsta af dem utgått.

Men hvad var det då våra förfäder eller fornfinnarne lärde om alltings
skapelse? Deras lära derom var i korthet följande: På den allsmäktiga
gudens önskan framföddes luften af intet, eller af sig sjelf såsom
sången uttrycker det. Luften framalstrade sedan vattnet och vidare
föddes henne en dotter, hvilken efter att länge hafva lefvat i det
rymliga barndomshemmet slutligen ledsnade vid sin eviga ensamhet och
såg sig om efter ett föremål för hjertats oförstådda längtan.

    Tiden blef för henne långsam,
    Underlig hon fann sin lefnad,
    När hon alltid var så ensam,
    Lefde sina dar som flicka.

Men hvar finna ett sådant föremål för sin längtan, då i allt, som hon
såg utom hemmet, ej fanns annat än samma vatten i dag som i går och i
förgår, i år, som i fjol och året förut. På måfå beslöt hon dock att
stiga ned till detta evigt enahanda vattnet. Kommen dit gjorde hon der
bekantskap med en kringresande högboren person, vinden eller zefiren,
såsom han i sina poetiska bref till henne lärer hafva undertecknat sig.
Snart firade de sitt bröllop och det är att förmoda, det vinden,
oaktadt sin kända ostadighet, åtminstone tidtals måtte hafva uppehållit
sig hos sin trogna maka, ehuru sången ej vet derom någonting att
förtälja. Om luftdottren Ilmatar säges deremot uttryckligen, att hon
vaggade hela 700 år kring på det öppna, strandlösa hafvet.

Någon sol, måne eller stjernor funnos då ännu icke. Kom så slutligen en
stor fogel, och nedlade sina ägg på Ilmatars knä. Äggen rullade i
vattnet, från hvilket under tidernas längd några hårdare ämnen redan
hunnit afsätta sig till något slags botten. Mot den sönderkrossades
äggen och ur dem framkommo sedan underbara ungar, som flögo upp ur
vattnet och ställde sig som sol, måne och stjernor på himmelen.

Sedan genom solens framträdande på fästet möjlighet beredts för allt
slags lif och vextlighet, frambragte hafsmodern fastlandet, på hvilket
efter hand flere slags vexter uppstodo, och sist födde hon efter en
längre tids förlopp Wäinämöinen. De åtskilliga berättelser, som sången
bevarat om särskilda djurs, vexters och mineraliers ursprung,
kan jag här förbigå, men det kan jag icke lemna oanmärkt, att mig
förekommer, som skulle denna fornfinska kosmogoni hafva långt flera
beröringspunkter med den i skriften uppenbarade, än många andra af
senare datum det hafva.

Med naturens dotter i luften, med vinden och med stora fogeln kunde
ursprungligen hafva betecknats Guds skapande kraft vid olika tider och
tillfällen, om ock medgifvas måste, att fornfinnarne tidigt
föreställde sig gudomen under en till oändlighet sträckt mångfald af
personligheter. Sålunda skapade Gud enligt den finska mythen först
luften, sedan vattnet, derpå himlahvalfvet med solen, månen och
stjernorna, så jorden med alla slags djur, vexter och andra ting, samt
sist menniskan.

Jag nämnde nyss om den finska mythens mångfaldiga gudomspersonligheter.
Ytterst subordinerade de alla under öfverguden Ukko, men äfven i
förhållande till hvarandra hade några af dem en större, andra en mindre
krets för sin verksamhet. Jag bör med ett exempel närmare upplysa detta
förhållande och i och med detsamma om ej annat så antyda, huru långt
folktron gick i föreställningen om sådana små gudomspersonligheter.
Mången kunde tro, att om man ock icke velat anförtro en hel skog t.ex.
en god timmer- eller stockskog i en enda vårdande gudoms händer, det
dock bort vara nog om hvarje särskildt trädslag hade en skyddsande. Så
var det dock emellertid icke. Först hade väl skogen sin skyddsande, men
man föreställde sig, att han omöjligen kunde sträcka sin uppmärksamhet
till alla enskildheterna i skogen. Derföre fick sedan hvarje trädslag
sin särskilda vårdare. Men äfven dessa kunde icke hinna med att
tillbörligen sköta hvarje särskildt träd, som hörde till samma slag,
hvarföre det var nödvändigt att anställa en dylik personlighet för
hvarje trädindividuum. Det stannade sedan icke ens dervid, hvarje
särskild del af trädet måste åter hafva sin skyddsande, roten, stammen,
kronan, grenarne, qvistarne, barken, veden, märgen m.m. sina särskilda
vårdare, allt i den mon några särskildheter förefunnos, och på sådana
blef det ej så lätt slut, då t.ex. på hvarje löf kunde åtskiljas dess
bas, spets, sidor, ådror, gröna färg m.m. hvilka följaktligen också
hade sina egna skyddsandar.

Men jag må icke längre uppehålla mig vid denna gudomliga forststat. Jag
kan lemna den så mycket hellre, som erkännas måste, att den icke gerna
kan lämpa sig till förebild för den menskliga, först och främst icke
derföre, att hela menskligheten icke skulle räcka till för en så
småaktigt genomförd skogsvård, och för det andra derföre, att densamma
oaktadt sin stora fullkomlighet dock icke visat några särdeles goda
frukter, ty våra skogar hafva oaktadt en sådan noggrann vård under
tidernas längd allt mer och mer aftagit. Mot denna senare omständighet
kunde dock möjligtvis invändas, att denna förfädrens skogsinstitution
redan för 700 år sedan upphäfdes af Erik den Helige och Biskop Henrik,
och att skogarnes aftagande alltså ej bör tillskrifvas den, en
invändning, som jag för denna gång ej upptar till besvarande,
ty jag skulle sålunda aldrig återhinna till våra sångare i
bröllopsstugan. Vi måste nemligen ännu vidare lyssna till deras sång
och dess ämne i närvarande stund. Sången har, sedan vi nyss lemnade
den, hunnit ett godt stycke framåt. Den har derunder sysselsatt sig med
Wäinämöinens och Joukahainens strider, berättat om Lemminkäinens färd
till Saari och om hans bedrifter derstädes jemte flera andra saker. Men
jag vill ej försöka att ens flyktigt uppehålla mig vid de särskilta
ämnen, som under tiden utgjort sångens föremål, utan i stället uppfånga
den på stället, der den nu befinner sig.


Tredje ordet.

Sångarena sysselsätta sig om bäst med det märkvärdiga _sampo_.
Betydelsen af detta ord har under tidernas längd gått så helt och
hållat förlorad, att man för närvarande ej känner, hvad dermed i
forntiden betecknats. Man har gissat än på ett än på ett annat.
Sålänge man ej kände mer än några lösa fragmenter af de märkvärdiga
sampo-runorna, var det ganska ursäktligt, om man trodde sampo vara ett
eget slags musikaliskt instrument, helst den förklaringen af ordet hade
lemnats af någon runosångare, som sjelf lika litet förstod ordet, som
den, hvilken tillfrågat honom derom. Med denna betydelse bevaras ordet
i Kallios vackra af djup hemlängtan genomandade poem, benämndt _Oma
maa_, der det hithörande stället lyder:

    Kun minä muistan sen yön, jona rakkahat rantani heitin,
    Nousevat silmihini vieläki viljavat veet;
    Ei mene mielestäin nuo Pohjolan tunturit joilla
    Lassa ma kuuntelin, kuin sampo ja kantele soi.

Den omständigheten, att sampo i fornsångerna städse beskrifves vara
försedd med lock, kunde så mycket lättare föranleda detta missförstånd
och göra det nästan liktydigt med kantele, hvilket äfven hade sitt
lock, såsom dess resonansbotten ännu allmänt kallas.

I samma mon nya sånger om sampo upptäcktes, måste denna dess förmodade
betydelse af strängaspel ge vika. Den derpå närmaste förklaringen ville
göra sampo till en qvarn. Sjelfva dess namn vore ej annat än en högst
vanlig förvrängning af det skandinaviska och germaniska ordet _Stamp,
Stampfe_, hvilket också fordomdags haft betydelsen af qvarn. Härmed
öfverensstämde hvad Ilmarinen efter sin återkomst från Pohjola anför om
sampo sägande:

    Redan mal det nya sampo,
    Sampo med det granna locket,
    Mal en lår på morgonstunden,
    En lår till förbrukning hemma,
    Och en annan till försäljning,
    Till besparing tredje låren.

Och äfven kunde med föreställningen af en vattenqvarn förlikas, hvad på
ett annat ställe säges om sampo,

    Att dess rötter voro fästa
    Nio famnar djupt i jorden,
    En i sjelfva fasta marken,
    Invid vattnets rand den andra,
    Tredje roten in i berget.

Härvid torde mången invända, att om sampo ej varit annat,
än en enkel qvarn, skulle den icke kunnat väcka ett så stort uppseende
i forntiden. Denna invändning vore dock till en stor del undanröjd, om
man blott besinnade, att före uppfinningen af vattenqvarnar sädens
sönderkrossning först i mortlar och senare medelst handqvarnar var ett
af qvinnfolkets tyngsta göromål. Fullt berättigad till sångens hågkomst
kunde derföre den vara, som först uppfann något medel till halfva
mensklighetens befrielse från det alldagliga tunga arbetet, och att
sången ej skulle spara sitt loford äfven för det uppfunna medlet är
någonting helt naturligt.

För sampos betydelse af qvarn talar ännu den omständigheten, att i den
skandinaviska sången omtalas någon dylik qvarn, som mol fred, lycka och
rikedom.

Många svårigheter uppställa sig dock mot denna betydelse af sampo. En
qvarn kunde ej delas med folk, som bodde tre dagsresor aflägset, och
dock föreslår Wäinämöinen först Pohjolas värdinna, att de skulle i godo
dela sampo sinsemellan. Icke heller borde den kunna flyttas från sitt
ställe, hvilket Pohjolas värdinna dock gjorde, när hon bortförde och
inneslöt sampo i ett väl tillbommadt stenhus eller såsom sången
uttrycker sig i ett hälleberg bakom nio lås. Samma flyttning undergick
sampo, när den sedan af Kalevalafolket bortfördes derifrån. Svårt är
det derjemte att förklara, huru allt slags lycka, makt och rikedom
skulle bero af en qvarn, äfvensom, hvarföre Ilmarinen ej kunde bygga en
dylik för Kalevalafolket. Också synes det, som hade de, hvilka ansett
sampo för en qvarn, låtit förleda sig deraf, att i sången nämnes om
dess malande, ehuru det motsvarande finska ordet alltförväl kan i
figurlig mening sägas äfven om andra ting, hvilka jemnt och
oupphörligen inbringa något i likhet med qvarnen, ungefär så som man i
svenskan stundom liknar dylika saker än vid en mjölkko, än vid en åker.
Med afseende på denna sampos egenskap liknas den ock på ett annat
ställe vid en ria.

När således betydelsen af qvarn ej särdeles passade för sampo, uppsökte
man andra förklaringar. Man erinrade sig Bjarmernas vidt beryktade
_jumala_-bild och ansåg just Pohjolafolket hafva utgjort den gren af
Bjarmerna, som var i den dyrbara besittningen af samma bild. Det var
naturligt, att allt det välstånd, all den rikedom, som förefanns i
Pohjola, skulle af grannarne, som voro mindre vällottade, tillskrifvas
denna gudabild, och att man derom i bildlikt talesätt kunde säga, att
den _både plöjde och sådde, skänkte alltslags vext och gröda, gaf dt
folket evig lycka_.

Om namnet stannade man ej heller i förlägenhet. Pohjolafolket skulle
hos sina grannar, Ryssarne, fått första kunskapen om den förmodade
gudabilden. På sina färder i Ryssarnes land skulle Pohjolafolket
påträffat en gudabild och fått derom den upplysning, att den var
upphofvet till hela ortens lycka och välstånd och att den var
sam bokh, hvilka ryska ord på svenska betyda _gud sjelf_. En dylik
gudabild skulle Pohjola sedan hafva förskaffat sig och kallat den efter
de nyssnämnda ryska orden _sampo_, hvilket namn, sedan man lärt sig
känna dess betydelse, lätt förvandlats till eller brukats jemte jumala.

Man ser lätt, att denna förklaring ej är annat än en hypotes och såsom
sådan må den förvara sitt rum bland de andra.

Den fjerde förklaringen, att med sampo betecknats ett handelsfartyg, må
jag också endast i förbigående nämna. Den mötes af så många
svårigheter, att den som framkommit dermed sjelf också må utreda den.
Eljest har den så litet för sig, att den knappt kan komma i någon
beräkning.

Då Castrén för 10 år tillbaka vistades hos Buräterna söder om Baikal
sjön och besökte deras öfversteprest Chamba Lama, hade denne bland
buddhaiska tempel i Tibet, om hvilka han berättat, nämnt äfven templet
_sampo_ med 2,500 prester. Om namnets betydelse har man gifvit den
upplysning, att sampo, såsom ordet af Buräterna uttaltes, i tibetanska
språket ljuder _sang fu_ och betyder hemlig källa. Enligt Castréns
åsikt hänför sig sampo ej till något verkligt existerande föremål, utan
är och förblir en talisman för all slags timlig lycka, hvilket dock
icke skulle hindra, att föreställningen derom blifvit lånad af något i
verkligheten existerande föremål och ett sådant kunde väl ett tempel
med största fog antagas vara. Den i fornsångerna ofta förekommande
uppgift, att sampo hade ett brokigt lock, kunde äfven hafva sin
tillämpning på templets tak. Till följd deraf skulle den hypotesen
ligga nära för handen, att Kalevala-sångens sampo varit en kyrka,
nemligen det i Islands sagor frejdade _jumala_-templet.

Det var nu den femte förklaringen öfver sampo, och en sjette får jag
straxt nämna. Under uppsamlandet af runor till Kalevala underlät jag ej
gerna att på skilda orter och hos särskilta sångare fråga om någon af
dem kunde lemna upplysning om, hvad sampo varit. Vanligtvis kunde man
det ej, eller och gaf man sådana upplysningar, om hvilka genast kunde
sägas, att de voro tagna ur luften. En gammal sångare ville dock tro,
att med sampo betecknats hela det landet, som Finnarnes förfäder
eröfrat, sedan de af fienden blifvit bortdrifna från sina förra
boningsplatser. Endast om hela landet, tyckte han, kunde det sägas:
"der är plöjning, der är såning, der är vext och allslags gröda, der
just der en evig lycka".

    Der då kunde månen lysa,
    Solen skänka fröjd och lycka
    Öfver Suomis vida bygder,
    Öfver Suomis sköna trakter.

Likaså kunde enligt hans mening det endast vara fråga om landet, när
Wäinämöinen föreslog att dela sampo med Pohjola värdinnan, äfvensom
sedan, när den senare efter förlusten deraf klagade: "slut det är nu
med mitt välde, all min fordna makt är borta". Med sampos brokigt
granna lock skulle betecknas himmelen med dess stjemor, och medgifvas
måste, att himmelen äfven eljest emellanåt föreställdes såsom jordens
lock. Genom okunniga runosångare, som icke mera vetat sampos
ursprungliga betydelse, hade sedermera kunnat inflyta i beskrifningen
om sampo åtskilligt sådant, som ej rätt väl lät säga sig om jorden, men
derpå finge man ej sätta någon särdeles vigt. Sådan var nu den sjette
förklaringen.

Man säger i ett gammalt ordspråk, att tre ting äro alltid goda, och jag
vill visst ej invända något deremot. Emellertid är äfven sjutalet
något, som menniskorna i alla tider betraktat med nästan superstitiös
vördnad. Om ej för annat, så för att nu uppbringa förklaringarne öfver
sampo till detta heliga sjutal, får jag väl till slut våga mig fram med
en alldeles ny.

Mången af de närvarande har säkert i 1852 års Litteraturblad läst en
snillrikt utförd allegorisk uttydning af Wäinämöinens resa till Antero
Wipuinen. Mig förekommer, som skulle äfven sampomythen tillåta ja
nästan påkalla en allegorisk utläggning. Efter en sådan uttydning
skulle med sampo hafva betecknats eller rättare förebildats
menniskoslägtets då upphunna bildning och kultur. Den var väl då ännu
mycket bristfälligare än i dag, men samma tro eller rättare inbillning,
som det närvarande slägtet har om sin tids företräde i nämnde
hänseende, hade menniskorna, som då lefde, äfven om sin tid; ty hvarje
tid och hvarje folk, som framgår på bildningens bana, mäter sitt
tillstånd efter den förflutna tiden, i jemförelse med hvilken man
finner sig stå åtminstone några trappor högre; huru högt stegen går och
hvar den slutas, kan man ej se, knappt ana.

Den sanna och verkliga bildningens egna företräde i alla tider så hos
individer som hos folket i dess helhet har varit och är att lyckliggöra
sina innehafvare äfven i lekamligt hänseende. Om den, mer än om något
annat, kan med fullt skäl sägas, att den både sår och plöjer, gifver
vext och all slags gröda, skänker en beständig välgång, och att den
frammalar både mjöl, salt och annan rikedom, såsom sampo gjorde. Bättre
än en qvarn eller annat redskap kunde den äfven tillåta delning, såsom
Wäinämöinen först föreslog. Äfven om dess rötter kan man med fog säga,
att de trängt djupt ned, såsom sången om sampos rötter vet förtälja.
Dess slutliga borttagande från Pohjola kunde hänsyfta på den tid, då
Kalevalafolket kom att stå i bildning jemhögt med Pohjola. Då kunde
Pohjola värdinnan enligt sångens ord se, att hennes välde aftog, hennes
namn och rykte fallit.

Den stora betydelse hafvet eller sjökommunikationerna i alla tider haft
i afseende på kulturens utbredande skulle sången ej heller hafva
förbisett, utan tvärtom varit nästan för frikostig mot hafvet, då den
tilldelt detsamma de bästa bitarne af sampo.

    Hvarför ej i detta lifvet,
    Ej så länge solen lyser,
    Hafvet saknar makt och håfvor,
    Hafvets gud fördolda skatter.

Hafvet återgaf dock en betydlig del af dessa sina håfvor, låtande dem
kastas af vågorna på Kalevalas strand, hvarifrån de uppbergades till
ett frö för landets lycka, till välsignelse för Suomi.

Med fasthållande af denna allegoriska betydelse för sampo kunde äfven
Wäinämöinens profetiska ord, när han beslöt att lemna Suomi, låta bäst
förklara sig. Hans sista afskedsord voro:

    Låt en tid i fred försvinna,
    Dagar gå och andra komma,
    Då behöfver man mig åter,
    Saknar mig och väntar, att jag
    Skall en annan sampo bringa,
    Ställa till ett spel ånyo,
    Föra fram en annan måne,
    Återställa gömda solen,
    När ej sol, ej måne finnes,
    Då all lifvets fröjd är borta.

Dessa voro Wäinämöinens afskedsord, hvilka jag anfört ej allenast med
afseende på sampo, utan lika mycket derföre, att de ingifvit folket,
der Kalevalarunorna ännu sjungas, den öfvertygelse, att Wäinämöinen
ännu en gång lifslefvande skall återkomma och bringa all möjlig
lycksalighet åt detsamma. Det kan ej skada, att folket hyser en sådan
öfvertygelse eller rättare ett sådant hopp, åtminstone skall ingen
kunna säga, att dess tillstånd då är hopplöst.

Hvad som dock mäst talar för denna allegoriska uppfattning af sampos
betydelse och som egentligen först bragte mig på den tanken att
uppsöka en sådan förklaring, är sampos första uppkomst. Likasom
menskligheten först då, när hon redan genomlefvat åtskilliga lägre
utvecklingsstadier, kunnat ernå en högre kultur, så finner man till sin
öfverraskning, att äfven sampo frambragts af ämnen, hvilka man kan anse
såsom representanter af dessa föregående lägre utvecklingsperioder.
Folken i sitt råa tillstånd lefde först af jagtens yrke; fisket
tillhörde det derpå närmast följande stadiet. Sedan kom boskapsskötsel
och sist åkerbruk.

I samma ordning låter nu sången sampo hafva tillkommit:

    Yhen joutsenen sulasta.
    Yhen siian suomusesta,[5]
    Yhen villan kylkyestä,
    Yhen orasen jyvästä,

d.ä. sampo var formadt af en _svanfjäder, ett sikfjäll, af en ulltapp_
(eller en _mjölktår_ enligt andra variationen) och af ett _kornfrö_,
hvartill somliga varianter ännu tillägga en _söndrig slända_, såsom
representant för industrin.

Märkvärdig är i alla fall denna sammanställning, på samma gång som den
jemte mycket annat vittnar, att våra förfäder kanske till och med mer
än mången i närvarande stund kunde sträcka sina tankar utöfver
föremålen för lifvets nämnde behof.




Ridvala Helka.

(En folkfest.)

Helsingfors Morgonblad 1832, n:ris 41, 42.


Det ligger i alla folkfester något oförklarligt intagande och
vördnadsbjudande, ett intryck som säkert hvar och en varseblifvit hos
sig, då han öfvervarit en sådan. Sjelfva festen, rotad i forntidens
seder och förhållanden, framstår för oss icke såsom ett dödt
minnesmärke, utan såsom en lefvande afbild deraf. Det är förnämligast i
folkfesten, som forntiden uppträder lefvande och handlande uti den
närvarande; åtminstone har man svårt att finna någon annan
form, hvarunder det förflutna lifligare skulle framställa sig
för vår själ. Någon kunde väl tro, att t.ex. den theatraliska
framställningen deraf vore fullkomligare, men så är det dock icke. Väl
är denna nyssnämnda form rikhaltigare, men på långt när ej så trogen.
Den är ett sträfvande hos nutiden att framställa det förflutna, utgår
således företrädesvis ifrån det närvarande och försätter detsamma
likaså mycket i forntiden, som forntiden i den närvarande. En folkfest
deremot har icke i samma grad denna blandning af tider, det är
forntiden sjelf, som deri besöker den närvarande, likasom en åldrig far
sin från barndomshemmet bosatte son. Må ock medgifvas, att de
tidehvarf, öfver och igenom hvilka festen kommit till oss, fäst vid
honom något, som ej ursprungligen tillhört honom; ofta anlägger ju
också en resande kläder efter ortens sed, den han besöker, och talar
dess språk, icke dess mindre förblifver han en fremmande.

Den fest, hvarom jag här ämnat skrifva, firas i Sääxmäki socken och i
Ridvala by, hvarefter den ock kallas Ridvalan Helka. Nämnde by ligger
icke långt ifrån stranden af den stora Sääxmäki sjön. En gren af
Maanselkä stryker här förbi och tillsmalnar betydligen, ju mera den
närmar sig till Huittula, en annan by, som ifrån Ridvala ligger en
knapp fjerdedels mils väg. Vid Huittula är åsen blott några famnar bred
och gör tämmeligen branta sluttningar åt båda sidor. Landsvägen går vid
sidan af åsen, men hade alltför väl, utan betydligt ökade omkostnader,
kunnat anläggas på sjelfva åsen. Den vackra, vidsträckta utsigt, man
derifrån har, i synnerhet åt sjösidan, skulle flerfaldigt hafva ersatt
det arbete, vägens byggande längs åsen möjligtvis fordrat utöfver hvad
som åtgick till dess anläggning på stället, der den nu är. Men en sådan
huglöshet och likgiltighet för det sköna tillhörde tiden, då vägen
utstakades, och visar sig ännu öfverallt i vårt land. För att slippa
några dagars arbete, uppoffrar man gerna sådana utsigter, hvaraf endast
ögat förnöjes.

Nedanför åsen, på nämnda sida, ligger en ofantlig åkersträcka och
utöfver densamma stora Sääxmäki-sjön, bakom hvilken några herrgårdar
och byar äro belägna. Åkern är för sin vidsträckthet bekant äfven på
andra orter och nämnes ofta ordspråksvis, när något stort skall
utmärkas. På den andra sidan af åsen skådar man dels odlade fält, dels
skog, berg och dälder.

Likasom träden frodas bättre på några ställen än på andra, och
blomstren antaga ett gladare, lifligare utseende, så bestämmer äfven
hos menniskan lokalen lifvets yttre form, och ger detsamma en gladare
eller sorgligare rigtning. Mera dyster är naturen, der vidlöftiga
skogar, nakna sandmoar och sanka kärr i myckenhet finnas; menniskan,
som tillbringar sitt lif på sådana ställen, är också sorgsen,
alfvarsam, fåordig. Ju mindre föremålens mångfald påkallar hennes
uppmärksamhet, dess mera sysselsätter sig hennes tanke, såvidt
näringsomsorgerna dertill lemna någon tid, med metaphysiska och
religiösa grubblerier. De oupplösliga gåtorna om evigheten och om det
obegripliga intet, som vidtager, der allt annat upphör att vara,
frågorna om hennes ursprung före och tillstånd efter detta lif, om Guds
obegripliga varelse o.s.v. ligga henne städse i hågen och oroa henne.
Der åter naturen är gladare, föremålen mångfaldiga och omvexlande, der
är ock menniskans sinnestämning gladare. Detta röjer sig så tydligen i
hennes både ord ock handling, att det svårligen kan misskännas.
Allehanda lustbarheter, lekar och högtidligheter äro alltid vanligare
på sådana orter.

Jag har med det föregående velat antyda orsaken dertill, att folket på
den trakt, hvarom jag talat, är mera hugadt för nöjen och lustbarheter,
än vanligt är i vårt land. Nu skall jag i korthet orda om Ridvalan
Helka. Denna fest firas hvarje helgedags eftermiddag, börjandes från
Christi Himmelsfärds-dag och ända till Petri-dag eller slutet af Junii.
Härvid tillgår på följande sätt: Vid ena ändan af Ridvala by samlas
flickorna och taga hvarandra i hand. Sedan tåga de långsamt, fyra à fem
i en rad, fram längs vägen, som leder igenom byn. Redan vid sjelfva
början och under hela tåget sjungas några urgamla runor, af hvilka jag
till en del i det följande skall bjuda till att lemna en öfversättning.
Slutligen stannar processionen ett stycke ifrån byn, på en upphöjd
plan, kallad Helka-vuori. Der formera flickorna en ring och dansa
långsamt under sjungande af nämnde runor.[6] Sedan detta en tid blifvit
fortsatt, tågar man tillbaka på samma vis, som man kommit, allt under
sång och med iakttagande af samma långsamma gång. Aftonen derpå
tillbringas i byn, under flerehanda nöjen och lustbarheter, hvarpå man
vid en större folksamling, som icke känner och bryr sig om alla
etikettens band, sällan lider brist. Det hörer till festen, att hvarken
någon mansperson eller gift qvinna får deltaga i den nyss omtalta
processionen. Dock kunna de följa efter den såsom tysta åskådare eller
åhörare. För dessa är det dock åtminstone drägligt, att så uteslutas
ifrån sången och processionen, så vida det hos dem icke väcker några
obehagliga minnen, ingen sjelfförebråelse. Annorlunda är det med
flickor, som genom någon förseelse förverkat detta namn. Äfven de äro
uteslutna från högtidens firande. Den är helig och förbehållen endast
ärbara, dygdefulla jungfrur.

Hvilken syftning festen ursprungligen haft och dess första upphof,
lärer numera svårligen kunna med visshet utredas. Man kunde tro, att
den uppkommit redan före Christendomens införande i landet, emedan i en
utaf sångerna Gud förekommer i pluralis, hvilket sedermera icke bordt
vara fallet. Någon anledning har jag derjemte af samma sång trott mig
få till den förmodan, att festen ursprungligen varit en offerfest, men
för hvilket ändamål, god årsvext eller annat, kan af nämnde sång ej
mera slutas. De öfriga sångerna gifva åter anledningar till andra
gissningar om festens uppkomst och ursprungliga betydelse. I en utaf
dem omtalas en jungfru, som ända till det yttersta blef sin brudgum
trogen, och icke kunde på något sätt förmås till sammanvigning med en
annan, ehuru det föregafs att hennes fästman dött utomlands. Slutligen
återkom fästmannen, och hon skickade sin unge broder honom till mötes.
Uppå tillfrågan, huru Ingeri, ty så hette flickan, mådde, kom gossen
att svara något obetänksamt: "Nog mår hon braf, en hel vecka har man
firat hennes bröllop o.s.v." hvarpå, ehuru sången här slutas,
förmodligen afstympad, fästmannen troligen förstod dessa ord efter
deras betydelse, och kanske tog något förtvifladt steg, förrän han
underrättades om verkeliga förhållandet. Och som det är helt naturligt,
art flickan antingen förgret sig af sorg och bedröfvelse, eller slutade
sina dagar genom något af förtviflan ingifvet medel, så måste händelsen
väcka mycket uppseende och kunde således äfven föranleda firandet af en
åminnelsefest efter henne. För denna nyssgifna förklaring talar den
omständigheten, att vid festens firande endast ärbara flickor komma i
fråga. Vidare talas i en annan sång om en Jungfru Matalena, hvilken
gjort sig trefaldigt ovärdig sitt jungfru-namn. Jag tillstår fritt, att
jag icke inser, på hvad sätt hon kunnat gifva anledning till festen, så
vida i det fallet tusende andra flickor kunde anses samma hedrande
åminnelse värdiga.

För att sätta läsaren sjelf i tillfälle att se, huru otillräckliga de
omtalta sångerna äro till utredande af festens uppkomst och syftning,
följer här en någorlunda ordagrann öfversättning af tvänne de
förnämsta. De lyda sålunda:

    Ingeris Sång.

    Lalmanti, den stora riddarn,
    Fäste sig en dygdig jungfru,
    Gaf sin hand till trohetstecken,
    Rika skänker till förlofning,
    Och en kostbar ring till lösen.

    Lalmanti, den stora riddarn,
    For sin väg till fremmand länder,
    Dit han kallades af kriget.
    "Vänta i sex år uppå mig,
    Vänta mig i åtta somrar,
    Var mig nio vårar trogen,
    På den tionde en månad:
    Hör du sen att jag har stupat,
    Och med allone försvunnit,
    Må du välja dig en annan;
    Ingen bättre dock än jag var,
    Men ej heller någon sämre.
    Välj föröfrigt som du tycker."

    Erikki, den lilla riddarn,
    Bar ett diktadt bref i handen:
    "Lalmanti i striden fallit
    Och besegrats under kampen".

    Ingeri, den sköna jungfrun,
    Nödgas ta trolofnings-skänker,
    Förs med våld till vigselstugan,
    Förs med våld dock ej till vigseln,
    Ej med svärd och ej med mankraft,
    Ej med starka männers samråd,
    Eller med utvalda qvinnors,
    Eller sköna jungfrurs bistånd.

    Ingeri, den sköna jungfrun,
    Sorgsen satt på löftets trappa,
    Sorgsen satt och fällde tårar,
    Såg åt öster, såg åt väster,
    Blickade mot norden äfven,
    Varseblef en prick på hafvet.

    "Vore du en fogelskara,
    Visst du höjde dig i luften;
    Vore du en svärm af fiskar,
    Visst du sjönke ner i djupet;
    Om min Lalmanti du vore,
    Lade du din båt till stranden."

    Hvarpå känns din Lalmanti då?
    Känns på masten, känns på seglet;
    Ny är hälften af hans segel,
    Af blott siden andra hälften,
    Ingeri har själf det väfvit,
    Trädt hvarenda tråd i skeden.

    "Hör min unga, lilla broder,
    Tag din hingst från beteshagen,
    Från kornlandet snabba hästen,
    Rid min Lalmanti till mötes,
    Der han stiger upp på stranden."

    "Ack min unga, lilla svåger,
    Huru lefver nu min Ingri?"
    "Präktigt lefver nu din Ingri,
    Bröllop firades en vecka,
    Andra veckan deltes gåfvor,
    Tredje veckan rika skänker!"


    Matalenas Sång.

    Unga jungfrun Matalena
    Växte länge på sin hemort;
    Långt gick också hennes rykte,
    Medan hos sin goda fader
    Och sin hulda mor hon lefde.

    Unga jungfru Matalena
    Gick till källan efter vatten,
    Bar i handen gyllne stäfva,
    Gyllne handtag fanns på stäfvan;
    Såg sin bild i lugna vattnet:
    "Ve, o ve mig stackars flicka,
    Hur mitt anlet har förändrats,
    Hur min fägring har försvunnit;
    Spännet på mitt bröst ej glänser,
    Silfret lyser ej på hufvut!"
    Jesus vallade i lunden,
    Vårdade sin hjord på marken:
    "Gif mig vatten till att dricka".

    "Jag har intet käril hos mig,
    Hemma har jag ingen kanna;
    Kannorna de klungo sönder,
    Stopen ramlade som stickor."

    "Har du ej gullstäfvan hos dig,
    Stäfvan med det gyllne handtag?"

    "Kan du tala så, finngosse,
    Du finngosse, träl i landet,
    Ständigt vallhjon hos min fader;
    Du som närs af Svenskens gåfvor,
    Får fiskhufvuden till föda."

    "En finngosse må jag heta,
    Vara ock en träl i landet,
    Ständigt vallhjon hos din fader,
    Näras utaf Svenskens gåfvor,
    Få fiskhufvuden till föda.
    Vill du, yppar jag din vanart?"

    "Må du yppa hvad du känner".

    "Minns du dina trenne söner?
    En du kastade i elden,
    Dränkte ner i sjön den andra,
    Gräfde i ett kärr den tredje.

    Den du kastade i elden,
    Vore riddare i Sverige;
    Den du dränkte uti vattnet,
    Vore här i landet herre;
    Den du gräfde ner i kärret
    Vore präst, en af de bästa."

    Unga jungfrun Matalena,
    Började att gråta genast,
    Grät gullstäfvan full af tårar,
    Tvådde dermed Jesu fötter.
    Torkade med silkesduken.

    "Säkert är du Herren Jesus,
    Du som känner all min vanart;
    Döm mig nu du gode Herre,
    Döm mig hvart du helst behagar.
    Må i sanka kärr jag sänkas
    Till en bro för vandrarns fötter,
    Eller på det vida hafvet
    Stormen skaka mig beständigt,
    Böljan jaga oupphörligt."

Emellan hvarje rad af dessa sånger sjöngs fordom: "Jumala on kauniissa
joukossa" d.ä. Gud är hos detta vackra sällskap. Numera är ordet Jumala
bortlemnadt, emedan, som man berättade, det hade stött presterskapet,
att de så ofta fingo höra Gud nämnas.

Det är i synnerhet under Pingsthelgen som Helka-festen firas ganska
högtidligt. Då samlas ungdomen ifrån flere kringliggande socknar till
Ridvala, för att öfvervara högtiden. När jag hörde berättas om det
stora folksammanloppet, som då härstädes äger rum, förekom det mig
såsom om jag hört en skildring af de fordna Olympiska lekarna, dock med
den skilnad, att här ingen täfling kommer i fråga, om icke i sång, der
flickorna naturligtvis vilja låta höra sin rösts behagligheter, såväl
under sjelfva tåget, som i synnerhet efteråt hemma. Den församlade
ungdomen qvardröjer nemligen hela natten på stället, hvarvid lekar,
danser och sång icke saknas. Jag vet icke om man härvid någon gång
öfverskridit tillbörlighetens gränser, eller hvad som gifvit anledning
åt Kronobetjeningen på orten att för någon tid sedan förbjuda firandet
af Helka. Folket knotade väl deröfver och det så mycket mer, som en
gammal sägen är gängse på orten, att verlden skall förgås, när
Helkafesten försummas. Man säger nemligen: jo sitte mailmakin loppuu,
kuin Ridvalan Helka ja Huittulan vainio: d.ä. då är verldens slut för
handen, när Ridvala Helka och Huittula åkern blir slut. Man firade
detta år ingen Helka, och händelsevis hemsöktes orten året derpå af
missväxt. Detta ansåg man vara himmelens straff för Helkafestens
försummande, och derefter firades festen som förut. Skulle
Kronobetjeningen varit nog oklok att söka hindra det, så tror jag, att
den uppbragta menigheten säkert hade skridit till excesser. Allt sedan
har festen årligen firats i lugn och ro likasom den säkert i år snart
kommer att för sig gå.




Björnfesten.

(Utdrag ur ett bref.) Helsingfors Morgonblad år 1835, n:ris 53-55.


Ännu samma afton, som jag anlände till Päätalo och påföljande morgon,
afskref jag, efter gamla värdinnan på hemmanet, några runor, dem hon
kunde och var villig att sjunga för mig. Ibland andra påminde hon sig
åtskilliga af dem, som vid björnens fest pläga sjungas. De äro i
dialogisk form författade, och kunde, om man en gång lyckades få dem
fullständigt samlade, utgöra ett artigt theaterstycke, eller om ej det,
så åtminstone visa, huru nära den dramatiska konstens förgårdar
Finnarne redan i äldre tider, genom en nationen tillhörande egen
bildnings utveckling, kommit. Björnfesten firades egentligen flera
dagar å rad, efter det en björn blifvit fälld, men understundom skulle
man äfven, utan att någon björn fångats, roat sig med en dylik fests
firande genom en sorts theatralisk framställning deraf. "Ilvehtivät ne
ennen vanhaan sitä toisinaan ilmanki", sades det, när jag om saken
begärde upplysningar.

Sedan björnen fångats, utses tvenne karlar, att föra eller beledsaga
björnen hem, och tvenne andra att välkomna densamma. Emellan dessa
börjas samtalet, som sedan under hela festen, så väl emellan dem som
andra närvarande, fortsattes på sätt af följande öfversättning torde
kunna närmare inhemtas:

Jägarne vandrande till björnen i skogen:

    Nu man borde björnen fånga,
    Fällas borde gyllne håret,
    I den milda skogens hemvist,
    Hos den vaksamme Tapio.
    Också jag en karl var fordom,
    Var en karl, som mången annan,
    När man lottade om bytet,
    Räknade vid fångsten karlar.
    Då steg jag för björnens boning,
    Trängde på trubbnäsans backe,
    Nu är annan tid för handen;
    Månne jag väl stackars gosse,
    Redan är för gammal vorden,
    Bragdt till tvifvel framför andra!

    Kan så vara, men ännu dock
    Sinnet lockande mig bjuder,
    Själen längtar ut ur hemmet,
    Till Tapios gamla boning,
    Till den kända honungsdrycken.

    Och så går jag nu till skogen,
    Går till sysslor utom huset;
    Mielikki, du skogens drottning!
    Tellervo, Tapios dotter!
    Lägg nu band på dina hundar,
    Ordna vackert dina hvalpar,
    Vid de trybevuxna tågen,
    Vid den lilla ekträdsstugan.
    Bind en duk för ögonparet,
    Vira flätor om hans hufvud,
    Stryk uppå hans tandrad boning,
    Och på munnen rena smöret;
    Att han mannens lukt ej känner,
    Icke märker andedrägten,
    När uppå hans stig jag kommer,
    Står framför den ädles boning.

Tal till björnen sjelf:

    Du bredpanna, skogens äple!
    Skogens sköna runda knotter!
    När du hör att mannen nalkas,
    Stolta gossen stigen framåt,
    Göm du klorna in i tassen,
    Tänderna uti ditt tandkött,
    Att de aldrig måtte röra,
    Ej ens i sin vighet skada,
    Sjelf bredpanna må du röras,
    Sjelf dig honungstasse vända,
    Som i boet hjerpen rör sig,
    Gåsen liggande sig vänder.

Sedan björnen blifvit fälld, närmar sig jägaren och säger:

    Sidenbädden nu jag störde,
    Slog omkull den gyllne sängen.
    Vandrar sjelf för Ohtos stugdörr,
    På slättassens gård jag stiger,
    Går framför plir-ögats tröskel.
    Vill mitt gull jag nu betrakta:
    Kort är foten, böjdt är knäet,
    Nosen trubbig, som ett nystan.
    Du bredpanna, du min enda!
    Du min vackra honungstasse!
    Icke var det jag, dig fällde,
    Ej min andra broder heller,
    Sjelf du halkade på trädet,
    Steg på qvisten oförsigtigt,
    Sönderslet din granrisklädning,
    Ref barrskjortan uti stycken;
    Hösten är så hal och slipprig,
    Höstens nätter äro mörka.

Börjande färden hemåt jemte den fällda björnen:

    Du bredpanna, du min enda!
    Du min vackra honungstasse!
    Änn' ett stycke får du vandra,
    Röras i den kända skogen.
    Kom mitt gull och börja färden,
    Rör dig skogens konung hädan,
    Stig lättfotade nu framåt,
    Skrid blåstrumpa, dit jag leder,
    Längs den silfverprydda gången,
    Genom gyllne hemgårdstågen.
    Till ett mannrikt sällskap förs du,
    Till en talrik karlasamling;
    Der har stått ett visthus länge,
    Byggdes högt på silfverfötter,
    Fördes upp på gyllne stolpar.
    Dit vår ädle gäst vi leda,
    Föra dit vår gyllne främling,
    Väl du torde der dig finna,
    Der finns honing nog att äta,
    Mjöd i öfverflöd att dricka.
    Kom nu, rör dig lätt på drifvan,
    Som ett näckblad rörs på vattnet,
    Sväfva öfver skogens ruskor,
    Som på qvisten ickorn sväfvar.
    Kom nu så, som ock du kommer,
    Ifrån detta trånga näste,
    Öfvergif din bädd af ruskor,
    Lemna dessa granrisbolstren,
    Välj en bättre bädd af siden,
    Lägg dig på de röda bolstren,
    I ett högre hus med takås,
    Under takets vackra fogning.

Jägarne närmare hemgården lemna björnen ett stycke efter och blåsa i
ett horn. Folket i stugan lyssnar till och säger:

    Lyssnen, hörs ej ljud på gården?
    Låter, likasom ett jagthorn,
    Ljudet är liksom köttfågelns (björnens),
    Klangen liksom skogsmän blåste.

Alla i stugan skynda ut. En af emottagarne tillspörjer jägarne:

    Hvad för honungsdjur gaf skogen?
    Gaf skogsvärden er ett lodjur,
    Eftersom med sång J nalkens,
    Glädjens så på edra skidor?

Endera jägaren svarar:

    Blott en utter har oss unnats
    Af skogsguden till sångämne,
    Och derför med sång vi nalkas,
    Glädjas nu på våra skidor.
    Litet vore dock en utter,
    Så en utter, som ett lodjur; --
    Den vidtfrejdade nu rör sig,
    Skogens dimma sväfvar framåt,
    Skogens skum nu hitåt flyter.
    Nu med Gud jag helsar eder
    Här på dessa trånga gårdar,
    Dessa alltför smala gångar,
    Trampade af våra qvinnor,
    Och af husets mör bebodda. --
    Mindre kär kanske är gästen,
    Då må dörrarne man sluta,
    Men är gästen efterlängtad
    Hållen husets dörrar öppna.

Någon af folket på gärden:

    Var, o Gud! nu prisad af oss!
    Var, vår skapare, nu lofvad!
    Som så lät bredpannan komma,
    Bragte skogens guld pi gården.
    Hell dig skogens honungstasse!
    Som nu steg på våra backor,
    Kom till dessa trånga gårdar.
    All min lifstid har jag längtat,
    All min ålders tid förväntat,
    Att skogssilfret skulle komma,
    Öknens gull sig hitåt närma,
    Komma uppå dessa gårdar,
    Våra alltför smala gångar.
    Så jag väntat, som man väntar
    Ett godt år inunder sommarn;
    Längtat, såsom skidan längtar
    Efter snö vid vinterns ankomst;
    Som en flicka väntar fästman,
    Den rödkindade en make.
    Aftnarne jag satt i fönstret,
    Morgnarne på löftets trappa,
    Månaderna invid tåget,
    Vintrarne vid ladgårdsbacken, --
    Stod att snön blef hård inunder,
    Och att hårda snön blef uppsmält,
    Stället torrt och höljdt med sandgrus;
    Gruset öfverhöljdt med mylla,
    Myllan grönskande af nygräs; --
    Tänkte, skall ej nånsin höras
    Helst ett ord af jägartroppen,
    Ljudet af skogsjungfruns pipa,
    Bullret vid köttfågelns antag.

Jägaren afbrytande talet:

    Finns väl någon, som emottar,
    Någon, som oss nu välkomnar,
    När från skogens hem vi anländt,
    Kommit från Tapios gårdar?

Den ene af emottagarne:

    Finns nog män, som eder motta,
    Karlar, som välkomna eder,
    När från skogens hem J länden,
    Kommen från Tapios gårdar.
    Länge var vårt dricka färdigt,
    Kornöl brygdt för eder ankomst,
    Och för gästen, som nu kommer,
    Som man hvarje dag har väntat

Jägaren:

    Hvart får fremlingen nu föras,
    Ledas in den gyllne gästen,
    Ifrån dessa trånga gårdar,
    Dessa alltför smala gångar?

Emottagaren visande ingången till stugan:

    Dit må fremlingen nu föras,
    Ledas in den gyllne gästen,
    I ett bo af tallträd timradt,
    I ett hus, som bygts af furu:
    I ett rum med upphöjd takås,
    Under takets vackra fogning.

JÄgaren fattande i björnen och jemte honom närmande sig stugan:

    Du bredpanna, du min enda,
    Du min vackra honungstasse!
    Allt ännu du måste färdas,
    Vandra nu ett stycke åter.
    Gif, mitt gull, dig nu på färden,
    Vandra, vackra silfver framåt,
    Stig utöfver gyllne backen,
    Vandra långsmed silfverspången,
    I ett bo af tallar timradt,
    I ett hus af furu uppfördt,
    Med sin takås högt från golfvet,
    Under takets vackra fogning.

    Sen nu efter stackars qvinnor!
    Att er boskap ej må skrämmas,
    Unga hjorden ej förskräckas,
    All värdinnans lagård skadas,
    För bredpannan, när han nalkas,
    Vid skäggtrynets stolta ankomst,
    Vid plattnosens kända vandring.

    Gossar! gifven rum i farstun;
    Stån ej flickor så vid dörren,
    När i stugan karlen stiger,
    Träder in den store mannen.

Tilltalande björnen:

    Bry dig ej om våra flickor,
    Frukta icke våra qvinnor,
    Räds ej för de mössbetäckta,
    För hasstrumporna på golfvet.
    Allt, hvad qvinna är i stugan,
    Må sig för vår åsyn gömma,
    När i stugan karlen tränger,
    Stiger in den stolte mannen.

Inträdande i stugan:

    Hell nu afven här i stugan,
    Här i huset, byggdt af tallar,
    Och af stora furor timradt;
    Under denna höga takås,
    Under takets vackra fogning.
    Hvart skall nu mitt gull jag fora,
    Hvart min lilla fågel ställa?

Emottagaren visande en plats på golfvet vid långbänksändan.
(Till björnen):

    Hell dig, som nu till oss kommit,
    Hell dig skogens honungstasse!
    Som vårt lilla bo besökte,
    Kom uti vår trånga boning.

Till jägaren:

    Dit må nu ditt gull du föra,
    Ställa der din lilla fågel,
    Invid stora furubordet,
    Nära intill långbänksändan.

Hudafdragaren framträder:

    Du bredpanna, du min enda,
    Du min vackra honungstasse!
    Nu din pels man borde skåda,
    Undersöka vackra håret
    Bry dig ej bredpanna derom;
    Illa skall man dig ej hålla,
    Jag din pels ej ämnar gifva,
    Att hos en oduglig vräkas,
    Att bepryda ringa karlar.

Jägaren:

    Och nu sen, hvart föres gästen,
    Beledsagas vandringsmannen,
    Från sin plats vid furubordet,
    Vid den långa bänkens ända?

Värdinnan, eller den som har bestyret med kokningen:

    Dit må nu din gäst du föra,
    Beledsaga vandringsmannen,
    Lägga i vår gyllne kittel,
    I vår vackra koppargryta.
    Länge nog har kitteln väntat.
    Kopparsidan stått på elden;
    Länge ock har vattnet väntat;
    Sött, som mjölkens vassla, togs det
    Ur vår alltid fulla källa.
    Saltet kom från fjerran trakter,
    öfver Saxlands djupa fjärdar,    Genom många sund det kommit,
    Ficks ifrån ett fartyg sedan.
    Veden fällde man i skogen,
    Länge har den legat huggen,
    Dragits ner från Tuomivaara,
    Släpats ner från stora höjden.
    Elden bärgats har från himmeln,
    Midt från himmeln ned den fallit,
    Kommit genom åtta himlar,
    Från det nionde lufthvalfvet.

Jägaren förande björnen att kokas:

    Du bredpanna, du min enda,
    Du min vackra honungstasse!
    Och ännu du måste röras,
    Vandra änn' ett stycke framåt.
    Kom du store, börja färden,
    Rör nu, gamle man, dig framåt,
    Från din plats vid furubordet,
    Vid den långa bänkens ända;
    Stig uti den gyllne kitteln,
    I den vackra koppargrytan.

Efter kokningen:

    Hvart skall nu mitt gull jag föra,
    Ställa denna lilla fågel?
    Har nog dröjt i gyllne kitteln,
    Bott i vackra koppargrytan.

Emottagaren visande på bordet:

    Dit må nu ditt gull du föra.
    Ställa må du lilla fågeln,
    Dit i dessa gyllne koppar,
    Dessa silfverfat på bordet,
    Och på detta bord af furu. --
    Bordet höfladt är af furu,
    Och på bordet gyllne koppar,
    Gyllne koppar, silfverskedar. --
    Ställ du der din vackra fågel,
    För att dricka mjöd på bordet,
    Smaka på vårt goda kornöl.

Jägaren bärande björnen ifrån grytan på bordet:

    Du bredpanna, du min enda,
    Du min vackra honungstasse!
    Allt ännu du måste röras,
    Vandra änn' ett litet stycke.
    Kom nu, gyllne gäst, på färden,
    Rör dig, värde man, ett stycke;
    Stig ur denna gyllne kittel,
    Och ur denna koppargryta,
    Stig uti den gyllne koppen,
    På de vackra silfverfaten.

När bordet är färdigt:

    Skogens honungsrika moder,
    Och du skogens gyllne konung,
    Tellervo Tapios dotter,
    Skogens lilla sköna jungfru!
    Kommen nu till detta bröllop,
    Till långhårets stora högtid;
    Allt är färdigt nu för festen,
    Mat och dricka öfverflödigt,
    Nog för egen del att njuta,
    Och att dela ut till grannen.
Någon af gästerna vid bordet tillspörjer jägaren:

    Säg hvar föddes vår bredpanna,
    Och hvar vexte långa håret,
    Hvadan är vår trubbnos hemtad,
    Hvar blåstrumpan af dig funnen?
    Fanns han väl vid badstuknuten,
    Låg kanhända vid brunnsvägen?

Jägaren förtrytsamt:

    Ej den ädle föds på halmbädd,
    Ej på båset invid rian;
    Denna vår bredpanna föddes,
    Detta glesa håret vexte,
    Nära månen, invid solen,
    Uppå Carlavagnens skuldra,
    På sjustjernans höga nacke.

    Ukko han den gyllne kungen,
    Gamle mannen der i himmeln,
    Ull nedkastade på vattnet,
    Fällde några hår på böljan;
    Kom en vind att vagga detta,
    Luften blåsande det rörde,
    Vattnets imma förde framåt,
    Böljan dref det intill stranden;
    Stadnade vid varma udden,
    Invid honungsrika skogen.

    Mielikki den väna skogsfrun,
    Tapiolas trägna qvinna,
    Sprang i vattnet jemns med knäna,
    Jemns med bältet ini vågen;
    Tog ullflagan upp från vattnet,
    Gömde i den mjuka famnen,
    Vaggade uti sitt sköte,
    Rörde om i sina kläder.

    Liten fågel deraf vexte,
    Och hon lade lilla fågeln
    I en liten korg af silfver,
    Gömde i en gyllne vagga.
    Fastade då vaggans linor,
    Band det lilla barnets vagga,
    Högt uti en skuggrik granqvist,
    Vid en gren af täta granen.

    Träget vaggade hon barnet,
    Skötte nu sitt lilla smekbam,
    I den lilla gyllne vaggan,
    Som på silfverlinor hängde,
    Under granens blomsterqvistar,
    Blomsterqvistar, gyllne skate.

    Der hon fostrade den ädle,
    Födde upp det glesa håret,
    Tätt invid en liten tallskog,
    Vid en liten vacker ungskog,
    I den honungsrika skogen.

    Tänder saknas för den lilla,
    Tänder saknas, ramar fattas;
    Mielikki den väna skogsfrun,
    Tapiolas trägna qvinna,
    Gick nu sjelf att leta tänder,
    Söka klor till lilla tassen.
    Letade bland trädens rötter,
    Och bland stubbarne i skogen,
    Och bland backens gula blomster,
    Bland ljungrötterna på heden.

    Vexte då en tall på heden,
    Reste sig en gran på backen,
    Fanns en silfverqvist på tallen,
    Och en guldgren hade granen;
    Dessa fick med handen skogsfrun,
    Gjorde klor deraf för tassen,    Fäste tänder i hans tandkött
    Byggde då af hägg en stuga,
    Fodrade den väl med qvistar;
    Bad der björnen bo om vintern,
    Hvila sig den kalla tiden,
    Och ej genomvada kärren,
    Stryka hungrig genom skogen,
    Vandra irrande på heden,
    Flacka kring de öppna fälten.
    Derifrån kom nu vårt silfver,
    Hemtades den gyllne gästen.

En eller annan vid bordet frågar:

    Hur blef skogen dock så nådig,
    Öknen denna gång så gifmild;
    Hur bevektes skogens herre,
    Huru blidkades Tapio,
    Brukades det långa spjutet
    Eller var det nog af skottet?

Jägarne:

    Sjelfmant skogen blef oss nådig,
    Öknen denna gång så gifmild;
    Snart bevektes skogens herre,
    Lätt var Tapio att blidkas;
    Mielikki den väna skogsfrun,
    Tellervo Tapios dotter,
    Lemnade sitt hem för kölden,
    Öfvergaf sin gamla boning,
    Skyndade att visa vägen,
    Sprang att tälja vägamärken,
    Uthögg märken genom skogen,
    Stakade utöfver bergen,
    Var beredd, sitt guld att byta,
    Ta vårt silfver, ge sitt eget.
    Spjut behöfde man ej bruka,
    Nödgades ej heller skjuta.
    Sjelf han (björnen) halkade från qvisten,
    Foten snafvade på ruskan,
    Föll och gyllne kräfvan sprängdes,
    Magen fylld med bär i tu gick;
    Bröstet slets på hårda ruskor,
    Trädens qvistar refvo magen.

En annan af sällskapet sönderstyckande björnens hufvud till bara benet:

    Du bredpanna, du min enda,
    Du min vackra honungstasse!
    Nu är benens gny förhanden,
    Benens gny och skallens läte,
    Skallring för din hela tandrad.
    Näsan tog jag nu af Ohto,
    Ingen lukt han känner mera;
    Örat tog jag nu af Ohto,
    Intet ljud hans öra märker;
    Sist jag ögat tar af Ohto,
    ögat ser nu aldrig mera.

Betraktande tänderna:

    Men en karl jag ville nämna,
    Kalla väldig framför många,
    Den, som tar en tand ur käken,
    Löser den med ordens läsning,
    Stödd med knä mot hårda skallen,
    Drar ut tanden med sin jernhand.

Flere försöka nu sin konst ock skicklighet, att med besvärjelseord lösa
björnens tänder, hvilka äfven dervid lossna, så att de med bara handen
lätt uttagas. Derefter bortför man den tandlösa skallen och upphänger
den l en hög tall. Dervid säges:

    Du bredpanna, skogens äple,
    Skogens lätta, runda knotter!
    Litet måste änn' du röras,
    Vandra härifrån till skogen.
    Kom, berömde, börja färden,
    Följ nu med oss, gode främling;
    Lemna detta låga huset,
    Detta lilla, trånga hedet;
    Ledsamt är ett lif i stugan,
    Svårt att bo i barnens värme.

    Här vår väg nu tar sin början,
    Här begynnas nya färder,
    Går åt skogbevuxna berget,
    Leda dit mot höga fjellen,
    Upp i toppen af en furu,
    I ett hundraqvistigt tallträd.
    Der är godt för dig att lefva,
    Och behagligt är att bo der;
    Karpen jagas dit af vinden,
    Abborn dit af vågen drifves,
    Siken bor i sundet nära,
    Laxen fångas bredevid dig.

    Säg nu, när du kommit hädan,
    Gått till skogens hem ånyo:
    Illa blef jag der ej gästad,
    Honung fanns der nog, att äta,
    Och min dryck var rena mjödet,
    Eller ock det bästa kornöl.

När skallen sedan med högtidlighet fåtts upp i trädet, vänder
processionen hem att fortsätta gästabudet och tillspörjes af de hemma
blefna:

    Säg, hvart förde du din gäst nu,
    Bragte du din lilla andel?
    Lemnade kanske på isen,
    Dränkte den bland snö och vatten,
    Gräfde ned i hårda jorden,
    Eller trampade i kärret.

Den som haft hufvudbestyret med skallens uppsättande (jägaren?) svarar:

    Om på isen jag den lemnat,
    Hade dränkt bland snö och vatten,
    Fred den finge ej för hundar,
    Blefve störd af luftens fåglar;
    Hade jag i kärret trampat,
    Gräft den ned i hårda myllan,
    Maskarne då skulle skada,
    Svarta myror den förtära.

    Ej på isen blef han lemnad,
    Icke dränkt bland snö och vatten,
    Icke heller gräfd i jorden,
    Eller ned i kärret trampad;
    Dit min fångst jag beledsagat,
    Bringat dit min lilla andel,
    Högt uppå det gyllne berget,
    Ställt på silfverhöjdens nacke,
    Upp uti den bästa tallen,
    I en prydlig silfverfuru.
    Lade ej för högt till toppen,
    Vore der för vinden skygdlös,
    Illa ställd för skarpa blåsten;
    På en lummig gran jag ställde,
    Lade den på täta qvisten,
    Vände tändrens rad åt öster,
    Begge ögonen åt vester,
    Och åt norden hårda skallen;
    Der han ses af höga herrar,
    Och af prester, folkets bästa.

En eller annan af gästerna uppmuntrar till sång sina medgäster,
sägande:

    Värdarne förundras öfver,
    Och värdinnorna de tänka:
    Månn' ett dåligt öl jag bryggde,
    Blef vårt dricka svagt och kraftlöst,
    Efter ingen sång här ljuder,
    Våra goda runor tiga,
    Våra gäster aro tysta,
    Glädjens fåglar sjunga icke?

    Och hvem skall nu börja sången,
    Hvem uppstämma runors glädje,
    På vår skogsmans stora bröllop,
    På skogsnymfens glada högtid? --
    Golfvet torde här ej sjunga,
    Om ej de, som stå på golfvet;
    Icke heller fönstren glädjas,
    Om ej, de vid fönstren sitta;
    Eller furubordet jubla,
    Om ej, de vid bordet röras.

    Men om ingen bättre sjunger,
    Mer förmögen börjar glädjen,
    Må jag, svage man, begynna,
    Oförmögne, göra början,
    Sjunga med mitt magra anlet,
    Med en kropp, som saknar fetma,
    Orda till vår aftons glädje,
    Till vår stora högtids ära.

Många runor höras nu, man täflar l sång, uppställer vad emellan de
förnämsta sångarene o.s.v., men jag förbigår nu dessa ock anförer blott
slutorden, hvarmed en af gästerne tackar värden och värdinnan jemte det
öfriga huset:

    Gif härnäst, du gode Herre,
    Unna för en framtid äfven,
    Att skogsvägarne man märker,
    Stakar ut Tapios gångstig,
    För vårt goda jägarfölje,
    I en manrik karlasamling.

    Gif härnäst, du gode Herre,
    Unna för en framtid äfven,
    Att Tapios horn man hörer,
    Att skogshornet måtte ljuda,
    Närmande sig dessa gårdar,
    Dessa vackra boningsställen.

    Gif härnäst, du gode Herre,
    Unna för en framtid äfven,
    Att på detta vis man lefver,
    Jublar, likasom nu jublats,
    På skogsmannens stora bröllop,
    På skogsnymfens glada högtid.

    Gif härnäst, du gode Herre,
    Unna för en framtid äfven,
    Att ölbäckarne må rinna,
    Mjödet strömma, lik en vårflod,
    Under denna höga takås,
    Under takets vackra fogning,
    Under denna husbonds dagar,
    Under vår värdinnas lifstid.

    Herren må ock vedergälla,
    Gud må gifva er belöning;
    För vår värd vid långa bordet,
    För värdinnan i sitt visthus,
    För gårdssonen vid långbänken,
    Och för dottren vid sin väfsked;
    Så behöfde man ej ångra,
    Sörja, efter några dagar,
    För det bröllop, som nu gifvits,
    För förtäringen vid festen.




En finsk berättelse.

Helsingfors Morgonblad 1834, n:ris 12-14.


Betraktande det myckna arbete, Morgonbladet öfver hela året skaffar
dig, har jag flere gånger önskat, att af min tid kunna gifva dig någon
liten portion. Vi vore bägge dermed väl belåtna. Du skulle då stundom
kunna få en angenäm hvila, jag åter skulle lättare få mången dag till
ända. Nu är dock tiden af den beskaffenhet, att den icke omedelbart kan
skickas ifrån den ena till den andra, likasom man med åtskilliga andra
Guds gåfvor kan sådant göra. Vore icke så, skulle du hvarje postdag
bekomma rundeligen deraf, helst den såsom ovägbar aldrig skulle öka
brefvets vigt öfver ett lod.[7] Nu måste jag på annat sätt förnöja min
önskan och har fördenskull föresatt mig att nedskrifva eller om du
hellre vill uppskrifva en berättelse, hvilken jag om hösten år 1832
hörde af en gammal gubbe ifrån Huutoaho hemman, i Kuhmo Kapell. Gubben
med sina tvenne döttrar rodde mig öfver en 1,5 mil lång sjö, eller
rättare gubben styrde och döttrarna rodde. Vi hade kommit ungefär
halfva vägen, då han började med sin berättelse, hvilken sedan räckte
ända till stranden och derutöfver så länge han rökte ut en liten
messingsbeslagen trädpipa, hvilken jag på stranden bad honom istoppa.
Således kan denna berättelse komma att räcka närmare en mils väg och
det blir just roligt att försöka, huru många ark papper den upptager.
Jag har ännu aldrig gjort detta försök, kan således ej på förhand veta
det. Nu är en annan sak, som jag hel och hållen lemnar till ditt
bepröfvande, nämligen om den tål införas i Morgonbladet. Jag har väl
hört åtskilliga omdömen om detta ditt blad, men de äro så olika, att
jag icke af dem kan inhemta hvad som behagar. Några tycka om ett, några
om annat, somliga behagar allt, för andra duger ingenting. Den der
"feta Snickaren" t.ex. läste jag i min okunnighet rätt gerna och tyckte
den var artig nog, tills jag blef upplyst, att sådana orimligheter, som
i det stycket förekomma, aldrig borde införas i en tidning. Jag blef då
äfven rätt ledsen deröfver, att jag läst det och beslöt att framdeles
ej läsa sådant, likasom damen hotade att icke uppbryta sin älskares
bref, om de framdeles ej vore interessantare. Men nu till berättelsen:

Kuhmo och Kianto Kapeller voro de längst obebodda trakter uti Kajana
Län. Också finnas der ännu i denna dag rätt vördnadsvärda ödemarker. I
dessa skogar, nu för tiden tillhåll för björnar och andra skogens djur,
bodde fordom en och annan oberoende röfvare, ostörd för det mesta hela
sin lifstid igenom. En af de mest ryktbara hette Vorna, hvilket namn
torde vara detsamma som Hörna, som i runor och dagligt tal ofta
omnämnes. Han hade haft sin boning just vid gränsen emellan Svenska och
Ryska Finnarne, utan att tillhöra någotdera rike. Men till bägge hade
han esomoftast gjort sina utfarter på skidor om vintern och om sommaren
utföre strömmar och sjöar med båt. Ofantligt stark, hade han engång på
återfärden ifrån den trakt, der Uleåborgs stad nu finnes, stakat uppför
Pyhä fors, hvarmed ingen lefvande varelse sedermera mäktat. Till och
med ännu, med så mycken omsorg och drygt arbete denna fors än blifvit
af Strömrensnings-Corpsen bearbetad, skulle ingen förmå staka uppför
den. Ännu för tvänne år sedan måste alla båtar, som ville uppföre, med
häst 3/4 mils väg släpas landvägen förbi detta ställe. Först i
sistlidne sommar kommo våra bönder ifrån Uleåborg, utan att båten på
något ställe behöfde landväg transporteras. Man färdas nu uppför Pyhä
på följande vis. Vid förstäfven af båten fästes ena ändan af en lång
lina eller tåg, hvars andra ända en fullvuxen karl tar öfver axeln,
dragande båten efter sig. På samma ställe, som linan, fastgöres med en
björkvidja ändan af en lång stång, romsi kallad, hvarmed en annan karl,
gående på de yttersta strandstenarne, håller båten aflägsnad, att den
ej får stöta mot stranden. Tvänne karlar hafva fullt göra att få en
olastad båt sålunda uppdragen. Den som för lastad båt, måste vid
forsarne leja en hjelpkarl till tredje man. Men för Vorna hade det ej
betydt mycket att staka upp mot denna halfannan mil långa fors. Han
behöfde ej engång uppresa sig, utan stakade i sittande ställning.
Endast i Pälli, det stridaste stället, hade han stigit på knä för att
bättre kunna stödja på bärlingen. I runan heter derom: Jos ei voine
Vorna nosta, Päästä päälle Pälli kosken, niin ej pojat puoletkana etc.

Uppå en sin färd hade han vid hafskusten öfverkommit tvänne fruntimmer,
hvilka han bortförde. De voro af landets förnämsta damer och systrar
till hvarannan. Vornas afsigt var, att gifta sig med den ena, men hvad
gagn han väntade sig af den andra, det visste min berättare likaså
litet som jag. Anlända till Vornas hem fingo damerna genast tämmelig
frihet. Utan bevakning och uppsigt fingo de gå, hvar de ville, och hvad
skulle väl bevakning här behöfvas, der man ej ens kunde förmoda, att
fångarna skulle undkomma. Giftermålet uppsköts likväl för ett helt år,
af skäl att brudens far kort före hennes bortröfvande aflidit, hvilken
hon sade sig vara pligtig i ett års tid sörja. När denna tid
tilländalupit, lofvade hon gerna ingå i sin röfvares önskan. Emellertid
syntes de bägge vara ganska nöjda med sin lott. De låto Vorna berätta
för sig sina äfventyr och alltid, när han nämnde något ställe, frågade
de åt hvilket väderstreck det låg. Derigenom blefvo de sluteligen något
hemmanstadde i ortens läge och visste, att till vester ifrån den, på
omkring 5 à 6 dagsresor, sådana en skidlöpare utan större ansträngning
gör dem, låg det stora haf, längsmed hvars strand, om de komme dit och
följde den åt venster, de sluteligen skulle komma till sitt rätta hem.
Flickorna fröjdade sig ofta, när de voro ensamma, med hoppet, att en
gång ännu komma hem, men huru var det verkställbart för tvänne till
beqvämlighet uppfostrade fruntimmer. Om vintern hindrade dem väl tre
alnars hög snö, om sommaren otaliga sjöar, floder, forssar, träsk och
morasser. Och om allt detta ej funnits, huru skulle de våga sig igenom
den öfver trettio mil långa ödemarken, med fara att dö af svält eller
uppätas af vilddjuren. Af allt detta låto likväl damerna ej afskräcka
sig. Oupphörligt voro deras tankar rigtade på flykten, ehuru de voro
nog kloka, att ej på minsta vis röja sådant för sin beherrskare.

En dag sade de åt Vorna, det sådant skulle göra dem synnerligt nöje, om
de kunde gå på skidor. De vore eljest tvungna att hela långa vintern
sitta inne, hvilket för dem var högst ledsamt. Vorna åtog sig gerna att
lära dem, hvad de åstundade. Han skaffade dem hvardera sitt par vackert
gjorda skidor och öfvade dem först på jemn mark, tills de blefvo vana
att stå och hållas uppå dem. Sedan förde han dem till mark, som hade en
sakta, jemn sluttning och lärde dem skrida utföre. Sluteligen förde han
dem på brantare backar, der de fingo skrinna ner och åter arbeta sig
upp. Hundrade kullerbyttor gjorde väl eleverna, det bekom dem dock icke
illa, emedan snön var mjuk och de sjelfva ihärdiga uti att lära sig.

När de sluteligen öfvat sig till snälla skidlöperskor, behagade detta
nya färdsätt dem så mycket, att den ena helt alfvarsamt tillfrågade sin
syster, om de nu mera ens skulle tänka på flykten. "När vi komma hem",
sade hon, "få vi kanske aldrig mera löpa på skidor, emedan det kunde
anses mindre anständigt". Den andra var dock fastare i sin föresats.
Nu, när det verkliga eller föregifna sorgeåret var hardt nära att gå
ut, beslöto de att våga den så ofta påtänkta färden. Hvardera togo de
några ostar och renkött till vägkost och begagnade till verkställande
af sin flykt en tid, då Vorna farit ner till Hvita Hafvets kust, der
han skulle dröja i fyra eller fem dygn. För att han ej genast vid sin
återkomst skulle misstänka och eftersätta dem, voro de angelägna att
uppgå förvillande spår åt alldeles motsatt håll, än det de för deras
flykt togo. Men spåren, som ledde åt vester, igensopade de med granris
på en ansenlig sträcka.

Vorna hemkommen, igenfann icke damerna. Han var så säker för dem, att
han i förstone ej ens misstänkte, att de hade flytt. Han trodde dem
eljest fördrifva sin tid i skogen. Men han väntade en half dag och när
det ej hördes af dem, fruktade han att någon olycka inträffat. Nu
inföll dock natten, så att han ej kunde gå att uppsöka dem. Följande
morgon i dag-gryningen gick han efter spåren åt öster, men kunde ej få
reda på dem, emedan de slingrade sig i hundrade krökningar. Emellertid
uppgick han större rundlar omkring sin boning och upptäckte
ändtligen de rätta spåren. Nu först begynte han misstanka och snart
kunde han ej tvifla på, att de företagit flykten. Nu uppdagades också i
hans själ, hvarföre de varit så ifriga att lära sig gå på skidor, och
hvarföre de framför andra orter, så ofta frågat efter dem åt vester
belägna. Han svor nu en ryslig ed vid Perkele, hvaruti han lofvade
uppspana och hämnas på de bortflugna hjerparna. Så begaf han sig efter
spåren och for åstad med foglens snabbhet.

Om man icke någonsin kan neka, att ju en högre magt styrer menniskornas
öden, så igenkänner man den tydligt och uppenbart i dessa värnlösa
flickors räddning. Deruti handlar dock himlen ej omedelbart, eller som
man mer eller mindre rätt stundom plägar yttra sig: "Gud drar icke
någon vid luggen". Ofta begagnar Försynen andra menniskor, ofta
allehanda naturens föremål, för att medelst dem leda en sak, som han
vill drifva till något ändamål. De gamle insågo och erkände detta
mycket tydligare än vi. I hvarje vigtig tanke hos sig sjelfva hörde de
en Gud tala, i hvarje dröm var en högre magt närvarande och verkande.
Mötte dem något behagligt eller obehagligt, så var det förra en vänlig,
det sednare en fiendtlig gudomlighets tillställning. Fingo de ett råd,
en varning af en vän, så hade Gud sjelf haft bestyr att skicka honom,
och de förutgående tankar och öfverläggningar, hvilka satt honom i
rörelse, voro de ord, hvarmed Gud honom uppmuntrat.

Flickorna hade nu i närmare två dagars och nätters tid oupphörligt
framskridit åt vester, då de på en gång öfverföllos af sömn och
trötthet, så att de ej mägtade längre. Väl hade de för köldens skull
försett sig med pelsar, men jag fruktar, att de denna kalla natt ändock
tillsatt lifvet, om de varit mindre försigtiga, än de voro. Dock vet
jag ej, om denna försigtighet var deras egen uppfinning eller de
möjligtvis inhemtat nödvändigheten deraf under Vornas berättelser om
sina färder. Ehuru matta och sömniga, arbetade de med halftillslutna
ögon, tills de fingo en djup grop uti snön. Häruti lade de sig tätt
intill hvarandra och insomnade, sedan de äfven till det mesta betäckt
sig med snö.

Huru länge de sofvit, visste min berättare ej, men förr eller sednare
uppvaknade den ena af dem hastigt. Utan dröjsmål uppväckte hon äfven
sin syster, tilltalande henne: "Upp, upp! nu är inte tid att längre
sofva". Och derpå berättade hon sålunda: "Först såg jag en liten
flicka, som hviskade till mig sägande: 'Upp och begen er utan dröjsmål
åt det hållet, hvarest J sen ett stort furuträd med afbruten skate.
Faren sedan i den rigtningen, tills J kommen på en å. Den skolen J
följa åt vänster.' Vidare sade hon intet, utan försvann just som jag
skulle tillfråga henne, huru långt vi ännu hade hem. Men sedan såg jag
Vorna alldeles sådan, som han utrustade sig till björnjagt. Han jagade
efter oss och bar ett långt spjut i handen. Men hvar gång han ville
hugga spjutet i vår rygg, sluppo vi alltid med plats undan. Jag kan
ännu ej begripa, huru vi kunde det, ty våra skidor voro deremellan som
fastklibbade vid snön och vi arbetade och stretade med yttersta
krafter, för att få dem att röras. Du kan känna huru svettig jag ännu
är, ehuru vinden bortblåst en del af värmen. Tack vare Gud, vi äro
helbregda! Men nu skola vi hastigt stiga i skidorna och se till om
någon stor furu med afbruten topp är till seendes. Se vi en sådan och
gående åt det hållet, sedan komma på en å, så kan jag ej tvifla, att ju
den lilla flickan var Guds engel, ehuru hela verlden må säga, att
englarna hafva vingar och icke äro flickor, utan gossar. Men Vorna var
väl ingen annan än den onde sjelf, som bara ville skrämma mig. Kanske
han deruti ändock ej gjorde så väl, som han säkert mente, ty just
derigenom vaknade jag och Gud ensam vet, hvad som kunnat hända, om vi
längre sofvit."

Under detta tal hade flickorna skakat snön ifrån sina pelsar och sömnen
från ögonen. Nu sågo de omkring sig och upptäckte snart en ofantlig
fura, hvars topp troligen af någon häftig storm var afbruten, så att
den hängde nedåt. Men den låg afsides i nästan rät vinkel ifrån
den rigtning de hittills följt. Icke dess mindre begåfvo de sig
åt det hållet. Efter några timmars framåtskridande, kommo de till den
förutspådda ån. Denna var likväl mycket smal, på ömse sidor bevuxen med
nakna björkar, omväxlande med grönskande granar och tallar. De följde
den åt vänster och kommo efter ett halft dygn, eller tillsammantaget
närmare ett dygn ifrån den tid, då de först uppvaknat, till en större
elf, den de äfven följde åt vänster. Efter någon tids framskridande
hörde de ett starkt brusande framför sig, så att de först skrämdes
deraf, men sednare inbillade sig, att dånet kom ifrån det svallande
haf, vid hvars stränder de i sin hembygd så ofta sutit och lekt
tillsammans. Utan att ihågkomma, det hafvet denna årstid låg under is,
blefvo de småningom fullt och fast öfvertygade derom, att brusandet
icke var annat än det välkända hafvets böljor, som störtade sig mot
klipporna vid stranden. De fördubblade sin fart, för att snart komma,
om också ej just till hemmets kära stränder, dock åtminstone till
stränder, som vattnades af samma böljor, som de der hemma.

Ju fastare man öfverlemnar sig åt en förhoppning, som sedan slår felt,
dess smärtsammare blifver för menniskan, att åter vänja sig ifrån den.
Flygtingarne, som inbillat sig en hel blomsterverld vid hafsstranden,
blefvo nu obeskrifligt ängsliga, när de ej funno annat än en strid,
mellan skrofliga klippor frambrusande, fors för sig, som utom att hafva
gäckat deras förhoppning, äfven gjorde det svårt att komma vidare.
Stränderna voro å ömse sidor stupande branta, så att de endast med
mycken ansträngning kunde klättra uppför dem. Ehuru de otaliga gånger
voro i största fara att åter halka ner, kommo de dock omsider på
höjden. När de nu skulle fortsätta färden, sågo de för sig tvänne
karlar med länga stålspetsade spjut i handen och väldiga bågor hängande
ner ifrån skuldran. Redan fruktade de att flyende en fara, löpa ut för
en annan, men karlarne stodo dock orörligt stilla, betraktande dem
endast med uppmärksamhet och som det tycktes någon dermed blandad
förvåning. De togo nemligen våra flickor för tvänne skogs-gudinnor, ty
för dödliga menniskor kunde de ej anse dem. Hundrade gånger hade de på
sina jagtfärder anropat skogens gudinnor med denna bön:

    "Skogens mö med fagert anlet,
    Du hvitrodnande gudinna,
    Du skogsborgens ljufva jungfru,
    Skogens lilla sköna dotter,
    Du, den vackraste af qvinnor,
    Och den däjligaste ungmö,
    Med de blåa vackra ögon,
    Och de fulla sköna brösten;
    Fingrarne med gyllne ringar,
    Armarne med gyllne armband,
    Hufvudet med gyllne kransar,
    Öronen med gyllne hängen,
    Keden lysande om halsen."


Vare sig af inbillning eller efter verkliga förhållandet, så trodde de
denna beskrifning alltförväl inträffa på dessa flickor. Det är sannt,
att de ej kunde se om dessa hade guldringar på fingrarne och gyllne
armband om armarne, ty vantarne och den långärmade pelsen hindrade
sådant, ej heller kunde de upptäcka någon guldkrans på hufvudet och
gyllne örhängen uti öronen, ty dessa delar doldes af den omsorgsfullt
tillknutna duken, men på deras halsar upptäckte de en lysande halsked,
ehuru afundsjukt kragen ville undanskymma densamma, och den öfriga
beskrifningen, angående anletets däjelighet, kindernas hvithet och
rodnad, ögonens blåa färg och bröstets fyllighet m.m. inträffade så
fullkomligt på dessa jungfrur, att ju längre tid våra skogskarlar
betraktade dem, dess fastare blefvo de i sin redan förut fattade tanke.
Dertill kom ännu den omständigheten, att de på den dagen gjort en
synnerligen lycklig fångst, hvarföre de äfven af tacksamhet framburit
skogens gudinnor rikligare offer, än vanligt var. Seden att i sådana
fall offra guld och silfver i någon betydligare mängd, hade redan då
urartat så, att man med en knif endast skrapade något litet
af kanten på en guld- eller silfverpenning, hvilka skrapor på en uppå
marken utbredd djurs hud uppsamlades och antvardades derpå åt
skogsgudomligheterna, der de företrädesvis uppehöllo sig. Ett
öfverdrifvet gniden eller stor fattigdom nyttjade stundom
kopparpenningar för samma ändamål. Våra jägare hade denna gång hvardera
uppoffrat hel och hållen en liten silfverpenning, hvarföre de trodde
sig hafva kommit i särdeles åtanka hos skogsgudinnorna; och sålunda
kunde detta ovanliga möte förklaras.

Flickorna, som redan nämndes, blefvo i förstone något skrämda,
bemannade sig likväl snart och skredo sakta fram, närmande sig till
karlarne, hvilka slagna af förundran och häpnad, stodo som bilder
orörliga. Flickorna begynte tilltala dem, i afsigt att af dem erhålla
någon upplysning om den ännu förestående färden, hvilket likväl ej
lyckades förr, än karlarne efter flere gånger upprepade frågor hunnit
komma ifrån sin villfarelse, som ej var det lättaste. Ty i början,
kanske utan att ens höra, hvad de dem tilltalande sade, begynte de till
gensvar uppläsa långa böner, det enda de trodde för tillfället vara
passande. Uti dessa böner inflätades flera löjliga episoder, den ena
efter den andra. Uti somliga berömde de sina skidor, skidstafvar, sina
bågor, pilar, spjut m.m., i andra voro de sjelfva, deras utomordentliga
snabbhet o.s.v. föremålet; hundarne, deras fina lukt, ögon, öron,
fötter och svansar fingo hvar artikel för sig ett eget loftal; skogens
honungslukt och ljuflighet, granarnes jemte de andra trädens granna
drägt glömdes ej heller. Allt detta utfördes med besynnerliga
liknelser; skidorna voro än af guld, än af silfver, men i lätthet lika
med ett löf, som far för vinden; skidstafvarne voro af silfver,
alldraminst af koppar; bågorne hade vandrat ofantligt långa vägar, den
enas öfver Tyska hafvets vida fjärdar, den andras hade kommit först
till Wiena (Dvina, Archangel) och derifrån sluteligen hamnat i sin
närvarande ägares hand. Hundarne härstammade från Hiitalas berömda
hundrace, de hade ögon som stora metallringar, öron som näckblad och
svansar som långa granar i skogen. Icke heller uraktlåto de att anropa
skogsgudinnornas ytterligare välvilja och lofvade dem riklig belöning i
händelse af god fångst för framtiden.

Med möda bragtes de ändteligen ifrån sin villfarelse, när flickorna
icke upphörde att fråga, huru långt det derifrån var till hafvet i
vester. "Min far", svarade då den ena, "var engång ner till hafvet och
tillbragte fyra dagar på ditresan, men på återresan dröjde han en dag
längre. Ändock var skidföret då ganska godt och han uppehölls ej på sin
väg, undantagandes af en björn, som han på återvägen dödade. Och god
skidlöpare var han. Ännu i hans sista lefnadsår fingo vi göra att följa
honom, när det bar ut till skogs. Derjemte var han stark, så att han
aldrig tröttnade. Men för ett år tillbaka anlände döden till vår koja
och tog honom. Nu jagar han i Manala med våra farbröder och vår äldsta
bror, hvilka redan före honom gått till Manala."

Jag vet ej, huru länge han skulle hafva fortsatt denna berättelse,
hvilken allt mer och mer förvillade honom ifrån det ursprungliga ämnet,
men den ena af flickorna frågade, om de ej kunde lemna dem något mat på
resan, lofvandes gifva en guldring i vedergällning. I detsamma afdrog
hon handsken och visade ringen. "Gerna lemna vi er mat", svarade
karlen, "men någon vedergällning kunna vi ej emottaga. Vår far skulle
derföre bannas uppå oss, när vi engång råkas i Manala, ty vi skulle
göra emot hans vilja, som var, att vi aldrig skulle af fremmande taga
betalning för maten."

Sedan förde de flickorna till sin boning, som ett litet stycke derifrån
låg på ett berg, vid den brusande forssen. Den var af runda stockar
uppförd i form af en rectangel eller qvadrat. Väggarna voro utanpå
omgifna eller fodrade med en myckenhet smärre qvistiga granar,
hvarjemte mycket snö var emot dem uppskoflad. För dörren var en
obetydlig öppning emellan granarne lemnad, hvarigenom de inträdde uti
den ej alltför rymliga stugan. Några stockändar och utsökta stenar af
kubisk form voro anbragta i rummet och tjente somliga af dem till
stolar, att sitta uppå, andra till bord. Uti ena hörnet var en oformlig
hopgyttring  af stenar, tjenande till eldstad och nästan midt uti taket
en öppning för röken. Något egentligt golf fanns icke, utan utgjorde det
jemna berget, hvarpå stugan blifvit uppförd, tillika golfvet. Derpå voro
dock renhudar utbredda, så att det ej kunde synas, ej heller med sin
köld alltför mycket besvära fötterna. Inga fönster funnos, utan voro små
gluggar å tvänne väggar inrättade, hvarigenom nödig dager insläpptes,
som dock ej skedde alltför ofta, ty för mesta tiden upplystes pörtet af
en klar eldbrasa och föröfrigt af pertbloss. Nu som bäst brann en
riklig eld i ugnen, hvilken väl för de af köld och ansträngningar
mattade flickorna varit ganska välkommen, om de tillika kunnat uthärda
röken, som sänkande sig lågt mot golfvet, tvang dem att mera liggande
än sittande värma sig. Den ena af karlarne ursäktade väl denna rökens
besvärlighet, sägande det förebåda blida, när röken så djupt inträngde
sig i stugan, men härmed var saken dock ej det minsta afhjelpt. Sedan
brasan utbrunnit och röken genom den nyssnämnda öppningen hunnit
uttränga, såg man, att rummet, ehuru litet, dock var sina 5 à 6 alnar
högt. Väggarna, hvilka så mycket man förut kunde se dem, voro
hvithöflade, voro ofvanom röklinien glänsande svarta, likasom sjelfva
taket, som bestod af runda, icke alltför tjocka, spärrar, glänste af
sot. Vid öppningen var en glugg med gångjern inrättad, hvilken med en
lång vid dess fria kant fastgjord stång, kunde ifrån golfvet
tillskjutas.

Uti kojan fanns, vid det flickorna inträdde, en äldre qvinsperson och
tvänne yngre. Den äldre var sysselsatt, att med sländan spinna tråd,
men hon blef så öfverraskad af den ovanliga synen vid flickornas
inträde, att sländan föll henne ur händerna. Sedan hon något återhemtat
sig, tillfrågade hon de ankomna, hvad de kunde hafva att berätta. De
berättade derpå, hvad äfven läsaren vet om deras flykt och de få
tilldragelserna dervid, samt om den synnerliga fruktan, de hade för
Vorna. Man skulle tro, att inbyggarne i kojan skulle förundrat sig
öfver det mod och den ansträngning, hvarmed flickorna beslutit och
fullföljt sin flykt, men de tycktes afhöra berättelsen högst likgiltigt
och ansågo allt, såsom det naturligaste de kunnat företaga i deras
läge. Vana att sjelfva dageligen i snö och köld färdas på skidor, vana
tillika att umbära äfven det, som en annan skulle anse för oumbärligt,
kunde de icke föreställa sig det olika förhållandet emellan dem sjelfva
och deras gäster. Att de dock i det hela ej voro så likgiltiga för dem,
bevisar bland annat den välvilja, hvarmed värdinnan framlade mat för
dem. Anrättningarne utgjordes af renstek, kornbröd och smör, jemte
surnad mjölk, som alltifrån sommaren i stora kärl blifvit till vintern
förvarad. Derjemte framsattes torkad gädda, kallad kapahauki, hvilken
gästerna dock lemnade nästan ovidrörd, emedan de funno rensteken långt
mera smaklig. Nu ville flickorna efter intagen mat taga afsked och åter
fortsätta flykten, men blefvo derifrån afrådda. "Vorna, som säkert
redan kommit hem", sade den ena af karlarne, "förföljer er utan allt
tvifvel och ertappar er på vägen. Det är icke svårt för honom, att på
en enda dag fara den väg, på hvilken J dröjen tre eller alldraminst två
dagar. Olyckliga ären J, om han träffar er på vägen, men här skall
ingen röra er, så länge vårt hufvud sitter på sitt ställe." Detta tal
gjorde sin behöriga verkan och flickorna beslöto, att för några dagar
hvila sig der. Detta gjorde de så mycket hellre, som det nyligen börjat
snöga och de hoppades att deras spår skulle blifva för Vorna
oigenkänneliga. Detta hopp kunde dock ej länge fröjda dem, emedan den
ena karlen sade, att skidspår på snö äro som tjära på ett hvithöfladt
bräde. Det må snöga halfva vintern, så kan man ändock upptäcka gamla
skidspår, och man må på en tjärfläck ösa en hel sjö, så förblifver den
dock synlig.

Medan de ännu talade i förevarande ämne, började hunden skälla häftigt
utanför dörren. "Det är hvarken på ekorre eller varg, eller på något
annat i skogen, som hunden nu skäller", sade den ena af karlarne, "utan
en fremling är i antågande". Derpå bad han sin hustru att gå ut för att
se, på hvad hunden skällde. Hon var dock sysselsatt att rengöra
matkärlen, och sade sig icke hinna, hvarföre han gick sjelf. Kommen ut,
ser han en okänd karl, lång till växten och hafvande ett ännu längre
spjut i handen, nalkas sig. På hufvudet hade han en mössa, konstigt
förfärdigad af räfskinn, halsen var alldeles bar, men en till halfva
knät räckande luden pels, med hårsidan likväl inåt, betäckte den öfriga
kroppen. Om lifvet bar han ett bälte, hvarifrån på vänstra sidan en
lång knif eller hellre ett kortare slagsvärd nedhängde. Detta bälte var
föröfrigt rundtomkring utsiradt med konstigt utarbetade metall-söljor,
och dylika prydnader voro anbragta på slidan af hans slagsvärd. Somliga
af dem föreställde gnäggande fålar, somliga skällande hundar, andra
väldiga björnar, hoppande ekorrar, ormar, båtar, m.m. allt bilder af de
föremål, hvarmed han dageligen umgicks och hvilka i ett eller annat
afseende mest intresserade honom. Kommen utanför kojan steg den
obekante ifrån skidorna, tog dem i hand, skakade bort snön och lade dem
så i en stående ställning emot väggen. Under allt detta skällde hunden
oafbrutet, ehuru gårdskarlen flere gånger bjöd till att tysta den.

Sedan den fremmande blifvit tillfrågad, hvad han hade att berätta, sade
han sig hafva förlorat tvänne tama hjerpar, hvilka lemnat sin bur och
flugit åt detta håll. Hans färd gällde nu att uppsöka dem. I närmare
tvänne dagar hade han jagat efter dem och funnit att de flögo
tämmeligen braf, dock förmodade han, att deras vingar snart skulle
tröttna. Karlen, som hörde honom, begrep ganska väl detta bildlika
talesätt, och svarade, att det tillhörde hvar och en, att efter behag
jaga i skogen, ty skogen är gemensam. Endast det fick ingen röra, som
en annan redan hade hemma.

Utan att bry sig om att vederlägga den andras påstående, eller medgifva
det, gjorde Vorna sig färdig att gå in i stugan. Öppnande dörren
upptäckte hans skarpa blick genast de bägge eftersökta, ehuru de
hopkrumpna af fruktan och förskräckelse suto i ett hörn och darrade.
Med den öfverlägsnes ton sade han nu: "Redan der ute anade det mig,
att jag här skulle igenfinna mina fåglar, hvilka alldeles emot
flyttfåglarnes sed valt våren till sin flykt, då de andra alltid mot
hösten bortflytta. Men jag ser mig tvungen att komma naturen till hjelp
och lära dem åtminstone vid återflyttningen bättre iakttaga tiden."
Karlen, som utanför stugan först mötte honom, stod nu äfven inne, och
sade: "Det har du ännu ej gjort, ehuru ditt öfvermod torde inbilla dig
sådant". Vorna kastade en förfärlig blick på mannen, som talte,
hvarjemte han drog sitt slagsvärd ur slidan. Ty redan då var den sed
vedertagen, att den starkas rätt skulle gälla och många tvistiga frågor
utreddes genom svärdet. "Jag ville icke gerna inleda någon i ett
slagsmål, men måste nu, fast emot min vilja, göra det". "Om du med
svärdet vill tala", sade Vornas motpart, "så må vi mäta våra svärd,
dock icke här inne, utan på gården. Svärdsklang låter ej behagligt i
stugan, dessutom skulle golf, bänkar och bord af blod nedsölas. Våra
stackars qvinnor skulle få för mycket arbete att rengöra dem, men på
snön är bloden vacker att påse. Lät oss derföre gå ut." Vorna behöfde
ej påmanas två gånger. Som en retad björn rusar upp, färdig att
angripa, så for Vorna ur stugan och stod på gården. Den andra tog sitt
svärd ifrån väggen och gick efter. Den tredje karlen blef i stugan,
otåligt väntande på utgången af striden och färdig att sjelf uppträda,
när hans bror dukat under. Det ansågs nämligen ej stridande emot
hedern, att flere efter hvarannan uppträdde, blott det ej skedde på en
gång. När de bägge stridande kommit på gården, mätte de sina svärd, och
en gammal öfverenskommen lag var, att den, hvars svärd befanns kortare,
skulle börja striden. (Jag följer i detta yttrande min sagesman, ty
runorna gifva anledning att påstå motsatsen.) Svärden, som mättes, voro
i det närmaste lika långa, endast genom den noggrannaste mätning fanns
att Vornas var så mycket, som bredden af ett enda korn, längre. Hans
motståndare fick således förmonen af första hugget, hvilket dock lika
som de derpå följande till det mesta förfelades. Men Vorna var icke
heller lyckligare, och ehuru man skulle hafva trott, att han med ett
enda tag bort nedgöra sin vederpart, inträffade det likväl på långt när
icke, emedan denne, ehuru mycket mindre, var af naturen utrustad med
synnerlig vighet, den han under sina färder dageligen uppöfvat.
Emellertid hördes svärdsklang allt tätare och tätare i stugan, till
icke liten förskräckelse för de innevarande. Hade de ej litat på sin
rättvisa sak och Guds deltagande för densamma, så hade de redan för
länge till och med öfvergifvit hoppet om räddning. Ett kortare uppehåll
af de förfärande ljuden inträffade väl stundom, men endast för att
fördubbla styrkan af de derpå följande. Under en sådan paus sade karlen
i stugan: "Snart lärer min tour komma och jag skall ej frukta derför.
Varen emellertid vid godt mod." Han nedtog redan sitt svärd i afsigt
att, sedan hans bror stupat, uppträda till flickornas försvar. Men nu
upphörde på en gång svärdsklangen alldeles, och ett fasligt buller
uppstod i stället. Vorna som hade åstadkommit endast mindre farliga
blodrispor på sin motståndare, gaf sin vrede fritt lopp derigenom, att
han kastade svärdet ifrån sig och sprang sin motståndare om lifvet. I
ögnablicket fällde han honom under sig och var i begrepp, att fullfölja
sin seger, då hunden, som hittills morrat afsides, rusade uppå honom
och gaf honom flere betydliga sår. Medan han skulle afvärja den
fyrfotade fienden, begagnade hans manliga motståndare tillfället att
stiga upp, hvarpå han hindrade hunden ifrån vidare angrepp. Denne hade
dock redan så tilltygat Vorna, att han ingen lust hade, att fortsätta
striden, som slutades dermed, att den andra förde honom in och
tillredde honom en sofstad, der han med sina sår lade sig. Hans svärd,
jemte spjutet och skidorna gömdes likväl sorgfälligt, så att han ej
skulle få begagna dem till hämnd, om han dertill efter tillfrisknandet
kunnat få lust. Man hade sedermera flera stridiga tankar om hunden, som
frälste Vornas motståndare och flickorna. Medan några påstodo, att det
var en högre makt, som i skapnad af hunden uppträdde till de oskyldiga
flickornas räddning, trodde andra, kanske mindre fördomsfulla, att det
var blott den verkliga hunden. Vornas motståndare hade säkert varit
närmaste mannen att afgöra frågan, men han påstod fullt och fast, att
han i förstone sett till och med tvänne hundar, hvilka varit alldeles
lika, och på en gång rusat på Vorna. Den andra af dem hade sedan
försvunnit, hvart, det visste ingen. Man undersökte väl alla hundspår
på gården, men de voro ej på något sätt upplysande.

Huru det sedan gick med flickorna, visste min skjutskarl, gamle
Huutoaho-bonden, icke. Icke heller kunde han upplysa, ifrån hvilken
trakt de voro hemma, det sade han endast, att deras hem legat mycket
sydligare än Uleåborg. Jag gissade på Korsholm, men han sade sig aldrig
hört något sådant ställe förr nämnas. Af den beskrifning han gaf om
deras färd, är att förmoda, det de icke kunnat hålla den vestliga
rigtning, de för deras flykt börjat, utan afvikit derifrån till
nordvest. Stället, der nybygget och slagsmålet med Vorna stod, var
troligen på trakterna emellan Kiando och Hyrynsalmi. Troligen hade
flickorna många äfventyr, förr än de voro hemma, ty dit förmodar man
dem hafva kommit. Också är det icke blott förmodan, utan kan man med
half visshet sluta dertill, af den omständighet, att krigsfolk kort
derefter blifvit skickadt för att uppfånga Vorna och nedrifva hans
boning. Det förra lyckades dem icke, men hans boning lades i aska,
hvarefter det icke mer hörts af Vornas ströfverier, vidare än i
sagorna.




Finsk Ballad.

Helsingfors Morgonblad 1834, ko 41.


Det ar anmärkt, att Finska folk-poesien är fattig på Ballader. Denna
anmärkning är endast såvida grundad, som man dervid afser de Ballader,
hvilka hittills blifvit bekantgjorda. Att emellertid Balladen icke är
något fremmande ämne för Finska folk-poesien, derom har jag flerfaldiga
gångor varit i tillfälle att öfvertyga mig. Ehuru utträngde af nyare
poemer, till större delen misslyckade efterhärmningar af Svenska visor,
Iefva dock Ballader ännu till och med i Tavastland och på kusttrakterna
åt söder och vester derifrån. Rikhaltigare är dock den gamla Karelska
stammen uppå dem. På de få dagar, som jag under en resa i denna vår,
tillbragte hos Finnarne i Archangelska Gouvernementet, upptecknade jag
flere sådana. De kallas der _vanhoja Karjalan lauluja_ äfven _naisten
lauluja_, genom hvilka benämningar de skiljas ifrån _runoja_, sånger af
mythologiskt innehåll och _syntyjä_ eller _luottesia_, dylika sånger af
magisk syftning. Ingen större by träffas derstädes, der man icke kunde
hopsamla en hel skara af qvinnor färdiga att sjunga sina _vanhoja
lauluja_. Deras poetiska värde må lemnas obedömdt; men som prof på
deras sammansättning och ton i allmänhet må följande öfversättning
meddelas, hvarjemte anmärkes, att sådana upprepningar af samma ord,
ehuru särskilda personer tillagda, som förekomma i detta stycke,
äfvensom i _Meren kosiat_ hos Schröter, äro något så eget för den
Finska Balladen, att knappt någon enda finnes saknande dem.

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Gick till källan efter vatten;
    Vatten fann hon ej i källan,
    Torrt var tennet i dess botten,
    Torr stod kopparn vid dess sidor,
    Torra löf i djupet lågo.

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Gick till ängen efter vatten,
    Öfver tvenne höjder steg hon,
    Öfver tvenne, öfver trenne.

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Bar då vatten hem från ängen,
    Vände sig och såg omkring sig,
    Varsnade en båt på fjärden,
    Båt af hundra bräder timrad.

    Prydlig satt en man vid rodret,
    Och en annan man i fören,
    Prydligast dock var den tredje.
    Midt i båten mellan båda:
    "Kom min jungfru ner i båten".

    "Bryr mig icke om att komma;
    Skulle jag i båten komma
    Bågorna jag stege sönder,
    Bräckte bräderna i sidan".

    "Ginge bågorna ock sönder,
    Bräcktes bräderna i sidan,
    Finns nog träd att laga om dem;
    Bräderna med snören hopsys,
    Och med vidjor sammanfogas.
    Kom då bara ner i båten".

    "Bryr mig icke om att komma;
    Icke har man hemma bedt mig
    Gå i hvarje båt på stranden".

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Bar då vatten till sin fader:
    "Se, här har du vatten, fader".

    Men den hårda fadren talte:
    "Far du hän, du strandens sköka,
    Kom ej mer för mina ögon;
    Ej du var att hemta vatten,
    Var att söka männer åt dig,
    Gick att få dig röda bindlar,
    Eller nya skor på foten".

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Bar då vatten till sin moder:
    "Se, här har du vatten, moder".
    Men den hårda modren talte:
    "Far du hän, du strandens sköka!" etc.

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Bar då vatten till sin broder:
    "Se, här har du vatten, broder".

    Men den hårda brodern talte:
    Far du hän, du strandens sköka!" etc.

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Bar till broder-hustrun vatten:
    "Tag du, broder-hustru, vatten!"

    Och så talte broder-hustrun:
    "Länge nog jag längtat hafver,
    Önskat genom all min lifstid,
    Att jag en gång finge dricka,
    Vatten, som svär-systern burit".[8]

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Gick nu i sitt loft på gården,
    Gret en dag och gret en annan,
    Men på tredje dagen dog hon.

    Fadren då till loftet kommer:
    "O stig upp, min enda dotter!
    Far ej bort så ung ifrån mig,
    Dö ej bort så ung och vacker!"

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Öppnade sin mun och svarte:
    "Bryr mig icke om att stiga;
    Snabb du var att mig beskylla,
    Allt för hårda ord du gaf mig".

    Modren då till loftet kommer:
    "O stig upp, min enda dotter!" etc.

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Öppnade sin mun och svarte:
    "Bryr mig icke om att stiga"; etc.

    Brodern då till loftet kommer:
    "O stig upp, min enda syster!" etc.

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Öppnade sin mun och svarte:
    "Bryr mig icke om att stiga"; etc.

    Broder-hustrun kom till loftet:
    "O stig upp, svär-syster lilla,
    Far ej bort så ung ifrån mig,
    Dö ej bort så ung och vacker".

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Öppnade sin mun och svarte:
    "Gerna upp för dig jag stiger;
    Snabb du icke var i orden,
    Gaf min ingen hård beskyllning".



Petter Kettunen.

Helsingfors Morgonblad 1834, n:ris 47, 48.


En half mil nära Wuokkiniemi är en mindre by, kallad Tsenaniemi, der
jag lät landsätta mig. Det förnämsta hemmanet hade sin värdinna ifrån
Finland och öfver-Kiimingi Socken i Österbotten. Hennes numera aflidne
man, Petter Kettunen, hade i flere års tid uppehållit sig i Finland och
sytt åt bönderna fällar, fårskinns-pelsar jemte andra plagg. Sluteligen
hade han gift sig med en Finsk hemmans-dotter och begifvit sig hem till
sin födelsebygd, der han upparbetat ett honom tillfallet hemman i
ganska godt skick. För 3 à 4 år sedan hade han aflidit, och efterlemnat
utom enkan fyra barn, tvänne söner och tvänne döttrar, alla nu
fullvuxna. Som mannen varit en af ortens förnämsta skalder, kan jag
icke undgå att här införa ett hans poem, deri han beskrifver en del af
sin lefnad och sitt frieri. Sången lyder:

    Barnet föddes i Karelen,
    Mannen växte upp i Qvenland[9]
    Växte sina runda tolf år
    I föräldrars lugna stuga.
    Ej till Savoland han kunde,
    Ej till Kuopio bege sig,
    Vandra med den tunga renseln,
    Längs med Pielis Sockens gränsor;

    Men till Paldamo han reste,
    Skaffade sig lifvets näring,
    Genom sång i barnaåren,
    Såsom ung med tungans vighet.
    Visorna han sjöng i ordning,
    Sångerna, som ämnet kräfde.
    Paldamos förnämsta qvinnor,
    Kokade nog gerna soppa
    Och af sötmjölk smaklig välling,
    Som för Kettunen då frambärs,
    För den vackra sång han sjungit,
    Till belöning för hans visor.

    Så han lefde i sin barndom,
    Kettunen i unga åren,
    Växte till en karl omsider
    Blef en karl ibland de bästa:
    Vig och lätt han var i gången,
    Ordvig öfver mången annan,
    Också vacker nog att påse,
    Med sin rodnad uppå kinden.
    Och han träffade att blifva
    Något bortskämd, stackars karlen,
    Kom att sakna tvänne kilar,
    Tvänne skrufvar honom brusto.

    Gjordes då en kil af papper,
    Och af näfver ficks den andra.
    Snart nog for dock pappret illa,
    Näfret rullades tillsammans.
    Kom med hvarje vind en tanke,
    Och en annan for med vinden.
    Mannens hufvud illa blottställdt
    För hvar enda vind, som blåste,
    Slutligen blef helt förvirradt.

    Så han gaf sig långt på färder,
    For att flacka kring i landet;
    Tog från Paldamo sitt respass,
    Pass till Kiimingi att färdas.
    Men till Limingo han först for,
    Var i Kello sommarn öfver,
    Och i Pudas halfva året.
    Slutligt till Kiimingi Socken.
    Och till Vesa by han kommer,
    Träder in hos nämndemannen.

    Folket viste sig förvånadt,
    Något brydt vid mannens inkomst,
    För hans lätthet i att tala
    Och hans liflighet förundradt.
    Gamle nämndemannen frågar,
    Talar så med blottadt hufvud:
    "Hvarfrån är du hemma främling,
    Varande så grann och prydlig,
    Och så liflig, som du synes;
    Är från Uleåborg du hemma,
    Kanske handelsman från staden?"

    Främlingen då gaf till gensvar,
    Petter talte så och sade:
    "Icke är från Uleåborg jag,
    Ej en handelsman från staden;
    Borta, utom landets gränsor,
    Allt för långt mitt hem jag lemnat,
    Allt i Vuokkiniemi Socken".

    Gamle nämndemannen fortfor,
    Talande med blottadt hufvud:
    "Hvad för embete har mannen,
    Varande så grann och prydlig,
    Och så liflig, som du synes?"

    Främlingen då åter sade,
    Talte mysande på munnen:
    "Skräddare jag torde vara,
    Kunnig fabrikör af rockar;
    Skörten vet jag skära långa,
    Göra ryggen kort, som brukas,
    Höja kilarne till axeln,
    Snörgarneringen änn högre".

    Bars då fram en klädes-packa,
    Hemtades en vallmans-packa,
    Som två karlar kunde bära.
    Kettunen sin sax då framtar,
    Fattade uti sin fårsax.
    Vallmans-packan han i tu skar,
    Klipper den uti små bitar,
    Dem han sedan konstigt hopsyr,
    Syr en vecka först på hälften
    Och på andra veckan resten,
    Snällare när helgen nalkas,
    Stora högtiden instundar.

    Folket skyndar sig till kyrkan,
    Mangrannt på Guds stora högtid;
    Kettunen den viga mannen,
    Rolig karl med korta luggen,
    Klädde på sig allt det bästa:
    Band om halsen granna duken,
    Drog om lifvet blanka gördeln,
    Silkes-toffsarna vid sidan;
    Strumpebanden voro silke,
    Stöflorna med fransar prydda;
    Guldgaloner prydde mössan,
    Och skjortkragen var af kamrits.

    Så han vandrade till kyrkan,
    Klädd i bästa vallmans-kläder,
    Gick i bredd med de förnämsta,
    Sjelf dock mest förnäm af alla,
    Satt sig i den högsta bänken.

    Klockarn sjöng hvad han förmådde,
    Nog förmådde han ock mycket.
    Presten talte strängeligen.
    Ifrig var han i predikan,
    Talte länge mångt och mycket.
    Mångt och mycket torde också
    Främlingen behöfva känna,
    Lära sig den obekante.
    Fåfängt lär man ej predika,
    Sjunga psalmerna i vädret.

    Flickorna i kyrkan sutto,
    Granna, såsom morgonrodnan,
    Lysande, som morgonsolen.
    Nätta voro deras händer,
    Kroppens växt var stolt och prydlig,
    Fingrarne guldring-beprydda,
    Hufvudet med gyllne smycken.
    Shawlen hängde nedom skuldran,
    Fästad framföre med nålar.
    Flickorna begärligt sågo
    På den främmande i kyrkan,
    På hans kloka min och åtbörd,
    På hans liflighet och skönhet,
    Och på elden i hans öga.

    Nu man skulle hem från kyrkan;
    Kettunen den viga mannen,
    Han den kloka Qvenlands gossen,
    Var nu färdig, att bege sig;
    For igen till nämndmans hemman,
    Gick till nämndemannens döttrar.
    Talte länge först med Kajsa,
    Språkades med Liisa sedan,
    Och beställde att till natten
    Få på hennes bädd sig lägga.

    Tornu bannades på Liisa,
    Talte så den gamla qvinnan:
    "Bort du Liisa! Låt landstrykarn
    Dig i sina nät ej fånga,
    Akta dig för Ryssens snaror,
    Ryssen, både slug och listig,
    Som ihoprör bägge språken,
    Blandar alla språk tillsammans,
    Är nog färdig att bedraga
    Och berykta landets flickor".

    Petter inföll i det samma,
    Talte Kettunen och sade:
    "Icke är hon väl den enda Flicka,
    som i landet växer,
    Flickor finnas annorstädes,
    Vaggade af andra mödrar,
    Som försmå ej männers anbud,
    Vredgas icke, när man talar,
    Fly ej för en kyss ens undan.
    Torde vara bäst att flytta
    Härifrån till Kilpos hemman,
    Vandra dit så klädd jag är nu,
    Med mitt granna siden-bälte
    Och min rocks förgyllda knappar."

    Derpå gaf han sig att vandra,
    Steg utföre backens sluttning.
    Snart han framme var på gården,
    Ser då tvänne stugor för sig,
    Tvänne stugor, tvänne vägar.
    Gick uti den ena stugan,
    Satte sig på gafvel-bänken.
    Derpå frågade han genast:
    "Finns det arbete på stället?"

    Utan att sig långt betänka,
    Sonen svarade och sade:
    "Nog finns arbete i gården;
    Sjelf jag torde snart behöfva
    Nya kläder till mitt bröllop,
    En ny rock, hvari jag viges".

    Gamla mor, som satt på spiseln,
    Afbröt sonens tal och sade;
    "Flickorna först måste hafva
    Undangjordt, hvad de behöfva,
    Är nog tid för gossar sedan".

    Mari såg från qvinno-hopen,
    Blickade med stora ögon,
    Lika tvänne blomster-knoppar,
    Såg uppå den komna gästen,
    Hörde på hvart ord han talte.

    Petter frågade med samma,
    Talte Kettunen och sade:
    "Hvem vill ta i vård mitt verktyg,
    Hvem mitt granna siden-bälte,
    Gömma mina högtids-kläder,
    Och hvar får jag gå till hvila".

    Mari steg ur qvinno-hopen,
    Öppnade sin egen kista,
    Talte så med dessa orden:
    "Lemna dit nu dina verktyg,
    Och ditt granna siden-bälte,
    Jemte dina högtids-kläder".
    Derpå sopade hon golfvet,
    Inbar halm och redde bädden,
    Ej för en, men väl för tvänne.

    Kettunen då gick till hvila,
    Mari smög sig sakta efter,
    Kom till Wuokki-gossens läger.

    Gamla mor, som det förmärkte,
    Bannades likväl och sade:
    "Bort, du Mari! Låt ej Ryssen
    Nu i sina garn dig snärja."

    Mari inföll då och sade:
    "Sjelf jag månde för mig sörja,
    Sjelf min egen sak bedrifva,
    Veta bäst hvad som mig höfves".

    Hon fann mannen nog behaglig,
    Och försmådde icke Ryssen,
    Tog sitt lifstids steg behändigt,
    Som ej nånsin tas tillbaka,
    Om ej hjertat blir förstelnadt,
    Bloden i sitt lopp förisas.

Samma Mari, som i denna sång omtalas, lefde ännu i förlidne sommar på
Tsenaniemi, såsom enka. Hon hade strax efter sitt giftermål öfvergått
till Ryska kyrkan och föröfrigt antagit det här brukliga lefnadssättet,
så att man numera icke ens kunnat ana, att hon härstammade från annat
land och andra seder. Icke litet fägnade det mig, att öfver allt
höra henne berömmas, såsom ett mönster för dugliga värdinnor.
Arbets-kunnigheten hade hon medfört ifrån sin födelsebygd, och har lärt
sig att likna sina grann-qvinnor i snygghet och renlighet. En, med
hvilken jag talte om henne, sade: "Nog lyckas det stundom att gifta sig
väl ifrån Finland, men andra hoppa säkert i en galen tunna". Derpå
uppräknade han åtskilliga andra värdinnor, som voro ifrån Finland och
hvilka han förebrådde att ej kunna vänja sig att lefva snyggt och
renligt i sina hus. Skulle alla lyckas få sig likadan hustru ifrån ert
land, som Kettunen, sade han, så skulle säkert våra egna qvinnor ofta
blifva ogifta.

Såsom nu äfven den nyss anförda öfversättningen, hvilken, lika så
litet, som mången annan, kan återgifva originalets uttryck och behag,
må utvisa, har Kettunen icke saknat synnerligen goda poetiska anlag.
Det var om honom, som några Archangelska bönder för 5 à 6 år sedan
försäkrade, att han skulle sjunga aldraminst i två veckors tid, utan
att behöfva afbryta sången, om ej för att äta och sofva. En annan runa
har jag af honom, den han författat öfver en man, som friade till hans
dotter. Sedan han först beskrifvit mannen och hans ankomst, låter han
honom utföra sitt ärende, hvarpå Kettunen för sin dotter svarar:
"_minun on piika pikkarainen, matalainen mamman alku_", d.ä. liten är
ännu min dotter, allt för kort att blifva moder. Friarens moder,
Natalia, som var med sin son, Ortjo, afskrämdes ej af första afslaget,
utan fortfor att anhålla om Kettunens dotter för sin son, sägande: "_En
paa parkin survojaksi, enkä pehkan pieksiäksi, vienpä vehnätaikinalle,
paksun leivän paltehille, ruuille rukehisille_", d.ä. Bark hon ej
behöfver stampa, mala strån till dåligt stampbröd, hvetmjölsdeg hon
kunde göra, baka stora, tjocka limpor, äta magen matt af rågbröd. När
Kettunen hört detta, beklagar han, att dottren ännu skall vara så ung
och säger: "_Joka korttelin kohottais, vaaksan varrelle lisäisi, sillä
sa'an salpoaisin, tunkisin tuhannet markat_", d.ä. om ett qvarter någon
lade uppå längden för min dotter, hundra marker jag då gåfve, gåfve
till och med fast tusen. När friaren ännu dröjde att förfoga sig, måste
Kettunen slutligen gripa sig an, att ordentligen besvärja honom. Vid
beskrifvelsen om hans ursprung (synty) har han i synnerhet godt
tillfälle att förlöjliga honom, och beklaga måste man den, som får
sådana runor om sig. Till och med alla barn i Vuokkiniemi sjunga nu
denna visa, och Ortjo, som jemte sin moder ännu lefver, är för alltid
på det löjligaste utpekad härigenom.

Likasom Österländska sångare gerna nämna sig sjelfva i sången, så göra
äfven våra naturskalder det ofta. Kettunen slutar nyss omtalta sång med
följande ord: "_Ku on laulun laatinunna, virren pienen veisanunna? Tuo
Kettu kepiä miesi, lyhyt tukka, lysti poika, matatessa maaselällä,
pimiällä pilvisäällä, saet ilmalla isolla_", d.ä. hvem har hopsatt
denna visa, denna korta sång författat? Kettunen den viga mannen,
lustig karl med korta luggen, då han for på landtryggshöjden, i ett
mörkt och töcknigt väder, då det regnade förfärligt. Ännu på sin
dödsbädd tilltalte han sin hustru med runo-vers, sägande: "_Maria
mahoksi jääpi, murehille Ruotsin muori, minun mentyä manalle, matattua
näiltä mailta_", gall Maria snart nu blifver, mor från Finland får nog
sorger, när till manala jag färdats, farit bort från dessa länder.




Några nyare Finska Runo-Författare.

Helsingfors Morgonblad 1832, n:ris 10-12.


Den som gjort någon närmare bekantskap med Finska Litteraturen, har
utan tvifvel fäst sin uppmärksamhet uppå den stora mängd af
naturskalder, som Finland har att framvisa. Jag tror, att man utan
förnärmande af sanningen kan tryggt påstå, att Finland, i förhållande
till sin folkmängd, hyser flere naturskalder än något annat land;
åtminstone flere af förtjenst. För utländningen, som icke känner Finska
nationen, må detta visserligen synas otroligt, det förekommer ju äfven
oss sjelfva besynnerligt. Man skulle tro, att hvarje diktens blomma
borde utdö under vår vinter, att all känsla, allt lif borde förstelna,
likasom vattnet i våra bäckar och sjöar, att fantasien borde söka sig
plats söderut, likasom våra sommarfåglar flygta dit undan Nordens
stränga köld. Erfarenheten visar likväl klart motsatsen, och vi finna
tydligen att lifvet öfverallt är det samma, ehuru det uttrycker sig
under olika former. Den form, hvarunder lifvet uttrycker sig hos det
Finska folket, är företrädesvis allvarsam, men tillika poetisk. Sjelfva
språket röjer detta, äfven i hvardagstal. Allting personifieras hos
Finnen; stenar, berg, skogar, sjöar o.d. blifva lefvande varelser under
talet, må också medgifvas, att tanken icke alltid så noga fäster sig
dervid. Man talar om dessa och dylika sakers hufvud, fötter, rygg, öron
o.s.v., hvilka endast tillkomma lifägande varelser. Denna språkets
poetiska art ger äfven ett prosaiskt föredragande en poetisk färg,
hvilket isynnerhet lätt blir märkbart, då man ordagrannt öfversätter en
Finsk mening uppå ett annat språk. Onekadt måste samma omständighet
mycket bidraga dertill, att i vårt land så många naturskalder uppträdt
och att nya ännu hvarje år uppstå. Knappt finnes någon, äfven mindre
församling, der en märkeligare händelse af brist på skalder skulle
blifva obesjungen. Dock är norra Finland bördigare uppå sådane skalder
än det södra. Orsaken dertill bör efter min tanke icke så mycket sökas
uti någon olik carakter emellan Sydfinnen och dem som bebo landets
nordligare trakter, som icke hellre uti andra omständigheter, som
skilja dem emellan. Sydfinnen boende oftast vid större vägar, nära till
någon stad, der han beqvämligt kan afyttra sina varor och förse sig med
förnödenheter, som han i sitt hem saknar, vänjes att lefva sorglöst och
makligt, uti hvilket lefnadssätt, så mycket det än må efterfikas,
skalden sällan plär trifvas. Nordfinnen deremot omgifven af sina
otaliga sjöar och sina ofantliga skogar, öfver hvilka ingen väg leder,
der han, efter Sydfinnens sed, kunde färdas sofvande uppå lasset, har
ofta flerfaldigt svårare kyrk- och tingsresor än Sydfinnens
stadsfärder. Men egentligen är det genom hans långa stadsresor, som
hans tankekraft utvecklas till större verksamhet. Uppå dem lärer han
sig att känna sederna och lefnadssättet på orter, som äro långt
åtskilda ifrån hans hem, likasom han derunder måste rikta sin dialekts
ordförråd. Allehanda tilldragelser, beträffande antingen honom sjelf
under resan, eller andre som han hört, berättas sedermera troget hemma,
hvarmedelst ämnen tillväxa både för saga och sång. Afven till
boningssättet skilja sig betydligen Nord- och Sydfinnen. Denne, som
bekant är, bor vanligast i större byar, der hvarje ledig stund användes
och tillbringas i sällskap med bygrannar uti stojande nöjen, då deremot
Nordfinnen nästan alltid bor enstaka, der tillfälle ej finnes till
sällskapsnöjen. Uti sin ensamhet, som han är, utan att på flere veckor
träffa någon fremmande, får hans själ ofta en melancholisk stämning,
som oemotståndligt manar honom att utgjuta den i sång. Lägger man till
dessa omständigheter den långa vinternatten med sina symboliska
stjernbilder och det flammande nordskenet, hvilka så mägtigt tala till
menniskans inre, och här, genom den stora contrast de hafva till den
eviga sommardagen och dess glödande sol, ännu djupare ingripa i
medvetande och känsla och onekadt utöfva en stor inflytelse på den
poetiska bildningen, så tror jag mig hafva uppräknat de förnämsta
orsaker till Nordfinnens poetiska öfverlägsenhet. Det vore icke svårt,
att utur sjelfva deras skalde-utgjutelser finna bekräftelse uppå
sanningen häraf. Likasom fordom Väinämöinen och Lemminkäinen företogo
flere äfventyrliga färder till Norden, så kommer skalden ännu ofta till
Lappens ödeskog och vida hafsfjerd; och ofta svalkar sig hans glödande
fantasie uti Rutjas strida fors. Man märker ett omisskänneligt
sträfvande hos honom till det mörka, mystiska pohjala, der den af
Väinämöinen och Ilmarinen uppslagna elden lyser för hans syn. En annan
gång flyger han öfver alla skyar uppå Otavas (Karlavagnens) skuldra och
Seuloinens (Sju-stjernans) nacke och finner förr ingen hvila, än han
kommit igenom alla nio himlarne. Hvad för inflytande det ensamma,
sorgsna lifvet har uppå skalden, röjer sig öfver allt tydligen. Det
sorgsna, melancholiska utgör, så att säga, sjelfva grundtonen i den
Finska poesien, ehuru äfven en annan sida deri är ganska starkt
rådande, nemligen det hemska, mystiska. Qväden af gladare innehåll äro
alltför få i jemförelse med dem, som uttrycka sorgen och melancholien i
dess mångfaldiga rigtningar och skepnader. Också är det i synnerhet i
sednare tider, som glädtigare visor och runor börjat alstras hos
allmogen och runan riktat sig uti mångsidigare syftning. Satiren t.ex.
var fremmande för den äldre runan, men är nu ofta ett älskadt föremål
för de nyare.

Ibland de nyare skalder, som i runans form behandlat växlande ämnen,
intager Paavo Korrhoinen onekadt det främsta rummet. Än sjunger han
enkelt berättande, än är han satirisk, i ordets renaste mening, än
undervisande med naturens egna enkla reglor. En annan gång är han åter
munter, liflig och full af infallen. Några af hans runor beröra
Mythologien; i några efterhärmar han de gamlas syntyrunot (runor, som
behandla tings, isynnerhet sjukdomars ursprung). Paavo Korrhoinen är nu
nära 60 år gammal och bor på Vihtala hemman, på Songarinsaari, i
Rautalampi Socken. Hans kropps constitution är stark af naturen och
ännu mer härdad genom arbete. Af hemmanets namn Vihtala härleder sig
hans på orten allmänt kända benämning af Vihtapaavo, en benämning, den
han sjelf synes hafva godkännt och adopterat, då han sjunger:

    Tämä on viisas Vihtapaavo,
    Joka runon rustaileepi,
    Joka laulun laiteleepi,
    Sekä virren veisaileepi.

I öfversättning:

    Här är den vise Vihtapaavo,
    Som förstår att reda runor,
    Som förstår att laga visor,
    Och som ofta sjunger sånger.

Redan tidigt utmärkte han sig såsom omtyckt runoförfattare, likasom han
ännu fortfar att, såsom sådan, vara högt skattad. Oberäknadt de otaliga
visor och runor, han extemporerat vid gästabud och andra muntra
tillfällen, och af hvilka ganska få sedermera af honom sjelf eller
andra blifvit i minnet bibehållne, har han gjort en stor mängd dylika,
hvilka uti Rautalampi och Socknarne deromkring finnas kringspridda uti
afskrifter.[10] När jag, för några år sedan, besökte honom på hans
hemort, i afsigt att få uppteckna några af hans runor, träffade jag
honom för första gången, då han om aftonen hemkom från sitt arbete ute
på marken. Han sade sig då vara nog trött, för att ju hellre gå till
sängs, än sitta och sjunga in på natten; ville dock följande morgon se
till, hvad som kunde medhinnas. Tidigt på morgonen, när jag steg opp,
för att begagna mig af hans löfte, fanns han ej mer i stugan, utan hade
med de andra karlarne gått ut på åkern. Man sade mig att han ej var
långt borta, och skulle till frukosten återkomma hem, hvarpå jag beslöt
att tålmodigt invänta honom. Han kom och viste samma trygga
likgiltighet som aftonen förut, till dess ett par supar brännvin, som
jag skaffade honom, och hans nyfikenhet att se ett häfte runor, dem jag
uppskrifvit och nu framlade, bröt hans köld och gjorde honom förtrolig.
Åkern glömdes för denna gång snart, och han sjöng för mig till sent på
qvällen. Då talet en gång råkade falla på mängden af de runor, dem han
torde hafva i sin tid författat, pekade han på en ansenlig kista under
bordet och yttrade: "Nog har jag emellanåt gjort runor och skrifvit dem
också, och inte tror jag att de allesammans skulle rymmas i den der
kistan; men jag har åter strax derefter lemnat dem till bekanta i
Socknen". Då jag vidare frågade honom, hvarföre han så gaf bort sina
runor utan att mera tänka på dem, svarade han blott: "Alltid får man
sig en och annan sup för dem". Denna vara tycktes han, till egen och
sina vänners sorg, som han sjelf på något ställe säger, mer än måttligt
älska. Han lärer också i sina dar varit nämndeman en tid, men för sin
stora begifvenhet på starka drycker hafva blifvit aflägsnad från denna
post. Han klagar sjelf öfver att hans omständigheter försämrats, och
att han dragit sig fattigdom på nacken, genom denna ovana; dock är han
i allt fall tillräckligt arbetsför, för att ej behöfva lida brist på
det nödvändiga, eller tillgripa nådebröd. Hans anhöriga tyckas äfven
icke så mycket anse honom vara förstörd genom denna sin utsväfning, som
icke mer sörja öfver att han ej blifvit allt, hvad han kunnat blifva,
om han varit fri densamma.

Nuvarande Prosten Boucht i Hollola, som förut varit Kyrkoherde i
Rautalampi, berättade mig, att han den tiden en gång frågat honom när
och på hvad sätt han gjorde sina bästa runor, hvarpå han svarat, att
han, under det han plöjde sin fåra på åkern, vanligtvis förkortade
tiden dermed, att han tillika sjöng öfver något ämne en sång, den han
sedan, så godt han kunde draga sig till minnes, hemma uppskref. Jag vet
icke om hans mest lyckade runor verkligen uppkommit under ett så
nyktert tillstånd, men det vet jag, att han vid muntra gelag,
brölloppshögtidligheter och andra gästabud, då ett måttligt rus
upplifvat hans sinne och eldat hans fantasie, till åhörarenas stora
nöje, sjungit och sjunger för tillfället och alldeles oberedd så länge
det honom lyster. Derföre är han också alltid en välkommen gäst på
sådane ställen. För att ge Läsaren ett begrepp om hans sätt att
extemporera, ehuru visserligen alla hans runor äro, mer eller mindre,
extemporationer, vill jag här anföra några verser från början af en
visa, som han, dertill uppmanad, vid ett bröllop sjungit. Visan finnes
tryckt uppå Finska och lyder:

    Noh! miehet, miehet veikkoset,
    Näin näitä häitä juoaan,
    Tuoss' on viel' loput entiset,
    Toisia aina tuoaan.

    Vaan ei tääll' kauan eletä,
    Ei päälle tämän päivän,
    Jollei vaan poikia laiteta
    Kihloja kylään viemään.

    Kyll' pian tästä paikasta
    Ukot urallen joutuu,
    Kohmelon saavat paikasta
    Kuin se käypi laatuun?

På Svenska öfversatta skulle dessa verser låta ungefär så:

    Nåh! bröder, bröder allihop,
    Så firas brölloppsfästen,
    Otömde stå der våra stop,
    Nytt städse bärs till resten.

    Men länge lefs dock ej såhär,
    Tron mig, ej många dagar;
    Om ej ungkarlarne man der
    På friarfärder lagar.

    Snart nog från detta ställe hem
    Sig gubbarne begifva;
    Blott tunga hufven följa dem,
    Och hvad skall sedan blifva?

"Bestyr dock", menar han sen, "bröllopp åt gossarne, så snart de fylla
fem år uppå tio, om de än synas smalvuxna, och man skall ej sakna
gästabud och drycker", säkert för att åter reda de tunga hufvena. Efter
att i en följd af verser hafva uppmanat gossarne att icke låta
flickorna, "hvilka sucka der för deras skull", vänta för länge o.s.v.
afbryter han hastigt gången af visan, som det synes af begär att läska
sig, och sjunger följande strofer:
    Kyll' sanoisin viel sanoja,
    Jotk' toinen toistans vastaa,
    Eik' olis suinkaan vanhoja,
    Jos noita kuulla lystää.

    Vaan ellei ensin eholle
    Nyt panna paloviinaa,
    Niin minä sanon miehille
    Olkoonpa se nyt sinään.

    Tämäpä onki kulkullen
    Kuin rattahille ihra.
    Nyt laulu lankee nuotillen
    Eik' yhtään kaipaa kirjaa.

På Svenska, vers för vers, lyda dessa strofer nästan så:

    Än har jag många ord ändå,
    Och kunde rimslut samla;
    Och ville någon höra på,
    De vore icke gamla.

    Men om man icke nu förut
    Vill ställa bränvin för mig,
    Så säger jag åt folket: slut!
    Och mer besvär ej gör mig.

    Se, det var för min strupe det,
    Som för ett kärrhjul ister,
    Nu falla sångens takter rätt,
    Och skrifven bok ej brister.

Till sitt sinnelag är Korrhoinen saktmodig och stilla. Hans gamla
moder, hvilken först för omkring ett år sedan aflidit, men vid mitt
besök uppå Songarinsaari ännu lefde, och då tycktes vara något smickrad
af de loford jag gaf sonens förmåga, fällde ett yttrande om honom, som
jag här vill meddela: "nog är han ett godt barn" sade hon, "så gammal
jag nu är, då jag redan gått öfver åttatio år, har jag aldrig ännu fått
ett ondt ord af honom". Men, fortfor hon, jag har äfven bekymmer för
hans skull, när han aldrig kan vänja sig ifrån att älska bränvinet.
Märkvärdig är i afseende härpå hans egen sjelfbekännelse i en runa, den
han sjungit öfver bränvin. För utrymmets skull må blott en del af
densamma gifvas här, och denna i öfversättning, utan bifogande af den
Finska texten:

    Först på mina gamla dagar
    Denna sak jag kom att inse,
    Huru äran dock försvinner,
    Mannens värde dukar under,
    Hur all kärlek går förlorad,
    Hos hans fordna, goda vänner,
    Karln försänker sig i skulder;
    Då han dricker öfvermåttan,
    Lefver blott i bränvinsrikdom,
    Ena dagen på den andra.
    Ljufva sälskapet i verlden,
    Gamla, smittosamma bruket,
    Som i början knappast märkes,
    Sådana förluster medför.

Han slutar runan sålunda:

    Saken är till sjelfva grunden,
    Mina barn, just så beskaffad.
    Sanningen deraf jag känner,
    Då jag sjelf också har varit
    Uppå denna sed begifven,
    Fått mig sådana förluster,
    Att min helsa är förderfvad,
    Att min rikedom försvunnit,
    Matts blott ligger qvar i fickan.[11]
    Att min slägt jag så gjort ledsen
    Och förtörnat mina förmän.
    Sjelf jag visste nog mig vara
    För välvilliga till sorg blott,
    För belackaren till löje.
    Androm vore jag en lärdom,
    Hvilka torde om mig säga:
    Karl! du ger åt andra lärdom:
    Sjelf dock är du oläraktig.

I afseende å satiren i dess högre och ädlare bemärkelse, har Korrhoinen
diktat runor, som kunna uppställas som mönster. Utmärkt är i synnerhet
en af dessa, hvari han tar sina Savoländares försvar mot några speord,
dem han säger sig hört fällas af några främmande på en färd till Åbo,
den han gjort i sin barndom. "Alldrig", menar han, "hafva dessa
stickord kunnat sedan utplånas ur mitt sinne. Att slå ett helt folk
öfver en kam och angripa dem, huru orättvist är icke sådant? Har icke
Savoland män att uppvisa, hvilka kunna täfla med andra orters, och med
de ypperste der? Den infödde, som byggde den herrliga klockstapeln
i ------, och som alldeles olärd, och utan att hafva ens sett ett
mönster, visste att beräkna allt så, att den höga colossen står fast nu
på sitt ställe, och, oaktadt den bär stora klockor nog, icke svigtar
det minsta vid ringningen, den, som fogade dess trappor så, att man
lätt och beqvämt kan stiga opp och betrakta dess herrlighet, var han
värd att angripas med speord? Han, sitt folks ära, och mången annan
hans like med honom, böra de bespottas? Måtte ingen god såras af min
sång, som blott vill rätta den oförståndige, som finner ingenting
dugligt utom sin egen by." Hela runan är skrifven med sann ingifvelse
och den största moderation, och får ännu mer intresse af den ädla
fosterlandskänsla, som uttalar sig i densammas äfven minsta detaljer.
En del af hans runor äro af personlig hänsyftning, och angripa fel,
utan skonsamhet och med de hvassaste uddar. För sin ryktbarhet blir han
nemligen ofta anmodad att göra runor öfver något gifvet ämne. Sådana
beställningar får han stundom äfven ifrån främmande Socknar. Merändels
är då syftemålet dermed att förlöjliga någon person. En gång, t.ex. kom
en beskickning af flere karlar från M------ till honom och anförde att
han skulle göra en runa om deras Prest, hvilken för sin process-sjuka
och några andra, mindre älskvärda, egenskaper, var af församlingen
hatad. Korrhoinen lät dem då noga berätta allt hvad de visste om sin
Prests bedrifter, hvilken berättelse fortsattes långt in på natten.
Följande morgon började han sjunga öfver ämnet en runa, som långt
öfverträffade beskickningens väntan. De lemnade honom icke förr än han
uppskrifvit densamma; och då de sålunda fått den om händer, förde de
den med sig hem, utan att Korrhoinen vidare brydde sig derom. Runan
skall vara lång (upptaga 2 à 3 skrifna ark) och förträfflig i sitt
slag, efter det omdöme sakkunnige derom fällt. Jag har ej kommit i
tillfälle att sjelf få läsa den.

För den, som åstundar att göra närmare bekantskap med Korrhoinens
poetiska förmåga, äro så många tillfällen dertill öppna, då en stor del
af hans runor, dels i tidningar, dels i runo-samlingar, äro tryckta,
att man lätt kan förbigå ett vidlöftigare ordande om hans förtjenst.
Man har också här velat snarare ge en caracteristik af hans person, än
af hans skrifter; emedan han sjelf i allt fall är mera obekant än
dessa. Samma ändamål skall äfven afses vid de uppgifter, som lemnas här
nedan om några andra Runoförfattare.

Nära Korrhoinen ville jag ställa hans Socknebo, den mera sorgsna
skalden Johan Ihalainen. "Framfuskad" som han sjelf säger, "på brottets
läger" har han ända från sin födelse varit lytt och lam, och fått
vidkännas all den bitterhet, ett lif fullt af plågor och ett beroende
af andras nådegåfvor medföra. Han är nu en såkallad Inhysing, eller
rättare rotfattig i sin Socken. Naturen, som sällan eller alldrig är en
ojemn utdelerska af håfvor, tyckes också hafva velat gifva honom
sångens, till tröst och ersättning, för det hon beröfvat honom. Hans
runor beröra mest, med tonen af berättelse, de förhållanden i hvilka
han stått till sina vårdare och husbönder. Då och då undfaller honom en
bitter klagan mot sitt oblida öde. Som alla naturskalder, så sakna
äfven hans melancholiska dikter all anstrykning af sentimentalitet, och
hur djupt han än må intränga i sina olyckor, förfaller han dock alldrig
i pjåkighet. Utmärkt målande och tillika uddig är hans runa, hvari han
angriper en Byfogde på orten, som kört ihjäl en förträffelig häst,
tillhörande Gästgifvaren derstädes.

I denna genre har han äfven några runor. Sjelflärd skrifver han en
ganska god stil. Vid mitt sednaste besök hos honom fick jag af honom
ett digert häfte med hans egna manuscripter. Jag kom, i anledning af
hans runa om den ihjälkörda hästen, att fråga honom om han trodde sig
framdeles i tillfälle att tradera med dylika, och fick till svar: "Nog
inträffa då alltid sådana händelser". Men i sanning äro dock sådana
tillfälligheter dyrbara för runo-författarena, hvilka, i sin inskränkta
krets och vid det alldagliga af tilldragelserna der, icke tycka sig
kunna nog värdera en omständighet, som litet mer framsticker ur mängden
och ger dem ämne att besjunga.

Såsom särdeles munter, lekande och satirisk utmärker sig Elias
Tuoriniemi[12] i Pyhäjärvi Socken. Hans runor
 äro kanske mer
bitande än de förr omnämndas satirer; men de genomströmmas tillika af
en så god humor, att de mindre såra än väcka löjet. Han är en
mångkunnig man, hvad slöjder beträffar, Skomakare, Smed, med ett ord
tusen-konst-mästare.

I sitt lefnadssätt skall han vara regelbunden, tvärtemot dylika
landtkonstnärers vana; och hans uppförande vittnar verkeligen om en på
dessa orter mera sällsynt bildning och takt.

Kettunen i Ilomantz är äfven en omtyckt runoförfattare. En af hans
sånger är framför andra populär och kringspridd. Den beskrifver, i en
vidsträckt humoristisk stil, en käring, som ville gå att stjäla mjöl ur
en hemmansbondes boda. Hon hade redan tagit en påse och gömt den i
skogsbrynet nära intill, vid det hon gick att hemta mer, då bonden, som
märkte det, smög sig dit, borttog mjölet och satte en påse full med
aska i stället. Afbruten i sitt ytterligare försök att stjäla, gick hon
hemligen till stallet att afhemta sin påse, och begaf sig med densamma
glad hemåt. Kommen i sin stuga gör hon opp eld, häller mjölk i grytan
till öfverflöd och vill koka sig en smakelig välling. Emellertid ser
hon, i det hon föser det förmenta mjölet ur påsen i grytan, sitt
misstag, och har en bortskämd mjölk till lön för all sin möda och fara.
Dylika scener utförda af en finsk skämtare få en egen colorit, den ord
ej kunna beskrifva. Hvem påminner sig ej härvid den allmänt bekanta
Kalakukko-runan. Det tyckes som den Finska folkstammen, genom det
långvariga betryck och armod den uthärdat, blifvit på visst sätt
uppmanad till en fallenhet för det bitande löjet, som genom den
gravitetiska, alfvarsamma drägt den tillika iklädes framstår så mycket
mer markeradt.

En gosse af femton år träffade jag i Pielavesi Socken, som man sade mig
plägade göra runor, och redan hafva gjort flere sådana. Hans namn är
Isaak Pieksieinen. Med möda kunde jag beveka honom att låta mig höra
någon af dem. Det är en af ålder inrotad fruktan för förföljelser, som
gör de flesta runokunnige obenägna att meddela sig. Sannolikt
härstammar denna fruktan från den tid, då våra förfäders hedniska läror
voro i brytning mot Christendomen, och af dess förfäktare förföljdes
med grymma straff. Denna gosse tycktes dessutom befara äfven aga af
sina anhöriga om, såsom han yttrade sig, de skulle få veta "att jag har
sådant der för mig då en främmande hör på", och ytterligare lärer han
ej vetat, huruvida hans runor ej kunde göra honom förtret från hans
sockneboers sida, emedan de voro till en del satiriska. Omsider
öfvertalad, sjöng han för mig några stycken; och då jag derpå bjöd 24
sk. i 2:ne helt nya sedlar, yttrade han sig med en stor och
triumpherande förnöjelse: "Inte har man just gjort dem så alldeles
fåfängt heller, ser jag"! -- Förunderligt är, att ett barn vid hans
ålder och hans förhållanden, kunnat till den grad utbilda, icke blott
uppfattningsförmåga, utan äfven förmågan af uttryck, att såväl
anläggningen i hans runor, som den logiska correctheten i meningarne
äro fullkomligt oklanderliga. Att dömma af de runor, han redan
författat och af hans ringa ålder, borde han i en framtid kunna gå
ganska långt som naturskald.

I sammanhang med hvad förut blifvit berättadt, vill jag genom ett
exempel söka förklara den omständighet, att runorna, ehuru af deras
författare vanligen lemnade vind för våg, likväl oftast bibehållas och
räddas undan glömskan. Det finnes nemligen bland bönderne de, som med
ett otroligt minne förena lusten att lära och ihågkomma dylika
folksånger, och genom sådane fortlefva de från ålder till ålder. En
slik runokännare är en viss Kainulainen i Kesälax Socken. I afsigt att
begagna hans rika förråder, begaf jag mig till hans hem, och, såvida
han var ute med en stockflotta till qvarns, väntade på honom en hel
dag. Om qvällen, då han kom hem, sjöng han på min begäran en hel hop
runor, mest gamla, och försäkrade att jag ej på en hel dag skulle hinna
uppteckna dem, som han ännu mindes. Följande morgon ville han, ehuru
äldsta son på hemmanet, ej svika de andre i arbetet och dröja hemma för
att sjunga; men då jag, genom en karls dagslega, af hans slägtingar
friköpt honom, förblef han högst belåten i stugan, och dicterade sånger
nästan utan afbrott till sena aftonen. På eftermiddagen, då det rägnade
något strängt, gjorde han, nöjd med att få vara under tak, den
anmärkning, att hans sånger sannerligen alldrig förr varit honom till
en sådan tjenst, som nu. Dagen derpå bad jag honom fortsätta med sina
sånger; men han mente, att det dock icke var värdt att för deras skull
lägga ut så mycket penningar, som en ny dagslega. Han erbjöd sig likväl
att sjunga för mig under det han arbetade nära sitt hem, sägande sig
alltförväl kunna arbeta och sjunga på en gång. Jag antog med nöje
tillbudet, och denna dag förnöttes, såsom den föregående, med att
uppteckna hans visor, hvilka alldrig tycktes vilja taga slut.

En broder till denne Kainulainen, som var smed, kunde äfven en hel hop
runor, i synnerhet sådana, som angingo smide och smedar. Så t.ex. sjöng
han för mig en runa om huru Ilmarinen lärde den första smed att välla
tillsammans jern och stål. Denne sednare hade nemligen smidit yxor uti
sin smidja och länge förgäfves bjudit till att sammanvälla eggen.
Ilmarinen råkade vandra i nejden och hörde hans bälg pusta. Han gick
derpå in och frågade: huru många yxor har du i dag redan fått färdiga?
Smeden, ännu mera misslynt, då han förmodade att äfven en annan kunde
komma att märka hans oförmåga, tog an en förställd stolthet och
svarade: det är först den nionde, jag nu håller på att göra. Ilmarinen
vände sig bort, och sade, i det han gick ut, några ord, som upplyste
smeden: orden voro dessa: "sådana Smeder hafva ej ens nio yxor på dagen
färdiga, som, då de vilja mänga jern och stål, strö sand imellan".
Smeden tog genast an hans lärdom, och företaget lyckades förträffligt.
För denna och de öfriga runor, dem Smeden Kainulainen meddelte mig,
bjöd jag honom 20 kopek. Han var särdeles belåten dermed och tyckte sig
säkert öfverflödigt betald för sitt besvär, ty han yttrade sig i
anledning deraf: "Härefter bör jag börja smida runor". Jag frågade
honom om han trodde sig kunna sätta ihop en duglig runa? Han svarade
ögonblickligt i runometer, som orden föllo:

    Ofta förr man visor gjorde,
    Sjöng i kretsen utaf barnen,
    Långa dagarne i vallgång,
    Gyllne qvällarne i tågen.

Liksom nu denne, genom det svar han gaf, viste sig vara nog hemma i
konsten att göra runor, så äga en stor del af Bönderna oppe i
Finnmarken en förvånande fallenhet och lätthet att i sång uttrycka sig.
Det är derföre i ögonen fallande, att de här upptagna runoförfattarene
utgöra minsta delen af dem, som förtjente att såsom folkskalder
förvaras åt minnet. Skulle derföre en bekantskap med de talanger, dem
de Finska ödemarkerna hysa och uppamma, för några läsare vara välkommen
och kär, så vore det för mig framdeles säkert lika lätt att finna
sådana, som angenämt att om dem lemna några upplysningar.




Om närvarande tids poesie hos Finska Allmogen.

Calender till minne af Kejserliga Alexanders Universitetets andra
sekularfest, utgifven af J. Orot. 1842.


Det är en flerstädes gjord erfarenhet att folkpoësien icke trifves val
tillsammans med civilisationen. Något sådant kan man äfven märka hos
den finska allmogen, i fall man eljest får antaga, att nationen nu för
tiden är mera civiliserad, än den för årtusenden sedan var, och att det
närmare hafskusten boende folket uti civilisationen öfverträffar folket
inne i landet, hvilket ämne väl kunde förtjena en egen undersökning.
Sannt är och förblifver emedlertid det, att finska folket, betraktadt
med den Europeiska civilisationens ögon, märkbarligen förkofrat sig
emot hvad det fordom var. Men hvem kan opartiskt påstå, att den
allmänna Europeiska civilisationen ar den enda rätta? Åtminstone
förekommer deri mångt och mycket så bakvandt emot all naturens ordning,
att man har rätt något tvifla derpå. Utom det påtränger den sig folken
allestädes och afklipper med sin trädgårdssax det egendomliga hos hvart
och ett, afstympande allt efter sin egen form. Just derigenom
försvinner det egna, storartade i naturen, och en förkonstling uppstår
i stället, som väl talar till ögat, men ej till själen. Ty
civilisationen, som i och för sig sjelf vore en utbildad natur, blifver
derigenom en förkonstling, att den hos ett folk, på hvilket den utifrån
intränger, hämmar dess egna nationalitet uti sin utveckling och inympar
något fremmande deruti. Förr än detta fremmande hinner assimileras,
uppstår allestädes en löjlig blandning, en strid emellan det fordna,
folkegna, och det nya, fremmande, och intetdera aktas ofta i striden.
De rop, som man ifrån öster och vester stundom hör emot folkbildningen,
gälla egentligen denna stridsperiod, dessa folkens slyngel-år,
hvaröfver det, ty värr! äfven hos de mest bildade nationer ej ännu
kommit. Folket derunder har börjat förakta sina gamla bruk och seder
och efterhärma nya, ofta utan afseende, om det gamla förtjente förakt
och det nya efterföljd. Så uppstår ett virrvarr, der under striden och
oredan allt sinne för det högre, för naturens skönhet försvinner, och i
stället uppstår ett jagande efter något inbilladt bättre, hvaraf
följden blir en löjlighet. Uti denna stridsperiod är det finska folket
nu flerestädes i landet, i synnerhet vid kusterna ifrån Helsingfors
till Åbo och derifrån uppåt ända till Torneå, hvilket samma till en
stor del gäller folket i södra delen af Wiborgs län och i Tavastland.
Bönder och klockare, hvilka vilja utmärka sig för någon särdeles
lärdom, frambringa merendels alltid, när de skrifva något,
onaturligheter och andra löjligheter; af en sådan klockare-lärdom,
såsom det på några ställen kallas, har hela folket uppå de nämnda
ställen blifvit delaktig.

Poësien tyckes dock hafva varit för mycket inrotad hos det finska
folket, så att den ej helt och hållet kunnat förlora sig ens hos den af
civilisationen mest förbistrade delen af nationen. Den gamla
runopoësien har visserligen blifvit dels bortglömd, dels föraktad hos
kustfinnarne och i Tavastland, men en annan folkpoësi har i stället
uppstått, hvilken ehuru betydligt underlägsen den gamla och till en
del återklang af den svenska folkpoësien, dock förtjenar att ej
alldeles fördömmas. Genom sin stora enkelhet och passlighet till
uthållande berättelser har runopoësien ett stort företräde framför
denna nya folkpoësie af åtskilligt slag. Också skickar sig språket
bättre till den gamla runopoësien, än till den nyare folkpoësien,
hvilken ofta har svårt att tvinga de vanligtvis långa finska orden uti
sina konstiga former, utan att stympa dem. En annan svårighet uppstår
af det i nyare poësien förälskade rimmet, hvartill finska språket högst
ogerna vill lämpa sig, men den största af alla svårigheter för den
nyare poësien är dock accentens ofta förefallande strid med qvantiteten
uti de finska orden. Då den nyare versen, ofta utan allt afseende på
qvantiteten, bygges endast uppå accenten, så händer derigenom i
Finskan, att korta stafvelser ofta komma att ljuda såsom långa, och
långa deremot såsom korta, hvilket naturligtvis ej kan behaga örat.

Med sina företräden har runopoesien ännu bibehållit sig i Karelen,
Savolaks och norra Österbotten, till en del äfven i Satakunda och
Tavastland, så att uppå de förstnämnda ställen väl ej finnes den
socken, der icke flere runoförfattare kunde anträffas. Till en stor del
äro desse skrifkunnige, men på långt när icke alla, så vanlig
skrifkonsten också uppå sednare tider blifvit hos allmogen på de
trakter. Ämnen, hvarom runor nu för tiden författas, äro af flere slag.
En stor del af runor författas i afsigt att begabba och förlöjliga hvad
här och der i landet förekommer af sådan art, att man deröfver väl kan
roa sig. Derföre hör man allmogen ofta yttra sig, när något löjligt
passerar: "nog förtjente den saken sin runo (kyllä siitä saisi runon
tehä)". Det hörer till saken att med all poëtisk öfverdrift framställa
det löjliga, och der verkligheten ej räcker till, låter man
inbillningen hopdikta. För att visa finska allmogens egenhet i denna
art att dikta, vill jag anföra några exempel af deras begabbelse-runor
uti öfversättning, beklagande endast, att åtminstone hälften af deras
ursprungliga naivitet går förlorad, när de skola återgifvas
på svenska språket. -- En författare[13] yttrar sig om Ryska språket,
att "det är ibland de fullkomligaste af moderna språk, såvida ett
språks fullkomlighet bör mätas efter dess förmåga, att på det nogaste
smyga sig intill och omkring tanken, och, liksom genom ett lätt
draperi, låta alla dess konturer blifva synliga. Med de flesta
europeiska språk (fortfar samme författare) är detta numera ej
förhållandet i någon högre grad. Abstraktionen har för mycket
kringskurit dem, och deras poësi, jag menar språkets poësi, är till en
god del bortdunstad. Det är med språk, som med vissa frukter: ett lätt
doft ligger öfver dem, när de äro i deras friskhet och fullhet. I samma
mån ett samhälle går ur sin barndom, och ju mera det utvecklas, eller
snarare invecklas, i samma mån går äfven språket från sin första
konstfulla enkelhet och från sin poësi. Nya begrepp fordra nya ord, men
dessa lånas från abstraktionen. Språket blir ett verktyg, som man
bjuder till att mer och mer förenkla, eller det blir snarare som dessa
träd, på hvilka trädgårdsmästarens sax putsat den alltför frodiga
växten, för att tvinga dem att bilda sig i regelrätta, men stela
figurer. Kasual-ändelserna försvinna småningom och prepositioner intaga
deras rum, konjugeringen sker genom hjelpverber, och när man slutligen,
så mycket man kunnat, reducerat språket till dess enklaste expression,
återstår deraf något, som liknar en blek och mager stadsdocka,
stel och putsad, men utan blod och saft, i stället för en jungfru, den
Gud och en välvillig natur gaf friska och fylliga former, och färg på
kinden, och helsa och lif i hvarje rörelse." -- Så långt författaren,
emot hvars antagande om språkens försämring i allmänhet, om
kasual-ändelsernes försvinnande m.m., åtskilligt kunde anföras, så
mycket än någre philologer yrka samma sats. Men jag tror dem hafva
förvillats uti sitt omdöme derigenom, att de påstå om språken i
allmänhet, hvad som af enskilda orsaker inträffat med vest-europeiska
språk, hvilka ingalunda, hvarken i ett eller annat hänseende, äro
egnade till grundlag för något allmänt philologiskt antagande. Eller
har då t.ex. med Ryskan under ett helt årtusende, sedan Cyrilli och
Methodii tider, inträffat något sådant, eller är det att befaras?
Tvärtom yttrar sig författaren sjelf med loford om dess ännu varande
fullkomlighet, uti hvilket yttrande säkert alla instämma, som vilja
döma om språken på philologiska grunder och ej på gamla fördomar.
Emedlertid passar författarens yttrande om språkens med tiden skeende
försämring förträffligen på Svenska språket, hvars poëtiska element,
sådant det träffas i sjelfva språket, t.ex. i Grekiskan, Ryskan,
Finskan, helt och hållet bortdunstat, i fall det ens funnits något
sådant att bortdunsta i Svenskan. Deraf den stora svårigheten, att
kunna på Svenska återgifva den finska poësiens skönheter. De som icke
äro mägtiga af finska språket skola säkert akta vår poësie för ganska
ringa efter de, om ock bäst lyckade, överflyttningar, som deraf på
svenska kunna gifvas; ty har en icke sjelf sett en blomstrande lund, så
skall man icke genom uppvisande af en kal och naken hed kunna öfvertyga
honom om dess upplifvande grönska, om den blomstrens vällukt, som man i
hvart andetag insuper, om foglarnes välljudande sång och annat sådant.
-- Detta var nu i förbigående sagdt om den svårighet, man har att
bekämpa, då man vill på svenska återgifva den finska poësiens skönhet,
och jag återgår nu till uppfyllande af mitt löfte, att lemna något
exempel af vår allmoges begabbelserunor, eller, såsom de ock ehuru
oegentligen kallats: satiriska. Bland den stora mängden af sådane må
jag först välja _runon om den vidunderliga fiskpirogen_.

Då Finland ännu lydde under Sverige, voro vid hvarje stadstull
tullbesökare anställda. Dessa åtnöjde sig icke alltid med att endast
undersöka böndernas slädor och kärror, utan förstodo att med lock och
pock fara af med böndernas vägkost och annat, som de kunde behöfva. För
att hämnas denna tullbesökarnes glupskhet i Uleåborg, fick en bonde i
Paldamo socken det infall, att enkom för deras räkning tillreda en stor
pirog, dit han lade en katt att med hull och hår instekas. Denna pirog
gaf han sedan åt tullbesökaren, som efter vanligheten ville hafva någon
skänk af honom. Saken var i allmogens smak så löjlig, att den ej kunde
lemnas obesjungen. Runoförfattaren börjar:

    Nu min sång jag hafver ordnad,
    Orden väl tillsammansbundna,
    Om besökarns leda måltid,
    Den befängda fiskpirogen,
    Dit i Paldamo man inlagt
    Först med hull och hår en katta.
    I det österut belägna
    Stora, vidt omtalta Paldamo.

Han låter bönderna i Paldamo en helgdagseftermiddag beklaga sig
deröfver

    Att i Uleåborg det finnes
    En så glupsk besökar-skara;
    Huru kostnadsfritt de äta,
    Lefva utan allslags möda;
    Huru slädorna de plundra,
    Fara af med bönders vägkost.

Husbonden uppå hemmanet, der samtalet föreföll, sade sig äfven nu vara
tvungen att fara ned till staden (Uleåborg) och ville veta, om ej några
andra funnes, som ville göra honom ressällskap. Dertill svarade en af
hopen:

    Visst är man nu fri och ledig
    Från hemarbete för julen,
    Hvarför äfven jag tänkt resa,
    Ned till Uleåborg bege mig.
    Men ett litet hinder har jag,
    Som har länge grämt mitt sinne,
    Plågat år från år mitt minne:
    Våldsamt blef jag sista gången
    Plundrad på en präktig kalfstek,
    Som besökarn såg i släden.
    Den omfamnade han kärligt,
    Den så enträget han tiggde,
    Bad mig med upprätta händer.
    Ej det hjelpte, att jag talte,
    Att jag vägrade och sade:
    "Icke kan jag, bästa granne!
    Afstå vägkosten ifrån mig;
    Äta lär man dock behöfva
    Äfven om man är i staden."
    Det oaktadt tog han steken,
    Smög med hast sig in i rummet,
    Nöjd att dock så vigt han undkom,
    Och att säkra klor han ägde.
    Huru listiga och qvicka
    Äro ej de dock att röfva
    Egenmägtigt bondens vägkost!

Vid hemkomsten hade han sedan till på köpet fått bannor af sin hustru,
för att han varit så släpphänd. Hustrun hade kallat honom för en
enfaldig tölp, som ej med en liten fiskpirog kunde åtnöja
tullbesökaren, utan lät honom fara af med en hel kalfstek. I sin hetta
hade hon vidare utfarit, att stekta hundskinkor varit nog goda för en
tullbesökare och icke den präktiga kalfsteken. Detta gaf nu mannen
anledning till sina funderingar med katten, som han lade i pirogen.

    Men nu ville hustrun hindra,
    Förekomma, att ej mannen
    Finge så, med fulla håren,
    Baka katten in i brödet.
    Hustrun vände sig till honom,
    Talte till sin man och sade:
    "Eftersom vår katt nu upphört
    Med sitt jamande i verlden,
    Må jag helst få skinnet af den;
    Deraf kan dock göras något,
    Kragens prydnad till min skinnpels."

Detta samtal föreföll vid bordet, der bakningen förrättades. En gubbe,
troligen någon tiggargubbe, som satt vid ugnen, blandade sig äfven i
spelet och sade:

    "Ack du goda gårdsvärdinna,
    Hur beskedlig du dig visar
    Mot den glupska tullbesökarn!
    Nu du önskar taga huden,
    Envisas att rifva skinnet
    Från den snart halfstekta katten;
    Mycket lätt det kunde hända,
    Att då tullbesökarn trodde,
    Det i Paldamo man inlagt,
    Gömt en hare i pirogen,
    Snart han finge högre anspråk,
    Kunde så en annan resa
    Rifva hela slädan sönder,
    Då han snokar efter vägkost.
    Låt du katten få behålla
    Hull och hår! då märker tullnärn
    Hvad i Paldamo man inlagt,
    Samlat inom tunna skorpan,
    Knådat vackert in i degen."

Värdinnan litet stött af gubbens ord, var nästan sinnad att låta honom
smaka något af ungskroken, hvilket dock stadnade dervid. Husbonden hade
redan hunnit få kattpirogen i ugnen och snart var den färdig att
uttagas och läggas i säcken. När han dermed sedan slutligen kom till
tullporten i Uleåborg, gaf han den ej genast fram, utan stack först ett
mindre bröd tullbesökarn i näfven, nog vetande, att denne ej skulle
åtnöjas dermed. Också emottog tullbesökarn ej den lilla brödkakan, utan
röt till bonden snäsigt:

    "Tror du nu, din dumma bonde!
    Att du är i eget pörte,
    Har med tiggare att skaffa;
    Eller vill du gäckas med mig?
    Du har ju långt bättre saker,
    Någon fiskpirog i säcken;
    Låt mig få hellst en utaf dem,
    Att jag kan för andra tala,
    Huru I tillreden väl dem."

Detta hade just bonden väntat, hvarför han nu gerna gaf åt tullbesökarn
den begärda pirogen. Denne högst glad öfver den undfångna gåfvan
trakterade bonden med en sup och kaffepunsch, hvarpå de åtskildes.
Runoförfattaren säger i slutet af sin runo, att han ingen bättre
belöning ville hafva för sin sång, än att han fått vara en åskådare, då
tullbesökarn började sin pirog. Emedlertid tyckes han rätt noga känna
tillgången dervid, hvilken han beskrifver på följande sätt:

    Afbet först en bit från kanten
    Hugger i för andra gången,
    Tassen i hans mun nu råkar,
    Klorna rispa uti tungan.
    Tror det vara gäddans tänder,
    Eller hvassa braxenkäkar,
    Anar ej till något oråd,
    Förrn i tu han skär pirogen.
    Men nu öppnades hans ögon,
    Ser en hårig katt derinne.
    Grep då till en kraftig svordom,
    Biten svängde än i munnen,
    Då i vredesmod han talar,
    Säger dessa ord högst uppbragt:
    "Aldrig, arme man, jag trodde,
    Att den satans bonden skulle
    Så mig gäcka och bedraga.
    Att den bofven haft ens hjerta
    Att så skämma bort Gudslånet,
    Söla ned på detta sättet!
    Aldrig vet en fattig menska,
    Hvad hon, syndens träl, får äta
    Uppå sina gamla dagar;
    Förr, som ung, man aldrig hörde
    Om så afskyvärda saker."

Uti den omkring 250 verser långa finska runon, hvaraf vi tagit det
ofvanstående, beskrifvas äfven alla biomständigheterna mycket noggrant
och åskådligt, hvilka för korthetens skull här blifvit utelemnade. Den
numera aflidne författaren var en fattig arbetskarl, som lefde i
grannskapet af Uleåborg och hette Henrik Wäänänen. I de sednare åren af
sin lefnad hade han utan bestämd boningsort vandrat ifrån by till by
och gård till gård, allestädes väl emottagen och gästfritt bemött för
sina runor, dem han för tillfället sjöng, ofta alldeles oberedd.

En karl ifrån Kerimäki stal en gång uppå marknaden i Nyslott en duk
ifrån en handelsbod. Stölden upptäcktes och karlen hade naturligtvis
flere olägenheter deraf. Svedan efter stryk, som han fick, lärer dock
varit ingenting emot en runo, som man gjorde genast, som åtminstone
till hans lifstid förlängde minnet af händelsen. Då samma runo har
fördelen af att vara kort, så kunna vi meddela den i öfversättning, som
lyder:

    "Thomas, den snedögde mannen,
    Till Nyslott en gång begaf sig,
    Ville marknaden besöka.
    Der han sen, till staden kommen,
    Vandrar af och an på gatan,
    Stack sig in i hvarje krambod,
    Ville skåda silkesdukar,
    Sidenshavlarne betrakta.
    Obemärkt en duk då engång
    Smög sig inuti hans ficka.
    Thomas sig beger från boden,
    Börjar åter vandra gatan.

    Men fast bodherrn icke markte,
    Att en silkesduk försvunnit,
    Åtföljt Thomas uppå gatan,
    Så var Toivanen som såg det,
    Och för bodherrn uppenbarar.

    Bodherrn ropar till soldater,
    Hvilka just för boden stodo:
    "Bringen hit den der med pelsen,
    Skynden, tagen fatt på honom!"

    Fyra voro de till antal,
    Hvilka nu till Thomas sprungo,
    Togo hastigt fatt på honom,
    Hemtade till boden åter.

    Lätt var silkesduken funnen,
    Som den var i Thomas's ficka,
    Lika lätt den var fråntagen,
    Återställd uppå sitt ställe.

    Herrn åt Toivanen då skänkte
    Silfverslantar till belöning,
    För att han den saken yppat;
    Men en annan lön fick Thomas:
    Först en örfil på sitt öra,
    Sen en spark i ryggens ända,
    Och med den han gick från boden.

    Kommen sedan ned på gatan,
    Börjades en annan lexa:
    Två soldater honom höllo
    Handfast uti pelsens krage,
    Andra tvänne slogo ifrigt
    Med bösskolfven uppå ryggen.
    En af dem bar ett par stöflor,
    Skaften fastade tillsammans,
    Med dem strök han Thomas's hufvud,
    Så att spår af klacken kändes.

    Thomas föll till slut på gatan,
    Kom med näsan ned mot marken,
    Men så fick han icke blifva,
    Upp han lyftes åter, leddes
    Sedan framför Rådstu-trappan,
    För att lemnas åt Borgmästarn.

    Sjelf Borgmästarn var tillstads ej,
    Men der stod en arger vaktkarl
    Med geväret uppå armen,
    Thomas fick en stöt af kolfven,
    Alltför lindrig var ej stöten.

    Till soldaterne derefter
    Talte samma vakt och sade:
    "Bäst är att man bringar honom
    I förvar till stadens häkte."

    Nu soldaterne begåfvo
    Sig åstad och ledde Thomas
    För att lemnas uti häktet;
    Men då fram till bron de kommit,
    Föll dem in en bättre tanke:
    Att betrakta mannens fickor,
    Hvad för godt der kunde finnas.
    Togo så hans hela kassa,
    Glömde qvar blott tobakspipan,
    Öfvergåfvo sedan Thomas,
    Sorgsen, gråtögd uppå stället.
    Denna sång jag sjöng på stället,
    Efter som med egna ögon
    Allt jag såg, som hände Thomas
    På den nu beskrifna färden;
    Men mitt namn jag ej vill nämna,
    Yppa icke sångens fader."

När nu sådana runor, som äfven den nyssanförda, sjungas till och med af
små barn uppå de orter, der de hafva någon personlig betydenhet, så kan
man lätt uppkasta den frågan, om icke ofta en ordentlig bestraffning
för någon illgerning vore att anses lättare än en lifstidslång
begabbelse uti runor. Det är att förmoda så mycket mer, som vår allmoge
efter min erfarenhet uti ingen sak är ömtåligare, än när det gäller
något visadt förakt, förlöjligande eller misstroende. Just genom en
skicklig blandning af förakt och åtlöje blifver runon ett fruktansvärdt
gissel för alla illbragder, förseelser och dårskaper.

En torpare i Kerimäki socken, vid namn Kaipas, som hufvudsakligast för
sin lättja var ett åtlöje för grannarne, har redan länge varit afsomnad
och fått hvila i jordens barm, men ännu sjunger man öfver hans minne på
orten, ibland annat, äfven följande stropher:

    Vid å-mynningen beställsamt
    Kaipas satt och mette fiskar,
    Lånade sin båt af Weilo,
    Eller satt på strandens stenar.
    Fisken samlades att gapa;
    Var en glädjesyn för gäddan,
    Sällsamt skådespel för abborn,
    Se på Kaipas's runda panna,
    Och hans ögonbryn betrakta,
    Breda anletet beskåda.
    Stor i orden var vår Kaipas,
    Kunde prata stugor fulla,
    Skötte väl sin tobakspipa,
    Sörjde ock för tobakspungen;
    Men hans svedjor fingo hvila,
    Och hans åker vara oplöjd.
    Engång på Guds långa sommar
    Gick han att sin åker plöja,
    Men det träffade så illa,
    Att en regnig dag det var då.

    Engång vredgades han illa,
    Blef förfärligt ond på hustrun,
    För att hö då ej fanns hemma;
    Derför väsnades han fasligt,
    Svor och larmade förfärligt.
    Fick då tag uti sin mössa,
    Den han sjelf, för några dar sen,
    Sytt ihop af fårskinnslappar
    Till sitt arma hufvuds prydnad.
    Nu han vred den obarmhertigt,
    Slängde så med fart i spiseln,
    Kastade den midt i elden.
    Satte sig då ner på bänken,
    Vid bordsändan, stackars mannen,
    Utbrast så i denna klagan:
    "Aldrig uti vida verlden
    Lär jag, fattig man, bekommit,
    Fått mig fullt förstånd af skaparn,
    Af vår stora fader unnadt:
    Äfven stora män förargas,
    Och de visaste bli onda,
    Men sin hatt de ej förstöra,
    Bränna ej sin egen mössa,
    Såsom, arme, jag nu gjorde,
    Slängde hatten uti elden,
    Brände upp min enda mössa,
    Lemnade mitt hufvud blottadt,
    Under starka vinterkölden."

Så mycket, som uti öfversättningar går förloradt af det qvicka, sårande
i sådana runor, eller af sjelfva udden, såsom det heter, lika mycket
försvinner också derigenom, att man vanligtvis äfven hos våra egna
ståndspersoner ej är tillräckligen bekant med allmogens lefnadssätt,
seder och tänkesätt. Det till exempel att meta fiskar, hvilket Kaipas i
förestående runon säges hafva gjort, anser vår allmoge ej löna sig för
andra, än herremän och lättingar, som ej idas med annat arbete. Att han
måste begagna sig af lånad båt, är en ny förebråelse och påminnelse om
hans lättja och dålighet, då han ej ens kunde skaffa sig en egen båt,
hvilken äfven de fattigaste i landet bruka hafva. Hans runda panna,
stora ögonbryn och breda ansigte, på hvilka äfven fiskarne begärligt
gapade, äro omnämnda, såsom vittnen om hans maklighet och lättja, ty en
trägen arbetare har ej tid att frodas. Att mycket prata och träget
syssla med sin tobakspipa anses också höra till kännetecken af en dålig
arbetare; en flitig ger sig ej särdeles tid till någondera sådan
sysselsättning. En förebråelse för hoglöshet är det, att man låter
honom, då han ändteiigen kom så långt, plöja sin åker på en regndag, då
jorden lika mycket hoptrampas, som den uppmyllas genom plöjningen.
Också kunde detta förklaras af hans lättja, hvarföre han ej tidigare
kunde förrätta plöjningen, utan sparade dermed till det sista, då han
utan afseende på väderlek måste plöja. 1 högsta grad löjlig är hans
vrede på hustrun för bristande hö, då man betänker, att hos oss vår
allmoge, ej qvinnorna, men just karlarne sjelfva pläga sörja för höets
anskaffande. Men Kaipas liknade häri många andra kloka karlar, hvilka
söka felet hos andra, då de sjelfva försummat något. Det öfriga af
runon torde äfven utan förklaring lätteligen förstås. Så tokigt det ock
förefaller sig, så vanligt är det tillika, att sådant folk, som Kaipas,
när de af någon orsak förarga sig, i hettan bringa sig sjelfva någon
skada, slå sönder något kärl, förstöra något husgeråd, eller, såsom
Kaipas, kasta i elden än sin mössa, än rock eller annat, hvilket de
sedan strax derpå högeligen ångra, jemte det alla skratta åt dem.

Emellanåt författas begabbelserunor också i afsigt att hämnas sina
ovänner, hvilka man icke kan eller bryr sig om att genom lagen
tilltala, ej heller eljest på något lämpligare satt näpsa. Här urartar
runon till verklig pasqville och bär icke mera något godt i
sköldemärke, såsom vid begabbelserunor eljest ofta fallet är. Ty i
allmänhet kan man betrakta begabbelserunon såsom ett hämmande medel
emot smärre olagligheter och dårskaper af flere slag. Låt ock vara, att
den till pasqville urartade runon i någon mån åstadkommer det samma,
men den i och för sig sjelf uppväcker en förargelse, som åtminstone
till hälften förtager det goda, den förmår uträtta. Jag vet icke om en
lång runo, som man gjort om en viss klockareson i Juga kapell, är en
sådan pasqville, eller huru mycket verkligt der kan ligga under. Något
exempel äfven af det slaget. Det var en hel complott af karlar i Juga,
hvilka författade den, och derföre börjar runon:

    "Här finns många kloka karlar,
    Ofverflöd uppå poëter,
    En dock klokast är af alla,
    Mest förståndig uti hopen.
    Också är hög tid att tänka,
    Foga några ord tillsammans,
    Om ett utskott här i trakten,
    En bedragare i landet,
    Öfver hvilken alla klaga,
    Alla socknar, alla byar,
    Till och med hvart träd i skogen,
    Hvarje ängens videbuske.

    Här i nordens land nu föddes
    En bedröfvelse för folket,
    Just i denna Juga kyrkby,
    I vår fattiga församling.
    Lefde sysslolös sin barndom,
    Trodde sig en herre vara;
    Gaf ej ro åt någon flicka,
    Kunde dricka mer än andra,
    Började hvartenda slagsmål,
    Ägde dertill kroppens styrka;
    Narrade af folket pengar,
    Gjorde skulder der han kunde."

Nu följer en vidlyftig beskrifning öfver hans bedrifter i synnerhet i
kärleksaffairer. Detta lärer redan i hans första ungdom hafva
tilldragit sig, eftersom runon nu först omnämner, huru han

    "For till Kuopio omsider,
    Intogs der i stadens skola,
    Men ej ides han just läsa,
    Så en enda klass han sluppit.

    Fadren i sin enfald trodde
    Få en prest af unga herren,
    Lånte dertill mycket pengar
    Utaf hvarje man i socken.
    Sonen slöste penningarne,
    Strödde ut bland Kuopio flickor.

    Gick der trenne år i skolan,
    Skulle engång då predika
    Vid läsmötet på ett hemman,
    Men ej lång var den predikan --
    Amen hördes snart i början.

    Engång stack uti hans hufvud,
    Att han kunde göra runor;
    Tänkte veckotal på ämnet,
    Men då det ej ville framåt,
    Lät han Adam göra början,
    Louhelainen sluta runon. -- -- --

    Nu till Uleåborg han reste,
    Kom i tjenst hos Gouverneuren,
    Blef renskrifvare omsider,
    Fick ock en vaktmästarsyssla,
    Som dock mest på krogen sköttes,
    Trodde få sig riktigt pengar,
    Men fick riktigt stryk på ryggen,
    Blef till slut från staden utledd
    Enligt Gouverneurns befallning.

    Ty engång han skulle föra
    Penningar från Gouverneuren
    Till en smed, som smidit något,
    Och sin arbetslön behöfde;
    Men han tänkte: "Är jag galen
    Och ger pengarne åt smeden,
    Sjelf jag kan ju dem behöfva".
    Genast till en dans han ställde,
    Dit han inbjöd stadens flickor.

    Smeden, som nu blifvit utan,
    Klagade hos Gouverneuren,
    Hvaraf följden blef att mannen,
    Uppå Gouverneurns befallning,
    Blef fördrifven ifrån staden
    Ledd utaf en hop soldater
    Till tullporten, utan skonsmål,
    Fick sig då en spark till skjutshast,
    Och till vagkost gafs en annan."

Derpå följer sedan en lång, hånfull beskrifning om hans färder och
öfriga bragder i landet, hvilken vi hår ej kunna för utrymmets skull
öfversätta. Slutet af runon vilja vi dock bifoga. Den lyder:

    "Denna runo har man hopsatt
    Nära invid Juga kyrka.
    Ej den gjordes af en enda,
    Utaf flere män den gjordes,
    Hvilka alla honom känna;
    Första början sjöngs af Erik,
    Wäyrinen tillökte något,
    Se'n vidtogo Mattis söner,
    Anttis söner sjöngo derpå,
    Lauri lade till vid slutet,
    Halonen gaf sista orden.
    Till belöning för allt detta
    Slog han Anttis söner illa,
    Piskade ock Mattis söner,
    Fällde Halonen i gyttjan,
    Fick ett sår i Lauris panna;
    Men ej tordes han på Erik,
    Wäyrinen fick blifva orörd.

    Icke slutas denna runon,
    För att allt nu vore anfördt,
    Hvad om mannen kunde sjungas;
    Hälften utaf hans bedrifter
    Har man nödgats lemna orörd,
    Kanske också mer än hälften,
    Hvarmed man nu icke hinner --
    Kort är sommarn, kall är vintern,
    Och vårt arbete blir ogjordt."

Likasom författarene till nyss anförda runo, i slutet deraf, omnämna,
det de till belöning för sin möda fått stryk af klockaresonen, så klaga
äfven många andra författare till begabbelserunor öfver något dylikt --
ett i sanning ej så lätt imprimatur. Fruktan deraf qvalde äfven en
Juhana Riikonen ifrån Kides socken, då han slutar en af sina runor med
dessa ord:

    "Denna sång jag sjöng i kölden,
    Stående bakpå en släde,
    Vid en färd i Puhos-skogen;
    Men jag arme man ej känner,
    Om mig ofärd sången bringar,
    Eller ock min död bereder."

Äfven händer, att den, som uti någon runo blifvit begabbad, gör sjelf
eller låter göra en, om möjligt, ännu argare begabbelseruno öfver
författaren. Så uppstår en runopolemik, som vanligtvis stadnar dervid,
att hvardera parten fått en runo om sin motpart, men stundom fortsättes
äfven längre, då ingendera vill lemna den andre äran af att hafva gjort
den sista runon. Sålunda hade bonden Makkonen och mjölnaren Kokki uti
Kerimäki socken, till hösten år 1837, då jag besökte orten, författat
flere runor emot hvarandra, och striden var då ännu ej afslutad. Kokki
lät mig få del af alla sina runor emot Makkonen, och trodde jag, att
Makkonen, som jag derpå besökte, äfven skulle lemna mig sina runor emot
Kokki, men han vägrade sådant -- en nog märkvärdig grannlagenhet hos en
bonde. Men åtskilliga andra runor, som han författat, lät han mig gerna
få.

Nu har man nämnt om tvenne ledsamheter, hvaruti författarene till
begabbelserunor ofta råka, nemligen stryk och polemik; den tredje
censuren -- Häradsrätten och böter -- har ännu ej blifvit vidrörd. Ty
ofta händer äfven, att sådana auctorer stämmas till tinget af den,
hvars goda namn de genom sina runor sökt förklena. Der blifva de då
vanligtvis fällda till böter. För att afvända böterna, förlöjliga några
äfven sig själfva i runon, på det lagen ej måtte kunna lägga dem något
argt uppsåt till last, ty den fäster sig ofta mera vid uppsåtet, än
sjelfva gerningen. Några åter tro det lindra saken, att de nämna sig
sjelfva i slutet, ty hemligen eller likasom stjälandes föröfvade
gerningar afstraffas i några fall svårare, än de, hvilka ofördoldt
föröfvats. Jag vet icke, huru mycket detta sitt namns utsättande för
lagen må hjelpa, men det vet jag, att till förebyggande för stryket
utom lagen, det säkert vore bättre, att de blefve anonyma. När de då,
komna för tingsrätten, tillsägas af domaren att sjelfva sjunga sin
runo, för att rätten må kunna pröfva, huru brottsliga de äro, så
händer, att en del vägrar, en del åter sjunger något helt annat, dock
med personlig syftning på den, af hvilken de blifvit stämda, men mera
till hans beröm, än tadel. Några finnas dock, hvilka trotsa plikten och
sjunga för hela tingsrätten runon i dess ursprungliga ordalag, hellre
tilläggande än fråntagande något. Gerna anse de sedan sådana runor, för
hvilka de blifvit pliktfälda, såsom prisbelönta, så negativ denna
prisbelöning än utfaller för dem. Vanligtvis tillkännagifva de ock
denna utmärkelse genom något derpå skeende tillägg i slutet af runon,
för hvilken de blifvit lagsökta. Pekka Kinnunen ifrån Kiando församling
tillökte en sin begabbelseruno, den han gjort om kapellanen Ekdahl, och
för hvilken han pliktfäldes, med följande ord:

    Straxt derefter kommer domarn,
    Frågar mig med dessa orden:
    "Är det du densamme Pekka,
    Hvilken har med dina visor
    Smädat presten i er socken?"

    Pekka bryr sig ej att neka,
    Säger så det hörs i tingssaln:
    "Visst är jag densamme Pekka,
    Som besjungit prestens lefnad;
    Må jag plikta hundra daler,
    Tusen har jag att betala. --
    Dålig man sig låter skrämma
    Af ett frostår eller tvänne,
    Utaf några kalla somrar."

Men nu har jag redan förstört så mycket papper med endast
begabbelserunorne! Min afsigt var visserligen att äfven skrifva något
om de öfriga runoarterne, ty på långt när utgöra begabbelserunorna ej
det enda slaget, för hvilket våra folkpoëter hade tycke och sinne, ej
ens det mest omtyckta slaget af runor, med hvilka de sig befatta. Men
för att vara kort och en gång kunna sluta, vill jag nu endast omnämna
de vanligaste slagen af andra runor. De utgöras af runor öfver
hvarjehanda tillfälliga händelser, naturphenomener eller historiska;
öfver hvarjehanda allmänna reflexioner; öfver allmänna lefvernet,
gängsevarande bruk och seder; biografiska runor, der auctorn beskrifver
sin egen eller någon annans lefnad; didaktiska runor; fröjderunor;
tacksägelserunor öfver undfångna välgerningar; berömmande runor;
klagorunor öfver någon älskad persons frånfälle, med mera sådant. Jag
önskade att här kunna meddela uti öfversättning någon runo af dessa
slagen; t.ex. den som finnes tryckt uti October månads häfte af
Mehiläinen för år 1837 med öfverskrift _Pohjanmaan surkeudesta_ (om
Österbottens sorgliga tillstånd), eller _Huoliruno Matthias Remeksestä_
(klagoruno öfver Matthias Remes's frånfälle), som i samma skrift
förekommer uti Juni månads häfte 1837, eller _koulunkäymättömän
valitus_ (en mans klagan öfver att han ej varit i tillfälle att gå i
skola), som finnes i Mehiläinen för Martii månad 1840, eller någon
annan runo, men kan sådant nu icke af redan nämnd orsak, nemligen af
fruktan att blifva för mycket uttröttande.

Ännu måste jag dock tillägga några ord om sjelfva sättet att författa
runor hos vår allmoge. Man sjunger en runo antingen ex tempore, i
synnerhet vid bröllop och andra gästabud, der trakteringen och den
allmänna glädjen lösgjort sinnet ifrån husliga bekymmer. Andra behöfva
längre tid begrunda sitt ämne, egnande dertill i synnerhet söndagarne
och andra ledigare stunder i hemlifvet, hvarjemte de äfven under sitt
arbete ofta gå hafvande med runotankar. De, som kunna skrifva,
uppteckna då efterhand, hvad de hunnit uttänka och fått i runoform
hopfogadt, andra måste förvara det i minnet. När de då hafva fått hela
runon, som vanligtvis består af flere hundrade verser, färdig, låta de
någon afskrifva den, ofta i den öfvertygelse, att producten är så
fullkomlig, som möjligt. O lyckliga författare! Bonden Benjamin
Seppänen i Kiando, hvilken förut lemnat mig tvänne runor af moralisk
tendens, arbetade om vintern, då jag sednast träffade honom, på en
tredje. Han sjöng deraf åtskilliga ställen, men sade den ännu behöfva
någon reparation, så att han ej lät uppteckna den skriftligen. Det är
samma Seppänen, af hvilken den ofvannämnde runon om Österbottens
sorgliga tillstånd blifvit författad. Han hör ej till dem, som kunna
skrifva.

Stundom samlas flere runoförfattare och hoptänka gemensamt någon runo.
Sådant händer i synnerhet vid begabbelserunor, der man önskar framleta
allt det till åtlöje hemfallna, som möjligtvis kan finnas, och
hopdikta, hvad derutöfver kan behöfvas. En utaf sådana complottsrunor
slutar också derföre med följande ord:

    "En hel vecka har man användt
    För att göra denna runo;
    Grunden lades på en söndag,
    Derpå bygdes sen om månda'n,
    Öktes något till om tisda'n,
    Samlades om onsda'n mera,
    Ledig var man ej om thorsda'n,
    Freda'n bragte nära slutet,
    Sjelfva slutet ficks på lörda'n.

    Ej en dålig karl gjort sången,
    Den är gjord af flere karlar,
    Hvilka voro konstförfarna,
    Alla kunniga i sången."

Derpå nämna sig författarene, och så gör nu äfven undertecknad, då han
har äran att förblifva den högt respective läsarens

                                            ödmjukaste tjenare
                                               Elias Lönnrot.




Om Finska Ordspråk och Gåtor.

Suomi 1841, hft. 4, 5.


Det ar med nationernas bildning, likasom med enskilta personers: hvad
som på en tid älskats, har på en annan förlorat sitt värde. Hvilken
femton års gosse sätter mera stort värde på den trädhäst, som hjelpte
honom att rida igenom sin barndomstid, och hvilken flicka vid samma
ålder har icke redan förafskedat sina fordna leksystrar, dockorna. Hvad
värde hafva jullekarne numera i ett bildadt sällskap, eller hvad
betydelse har till och med sjelfva julen? -- Även gåtornes tid har
redan försvunnit hos nationer, som göra anspråk på någon större
bildning. Åtminstone har, hvad af dem här och der ännu kan återstå,
hemfallit den minst bildade delen till en af ingen afundad arfslott.
Och hvad skulle väl den bildade delen af nationen göra med de grågamla
folkgåtorna? Den har ju nog nya gåtor uti modernas dagliga omvexling,
uti politiken, uti religiösa och vetenskapliga tvistigheter, och uti
tusende andra saker. Sannerligen skulle Salomo, om hvars stora vishet
enhvar hört omtalas, nuförtiden snart komma till korta med samma sin
vishet. Ty större delen deraf bestod i ordspråk, gåtor och visor, såsom
det i I. Konunga Bokens 4 kap. 32 versen uttryckeligen säges, att han
talade tre tusende ordspråk och att hans visor voro ett tusende fem.
Lika svårt skulle det ofelbart blifva för de fleste andra forntidens
vise att, om de uppstode, i våra dagar vinna något anseende för sin
förmenta vishet. Ty om den ock icke hos alla utgjordes förnämligast af
ordspråk, gåtor och visor, så ingick deri dock merendels sådana saker,
som nutiden föraktar. På sin sida kunde de likväl något tröstas öfver
sitt öde, när de lärde sig närmare känna den närvarande tidens visdom,
hvilket de väl snart skulle göra, ty ett grundt vatten är lätt att
pejla.[14] Det kunde hända, att de påträffade några sådana nutidens
vishetsmästare, som svårligen kunna åtskilja asp ifrån björk och gran
ifrån tall. För en sådan uppteddes engång ett ifrån ett vexande
hampland kort förut uppryckt strå med begäran, att han skulle examinera
den framlagda vexten. När han derom stadnade i ovisshet och upplystes,
att han hade ett hampstrå (cannabis sativa) för sig, yttrade han lugnt:
"bringa mig då hela hamplandet, som det går och står, så skall jag nog
taga reda på det". Mannen hade dock några veckor förut bestått examen i
naturalhistorien. -- Vare det anförda för ingen del sagdt i afsigt att
dermed vilja förringa den närvarande tidens vishet, eller för högt
uppskatta den fordna, utan endast till någon slags häntydning deraf,
att ej en gång sjelfva visheten är den samma för alla tider, utan så
till form som materie föränderlig.

I likhet med andra nationers är äfven den Finska fornvisheten nedlagd
uti fornsånger, ordspråk och gåtor, fördelaktigt utmärkande sig genom
dessas stora rikedom och ännu varande allmännelighet. Om fornsångerne
har uppå särskilta ställen för icke länge sedan blifvit skrifvet,
hvarföre vi nu här kunna förbigå dem, hållande oss endast till
ordspråken och gåtorne. Framför många andra nationers hafva de Finska
en förmon äfven deruti, att de till större delen äro i metrisk form.
Derigenom bibehålla de sig bättre i sitt ursprungliga skick, äro
lättare att ihågkomma och för öfrigt likasom helgdagsklädda. Hvad deras
mängd beträffar, så vore önskligt, att deruti kunna anställa jemförelse
med andra folkslags produkter i samma väg, hvartill dock för denna gång
tillfälle saknas. Den som känner, att antalet af hittills upptecknade
Finska ordspråk utgör emellan sex och sju tusende och gåtornas närmare
halftannat tusende, behöfver ej frukta för någon underlägsenhet på vår
sida uti denna del. Och alltjemt tillväxa ännu samlingarne af begge
slagen.

Den första kända samlingen af Finska ordspråk föranstaltade prosten och
kyrkoherden i Tammela, _Laurentius Petri_ uppå 1660:talet. Denna,
såvidt vi känna, ej tryckta ordspråkssamling tillöktes sedan af hans
son, prosten och kyrkoherden i Lojo, Mag. _Gabriel Tammelinus_.
Ytterligare tillsamlades nya ordspråk af prosten och kyrkoherden i
Pemar, Mag. _Henric Florinus_, hvilken slutligen år 1702 genom trycket
i Åbo utgaf den sålunda uppkomna ansenliga ordspråkssamlingen. Om
nämnde samling yttrar sig Porthan (Diss. de Poesi Fennica, partia III,
Aboae 1778, pag. 71), att antalet af deri befinteliga ordspråk
lätteligen kunde fördubblas, och, hoppades han, att en sådan tillökt
upplaga i prydligare gestalt snart skulle kunna utgifvas. Oetta hans
hopp blef dock icke uppfylldt, så välgrundadt det än var, såsom
hvilande förnämligast uppå hans egna samlingar. Ty ibland annat
efterlemnade Porthan ett interfolieradt exemplar af Florinska
ordspråken, mycket rikt på tillökningar. Detta förvarades på Åbo
Universitets bibliothek och undergick samma öde med dess öfriga skatter
år 1827. Såvida man ej kände, att någon afskrifvit den Porthanska
ordspråkssamlingen, troddes allmänt, att hans möda i denna väg helt och
hållet gått förlorad. Men lyckligtvis var det dock icke fallet. Den för
landets inhemska litteratur nitälskande, om densamma högtförtjente, om
ock lika högt öfver vårt loford uppsatte, Hof-Rätts-Rådet _Carl Henric
Asp_, hade före branden afskrifvit den Porthanska ordspråkssamlingen,
bvarom han i ett bref, dat. Wasa den 1 Nov. 1840, ibland annat yttrar
följande: -- -- -- "Jag hade bragt samlingen i alphabetisk ordning i
ett särskildt manuscript, hvilket omkom i Åbo-brand, så att endast den
nu afsända kladden[15] för mig är qvar. Denna innefattar dock både
Florini och Porthans samlingar. Den sistnämnde, såsom bekant är,
utgjordes af ett interfolieradt exemplar af Florinus" -- -- --

Icke förr, än ett hundrade sexton år efter Florinus, utgafs en ny
samling af Finska ordspråk, nemligen _Walittuja Suomalaisten
Sananlaskuja_, jotka on kokoillut ja ulos andanut _Jak. Juteini_,
Wiipurissa 1818. Denna samling utgöres af 1,138 ordspråk och har i
sednare tider -- åtminstone tills Gottlunds samling i Otava utkom,
hvarom nedanföre -- varit den enda tillgängliga, då Florini redan för
längre tid tillbaka varit mycket sällsynt. Några hafva förmodat, att
Judén vid utgifvandet af sin begagnat Florini och Porthans samlingar,
hvilket dock är föga troligt, då han derom ej nämner något, utan
tvärtom yttrar, att ett stort antal af Finska ordspråk genom hans
utgifna samling blifvit räddadt ifrån att sjunka i glömskans mörker,
hvarjemte han ordar, huru han af brinnande fäderneslands kärlek,
hvarigenom mödan och arbetet blifvit ett nöje, oförtrutet samlat,
granskat och ordnat sina utgifna ordspråk. Dessutom innehålla Florini
och Porthans samlingar en mängd ordspråk, hvilka, om de varit bekanta
för Judén, ej gerna kunnat utelemnas.

Uppå samma år med Judéns utkom i Upsala _C.A. Gottlunds_ Diss. de
Proverbiis Fennicis, praeside Mag. Joh. Tranér, Litt. Hum. Adj. et
Prof. Reg., innehållande 100[16] ifrån Savolax samlade ordspråk, och år
1831 utgafs af honom (Gottlund) i Stockholm en ny samling, tryckt i
_Otava eli Suomalaisia Huvituksia_, I. Osa, sid. 61-144, hvarest
nummertalet af ordspråken uppgår till 1,139. Om denna sednare samling
yttrar han i Otava, I. Osa, sid. 39, att han dertill gjort ett urval af
de ordspråk, som han i sin ungdom på sin afsides (inuti landet)
liggande hemort upptecknat, och hvilka han sedan jemfört med andras
samlingar, neml. de i denna uppsats redan nämnda, undantagandes
Porthans, hvarom han ej något yttrar, och hvilken således ej torde
hafva blifvit af honom begagnad.

Om man ännu tillägger de omkring 80 ordspråk, som _J. Strahlmann_
upptagit i sin Finnische Sprachlehre, tryckt i Petersburg 1816, och
hvilka samma till större delen förekomma i Judéns och Gottlunds
samlingar, så är dermed hela Finska ordspråks-litteraturen så godt som
uttömd. Ty hvad i andra skrifter här och der kunde förekomma af dem,
förtjenar ej särskildt anmärkas,[17] och Judéns i Wiborg år 1816
utgifna _Uusia Sananlaskuja_, d.ä. nya ordspråk, hafva ej ens utgifvits
såsom folket af gammalt tillhöriga ordspråk, utan såsom författade af
honom sjelf.

Hela antalet af hittills genom trycket utgifna Finska ordspråk utgör
omkring två tusende, ty många af de i nyssnämnda särskilta samlingar
tryckta äro gemensamma, men någon fullständig samling af alla kända
ordspråk saknar man allt ännu. Florini kunde visserligen för sin tid
kallas en sådan, hvilket äfven antydes af titeln: vanhain Suomalaisten
tavaliset ja suloiset Sananlascut, mahdollisuden jälken monilda cootut
ja nyt vastudest ahkerudella enätyt, d.ä. gamla Finnars vanliga och
ljufliga ordspråk, efter möjligheten samlade af många och nu ånyo med
flit tillökta. Judén, såsom i det föregående blifvit sagdt, nämner
ingenstädes, att han ens begagnat de förut af andra gjorda
ordspråkssamlingarne vid utgifvandet af sin, den han föröfrigt kallar
utvalda ordspråk, och hvilken således, såsom ett urval, ej ens då den
utkom, kunde göra anspråk på att upptaga alla. Gottlund åter hade med
utgifvandet af sina ordspråk i Otava en annan afsigt, nemligen den, att
lemna en framställning af Finnarnes fordna vishet och läror, såvidt de
gamla ordspråken dertill gåfvo anledning.

Till ett vida större antal, än hvad genom trycket utkommit, finnas
Finska ordspråk i manuscript, samlade af åtskilliga och på särskilta
orter och tider. Af dem hafva vi redan anfört de betydliga samlingarne
af Porthan och af Hof-Rätts-Rådet Asp. Ännu återstår att nämna de
till Finska Litteratur-Sällskapet insända samlingarne af Kongl.
Bibliothekarien, Mag. _A.1. Arvidsson_, af Kyrkoherden _J. Fellman_,
och af vice Pastoren _Aspegren_. Af dessa förskrifver sig den
Arvidssonska samlingen ifrån Savolax, Fellmans ifrån norra Österbotten
och Aspegrens, såsom det tyckes, ifrån Tavastland, men Porthan synes
kring hela landet hafva samlat sina ordspråk och Asp hufvudsakligast i
Satakunta och Södra Österbotten. Af de redan tryckta samlingarne
innehåller Florini sådana, som företrädesvis äro gängse i Åbo län och
Nyland, Judéns Tavastländska och Savolaxiska, Gottlunds Savolaxiska,
troligen äfven till en del sådana, som hos de i Sverige bosatta
Finnarne äro brukliga, hvilka likväl till grunden äro Savolaxiska.
Strahlmann har samlat sina i Wiborgs län och ett mindre antal af Judéns
tyckes äfven vara ifrån Wiborgs län. Lägger man härtill, hvad
undertecknad i Ryska Karelen, Kajana län och öfver större delen af
Finland upptecknat,[18] så inses lätt, att ingen hufvudsaklig del af
landet finnes, hvars ordspråk ej, åtminstone till en god början, redan
blifvit upptecknade. Antalet af alla på förenämnde sätt erhållna Finska
ordspråk går till nära sju tusende, och är hela fullständiga samlingen
af dem nu så vid pass redigerad, att den i höst kan läggas under
pressen. Den alfabetiska ordningen kommer att följas i denna, likasom
den äfven i Florini och Jodéns ordspråkssamlingar, och i Porthans och
Asps insamlingar blifvit lagd till grund. Väl är en ordspråkssamling i
denna ordning ganska osystematisk, såvida ordspråk, emellan hvilka icke
den ringaste gemenskap finnes, derigenom komma om och bredvid
hvarandra; och den, hvilken Gottlund i Otava följt, är oemotsägligen
mera systematisk. Men äfven vid ordnandet efter Gottlunds method
förekomma flere omständigheter, som satta sig deremot. De flesta
ordspråk i Finskan angå nemligen icke en, utan tvänne eller flere
saker, på något sätt i parallel eller motsatts till hvarandra ställda.
Skall nu ett och samma ordspråk anföras särskilt på hvart ställe, så
tillväxer bokens volum derigenom på ett otillbörligt sätt; fäster man
sig åter förnämligast vid ett af de i ordspråket förekommande ämnen, så
lider systemet derigenom. Nästan i hvarje ordspråk ligger en sådan
dubbelhet. Några exempel skola bättre upplysa förhållandet. Så anföres
ordspråket: _mitä iså ikänsä, sitä poika polvensa_, d.a. hvad fadren
gör sin lifstid, det gör sonen efter, så länge han lefver, både till
varning för fadren och till urskuldande för sonen; _parempi pahaki
leikki, hyveäki tappeloa_, d.a. äfven en dålig lek är bättre, än ett
slagsmål, så godt (fogligt) detta än må vara, angår lekar och slagsmål;
_mies on luotu liikkuvaksi, vaimo pirtin vartiaksi_, d.ä. mannen är
skapad för färder, qvinnan att vårda hemmet, angår mannens och qvinnans
lif eller bestämmelse; _siinä rikkautta, kussa rakkautta_, d.ä. der
finnes rikedom, hvarest kärlek finnes, säges om den rikedom ett
förnöjdt sinne, god sämja o.d. meddelar, men anföres ock ofta till
kärlekens beröm eljest; _syöpi koira kahlehensa, pettäpi paha sanansa_,
d.ä. hunden sönderrifver sitt band, en dålig man går ifrån sitt ord,
vidrör hundar, männer, band och ord.

Det bästa sätt att ordna ordspråk kunde vara, att indela dem i
centurier eller kapital af obestämd längd, ungefär såsom Salomos
ordspråk i Bibeln. Men ett sådant ordnande, för att verkställa det så,
att man dermed kunde vara hellst något så när nöjd, skulle fordra en
längre tids arbete och kanske skulle ändock icke alla ordspråk finna
plats sålunda.

Men för att icke längre uppehålla läsaren med dessa
ordspråksfunderingar, vill jag här med ens afbryta dem och i det
följande orda något om en annan vigtig del af den Finska litteraturen
-- Folkgåtorna.

Sedan _Christfrid Ganander_ år 1783 utgaf sina _Suomalaiset Arvoituxet
Wastausten kansa_, d.ä. Finska Gåtor med svaren, äro 58 år förlidna. Så
vidt vi känna, har Gananders samling ej fått någon ny upplaga, ännu
mindre har någon annan samling af gåtor blifvit sedermera utgifven, om
man undantager hvad i Mehiläinen, årgg. 1836 och 1837 i slutet af
hvarje häfte förekommer, och i Sanan-saattaja Wiipurista årg. 1836, N:o
14, 15, 16, 21, 25, hvarest gåtor finnas till ett antal af 102. Detta
talar icke för något synnerligt värde, som de Finska folkgåtorna skulle
hafva, men betraktar man å andra sidan deras stora allmännelighet,
ungdomens trägna sysselsättning med gåtors upplösande, deras egen
inrättning, m.m., så kan man visst icke anse dem hafva förtjent ett
sådant litterärt förakt. Hvad mathematiken är uti de lärda skolorna,
det äro gåtorna uti folkets hemskola. Begge inöfva de förståndet att
ifrån bekanta förhållanden leda sig till obekanta. Det synes nästan
såsom vore gåtorna ett oumbärligt medel till en sådan förståndsöfning
hos barnen, hvarföre de äfven i större eller mindre mängd förekomma
troligen hos alla
folk. Hvilken vigt Finnarne lade på denna öfning framlyser äfven af den
ännu vanliga bestraffningen för den, som visade sig mindre skicklig i
gåtors upplösande. Bestraffningen var ej beräknad på åstadkommande af
någon kroppslig smärta, såsom riset i de lärda skolorna, utan, såsom
felet ansågs ligga uti själsförmögenheterna, lämpades äfven straffet
omedelbart på själen, utan tvifvel efter en rättvisare grundsats, än
den som vanligen i skolor följes, efter hvilken kroppen får plikta för
själens försummelse. Hela straffet gick ut på att framkalla blygsel hos
den felande. Lemnade den, till hvilken gåtorna framställdes, ett visst
antal af dem oupplösta, så förvisades han till _Hymylä (eller Hymälä)_,
en diktad ort, der man vore utsatt för åtlöje, och hvilken på Svenska
kunde återgifvas med Löjets hemvist. Det vanligaste är, att man vid
tredje gåtan, som ej kan upplösas, får företaga sig nämnde färd till
Hymylä. Somliga göra dock strax i början det förbehåll att ej förvisas
till Hymylä med mindre än sex ogissade gåtor, sägande bestämdt:
_kolmelta arvoitukselta mina en lähe Hymylään_, d.ä. för tre gåtor
begifver jag mig ej åstad till Hymylä. Huru också aftalet må träffas,
så börjar nu en att framlägga gåtor till en annan af sällskapet och
denne att gissa. Ofta händer att han ej gissar alldeles rätt, men
uttyder dock gåtan på något annat sätt, som ej saknar all rimlighet för
sig. Då uppstår en hårdnackad tvist om gåtan, antingen den skall räknas
till de gissade eller ogissade. Mycken advokatyr plägar då ej heller
saknas och saken hemställes ofta till goda mäns afgörande. Många gåtor
äro också så obestämda, att de på flere än ett sätt kunna uttydas,
t.ex. tvenne fartyg uppå hafvet, få ej fast hvarandra, hvilken af några
uttydes på sol och måne, af andra på en vattuså med sina tvänne
uppstående öron; likaså: fadren ofödd, sönerna segla, hvilken plägar
uttydas på eld och gnistor (eller rök) eller på en höstack, som håller
på att göras, och på höstrån; likaså: vandrar fram och åter, fortfar så
sin hela dag, hvilket kan sägas om en, som plöjer, men ock om
perpendickeln i ett väggur. Har nu en fastnat på så många gåtor, att
blott en för det bestämda antalet saknas, sä hviskas det redan om
honom: _Jo sillä on silmät Hymylään päin_, d.ä. hans ögon vända sig
redan åt Hymylä, och när antalet blifver fullt, börjar den, som
framställt gåtorna med förvisningen sägande:

    Hyi, hyi[19] Hymylään! (1:sta gåtan repeteras)
    et sitäkään tiennyt.

    Hyi, hyi Hymylään! (2:dra gåtan repeteras)
    et sitäkään tiennyt.

    Hyi, hyi Hymylään! (3:dje gåtan)
    et sitäkään tiennyt.

Dessa hyi, hyi o.s.v. lyda i öfversättning:

    Fy, fy, till Hymylä!
    du visste då ej det engång.

Han utspökas nu på det löjligaste af den, som framställt gåtorna,
hvarefter han företager den obehagliga färden. Derpå berättas, huru han
blifver emottagen och undfägnad i Hymylä, allt på följande sätt:

    Hymyläs hundar skälla ifrigt;
    "Springen barn på gården,
    För att se hvad hunden skäller,
    Hvad långörat gläfsar!"

    "Lätt man ser hvad hunden skäller,
    Hvad långörat gläfsar:
    Der ju kommer trasig tölper
    Smutsbelagd är hela kroppen,
    Kläderna af gyttja stela,
    Med orenlighet besmorda.
    Har till häst en råtta,
    Och en katt till körsven,
    Söndrig slef till släda,
    Hundsvans till sin piske.
    Åker nu vid gyttjeträsket,
    Kommer upp till gärdseltåget,
    Har nu hunnit bak på porten,
    Kör nu upp på gården,    Stiger upp för trappan,
    Är nu ren i farstun."

När man sedan låter honom öppna dörren och stiga in, blifver allt
folket skrämdt för honom. Värdinnan som håller på att lägga bröd i
ugnen, fäller brödet i askan och spaden på golfvet. En annan gumma, som
på ugnsbänken äter velling, skyndar sig med vellings-koppen i handen
upp på ungsmuren, hvarifrån hon af våda fäller den heta vellingskoppen
öfver den nykomna gästens hufvud. "Ack", qvider denne, och frågar, hvar
han skall kunna tvätta ren sig. Man lemnar honom en tjärtina till
tvättbalja och han tvättar sig med tjära. För yttermera visso ber man
honom tvätta sig en gång till, emedan han af den första tvättningen ej
blifvit nog ren, och låter honom torka sig först i en dunlår, sedan i
en agnlår och sist på de sotiga sparrarne i kokhuset. Derpå frågar man
honom i Hymylä, hvad han vet att berätta, en fråga, som göres med _mitä
kuuluu_, d.ä. hvad höres det, och hvilken fråga främmande, som komma
till något ställe, på de flesta orter i Finland alltid få besvara.
Derpå låter man Hymylä-besökarn svara, att han ej vet någonting
särdeles att berätta, utan att han blifvit besegrad med gåtor, uppå
hvilka han ej kunnat få någon upplösning. Nu ber man honom säga, hvilka
de gåtor voro och förundrar sig särskildt vid hvarje gåta, att han ej
kunnat gissa den, med orden: _voi sinuasi, kun et sitäkään arvannu_,
d.ä. ack du stackare, som ej ens kunde gissa det. Sluteligen sättes i
Hymylä mat för honom, allt det sämsta, man kan uppfinna.

Sedan denna reseberättelse med många tillägg och variationer ad libitum
blifvit uppläst för den till Hymylä dömde, måste han på en stund gå ut.
När han en tid stått utanför dörren öppnar man denna och frågar: _eikö
Hymylän vierasta jo näy?_ d.ä. syns det icke redan till Hymylä-gästen.
Nu stiger han in, ställer sig i dörrvrån, och uppå tillfrågan, huru der
stod till, svarar han sig hafva sett och försport många underliga saker
i Hymylä, hvilka han då berättar, såsom t.ex. att man der kokade med en
yxa och högg ved med en gryta, att hästen sprang i trädet och ekorrn
drog plogen, att korna bakade bröd och qvinnorna stodo fastklafvade i
fähuset, m.m.

Nu först är han fri ifrån sitt straff; får återtaga sin plats i
sällskapet och begynna med framläggandet af gåtor för någon annan.
Genom den vana barnen tidigt erhålla vid gåtors upplösning händer ej så
ofta, att de skulle komma till Hymylä. Svaren på en del gåtor hafva de
i minnet, efter som de hört dem af andra, och för öfrigt hjelpa de sig
fram underbart väl med att gissa om ej alldeles rätt, så dock icke
heller så alldeles orätt, att ju ej protest emot Hymylä-färden kan äga
rum. Undertecknad har vid samlandet af Finska gåtor nyttjat en annan
method, den att för hvar ogissad gåta lösa sig med 2 à 3 kopek, ett
medel som han äfven recommenderar andra samlare, om det ock icke alltid
kan nedtysta orättvisan.

Ganander säger både i företalet och på titelbladet till sin samling,
det han användt hela aderton år för att samla sina gåtor, som till
antalet äro icke många. Detta yttrande kan tagas, huru man vill det,
men ändock vill det synas, som vore tiden alltför rundligt tilltagen.
Åtminstone skulle undertecknad åtaga sig att på aderton dagar insamla
en lika stor mängd gåtor, om ej på alla, så dock på många orter i
landet. Den samling, som han nu har färdig att lemna till trycket,
upptager gåtor till ett antal af 1,390, och har uppstått nästan utan
egentligt samlande under färder för andra ändamål.

(Till uppsatsen har Lönnrot fogat 210 gåtor 1 svensk öfversättning samt
i följande häfte -- det sjette -- 360 ordspråk. Om urvalet säges:
"Eljest har på gåtornas inre duglighet ej något afseende kunnat fästas,
utan har man valt dem, som lättast låtit öfversätta sig". Detsamma
upprepas angående ordspråken. -- Man har ansett att de saklöst kunnat
utelämnas ur samlingen af Elias Lönnrots svenska skrifter, 1 synnerhet
då en ny upplaga af dessa ordspråk och gåtor utgifvits af magister Emil
Nervander år 1887.)




Om den nya under arbete varande Kalevala edition.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.
November 1848, mars 1849.


Med skäl hafva åtskilliga anmärkningar blifvit gjorda mot den för
tretton år tillbaka utkomna första upplagan af Kalevala; och ännu flere
hade kunnat göras. Hvad man mot anordningen hufvudsakligast invändt,
är, att de fem sista runorna icke stå i något samband med de
föregående, ej heller sinsemellan. Dock kan, hvad den 28:de och 29:de
runon beträffar, deras samband med de föregående ganska väl försvaras.
I den förra af dessa beskrifves nämligen, huru Wäinämöinen fällde en
björn, som ofredade hjordarne på Kalevalas betesmarker. Björnen var ock
ett af de plågoris, med hvilka Pohjolas värdinna lofvat hemsöka
Wäinämöinens hemtrakt, jemte det hon genom sin trollmakt sände en mängd
sjukdomar öfver Kalevalafolket samt bortgömde solen och månen från
himmeln. Om allt detta står att läsas i de föregående runorna, i hvilka
äfven beskrifves, huru Wäinämöinen aflägsnade sjukdomarne, samt huru
solen och månen blefvo återställde på sin gamla plats. Det tyckes
således, såsom skulle det falla af sig sjelf, att björnen, den sista af
Pohjola-värdinnans åstadkomna landsplågor, ej kunde lemnas att i fred
härja hjordarne, och dermed torde sagde runos samband med de föregående
vara försvarad.

Sedan det lyckats att fälla björnen, anställdes en björnfest eller ett
_graföl för björnen_, såsom denna tillställning vanligtvis benämnes.
Den firas ännu på åtskilliga trakter i landet såsom ett uttryck af
glädje öfver den gjorda fångsten; hvari jemväl ingår någon ironiserande
eller hånande vördnadsbetygelse för björnens fordna anseende. Allmogen
tanker dervid ungefar om björnen: efter du i lifstiden varit ett
mäktigt ock fruktansvärdt skogens odjur, så vill du väl äfven efter
döden gälla för något mer än de andra djuren, och derföre vilja vi nu
begrafva dig med pomp och ståt. Om vilda folkslag läser man, att de
understundom visat samma hånande vördnadsbetygelse för fiendens
anförare, när de lyckats få honom fången, hvarvid afsigten visserligen
icke varit att behedra honom, utan tvärtom att förbittra hans dagar
ännu mer med erinran om hans fordna anseende. Af ungefär samma
betydelse är Finnarnes vördnad för björnen, såsom den vid björnfesten
uttrycker sig, och så tror jag den alltid varit; hvarföre jag ej kan
vara af deras tanke, som af denna hyllning velat göra ett slags
gudsdyrkan. Möjligtvis kan en vidskepelse, hvaraf också ännu spår
finnas, hafva gifvit björnfesterna en allvarsammare betydelse. Man
trodde, att hvarje väsende, till och med träd, stockar och stenar, stod
under en egen skyddsande, men att åter öfver dessa skyddsandar en
särskild högre ande eller gudomlighet herrskade, med hvilken man hellre
ville stå i godt förstånd, än man ville uppbringa den emot sig genom
att föraktligt behandla dess skyddslingar. Så alltför angelägen var man
dock icke om dessa skyddsandars välvilja, att icke vargar och andra
skadedjur, hvilka afven hade sina skyddsandar, blifvit dödade, hvar de
öfverkommos, utan att man gjorde någonting för att blidka deras
patroner.

Vid björngrafölet åts och dracks af hjertans grund, hvarefter glädjen
yttrade sig med sång och andra förlustelser. En särskild anledning till
glädje för Wäinämöinen vid ifrågavarande tillfälle bereddes af
medvetandet att nu hafva fullkomligen besegrat allt det onda, som
Pohjola-värdinnan sändt öfver hans hembygd. Men det instrument,
Kantele, ur hvilket han en gång förut framlockat glädje i ymnigt mått,
låg nu begrafvet på sjöbotten, dit det under hemfärden med den eröfrade
_Sampo_ blifvit af stormen kastadt. Dess efterletande och
förfärdigandet af en ny kantele, när den gamla ej kunde återfinnas,
utgör ämnet för den 29:de runon, hvilken derföre efter mitt tycke
ganska väl ansluter sig till den föregående; hvarföre jag ej annat kan
än försvara den 28:de och 29:de runons sammanhang med de föregående mot
dem, som varit af olika mening, beredvilligt medgifvande, att de haft
rätt, hvad de sista, 30:de, 31:sta och 32:dra runon beträffar, hvilka i
den förra upplagan af Kalevala ej stodo i något inre sammanhang med de
öfriga. I den nya upplagan deremot äro de tvenne förstnämnda infogade
på sitt behöriga ställe i början af poemet, så att numera endast den
sista runon, beskrifvande Wäinämöinens hädanfärd, kommer att vara utan
annat samband med de öfriga, än de yttre, som betingas af en naturlig
önskan att erfara, hvad slut den i det föregående så verksamt
uppträdande mannen hade. Då i samma runo beskrifves en mäktigare
hjeltes (Frälsarens) födelse, för hvilken Wäinämöinen fann sig befogad
att afträda, och man har en egen, inemot 1,000 verser lång runo, hållen
i den gamla episka stilen, som vidare afhandlar Frälsarens öden, så har
någon yttrat, om skriftligen eller mundtligen kan jag ej nu erinra mig,
att äfven denne borde vidfogas Kaleva runorna. Mig förefaller dock, som
skulle man med dess intagande förfara ungefär såsom ordspråket säger:
_kun jouhi saadaan, niin hevoista tehdään_, d.ä. får man i ett
tagelhår, vill man deraf skapa sig en hel häst; och derföre har jag
tyckt vara bäst att icke heller i den nya upplagan upptaga denna runo.
Wäinämöinens afträdande borde framställas, och som Frälsarens födelse
var orsaken dertill, måste äfven denna tillfälligtvis nämnas på sätt,
runon uppgifver densamma hafva för sig gått; men med Wäinämöinens
hädanfärd slutas dikten, och hvad derpå följer, tillhör ej densamma.

Jag skall nu, förrän jag går att bemöta några ytterligare anmärkningar
mot den förra upplagan och föröfrigt redogöra för mitt förfarande,
lemna en kort framställning om den nya Kalevala upplagan och af det
sammanhang, hvari runorna i densamma upptagas.


1 Runon. 350 verser.[20]

Sångarns begynnelseord. Luftens dotter, den af naturen framalstrade
sköna jungfrun _Kave_, ledsnade vid sitt ensliga lif i luftens öde
rymder och sänkte sig slutligen ned i det underliggande hafvet. Uppstod
så en häftig orkan från öster, som upprörde hafvet och gjorde jungfrun
hafvande. Under hafvande tillståndet gungade hon i sjuhundrade år eller
nie mansåldrar på böljorna, tills slutligen öfverguden _Ukko_, hvilken
hon anropade om hjelp, lät en stor and framflyga och reda sig ett bo på
hennes knä. I boet lade anden sju ägg, hvilka, innan hon hunnit ligga
ut dem, rullade ned i sjön och sönderkrossades mot ett grund. Af den
ena hälften af skalet bildades sedan himmeln, af den andra jorden och
af innanmätet solen, månen, stjernorna och molnen.

Ännu måste den hafvande naturdottern eller vattenmodern (_veen
emonen_), såsom hon numera benämnes, i nie år simma kring hafvet,
förrän hon blef förlöst och framfödde landet (stränder, uddar, holmar
och sjögrund) samt trettio år derefter äfven menniskan, först
Wäinämöinen och dagen derpå Ilmarinen.


2 Runon. 380 verser.

Wäinämöinen blef framfödd i vattnet, der han derefter i hela sju år
kringdrefs, tills han slutligen stadnade på en namnlös udde af en
skoglös holme. Der gick han upp och lät åkerns son, _Sampsa
Pellervoinen_, beså holmen med flere slags träd. Träden vexte upp efter
önskan, endast eken ville i början ej gå. Men när den slutligen
uppsköt, bredde den sig ut öfver hela nejden, så att hvarken sol eller
måne syntes, och molnen ej heller kunde fritt stryka fram sin väg i
luften, utan att fastna i ekens höga krona. Menniskor, foglar, till och
med fiskarne i vattnet vantrifdes, då de för den jättestora ekens skull
aldrig mer fingo se solen och månen lysa. Wäinämöinen ville gerna
blifva af med eken, men på hela jorden fanns ej den man, som mäktade
nedhugga den, hvarföre han bad sin moder skicka honom hjelp ur hafvet.

    Steg då upp en man ur hafvet,
    Kom en hjelte fram ur böljan,
    Alltför stor var icke mannen,
    Var ej heller alltför liten:
    Var till höjden som en tumme,
    Trenne fingrars bredd till längden,
    Kunde ligga under skålen,
    Upprest stå inunder sållet.

    "Nousipa merestä miesi,
    Uros aallosta yleni,
    Ei tuo ollut suuren suuri,
    Eikä aivan pienen pieni:
    Pystyn peukalon pituinen,
    Kolmen sormen korkeuinen,
    Maljan alle maata mahtui,
    Seulan alle seisomahan."

Wäinämöinen nedsåg föraktligt på pysslingen och frågade, hvad han var
för en arm varelse. Denne sade sig tillhöra vattnets folk och hafva
uppträdt för att fälla den stora eken. "Icke kan man hafva skickat dig,
en sådan stackare, hit för att nedhugga eken", sade Wäinämöinen; men
han hade knappt hunnit yttra dessa ord, förrän den lilla mannen till
hans förvåning blef en förfärlig rese, ögonen i hufvudet stodo en hel
famn från hvarandra, öfver smalbenet var han likaledes en famn bred,
öfver knäna halfannan och två famnar öfver rona. Denne fällde nu eken
med tredje hugget, hvarefter solen åter lyste öfver nejden och
framlockade träd, gräs och örter i yppig växt öfverallt; men något
sädesslag fanns ännu icke. En dag vandrade Wäinämöinen på hafsstranden
och fann några sädeskorn på den fina sanden. Han ville försöka, hvad af
dem kunde uppväxa, och ämnade just nedså dem i jorden, då en liten
fågel från ett träd bredvid honom sjöng, att kornet ej växer med mindre
man först nedfaller och bränner skogen och sedan utsår kornet på den
brända marken. Wäinämöinen gjorde, såsom fogeln undervist honom, och
nedhögg skogen med undantag af en björk, den han lemnade att växa. Kort
derpå flög en örn till stället och frågade, hvarföre den björken
lemnats qvar, när de öfriga träden blifvit fällda? "Derföre har jag
låtit björken stå", svarade W., "att du och andra luftens foglar må
deri kunna hvila edra vingar".[21] Örnen tackade Wäinämöinen för hans
välmening och slog eld åt honom, för att bränna den fällda skogen.
Sedan besådde Wäinämöinen sin sved under böner till jordens
gudomligheter och till öfverguden Ukko, hvilken han särskildt bad om
regn. Efter någon tids förlopp gick han att bese sin sved och fann
växten förträfflig. En gök sjöng då i björken, och honom anmodade W.
att äfven framdeles tillsjunga orten lycka, glädje och trefnad.


3 Runon. 570 verser.

Derefter framlefde Wäinämöinen många lyckliga år i Kalevala, såsom
orten numera kallades, och blef vida namnkunnig för sin sång och annan
vishet. Ryktet derom hade hunnit öfver till Lappen Joukahainens öron;
och som denne var en inbilsk man, så förtröt det honom att höra talas
om någon annan, som vore förmer än han sjelf. öfvermodigt och utan
afseende på såväl fadrens som modrens varningar, hvilka försökte hindra
honom, spännde han en dag för sin släde och begaf sig till Kalevala,
för att täfla i sång med Wäinämöinen. Han träffade Wäinämöinen åkande
ute på marken ej långt från sitt hem, och utan att det ringaste vända
åt sidan åkte han rakt emot honom, så att fimmelstångs ändarne fastnade
vid hvarandra, och hästarne måste stadna. Wäinämöinen frågade, hvem han
var, som så ovarsamt åkte emot honom; hvarpå Joukahainen nämnde sitt
namn och begärde att äfven få veta den andras namn. Sedan han hört, att
det var Wäinämöinen sjelf, på hvilken han stött, uppfordrade han honom
att täfla med sig i sång, sägande:

    "Lienet vanha Wäinämöinen,
    Laulaja iän-ikuinen,
    Ruvetamme laulamahan,
    Saakamme sanelemahan;
    Mies on miestä koittamahan,
    Toinen toista voittamahan."

det vill säga:

    Är du gamle Wäinämöinen,
    Den evärdeliga sångarn,
    Låt oss börja då att sjunga,
    Låt oss ordets makt försöka;
    Man mot man vi nu må pröfva,
    Hvem af begge segern vinner.

Wäinämöinen svarade undvikande med följande ord:

    "Mitäpä minusta ompi
    Laulajaksi, taitajaksi:
    Ain' olen aikani elellyt
    Näillä yksillä ahoilla,
    Kuunnellut koti käkeä
    Kotipellon pientareilla;
    Waan kuitenki, kaikitenki,
    Sano korvin kuullakseni,
    Mitä sä enemmin tieät,
    Yli muista ymmärtelet."

det vill saga:

    Mycket torde jag ej gälla
    Uti sång och annan kunskap:
    Har jag tillbragt mina dagar,
    Lefvat blott i hemmets lunder,
    Hört på göken, hur han sjungit
    Invid hemmets åkerrenar;
    Dock likväl och det oaktadt
    Sjung nu ut och låt mig höra,
    Allt det bästa, som du känner,
    Som du vet utöfver andra.

Då begynnte Joukahainen att reta den andra med allehanda slagdängor,
liksom ville han säga, att sådane nog voro jemförliga med Wäinämöinens
sångkunskap; men när W. med allsköns lugn afviste dem, ville han
slutligen taga en högre ton och sade sig såsom sjunde man hafva biträdt
vid jordens och himmelns skapelse. En sådan erkelögn kunde Wäinämöinen
ej afhöra med samma lugn, som hans öfriga dumheter, utan sade honom
rent ut, att han ljög; hvarpå Joukahainen utmanade honom på duell,
sägande: efter sjelf jag saknar insigt, kanske har mitt svärd den
bättre; "Kun ei lie minulla mieltä, kysyn mieltä miekaltani".

Wäinämöinen svarade: "lika litet fruktar jag ditt svärd som dina
kunskaper; äfven jag har ju ett svärd. Likväl vill jag ej inlåta mig i
envig med en dylik stackare, som du är."

Af detta svar och Wäinämöinens vägran att antaga hans utmaning blef
Joukahainen till den grad uppbragt, att han i sitt trotsiga öfvermod
utlät sig:

    "Ken ei käy miekan mittelöhön,
    Eikä kalvan kastelohon,
    Sen minä siaksi laulan,
    Alakärsäksi asetan.
    Panen semmoiset urohot
    Sen sikäli, tuon täkäli,
    Sorran sontatunkiohon
    Läävän nurkahan lätistän."

Detta var mer an Wäinämöinen kunde tåla. Betagen af harm och vrede
begynnte han sjunga och sjöng så, att hafvet svallade och jorden
skälfde, bergen skakades och klipporna remnade. Huru sången slutades
dermed, att han sjöng Joukahainen djupt in i ett kärr, och huru han ej
förr återtog sina ord, än Joukahainen lofvat honom sin enda syster till
lösen för sig, torde för de flesta läsare vara förut bekant.


4 Runon. 514 verser.

I denna runo afhandlas Wäinämöinens frieri till Joukahainens syster,
hvilken ej ville taga en så gammal man, ehuru mycket modren än prisade
den tillämnade svärsonen såsom stor, rådig och sångkunnig. Slutligen
gjorde en olycklig händelse slut på flickans bekymmer: hon skulle en
morgon bada sig vid hafsstranden, blef derunder af en vattenande lockad
att simma längre ut från stranden och drunknade. Modren var alldeles
otröstlig och gret så, att bäckar bildade sig af hennes ymniga tårar.


5 Runon. 250 verser.

Wäinämöinen blef illa till mods, när han hörde att bruden gått i sjön
och försökte uppfånga henne derifrån. För att ej besvika sin broders
löfte, enligt hvilket Wäinämöinen borde få henne, lät hon nu också
fånga sig i skepnad af en lax af ett eget, ovanligt utseende. Då nu
Wäinämöinen icke igenkände henne, utan i stället att behålla henne
såsom sin brud, började behandla henne såsom en vanlig fisk, ansåg hon
sig med godt samvete kunna hoppa i sjön tillbaka; hvilket hon ock
gjorde och försvann snart i böljorna, sedan hon likväl förut
tillkännagifvit, hvem hon var. Wäinämöinen sörjde mycket öfver
sin förlust och förebrådde sig sin stora förblindelse att icke hafva
igenkännt henne. Sin klagan slöt han med orden:

    "Enkä nyt tuota tieä'känä,
    Miten olla, kuten eleä
    Tällä ilmalla asua,
    Näilla mailla matkaella.
    Oisiko emo elossa,
    Sepä saattaisi sanoa,
    Miten olla oikeana,
    Kuten pystössä pysyä,
    Murehisin murtumatta,
    Huolihin katoamatta,
    Näissä päivissä pahoissa,
    Apeissa mielaloissa."

det är:

    Och nu är jag rådlös vorden,
    Hur jag lefva bör och vara,
    Huru vistas här i verlden,
    Röra mig på dessa trakter.
    Ägde jag min mor i lifvet,
    Hon ett råd mig skulle gifva,
    Hur jag kunde hållas uppe,
    Stå uti en upprätt ställning,
    Utan att förgås i sorger,
    Af bekymren nedertryckas,
    Under dessa hårda tider,
    Denna svåra sinnesoro.

Ehuru modren var död, lefde dock hennes ande ännu och nekade
Wäinämöinen att sörja öfver en, såsom det tycktes, ringa förlust, samt
ingaf honom det rådet att rusta sig ut till Pohjola för att fria till
någon flicka derstädes, sägande:

    "Mene Pohjan tyttärihin,
    Siell' on tyttäret somemmat,
    Neiet kahta kaunihimmat,
    Viittä, kuutta virkeämmät,
    Ei Joukon jorottaria,
    Lapin lapsi lönttäreitä.

    Sieltä naios poikaseni,
    Paras Pohjan tyttäristä,
    Jok' on sievä silmiltänsä,
    Kaunis katsannoisiltansa,
    Aina joutusa jalalta,
    Sekä liukas liikunnolta."

Så i denna som den närmast föregående runon ar poesien till det mesta
af lyrisk art.


6 Runon. 240 verser.

Efter det råd, Wäinämöinen fått, begaf han sig ut på färden till
Pohjola. Hans väg förde honom genom de trakter, der Joukahainen
vistades. Denne bar ännu gammalt agg till honom, och som han på förhand
lärer hafva erhållit kunskap om Wäinämöinens förestående färd till
Pohjola, så lade han sig i försåt för honom vid vägen. När nu
Wäinämöinen skulle rida öfver Joukkolas å, der den var grundast, sköt
Joukahainen på honom. Pilen träffade dock endast hästen, hvilken dog på
stället, och Wäinämöinen föll i sjön, hvarefter en häftig storm, som
kom från landsidan, dref honom allt längre och längre ut på det vida
hafvet.


7 Runon. 360 verser.

Hela nie dygn drefs Wäinämöinen simmande omkring och var redan nära att
öfvergifva allt hopp om räddning, då örnen, som förut (se 2 runon)
funnit sig väl deraf, att Wäinämöinen, när han fällde sin sved, lemnat
en björk qvar, för att foglarne deri finge hvila sig, kom och frågade,
hvad han gjorde i hafvet. Wäinämöinen berättade för honom sin olycka
och tillade, att han numera ej visste, antingen han förr skulle dö af
hunger eller öfvergifven af sina krafter sjunka ned i vattnet. Örnen
bad honom att ej vara bekymrad och lofvade bära honom, hvart han ville,
blott han kunde hjelpa sig upp på dess rygg; "ty också du har en gång
gjort godt åt mig", sade örnen med följande ord:

    "Vielä muistan muunki päivän,
    Arvoan ajan paremman,
    Kun ajoit Kalevan kasken,
    Osmolan salon sivallit:
    Heitit koivun kasvamahan,
    Puun sorean seisomahan,
    Linnuille lepeämiksi,
    ltselleni istuimiksi."

Derpå bar örnen, som nu var vida större än fordom, Wäinämöinen till
Pohjola och lade honom der ned på torra stranden, hvarest han träffades
af Pohjolas värdinna. Hon förde honom upp i gården och vederqvickte
honom efter bästa förmåga. Då Wäinämöinen likväl vantrifdes i Pohjola
och längtade att slippa till sitt eget hem, lofvade Pohjolas värdinna
ej allenast förskaffa honom dit, utan äfven gifva honom sin dotter till
äkta, om han till ersättning derföre ville smida en sampo åt henne.
Wäinämöinen sade sig ej kunna smida sampo, men lofvade, blott han
kommit hem, skicka derifrån den kunniga smeden Ilmarinen till detta
arbete. Då gaf Pohjola värdinnan åt honom häst och släde, att åka hem
med, men varnade honom vid afskedet att ej se upp, förrän antingen
hästen stadnade eller det blifvit tid att taga nattläger; eljest skulle
någon ofärd drabba honom under resan.


8 Runon. 280 verser.

Den erhållna varningen glömdes dock snart af Wäinämöinen. Kommen ett
litet stycke på vägen hörde han ett ljud, som om någon väft deruppe.
Han såg upp och fann Pohjolas undersköna jungfru vara sysselsatt med
att väfva sin guldväf på kanten af en skön regnbåge. Wäinämöinen blef
intagen af hennes skönhet och gjorde på stället sitt friaranbud.
Jungfrun svarade, att hon på aftonstunden förut sutit ute på lindan och
hört en talltrast sjunga, hvilken på hennes tillfrågan, hvad det var
som han sjöng? sagt sig sjunga om flickornas tankar i fadershemmet och
om unghustrurnas hos mannen, och att det mellan begges tillstånd var
lika stor skillnad, som mellan en klar sommardag och en mörk höstnatt.
Wäinämöinen bad henne ej fästa sig vid trastarnes qvitter och
försäkrade, att han var en karl ej sämre än andra. "Då skulle jag hålla
dig för en karl, svarade jungfrun, om du med en uddlös knif kunde
klyfva ett tagelhår och slå knut på ett ägg." Detta verkställde
Wäinämöinen, likasom ett yttermera ålagdt annat arbete, som icke var
lättare; men jungfrun låfvade dock icke bry sig om honom, förrän han
timrat en båt af hennes slitna slända och skjutit båten ut i sjön, utan
att det minsta röra dervid. Äfven detta arbete underkastade sig
Wäinämöinen, men slog sig derunder med yxen i knäet, ett stort sår,
och fick ej blodflödet på något sätt hämmadt, då han ej kände
bloddämningsorden. I sin nöd kastade han sig i släden, åkte ut för att
annorstädes ifrån söka hjelp och fann slutligen en gubbe, som trodde
sig kunna dämma blodflödet.


9 Runon. 550 vr.

Är till större delen af magiskt innehåll och beskrifver, huru bloden i
Wäinämöinens sår blef stämd genom ordets kraft, huru svedan borttogs,
och huru såret föröfrigt behandlades med ord och salvor, så att
Wäinämöinen snart åter blef frisk. Denna runo innehåller således: 1
jernets ursprungsord, 2 jernets bespottningsord, 3 blodens dämningsord,
4 ord för svedan, 5 böneord till gudarne, 6 salvans beredelseord, 7
förbandsord, 8 Wäinämöinens tacksägelse till öfverguden för den
undfångna hjelpen.


10 Runon. 590 vr.

Efter att hafva tillfrisknat åkte Wäinämöinen hem illa till mods,
emedan han utfäst sig skicka Ilmarinen till Pohjola. Han visste väl,
att denne ej gerna ville begifva sig dit, hvarföre han begynnte prisa
Pohjola-dottrens skönhet, för att försöka, hvad den kunde verka på
smedens sinne. Tillika sade han, att jungfrun var bestämd för den, som
kunde smida en _Sampo_. Också måtte jungfrun hafva varit en utmärkt
skönhet, efter Wäinämöinen bland annat berömde henne med följande ord:

    "Kuuhut paistoi kulmaluilta,
    Päivyt rinnoilta risotti,
    Otavainen olkapäiltä,
    Seitsentähtinen selältä."

det är:

    "Månen sken från hennes tinning,
    Solen strålade från bröstet,
    Karlavagnen ifrån skuldran,
    Och sjustjernan ifrån ryggen."

I stället att låta narra sig, anade Ilmarinen oråd och sade: "det
tyckes, som om du lofvat mig till lösen för dig sjelf till Pohjola; men
dit, till den mannafrätare-byn, far jag aldrig". Wäinämöinen hade
fruktat för ett sådant afslag och derföre under färden till hemmet vid
ändan af åkern uppsjungit en väldig, blomstrande, guldgrenig gran, med
månen i dess topp och stjernor i grenarne. Nu nämnde han om granen för
Ilmarinen, hvilken fick lust att sjelf beskåda den. Kommen till stället
klättrade han upp i trädet, för att nedtaga månen och stjernorna. Men
han hade ej väl hunnit upp, förrän Wäinämöinen framsjöng en häftig
orkan, som ryckte Ilmarinen med sig och förde honom till Pohjola. Runon
beskrifver derpå omständligen, huru han smidde _Sampo_; men af
Pohjola-jungfrun fick han ej något bestämdt Ja. På hans tillfrågan, om
hon nu ville följa honom, svarade hon endast:

    "Emmä tästä vielä joua,
    Pääse en neitipäiviltäni,
    Noilta töiltä tehtäviltä,
    Kesäisiltä kiirehiltä:
    Marjat on maalla poimimatta,
    Lahen rannat laulamatta,
    Astumattani ahoset,
    Lehot leikin lyömättäni."

det är:

    Har ännu ej tid att komma,
    Kan ej lemna jungfrulifvet,
    Mycket har jag här att syssla
    Under bråda sommartiden:
    Måste plocka bär på marken,
    Sjunga mången sång på stranden,
    Taga månget steg på lindan,
    Leka mången dag i lunden.

När flickan var så omedgörlig, begynnte Ilmarinen tänka på återfärden
till hemmet. Pohjola-värdinnan ville ej hindra hans afresa, utan
tvärtom gaf hon honom ett fartyg att färdas med och ställde så till,
att han fick gynnande vind. Men _sampo_ gömde hon i ett kopparberg, der
den sorgfälligt förvarades bak lås och bom.


11 Runon. 380 vr.

I den elfte runon framträder en ny Kalevala hjelte, hvilken lättsinnig
och oförvägen, såsom han var, äfven ville försöka sin lycka hos
Pohjola-jungfrun. Detta hans företag afhandlas dock först i den närmast
påföljande runon; hvaremot i denna beskrifves hans tidigare ungdom och
hans afventyr i _Saari_. Äfven der fanns en förnäm jungfru af hög börd,
som redan utdelt många korgar åt friare, bland hvilka de flesta voro af
stort anseende. Nu beslöt också Lemminkäinen att begifva sig åstad för
att begära Saari-jungfrun till äkta. Modren afrådde honom från att fara
dit, sägande: "hvad vinner du dermed annat, än att du blir ett åtlöje
för Saaris flickor".

    Ellös menkö poikaseni
    Parempihin itseäsi,
    Saaren suurehen sukuhun,
    Laajahan lajiperähän,
    Siella piiat pilkka'avat,
    Naiset nauravat sinua.

"Har ingen nöd dermed, mente Lemminkäinen; flickorna må akta sig, att
de ej sjelfva må blifva ett värre åtlöje." Så for han åstad till Saari,
der han tog tjenst som vallherde, gick dagarne i vall och dansade
nätterna igenom med Saaris flickor. Blott hos en enda, den förnämsta
Saarijungfrun Kyllikki, hade han ingen framgång, ehuru han efter runons
ord utnötte väl hundra par stöflar för hennes skuld; hvarföre han
slutligen beslöt bortröfva henne. När flickorna en afton samlats till
ett dansställe ute på marken ett stycke från byn, kom Lemminkäinen
åkande midt i hopen, ryckte Kyllikki i sin släde och körde bort, sedan
han förut strängeligen förbjudit de qvarblifvande att nämna ett ord
till upplysning om Kyllikkis försvinnande och hotat försjunga alla
deras fästmän och hvarenda Saaris gosse ut i krig, i fall de ej ville
förtiga saken. Den arma Kyllikki gret och bad att blifva bortsläppt,
men Lemminkäinen hörde ej på det örat, utan endast förundrade sig
öfver, hvad hon kunde hafva mot honom, en så ypperlig fästman, yttrande
sig bland annat med följande ord:

    "Tuotako sina sureksit,
    Tuota huolten huokaelet,
    Ettei oo sukuni suuri,
    Kovin korkea kotini?

    Jos en oo suvulta suuri,
    Kovin korkea ko'ilta,
    On mulla tulinen miekka,
    Säkenevä säilärauta;

    Se ompi sukua suurta,
    Laajoa lajipereä:
    Omp' on Hiiessä hiottu,
    Jumaloissa kirkasteltu.

    Sillä suurennan sukuni,
    Laajennan lajini kaiken,
    Miekalla tuliterällä,
    Säilällä säkenevälla."

Det är: "sörjer du och suckar för det, att min slägt ar oansenlig och
mitt hus för lågt? Må så vara, så har jag i stället ett blixtrande
svärd med gnistrande klinga, som är af nog hög börd; ty i fordna dagar
har man slipat det i Hiisis boning, gjort det blankt hos gudarne. Med
denna gnistrande klinga kan jag höja min slägt och utvidga mitt hus."
Då svarade Kyllikki: "o nämn mig icke om ditt svärd, utan vill du, att
jag någonsin skall trifvas hos dig, så svär att alldrig bära det i
krig, så mycket än ditt sinne eljest kunde längta dit". "Må gjort, sade
Lemminkäinen, men svar då också du, att aldrig gå ut på dansställen i
byn, så mycket än ditt sinne eljest kunde längta dit". Der svuro de då
ömsesides och lofvade: Lemminkäinen att ej draga ut i härnad, och
Kyllikki att hållas hemma utan att springa ut i byn. Det tyckes, som om
Kyllikki småningom funnit sig i sitt öde att vara Lemminkäinens maka,
hvad hon ock i början må hafva haft emot honom.


12 Runon. 220 vr.

Med sin unga hustru tillbringade Lemminkäinen derpå flere lyckliga år i
det fredliga hemmet, utan att någondera bröt sitt löfte. Engång dröjde
han längre tid borta på en fiskfångstfärd, hvarunder Kyllikki fann
tiden lång och begaf sig på en dans, den flickorna i byn tillställt.
Lemminkäinen, som efter hemkomsten fått veta det, förargades svårligen
öfver Kyllikki, som så brutit sitt löfte, och anseende sig sjelf nu
äfven vara löst från den ed, som hittills bundit honom, begynnte han
genast rusta sig ut för en krigsfärd, utan att höra på sin moders och
sin hustrus böner, hvilka på allt sätt ville afråda honom. Då Kyllikki
bland annat berättade, att hon natten förut drömt, det deras hus
nedbrunnit, svarade Lemminkäinen blott, att han icke trodde på
käringdrömmar och qvinnoeder ("en usko unia naisten, enkä vaimojen
valoja"), och för modren tillkännagaf han slutligen, att han skulle
begifva sig till Pohjola, för att derstädes fria till den berömda
jungfrun. "Du har ju hemma förut en förträfflig hustru, sade modren,
och tvänne hustrur passa dock icke för en mans bädd." "Kyllikki bryr
jag mig icke om, må hon springa i byn på hvar flickdans", svarade
Lemminkäinen, under det han som hast borstade sitt hår. Då modren nu
begynnte skrämma honom och sade, att han säkert gick sin ofärd till
mötes, om han begaf sig till Pohjola, slängde Lemminkäinen borsten ur
sin hand och yttrade: "förr skall man se blod flyta från denna borste,
än någon ofärd drabbar mig på Pohjola-färden". Borsten träffade
fogningen mellan sparrens ända och väggen, der den blef sittande.


13 Runon. 280 vr.

Lemminkäinen begaf sig på färden och kom lyckligt fram till Pohjola.
Kommen på gården hörde han sång och skrål af flere röster i stugan: Då
steg han in och sade: "vackra sånger pläga ej vara långa", ("hyvä on
laulu loppuvasta, lyhyestä virsi kaunis; mieli on jäämähän parempi, kun
on kesken katkemahan"). När Pohjola-värdinnan sedan förundrade sig
öfver, huru han färdats fram, då ej ens hundarne märkt hans ankomst,
sade Lemminkäinen: att det ej heller varit hans afsigt med resan att
blifva ett föremål för hundglafs; hvarpå han råkade i ekstas (tulta
iski turkin helmat, silmät valoi valkiat, d.ä. "gnistor sprakade ur
pelsen, blixtar ur hans ögon flögo") och sjöng derunder sina
kraftigaste runor, tills han bortsjungit karlarne ur stugan till
ställen, hvarifrån de ej återkommo. Blott en enda karl i hopen, en
trasig vallherde, föraktade han så, att han ej brydde sig om att
bortkasta några ord på honom. Men denne föresatte sig att engång hämnas
på Lemminkäinen såväl de andras ofärd, som det förakt, hvilket han
sjelf fått röna, sprang bort och lade sig i försåt för Lemminkäinen,
der han trodde, att denne snart skulle komma att färdas.


14 Runon. 250 vr.

Efter ett sådant inträde, och sedan det blifvit nog utrymme i stugan,
begärde Lemminkäinen af Pohjola-värdinnan hennes dotter till äkta. Men
äfven för henne var det bekant, att Lemminkäinen var gift förut,
hvarföre hon svarade: "huru kommer du hit att fria; du har ju redan
hustru hemma". "Hon må vandra sin väg", sade Lemminkäinen: "härifrån
tänker jag gifta mig till en bättre hustru, gif nu derföre din dotter
åt mig, den bästa du har". Hon lofvade göra det, men fordrade
dessförinnan, att Lemminkäinen genom andra prof, än dem han hittills
visat, skulle göra sig förtjent af dottren. Först skulle han fånga
Hiisis elg, derpå fasttaga Hiisis häst och sist skjuta en svan från
Tuonelas elf.


15 Runon. 460 vr.

Sedan Lemminkäinen lyckats att utföra de tvänne första företagen, begaf
han sig att skjuta svanen i Tuonela elf. Men der gick det honom ej
bättre, än att den föraktade vallherden (se 13:de runon), som låg der i
försåt, rännde ett spjut igenom honom, hvarefter han skuffade honom ned
i strömmen och betraktade med förnöjelse, huru den döde kroppen for
utför den hvirflande forssen i Tuonelas elf.


16 Runon. 640 vr.

En morgon varseblef Kyllikki i Lemminkäinens hem, att några bloddroppar
dröpo fram ur borsten, som allt sedan Lemminkäinens afresa legat orörd
imellan sparren och väggen (se 12:te runon). Modren anade genast, att
någon stor olycka händt hennes son i Pohjola, hastade sjelf dit och
frågade af Pohjola-värdinnan, hvart hon gjort af med hennes son. Denna
ville ej komma fram med sanningen, förrän hon efter en sträng hotelse
af Lemminkäinens moder, som var en mycket sångkunnig qvinna, måste
tillstå, att hon skickat honom för att skjuta en svan från Tuonelas
elf. Genast begaf sig modren dit och, sedan hon under färden blifvit af
solen underrättad om sin sons bedröfliga slut, lät hon smida sig en
räfsa med långt skaft och långa tenar, med hvilken hon grep sig an att
räfsa i lugnvattnet nedanom Tuonelas fors. Slutligen fick hon något för
räfsan, som liknade en sädeskärfve, men vid närmare undersökning
befanns vara Lemminkäinens kropp, hvilken dock saknade både hufvud,
händer och andra lemmar. Under fortsatt räfsning fick hon upp äfven
dessa, lade allt på sitt ställe och skickade honungsfågeln, _biet_, upp
till himmelen, för att af skaparn få någon sådan balsam, som kunde
återupplifva Lemminkäinen. Sedan biet efter väl uträttadt ärende kommit
åter, och Lemminkäinen blifvit smord med den himmelska salvan, öppnade
han sina ögon och förundrade sig, huru han kunnat sofva så tungt och
länge. "Ännu mera tungt skulle du hafva sofvit och ännu ej uppvaknat,
svarade modren, hade jag, din arma moder, ej kommit hit." Nu började
Lemminkäinen erinra sig tillgången, huru han kommit till Tuonelas elf,
och berättade allt omständligen för sin moder. Modren frågade derefter,
om honom ännu fattades något, hvarpå Lemminkäinen svarade: "mig fattas
visst mycket ännu; ännu har jag ej fått Pohjola-jungfrun, och den elaka
hexan, som hon har till moder, gifver henne icke, förrän jag skjutit en
svan från Tuonela elf." "Låt du svanarne simma i fred, sade modren, och
kom nu hem med mig, nöjd att du sluppit så väl." Efter något betänkande
beqvämde sig Lemminkäinen dertill och for hem med sin moder, hvarest
runon tills vidare lemnar honom.

Både i denna och den närmast föregående runon förekomma åter en hel hop
magiska elementer.


17 Runon. 410 verser.

Under dessa Lemminkäinens ströfverier timrade Wäinämöinen på sin båt,
hvilket arbete på sätt, som i den 8:de runon omnämnes, blifvit
afbrutet. Hvarje förrättning hade Wäinämöinen beledsagat med dess
behöriga (magiska) ord och fått båten nära färdig, då han till sin
ledsnad märkte, att de ord, som behöfdes för kantlisternas hopfogning,
för akterstäfvens och förstammens fulländning, fallit ur hans minne.
Dessa ord måste han nödvändigt förskaffa sig och for derföre till de
dödas rike, _Tuonela_, för att få dem -- troligen i mening, att någon
aflidens ande skulle meddela honom de saknade orden. På den färden
mötte honom många svårigheter: först kunde han ej få färja från
Tuonela, med hvilken han borde färdas öfver elfven, och sedan man fört
honom öfver, ville man behålla honom qvar i Tuonela. Endast genom sin
rådighet lyckades Wäinämöinen rädda sig derifrån, i det han kom
simmande tillbaka öfver elfven, men med oförrättadt ärende; ty icke ett
halft ord engång hade han fått från Tuonela. För svårigheten att kunna
återvända derifrån varnade han sedan hvar och en, att ej sjelfmant fara
till Tuonela, och gaf en kort beskrifning på de aflidnas tillstånd
derstädes.


18 Runon. 620 verser.

När Wäinämöinen ej lyckats få några ord från Tuonela, beslöt han att gå
till en fordomdags mycket namnkunnig sångare _Antero_ eller _Kantervo
Wipunen_, hvilken dock numera legat i jorden så länge, att en grof skog
hunnit rota sig och uppvexa öfver hans hvilostad. Sedan Wäinämöinen
tillryggalagt den långa, mycket besvärliga vägen, rödjade han undan
skogen från stället och stötte sedan en jernstång i den afsomnade
jättens gap, i afsigt att dermed uppväcka honom från den långa sömnen.
Jätten grinade illa och högg med tänderna i stången, som han var nära
till att afbita. När Wäinämöinen, efter att hafva fått lif i Wipunen,
skulle rycka stången ur hans mun, stod han ej desto säkrare, än att
hans venstra fot slintade och kom rakt i gapet på jätten. Snart var den
högra foten jemte hela karlen efter, och Wäinämöinen fick lof att
vandra en för honom alldeles fremmande väg ned i jättens mage. Äfven så
förlorade Wäinämöinen ej sin fattning; han inredde för sig en smidja i
Wipunens mage och begynnte smida och bulta der med sådant eftertryck,
att jätten fann sig helt generad deraf. Han visste egentligen ej, hvad
det var, som han fått i sin mage, och i förmodan, att han fått någon
okänd sjukdom, rodde han fram med alla besvärjelserunor, han ihogkom,
för att fördrifva det onda. Wäinämöinen åhörde dem med lugn och fortfor
oafbrutet att oroa honom, tills han slutligen, sedan Wipunen uttömt
sitt förråd af besvärjelserunor, sade sig må för väl i hans mage, för
att lemna en så beqväm plats; lofvade dock göra det, blott Wipunen
dessförinnan sjungit för honom all sin kunskap, "ty", sade han:

    "Ei sanat salahan joua,
    Eikä luottehet lovehen,
    Mahti ei joua maan rakohon,
    Vaikka mahtajat menevät".

det vill säga:

    Orden få ej undandöljas,
    Kunskapen i glömska råka,
    Ej förmågorna begrafvas,
    Går ock egarn sjelf i grafven.

Då öppnade Wipunen sin mun och sjöng först om tingens ursprung,

    "Kuinka luojansa luvalla,
    Kaikkivallan vaatimalla,
    Itsestänsä ilma syntyi,
    Ilmasta vesi sikesi,
    Veestä manner maatelihen,
    Manterelle kasvut kaikki.
    Lauloi kuun kuvoamasta,
    Auringon asettamasta,
    Ilman pielten pistämästä,
    Taivosen tähittämästä."

det vill säga:

    Hur på skaparns gifna tillstånd,
    Den allsmäktiges befallning,
    Luften först af intet föddes,
    Vattnet aflades af luften,
    Jorden bildades af vattnet,
    Vexterna på jorden kommo.
    Sjöng om månens bildning sedan,
    Solens fogning på sitt ställe,
    Om grundpelarne för fästet,
    Om hur himmeln stjernbeströddes.

Mångt och mycket annat sjöng nu Wipunen i flera dagar efter hvarandra,
såsom runon säger -- om man nu eljest kunde hålla så noga räkning på
dagarne, ty både sol och måne stadnade i sitt lopp, för att höra på
sången, som föröfrigt utöfvade en sådan verkan på jorden, att hafvets
vågor och forsarne rundtomkring stodo stilla och lyssnade.

Sedan Wäinämöinen fått tillräckligt af sången, kröp han åter ut ur
Wipunens mun och begaf sig att lägga sista handen vid timringen af
båten, hvars förfärdigande numera icke möttes af något hinder.

Efter ämnets beskaffenhet är innehållet af denna runo dels episkt, dels
magiskt.


19 Runon. 690 vr.

Båten, som nu stod färdig på stranden, blef på det bästa utsirad af
Wäinämöinen, hvilken sedan sköt den ut och satte sig deri för att
företaga den länge tillämnade friarfärden till Pohjola (jfr. 8:de
runon). Vid ändan af en udde, förbi hvilken Wäinämöinen borde segla,
var Ilmarinens syster sysselsatt med att tvätta kläder. Så snart hon af
Wäinämöinen fått veta, hvart hans resa gällde, sprang hon hem och
berättade det för sin broder, hvilkens anspråk på Pohjola-jungfruns
hand (se 10:de runon) hon nog kände. Då gjorde sig Ilmarinen färdig, så
fort han kunde, och for landvägen till Pohjola. På tredje dagen upphann
han Wäinämöinen och ropade till honom från stranden:

    "Oi on vanha Wäinämöinen!
    Tehkämme sula sovinto:
    Josp' on kilvoin kihlonemme,
    Kilvoin käynemmä kosihin,
    Ei neittä väkisen vieä,
    Vastoin mieltä miehelähän".

det vill säga:

    O du gamle Wäinämöinen!
    Låt oss fredligt så förlikas:
    Att, om ock i kapp vi fria,
    Täfla i att vinna jungfrun,
    Hon af intet tvång må bindas,
    Utan välja, som hon tycker.

Wäinämöinen gick in på förslaget och sade: "gerna må den taga jungfrun,
för hvilken hon frivilligt bestämmer sig, och vi sjelfve må för den
saken ej framdeles hysa groll mot hvarandra".

Så kommo friarena till Pohjola. Modren ville öfvertala sin dotter att
taga Wäinämöinen, hvilken hon prisade för hans förmögenhet och andra
goda egenskaper; men dottern svarade, att flickorna ej voro någon
handelsvara, att säljas bort för penningar, och lofvade välja
Ilmarinen, hvilken smidit _sampo_ åt dem och föröfrigt var yngre med
ett vackrare utseende. När Wäinämöinen sedan sjelf hunnit in i stugan
och gjort sitt anbud, frågade hon, om han redan timrat båten af hennes
slitna slända (se 8:de runon). Wäinämöinen svarade ej bestämdt, utan
sade blott, att han hade en nog god båt, som lik en blåsa eller ett
näckrosblad höjde sig på vågorna, och med hvilken han ej behöfde frukta
hvarken storm eller motvind. Flickan gaf honom då afslag med följande
ord:

    "En kiitä meristä miestä,
    Aallon laskeja-urosta:
    Tuuli viepi merillä mielen,
    Aivot särkevi ahava.
    Enkä taia tulla'kana,
    En tulla minä sinulle
    Ikuiseksi ystäväksi,
    Kainaloiseksi kanaksi,
    Siasi leväittäjäksi,
    Päänalaisen laskejaksi."

det vill saga:

    Prisa vill jag ej en sjöman,
    Ej den man, som drifs på vågen:
    Hafvets storm förståndet rubbar,
    Vårens ilar skada hjernan.
    Derför kan och vill jag icke,
    Kan jag icke bort mig lofva    För att bli din lifstidsmaka,
    Bli en dufva vid din sida,
    Den din bädd hvar afton reder,
    Ordnar vackert hufvudgärden.


20 Runon. 510 vr.

Kort efter, sedan Wäinämöinen fått detta afslag, kom Ilmarinen åkande
på gården och steg in i stugan. Sedan han helsat, frambar man åt honom
dricka, men han svarade sig ej vilja smaka en droppe, förrän han finge
se jungfrun, på hvilken han så länge väntat. Som han ej var särdeles
efterlängtad af modren, så förelade hon äfven honom, såsom Lemminkäinen
förut, tre betings-arbeten, genom hvilka han kunde gifva prof på sina
förtjenster. Det första var att upplöja en åker, full med ormar,
hvilken blott Hiisi fordomdags förmått plöja; för det andra borde han
fånga en björn från Tuonelas skog, och för det tredje en stor väldig
gädda, som vistades i Tuonelas elf. Vid dessa förrättningar skulle
Ilmarinen säkert kommit till korta, om ej jungfrun i hemlighet gifvit
honom råd, huru han skulle bära sig åt för att få dem verkställda. Så
t.ex. vid det tredje arbetet bad hon honom smida en eldörn och med den
begifva sig till Tuonela-elfven, för att fånga fisken. Ilmarinen gjorde
så och stod redan med sin eld-örn på stranden. Då närmade sig den
väldiga gäddan, hvars rygg var lång som sju efter hvarandra liggande
båtar, tänderna i munnen långa som skaftet på en räfsa och tungan af
tvänne yxskafts längd. Redan öppnade hon sitt gap, för att sluka
Ilmarinen, då örnen i rätt tid högg sina klor djupt in i hennes rygg.
Då uppstod der en förfärlig strid mellan gäddan och örnen. Tvänne
särskilda gånger måste örnen släppa sitt tag och första gången drog
gäddan honom djupt under vattnet, förrän han hunnit få lös sina klor
från hennes rygg. Striden slutades dock till örnens fördel, som flög
med sitt kolossala byte i toppen af en ek och skulle der hafva gjort
sig en grundlig måltid, om ej Ilmarinen, som borde föra fisken till
Pohjola, hindrat honom. Länge efter striden var luften ännu helt tjock
af fjun och fjädrar, som derunder lossnat från örnen, och vattnet i
Tuonela-elfven så upprördt, att det mer liknade en lervälling, än
vatten.

Sedan Ilmarinen sålunda lyckats uträtta de honom förelagda arbeten,
hade Pohjola-värdinnan ej mer någon förevändning att neka honom sin
dotter, hvarföre förlofningen för sig gick på stället, och derefter
återvände Ilmarinen hem, tills brölloppet skulle firas. Men Wäinämöinen
förebrådde sig sjelf, att han ej gift sig, medan han ännu var vid unga
år, och afrådde alla gamla ungkarlar att fria till unga och vackra
flickor.


21 Runon. 620 vr.

I denna runo göras stora bröllopstillrustningar, slagtas, brygges,
bakas, stekes och kokas i Pohjola. Derpå skickades bjudningar omkring,
och allt folk, som kunde påträffas, skulle bjudas, till och med alla
blinda tiggare och andra uslingar; endast Lemminkäinen skulle lemnas
objuden, "ty -- sade Pohjola värdinnan -- han är alltid begifven på
gräl och fallen för slagsmål, och har redan förut stört glädjen på
andra bröllop".


22 Runon. 440 vr.

Brudgumens och de öfriga bröllopsgästernas mottagning i Pohjola, och
sjelfva brölloppets begående. Dervid sjunger Wäinämöinen och slutar sin
sång med att tacka värdskapet.


23 Runon. 530 vr.

I denna runo uppträder först brudens moder med erinran till sin dotter,
att hon nu för alltid kommer att lemna sitt barndomshem. Derpå omnämner
bruden, huru det djupt griper hennes sinne, när hon nu tänker på den
snart skeende skilsmessan och säger, att hon förut ej kunnat ens ana,
att det skulle blifva så påkostande. Hennes bekanta komma och göra
afskedsstunden ännu svårare derigenom, att de erinra henne om mången
svärdotters nog hårda öde i sitt nya hem, samt huru, när hon härnäst
besöker fadershemmet, det kunde hända, att hon ej mer träffade der
någon fader, moder eller annan anförvandt i lifvet. När de derigenom
fått henne att gråta rätt på allvar, uppträder åter någon, som bjuder
till att trösta henne, ber henne kasta sitt öga på den ståtliga
brudgumen och beskrifver hans goda egenskaper och den välmåga, i hans
hus väntar henne.


24 Runon. 790 vr.

Denna runo upptages af råd för den blifvande unghustrun, huru hon skall
förhålla sig och förrätta sina sysslor så, att svärmodren, mannen och
andra skola blifva nöjda med henne. Slutligen berättar en gammal
tiggargumma om sitt öde såsom flicka och svärdotter, samt huru hon
råkat i sitt närvarande usla tillstånd.


25 Runon. 500 vr.

Brudgummen rådes och varnas att bemöta den nu af sina föräldrar
öfvergifna med godhet och ömhet. Derpå följa brudens afskedssånger,
hvilka, då de aldrig vilja taga slut, afbrytas af den redan länge
resfärdiga Ilmarinen, i det han lyfter bruden i släden och far åstad. I
bröllopsgården blef nu stor sorg och saknad efter den "bortlockade
dufvan", men dufvan sjelf flög öfver berg och dal till lockfogelns bo.


26 Runon. 710 vr.

Nu följer i ordning att omtala det väntade unga parets och brudskarans
ankomst till Ilmarinens hem och mottagning derstädes samt, hvilka
tillställningar der blifvit gjorda, och huru alla välplägades. Upprymd
af ölet begynnte Wäinämöinen sjunga och likasom förut i Pohjola slutade
han sin sång med att tacka värden och värdinnan, hvarjemte han med
några loford prisade brudsvennen och brudtärnan äfvensom det öfriga
bröllopsfolket. Ännu på hemvägen från bröllopsstället sjöng han sina
sängar, så uteslutande intagen af dem, att han ej gaf akt på vägen,
utan körde sin släde sönder mot en sten; hvilket sedan gaf honom mycket
bestyr, förrän han fick sig en ny.

Med episka mellanslag på sina ställen, är diktarten så i denna som i de
närmast föregående fyra runorna lyrisk.


27 Runon. 780 vr.

Som i det föregående (21:sta runon) blifvit omnämdt, blef Lemminkäinen
icke bjuden på brölloppet i Pohjola. Detta förtröt honom till den grad,
att han ändock beslöt fara dit, om ej för annat, så för att hämnas sin
skymf; ty för annat kunde han ej anse det, när till och med alla
tiggare och inhysingar voro bjudna framför honom. Pohjola-värdinnan
hade fruktat för något sådant och derföre förtrollat vägen för honom,
hvaraf Lemminkäinen dock icke skulle vetat, om ej hans visa moder gjort
honom uppmärksam derpå. Modren afrådde honom från hela färden och
frågade, huru han dock kunde begifva sig till Pohjolas bröllop, når han
ingen bjudning fått. Lemminkäinen svarade öfvermodigt:

    "Tuoss' on kutsut kuunikuiset,
    Airuhut alinomaiset,
    Miekassa tuliterässä,
    Säilissä säkenevässä".

det vill säga:

    Jag har ju en evig bjudning,
    En, som ständigt på mig manar,
    Här vid sidan i mitt eldsvärd,
    I dess blixtomhvärfda klinga.

När han sedan försedd med svärd och båge och för öfrigt i full
krigsrustning begifvit sig på färden och kommit fram ett stycke af
vägen, mötte honom en eldström tvärs öfver vägen; i strömmen var en
brinnande holme och på holmen en brinnande örn, som frågade honom,
hvart han ämnat sig. "Till Pohjola bröllopet, blef svaret, lemna nu
bara väg åt mig!" "Du skall få en välbanad väg genom min strupe,
svarade örnen, i min mage väntar dig ett präktigt gästabud."
Lemminkäinen framtog nu några orrfjedrar, som han kort förut tagit upp
vid vägen och gömt i sin väska, gnuggade dem emellan händerna och
blåste dem ur sin hand i luften, då de i det samma förvandlades till
lefvande orrar. Vipps flög örnen efter dem, och under tiden åkte
Lemminkäinen fram sin väg, utan att örnen, när han återvändt från
orrjagten, såg ens skymten af honom.

Sedan han åter tillryggalagt ett stycke väg, låg för honom ett
brinnande svalg, som sträckte sig tvärs öfver vägen från öster till
vester, och hvilket åt hvardera hållet tycktes vara utan ända; det var
upp till brädden fylldt af glödheta stenar. Genom böner till
öfverguden, Ukko, utverkade Lemminkäinen sig ett häftigt snöfall, som
afkylde stenarne så, att han utan den ringaste skada kunde färdas
öfver, och han kom derpå utan något vidare hinder fram till ändan af
Pohjolas långa tåg, hvarest en varg och en björn stodo honom till
mötes, så att han måste stadna. Han tog då ur sin väska en ulltapp,
gnuggade den mellan händerna och blåste derpå, då den på stället
förvandlades till en fårhjord. Odjuren, när de sågo fårhjorden, sprungo
från sin post efter den, och Lemminkäinen slapp fram till Pohjolas
gård, kring hvilken ett högt gärde af ormar och ödlor var uppfördt.
Dessa ansåg han dock ej vara farligare, än att han med knifven i handen
gick löst på dem, ref upp gärdet och trängde sig igenom. Men nu låg i
hans väg tätt vid porten en jätteorm, af mer än en vanlig timmerstocks
längd och tjockare än en portstolpe; den var försedd med hundra ögon
och tusen tungor, hvart öga stort som ett såll och hvar tunga af ett
spjutskafts längd. Förgäfves läste Lemminkäinen tjusningsorden, ormen
brydde sig ej det ringaste derom; hvarföre han måste gripa till
kraftigare ord, ormens ursprungsord och andra besvärjelser, för hvilka
ormen slutligen måste ge vika.


28 Runon. 420 vr.

Lemminkäinen steg öfvermodigt in i Pohjolas stuga och frågade, sedan
han först gjort en knapphändig helsning, om det fanns korn för hästen,
och öl för mannen. Värden svarade, att gården nog skulle räcka till att
stå uppå för hästen åfvensom att dörrvrån kunde herbergera dess
husbonde. "Min fader brukade ej fordomdags stå i dörrvrån", sade
Lemminkäinen, gick i detsamma upp och satte sig, så att bänken svigtade
under honom. Sitt öfvermod visade han sedan på flere andra sätt i
Pohjolas stuga: hvarföre värden till slut frågade honom, hvad han hade
att göra hos dem; ingen hade dock bedt honom dit. "Den bjudne gästen
kan vara god nog, svarade Lemminkäinen, men ännu bättre är den icke
bjudne: han dricker ej för intet". Derföre begärde han att få köpa öl,
hvilket den tiden måtte hafva ansetts såsom en stor skymf för
gästfriheten, efter värden deraf blef så uppbragt, att han grep
till sin trollkonst och framsjöng en hel sjö på golfvet, sägande: "der
har du att släcka din törst med, dra nu i dig den der floden!" Men
Lemminkäinen besvarade värden med att framsjunga en oxe, som begynnte
dricka vattnet, och värden framtrollade åter en varg för att uppäta
oxen. Så togos de länge med hvarandra, under det harar, hundar,
ikorrar, mårdar, räfvar, höns och hökar framtrollades än af den ene, än
af den andre. När värden slutligen märkte, att Lemminkäinen var honom
öfverlägsen i trollkonster, grep han till sitt svärd och manade ut
honom. Lemminkäinen svarade: "väl har mitt svärd af hårda hufvudskallar
fått några skråmor i bettet, men ändock vill jag mottaga utmaningen;
min fader fruktade aldrig att mäta svärd med hvilken som helst, och det
anstår ej sonen att förringa sin faders anseende".

    "Sanoi Lieto Lemminkäinen:
    Mitä minun on miekastani,
    Kun on luissa lohkiellut,
    Pääkasuissa katkiellut!
    Vaan kuitenki, kaikitenki,
    Kun ei nuo piot paranne,
    Mitelkämme, katselkamme,
    Kumman miekka mieluhumpi:
    Eip' ennen minun isoni
    Miekka mittoja varannut,
    Pojastako polvi muuttui,
    Arvo tuattoni aleni."

Derpå mättes klingorna, och då Pohjola värdens var en hårsmån längre,
tillkom honom hedern af första hugget. Bråd på saken begynnte han
genast taga ut sin rätt, men huru han svängde svärdet, slog han af en
sparre i taket, men sin motståndare kom han icke åt. Då sade
Lemminkäinen: "hvad ondt har sparren gjort dig, att du så grymt hugger
på den? Snart kunde du förderfva hela stugan, och som vi dessutom
skulle komma att nedsöla golf och bänkar med blod, så låt oss gå ut på
backen; bloden tager sig mycket bättre ut på drifvan." Så gingo de att
fortsatta striden på gården. En kohud utbreddes på stället, och på den
skulle kämparne hålla sig under striden. Afven här bjöd Pohjola värden
förgäfves till att träffa Lemminkäinen och fortfor med sina hugg, ehuru
denne påminnte honom att turen att slå nu redan kunde vara hans. Då
bröto eldslågor fram ur Lemminkäinens svärd, och ett rodnande återsken
af lågorna föll på Pohjola-värdens hals. "Din hals är ju röd som
himmeln om morgnarne", sade Lemminkäinen och förorsakade derigenom ett
ögonblicks uppehåll hos den andre, hvilket han begagnade till sin
fördel och högg derunder med ett enda tag hufvudet af honom. Derifrån
gick han in och begärde vatten att få tvätta sina händer från blod, men
fann det snart vara rådligast att lemna Pohjola, helst folket redan
höll på att samla sig, för att hämnas.


29 Runon. 860 vr.

När Lemminkäinen sedan kom ut på gården i Pohjola, för att sätta sig i
släden och fara hem, fann han sin häst förvandlad till sten och släden
till en videbuske. Här var ej mycken tid att besinna sig, hvarföre han
i hast förvandlade äfven sig sjelf till en örn och höjde sig i luften,
för att flyga hem. Till följd af sin ovana att färdas i luften kunde
han ej hålla rigtig kosa, utan kom så högt, att solen säkert förbrännt
honom, om ej Ukko på hans böner omhöljt honom med ett dimmigt moln.
Engång kom han under flygten att se bakom sig och fann sig vara
förföljd af en grå falk, hvars ögon ut och in liknade den nyss för hans
svärd fallne Pohjola värdens. Falken ropade till honom och frågade, om
han drog sig till minnes deras fordna strid. Lemminkäinen gaf åt falken
till gensvar:

    "Havukkani, lintuseni!
    Käännäite kohin kotia,
    Sano tuonne tultuasi
    Pimeähän Pohjolahan:
    Kova on kokko koprin saaha,
    Koprin saaha, kielin syöä."

det vill saga:

    Du min falk, min vackra fogel!
    Vänd du om till hemmets trakter,
    Och berätta, när du kommit
    Fram till Pohjola, det mörka,
    Säg: att svårt var örnen fånga,
    Att han var för sträf att ätas.

Hemkommen berättade Lemminkäinen för sin moder, att han dödat värden i
Pohjola, och att han nu måste fly undan för Pohjola folket, som snart
skulle infinna sig för att utkräfva hämd. På tillfrågan, hvar modren nu
skulle anse det vara bäst för honom att gömma sig, svarade hon sig väl
känna en ort, som aldrig ännu blifvit hemsökt af svärdet, men ville ej
säga, hvar den låg, förrän sonen gifvit henne sitt löfte att ej på hela
sextie år draga ut i härnad. Lemminkäinen tyckte dock, att han kunde
litet afpruta på den långa terminen, och lofvade att ej på de två
närmast följande åren gå i något krig, hvilket han äfven eljest ej så
särdeles efterlängtade; ty sade han:

    "Viel' on haavat hartioissa,
    Syvät reiät ryntähissä
    Entistäkin iloista,
    Muinaisista melskehistä,
    Suurilla sotakeoilla,
    Miesten tappotantereilla".

d.v.s.

    Sår har jag ännu på skuldran,
    Flere djupa hål på bröstet
    Efter förra glädjelekar,
    Fordna bullersamma bragder,
    På berömda härnadsfärder,
    På de fält, der männer dödas.

Nu bad modren honom fara öfver nie hafsfjärdar till en holme, der äfven
hans fader fordomdags någon tid lefvat, när han under någon svår ofred
nödgats fly undan för fienden. Med vemodig känsla lemnade Lemminkäinen
sitt hem och bad modren svara åt Pohjola männerna, när de skulle komma
för att söka honom, att hon sist sett honom hemma, kort efter det han
fällt en sved, hvilken sedan dess hunnit besås, bära skörd och blifva
skuren. Utrustad med tillräcklig vägkost seglade han af och kom
lyckligt fram till ön.

På en utskjutande udde suto flera af öns flickor och skådade utåt det
blå hafvet, väntande sina bröder, fäder eller fästmän hem från
fremmande länder.

    "Katselevat, käänteleivät,
    Silmät päin sinistä mertä;
    Kenpä vuotti veljeänsä,
    Kenpä taattoa tapailil
    Se vasta toella vuotti,
    Joka vuotti Sulhoansa."

När de nu på afstånd varsnade något, som liknade ett fartyg, hoppades
de, att något af deras egna skepp skulle återvända från fasta landet
och gladdes i hågen! men snart märkte de, att det var ett fremmande
fartyg, som lade till stranden. Lemminkäinen kom och frågade, om han
kunde få rum att lefva på deras ö, sedan han sett sig tvungen fly från
sitt hemland. Flickorna svarade, att på deras ö nog fanns både slott
och gårdar, hvilka skulle skydda honom. Men när han sedan frågade, om
han der kunde få någon egen jordlapp att uppodla, svarades, att all
mark redan var skiftad mellan egarena (saaren maat saroin jaettu,
pellot pystöin mittaeltu). Ännu frågade han, om det kunde roa dem att
höra honom sjunga, hvartill de med en mun jakade. Der sjöng han då
vackra sånger för dem, och flickorna hörde honom med beundran, tills de
slutligen förde honom upp till sina hem. Gästfritt bemött, hvart han
kom, lefde Lemminkäinen hela tre år på ön och kom derunder allt mer och
mer i flickornas ynnest. Denna hans framgång förtröt dock öns karlar,
så att de slutligen beslöto att ombringa honom. Till sin lycka märkte
Lemminkäinen i tid, hvad som var å bane, och lemnade hastigt ön till
flickornas stora bedröfvelse, hvilka länge greto efter honom på
stranden.

Medan han nu for på hafvet, uppstod på tredje dagen en så häftig storm,
att den skakade sönder hans fartyg. Simmande uppnådde Lemminkäinen en
udde, på hvilken fanns ett hemman. Der bemöttes han gästfritt, och
sedan han berättat om sitt olyckliga skeppsbrott gaf man honom ett nytt
fartyg, med hvilket han styrde till hemmets stränder, dem han på tre år
ej skådat. Men huru var det nu icke annorlunda, än för tre år sedan!
Stränderna voro väl desamma, som då, men på det ställe, der gården
stått, växte nu frodig ungskog.

    Tunsi maat on, tunsi rannat,
    Tunsi vanhat valkamansa,
    Ei tunne tuvan sioa,
    Eikä aittasen aloa.
    Jo tuossa tuvan sialla
    Nuori tuomikko tohisi,
    Männikkö tupamäellä,
    Katajikko kaivotiellä.

Med vemodsfullt sinne skådade Lemminkäinen omkring sig och utbrast:

    Tuoss' on lehto, jossa liikkuin,
    Kivet tuossa, joilla kiikuin,
    Tuossa nurmet nukkeroimat,
    Pientarehet piehtaroimat;
    Missäp' on tutut tupani,
    Kussa kaunihit katokset?

d.v.s.

    Der i lunden förr jag dröjde,
    Klängde der på dessa stenar,
    Lekte ofta der på lindan,
    Tumlade på åkerrenen;
    Men hvar är den kända gården,
    Hvar de takförsedda husen?

Det, som öfver allt annat qvalde Lemminkäinen, var, att han ej visste
det ringaste om sin gamla moders öde, antingen hon lefde eller var död,
hvilket sednare han dock fruktade skulle vara fallet. Medan han gick
och gjorde sig svåra förebråelser för sitt fordna öfverdåd i Pohjola,
hvilket varit den första anledningen till allt detta, märkte han i
ljungens toppar liksom spår efter någons gång. Han begaf sig att vandra
åt det hållet, kom i en djup skog och fann der i skygd af några granar
ett hybble emellan tvenne klippor och sin moder lifslefvande derinne.
"O att du, min goda moder! dock ännnu lefver", utbrast Lemminkäinen;
"jag fruktade, du redan vore död, och höll på att gråta ögonen ur mig".
Modren berättade nu, huru Pohjolafolket kort efter hans afresa kommit
och uppbrännt deras boning, och huru hon sjelf med möda sluppit undan
och alltsedan bott i detta usla näste. "Sörj icke öfver den brända
gården, sade Lemminkäinen, snart skall jag uppbygga en ny, mycket
bättre än den förra, och sedan jag gjort det, skall jag förstöra hela
Pohjola". Derpå omtalte han, huru han högst angenämt tillbringat sin
tid på den aflägsna ön, hvarest han haft öfverflöd på allting. Blott
det var ledsamt, sade han, att han måste hålla sig undan för flickorna,
liksom vargen håller sig undan för fåren och höken ej törs närma sig en
hönsskock.

    "Siit' oli paha elämä,
    Piti piiltä piikasia,
    Kun suet sikoja piili,
    Havukat kylän kanoja".


30 Runon. 440 vr.

Lemminkäinen vistades derpå någon tid hos sin moder och umgicks med
tanken att, så snart möjligt blefve, hämnas på Pohjolafolket. Han
erinrade sig nu en gammal krigskamrat vid namn _Tiera_, uppsökte honom
och sade: "kommer du ännu ihåg, du min bepröfvade vän Tiera, hvilka
krigsbragder vi fordom vid hvarandras sida utförde, huru vi härjade
byarne och fällde hvarenda man i dem". Tieras föräldrar, bröder och
systrar, som anade, det nu skulle gälla någon ny tillämnad krigsfärd,
inföllo: "icke har Tiera nu tid att följa dig ut i krig, han har nyss
gift sig, och ingalunda ännu hunnit tillräckligt smeka sin unga
hustru". Men Tiera sjelf, när han hörde talas om krig, brydde sig
hvarken om hustru eller de andra, utan rustade sig genast och stod
snart färdig att följa med Lemminkäinen. De begge hjeltarne stego om
bord och begåfvo sig ut, för att bekriga Pohjola. Men Pohjola
värdinnan, som fått kunskap om detta deras företag, skickade emot dem
sin fosterson, _Kölden_, som bedref saken så, att fartyget frös fast i
en alntjock is, der det måste lemnas. Med möda räddade sig Lemminkäinen
sjelf ur köldens klor och slapp till närmaste land, som var en öde,
obebodd trakt, der han led mycket ondt. Om hans kamrat _Tiera_ nämnes
ej, huruvida äfven han lyckades rädda sig eller blef ett offer för
kölden, och det då till straff för sin oartighet mot den i hemmet
qvarlemnade unga makan. I denna runo förekomma åter så magiska som
lyriska inblandningar.


31 Runon. 430 vr.

Det var en moder till tre söner, hvilka ödet redan som unga skilde från
hvarandra. En kom till Ryssland och uppväxte der till en handelsman, en
annan kom till Karjala och kallades Kalervo, den tredje blef hemma och
fick namnet Untamo. Untamo råkade i tvist med sin broder Kalervo om
fiskevatten och andra egor, hvilken tvist efter några föregångna
slagsmål slutades så, att Untamo med en hop folk anföll sin broder och
hotade nedgöra allesamman. Kalervo var ej beredd på detta öfverfall,
hvarföre han med hela sitt hus tog till flykten.[22] Untamo fann vid
sin framkomst huset tomt med undantag af ett nyssfödt barn, som man i
brådskan qvarglömt. Untamo tog barnet ur vaggan och begaf sig dermed
hem, sedan han förut uppbrännt Kalervos gård. Barnet, som tycktes vara
endast några dagar gammalt, kallades _Kullervo_, och var redan så
obändigt, att det sönderref sin linda och hjelpte sig sjelf upp på
täcket. Untamo fröjdades i sitt sinne och sade: "af denna gosse får jag
med tiden en träl, som ej aflåtes för små summor". Hans fröjd var icke
långvarig, ty efter några månader hörde han gossen tala för sig sjelf:
"skulle jag blott växa litet till, så skulle jag nog hämnas min faders
och moders död"; han visste ej, att de undkommit, utan trodde, att de
blifvit ihjälslagna. När Untamo hört, hvad gossen förehade i sinnet,
beslöt han att dränka honom och lät i sådan afsigt kasta honom i sjön.
Men detta bekom honom ej värre, än att han tre dygn derefter fanns helt
oskadd sittande på vågen. "Vänta", tänkte Untamo, "efter vattnet ej rår
öfver dig, skall väl elden göra det". Han lät nu tillreda ett stort bål
af näfver och torrved, lägga gossen derpå och antända bålet. Hela tre
dygn brann det med låga, och när man derefter gick att närmare betrakta
stället, fanns gossen sitta midt ibland de glödande bränderna och med
en stake i handen maka dem närmare till hvarandra, för att få dem att
brinna så mycket bättre. När ej ens elden rådde öfver Kullervo, beslöt
Untamo låta hänga honom i en ek. Tredje dagen, sedan gossen blifvit
hängd, bad han sin träl gå och se till, om han ens nu vore död. Trälen
återkom med underrättelse, att Kullervo ännu var lifslefvande och med
en sticka i handen höll som bäst att rista figurer af spjut, svärd och
krigsmän i trädet. Nu visste Untamo ej mer någon råd, huru han skulle
blifva af med gossen, och beslöt derföre att använda honom vid arbete.
Först sattes han att vagga ett barn, men han dödade barnet och brände
upp vaggan. Derpå skulle han fälla en sved, han gick då till Untamos
bästa timmerskog, nedhögg den och förbannade marken, så att ej någon
växt skulle trifvas på den. Untamo skickade honom nu att gärda, men
äfven detta arbete verkställde han ej honom i lag. Han lemnade nemligen
ingen öppning i gärdet och lade det eljest så högt, så att han till
störar använde de längsta granar. Ännu försökte Untamo att låta honom
tröska, men äfven dertill befanns han vara oduglig, ty han tröskade
både halm och korn till bara pulver. Slutligen beslöt Untamo att sälja
bort honom. "Han kan just vara passlig till att trampa smeden
Ilmarinens bälg", sade han och bjöd honom åt Ilmarinen, hvilken ock för
något uselt jernskräp köpte honom.


32 och 33 Runon. 520 och 290 vr.

Det var om våren, då boskapen första gången släpptes ut på bete, som
Kullervo kom i Ilmarinens hus. Ilmarinens hustru släppte ut sin boskap
med sedvanliga böner till luftens, skogens, markens, gräsväxtens,
sommarns, sunnanvindens och andra gudomligheter för boskapens välgång
och trefnad.[23] Deri gjorde hon väl, att hon läste sina böner; ty
kanske vi nu eljest ej skulle ega någon kunskap om dem. Äfven deri
gjorde hon rätt, att hon åtvarnade björnen att ej komma för nära hennes
kor, så litet det ock föröfrigt hjelpte henne, såsom snart kommer att
erfaras. Men en sak var det, som hon kunnat låta vara ogjord, och det
var följande. Hon ville roa sig på Kullervos bekostnad och bakade en
sten in i brödet som hon gaf åt honom till vägkost. När Kullervo på
dagen skulle skära sig en skifva af brödet skar han sin knif i den
fördolda stenen. Begabbandet åsido, gick det honom så mycket mer till
sinnes, som knifven var hans enda arf efter hans föräldrar; men runon
lemnar ingen upplysning derom, huru han kommit sig ens till detta arf,
antingen han upphittat den bland ruinerna efter den uppbrända gården,
eller ock fått den genom någon annan händelse. Nu uppmanades han af
både korp och kråka att till hämnd för värdinnan drifva hennes kor i
ett sankt kärr och hopsamla en hjord af vargar och björnar, dem han
skulle föra till gården. När värdinnan sedan efter vanligheten kom att
mjölka dem, skulle dessa nog utkräfva hämnden. Så skedde afven: när
värdinnan med stäfvan i handen kom att mjölka, blef hon så illa sargad
af odjuren, att hon kort derefter afled.




34 Runon. 240 vr.

Efter denna illbragd tordes Kullervo ej längre qvarstadna hos
Ilmarinen, utan packade sig bort, förrän smeden, som sysselsatte sig i
smidjan, visste det ringaste af, hvad som händt hans hustru. Först då,
när Kullervo redan var långt borta, kom Ilmarinen och fann sin hustru
död på gården. Skulle han ock eljest kunnat få lust att hämnas, så blef
han nu dock så betagen af sorg och bedröfvelse, att han ej hade sinne
för något annat. Kullervo åter vandrade flere dagar å rad i ödemarken
och klagade öfver sitt öde, att så snart efter sin födelse hafva
förlorat fader och moder, och att nu öfvergifven af alla nödgas
kringirra i skogen och utan det ringaste tecken till ett hem, något som
dock alla andra menniskor hade. Under det han så jemrade sig, upprann
hastigt i hans sinne tanken att fara till Untamo och uppbränna hans
gård, för att derigenom hämnas sin faders och moders förmenta död.
Under färden mötte honom den blåmantlade skogsfrun och frågade
hvart han ernade sig. Kullervo svarade, att han begaf sig till
Untamo, hvars gård han ville bränna upp till hämnd för sin faders och
moders död. "Din fader Kalervo lefver ju ännu", sade skogsfrun, "och
likaså din moder", och på Kullervos tillfrågan, hvar de då vistades,
svarade hon: att deras boning stod på stranden af en fiskrik insjö vid
Lapplands vidsträckta gräns; han skulle i två dagars tid vandra åt
nordvest, då skulle honom möta ett högt berg, det skulle han lemna åt
högra handen och fortsätta färden, derpå skulle han komma till stranden
af en flod och följa längsefter den ända till sjön, der han på yttersta
ändan af en lång och smal udde skulle finna sin faders och moders
boning. Kullervo glömde hela Untamo färden och begaf sig genast åstad,
för att efter skogsfruns anvisning uppsöka sina föräldrar, dem han ock
verkligen fann efter beskrifningen. Föräldrarne igenkände honom
naturligtvis icke, så deras son han ock var, förrän han tillkännagifvit
sig och sagt, att han var samma gosse, som af Untamo karlarne blifvit
funnen i vaggan och bortförd, då han ej var längre än sin moders
slända. Modren blef mäkta glad att återfå en son, hvilken hon så lång
tid begråtit såsom död. "Jag hade fyra barn", berättade hon sedan, "två
söner och två döttrar. Af dem förlorade jag under kriget ena sonen och
den andra dottern sedermera, utan att jag vet, hvart hon kommit. Sonen
återfick jag i dig, men dottern får jag väl aldrig se. I flera dagar
sökte jag i skogen den försvunna, steg slutligen upp på ett högt berg
och ropade af alla krafter efter henne; men intet annat svar fick jag,
än hvad höjderna och skogarne rundtomkrig genljödo, att hon alldrig mer
skulle återkomma."


35 Runon. 340 vr.

Kullervo stadnade nu hemma hos sina föräldrar och hjelpte till med
gårdens arbete, ehuru den tidigt hos fremmande erhållna vanan att göra
allting förvändt ej ville öfvergifva honom. Fadren sade då till honom:
"icke har jag stor nytta af dig här hemma, men kanske du är gagneligare
för resor; far då derföre och betala vår skattespanmål". Kullervo satte
sig i slädan, reste af och gjorde afbetelningen. Under återfärden
begynnte han kurtisera alla flickor, han vid vägen mötte -- detta dock
med ingen framgång, förrän han redan kommit närmare hemmet. Der
träffade han åter en flicka med tennbrisk på bröstet och bad henne
stiga i sin släda. När flickan ej gjorde det godvilligt, ryckte han
henne till sig med våld och fick henne genom små skänker snart
öfvertalad. Flickan frågade slutligen efter hans härkomst och tillade
dervid: "kanhända är du en nog högbördig man". "Jag är ej särdeles
hög- eller lågbördig", svarade Kullervo, "utan midtemellan begge, ett
olycksbarn till fadren Kalervo; nämn nu också du din slägt, af huru hög
börd du är!" "Också jag", svarade flickan, "är hvarken hög- eller
lågbördig, utan midtemellan begge, ett olycksbarn till densamma fadren
Kalervo". Derpå omtalade hon, huru hon förvillats i skogen, der hon
varit för att plocka bär. Så snart hon slutat den korta berättelsen,
sprang hon ned i en brusande fors och slutade der sitt lif. Kullervo
kanske hade gjort detsamma, men han hade redan haft nog af sin egen
syster, utan att hafva lust att ännu i döden följa henne; ej ens i den
af skyvärda släden ville han mer sitta, utan slet i förtviflan hela
redet sönder, satte sig på hästryggen och red hem det fortaste han
kunde. Der omtalade han den fasaväckande händelsen och eftersinnade
blott, hvilketdera han nu skulle göra, antingen gå och låta sig
sönderslitas af vilddjur eller dränka sig. Modren afrådde honom från
båda delarne och tyckte, han hellre kunde i någon ödemark lefva afskild
från alla menniskor och vänta, att tiden skulle gifva honom något lugn.
"Men nu", inföll härvid Kullervo hastigt, "gör jag hvarken det ena
eller andra, utan att dessförinnan hafva betalt Untamo för allt det
goda, jag sjelf och min slägt fått erfara af honom".


36 Runon. 350 vr.

Inga betänkligheter, att Untamofärden kunde slutas olyckligt, afhöll nu
Kullervo från företaget, såvida han just fröjdade sig i hoppet, att
äfven sjelf omkomma dervid och sade:

    "Soma on sotahan kuolla,
    Kaunis miekan kalskehesen,
    Sorea sotainen tauti:
    Äkin poika pois tulevi,
    Potematta pois menevi,
    Laihtumatta lankeavi".

d.v.s.

    Skönt det är att dö i striden,
    Skönt att falla under svärdsklang,
    Ha ett slagfält till sin sjukbädd.
    Hastigt ryckes mannen hädan,
    Tärs ej länge på sitt läger,
    Magrar icke af för döden.

Så rustade han sig ut, tog afsked af fader, broder och syster, och
frågade, om de skulle sörja öfver honom, när ryktet snart förkunnade
hans död. Nog kalla svar fick han af dem: ingen af dem sade sig fråga
efter honom, antingen han dog eller blef vid lifvet. Då vände han sig
sist till sin moder och gjorde samma fråga till henne. "Du känner då
icke modershjertat", svarade hon, "visst sörjer jag öfver dig och
gråter så, att snön på gården skall uppsmältas af mina tårar, gräset
uppgro på stället och rinnande bäckar bilda sig i gräset".

    Lumet itken iljeniksi,
    Iljenet suliksi maiksi,
    Sulat maat vihottaviksi,
    Vihottavat viereviksi.

Så for han af; men ödet hade nu lagt sin hand tung ej allenast öfver
honom, utan öfver hela Kalervos slägt. Kort efter hvarandra dogo de
qvarblefne, först fadren, sedan brödren och systern och sist modren.
Kullervo fick under färden till Untamo underrättelse om de hastiga, på
hvarandra följande dödsfallen, men återvände ej hem, förrän han utfört
sitt förehafvande och huggit ner hvar enda en käft hos Untamo samt lagt
hans gård i aska. Då först vande han åter och fann vid sin hemkomst,
att allt beklagligtvis var sannt, hvad ryktet redan vetat beratta.
Stugan var öde och kall, stranden utan någon båt, och förstörelse mötte
honom öfverallt, dit hans ögon föllo. Endast en svart hund fann han
ännu lefvande på stället, och begaf sig med den ut i skogen för att
skjuta sig något till föda. Men på denna skogsfärd kom han till samma
ställe, der han förfört den okända systern. Hela stället, gräset på
marken och ljungens blomster voro ännu i den djupaste bedröfvelse, och
jemrade sig öfver den grufliga tilldragelsen. Då drog Kullervo ut sitt
svärd, betraktade det en stund och frågade, om det hade lust att mätta
sig med skuldbelastadt kött och blod. Svärdet anade genast, hvart
frågan syftade, och svarade:

    "Miekka varsin vastoavi:
    Miks' ei mieleni tekisi,
    Syöä syyllistä lihoa,
    Viallista verta juoa;
    Syön lihoa syyttömänki,
    Juon verta viattomanki".

d.ä.

    Svärdet lemnade till gensvar:
    Hvarför skulle jag då icke
    Skuldbelastadt kött förtära,
    Dricka brottsligt blod så gerna,
    Som jag skuldfritt kött förtärer,
    Med obrottsligt blod mig mättar.

Då tryckte Kullervo fästet fast i marken, vande udden mot sitt bröst,
störtade sig af alla krafter hastigt emot den hvassa udden och blef
liggande liflös på stället. När Vainämöinen sedan fick höra omtalas
Kullervos ömkliga slut, varnade han allt folk att ej på ett förvändt
sätt hos fremmande sköterskor uppfostra sina barn. Han sade:

    "Lapsi kaltoin kasvattama,
    Sekä tuhmin tuuvittama,
    Ei tule älyämähän,
    Miehen mieltä ottamahan,
    Vaikka vanhaksi eläisi,
    Varreltansa vahvistuisi".

d.ä. ett barn som uppfostrats förvändt, som oförstån digt skötts i sin
vagga, förblifver sedan oförståndigt och tolkar sig icke, om det ock
blifver gammalt och fullväxt.

P.S. I hela Kalevala finnes ingen annan så tragisk person som Kullervo.
Straxt efter födelsen råkade han i fiendens våld, som sedermera på
mångfaldigt satt eftertraktade hans lif; äfven hos Ilmarinen ansåg
värdinnan sig kunna drifva gäck med honom, och sedan han slutligen
oförmodadt återfått sina föräldrar, hände honom det värsta missödet med
den först försent igenkända systern. Äfven utan att ödets straffande
hand (för denna misgerning) fallit öfver hela hans slägt, hade hans
sinneslugn för alltid varit förspildt; men alla hans anhörigas död
kunde ej annat än påskynda utförandet af det beslut, han redan förut
synes hafva fattat, att göra af med sig, så snart han först hunnit
hämnas på Untamo. Huru samtiden ansåg hans skuld i och för sig,
framlyser i runorna utan några förklaringar, äfvensom huru den
betraktades i Kullervos omständigheter. Af de ord, Wäinämöinen till
slut fäller om saken, finner man, att skulden ytterst hvälfves på den
förvända uppfostran, han i barndomen erhållit, och råkar således mindre
Kullervo sjelf, än Untamo, eller ock hans föräldrar, hvilka ej hade
bättre försorg om honom, än att han kom till det onaturliga
uppfostringsstället. -- Föröfrigt inhemtar man af Kullervo runorna,
till hvilka följder -- tvänne slägters totala undergång -- en i början
obetydlig tvist kan föranleda.


37 Runon. 250 vr.

I de närmast föregående sångerna omtaltes, huru Kullervo genom sin
illpariga hämnd bragte Ilmarinens hustru om lifvet. Sedan Ilmarinen
under sin djupa bedröfvelse en hel månads tid bortglömt smidja och
hammare, företog han sig slutligen att smida sig en brud af guld och
silfver. Efter åtskilliga misslyckade försök fick han den gyllne bruden
färdig, men kunde ej få lif i henne.

    "Jalat laati neitoselle,
    Jalat laati, käet kuvasi,
    Eipä jalka nouse'kana,
    Käänny' käet syleilemähän.

    Takoi korvat neitoselle,
    Eipä korvat kuule'kana;
    Niin sovitti suun sorean,
    Suun sorean, sirkut silmät,
    Ei saanut sanaa suuhun,
    Eikä silmähän suloa."

d.v.s.

    Gjorde fötter sen åt jungfrun,
    Fötter gör och händer formar;
    Foten höjs dock ej från marken,
    Handen sträcks ej till ett famntag.
    Öron smidde han åt jungfrun,
    Men de blefvo utan hörsel;
    Prydlig mun åt henne bildar,
    Prydlig mun och vackra ögon,
    Men han fick ej ord i munnen,
    Ej behag och lif i ögat.

Ilmarinen lät dock ej afskräcka sig af allt detta, utan sedan han badat
sig väl från sot och gullslagg, tog han guldjungfrun bredvid sig till
natten. När han morgonen derpå vaknat, fann han den sidan, med hvilken
han låg vänd åt jungfrun, vara helt stel och kall som is, hvaremot den
frånvända sidan var nog varm. Nu var det slut med hans tålamod, och
mången annans skulle säkert ej hafva räckt ens sä länge; han begaf sig
nu med bilden till Wäinämöinen. Så snart W. sett den, frågade han: "i
hvad afsigt kommer du hit med det der vidundret af guld?" Ilmarinen
svarade, att han ämnat gifva guldjungfrun till en evärdelig maka åt
Wäinämöinen; hvarpå denne utlät sig:

    "Tunge neitosi tulehen,
    Tao' kaikiksi kaluiksi!
    Tahi vie' Wenäehelle,
    Saata' Saksahan kuvasi,
    Rikkahien riian naia',
    Suurien soan kosia';
    Ei sovi' minun su'ulle,
    Ei minullen itselleni,
    Naista kullaista kosia',
    Hope'ista huolitella."

d.v.s.

    Stoppa du din mö i ässjan,
    Smid deraf dig ett och hvarje!
    Eller henne för till Ryssland,
    Skicka bort din bild till Tyskland,
    Till de rikas giftastvister,
    Till de stores giljarstrider;
    Ty min slägt det anstår illa,
    Passar för mig sjelf ej heller,
    Fria till en gyllne jungfru,
    Trakta efter brud af silfver.

Runon slutar med varningar af Wäinämöinen till hans efterkommande att
ej fika efter guldbruden; ty:

"Kylmän kulta kuumottavi, vilun huohtavi hopea" -- d.ä. Guldets rodnad
värmer icke, kallt är silfret, fast det lyser.


38 Runon. 320 vr.

När försöket med guldbruden tagit sig så illa ut, beslöt Ilmarinen att
fara till Pohjola, för att fria till sin omkomna hustrus yngre syster.
Der lofvades honom ingen brud mer; och Pohjola-värdinnan sade sig hafva
gjort nog illa, då hon gifvit honom sin äldre dotter. Öfver detta
afslag och annan smälek, som honom vederfors i Pohjola, vredgades
Ilmarinen, fattade tag i den begärda flickan, bar henne i släden, satte
sig sjelf bredvid henne och gaf sig att kuska af. Under färden hemåt
fick han af flickan ej ett vänligt ord till svar på sina smekningar;
hvartill ännu kom, att han på nattlägerstället i någon by vid vägen
tyckte sig märka, att hon förmycket gynnade någon annan. Då uppsteg hos
honom en vild svartsjuka, och han ämnade med sitt svärd nedstöta henne;
men svärdet, anande hvad han hade i sinnet, sade sig ej vara skapadt
att förgöra qvinnor. Ilmarinen afstod då från sin föresats och påminnte
sig några trollord, med hvilka han förvandlade den olyckliga flickan
till en måse. Som sådan flög hon långt ut på sjön och slog sig ned på
en klippa, för att skräna. Ilmarinen åter satte sig i släden och åkte
hem. När Wäinämöinen sedan träffade honom och frågade efter orsaken
till hans dystra sinnesstämning, samt huru Pohjola folket mådde,
svarade han förtrytsamt: att ingen nöd gick på Pohjola, så länge Sampo,
orsaken till allslags välstånd, fanns på stället. Derjemte berättade
han om utgången af sitt frieri derstädes.


39 Runon. 430 vr.

Ehuru Ilmarinen tviflade, att Sampo någonsin kunde fås från Pohjola,
ingick han dock på Wäinämöinens förslag, att fara dit i afsigt att
bortröfva Sampo, och smidde för denna färd åt Wäinämöinen ett
underskönt svärd, hvarpå han afbildat sol, måne och stjernor jemte
åtskilliga djur, och det så naturligt, att man trodde sig höra den på
det samma afbildade hästen gnägga, hunden skälla och katten jama.
Wäinämöinen gaf deremot efter för Ilmarinens enträgna önskan att fara
landvägen, och begge gingo ut i skogen att leta efter häst. De hade ej
hunnit långt, förrän de hörde någon gråtande röst på stranden; och när
de närmat sig, funno de, att det var en båt, som gret och jämrade sig.
På tillfrågan, hvad det var, som kom åt honom, svarade båten:

    "Vesille venosen mieli
    Tervaisiltaki teloilta,
    Mieli neion miehelähän
    Korkiastaki ko'ista".

d.v.s.

    "Båten längtar ut på hafvet,
    Står han än på tjärad bäddning;
    Jungfrun vill till mannens boning
    Äfven från förnäma hemmet".

Derpå beklagade han sig öfver sitt öde att ligga på stranden och
multna, under det andra fartyg flera gånger på sommaren fara ut och
återvända fullastade med skatter. "Långt bättre dagar än nu", sade
båten, "hade jag förut, då jag såsom reslig fura stod på höjden, då
ikorrn dansade i min topp, och hunden skällde vid min fot". Afven
Ilmarinen glömde nu vådorna af en färd till sjös och envisades ej
längre; hvarföre båten oförtöfvadt utrustades med tillräcklig
besättning, och färden företogs. När de kommit ett stycke fram, råkade
Lemminkäinen se dem från stranden, der han som bäst timrade på en båt,
och frågade: hvart de ämnade sig? Wäinämöinen svarade, att de ämnat sig
ut till Pohjola, för att taga Sampo derifrån. "Låt då afven mig komma
med på färden", bad Lemminkäinen; "jag är just rätta karlen, om så
vore, att det skulle blifva fråga om slagsmål för den saken". Hans
begäran bifölls utan någon invändning, endast det, tyckte Wäinämöinen,
var öfverflödigt, att han medtog de färdigtäljda sqvättborden till sin
tillämnade nya båt; men sedan Lemminkäinen påminnt, att de vid en lätt
uppstående storm på hafvet väl kunde behöfvas, lät han honom hafva sin
vilja och medtaga bräderna.


40 Runon. 340 vr.

I två dagar färdades de utan några tillstötande äfventyr; på den tredje
dagen hade de att fara utför några forsar. Med gunstigt biträde af
åtskilliga vattnets gudomligheter, hvilka hade att vårda om forsarne,
och hvilkas hjelp man nu anlitade, gick äfven detta för sig, tills
båten slutligen tvärstannade på ryggen af en ofantlig fisk.
Lemminkäinen var genast färdig att med sitt svärd hugga i fisken, men
plumsade dervid sjelf ned i vattnet, hvarutur Ilmarinen dock snart åter
uppdrog honom. Dock kunde icke heller Ilmarinen genom svärdshugg få
båten lös, hvarföre Wäinämöinen sjelf drog ut sitt svärd och afhögg
fiskens hufvud, som han sedan lyftade upp i båten. Derefter styrde de
till närmaste holme, der fisken kokades ock anrättades till en smaklig
måltid. Men af dess stora käkben gjorde Wäinämöinen en kantele eller
harpa, hvarpå sedan den ena och andra försökte sin konst att spela,
utan att dock synnerligen lyckas deri.


41 Runon. 260 vr.

I denna sång beskrifves Wäinämöinens spel på den nya kantele, och huru
allt, som rördes i luften, på marken och i vattnet, tillochmed sjelfva
gudomligheterna, samlades omkring för att lyssna till den underbara
musiken. Det fanns ej någon, som icke blef rörd till tårar af de ljufva
tonerna, och äfven ur Wäinämöinens egna ögon framperlade stora, trinda
tårar, hvilka tillrade ned på marken och vidare in i vattnet, der de
sedan förvandlades till lysande perlor. En blåand, som simmade vid
stranden, dykade nu ned och återbragte åtskilliga af dem såsom perlor,
för att tjena till prydnad för konungar och evärdelig fröjd för höga
herrar. För denna tjenst belönade W. anden med en silkeslen beklädnad
-- troligen densamma, han ännu bär.


42 Runon. 560 vr.

När sedan Wäinämöinen med sitt följe kommit till Pohjola och hotat
bortföra Sampo hel och hållen, ifall Pohjola-värdinnan ej i godo ville
dela den med honom, lät denna i hast uppbåda krigsfolk för att afstyra
sådant. Wäinämöinen lät folket samlas, fattade sedan sin kantele och
begynte spela, hvarmed han fortfor, tills de alla somnat. Derpå beströk
han deras ögon med sömnvatten, så att de ej i hast kunde åter uppvakna.
Med mycken ansträngning fingo de Sampo ur Pohjola kopparberg, under det
Pohjola-värdinnan med allt sitt uppbådade manskap sof och drömde. När
de sedan fått Sampo i båten och voro på återfärden, ansåg Lemminkäinen
det vara tid för Wäinämöinen att sjunga. Men denne tyckte, att det var
angelägnare att ro än sjunga. Ännu på tredje dagen, när Lemminkäinen
ytterligare påminnte honom om att sjunga, sade han sig ej vilja göra
det, förrän han såg sin egen gård och hörde knarrandet af egna
gångjern. Men Lemminkäinen, för hvilken denna liksom all annan
försigtighet var motbjudande, upphof trotsande sjelf sin röst till
sång. Detta gjorde han så oskickligt, att en trana hastigt uppskrämd af
sången flög öfver hafvet till Pohjola och gaf ännu der ett sådant
nödskrik från sig, att folket i Pohjola uppvaknade ur den långa sömnen.
Efter uppvaknandet fann Pohjola-värdinnan snart, att kopparberget var
öppnadt och Sampo bortröfvad. I sin första nöd anropade hon dimmans
beherrskarinna, _U'utar_ (Udutar), att låta en tjock mist falla ned
öfver hafvet, så att Wäinämöinen ej skulle hitta fram och bad derjemte
en hafsjätte, _Iku Turso_, vräka omkull hans fartyg och återbringa
Sampo till Pohjola. Skulle Wäinämöinen lyckas rädda sig från dem, så
bad hon öfverguden, _Ukko_, utsända en storm, som skulle qvarhålla W.
på hafvet.

_Udutar_ hörde hennes bön och insvepte hafvet i en så stark mist, att
W. på tre dygns tid ej såg det ringaste för sig. Då blef han ledsen,
drog ut sitt svärd och högg dermed i vattnet, tills dimman
förskingrades. Kort derefter hörde han ett starkt brusande tätt vid
sidan af fartyget. Det var _Iku Turso_, som nu steg upp ur hafvet i
afsigt att enligt Pohjola-värdinnans önskan kullvräka fartyget. Men
förrän denne kom sig till att utföra sitt förehafvande, fattade
W. tag i hans begge öron och kramade honom sä eftertryckligen,
att han nöjd att slippa ur Wäinämöinens klor lofvade, att aldrig mer
göra någon skada åt honom eller någon annan menniska. Kort derefter
uppstod en den förfärligaste storm. Löfven sletos från träden och
blomstren från marken, och blåsten upprörde hela hafvet till en mörja.
Ilmarinen isynnerhet var illa deran, och trodde ej annat, än att
deras sista timma var för handen. Wäinämöinen bad om hjelp af
vattengudomligheterna, och Lemminkäinen, hvilket väl var det klokaste
han kunde göra, fästade sina medtagna sqvättbord på båtens sidor.
Antingen det nu kom sig af denna sidoförhöjning, eller att Wäinämöinens
böner voro orsaken dertill, allt nog, båten uthärdade den häftiga
stormen, hvilken dock förorsakade en stor förlust, i det W:s nya
kantele bortrycktes ur båten och föll i sjön.


43 Runon. 430 vr.

Under det Wäinämöinen hade att kämpa mot mist, sjövidunder och storm på
hafvet, bemannade Pohjola-värdinnan ett krigsfartyg, hvarmed hon
eftersatte Wäinämöinen. Lemminkäinen, som stigit upp på utkik i
masttoppen, varseblef på långt håll det med hundra åror försedda
Pohjola fartyget, som allt mer och mer närmade sig. När allt hopp, att
hinna undan med roende, var ute, grep Wäinämöinen till sitt elddon,
fick tag i en bit flinta och slängde den i sjön under uttalandet af
några kraftord, hvilka hade den verkan, att flintan förvandlades till
ett långt, osynligt stengrund tvärs för Pohjola-fartyget. Väl stötte
fartyget med häftig fart mot grundet och gick i spillror, men
Pohjola-värdinnan eller _Louhi_, såsom hon i dessa runor kallas,[24]
var icke rådlös: hon förvandlade sig till en ofantlig örn, tog den
skeppsbrutna besättningen
 under vingarne och flög till toppen af Wäinämöinens mast. Vid en
batalj, som sedan uppstod, kom hon dock till korta; folket föll från
hennes rygg och vingar ned i sjön, och hon sjelf fick sina klor
afhuggna, så att hon damp ned i båten. Blott ena lillklon hade hon ännu
oskadd, och med den ryckte hon Sampo i sjön. Den föll dervid sönder; de
största, bästa styckena sjönko ned och blefvo orsak till hafvets
rikedom; andra, mindre bitar stadnade flytande på vattnet och drefvos
af vågorna mot Wäinämöinens hemstrand. Wäinämöinen gladdes öfver att
dock få något af Sampo, och utlät sig dervid:

    "Tuost' on siemenen sikiö,
    Alku onnen ainiaisen,
    Tuosta kyntö, tuosta kylvö,
    Tuosta kasvo kaikenlainen,
    Tuosta kuu kumottamahan,
    Armas päivä paistamahan,
    Suomen suurille tiloille,
    Suomen maille mantereille".

d.v.s.

    Deraf kan ett frö dock uppgro
    Till en ständig välfärds början,
    Till en sådd på plöjda tegar,
    Och till alltslags vext och gröda;
    Genom den skall månen lysa,
    Blida solens strålar skina
    Öfver stora Suomi-landet,
    Öfver Suomis sköna nejder.

Louhi, som ännu var ett åsyna vittne till denna Wäinämöinens glädje,
lofvade draga försorg derom, att den ej skulle blifva långvarig. Hon
hotade skicka hagel och frost öfver hans grödor, låta björnen fälla
hans boskap och sjukdomar döda folket. Wäinämöinen bemötte genast denna
hotelse, i det han sade:

    "Jumalall' on ilman viitta,
    Luojalla avaimet onnen,
    Ei katehen kainalossa,
    Vihan suovan sormen päässä".

d.ä.

    Gud beherrskar väderleken,
    Skaparn vårdar Ödets nycklar;
    Afundsmannens arm dem icke
    Bär, ej oväns fingerspetsar.

Derjemte talade han några andra kraftord, hvarefter Pohjola-värdinnan
fann för godt att aflägsna sig med den förödmjukande känslan, att det
nu var slut med hennes förra makt och anseende. Af hela Sampo fick hon
ej mer an locket tillbaka till Pohjola, hvarföre derstädes sedan ej
finnes annat an armod och fattigdom. Wäinämöinen rodde hem och
hopsamlade de bitar af Sampo, han fann vid stranden, för att låta dem
vexa och frodas till "kornöl och rågbröd"; hvarvid han bad till
Skaparen, sägande:

    "Anna' luoja, suo' Jumala,
    Anna onni ollaksemme,
    Hyvin ain' elä'äksemme,
    Kunnialla kuollaksemme,
    Suloisessa Suomenmaassa,
    Kaunihissa Karjalassa"!

d.v.s.

    Gif o skapare, oss lycka,
    Unna Gud, att vi må trifvas,
    Lefva väl vårt lif igenom,
    Lefva väl och dö med heder
    I det ljufva Suomi-landet,
    I Karelens land det sköna!


44 Runon. 330 vr.

I glädjen deröfver, att Sampofärden lyckats helst så väl, skulle
Wäinämöinen nu gerna önskat, att han haft qvar sin kantele, som under
stormen kastats i sjön. Han begaf sig ut, för att med ett af Ilmarinen
enkom dertill inrättadt instrument dragga eller räfsa upp den ur sjön;
hvari han med allt besvär dock icke lyckades. Med nedslaget sinne begaf
han sig hemåt, hörde derunder en björk i lunden beklaga sig öfver sina
olycksdagar, att än såras för att lemna björklake, än afklädas sin
näfver, än beröfvas sina löfrika qvistar, än hel och hållen nedfällas.
Då föll det W. in att förvandla björkens sorg till en evinnerlig
glädje: han gjorde deraf en ny kantele, med hvilken han sedan ånyo
rörde till glädje allt lif, i naturen fanns, så att tillochmed träden i
skogen och blomstren på marken fröjdade sig.


45 Runon. 360 vr.

I denna och de fyra efterföljande sångerna beskrifvas
Pohjola-värdinnans mångfalldiga stämplingar, hvarigenom hon enligt sin
hotelse efter Sampostriden bjöd till att förstöra all ro och trefnad
för Wäinämöinen. Först lät hon en underjordisk mö, den svarta
_Tuonetar_, framhämta flere slags sjukdomar, dem hon skickade öfver
folket i Kalevala. För behöriga läkemedel och böner gåfvo dessa dock
vika, och W. hade den fröjden att se folket snart åter tillfrisknadt.
Denna sång är till större delen af magiskt innehåll.


46 Runon. 640 vr.

Pohjola-värdinnan, som fått kunskap derom, att W. aflägsnat från
Kalevala de sjukdomar, hon dit skickat, uppeggade nu björnen mot
Kalevalas hjordar. Sången beskrifver utförligare ej mindre, huru W.
lyckades fånga björnen, än huru denne sedan bragtes hem, och huru
björngrafölet på öfligt sätt firades. Gästabudet slutas med sång och
spel.


47 Runon. 370 vr.

I glädjen öfver att hafva fällt björnen spelade W. ännu länge derefter
pi sin kantele:

    "Soitto kuului kuun tupihin,
    Ilo päivän ikkunoille;
    Kuu tuvastahan tulevi,
    Astui koivun konkelolle,
    Päiva päätyi aitastansa,
    Loihe latvahan petäjän,
    Kanteletta kuulemahan,
    Iloa imehtimähän".

d.v.s.

    Upp till månens gård hörs spelet,
    Glädjen under solens fönster;    Månen trädde ur sin boning,
    Satte i en björk sig neder,
    Solen ur sitt loft begaf sig,
    Slog sig ned uti en talltopp,
    För att lyssna uppå spelet,
    Njuta af den nya glädjen.

Men de fingo ej länge lyssna och njuta, förrän Pohjola-värdinnan
fångade dem, der de suto i träden, förde dem med sig till Pohjola, och
gömde dem der inuti ett berg; hvarefter hon äfven smög sig till
Kalevala och bortstal elden derifrån, så att hela trakten insveptes i
ett fullkomligt mörker. Luftens gud, Ukko, visste ej, hvart solen och
månen försvunnit; fåfängt letade han efter dem på den mörka himmeln,
uppslog slutligen eld och bad en luftens nymf sköta, vårda och vagga
eldgnistan, så att han, när den vuxit till större, kunde göra deraf en
ny sol och måne. Men elden fälldes af den ovarsamma sköterskan, och
hade under fallet blifvit sedd äfven i Kalevala. Wäinämöinen trodde,
att det möjligtvis kunde vara den saknade solen eller månen, som fallit
ned från himmeln, och for tillika med Ilmarinen, för att närmare
undersöka saken, till stället, dit elden syntes falla. Under färden kom
en qvinna, den älsta af luftens nymfer, emot dem, och berättade, hvad
för eld det var, som fallit från himmeln, hvilka skador den förorsakat
på jorden, huru den till slut blifvit besvärjd att begifva sig in i
Alue-sjön, der den sedan blifvit uppslukad af en fisk, i hvilkens buk
den nu befann sig och förorsakade fisken svåra plågor.


48 Runon. 370 vr.

I denna sång beskrifves förfärdigandet af en ofantligt stor not,
hvarmed det slutligen lyckades att ur Alue-sjön fånga fisken, som
förtärt den himmelska elden. Elden igenfanns i dess buk, men flög vid
upptäckandet hastigt åter sin väg öfver Alue-sjön, antände sedan skogen
på andra sidan om sjön och uppbrände mycken mark. Wäinämöinen begaf sig
i hamn och häl efter och lyckades slutligen uppfånga en gnista, som
gömt sig under en gammal, murken trädstubbe. Den bar han varsamt till
Kalevala och fick derigenom elden åter att lysa och värma i de mörka,
kalla stugorna.

Vid det elden utskurits ur fiskens buk, hade den illa skadat Ilmarinens
ansigte och händer, dock ej dess värre, än att han under behöriga böner
och ord mot eldskador småningom åter tillfrisknade. Denna sång har åter
åtskilliga magiska episoder.


49 Runon. 420 vr.

Ehuru nu elden återfåtts i de förut mörka stugorna, voro dock solen och
månen ännu borta till stor saknad för allt, som vexte och lefde.


    "Hauki tiesi hauan pohjat,
    Kokko lintujen kul'ennan,
    Tuuli haahen päiväyksen;
    Ei tieä' imehnon lapset,
    Milloin aamu alkanevi,
    Yö tulla' yrittänevi,
    Nenässä utuisen niemen,
    Päässä saaren terhenisen".

d.v.s.

    Gäddan känner hafvets gölar,
    Örnen fogelns stig i luften,
    Vinden skeppets fart för dagen;
    Menskobarnen veta icke,
    NÄr en dag ånyo uppgår,
    Natten sänker sig till jorden
    På den dimmbetäckta udden,
    Den af skuggor fyllda holmen.

På anmaning af åtskilliga företog nu Ilmarinen sig att smida en
splitter ny sol af silfver och en ny måne af guld. Wäinämöinen sade väl
åt honom, att hans arbete vore förgafves; men Ilmarinen fortfor det
oaktadt att smida i sitt anletes svett och bar sedan sina klot upp i
toppen af tvänne höga träd. Det var, som W. sagt, de gåfvo ej ljus och
värme från sig. Nu tog W. _arpa_ till råds, d.ä. kastade lott för att
få veta, hvart sol och måne försvunnit. Lotten gaf tillkänna, att de
voro gömda i ett berg uti Pohjola. Dit begaf sig nu W. och återfordrade
dem samt, då han ej fick löfte derom, nedslog hela Pohjola folket med
undantag af Louhi sjelf. Men berget, der solen och månen voro
inneslutne, kunde han ej öppna, hvarföre han återvände, för att låta
Ilmarinen smida sig de redskap, som behöfdes till dess öppnande.
Pohjola-värdinnan, som efter sitt folks nedgörande måtte hafva fruktat
äfven för sitt eget öde, förvandlade sig till en grå hök, flög som
sådan till Ilmarinens smidja och frågade, hvad han smidde? I. svarade,
att han höll på att förfärdiga ett halsjern, hvarmed Pohjola-värdinnan
skulle fastbindas vid Pohjolaberget. Hon flög då i hast hem, släppte ut
solen och månen ur deras fängelse och kom så åter i skapnad af en
dufva, för att tillkännagifva, det solen och månen åter voro på
himmeln. Der voro de också, och Wäinämöinen helsade dem med följande
ord:

    "Terve kuu kumottamasta,
    Kaunis kasvot näyttämästä,
    Päivä kulta koittamasta,
    Aurinko ylenemästä!

    Kuu kulta kivestä pääsit,
    Päivä kaunis kalliosta,
    Nousit kullaisna käkenä,
    Hopeaisna kyyhkyläisnä,
    Elollesi entiselle,
    Matkoillesi muinaisille.
    Nouse aina aamusilla
    Tämän päivänki perästä!
    Tee'pä meille terveyttä,
    Siirrä' saalis saatavihin,
    Pyytö päähän peukalomme,
    Onni onkemme nenähän!

    Käy' nyt tiesi tervehenä,
    Matkasi ilmantehena,
    Päätä kaari kaunihisti,
    Pääse illalla lepohon!"

d.v.s.

    "Hell dig måne, att du lyser,
    Att ditt anlete du visar;
    Hell dig gyllne dag, som randas,
    Hell dig sol som åter uppgår!

    Du guldmåne slapp ur stenen,
    Sköna sol, du steg ur klippan;
    Som en gyllne gök du uppsteg,
    Höjde dig som silfverdufva
    Till din fordna plats på fästet,
    Till din kända himlabana.
    Så du må hvar morgon uppgå
    Äfven efter denna dagen;
    Och hvar dag, du återvänder,
    Må du åt oss helsa bringa,
    Hopa håfvor uppå håfvor,
    Hemta fångst åt våra händer,
    Bringa lycka åt vår metkrok!

    Vandra så din väg med helsa,
    Lägg din bana frisk tillrygga,
    Fyll din båge, skön att skåda,
    Gå i qvällens lugn till hvila!"


50 Runon. 610 vr.

Kalevala-dikten, hvars hufvudsakliga uppgift varit att beskrifva, huru
Kalevala från en i början underordnad ställning småningom uppvuxit till
lika styrka med Pohjola och slutligen blifvit detsamma öfvermäktigt,
slutas egentligen med den föregående sången. Med Pohjolas undergång var
äfven Wäinämöinens roll utspelad. Nya idéer intränga med kristendomen
äfven i Kalevala och finna gehör hos folket. Wäinämöinen, deri lik
många andra sin tids välgörare, att han ej kunde inse, det något godt,
hvars upphofsman han sjelf ej varit, kunde tillkomma, blef ledsen öfver
framgången af kristendomens läror och beslöt i harmen att öfvergifva
det otacksamma folket. Han vandrade ned till hafsstranden, framsjöng
der ett däckförsedt kopparfartyg, hvarpå han lemnade landet och styrde
bort till horisontens rand, der himmel och jord förenas. Der stadnade
han; men sin kantele lemnade han qvar till en evärdelig fröjd för Suomi
folket. De flesta runosångarena tillägga i ometrisk tradition, att han
ännu lefver der emellan jord och himmel, och att han engång skall
derifrån återkomma. Jag vet ej, om denna tradition grundar sig på
någonting annat än på Wäinämöinens afskedsord, hvilka äro af följande
lydelse:

    "Anna'pas ajan kulua',
    Päivän mennä', toisen tulla',
    Taas minua tarvitahan,
    Katsotahan, kaivatahan,
    Uuen sammon saattajaksi,
    Uuen soiton suorijaksi,
    Uuen kuun kulettajaksi,
    Uuen päivän päättäjäksi,
    Kun ei kuuta, aurinkoa,
    Eikä ilmaista iloa".

d.ä.

    Låt ännu en tid gå öfver,
    Dagar komma och försvinna,
    Då behöfver man mig åter,
    Väntar mig igen och saknar,
    Att ännu en Sampo bringa,
    Reda till ett spel ånyo,
    En ny måne återföra,
    En ny sol i frihet sätta,
    När man saknar sol och måne,
    Ej har någon fröjd på jorden.

Om denna profetia redan gått i fullbordan, sedan Wäinämöinens bedrifter
efter en tusenårig glömska hos större delen af Suomis folk nu åter
blifvit för hvar man bekanta, och han således på sätt och vis, eller
andligen, återuppträdt, är en sak, som hvar och en efter sitt eget
tycke må afgöra. Hvem skulle dock ej gerna önska, att allt skulle gå
hans Suomifolk väl i handen, så att gubben finge hvila i ostörd fred,
der han hvilar, helst hans segrar öfver Joukahainen och Pohjola ej
skulle hafva mycken betydenhet för våra oroliga tider. Äfven de
strängaste kristna ifrare torde ej vilja bestrida honom den plats, han
nu innehar.




Anmärkningar till den nya Kalevala upplagan.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. Januari 1849.


Så långt den nya upplagan hunnit blifva redigerad, har jag vid hvarje
runo i det föregående[25] anmärkt, när formen från den vanliga episka
öfvergått till lyrisk eller magisk. Man har ansett de i de flesta runor
återkommande magiska elementerna verka störande för berättelsens lugna
gång, och derföre uttryckt den önskan, att de vid en blifvande ny
upplaga skulle sparsammare begagnas. Jag har noga betänkt denna sak och
tyckt mig finna, att den störande inverkan af dem mera härrör af den
olikhet, som finnes mellan den nuvarande och fordna verldsåsigten, än
den vore grundad i sjelfva saken. Den fordna åsigten var fast
förknippad med öfvertygelsen om magins verklighet, och, hvad den
inverkade på händelsernas gång, ansågs då så litet ovanligt, att icke
all frånvaro deraf varit en mycket ovanligare företeelse. Då nu det
fordna föreställningssättet, sådant det i runorna finnes förvaradt,
måste återgifvas i dess helhet och så troget som möjligt, utan all
inverkan af närvarande tiders meningar, så har jag ej trott det vara
skäl att göra någon märkbarare inskränkning i de magiska elementernas
upptagande, undantagande der de någongång förekommit utan allt närmare
samband med de öfriga händelserna i dikten, eller ock till formen varit
för mycket ordrika. Med denna sednare inskränkning har likväl den
önskade fullständigheten ofta råkat i strid.

Alla anmärkningar mot ordningen mellan de särskilta runorna i den förra
upplagan äro, der det kunnat ske, vid den nya observerade och begagnade
densamma till godo. Så har den 29 runon i den förra upplagan kommit att
uppflyttas enligt förslaget i _Fosterl. Album_ Hft. 1 sid. 155. Deremot
har den 28 runon ej kunnat omflyttas så, som nämnde skrift s. 151
föreslår, och det af skäl, att deri beskrifves Kalevalas seger öfver en
af de plågor, hvarmed Pohjola värdinnan sednare hemsökte orten. Till
sakkunniges bepröfvande hänskjuter jag föröfrigt, om diktens enhet
verkligen vinner något derpä, att den 29:de runon, som beskrifver huru
Wäinämöinen förgäfves sökte sin förlorade kantele och derefter gjorde
en ny, kommer att anföras omedelbart efter _sampo_färden, eller om det
ej vore mera skal att låta den stå på sitt nuvarande ställe, så att
Wäinämöinen först vid det tillfälle, då han genom att hafva befriat
solen och månen ur deras fängelse och öfvervunnit äfven den sista af
Pohjolas stämplingar, kände behofvet af att med kantelespelet yttra sin
utomordentliga glädje. Sålunda skulle denna runo komma att sluta den
egentliga dikten med beskrifningen om den verkan, Wäinämöinens spel
utöfvade så hos den lefvande som liflösa naturen; derefter skulle blott
runon om Wäinämöinens hädanfärd, hvilken i alla fall blifver ett slags
appendix, tillkomma. Jag anser det vara en bisak, om Wäinämöinens
kantele låg en längre eller kortare tid på hafsbotten, helst den ändock
blef der; hufvudsaken blifver, att placera runon, hvarest behofvet af
en lifligare glädjeyttring gör dess tillkomst förklarlig.

Hvad D:r Castrén i sin öfversättning af Kalevala, Förord, s. XXIII,
anmärker om den då lefvande, numera aflidne, utmärkte runosångaren
_Arhippa_ äfvensom s. V om de flesta runosångare, att de sjungit
Samporunorna i ett sammanhang, eger visserligen sin rigtighet; dock
synes han ej ogilla den method i Kalevala blifvit följd, att
interpolera Samporunorna med frieri- och bröllopps-runorna, emedan
eljest innehållet af Kalevala sönderfölle i flera af hvarandra
oberoende runocykler. Den ordning, i hvilken runosångarene sjelfva
sjunga sina runor, är väl ej alldeles att förbise, om jag ock ej vill
fästa alltför stor vigt dervid, såvida de deruti mycket afvika från
hvarandra. Just denna olikhet, hvarigenom ordningen mellan särskilta
runor hos den ene sångaren ofta kom att korsa den andres, och sedan
efter mångfaldiga uppteckningar af samma runor hos särskilta sångare
högst få återstodo, som ej af den ene eller den andre sjungits i något
slags sammanhang med en eller flere andra, styrkte mig i den redan
förut fattade meningen, att alla runor af detta slag möjligtvis kunde
bringas i samband med hvarandra. Jag kunde ej anse den ena sångarens
ordning mer än den andres för ursprunglig, utan förklarade så den ena
som den andra ur det hos menniskan naturliga begäret, att bringa sina
kunskaper i någon ordning, hvilket efter sångarenas individuela
föreställningssätt skapat olikheten. Slutligen, när ingen af sångarene
enskilt mera kunde mäta sig med mig i anseende till massan af runor,
dem jag samlat, trodde jag mig ega samma rätt, som jag var öfvertygad
om, att de fleste af sångarene tillerkände sig, att nemligen ordna
runorna, eftersom de bäst passade till hvarandra, eller med runons ord:
_itse loime loitsijaksi, laikahtime laulajaksi_, d.v.s. jag ansåg mig
för en sångare, lika god som de sjelfva.

Med samma sångarrätt har jag vid den nya upplagan trott mig kunna göra
de nämnda förändringarne i runoordningen och andra ännu vigtigare.
Sednare runovarianter hafva styrkt den förmodan, som jag redan vid
förra upplagan (esipuhe s. VII) uttalade, att _Joukahainen_ och den
'_glosögde Lappen_', som sköt på Wäinämöinen, voro en och samma person.
Derigenom hafva den 30:de och 31:sta runon i den förra upplagan, hvilka
förr stodo alldeles för sig sjelfva, numera fått ett mycket nära och
naturligt samband med de öfriga, sålunda att de flyttats tillbaka
framför berättelsen om Wäinämöinens äfventyr med Lappen, en anordning,
som för dess naturlighet troligen af alla måste godkännas. Äfven har
större delen af den förra 24:de runon (vr. 9-215) kommit att omflyttas
så, att den nu befinner sig på ett vida lämpligare ställe (se: 2 Runon
framställningen af innehållet). Vr. 394-461 af den förra upplagans
15:de runo hafva i denna flyttats lägre ner till Ilmarinens andra
friarefärd till Pohjola; andra smärre förändringar att förtiga. Den
största förändring har dock skett i början af dikten, i det _veen
emonen_ fått öfvertaga den roll vid verldens skapelse, som i den förra
upplagan tillskrefs Wäinämöinen. Det ojemförligt större flertalet af
runovarianter tillskrifver denna akt ännu, som då, Wäinämöinen;
hvarföre jag ej utan mycket vigtiga skal vågat göra denna förändring.
Dessa skall hafva utgjorts af de många uppenbara motsägelser, som runon
i sitt förra skick framställer, af den muntliga traditionen och af den
lätthet, hvarigenom en namnförvexling mellan _Ween emonen_ (eller:
_Weinemoinen_) och _Wäinämöinen_ kunnat uppstå (jfr. Kalev. öfvers. af
M.A. Castrén, s. VIII, IX och Mehiläinen 1839 Joulukuulta). För en
namnförvexling, och den ej särdeles gammal, talar äfven den
omständigheten, att _D. Juslenius_ i sitt _Suomal. Sana-lugun Coetus_,
tryckt i Stockholm år 1745, s. 422 öfversätter namnet "Wäinämöinen" med
"nereis -- hafz fru", af hvilken öfversättning man måste draga den
slutsats, att han ment _veen emonen_, så förvånande det ock å andra
sidan är, att han, som både gjort trägna resor i landet och äfven haft
någon ej ringa kännedom om våra runor (jfr. 1. c. praefatio §§ 14, 16)
ända till den grad varit okunnig om Wäinämöinen och hans bragder. Blott
hans presterliga embete, för hvilket runorna då lära hafva skyggat, kan
till någon del förklara denna okunnighet.

Angående den första runons närvarande skick har jag i ett privatbref
nyligen fått följande anmärkning mig välvilligt meddelad: "Den 1:sta
sången af Kalevala, som varit införd i _Suometar_, tyckes mig", säger
anmärkaren, "var hopsatt af flere stycken och komponerad i senare
tider, så framt den någorstädes ännu sjunges i sin helhet, sådan den
finnes införd i nämnde Tidning; ty den förekomma tydliga spår af den
christna läran, som haft sitt inflytande på kompositören. Månne den
således kan vara egnad att stå i början af Kalevala sångcykeln? Om
läsaren redan af första sången ledes till den åsigt, att Kalevala
sångerna blifvit mycket förändrade under den christna tiden, så
förlorar det hela betydligt af sitt värde."

Denna anmärkning torde ej af någon, som intresserar sig för ämnet,
anses likgiltig, hvarföre jag ej annat kan, än utbedja mig att få höra
äfven andras omdöme i saken, antingen i någon tidningsartikel eller
annorlunda. Min egen åsigt är ännu, att samma runo, sådan den stod att
läsas i _Suometar_ N:o 42 för 1848, ej förråder mer hopsättning af
flere stycken, än äfven många andra runor, tillföljd af deras
hopfogning ur ofta tie till tjugu eller flere varianter, torde göra
det. Under det dubbla bemödandet att ej genom upptagande af allt, som
varianterna innehålla, göra runon oformlig, och dock ej lemna något
vigtigt, kunna så lätt fel begås i synnerhet uti förra afseendet. Många
sådana fel i den förra upplagan har jag i den närvarande bjudit till
att afhjelpa, men i deras ställe hafva andra kunnat uppstå. Hvad som
dock mer än allt eget bemödande för saken ger mig hopp, att den
närvarande upplagan äfven i afseende på dess form skall blifva vida
öfver dess föregångare, är den omsorgsfulla granskning, som den före
tryckningen kommer att undergå hos Litteratursällskaperna i Helsingfors
och Wiborg, då deremot den förra upplagan aftrycktes ord för ord sådan,
som jag inlemnat manuskriptet dertill.

Hvad nu vidare angår den delen af anmärkningen, som påstår, att i denna
runo "förekomma tydliga spår af den christna läran, som haft sitt
inflytande på kompositören", så kan jag ej obetingadt medgifva ens
sådant. De tydliga spåren skulle väl förekomma genast i början af
runon, der det heter:

    Olipa impi ilman tyttö,
    Kave luonnotar korea,
    Piti viikoista pyhyyttä,
    Iän kaiken impeyttä...

d.v.s.

    Fanns en jungfru, luftens dotter,
    Kave, dotter af naturen,
    Förde länge enslig lefnad,
    All sin tid en jungfrulefnad.

Men hvad tydligt inflytande af kristna läran ligger väl i dessa ord?
Lika orimligt som det vore att påstå, det orden _pyhä, pyhyys,
pyhittää_[26] o.s.v. först med den kristna läran kommit i språket, så
obefogadt vore äfven det antagandet, att ej flickorna före
klosterlifvets tider kunnat föra en enslig lefnad, äfven om någon karl
funnits till i verlden, hvilket dock ej tyckes hafva varit fallet under
denna _Kave Luonnotars_ jungfrutid. De följande orden:

    Ikävystyi aikojansa,
    Ouostui elämätänsä,
    Aina yksin ollessansa,
    Impenä eläessänsä,

d.v.s.

    Tiden blef för henne långsam,
    Underlig hon fann sin lefnad,
    Då hon alltid var så ensam,
    Lefde sina dar som jungfru,

gifver dessutom tydligt tillkänna, huruvida hennes ensliga jungfrulif
var henne behagligt, och de derpå följande verserna upplysa vidare,
huru hon bjöd till att befria sig derifrån; hvilket allt, om det ock ej
saknas exempel derpå, att sådant i det kristliga nunnelifvet någongång
förefallit, likväl illa öfverensstämmer med idéen deraf. Allt derföre,
och emedan andra varianter ej finnas, som kunde lemna sådana ord i
stället, hvilka mindre vore missförstånd underkastade, har jag
ännu ej trott det vara tillräckligt skäl för utelemnande af det
anförda stället: _piti viikoista pyhyyttä_ ... om ej ytterligare
anmärkningar, som kunna göras, öfvertyga mig om nödvändigheten deraf.
Man har framdragit enskilda ord till stöd för sin mening om dessa
runors ålder och derigenom kommit till olika resultaten. Min tanke är
den, att på ett sådant stöd ej är mycket att bygga. Hvarken enskilda
ord, om hvilka man kan bevisa, att de först i en sednare tid tillkommit
språket, ej heller enskilda idéer och föreställningar, om hvilka
äfvenledes kunde bevisas, att de voro obekanta för våra förfäder i en
viss tid, kunna gifva något säkert kriterium för bedömmandet af
runornas ålder, i hvilka de anträffas. Ingenting hindrar en runo att
härstamma från den förkristliga tiden, oaktadt der finnas åtskilliga
ord och idéer, som först sednare tillkommit; tvärtom vore det
oförklarligare, huru en hedendomsruno kunnat uti blott tradition
genomlefva flere kristna sekler utan att få någon den ringaste
anstrykning af det nya lifvets ord och föreställningar. Har man då ej
nog erfarenhet deraf, att en landsman, som längre tid lefver skild från
hemlandet, småningom antager språk och seder af det folk, midtibland
hvilket han lefver; dock förblifver han med allt det en landsman. Under
den dagliga sysselsättning, som jag nu fortfarande i halfannat års tid
haft med att sinsemellan jemföra flerfaldiga varianter af en och samma
runo, har jag mer än tillräckligt egt tillfälle att öfvertyga mig
derom, huru litet vissa ord och idéer i sådant afseende betyda. I en
variant anropas _Jungfru Maria_ (Neitsy Maria emonen) att uträtta det,
hvartill en annan variant kallar den väna skogsbeherrskarinnan
(mielikki metsän emantä), den utvalda qvinnan, sommardottern (Suvetar
valio vaimo), huldfogeln biet (Mehiläinen mielilintu) eller någon
annan, och likaså besvärjes det onda i en variant att förfoga sig till
sidan af den målade kyrkan, invid den med otaliga bräder försedda
byggnaden (kirkon kirjatun sivuhun, satalauan lappeahan), eller till
Jordans floden (tuonne Jortanin jokehen) i stället för, att en annan
variant förviser det till döde mannens boning, den för alltid
försvunnes vistelseort (miehen kuollehen kotihin, iki-mennehen majahan)
eller till Tuonelas flod, Manalas underliggande vatten (tuonne
Tuonelahan jokehen, Manalan alantehesen). Skulle nu endast de förra
varianterna qvarstå -- och huru lätt hade ej de sednare kunnat för
alltid försvinna? -- så kunde mången finnas, som ansåge runons ålder ej
gå utöfver den kristna tiden. I ursprungsrunorna beskrifves vanligtvis
först det ondas uppkomst och derpå dess benämning utan vidare omsvep.
Men nu har den kristna föreställningen förknippat döpelseakten med
namngifvandet, och derföre läser man i åtskilliga runovarianter, huru
ej blott björnen, ormen o.s.v., men äfven immateriella sjukdomar bäras
till dopet för att få sig namn. Men denna af den kristna läran lånta
döpelseidé bevisar ingenting vidare, än att den sjelf tillkommit efter
bekantskapen med kristna läran; hvad som står före och efter den i
runon, blifver deraf ej det ringaste bestämdt i anseende till sin
ålder.

Med nyss uttalade öfvertygelse om enskilda ords betydelse i sådant
hänseende hafva dessa föga bekymrat mig, huru stor likhet de än må
hafva haft med Svenska eller andra utländska ord, och äfven med en
annan öfvertygelse hade jag ej egt rätt till deras utmönstring. Derföre
anträffas i dessa runor emellanåt sådana ord, som _tuoppi, kanna,
kappa, kuppi, vati, kattila, säkki, tynnyri, kellari, kartano, kammari,
tupa, penkki, uuni, muuri, porstua, portti, kampa, luokki, satula,
kalpa, kulta, kupari, mallas, humala, akana, vehnä, liina, hamppu,
silkki, korppi, kumppali, kuningas, herra, kauppa, mahti, viisas,
rikas_, m.m. Hafva de ock ej alla tillhört runon i dess ursprungliga
skick, så är det nog, att de tillhöra den, sådan tiden öfverfört den
till oss, hvarefter jag i främsta rummet haft att rätta mig. Att numera
i hvarje fall vilja återställa runon i dess ursprungliga skick, vore
ett otacksamt arbete, som dessutom skulle efter hvars och ens
subjektiva tycke taga sig högst olika ut.

För dem, hvilka straxt äro färdiga att förklara för ett lån alla de
ord, hvilka Finskan äger lika med Svenskan, får jag ytterst tillägga
några ord af de germaniska språkens grundligaste forskare, _Jacob
Grimm_. "Finnarne hafva", säger han,[27] "vid sin beröring med Tyskarne
både i landet och språket qvarlemnat intryck, som kunna varseblifvas i
Göthernas och andra högtyska stammars språk, starkast i det
Skandinaviska, oberoende af den urgemenskap, som äfven mellan Finnar
och Tyskar ägt rum". Han anför derpå några speciella exempel och
fortfar: "den nordiska munarten" (Svenskan etc.) "synes hafva tillegnat
sig alla sådana uttryck från Finskan, som den ej har gemensamma med de
öfriga tyska munarterna" t.ex. _räf, pojke, piga_, etc. "Annat är
förhållandet med ursprungligen beslägtade, hvarken från Tyskan till
Finskan eller från Finskan till Tyskan öfvergångna ord", hvarpå anföras
t.ex. de Finska orden _mato, meri, nimi, miekka, multa, kulta, akana,
runo, äiti, tytär, tursas, hanhi_, hvilkas likhet med motsvarande
göthiska ord förklaras af en ursprunglig gemenskap; och dock behöfver
man ej gå långt för att finna t.ex. det påståendet, att Finnarne ej i
fordna tider, förrän de kommit i beröring med Skandinaverne, kännt
_guldet_, emedan de hafva benämningen för denna metall lik med den
Svenska, hvilken derföre måste vara lånt! Det förundrar mig blott, att
ingen på samma grund påstått, att Finnarne fordomdags ej haft något
begrepp om _mullen_, om en _strand_ o.s.v., emedan benämningarne för
desamma _multa, ranta_ hafva likhet med de Svenska.

Vid många af de ord, hvilka Finskan tydligen har lånat, måste man
erinra sig den förkristliga gemenskapen mellan Skandinaverna och
Finnarne (Bjarmerne). I annat fall blefve det ej så lätt förklarligt,
huru desamma återfinnas ej allenast hos Ryska Karelare och Olonetsare,
utan till en stor del äfven hos Esterne; hvarföre endast få från
Svenskan lånta ord i dessa runor torde förekomma, om hvilka man kunde
bevisa, att de först efter landets eröfring af Svenskarne och
kristendomens införande tillkommit i språket. Må de föröfrigt vara
flere eller färre, så gifva de i alla fall ej rätt till någon annan
slutsats, än att antingen ett _gammalt_ uttryck utträngts af ett
brukligare _nytt_, eller att runon på det stället fått en sednare
tillsats; och säkert är man sanningen närmast, om man antager, att än
det ena, än det andra inträffat.

Jag är långt ifrån att anse Kalevalarunorna än i denna dag vara sådana,
som de i början sjöngos; icke heller är jag numera af samma tanke med
dem, som tro, att om någon företagit sig att samla dem några sekler
tidigare, skörden då blifvit vida rikare. Det är väl ej blott möjligt,
men äfven troligt, att några runor med tiden försvunnit; men å andra
sidan måste den, som närmare känner förhållandet, medgifva, att i
stället andra, såsom man plägar säga, vuxit till sig. Sångarene, som
från slägte till slägte genom sekler fortplantat dessa runor, voro
visserligen ej så nogräknade, att icke mången af dem, när det eljest
föll honom in någon lyckligare idé, något bättre uttryck, som han
trodde lända till sångens förskönande, då äfven begagnade sig af
desamma. Läser man för en god sångare upp en runo, den han ej förut
hört, och ber honom derpå återsjunga den, så skall det sällan inträffa,
att han skulle svara, det den ej ännu fastnat i hans minne, utan han
sjunger den verkeligen, dock icke alla ställen ord för ord, utan med
bortlemnande af några, med tillsats eller förändring af andra.
Upptecknar man nu sången, sådan han ur sitt minne återgifvit den, läser
den för en annan sångare och anmodar så åter denne att sjunga den, så
får man den ytterligare förändrad. Fortsätter man arbetet vidare
sålunda, att man alltid läser den sista reproduktionen för en ny
sångare, och sedan jemförer, hvad man af den tionde sångaren fått, med
den ursprungliga sången, så skall man finna, att äfven i den tionde
återgifningen sången till sin grund är densamma, som den ursprungliga,
men att många uttryck deri äro annorlunda, somliga bättre, andra sämre,
och att ett och annat mindre väsendtligt stycke kunnat bortfalla,
hvaremot något annat tillkommit. Den, som vill hafva en rätt åskådlig
bild häraf, hänvisar jag till _Paavo Korhonens viisikymmentd runoa ja
kuusi laulua_, hvarest i _alkulause_ ss. 24-27 finnes införd en sång
först sådan den af författaren (Paavo Korhonen) blifvit diktad, och
omedelbart derefter sådan den upptecknades i Ryska Karelen omkr. 50 mil
derifrån. Förvandlar jag nu de nyssomtalte tie sångare till de tie
sekler, genom hvilkas mun Kalevala sångerna kunna hafva kommit till
oss, så torde jag ej behöfva tillägga något ytterligare, för att
tillkännagifva min tanke om deras närvarande beskaffenhet i förhållande
till den ursprungliga. Det lefvande ordet är ett andligt frö, som
kastas ut i tiden, vexer, der det finner en tjenlig jordmon, och förgås
slutligen liksom allt annat lefvande, sedan det framalstrat något nytt
och bättre. Den tjenliga jordmonen för Kalevala sångerna har hittills
varit det Ryska Karelen, der folkets ringa bildning gjort sinnet
tillgängligare så för den enkla episka beskrifningen som för det
underbara, mystiska i magin. Den dag torde ej vara långt borta, då de
äfven der underhållit sinnet i tillräckligt lång tid och gjort det
beredt och moget för mottagande af nya begrepp i lifvets åtskilliga
förhållanden, och då dö de med allone undan hos folket, lefvande blott
ett slags _vita posthuma_ i skriften.

Skulle de, hvilka skrifvit om de homeriska sångernas uppkomst, haft den
erfarenhet om traditionens behandling af sången, som jag beträffande de
finska sångerna vunnit, så tror jag, aldrig någon tvist kunnat uppstå
om sättet för deras uppkomst. De skulle då allmänt hafva funnit, att
någon med händelserna samtidig skald först besjungit dem kortare, och
att traditionen sedan utvidgat sångerna samt framställt dem i många
variationer. Den som sedan hopsamlat varianterna, hade för sig ett
ungefär dylikt arbete, som Kalevala sångernas ordnande och hopfogning
af deras många varianter gifvit mig, hvilket jag ber, ingen dock må
misstyda derhän, som ville jag ställa min förmåga eller ens ämnet för
behandlingen i jemnbredd med hans. Redan de åtskilliga, ofta
förekommande olika dialektformerna i de Homeriska sångerna göra det
omöjligt, att tänka sig en gemensam författare för de samma, eller ock
en tradition af dem, utan många varianter. För den, som ordnar och
hopfogar sådana till en sångcykel hörande stycken, blifver det
emellanåt nödvändigt att tillsätta någon sammanlänkningsvers, och jag
tviflar ej på, att sådana finnas äfven i de homeriska sångerna, om man
noga letar efter dem. Äfven i Kalevalarunorna måste understundom någon
dylik sammanlänkningsvers insereras, hvars särskilda utpekande för
hvarje gång dock säkert af mången annan jemte mig skulle anses för
pedantiskt och så mycket mer obehöfligt, som en sådan ej det ringaste
vidrör sjelfva saken, utan vanligtvis består i orden: _Sanan virkkoi,
noin nimesi -- Siitä tuon sanoiksi virkki_ o.a.d.

Jag har vid innehållsförteckningen upptagit äfven versantalet för
hvarje af de redan färdiga 34 runorna. Hufvudsumman af dem belöper sig
till 14,600 och summan af de motsvarande runornas verser i den förra
upplagan till 7,720, hvilka tal gifva ett ungefärligt begrepp om den
nya upplagans omfång i förhållande till den förras. Versantalet af de
runor, som ännu återstå att redigeras, uppgår i den förra upplagan till
4,360, hvilket tal efter det nyssnämnda förhållandet skulle motsvaras
af 8,250 verser i det nya, och till följe deraf skulle den nya upplagan
komma att innehålla 22,850 verser, då den förra ej hade mer än 12,080.

Annan förändring i formelt afseende torde ej vara nödig, än den, att
denna nya upplaga förses med förklaring öfver de obekantare orden,
äfvensom med ett sak- och namn-register, begge i slutet, eller ock
ordförklaringen fortfarande vid hvarje sida under texten _ad modum
Minellii_. Då verket eljest kommer att blifva så mycket vidlyftigare,
än den förra upplagan, så har jag ansett vara bäst att lemna bort alla
varianterne för denna gång. När de framdeles hinna blifva redigerade,
kunna de alltförväl, om så för godt finnes, tryckas särskildt.




Nionde Runon i Kalavala.
Helsingfors Morgonblad 1835, n:ris 91-93.


(Runon är icke den nionde utan den elfte i den äldre upplagan af
Kalevala, som utkom 1835.)

Följande är ett försök till ordagrann försvenskning af 9:de Runon i
Kalevala, utom annat vittnar sjelfva språket, att Runon är en af de
uräldsta. En af de allmännaste är hon också och sjunges i Wuockiniemi
och trakterna deromkring af nästan hvarje qvinna, hvaremot hon tyckes
vara mindre i karlarnes smak. -- För sammanhangets skull må af de
föregående Runorna anmärkas, att en underskön jungfru fanns i Pohjola
eller Pohja (Norden). Om henne förekommer i 3:dje Runon:

    -- -- -- -- --
    Det var Pohjas mö den fagra,
    Känd till lands, på sjön den bästa,
    Klädde sig i röda strumpor,
    Lade granna skor på foten,
    Klädde på sig allt det bästa,
    Band det grannaste om halsen,
    På sitt bröst det prydligaste,
    Det mest lysande om kroppen.
    Satte sig på luftens loka,
    Lysande på himlabågen,
    I den aldra rensta drägten,
    I en lysande beklädnad.

    Der sin väf af gull hon väfde,
    Skötte om sin silfver-väfnad,
    Med en gyllne väf-skottspole,
    Med en väfvar-sked af silfver;
    Väl hon kunde skeden föra,
    Låta skaften höjas, sänkas.

Runon förtäljer vidare huru Wäinämöinen, betagen af hennes prakt och
fägring, gjorde henne sitt anbud. Jungfrun gaf då icke genast ett rent
afslag, utan affärdade gubben med det hon förelade honom några svåra
betingsarbeten, hvaruti han kunde visa sina öfverlägsna talenter och
göra sig förtjent af hennes bifall. På denna färd dröjer Wäinämöinen nu
allt till 9:de Runon. Men under tiden hade smeden Ilmarinen inträffat i
Pohjola och förfärdigade der ett underbart redskap, som benämnes Sampo.
Äfven detta arbete gick ut på att dermed vinna jungfruns ynnest. Hennes
toilette beskrifves vid Ilmarinens ankomst på följande sätt:

    Det var Pohjas mö den fagra,
    Känd till lands, på sjön den bästa,
    Gick uti ett loft på gården.
    Trenne loft på gården funnos,
    Ett tillhörde hennes moder,
    Och det var det bästa loftet.
    Der stod kista ställd på kista,
    Ena skrinet vid det andra.
    Hon slog opp den bästa kistan,
    Granna locket klang och uppfor.

    Fann nu der sex gyllne gördlar,
    Valde ut fem yllne kjortlar,
    Lade på sig allt det bästa,
    Band det grannaste om halsen,
    o.s.v.

Ilmarinens frieri strandade dock denna gång dervid, att jungfrun
förblef hemma. Nu ville äfven Lemminkäinen försöka sin lycka i Pohjola.
Denne var en lustig ture, tapper och modig, men ofta alltför
obetänksam, såsom han i Runorna med uthållande karakter beskrifves.
Sjelfva hans frieri var nog komiskt till sin början, ehuru slutet blef
mera tragiskt. Honom förelades nämligen flera svåra förrättningar, för
att med dem tillvinna sig jungfrun. Vid ett af dem ombragtes han
slutligen på ett ganska beklagligt vis och kastades derpå i
Tuonielfven. Detta hindrade honom dock icke att framdeles i Runorna
uppträda med nya äfventyr, ty han hade en öm och vis moder, som med
sina magiska kunskaper åter fick karl af honom. Af berättelser om dessa
frierier, om vid desamma förekommande händelser och äfventyr och af
beskrifningar om de arbeten, som i Pohjola friarene förelades jemte
deras utförande upptagas Runorna i Kalevala ifrån den 3:dje till och
med den 8:de. Derefter följer, hvad man nu i följande öfversättning
försöker meddela:

    Gamle värde Wäinämöinen
    For att fria till en jungfru,
    Långt i Pohjas mörka trakter,
    Till den by der männer dräpas,
    Tappra karlar pläga dränkas.
    Sköt han ut sin båt på vattnet,
    Nya fartyget på vågen,
    Från en barkbelastad stapel,
    Från stockändarne af furu.

    Reste mäster på sitt fartyg
    Som uppå en bergshöjd tallar,
    Hissade i masten segel
    Såsom granar på en kulle,
    Steg nu äfven sjelf på skeppet,
    Vandrade uppå sitt fartyg,
    For och styrde ut på hafvet,
    Rördes stolt uppå det blåa,
    Med det stora vackra skeppet,
    På den nya röda båten.

    Vinden blåste i hans segel,
    Vårens vind uppå hans fartyg,
    Redan seglar furuskeppet,
    Hundra brädigt fartyg flyter,
    Nära vid den gröna udden,
    Den bebodda holmens ända.

    Var på ön en jungfru Anni,
    Smeden Ilmarinens syster,
    Träffade att trampa byke,
    Tvätta kläder invid stranden,
    På den stolta bryggans ända,
    Ytterst på den röda färjan.

    Vände sig och såg omkring sig
    Öfverallt i blida rymden,
    Också ut åt fjärden såg hon,
    Vände hufvudet mot söder.
    Varseblef en skymt på hafvet,
    Något blått hon såg på böljan,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Hvad för skymt är du på hafvet,
    Hvad som så på böljan blånar?
    Vore du af gäss en skara,
    Eller ock en prydlig andskock,
    Eller annan väldig fågel,
    Må du flyga och förskingras
    Der i höjden nära himmeln.

    Vore du en svärm af fiskar,
    Eller och ett laxrikt sjögrund,
    Eller annan större sikart,
    Må du simma, neråt sänkas,
    Dra dig under vattenbrynet.

    Om ett stenigt grund du vore,
    Någon klippa ut i hafvet,
    Eller ock en vattenruska,
    Må du sköljas då af vatten,
    Låta vågen vältras öfver.

    Vore hemmets båt du åter,
    Farkost som min broder timrat,
    Må du vända fören hemåt,
    Mot båtställen här på stranden,
    Aktern emot andra hamnar.

    Och en bybåt om du vore,
    Så må du då simma utåt,
    Mot båtställen annorstädes,
    Vändande din bakstam hitåt.

    Vore Wäinämöinens båt du,
    Gamle sångarmannens farkost,
    Må du hit till mig då nalkas,
    Styra närmre till ett samtal,
    Ta ett ord och ge ett annat,
    Tala tryggt ett ord på köpet"

    Båten var nu Wäinämöinens,
    Nalkades också till stället,
    Styrde närmre till ett samtal,
    För att ge ett ord mot annat,
    Tala tryggt ett ord på köpet.

    Det var nu ö-jungfrun Anni,
    Smeden Ilmarinens syster,
    Talte så till vandringsmannen,
    Sporde honom om hans resa:
    "Hvarthän far du Wäinämöinen,
    Färdas nu elfstrandens ädling,
    Far så grannklädd, landets bäste?"

    Sade gamle Wäinämöinen:
    "Har mig ämnat ut till laxfångst,
    Ville se hur fisken leker
    Der vid Tuonielfvens stränder,
    Nedanom Manalas boning".

    Nu ö-jungfrun Anni åter
    Yttrade ett ord och sade:
    "Lätt en bakslug man jag känner,
    Märker den, som osannt talar;
    Annorlunda förr min fader,
    Annorlunda gamle farfar
    Ämnade sig ut till laxfångst,
    Lade ut att fånga taimen.
    Många nät hans farkost fyllde,
    Af fiskbragder full var båten,
    Stötelstängerna på botten,
    Ljusterjärnen under bågen,
    Och i fören gyllne nålar.
    Hvart då far du Wäinämöinen,
    Färdas nu du landets ädling?"

    Sade gamle Wäinämöinen:
    "Ämnade mig ut till gåsjagt,
    Far till skimmervingars lekort,
    Ville fånga dregelnäbbar
    Från de sund, der köpmän färdas,
    Från det vida öppna hafvet".

    Åter sade jungfrun Anni,
    Tennbrisk-prydda flickan talte:
    "Så en bakslug man jag känner,
    Märker en, som osannt talar;
    Annorlunda förr min fader,
    Annorlunda gamle farfar
    Ämnade sig ut till gåsjagt,
    For till skimmervinge-leken,
    Ville fånga dregelnäbbar.
    Dragen var då vackra bågen,
    Starka fjäderstålet tillspändt,
    Gråa skallet låg i båten,
    Koplad var den svarta hunden,
    Men kring stränderna sprang rackan,
    Hvalpen flög långs strandens stenar.
    Hvart då far du Wäinämöinen,
    Färdas nu elfstrandens ädling?"

    Sade gamle Wäinämöinen:
    "Kom du flicka ned i båten,
    Stig uppå min farkost jungfru!
    Vill jag sanningen då säga,
    Tala verklig flärdlös sanning".

    Anni fortfor oupphörligt,
    Tennbriskfagra flickan fortfor:
    "Stormen på din båt må komma,
    Vårens ilar på ditt fartyg;
    Upp och ned jag vänder båten,
    Låter så på böljan vräkas,
    Om jag sanningen ej hörer,
    Hvart du Wäinämöinen färdas.
    Säg då en gång verklig sanning,
    Låt mig höra mer ej lögner."

    Sade gamle Wäinämöinen:
    "Också vill jag tala sanning,
    Litet gäckades jag endast:
    Jag har farit för att fria,
    Ville se hårfagra jungfrun,
    Långt i Pohjas mörka trakter,
    I det hemska Sariola,
    I den by, der männer dräpas,
    Många tappra karlar dränkas".

    Det var nu ö-jungfrun Anni,
    Smeden Ilmarinens syster,
    När hon sanningen förnummit,
    Hört en verklig, sveklös sanning,
    Lemnade sitt byke obykt,
    Kläderna otvagna blefvo.
    Lade kläderna i ordning,
    Bar tillsammans sina kjortlar,
    Sprang så hem förutan dröjsmål,
    Ilade åstad på gården,
    Steg från gården in i stugan,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Du min bror, smed Ilmarinen!
    Du min moders son, min frände!
    Smid du mig en liten sköttel,
    Smid mig några granna ringar,
    Tvenne, trenne par örhängen,
    Fem, sex kedjor till min gördel,
    Och jag säger sanna saker,
    Talar verklig sanning för dig:
    Långa sommarn skor du hästen,
    Smider hofjern hela vintern,
    Ämnar dig på färd att fria,
    Vill begifva dig till Pohja;
    Men en mera slug nu tager,
    Förekommer dig och bortför
    Den med hundra marker lösta,
    Den med tusende betalta,
    Den du lockat i två vintrar,
    Friat till i trenne somrar.
    Nu som bäst far Wäinämöinen,
    Färdas på det blåa hafvet,
    I sitt fartygs gyllne bakstam,
    Stödd mot rodrets krökta ända,
    Far till Pohjas mörka trakter,
    Till det hemska Sariola."

    Det var smeden Ilmarinen,
    Den evärdeliga hamrarn,
    Hammarn slintade ur näfven,
    Hastigt föll ur handen tången,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Anni, du min lilla syster!
    Smida vill jag dig en sköttel,
    Smida åt dig granna ringar,
    Tvenne, trenne par örhängen,
    Fem, sex kedjor till din gördel!
    Omärkt elda nu till badet,
    Skynda på, att ugnen kolas,
    Skaffa sedan lut en smula,
    Laga litet slipprig asklut,
    Hvarmed denna fink sig tvättar,
    Denna snösparf ren sig tvager,
    Från höstgamla smidjesotet,
    Vintertjocka hammarslagget."

    Det var nu ö-jungfrun Anni,
    Smeden Ilmarinens syster,
    Fick badstugan omärkt uppvärmd,
    Skyndsamt fick hon ugnen kolad,
    Med finhuggna aspvedsklabbar,
    Med småklufna, korta spjelkar.
    Hemtade från källan vatten,    Från den vasslesöta källan,
    Bröt en qvast från unga skogen,
    Liten kärleks-qvast från lunden,
    Gjorde sedan lut af surmjölk,
    Lagade af benmärg såpa,
    Såpa som var lätt att lödras,
    Kunde skölja mannens hufvud.

    Men sjelf smeden Ilmarinen

    Skyndsamt gick uti sin smidja,
    Smidde snart hvad jungfrun önskat,
    Färdiggjorde gördel-krokar,
    Till dess badstugan man uppvärmt,
    Badet hunnit blifva färdigt.
    Badade tillräckligt sedan,
    Hällde vatten på sig, rentes
    Från höstgamla smidjesotet,
    Vinterstjocka hammarslagget,
    Tog till orda nu och sade:
    "Anni du min lilla syster!
    Sök upp fina linne-skjortan
    För min kropp från svett befriad,
    För det obetäckta hullet;
    Hemta ett par snäfva byxor
    Sen för mina torra vådor,
    För de väl tvålfria benen;
    Tag min blåa klädning sedan
    Öfver fina linneskjortan,
    Derpå min kaftan af kläde,
    Ofvanpå den blåa kolten;
    Tag ännu mitt lena bälte,
    Till att gjorda om kaftanen,

    Hemta ytterst sammets-mössan,
    Den hvars höjd i molnen susar,
    Som igenom skogen skymtar,
    Sök den för mitt torra hufvud."

    Derpå smeden Ilmarinen,
    Den evärdeliga hamrarn,
    Tog af gull, hvad mössan rymde,
    Tog hattkupan full af silfver;
    Stack sin fåle nu i redet,
    Den eldröda mellan stängren,
    Satte sjelf sig in i slädan,
    Fogade sig inom korgen,
    Manade sin hingst att trafva,
    Den ljusmahniga att skynda.
    Fort sprang hingsten, väl led färden,
    Slädan rördes, stranden fräste.

    Med stort gny han så nu åker
    Längs sandbankarne i hafvet,
    Färdas nu vid Simo-sunden,
    Högt på albevuxna höjder;
    Och nu skaller gråa hunden,
    Gårdens sloköra hörs gläffsa.

    Pohja-gårdens värd då säger:
    "Gå och se på gården dotter,
    Hvad den gråa hunden skäller,
    Gårdens sloköra så gläffsar".

    Dottern svarade och sade:
    "Ej jag hinner nu, min fader!
    Stor är stenen, som jag maler,
    Stenen stor, men fint är mjölet,
    Sjelfva målarinnan orklös."

    Åter sade Pohja-värden:
    "Gå då, hustru, du på gården,
    Se hvad gråa hunden skäller,
    Gårdens sloköra nu gläffsar".

    Svarade och sade hustrun:
    Gerna skulle jag ej hinna;
    Tjockt är brödet, som jag bakar,
    Brödet tjockt, men fint ar mjölet,
    Sjelfva bakarinnan orklös".

    Men nu sade Pohja värden:
    "Aldrig har en qvinna ledigt,
    Och en flicka hinner aldrig,
    Om hon än på sängen låge;
    Gå du son och se derföre".

    Sonen svarade och sade:
    "Gå du sjelf och se, min fader!
    Ty ändock jag föga hinner;
    Stor vedtrafve skall jag hugga,
    Stor vedtrafve, fina klabbar,
    Sjelf är huggarn svag och orklös".

    Ännu skällde gråa hunden,
    Och ullsvansen gnällde flitigt,
    Holmgårds-vakten hördes klaga,
    Sittande på åkerrenen,
    Svängande sin svans mot jorden.

    Sade så nu Pohja-värden:
    "Fåfängt ej vår gråhund skäller,
    Gårdens sloköra ej drömmer,
    Orsakslöst han gnäller icke,
    Morrar ej mot skogens furur."
    Gick nu sjelf att se på gården,
    Kom på sista åkertäppan,
    Vid gårdstågets andra ända.
    Såg med ögonen åt sydvest,
    Vände hufvudet mot solen;
    Såg nu saken ganska tydlig,
    Hvarför gråa hunden skällde,
    Klagade den ädle hunden,
    Hvarför svarta svansen svängdes;
    Med en målad släda kör man,
    Far om Simoholmen landvärts,
    Seglar med ett väldigt fartyg,
    Sjövarts, utom Lempiviken.

    Men nu sjelfva Pohja-värden
    Snart i stugan sig begifver,
    Stiger i de täckta husen,
    Yttrar så ett ord och säger:
    "Fremmande nu till oss nalkas,
    Komma på det blåa hafvet".

    Pohja-dottera, Pohja-hustrun
    Skyndade nu ut på gården;
    Skådade åt stora fjärden,
    Vände hufvudet åt solen,
    Sade Pohja-gårds värdinnan:
    "Fremmande, som der nu färdas,
    Äro friare i antåg,
    Hvilken vill du ta, min dotter,
    Den som der i slädan åker,
    Ilar fram med målad släda,
    Far om Simoholmen landvärts,
    Han är Ilmarinen, smeden,
    Den evärdeliga hamrarn;
    Medför guld, hvad mössan rymmer,
    Har hattkupan full af silfver.
    Den der stora båten styrer,
    Seglar på det röda skeppet,
    Sjövarts utom Lempiviken,
    Är den gamle Wäinämöinen,
    Den evärdelige siarn;
    Medför penningar på skeppet,
    Hemtar skatter med sitt fartyg.
    Må du taga den, min dotter,
    Som för penningar på skeppet,
    Hemtar skatter med sitt fartyg;
    Mera rådfull är den gamle,
    Om mer rask den unge synes."

    Jungfrun sjelf ett ord nu sade:
    "Moder kära, du som bar mig,
    Du min fostrarinna, moder!
    Ej ännu till denna dagen
    Har för penningar man sålt oss;
    Utan penningar vi lemnats
    Åt de männer, som begärt oss,
    Karlar, hvilka till oss friat
    Den jag ville ta, min moder,
    Den, af hvilken sampo smiddes,
    Hamrades det granna locket."

    Nu den gamle Wäinämöinen
    Hade förr på stället hunnit;
    Tränger skyndsamt in i stugan,
    Hastar under många taken,
    Tog till orda, så han talte
    I dörrsmugan, under sparren,
    Der man kittlarne betäcker,
    Tager mössan af sitt hufvud,
    Handskarne från handen löser.
    Der han talte nu och sade,
    Yttrade sig såsom följer:
    "Finnes här för mig en jungfru,
    En som blir min lifstids maka,
    Lefver, hönan lik, vid sidan;
    Hvilken för mig bädden lagar,
    Ordnar vackert hufvudkudden"?

    Nu den sköna Pohja-dottern,
    Känd till lands, på sjön den bästa,
    Skyndade sig sjelf att svara:
    "Föga prisar jag en sjöman,
    Föga ock en åldrig gubbe;
    Stormen för på sjön förståndet,
    Vårens ilar skada hjernan,
    Till förtret man tar en gammal,
    Till besvär en åldrig make.
    Ingen jungfru här nu finnes,
    Som för alltid blir din make,
    Bor som hönan vid din sida,
    Hvilken för dig bädden ordnar,
    Ställer vackert hufvudkudden."




En Finsk Runas öde.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 72.

(Ur ett bref till Fabian Collan.)

-- -- I anledning af artikeln "En Finsk Runa, öfversatt på alla
verldens språk", Morgonbl. n:o 44, måste jag till en början anmärka,
att rubriken ofelbart är tilltagen i för stor skala. Ty om man ock
kände alla verldens språk till deras antal och namn, så är det dock
långt ifrån att derigenom få en finsk runa på dem alla öfversatt.
Troligen tillkommer Fader Vår äran af de flesta öfversättningar, och
tviflar jag högeligen, att den ännu blifvit öfversatt på alla menskliga
tungomål, som på jorden finnas. Då denna anmärkning naturligtvis ej
angår dig, så måste jag framkomma med en annan, på det du ej må blifva
alldeles lottlös. Du säger nämligen, att en variant af ifrågavarande
runa finnes i Kanteletar II s. 39, hvilket väl äger sin rigtighet; men
ditt yttrande är dock felaktigt såvida, som dylika varianter af runans
andra delar förekomma uti sångerna 32, 42, 43, 46, II:dra delen. Ty
emedan den sångare, efter hvilken Topelius uppskrifvit runan, synes
hafva sammanfört strofer ifrån flere skilda stycken, såsom det ganska
ofta är fallet äfven med ej dåliga sångare, så har jag vid redaktionen
af Kanteletar varit nödsakad att verkligen fördela den uppå så många
särskilda sånger. Åtminstone tyckas de fem sista verserna af runan,
såsom den förekommer hos Topelius, stå utan inre sammanhang med de
föregående, och således sakna en tillräcklig förklaring för sin
tillkomst. Nästan detsamma kunde man säga om verserna 7-11, af hvilka
dessutom versen "_kahen rakkahan välillä_", utan tvifvel bör heta
_kahen kaunihin välillä_; ty den äldre finska folkpoesien talar ej
gerna om sådana saker, som den abstrakta karleken, utan åtnöjer sig i
dess ställe med den mera konkreta skönheten eller något annat dylikt
vederlag. De sista fem verserna deremot tillhöra helt naturligen sången
32, hvarest en tjensteflicka förut omnämner flere fördelar, dem
husbondfolket lofvat henne, mot det hon skulle öfvergifva sin älskare,
och sedan fattar sitt raska beslut att dock likväl ej göra det, utan
hellre umbära allt annat. Jag må försöka en öfversättning af hela
sången:

    _Ej jag öfverger min älskling_.

    Stora löften gaf mig presten,
    Prestfrun lofvade än mera:
    Ett år smör till hvarje måltid
    Och färsk fisk för andra året;
    Lofvade en vacker klädning
    Och de bästa linneskjortor,
    Om jag lemnade min älskling,
    Skilde mig ifrån den hulde,
    Att jag alldrig ville höra,
    Någonsin ej skåda honom.
    Men jag lemnar ej min älskling,
    Öfvergifver ej den hulde;
    Läckra rätterna jag lemnar,
    Glömmer alla prestgårdsstekar,
    Vill försaka granna kjortlar,
    Och de bästa linneskjortor,
    Förrän jag min älskling lemnar,
    Skiljer mig ifrån den hulde,
    Som jag späkt åt mig om sommarn,
    Som jag böjt åt mig om vintern.

Lika naturligt tyckes början, eller de sex första verserna af runan,
tillhöra följande sång, som är den 42:dra i II:dra delen, och lyder i
öfversättning:

    _Fjerran borta är min älskling_.

    Skäl att sjunga har jag icke,
    Ännu mindre skäl att fröjdas,
    Ty min älskling färdas borta,
    Min förtrogne vän är fjerran,
    Går på okänd stig den hulde,
    På en annan ort den blonde.
    Borta är min vän, långt borta,
    I ett annat land mitt äpple,
    Ynglingen med håret krusadt,
    Lågväxt man med skor af läder.
    Oss åtskilja tio byar,
    Oss afsöndra hundra vägar;
    Ej på en dag vinden hunne
    Fram, en fogel ej på tvänne.
    Dock, hur' också vinden hinner,
    Huru luftens foglar flyga,
    Jag ej känner vindens tanke,
    Vindens tanke, fogelspråket;
    Men om min förtrogne komme,
    Han den förr bekante syntes,
    På hans gång jag honom kände,
    Märkte lätt på fotens svängning,
    På det unga benets lyftning,
    På den svarta strumpans skimring,
    Uppå skon, som ledigt röres,
    Uppå rockens fåll, som frasar.
    Sprunge straxt en verst till mötes,
    Flöge tvänne verst i blinken
    För att rifva gärden lägre,
    För att jemna vägens broar,
    För att öppna gärdesleden,
    Låta upp hvar grind som möter.
    Snart hans hand jag sedan tryckte,
    Låg der än en orm på handen;
    Hastade att kyssa honom,
    Sågs än vargblod på hans läppar;
    Sloge armarna om halsen,
    Om än döden sjelf der sutte;
    Smöge mig intill hans sida,
    Om än blod vid sidan flöte.

En variant till denna sångs sednare del är den nästföljande, sid. 39
förekommande, och således också en variant till den ifrågavarande
runan, som till så många språk öfversättes. Dess 7-11 verser åter
förekomma i 46:te sången, II:dra delen. Om jag rätt ihogkommer, så har
en öfversättning deraf stått att läsas i Morgonbladet. Den börjar
eljest med frågan: "hvar må nu min älskling vara, uti hvilket land mitt
äpple", hvarpå med osäkerhet nämnas flere orter. Sedan skulle
sångerskan önska framskicka en hellsning eller underrättelse om sig
till honom och anlitar någon liten fogel att framila med budet, men
återtager det snart och säger:

    Liten fogel mäktar icke
    Flyga långt utöfver hafvet. --
    Ganska snart den lille tröttnar,
    Lätt den svages kraft är uttömd.
    O, att vinden dock förstode,
    Vårens ilar kunde tala!
    De förmådde bud framföra,
    öfverbringa mången hellsning;
    Föra budskap fram och åter,
    Växla ord, om än så mycket,
    Mellan oss, vi tvänne sköna,
    Mellan tvänne ömma vänner.

Af det föregående finner du lätt, hvad för öde den mer omnämnda runan
haft i Kanteletar. Med åtskilliga andra förut bekanta och ej orättvist
för sin täckhet beprisade runor har det gått likaledes. Ty som jag vid
redaktionen måste hafva ett hufvudsakligt afseende på flertalet af
varianterna, och de förut tryckta efter min tanke ej sällan voro sämre,
än hvilka jag upptecknat, så måste de än anföras i varianterna, än
efter omständigheterna fördelas på olika stycken, när nemligen någon
mindre van sångare, efter hvad redan nämndes, sjungit såsom hörande
till ett stycke strofer af flere. Fåfängt skulle man i Kanteletar
efterleta något stycke, som skulle svara emot t.ex. följande
öfversättning, hvilken jag redan för femton år tillbaka fick af Nvr i
T:fors, och hvilken du, ifall han dertill lemnar tillstånd, alltförväl
kan införa i Morgonbladet, emedan den, så mycket jag ihogkommer, ej
förut är tryckt. Den lyder:

    Om min älskling nu sig tedde,
    Viste sig den fordom sedde,
    Straxt min hand jag honom räckte
    Och hans mun med kyssar täckte,
    Dock jag länge ren fått bida,
    Länge mot min längtan strida;
    Derför tiden ledsamt lider,
    Trögt och långsamt dagen skrider.
    Bittert är det, när jag vaknar
    Och med smärta honom saknar,
    Tom i luften armen sträcker
    Och en skuggbild endast räcker.
    När vi sen till arbets tåga,
    Qvalen än mig lika plåga;
    Bittrast dock de mig belasta
    När till hvila andra hasta,
    Och jag ensam på mitt läger
    Ingen vid min sida äger,
    Ingen hvilar uppå armen,
    Tryckt intill den fulla barmen,
    Och med mina lockar leker,
    Veka lifvet sakta smeker.
    Ack! hvi får jag än ej höra
    Honom sig der borta röra,
    Och utaf hans yxa slagen
    Under fönstret hela dagen!
    Kom då älskling, hvarför bida,
    Till min bädd invid min sida!
    Ohörd ock min sång ej ljuder,
    Snart ditt varma blod dig bjuder,
    Snart du till mitt sköte ilar;
    När du då invid det hvilar,
    Nära, nära då dig maka!
    Tätt, min älskling, till din maka!

Det motsvarande originalet finnes i v. Schröters _Finnische Runen_,
2:dra uppl. sid. 120, men i Kantaletar II: 50, 51, 53, 210 finnas
endast särskilda delar af sången, -- hela sången ingenstädes.

Härmed har jag nu ganska omständligen förklarat, huru det kommer till,
att, ehuru Kanteletar borde innehålla hela det hittills uppdagade
förrådet af finska lyriska poesien, flera förut bekanta lyriska stycken
dock icke så lätt igenfinnas der.




Finska Runor.


Under denna titel förekomma 1 Helsingfors Morgonblad och Borgå Tidning
öfversättningar af sånger. I Elias Lönnrots konceptbok för år 1843
finnas jämväl några sådana, hvilka ej bllfvit tryckta. Då emellertid
deras form vittnar om att de ej ännu erhållit sin slutliga redaktion,
upptagas de ej här, utan 1 en följande del, afsedd att innehålla bref
och dagboksanteckningar.


Borgå Tidning 1838, n:o 58.

Under ordnandet af Finska poësiens lyriska och idylliska stycken,
hvarmed jag i dessa tider varit sysselsatt, har jag emellanåt försökt
öfversätta några och skickar härhos till dig en del af sådana
öfversättningar. Flere hundrade sådana stycken på original språket
komma att snart afgå till Finska Litteratur Sällskapet. Ett halft år
har jag nu nästan dageligen ordnat och skrufvat om dem, försökt att af
ofta nog många varianter utvälja det bästa till hufvudstycke,
omskrifvit å nyo, hvad redan tre eller fyra gånger dessförinnan
blifvit renskrifvet o.s.v. Ännu torde par månader åtgå till samma
sysselsättning, eller rättare så lång tid, att jag slutligen tröttnar
dervid, hvilket ännu ej händt, då jag dageligen trott mig finna nya
skönheter uti dem, och dageligen haft orsak att instämma uti Dan.
Juslenii ord: "Peculiaris hujus lingue est poësis. Illam artem non
doctissimi alias magis callent, qvam rustici; qvibus, ut de Arcadibus
traditur, ingenitum est, de qvalibet materia, in instanti, carmina
canere elegantissima: qvod peregrino qvidem creditu impossibile esse
poterit; at nos experti novimus, apud nostros praesertim nasci poëtas,
non fieri." -- Det är märkvärdigt att flere stycken af detta lyriska
slaget rent af icke kunna öfversättas, och alla förlora sig ganska
mycket ej allenast under min, men äfven under andras skickligare
händer.



    Den moderlösa.

    Icke vore jag nu heller
    Mörkare än andra jungfrur,
    Blekare än grannens flickor,
    Men jag mörknade vid stockeld,
    Röktes i nattläger-röken,
    Bleknade vid kokelds-brasan.

    Modren öfvergaf mig liten
    I beskydd hos grannens qvinnor,
    För att af grannhustrur badas,
    Af granngummorna befallas.
    Allt olyckliga jag känner:
    Grannens ord och grannens sinne,
    Grannens medlidsamma omvård,
    Hur' i verlden väl man hålles,
    Hur' hos fremmande man vaknar.
    När en fremmande dig väcker,
    Så den fremmande då säger:
    "Upp med dig, du svarta sotklabb
    Fort ur sängen, lata sjövrak!
    Skynda, blås upp eld, torföra!
    Antänd pärtan, Lempos ättling!"
    Icke så ens egen moder;
    Egna modren skulle säga:
    "Stig nu upp, min lilla dotter!
    Hoppa upp, min snälla dotter!
    Blås upp eld, min gyllne börda!
    Antänd pärtan, eget vaggbarn!"


    _Karlarnes oförstånd_.

    Ve de unga karlars enfald,
    Gossars oförstånd i valet!
    Välja ej en fattig flicka,
    Stadna ej vid låga dörrar,
    Dröja ej vid murkna trösklar,
    Hålla ej vid gamla grindar,
    Vid förfallna åkergärden.
    Allt den fattiga dock gjorde,
    Hade tid till alla sysslor;
    Allt sitt garn hon ensam spunne,
    Väfde hvarje väf allena,
    Sydde sen till mannens kläder.
    Rika flickan har nog göra
    Med sin egen ans och prydnad.


Borgå Tidning 1838, n:o 59.


    _Min och andras_.

    Andras fästmän lefva hemma,
    Min är borta uti kriget;
    Den gull-lockiga är borta
    Der vid Turkens landamären,
    Eller i Fransosens grannskap,

    Der en mor sin son ej vårdar,
    Systern ej omfamnar brödren,
    Finska flickan kysser ingen;
    Stridskanonen der en vårdar,
    Der omfamnar blanka svärdet,
    Hvassa sabeln bjuder kyssen.

    Så dig, arme fästman, hände;
    Tänkte här ditt bröllop fira,
    Men i Moskva blef det firadt
    På den store herrens gårdsplan,
    Eller i en mindres pörte;

    Vigdes der af hedningskäppen,
    Långa svärdet blef din brudring,
    Och din fästmö eldgeväret.


    _Ingen orsak att sörja_.

    Må vi flickor dansa skickligt,
    Sjunga vackert våra sånger;
    Fadren gaf mig lof att sjunga,
    Leka alla helgdags aftnar,
    Fröjda mig vid solnedgången,
    Tills att sjutton år jag vore.

    Derför må vi flickor sjunga,
    Dansa vackert våra danser,
    Snart vi så till brudar växa,
    Höjas upp till höga brudar.
    Som gåsungar, fort vi växa,
    Mogna snart, som unga svanor,
    Älskas sen af många karlar,
    Fås utaf en enda lycklig.
    Hvarför skulle vi ju sörja
    Och uti vår enfald ängslas;
    Icke tar man oss för landskatt,    Skrifver oss för uppbörds
resten;
    Kräfver ut för andra gälder;
    Kopparn samlar man i landskatt,
    Ekorrar man tar i uppbörd,
    Qvittar gälderna med papper.


    _Modrens råd och eget råd_.

    Modren bad jag skulle vara
    Hemma alla helgdagsaftnar,
    Läsa först uti katkesen,
    Sen den stora aftonbönen.
    Så mig gamla modren råder,
    Både råder och befaller,
    Men mitt eget sinne råder,
    Både råder och befaller,
    Gå i byn, som andra flickor,
    Leka, glädjas med de andra,
    Sjunga, dansa bland de bästa;
    Ensam kan jag dock ej dansa,
    Och en ensam sång är sorgsen.


    _Modrens spådom_.

    Sant du sade dock, min moder,
    När du mig i vaggan söfde,
    Lindade din lilla dotter.
    Sade att jag finge fästman,
    Spådde mig en vacker fästman,
    När blott femton år jag vore,
    Eller helst en dag deröfver.
    Femton år så nyss jag fyllde,
    Lefde ock en dag deröfver,
    Och jag fick mig trenne fästmän,
    Trenne öfvergoda fästmän:
    Sorgen gaf mig gyllne ringar,
    Gråten skänkte silkesdukar,
    Döden slutligen mig hemför.


Borgå Tidning 1838, n:o 61.


    _Torpflickan_.

    (Imitation.)

    Ensam bär jag vatten ifrån brunnen,
    Ensam malar säden, kokar ensam,
    Hugger ensam veden uti skogen,
    Bär den ensam hem den långa vägen;
    Allt jag ensam gör, jag arma flicka,
    Ensam jag om aftonen mig lägger,
    Vaknar sedan ensam på mitt läger.
    Vore dock det sista ensam borta,
    Så det sista, som det näst derföre,
    Litet brydde jag mig om de andra.


    Den väntande.

    (Imitation.)

    Här sitter arma flicka jag
    Och snart går solen ner;
    Men den jag väntar dag från dag
    Han kommer aldrig mer.
    "Snart är jag åter" -- så jag minns
    Till afsked sade han --
    Men hvar han dröjer, hvar han finns,
    Jag ej begripa kan.

    Kanhända krossats har hans slup
    I mycken storm och nöd,
    Kanske i hafvets mörka djup
    Han redan ligger död.

    Kanhända stormen honom dref
    Långt bort till annan strand,
    Och fången eller dödad blef
    Han i ett hedniskt land.

    Hans vålnad var det säkert då,
    Jag såg i sista natt,
    Då skådande åt hafvet blå
    Jag här på stranden satt.

    Hans skepp jag der på fjärden såg,
    Så glad jag redan var,
    Men hur jag såg och åter såg,
    Var bara hafvet qvar.

    Och nu igen hvad skymtar der
    I aftonsolens glans? --
    Kom närmre, närmre, att jag ser
    Om seglet är då hans.

    Hans är det -- hans är skepp och mast,
    Hans segel och hans rå;
    Välkommen nu du gyllne last!
    Välkommen sjelf också.


Helsingfors Morgonblad 1832, n:o 15.


    _Den bortgifta_.

    Så jag reser, så jag skiljes
    Från den sal min fader uppbyggt,
    Der min bror i glädje lefver: --
    I en höstnatts famn jag färdas,
    Reser längs en gladtad våris,[28]
    Att ej spåren en gång qvarbli,
    Fotens steg på isen synas,
    Spår af pelsens släp på drifvan,
    Att min mor ej hör min klagan,
    Ej min far min tår förnimmer.

    Förr jag kommer icke åter,
    Än min egen son kör hästen,
    Den jag burit äggar fålen.
    Anländ då till fordna hemmet,
    Länge på min bror jag väntar,
    För att lösa hästens remtyg,
    Spänna fålen utur redet.
    Brödren höres icke komma;
    Sjelf jag löser hästens remtyg,
    Spänner fålen utur redet.

    Länge på min bror jag väntar,
    För att be mig in i stugan;
    Icke hörs min broder komma.
    Sjelfmant går jag in i stugan,
    Träder obedd in i rummet;
    Dock vid dörren än jag stannar,
    Nära dörren invid spiseln,
    I den knut, der grytor gömmas,
    Drängen kastar sina kläder. --

    Ingen känd jag ser i stugan,
    Ingen älskad bror vid bordet.
    Handen sträcker jag på spiseln,
    Kalla kol i spiseln ligga;
    Handen lägger jag på muren,
    Murens stenar äro kalla.
    Ändtligt varsnar jag min broder,
    Utsträckt liggande på båset,
    Nära bänken, under bordet.
    Famnstjockt sot på nacken hårdnat,
    Alnstjockt uppå andra ställen.
    Brödrens ögon ser jag gråta,
    Kinderna af tårar sköljas.

    Till sin hustru säger brödren:
    "Tillred mat och fägna gästen"!
    Men den hårda broderhustrun
    Kokar kål till mager soppa.
    Rackan äter först det feta,
    Hunden allt det smakligaste.

    Till sin hustru säger brödren:
    "Hemta öl och fägna gästen"!
    Men den grymma broderhustrun
    Frambär vatten åt den komna.
    Rent är icke engång vattnet;    Flickan har sitt anlet tvättat,
    Gossen sina händer i det.


Helsingfors Morgonblad 1832, n:o 47.

    Gossen blåste på sin rörflöjt,
    Med sitt vallhorn svarte flickan.

    "Vill du bli min flicka liten,
    Vill du lefva hos mig lycklig?"

    "Hvad för lycka kan du bjuda?
    Toma händer och tom ficka".

    "Jag med dessa toma händer,
    Och i denna toma famnen
    Bär dig in i skogens sköte,
    Till de mest aflägsna skogar,
    Vill dig der med ömhet vårda,
    Lefva oförmärkt af andra."

    "Hvar är marken för dig utmärkt,
    Hvar den plats der stugan bygges?"

    "Nog finns rum i stora Suomi,
    Nog man sämjes bo i vårt land;
    Vill du bo i öknen afskildt,
    Eller i aflägsna städer,
    Eller på en qvist i skogen,
    Fri och sorglös som en fogel.
    Snart jag skall ett bo dig bygga,
    Der dig vinden sakta vaggar,
    Och jag roar dig med sången!
    Vill du åter bo på landet,
    Bygger jag af hägg din stuga,
    Och af rönn din säng jag täljer,
    Der du vid min sång fördröjer,
    Drömmer idel vackra drömmar."

    "Men de hårda brödbekymren
    Göra slut på sång och drömmar?"
    "Nog finns bröd i löfskogsdälder,
    Gyllne korn i hvarje björkskog,
    Och jag har nog starka armar,
    Sidor, som ej sakna senor
    För att stöka uti jorden
    Och att berga mogna kornet".


Helsingfors Morgonblad 1835, n:o 89.


    Kantele II, pag. 66.

    Om min fader kunde hamra,
    Om en smed min farbror vore,
    Koppargjutare min broder,
    Jag en häst af sorger finge,
    En svart fåle af bekymmer;
    Hästens munlag af min oro,
    Betseljern af onda dagar,
    Af byns hårda tal en grimma,
    Och af grannens ord en sadel,
    Släda af byfolkets sqvaller,
    Rankor af allt snack hos grannen.

    Mina sorger äro flere,
    Än man räknar granens kottar,
    Finner barr uppå ett enträd,
    Videbuskar på en kärrmark,
    På en sjöstrand runda stenar.
    Ingen häst man skulle finna,
    Träffa hos en hemmansbonde,
    Ej ens på den rikes backe,
    Som min sorg förmådde draga,
    Släpa bort bekymret från mig.
    Sådan häst ej kunde finnas,
    Ej ens på den bästa prestgård.

    Tag du, korp, bekymret från mig,
    Bär min sorg, du svarta fogel,
    I de träsk, der fisk ej lefver,
    Ingen abborre man finner.
    Bär ej dit der fiskar trifvas,
    Hvarje fisk blott sorger finge;
    Abborn sjönke ned till botten,
    Gäddan lätt af sorger sprängdes,
    Lilla mörten skulle blötna,
    Mujkan svartna af bekymmer,
    I bekymmer, som jag skickat,
    Denna mörka pannas sorger.


Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 36.

    _Flyr ifrån det vackra hemmet_

        Kanteletar II, 161.

    Skönt det var att lefva fordom,
    Ganska väl vi trifdes hemma:
    Jag en ljungens blomma växte,
    Uppåt sköt som unga gräset;
    Fadren nämnde mig sin blomma,
    Och sitt älsklingsbär min moder,
    Brödren nämnde mig sitt hvetkorn,
    Och sitt blåa nystan systern.

    Till ett annat hem då kom jag,
    Under annan gårdsvärdinna:
    Svärfadren till stock mig skäller,
    Svärmodren till granrisruska;
    Heter iskall sten hos sonen,
    Hos gårdsdottren kvinnors utskott,
    Byns förtret hos sonahustrun.

    När så sällsamt tal jag spörjer,
    Ständigt hör det bittra tadlet,
    Ofta nog jag arma kvinna,
    Arma barn jag alltför ofta
    Flyr ifrån det vackra hemmet,

    Skyndar mig långt bort i skogen,
    Far längs kärr och ödemarker,
    Far igenom sanka vatten.
    Fore jag ock ned i vattnet,
    I en flod, der fisken lefver,
    Till en nätfångst för min broder,
    För min fader till ett notvarp!

P. S. En mindre vällottad svärdotters sång.


Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 39.


    _Dock då först en son du vore_.

        Kanteletar II, 179.

    Vagga vill jag lilla sonen,
    Vagga upp det goda barnet,
    Till mitt stöd i stormens tider,
    Till min hjelp på motvindsfärder.

    Vyss, vyss, min son, den lilla,
    Vyss, vyss, en man af sonen!
    Som kan så, och som kan plöja,
    Som med säd beströ kan marken,
    Som för fålen ut på fåran,
    Ut att plöja svarta hästen.

    Vyss, vyss, min son, den lilla,
    Vyss, vyss, ett stöd af sonen!
    Dock då först en son du vore,
    När från skogen bröd du bure,
    Kakor ifrån enrisbacken,
    Från en granskog bruna skorpor,
    Hvetebröd från telningslandet
    Åt din far för fordna födan,
    Åt din mor för brödets näring.

    Vyss, vyss, min son, den lilla,
    Vyss, vyss, ett stöd af sonen!
    Dock då först en son du vore,
    När du nya stugan byggde,
    Finge oss ett bättre badhus,
    Gjorde trappa framför stugan,
    Reste upp ny dörr på trappan.

    Vyss, vyss, min son den lilla,
    Vyss, vyss, ett stöd af sonen!
    Dock då först en son du vore,
    När sonhustru du mig gåfve,
    En som för mig vattnet bure,
    Som badstugan skulle värma,
    Mjuka upp hvar gång min badqvast,
    Reda totten, som jag spinner.


Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 49.


    _Brudsökerskan_.[29]

        Kanteletar III, 50.

    Brud jag sökte åt min broder.
    Maka åt min älsklingsbroder;
    Fann i lunden då en jungfru,
    Prydlig mö i gröna gräset,
    Frågade och sporde henne:
    "Vill du bli min broders maka?"
    Jungfrun spörjer mig tillbaka:
    "Hvad för man är då den brodren?"
    -- "Boskapsherde är min broder". --

    "Vill ej ha en boskapsherde;
    Dålig skjorta har en herde --
    Kan ej hvila vid hans sida,
    Icke vid hans bröst mig värma,
    Vid hans arm ej trefnad finna".

    Brud jag sökte åt min broder,
    Maka åt min älsklingsbroder;
    Såg i lunden då en jungfru,
    Prydlig mö i gröna gräset,
    Frågade och sporde henne:
    "Vill du bli min broders maka?"
    Jungfrun spörjer mig tillbaka:
    "Hvad för man är då den brodren?"
    -- "Jägare han är, min broder". --

    "Vill en jägare ej hafva;
    Jägaren af barrskog luktar --
    Kan ej hvila vid hans sida,
    Icke vid hans bröst mig värma,
    Vid hans arm ej trefnad finna".

    Brud jag sökte åt min broder,
    Maka åt min älsklingsbroder;
    Såg i lunden då en jungfru,
    Prydlig mö i gröna gräset,
    Frågade och sporde henne:
    "Vill du bli min broders maka?"
    Jungfrun spörjer mig tillbaka:
    "Hvad för man är då den brodren?"
    -- "Fiskare han är, min broder". --

    "Vill en fiskare ej hafva;
    Fiskaren af råfisk luktar --
    Kan ej hvila vid hans sida,
    Icke vid hans bröst mig värma,
    Vid hans arm ej trefnad finna".

    Brud jag sökte åt min broder,
    Maka åt min älsklingsbroder;
    Såg i lunden då en jungfru,
    Prydlig mö i gröna gräset,
    Frågade och sporde henne:
    "Vill du bli min broders maka?"
    Jungfrun spörjer mig tillbaka:
    "Hvad för man är då den brodren?"
    -- "Åkerman han är, min broder".

    "Honom vill jag gerna hafva;
    Varm är åkermannens sida --
    Vid hans sida kan jag hvila,
    Vid hans bröst kan jag mig värma,
    Vid hans arm jag trefnad finner".

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 65.


    _Prisa hästen först i morgon!_

    Vaggsång. Kanteletar II, 173.

    Jag mitt kära barn nu vyssjar,
    Vaggar här min lilla fogel,
    Ammar upp det vackra barnet,
    Gifver bröstet åt det sköna;    Men bröstgifverska jag vet ej,
    Barnets sköterska ej känner,
    Hvartill mina barn jag ammar,
    Hvad engång af dem kan blifva;
    Om jag till min framtids glädje,
    Eller gråt och sorg dem föder,
    Sköter dem till egna plågor,
    Vaggar till förtret för modren,
    Gungar till mitt lifs bekymmer,
    Fostrar för mig sjelf till oro.

    Så forntidens qvinnor sjöngo,
    Mången mor så hördes säga:
    "Prisa hästen först i morgon,
    Sen din son, när skägget vuxit,
    Dottern uti mannens boning,
    Och dig sjelf, då lifvet slutas!"

    Ofta nog en osäll moder,
    Den beklagansvärda modren,
    Åt sitt barn får bröstet gifva,
    Skyndsamt föra det i munnen,
    Men förståndet ger hon icke,
    Får ej mandom uti barnet --
    Vettet blir ej vägdt med besman,
    Ej med slef förståndet inöst.


Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 82.


    _Vyss, vyss mitt barn till Tuoni!_

        Kanteletar II, 178.

    Vyss, vyss, mitt barn, du arma,
    Som i arma vaggan hvilar,
    Af din arma moder vaggas
    I en arm och usel koja!

    Vyss, vyss, mitt barn till Tuoni,
    Vyss i bräders famn, du lilla,
    Till en sofstad under torfvan,
    Till en hvilobädd i mullen!
    Der af Tuonis barn du vaggas,
    Söfves ljuft af Manas flickor.
    Bättre är dock Tuoni-bädden,
    Vackrare är Manas vagga,
    Tuonis qvinnor mera ömma,
    Manas unga hustrur bättre,
    Stor är Tuoni-gårdens stuga,
    Manas boning vid och rymlig.

P.S. Det finnes fattigt folk, som uppriktigt längtar efter den stund,
då döden befriar dem ifrån det jordiska eländet. En sådan känsla
uttalar sig i förevarande runa, en fattig moders vaggsång öfver sitt
sjukliga barn.


Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 89.



    Kanteletar II, 55.

    Tvenne vackra barn vi voro,
    Tvenne dufvor här på holmen,
    Tvenne svanor här på stranden,
    Tvenne liknande hvarandra.
    Arm vid arm vår väg vi gingo,
    Hand i hand vår dag vi lefde,
    Skyndade i kapp till rian,
    Täflade att säden mala.

    Tvenne vackra barn vi voro,
    Såsom ett par unga dufvor:
    Nu den ena hädan farit,
    Sorgsen qvar den andra lemnats
    För att gråta genom lifvet,
    För att sörja alla tider.

    Något hopp jag kunde hafva,
    Att han skulle återkomma,
    Om han tagit med sig vägkost,
    Ätit någon afskedsmåltid,
    Farit öfver vida hafven,
    Hamnat bort i andra länder:
    -- Öfver hafven färdas mannen,
    Men igenom torfvan icke.

P.S. Sången uttrycker en fästmös sorg öfver sin aflidne fästman, eller
en systers öfver brodren, eller ock en enkas sorg öfver sin mans död.


Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 17.


    _Olika till mods_.

        Kanteletar I, 25.

    Hur till mods är lyckans gunstling,
    Hvad för tankar har den sälle? --
    Så till mods är lyckans gunstling,
    Sådana den sälles tankar,
    Som om våren dagens gryning,
    Som den blida morgonsolen.
    Hur till mods är den betryckte,
    Hvad för tankar har en is-and?
    Så till mods är den betryckte,
    Sådana en is-ands tankar,
    Som en kolsvart natt om hösten,
    Som den skumma vinterdagen;
    Ännu mer mitt mod är kolsvart,
    Dystrare än höstens skymning.


    _Kunde ej för skratts skall gråta_.

        Kanteletar II, 56.

    Dog för mig min ädle brudgum,
    Störtade min vackre fästman:
    Gerna honom jag begråtit,
    Gråtit genom hela lifvet,
    Allraminst min halfva lifstid,
    Men ett år ens ej jag kunde.
    Fadren bjöd mig honom taga,
    Modren önskade hans bane,
    Brodren att han bortkörd blifvit,
    Systern att jag klöst hans ögon.


Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 21.


    _En flickas qvarnsång_.

        Kanteletar II, 133.

    Mala, mala qvarnsten lilla,
    Slamra, slamra, vackra klippa,
    Rör dig snällt, du sandstensskifva,
    När min tur det är att mala!
    Rörs, fast fingret ej dig rörde,
    Ej en hand på vefven fördes,
    Ej en arm uppå dig drefve,
    Fast ock tummen blef i hvila!

    Hvarför qvider lilla stenen,
    Hvarför klagar du, min klippa,
    Vid mitt bröst, den unga flickans,
    Vid min hand, den sköna jungfruns?
    Månne derföre du qvider,
    Månn' jag derför hör dig klaga,
    Att för svagt jag på dig drifver,
    Att jag malar alltför sakta?

    Upphör goda sten att qvida,
    Lemna lilla berg din klagan!
    Ej till denna sten man hemtar
    Ens från Åbo någon flicka,
    Finner ej i hela Tyskland,
    Ej i vida Ryssland träffar,
    Väljer ej från hemlandsbyggder,    Städslar ej på kyrkobacken
    En som bättre skulle mala,
    Svängde om dig mera hurtigt.


Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 30.


    _Hvad bekymrar mig förtalet._


        Kanteletar II, 98.

    Om jag är af ringa värde,
    Nämnes dålig framför andra,
    Ännu sämre sägs jag vara,
    Ännu mera dålig nämnes;
    Hvarje käft mig vill förtala,
    Hvart ett öga på mig rigtas,
    Alla öron på mig lyssna.

    Men hvad bryr en hurtig flicka,
    Hvad kan stolta mön väl ängsla,    Hvad skall jag af sqvallret
störas,
    Hvad förtalet mig bekymra!
    Redan van är jag vid tadel,
    Gammalt mål för byasqvallret,
    Länge nog af ondskan pröfvad,
    Ställd inunder onda rykten.

    När jag märker mig förtalas,
    Hör mig öfvermåttan klandras,
    Då jag står blott mera upprätt,
    Desto högre bär mitt hufvud,
    Går som unga hingsten modig,
    Rörs som fålen lätt på foten.
    Hörde jag mig engång prisas,
    Helst en enda gång berömmas,
    Lägre då jag bar mitt hufvud,
    Sänkte ögonen till marken.




Klaus Kurck och liten Elin.

Suomi 1842, hft 6.

(Örversättning ifrån Finskan.)


        Unga jungfrun, liten Elin,
        Gick till visthuset på backen,
        Bar en kopparvacka hos sig,
        Och i vackan kopparnyckel:
     5. "Klaus Kurck ju der nu kommer?"

        "Hvarpå vill du känna honom". --

        "Lätt på gången känns den store,
        På fotslängningen den stolte".

        "Finns då inga andra stolta,
    10. Utom Klaus Kurck på Laucko?" --

        Klaus snart på gården stadnar
        Med sin stora ryttarskara,
        Hundra sadelfasta kämpar;
        Gyllne svärd de buro alla,
    15. Hästarne af silfver lyste.

        Fem de voro Elins bröder,        Sutto vid bordsändan inne,
        Stego upp på en gång alla,
        Gingo för att motta Klaus.

    20. "Finns här jungfru, som man säljer,
        Någon flicka för min räkning?"

        "Jungfrur säljas ej på gården,
        Flickor handlas ej på backen;
        Hästar säljer man på gården,
    25. Hofförsedda djur på backen;
        Stugor finnas hos oss många,
        Dit en friare kan föras,
        Der man in och ut kan stiga.
        Också finns ett stall för hästar,
    30. Der de kunna svalka af sig,
        Knaggar för att hänga sadlar."

        Klaus Kurck nu in begaf sig,
        Stötte dörren upp med svärdet,
        Slöt den till med svärdets slida:
    35. "Finns här jungfru, som man säljer,
        Någon flicka för min räkning?"

        Unga jungfru Elins moder
        Neg och svarade åt Klaus:
        "Här kan ingen jungfru säljas,
    40. Ingen flicka åt dig lemnas;
        Våra flickor äro späda,
        Alla än i växten stadda".

        "Finns ju hos er liten Elin;
        Kan jag ej få liten Elin?"

    45. "Gif mig icke, bästa moder,
        Gif för all del ej åt Klaus!"

        "Alltför ung är liten Elin;
        Kan ej styra tjenstefolket,
        Ej matlagningen besörja,
    50. Sköta stora ladugården".

        "Det behöfver hon ej göra;
        Har jag ej då pigan Kerstin. --
        Pigan Kerstin kan befallas
        Hafva vård om tjenstefolket,
    55. Laga maten, som behöfves,
        Sköta stora ladugården."

        "Har så visst du pigan Kerstin
        Som en annan gårdsvärdinna;
        Hon mig önskade i elden,
    60. Ville snart till döds mig plåga".

        "Sådant gjorde Kerstin aldrig;
        Har ännu ej uppbrännt någon,
        Bragt om lifvet någon menska,
        Skall ock framdeles ej bringa".

    65. Hvem i verlden vore galen,
        Om ej just den arma flickan --
        Om ej galen, är hon tokig:
        Mottog ringen, bortgaf handen,
        Hand i hand med Klaus hon färdas,
    70. Kommer så med Klaus till Laucko.

        Kerstin tittade i fönstret,
        Blängde ut igenom rutan:
        "O att någon här jag hade,
        Som förstörde denna kärlek,
    75. Förrn jag bortger gårdens nycklar,
        Lyder här en frus befallning".

        Smög sig fram till Klaus och sade:
        "Ack min vän, min bästa Klaus!
        Litet vet du hvad som händer,
    80. Hur din fru besöks af Olof."

        "O min kära lilla Kerstin!
        Om du kunde det bevisa,
        Som du nu har sagt och yttrat,
        Snart du gick i fina klädet,
    85. Elin finge dö i lågor;
        Fem de bästa klädeskjortlar,
        Dem åt dig jag skulle skänka,
        Förrn jag gåfve dem åt Elin;
        Gåfve åt dig hvarje nyckel,
    90. Förrn jag gåfve den åt Elin."

        "Ack min vän, min bästa Klaus!
        Åk du bort till Aumas lada,
        Dröj en tid på lilla ängen,
        Säg att längre bort du reser,
    95. Att du dröjer flere veckor,
        Uppå ting i norra socknar;
        Så jag tänker snart bevisa,
        Hvad jag en gång kom att säga."

        Klaus lofvade så göra:
   100. "Ack min egen lilla Elin!
        Lägg du smör uti en bytta,
        I en matsäck vägkost för mig,
        Låt mig få af fläsk en skinka,
        Jemte några kappor hönsägg;
   105. På en längre färd jag måste.
        Far till ting i norra socknar."

        "Ack min gode Klaus! lofva
        Att ej dröja der för länge;
        Nära är min barnsängsvecka,
   110. Nedkomstdagarne för handen.
        Gå liksom du vore halfskodd,
        Gå härnäst den andra hälften;
        Tala blott med halfva tungan,
        Säg härnäst den andra hälften;
   115. Drick med bara halfva munnen,
        Drick härnäst den andra hälften --
        Så du förr kan återvända
        Från trollpacket der i norden."

        Unga gårdsfrun, liten Elin,
   120. Lade nu i säcken vägkost,
        Skar med slefven smör i byttan,
        Lade ock af fläsk en skinka,
        Jemte några kappor hönsägg. --
        Och nu reste Klaus från gården,
   125. Åkte fram till Aumas lada,
        Körde till den lilla ängen.

        Kerstin gick att klappa byke,
        Gick att tvätta fina kläder,
        Unga Elins bästa linntyg.
   130. Från tvätthuset hörs nu bullret,
        Så att frun kom ner och sade:
        "Hvad är det du, kära Kerstin,
        Här i tvätthuset nu bullrar,
        Som du bankar på vid grytan?"

   135. "Det är blott en skökas trasor,
        Häxans kläder, som jag tvättar".

        "Kära Kerstin, bulta icke,
        Banka ej så hårdt uppå dem".

        Kerstin visste, hvad hon gjorde:
   140. Slår och bankar endast värre.

        "Bulta ej, du onda kåna,
        Far ej så med mina linntyg;
        Icke äro här de gjorda,
        Utan hemma hos min moder".

   145. "Fritt må jag en kåna heta,
        Dock en sköka är jag icke.
        Och hvad ville det betyda,
        Om det arma tjenstehjonet
        Stundom blir till kåna öknämndt,
   150. Då ock sjelfva gårdsvärdinnor
        Gerna nog se Olof hos sig,
        I hans långa skägg förälskas."

        Med en tår i ögat Elin
        Kom från stranden upp till gården,
   155. Kerstin skyndade sig efter:
        "Låt oss, bästa fru, nu kalla
        Gårdens tjenare tillsammans,
        Drängarne från sina oxar,
        Ställa till ett litet gästbud,
   160. Gifva dem en glädjemåltid,
        Såsom alltid förr man gjorde,
        Då husbonden var på resor!"

        "Må du sjelf, min lilla Kerstin,
        Göra såsom dig behagar,
   165. Likasom du gjort tillför'ne;
        Öppna om ock alla tunnor,
        Endast den du lemnar orörd,
        Som för min skull enkom bryggdes".

        Kerstin visste, hvad hon gjorde:
   170. Den af alla först hon uppslog.
        "Annat bad jag, Kerstin lilla,
        Annat var det, som du gjorde".

        "Hvar vill bästa frun sig lägga?
        Att jag visste bädda för er;
   175. Kanske i den nya stugan,
        Som står öfver stora porten".

        "Bädda ej i nya stugan,
        Ej i rummet öfver porten;
        Gör min bädd i Klaus' stuga,
   180. Likasom du gjort tillförne".

        "Räds ej frun för skjutgevären,
        För de många blanka svärden,
        För de jern, som kunna såra,
        Stålredskaper, mycket skarpa?"

   185. "Uti krig gevären döda,
        Svärdet, när en man det svänger;
        Fredliga de äro inne
        Såsom prydnader på väggen.
        Må så dit min bädd du laga,
   190. Lägg dit tvänne ylle täcken,
        Likså tvänne hufvudkuddar,
        Äfven tvänne linnelakan."

        Kerstin visste, hvad hon gjorde:
        Lade dit fem yllne täcken,
   195. Föste dit fem hufvudkuddar,
        Äfvenså fem linnelakan.

        Elin gick för att sig lägga:
        "Annat bad jag, Kerstin lilla,
        Annat var det, som du gjorde;
   200. Lade hit fem yllne täcken,
        Föste hit fem hufvudkuddar,
        Och dertill fem linnelakan".

        Kerstin sig begaf från kammarn,
        Gick till Olof, der han bodde:
   205. "Olof alla drengars förman!
        Kom nu snart till Klaus' stuga;
        Der man eder hjelp behöfver,
        Och man bad I skullen skynda."

        "Hvartill kan jag der behöfvas?" --

   210. Men i alla fall så gick han.
        Kerstin skyndade sig efter,
        Stängde dörrn med nie stängsel,
        Slog dertill en bom för dörren,
        Sprang i hast till Aumas lada,
   215. Ilade till lilla ängen:
        "Nu, min aldrakärste Klaus!
        Har jag ledt uti bevisning,
        Hvad jag en gång kom att yttra:
        Nu som bäst man finner Olof
   220. Med den unga frun i kammarn."

        Klaus sig nu hemåt hastar,
        Ond i själn, med nedtryckt sinne,
        Tände eld på tjärvedsstickor,
        Riklig eld i näfverrullor,
   225. Stack i brand en knut af huset,
        Utgjöt lågor under väggen.
        Unga frun, den lilla Elin
        Stack sitt finger ut från fönstret,
        Vigselringen satt på fingret:
   230. "O min egen dyre Klaus!
        Må din egen ring mig rädda.
        Om du ej ringbärarn skonar."

        Klaus Kurck den snöde mannen
        Ryckte nu sitt svärd ur slidan,
   235. Blottade det blanka stålet,
        Afhögg fingret i detsamma.

        Unga frun, den lilla Elin,
        Viste nu sitt barn i fönstret,
        Höll det gråtande för Klaus:
   240. "O min egen dyre Klaus!
        Rädda dock din son från elden,
        Om du låter modren brinna."

        "Brinn med dina barn, du sköka,
        Och förgås med dina söner;
   245. Ej åt mig din son du framfödt,
        Utan åt den store Olof".

        Arma frun, den unga Elin
        Bad nu ifrigt Herren Jesus:
        "Var mig Herre Jesus nådig,
   250. Låt mig af din stora godhet
        En gång än min moder skåda!
        När de andra rummen brinna,
        Här en ymnig flod må rinna,
        Tills jag hinner se min moder.
   255. Du min goda broder Uoti!
        Spring till Suomela och skynda,
        Bed min mor, att hit hon kommer,
        Säg ej hur det är, men bättre."
        Uoti sig begaf på färden,
   260. Sprang sin väg af alla krafter,
        Sprang utöfver isen hastigt,
        Tills i Suomela han stadnar:
        "O min mor, min goda moder!
        Frun på Laucko dit er kallar."
   265. Snart ifrån sin bädd hon uppsteg
        Också snart hon kläder på sig:

        "Ve, o ve, mig arma qvinna!
        Hur jag träder kjorteln på mig,
        Alltid får jag honom bakfram;
   270. Huru är det med min dotter?"

        "Ganska väl, min goda moder!
        Väl förut, i dag än bättre."

        "Ve, o ve, mig arma qvinna!
        Hur jag på mig strumpan drager,
   275. Alltid vill hon komma bakfram;
        Huru är det med min dotter?"

        "Ganska väl, min goda moder!
        Väl förut, i dag än bättre."

        "Ve, o ve, mig arma qvinna!
   280. Hur jag tar min sko på foten,
        Alltid får jag honom bakfram;
        Huru är det med min dotter?"

        "Ganska väl, min goda moder!
        Väl förut, i dag än bättre."

   285. "Ve, o ve, mig arma qvinna!
        Hur jag hufvudduken breder,
        Får jag honom alltid bakfram;
        Huru är det med min dotter?"

        "Ganska val, min goda moder!
   290. Väl förut, i dag än bättre."

        Kommo sedan ner till viken:
        "Ve, o ve, mig arma qvinna!
        Rök uppstiger ifrån Laucko,
        Synes ända hit från gården;
   295. Hvad kan der nu förehafvas,
        Att en sådan rök der uppstår?"

        "Tuppar der till stek beredas,
        Kycklingar vid elden svedas,
        Och af får en mängd man slagtar,
   300. Skollar hufvuden af svinen,
        Till den lilla prinsens barnsöl,
        Till nyfödda sonens dopfest".

        Nu till Klaus' gård hon kommit,
        Knäföll genast uppå marken,
   305. Ödmjukt bedjande sin svärson:
        "Skynda, ryck, o bästa Klaus!
        Tag din egen son ur elden,
        Fräls från lågorna din hustru!"

        "Nej, jag vill ha skökan uppbränd,
   310. Både skökan och dess foster".

        "Bränn, o bränn ej, gode Klaus!
        Låt då henne fly från landet,
        Gömma sig med all sin vanart,
        Med sin skam i landsflykt lefva."

   315. Men nu framstod Kerstin hastigt:
        "Gör ej det, min kärste Klaus!
        Tag ett mått af svarta mjölet,
        Lägg dertill en tunna tjära,
        Kasta det till eldens näring,
   320. Så en bättre fart får branden."

        "O min egen lilla Elin,
        O mitt barn, min arma dotter,
        Om du varit eftergifven,
        Lydt en smula kånan Kerstin!"

   325. "Ej det minsta, dyra moder!
        Ej det minsta har jag felat,
        Kan ej förebrå mig något,
        Som en knappnåls värde hade;
        Allt jag gjorde, som var möjligt,
   330. Gjorde till och med än mera. --
        Detta rum nu må då brinna,
        Sedan för den sista stunden,
        För min alltför hårda dödsstund,
        Jag fått tala med min moder."

   335. Ännu något ord till afsked
        Åt sin mor hon velat säga,
        Åt sin sorgbetyngda moder,
        Men hon for uti det samma,
        Föll uti den ljusa lågan,
   340. Nedsjönk i ett öppet eldhaf.

        Sådant slut fick frun på Laucko,
        Sådant slut den lilla Elin,
        Som var vacker till att skåda,
        Och till sina seder vacker.
   345. Länge skall man sakna henne,
        Både sakna och begråta,
        Gråten räcka skall på Laucko,
        Sorgen öfver Wesilax socken.

        Sådant slut fick unga Elin,
   350. Sådant slut den späde sonen. --
        Tvänne veckor knappt förlidit,
        Eller hälften af en månad;
        Hela stallet fullt med hästar,
        Hela stora ladugården,
   355. Dog med munnen full af gruta,
        Störtade på hafrehögar.

        Klaus Kurck den snöde mannen,
        Hemsk och sällsam till att skåda,
        Satt på trappan till ett visthus,
   360. Både satt och utgöt tårar;
        Jesus kom i tiggarskepnad:
        "Klaus Kurck, hvad gråter så du?"

        "Har nog orsak till att gråta,
        Skäl att evigt mig beklaga:
   365. Egen hustru har jag uppbrännt,
        Dödat grymt min trogna maka,
        Uppbrännt också späda sonen,
        Dödat det nyssfödda barnet".

        "Nog jag känner väl fru Elin". --
   370. "Hvar, o hvar, är nu fru Elin?"

        "Der har nu sin plats fru Elin,
        Uti himmelrikets boning,
        I det höga himmelriket;
        Vid Guds fötter der hon sitter,
   375. Har sex ljus, som brinna, för sig,
        Har en gyllne bok i handen,
        Och sin lilla son i famnen,
        Olof lägre ned vid dörren".

        "Också Klaus Kurck jag känner". --
   380. "Hvar befinner Klaus Kurck sig?"

        "Der har Klaus Kurck sitt ställe,
        Der uti den lägsta afgrund,
        Litet ser man till hans sporrar,
        Hvilka lysa lågt vid marken".

   385. "Än jag känner kånan Kerstin":
        "Der sitt rum har kånan Kerstin
        In uti den lägsta afgrund,
        Stället under lägsta porten;
        Litet syns till hennes flätor,
   390. Svagt de gyllne banden glänsa".

        Klaus sig begaf på färden,
        Stack sin pipa in i säcken,
        En gång ljöd den än på kärret,
        Ljöd på mon inunder färden,
   395. Sisst på stranden ljudet hördes;
        Klaus red in i öppna hafvet,
        Under hafvets djupa vågor.

        Sådant slut den unge man fick,
        Sådant slut den gifte mannen;
   400. Kerstin som en racka efter.


Noter:

Versen

       5. Ordagrannt: der borta ifrån kommer Klaus Kurck, äro Elins
          ord, och frågan: hvarpå vill du känna Klaus Kurck (v. 6)
          göres af någon annan person, som jemte Elin är på gården.

       7. Egentl. -- -- -- känns den häftige.

  33, 34. Af någon fördom lära friarene den tiden icke på vanligt sätt
          öppnat och tillslutit dörren. Eller ock vill man eljest
          uttrycka dermed Klaus Kurcks stolta framfart.

      68. Ordagr. mottog förlofningsskänkerna, slog hand.

      80. Ordagr. Olof har sofvit hos värdinnan.

     104. Några kappar, ordagr. tie kappar (karpio).

     136. Hexans, egentl. en ond qvinnas.

     141. Med kåna torde man bäst kunna återgifva begreppet af det
          finska ordet på detta ställe.

     152. Egentl. vid den långskäggiges bröst. -- Föröfrigt kunde
          hela uppträdet vid byket (127-155) kanske bättre lämpa sig
          efter bestyret med tjenstefolkets välfägnad (v. 156-172).

     175. Nya stugan var väl i någon mindre byggning, som Kerstin
          hellre skulle hafva låtit uppbrinna.

     317. Svarta mjölet, ordagr. onda mjölet, d.ä. krut.

     330. Förklaras nog af vv. 135-138, 163-172, 198-202.

     361. Ordagr. Jesus vandrade såsom en gubbe.

     392. Gömde piporna i påsen, ett finkst talesätt, hvarmed man
          vill uttrycka, att han gjorde sig färdig, packade in.
          Troligen har det ursprungligen sagts om dem, som gingo
          omkring med säckpipor.

Händelsen har passerat på Laucko gård i Wesilax socken, hvilken tid,
känner ej undertecknad. Suomela ligger omkring 7 verst ifrån Laucko.
Den finska runon, hvarifrån denna öfversättning blifvit gjord,
förekommer tryckt uti Kanteletar 3 Osa, pag. 51-64, och sjunges
dessutom ännu af äldre qvinspersoner i Wesilax.




Några ord om finskans, estniskans och lappskans inbördes förhållande.

Föredrag den 14 februari 1854.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1853.
(De 5 sista häftena af årgången utkommo först 1854.)


Då jag nu har äran här uppträda med ett offentligt föredrag, så borde
jag visserligen begynna med några undskyllande ord för min både ovana
och oförmåga dertill, och det så mycket mer, som min af hela landet
sörjda, af utlandet saknade, oss mycket förtidigt frånryckte
företrädare genom sin öfverlägsna lärdom och snillrika framställning
vänjt icke allenast sina åhörare i den akademiska lärosalen, utan äfven
alla andra, som med någon uppmärksamhet läst hans skrifter, vid
någonting helt annat, än jag ens kan hafva det aflägsnaste hopp att
någonsin kunna åstadkomma. I jemförelse med denne min oförgätlige
företrädares stora förtjenster och hans allt uppoffrande kärlek för
vetenskapen framstår obetydligheten af mina sträfvanden åt samma håll
så mycket klarare, som de i sjelfva verket oftast ej varit annat, än
ett ofta omedvetet mer eller mindre planlöst användande af
tillfälligtvis sig erbjudande fördelar, och någon sjelfuppoffring vid
dem ej heller någonsin kunnat komma i fråga.

Men då nu likväl universitetets högsta styrelse täckts fästa det
afseende på dessa tillfälligheter, att den nådigst utnämnt mig till det
vigtiga lärarekall, hvaruti jag nu borde göra mitt offentliga inträde,
så är det väl rådligast för mig att lemna den nyss vidrörda
jemförelsen, hvilken i detsamma den erinrar om den oersättliga
förlusten, ej kan annat än så mycket mer nedslå sinnet och göra modet
vacklande. I dess ställe skall jag upptaga en annan jemförelse emellan
vårt finska modersmål och dess närmaste syskonspråk, sedan jag
dessförinnan fått tillfälle med några ord yttra mig om språk i
allmänhet.

Då man åtskiljer emellan _lefvande_ och _döda_ språk, så kunde det
tyckas, som skulle man i och med detsamma tillerkänna språken ett lif,
hvilket, liksom allt lif här i verlden, haft sin början, sin fortgående
utveckling och sitt engång inträffande slut. Så kunde det visserligen
efter ordalydelsen tyckas, men likväl är det mer än sannolikt, att
orden, som uttrycka denna åtskilnad, här träffat det verkliga
förhållandet närmare, än tanken någonsin åsyftat, och hvem skulle väl
förmena orden att någongång göra ett sådant försprång, när de eljest
och vanligen blifva långt efter.

Med lefvande språk har man väl i allmänhet ej ment annat än språk,
hvilka talas af folk, som för det närvarande finnas och lefva, och i
motsats dertill har man kallat de språk döda, hvilka engång talats af
folk, som numera icke finnas till, och vanligtvis fäster man derutöfver
det begrepp vid uttrycket "döda språk", att någon litteratur af desamma
ännu qvarfinnes.

Emellertid kan den, som tager saken i närmare betraktande, ej neka, att
språken äfven hafva sitt egna inneboende lif med en i tiden begränsad
början, en fortfarande, beständiga förändringar underkastad tillvext,
och ett engång inträffande slut, må det ock vara huru aflägset som
helst.

Att hvarje språk haft sin början, är en så sjelfklar sak, att derom
intet tvifvel kan uppstå. För något tusende år tillbaka fanns ju icke
ens det språk till, hvilket jag nu här har äran begagna, och likaså
voro de flesta andra europeiska språk då ännu i en så outvecklad
början, att det ingalunda var lätt att förutsäga, hvad af dem med tiden
skulle blifva.

Nästan lika sjelfklart är också språkens engång inträffande slut eller
död, om man hellre vill begagna det uttrycket för deras upphörande.
Utom annat hafva vi derpå oafvisliga bevis, hvad sanskrit, hebreiskan,
grekiskan, latinet och några andra forntidens språk beträffar, ty hvad
af dem återstår, är likaså litet det fordna lefvande språket, som en
sina par tusende år gammal mumie i de egyptiska grafvarna är den engång
lefvande och handlande personen. Deras ännu befintliga litteratur, den
må vara mer eller mindre rikhaltig, är ej annat än ett bättre eller
sämre utrustadt grafmonument öfver deras fordna härlighet.

Men hvem kan ens ana, huru många språk i tidens längd dött och
försvunnit utan något sådant monument, som för efterverlden skulle
påminna om deras fordna tillvaro? Sådant händer ännu oupphörligen med
åtskilliga mindre bekanta språk. Utan fara för öfverdrift kunde man
antaga, att sedan Amerikas upptäckt för tre och ett hälft århundrade
ett eller annat språk, som dess urinvånare talat, om ej med hvarje
menniskoålder så åtminstone för hvart århundrade nästan spårlöst
försvunnit, och att något dylikt händer med våra stamförvandters skilda
språk i Asiens nordliga delar, finner man bland annat af min
oförgätlige företrädares reseskildringar, ty det är ej gerna möjligt,
art ett språk, som numera talas af endast några få individer, kan länge
trottsa förgängligheten och fortfara bland de lefvandes antal. Bättre
framtid kan ej heller de i motsatt väderstreck från oss boende
vermländska Finnarnes språk hafva, ty efter all sannolikhet är finskan
hos dem efter några mansåldrar ej annat än en tradition, hvarjemte man
här och der i någon vrå skall påträffa en gammal, half-sliten, nedrökt
och neddammad bok, hvilken ingen af det då lefvande folket förstår, men
hvarom man möjligtvis vet berätta, att farfadren eller mormodren talt
det språk, hvarpå boken är tryckt.

Åtskilliga exempel kunde jag af egen erfarenhet anföra på ett sådant
bortdöende af ett språk. År 1837 om vintern kunde jag i Kuolajärvi
Lappmarker ej få anvisning på någon enda, som dåmera talade lappska,
ehuru många redan aflidna namngåfvos, hvilkas modersmål lappskan varit.
Alla talte sin finska med en egen brytning deraf. Fem och ett halft år
sednare påträffade jag i volosten Ischaira emellan Kargopol och
Wyitegra några tschudiska byar, som just höllo på att i stället för
sitt förra modersmål antaga ryskan. De äldre samtalade ännu sinsemellan
på tschudiska, men den yngre generationens vanliga språk var ryskan, om
den ock ännu väl ej allenast förstod utan äfven kunde uttrycka sig på
tschudiska. En generation till, och tschudiskan är i dessa byar helt
och hållet bortglömd, liksom det redan skett i många andra byar
deromkring.

Såsom säkert kan man i allmänhet antaga, att hvarje språk, som talas af
ett inskränkt antal menniskor, de der från alla sidor hafva påtryckning
af ett annat talrikare, mera upplyst och rörligt folk, skall småningom
undertryckas och försvinna utan annat spår än möjligtvis ett och annat
ord, som det anförtrott åt det kringherrskande språket och derigenom
lyckats få bevaradt. Det är den svages död, med hvars förkunnande
enligt ett finskt ordspråk ryktet ej besvärar sig, men att samma
öde förestår äfven den mäktige, derpå hafva vi i det engång
verldsherrskande romerska språket ett alltför bekant exempel. Dock
tillgår det annorlunda vid ett sådant herrskarespråks undergång: genom
inre upplösning och yttre verkan af andra, fremmande tungomål
framalstrar det flere nya språktelningar, af hvilka sina afkomlingar
det småningom förtäres, tills det slutligen alldeles försvinner. Utom
det romerska må man ännu erinra sig det rika sanskrit språket, för att
så mycket bättre finna sanningen af det nyssanförda.

Ehuru visserligen de begge nyssnämnda orsakerne: inre upplösning och
fremmande inverkan vanligtvis och kanske alltid äro tillstädes vid nya
språks uppkomst af ett moderspråk, så bör man dock ingalunda förstå
saken sålunda, som vore de begge alltid lika starkt verkande, ty än är
den enas af dem, än den andras verkan öfvervägande. För tanken vore det
visserligen icke omöjligt, att ett moderspråk blott och bart genom inre
upplösning kunde framalstra nya telningsspråk, men i verkligheten torde
sådant aldrig inträffa, utan att äfven fremmande inflytelse dervid vore
medverkande, liksom på andra sidan också den förändring, ett språk
undergår tillfölje af fremmande inverkan, vanligtvis underhjelpes och
påskyndas af språkets inre upplösningstillstånd. För att på hvardera
fallet anföra något exempel, så synes det, som hade det romerska
språkets afkomlingar uppstått mer genom fremmande tungomåls inverkan på
latinet, hvaremot de många skilda språken, som tillhöra den scytiska
språkätten, företrädesvis utvecklat sig af moderspråkets inre söndring.
Jag önskade att få för de språk, hvartill äfven vårt kära finska
modersmål hörer, begagna det historiska namnet _scytisk_ hellre än de
dels geografiska dels ethnologiska benämningarne altaisk, ural-altaisk,
turanisk, finsk-tatarisk m.m., emedan det synes, som kunde äfven den
bästa af dessa benämningar, den altaiska, passa likaväl för de
indogermaniska som för de scytiska språken, ty äfven de förras ättmoder
har sannolikt befunnit sig i den _altaiska_ bergsregionen. Ville man
ändock använda namnet altaisk, så borde man väl då kalla de scytiska
språken till _nordaltaiska_ och de indogermaniska till _sydaltaiska_,
men äfven med denna åtskilnad synes benämningen vara mindre lämplig,
såvida det fordras mer än vanlig kombinations förmåga för att finna,
huru t.ex. finskan, som väl alldrig talats och troligen framdeles ej
kommer att talas af folk uppå eller ens i närheten af Altai-bergen,
skall heta ett altaiskt språk; det vore ungefär detsamma, som om man
ville kalla Finnarne till ett altaiskt eller annat asiatiskt folk.
Deremot kunna Finnarne ganska väl heta ett scytiskt folk, och deras
språk äfvenså ett scytiskt språk, och allt derföre vill det synas, som
hade de lärde män, hvilka gjort sig besvär med utgrundandet af
benämningen altaisk för ifrågavarande fall, alltförväl kunnat åtnöja
sig med den förut befintliga scytiska benämningen, om hvars lämplighet
äfven den celebra Rask yttrar sig på följande sätt: "De gamle, säger
han, som gåfvo alla mellan- och nordasiatiska såväl som nordöstliga
europeiska folk namnet _Scyther_, hafva väl haft ett riktigare begrepp
om deras slägtskap, än man velat tillstå dem, och detta namn är
otvifvelaktigt det enda passande, hvarunder de alla kunna
omfattas".[30]

Men det är tid att från dessa anmärkningar återkomma till det förra
ämnet: nya språks uppkomst genom ett urspråks inre söndring, på hvilket
sätt det scythiska ättspråket företrädesvis af sig framalstrat de många
deraf härledda dels ännu befintliga, dels redan försvunna, sinsemellan
beslägtade språken, bland dem äfven vårt finska modersmål. Det är en
förut anmärkt, allmänt känd sak, att ett språk i sin naturliga frihet
lämpar och gestaltar sig olika efter olikheten af den yttre naturen och
folkets olika lefnadssätt. Sålunda antager det en särskild form och
prägel allteftersom en ort är en bergstrakt eller ett lågland, uppland
eller kustort, skogrikare eller flackare, klimatet varmare eller
kallare, och ett lika mäktigt inflytande utöfvar ett folks lefnadssätt
och bildningsgrad på språket, som derefter gestaltar sig olika
alltefter som folkets hufvudsakliga sysselsättning är jagt, fiske,
boskapsskötsel, åkerbruk, handel o.s.v., eller som det är rörligare
eller trögare, står på en högre eller lägre bildningsgrad, är i
besittning af en rik litteratur eller saknar densamma. Alltefter det
dessa förändras, förändrar sig äfven språket, ty man måste engång för
alla ihågkomma, att ett lefvande språk alldrig är någonting
stillastående färdigt, utan befinner sig i en fortgående framalstring
och utveckling, liksom fallet äfven är med allt annat lefvande.
Egentligen är det menniskans eller folkets andliga egendomlighet, som
förändras och rättar sig efter de nyss antydda olikheterna i yttre
naturen och lefnadssättet, och språket, såsom ett uttryck eller en
representant af det andliga tillståndet, följer i andra ledet efter.

Det nyss anförda kan äfven förklara fåfängligheten af alla försök, som
blifvit gjorda eller göras att engång för alla fastställa några
orubbliga reglor för ett lefvande språk. De kunna gälla och hafva sin
tillämpning för en tid, men sedan måste de åter omgöras, eller blifva
de, såsom för närvarande den engelska och franska orthografien,
olämpliga för språket. När nämnde orthografier efter några århundraden
hunnit blifva ännu mer otjenliga, och man slutligen, för att de
orthografiska lärorna ej må öfvervexa hela grammatiken, måste göra en
förändring i de nuvarande skrifsätten, hvilket ofelbart förr eller
sednare kommer att inträffa, då får man på engång tvenne nya språk till
verlden, hvilka skilja sig från franskan och engelskan, såsom de nu
skrifvas, mer än nygrekiskan från forngrekiskan, ryskan från slavonskan
och svenskan från danskan, och äfven detta, i och med detsamma som det
borde afstyrka från antagandet af ett stereotypiskt skrifsätt för något
lefvande språk, kan gifva en vink om språkens fortgående förändring och
möjligheten af nya språks tillkomst. Den tid, den franska och engelska
orthografien tillkom, voro orden i nämnde språk längre, rörelsen i det
allmänna lifvet ringa, de andliga sträfvandena obetydliga, industrien
och handeln svaga, och derföre kunde menniskorna uttrycka sina tankar
långsammare, och hade ändock tid öfver till stillatigande, liksom
Finnen ännu i denna dag med sina få ämnen att omtala, skulle väl hinna
dermed, om ock hans ord vore dubbelt längre, än de verkligen äro. Men
efterhand uppkom sedan ett rörligare lif, den förut ofta odrägligt
långa tiden begynnte anses lika med penningar, hvarföre man bjöd till
att hushålla dermed och räknade äfven det för en vinning att kunna
uttrycka sin tanke på kortare tid. Derigenom har det händt, att
nuförtiden de flesta ord t.ex. i engelskan uttalas enstafviga, ehuru de
ännu efter det fordna sättet skrifvas med två eller flera stafvelser.
På samma sätt har hvardagstalet i svenskan kommit sig till många
förkortningar, t.ex. _ha, ta, ge, be_, för _hafva, taga, gifva, bedja_;
_sen, fa, sku_, för _sedan, fader, skulle_ o.s.v. Äfven finskan på
kustorterna röjer samma sträfvan, i det den i många fall ej allenast
saknar den uti inre landet brukliga ändelsevokalen, men äfven ofta
förkortat qvantiteten; och äfven detta kunde man vara böjd till att
anse såsom förorsakadt af ett raskare, verksammare och rörligare lif på
samma kustorter, om man ej hellre, såsom framdeles kommer att omnämnas,
kunde antaga, att i motsatt förhållande orden inuti landet med tiden
förlängt sig från hvad de ursprungligen varit.

När således språket på alla tider och ställen är ett troget uttryck af
menniskans andliga tillstånd, och alltid gestaltar sig derefter, så
följer deraf, att om en stam menniskor med samma språk kringsprides i
öster, vester, norr och söder, utan oupphörligt fortfarande ömsesidigt
umgänge, och dessa menniskor sedan på hvart sitt ställe förökas och
vexa till skilda folkslag, skall äfven språket i tidernas längd omforma
sig olika på hvart ställe, och detta ådagalägger tillräckligt
fåvitskheten af den förmodan, någon möjligtvis kunde hafva, att man
måhända någonstädes i de altaiska eller uralska eller kaukasiska
bergstrakterne kunde påträffa menniskor, som ännu talade ren finska.
Med annat vilkor, än att dessa menniskor för ej länge sedan från oss
utflyttat dit, vore en sådan händelse det största underverk, ty enligt
naturliga förhållandet måste tillochmed slägtskaps kännetecknen blifva
med tiden och afståndet allt svagare och svårare att uppdragas och
igenfinnas.

Efter hvad redan blifvit antydt, kan således ett språk af sig sjelf
genom inre söndring framalstra nya slägtspråk, liksom det äfven genom
fremmande umgänge kan sönderfalla till nya språk, likväl ihågkommandes,
hvad också redan nämndes, att de begge sätten ofta äro samverkande. Ty
der också ett språk af sig sjelf sönderfaller till flere deraf
härstammande andra, plägar dessas utveckling påskyndas af fremmande
språks inverkan, emedan ett folk, det må lefva i hvilken vrå som helst
på jorden, ej kan tänkas såsom alldeles afskildt från andra, och man i
och med detsamma ej heller kan tänka sig en uteslutande inre och
sjelfständig utveckling af ett språk. Om också fordomdags fremmande
folks umgänge med hvarandra var mycket mindre, än nuförtiden, och med
detsamma språkens ömsesidiga beröring med hvarandra äfven mindre, så
fanns då likväl en annan vigtig orsak till språkblandning förhanden uti
trälarne, som ofta voro krigsfångar af fremmande folk, och hvilka utom
annat äfven begagnades till domestiker i den inre hushållningen, der
deras språk ovilkorligen måste ha ett verksamt inflytande på den
uppvexande ungdomens språk. Men i förhållande derefter, som ett folk
lefver mer eller mindre afskildt, är ock den sjelfständiga utvecklingen
af dess språk mer eller mindre betryggadt, och ju trögare
och mindre bildadt ett folk ar, dess långsammare förändring är dess
språk underkastad!

Det scythiska ättspråket, sjelf en nära afkomling af menniskoslägtets
urspråk, och således en syster eller ett syskonbarn till det
indogermaniska, det semitiska, det kinesiska och det malayiska
ättspråket, fördelte sig med ätten till flere klasser eller familjer i
de nordliga delarna af såväl Asien, som Europa och Amerika. Vid
bestämmandet af dessa språkklasser eller familjer har man följt olika
indelningsgrund alltefter som man trott sig hos något af de sinsemellan
beslägtade språken finna större eller mindre likhet med några andra. Så
har t.ex. den oss närmast angående finska språkfamiljen af Klaproth
indelats i sex särskilda stammar, nemligen: de germaniserade Finnarnes,
den volgiska, den permiska, den voguliska, den ungerska och den
ostiakiska, hvarvid han således gifvit samma språkfamilj nog vida
gränsor, utan att dock i den eller någon annan scythisk språkfamilj få
rum för Turkarnes språk, hvilket han räknar till den kaukasiska
familjen. Rask deremot har en annan indelning och inrymmer äfven
turkiskan i samma språkfamilj, liksom de nya språkforskarne
öfverhufvudtaget deruti hafva följt honom.

Dessa indelningar kunna dock här alltförväl åsidosättas, för att vi i
det följande mer uteslutande må kunna hålla oss till de med vårt finska
modersmål närmast beslägtade estniska och lappska språken. Det är väl
numera omöjligt att ens till någon sannolikhet närmare bestämma tiden,
då dessa från ett gemensamt grundspråk skilde sig till särskilda, men
det kan man dock antaga som säkert, att lappskan redan då utgjorde ett
särskildt språk, när finskan och estniskan ännu vandrade tillsammans.
Äfven finnes det ganska tillräckliga skäl för det antagande, att
lappskan af dessa tre blifvit minst förändradt från det engång
gemensamma grundspråket, och dessa skäl äro ej allenast yttre, som fås
af lapparnes åtskilda läge och minst kultiverade tillstånd, utan äfven
inre, hemtade af sjelfva språket, som såväl i sitt alfabet, som i
enskilda ord och former har mycket gemensamt med de öfriga
slägtspråken, än finskan och estniskan numera hafva, hvarföre lappskan
utgör liksom en föreningslank emellan finskan och estniskan på den ena
sidan och tscheremissiskan, syrjänskan, ungerskan m.m. på den andra.
Sålunda har det lappska alfabetet åtskilliga aspirerade och
hväskonsonanter, hvilka det finska och estniska saknar, men som
vanligtvis igenfinnas i de uti norra Ryssland i Europa och Asien
förekommande slägtspråken. En annan hufvudsaklig olikhet är, att
lappskan saknar vokalljuden y och ö, hvilket äfven i sin mån
tillkännager, att språket befinner sig på en lägre utvecklingsgrad. I
några andra vokalljud, isynnerhet diftonger, är uttalet ännu så osäkert
och sväfvande, att språkforskarne ofta stannat i förlägenhet huru de
borde uttrycka dem med svenskans, norskans eller finskans vokaltecken.
Äfven af de personela pronominernas och hjelpverbets större
regelbundenhet i lappskan, än i finskan och estniskan, kan man ej annat
än komma till den slutsatts, att lappskan bättre försvarat sin
ursprunglighet, än finskan och estniskan, åtminstone har den ej mycket
lidit af andra språks inverkan, hvilken framförallt yttrar sig i
personpronominer och hjelpverbet.

Angående ordformen är bland annat att anmärka en väsendtlig åtskilnad
deruti, att lappskan i många fall saknar finskans vokaliska ändelser ej
allenast i stammen utan äfven i ändelserna, en omständighet som den har
lik med estniskan och några kustdialekter i finskan. Man vore böjd att
anse de förkortade formerna för en afslitning af orden, om det ej
funnes åtminstone lika starka skäl för det antagande, att just de äro
de ursprungliga, och att finskan sedermera genom en egen inre
utveckling kommit sig till sina vokaländelser. För denna förmodans
sannolikhet talar ej allenast förhållandet i lappskan och estniskan,
utan såvidt jag känner äfven i alla andra slägtspråk, uti hvilka det är
enahanda. Att finskan sålunda skulle hafva förlängt sina ord kan
ingalunda förekomma mindre sannolikt derföre, att enligt hvad man
känner, språken med tiden sträfva till att förkorta sig; det kommer här
an på olika, stundom motsatta orsaker. I språkets barndom, då dess
bildningselement är öfvervägande, skjuter det friskt ut och framalstrar
en mångfald af former till motsvarande af begreppets små förändringar
och olika förhållanden, men sedan språket en tid fortfarit dermed och
likasom utnött eller försvagat sin första bildningskraft, kommer det
till en annan period, då det mer sysselsätter sig med ordnandet af de
sålunda tillkomna formerna, än tillskapandet af nya. Formerna, som
under den förra perioden ofta voro sväfvande, osäkra och mångtydiga, få
nu efter hand en fastare intellektuel betydelse, och stödjande sig
derpå kan språket sedermera utan saknad låta från desamma ett och annat
bortfalla, som under den första bildningsifvern, då formerna
hufvudsakligast bjödo till att med ord återgifva sinliga intryck och
föreställningar, tillkommit. Äfven häri är språket, såsom enhvar lätt
finner, en trogen återspegling af folkets lif och det menskliga lifvet
i allmänhet under barndomstiden, då de sinliga intrycken ock
föreställningarne spela hufvudrollen, samt under en sednare
reflekterande ålder. Sålunda är det mycket troligt att finskan, sedan
den från det gemensamma grundspråket skilt sig och begynnt ett
sjelfständigt lif, ej mindre förlängt de förut en- eller tvåstafviga
orden till två- och trestafviga, än tillagt de konsonantiska
böjningsändelserna en vokal i slutet, och detta får så mycket mer
sannolikhet för sig deraf, att den vokaliska ändelsen i några fall uti
samma ord är olik i olika dialekter, såsom man vet, att den olonetsiska
dialekten ofta har ett u och y, der finskan har _a eller ä_. Likaså 1
och 2 pers. plural, i finskan än ett _a, e eller o_. Saken torde bäst
kunna förklaras sålunda, att begge dialekterna i samma fall fordom haft
konsonantiska ändelser, och att de hvardera sedan sträfvande till
vokaländelse endast skilt sig i valet af vokal. Särskilda orsaker kunde
förefinnas, hvilka hindrade estniskan att göra detsamma, ty liksom allt
annat här i verlden bero äfven språkföreteelserna ytterst af orsak och
verkan. Såsom särskilda orsaker till estniskans qvarstadnande vid de
konsonantiska ändelsema kunde man anse ett rörligare lif, folkets
boningssätt i sammanbyggda byar, landets olika beskaffenhet m.m.
sådant, hvilket allt, efter hvad redan förut omnämnts, inverkar olika
på språket, som gestaltar sig annorlunda t.ex. på en bergstrakt, än på
en kustort, annorlunda i ett flackt, annorlunda i ett skoguppfylldt
land. Det är isynnerhet på de sjörika orterna, Savolax, Karelen och
Österbotten, der en sådan ordförlängning med vokal renast förekommer,
och der allmogen ännu i denna dag bor enstaka. På de orter deremot, der
folket bor tillsammans i större byar, såsom i Tavastland och på
åtskilliga kustorter är fallet, finner man ett kortare språk, antingen
det då förblifvit så efter sitt ursprungliga skick eller sedermera
förkortat sig.

Utom de tillfogade vokaliska ändelserna, har finskan, der det så
fordrats, förenklat konsonantändelserna, hvilket dock i estniskan och
till en del äfven i lappskan förekommer, men hela vokalharmonien, eller
ändelsevokalernas överensstämmelse med rotens, synes finskan efter
skilsmessan från syskonspråken hafva utarbetat för egen räkning,
ty i lappskan finnes den icke, och i estniskan är den äfven till
större delen en okänd sak. Oaktadt andras motsatta åsigt anse vi
vokalharmonien, som i en del af de till finska språkfamiljen hörande
språken förekommer, i andra icke, ej hafva varit något till
grundspråket väsendtligen hörande, utan utvecklat sig sedermera allt
efter som rotstafvelsens vokal fick ett mer eller mindre skarpt och
bestämdt ljud. I lappskan liksom i estniskan är nämnde vokalljud ej så
skarpt bestämdt som i finskan, utan kan första stafvelsens vokal i
sagde språk ofta få en tillstötning af ett annat vokalljud, det lappska
_a_ t.ex. en tillstötning af _ä_, och likaså _o_ af _ö_ eller _e_.
Genom en sådan ljud-nyansering har i estniskan utvecklat sig en egen
vokal emellan _e_, _o_ och _ö_, för hvilken man numera antagit ett eget
tecken, men som förut betecknades olika med oe, oö, Öe eller Öo. Samma
ljud påträffas märkvärdigt nog äfven i lappskan, ehuru man der ej
infört något särskildt tecken derföre, utan skrifver t.ex. _buorreb_
(bättre) än med uo, än med _ue_ eller _uoe_.

Genom sjelfständig utveckling har finskan äfven till en del utbildat
sitt rika kasussystem utöfver hvad det i början kunde vara. Finskan
räknar 15, lappskan 8 kasusformer, och då äfven af dessa lappskans åtta
kasus endast sex hafva likartade ändelser med finskans, så synes derat
att hela 9 kasus i finskan tillkommit sednare, och dessutom har språket
under sin första bildningsförmåga varit på god väg att få ännu flere. I
några dialekter i finskan förekommer nämligen spår af en egen kasus på
-nta, bildad af essivus med tillsatts af infinitivi ändelse, t.ex.
_siintä, luonta, takanta, kotonta, ulkonta, kaukanta_ i stället för det
vanliga _siitä, luota, takua, kotoa, ulkoa, kaukoa_, hvilken
halfbildade kasusform på sina ställen i Ingermanland har en allmännare
användning, så att man t.ex. säger: _emon ainoan apunta, ätti kullan
kumppalinta_, för hvilket man i vanliga finskan, som ej upptagit denna
kasusform, eller gifvit den en allmän användning, måste genom
omskrifning säga: _oltua emon ainoan apuna, äiti kullan kumppalina_.
Äfven af en annan kasusbildning med ändelsen _ne_, som uttryckte
rigtning åt något håll finnas tillräckliga lemningar: _tänne, sinne,
muanne, hyvänne päin, toisanne_.

I estniskan räknar man 12 särskilda kasus, af hvilka elfva hafva
besläktade ändelser med finskans, den tolfte med lappskans. Estniskan
har ännu en trettonde vanlig ändelse för substantiver, nemligen den på
_-ni_, med begreppet _ända till_, t.ex. _pohjani_, ända till botten,
_surmani_, ända till döden, men obekant är för mig, af hvad skäl
grammatici ej upptagit den såsom tillhörande en särskild kasus, hvarmed
deras antal kunnat blifva tretton.

En egen märkvärdighet hos den estniska deklinationen äro dess parallela
kasusändelser i flertalet, eller en dubbel pluralform, en när ordet är
bestämdt, en annan når det är obestämdt. Sådana äro t.ex. af laps,
barn, bestämda formen: _lastele, lastelt, lastest_, den obestämda:
_lapsile, lapsilt, lapsist_. I lappskan finnes ej något spår till denna
dubbla deklination, men väl i finskan, der man af flertalets genitivus
har en dubbel form _lasten, lapsien, ihmisten, ihmisien, rantain,
rantojen_ o.s.v. af hvilka, såsom fallet är i estniskan, den förra
borde vara för bestämda, den sednare for obestämda fall, men hvilka
vanligtvis utan någon åtskilnad blifvit i finskan efter måfå eller på
sin höjd med något afseende på välljudets fordringar begagnade.

En märkvärdig omständighet för estniskan är, att den alldeles saknar
personalsuffixerna, hvilka lappskan och finskan äger fullständigt så
för en- som flertalet. Man har trott, att de förut funnits allmänt i de
scythiska språken, men sedan genom de indogermaniska språkens inverkan
gått förlorade för en del af dem -- en mening, som på långt när ej
låter bevisa sig. Mycket troligare är, att de ej ännu varit utbildade i
det gemensamma grundspråket, utan först sednare i en del af de derifrån
härstammande språken tillkommit, i andra blifvit outvecklade, ty om de
tillfunnits redan i grundspråket, så hade de äfven i de språk, der de
nuförtiden ej finnas, bort qvarstadna åtminstone i några adverbiala
uttryck, hvilket ej alltid är fallet. Detsamma kunde sägas angående
gradus superlativus, som i de andra språken finnes, men i estniskan
saknas, och till denna förmodan finnes så mycket mera skäl, som
lappskan och finskan på olika väg bildat sin superlativus, lappskan
t.ex. _ugjo, ujob, ujomus_, _roakkad, -dabbo, -damas_, _gavvel,
-labbo, -lamus_, finskan _ujo, ujompi, ujoin_, _rohkia, -ampi,
rohkein_, _kavata, -lampi, -lin_, likaså _nuorra, -rab, -ramas_, f.
_nuori_ etc.

För att ej draga alltför länge ut på tiden, kan adjektivernas dubbla
form, en egen företeelse i lappska språkets utveckling, här alltför väl
förbigås, äfvensom den för lappskan egna omständigheten, som äfven till
en del förefinnes i estniskan, att det vidfogade adjektivet blifver
oförändradt framför sitt substantiv ungefär som den förkortade formen
af adjektiverna på _-nen_ i finskan: _muinais-aika_, _huomis-päivällä_.
I de språk, der sådant händer, är adjektivet med sitt substantiv att
betraktas nästan såsom ett sammansatt ord. Med undantag af det
nyssnämnda och några få andra fall, som medgifva ett sådant bruk, t.ex.
i _aika miehelle, kelpo pojalta, koko päivänä_, böjer finskan
fullständigt både adjektivet och substantivet och har således
i denna sak kommit till en högre utveckling än syskonspråken.

I verbernas böjning och härledning är lappskan fullständigare än både
finskan och isynnerhet estniskan. De lappska verberna äga ej allenast
en fullständig passivform utan äfven dualis i alla modi och tempora.
Dessutom urmarker sig lappskan genom rikedomen af derivata verber,
såsom inchoativa, desiderativa, m.m., hvilka till en del saknas i
finskan, och ännu mer i estniskan. Den lappska passivformen återfinnes
visserligen i finskan, men med neutral eller reflexiv bemärkelse t.ex.
_antautuupi_, han gifver sig, motsvarande lappskans _addejuvvup_, han
gifves, likaså: _ostautuupi_ mot _oasstajuvvup_. Deremot saknar
lappskan finskans modus optativus och äfven åtskilliga former af dess
modus substantivus, hvilken brist äfven finnes hos de estniska
verberna, utom det att de sistnämnde ej hafva någon modus concessivus
eller praesens conjunctivi, såsom nämnde modus af äldre grammatici
kallats.

Af hvad jag nu haft äran anföra -- ock hvartill mycket kunde tilläggas
-- kan man finna att lappskan, estniskan och finskan hvar i sin
rigtning utvecklat sig olika. Hos hvarje språk af dessa har denna
utveckling visserligen följt språkets inre, egendomliga ande, eller
varit en uppenbarelse af dess individuella lif, hvarigenom den olikhet,
som nuförtiden emellan nämnde språk finnes, äfven utan någon annan
tillstötande orsak kunde förklaras, ehuru likväl en fremmande inverkan
isynnerhet på estniskan och finskan äfven i sin mån bidragit till att
göra denna olikhet ännu större. Det kan tillochmed hända, att de för
lappskan fremmande vokalerna _y_ och _ö_ till en del genom tyskans och
svenskans inflytande tillkommit i de andra språken. Genom egen
tillskapning lärer lappskan, sedan den skilt sig från det gemensamma
stamboet, kommit sig till konsonanten _f_, hvilken i estniskan saknas,
och i finskan endast i lånta ord och fremmande namn begagnats, utan att
folket ännu i större delen af landet lärt sig dess egna uttal.

Framför både finskan och lappskan har det tredje systerspråket,
estniskan, sträfvat efter ordens korthet, hvartill det kommit ej
allenast genom den vokaliska ändeisens åsidosättande, utan ock likaså
mycket genom stammens sammandragning och kvantitetens förkortning i
andra och följande stafvelser. Således säger Esten: _joelt, joest_, för
vårt _joelta, joesta_, _andlen, andma_ för _antelen, antamaan_,
_hakkama_ för _hakkaamaan_ o.s.v. Utom annan vighet och behändighet,
som språket genom en sådan förkortning tillvunnit sig, har det
derigenom blifvit mycket användbarare för moderna versformer, än
finskan och lappskan det äro. Deremot har språket i sina egna
etymologiska former af samma orsak blifvit så borttappadt och
intrassladt, att det i många fall är omöjligt utan finskans tillhjelp
få dem utredda.

Det kan vara tid att lemna dessa jemförelser, dock utber jag mig att
ännu få yttra några ord i allmänhet om den bildning, ett språk genom
fremmande inflytelse kan tillvinna sig. Dervid äfventyrar språket lätt
att bortglömma sitt eget skaplynne, och detta händer isynnerhet om det
i hast skall upphöjas till ett allmänt skriftspråk ifrån att dittills
hafva varit endast allmogens talspråk eller ock begagnats blott i vissa
grenar af det skriftliga uttrycket. De nya ett allmänt skriftspråk
tillhörande begreppen fordra nödvändigt sitt eget uttryck, och då
språket i hast ej finner sådana af egna tillgångar, så tager det sin
tillflykt till ordlån, men då dessa blifva på en gång i större mängd
anlitade, så hinner språket omöjligen omskapa dem efter sin egendomliga
art, hvarföre de länge komma att stå i ett fremmande förhållande och
derigenom hämmande inverka på språkets bildande kraft; det kommer
härvid att lida af indigestion, såsom man vanligen i medicinen benämner
ett analogt förhållande. Men likasom det öfverallt åtföljer bildningen
att ej åtnöja sig med det inhemska, utan från alla verldsdelar
hopskrapa sina förnödenheter och gerna tillegna sig fremmande seder, så
synes det äfven vara ett till bildning sträfvande språks tillhörighet
att allt mer och mer utan en ängslig rädsla upptaga och införlifva hos
sig fremmande såväl enskilda ord som hela uttrycksformer. Så hafver
äfven finskan gjort, och mängden af ord och ordställningar, som den i
tidens längd tillegnat sig från isländskan, svenskan, danskan, ryskan,
tyskan och tillochmed latinen, är större, än mången säkert kunde ens
förmoda. Men derigenom, att desamma småningom upptagits, hafva de till
större delen blifvit så införlifvade med språket, att man vid de flesta
af dem numera knappt kunde ana till ett fremmande ursprung. Men skulle
t.ex. för ett eller endast ett halft århundrade tillbaka finskan i en
hast kommit att blifva landets offentliga språk för den lärda
undervisningen, vid domstolarne och andra embetsverk, äfvensom för
vetenskapliga arbeten, så vore det nu utan tvifvel fullt med
oassimilerade svenska, tyska, franska, latinska och grekiska termer,
hvilka framtiden skulle hafva svårt, om ej omöjligt, att någonsin
bortrensa, förutsatt att man ens ville det. "Hvad skulle det då betyda
mot den stora fördelen å andra sidan", invänder härvid mången, och
säger: "hafva ej äfven svenskan, tyskan, ryskan och andra språk
upptagit en mängd ordlån, hvarföre skulle då finskan ej kunna begagna
sig af samma rätt?" Dem som så tänka, ber jag erinra sig en liten
omständighet, som här är af mycken vigt, den nemligen, att sinsemellan
beslägtade språk, såsom de nyssnämnda och andra indogermaniska språk
äro, vida lättare kunna tillegna sig hvarandras ord och former, än
fallet vore med finskan, hvilken såsom bekant är tillhör en helt och
hållet annan språkstam. Af de förra sinsemellan kan man få tillochmed
ett kompostspråk, såsom det engelska språkets exempel ådagalägger, men
det är ej gerna tänkbart, att af finskans och svenskans eller något
annat indogermaniskt språks skilda elementer någonsin en sådan
sammansättning kunde uppstå, som kunde motsvara ens de aldra lägsta
fordringarne på språkharmoni och skönhet. Allt dertöre anser jag
finskan ännu hellre kunna sakna uttryck för mångt och mycket, än att
äga dem, men odugliga, ty liksom vid uppfostran det är en erkänd
sanning, att man lättare kan göra folk af ett alldeles obildadt barn,
än af ett vanartadt, så skall också språket mycket lättare upphjelpa
sig ifrån förhandenvarande brist och fattigdom, än det förmår afskaffa
en missbildning, som under långa tider fått inrota sig i detsamma.

Dessa slutord har jag trott mig böra tillägga till tröst och
hugsvalelse för dem, hvilka möjligtvis kunde önska, att finskan redan
hade inträdt i alla ett bildadt språks funktioner, såsom en sådan
önskan här och der ofta låtit höra af sig såväl hos bildade personer
som finska allmogen, och äfven är fulltut lika naturlig och berättigad,
som barnets önskan att höra till de fullväxtas antal. Det hade
onekligen varit en evärdelig vinst för finska språket, om det i början
fått utvecklas och utbilda sig bredvid samhälls-institutionerna och
bildningen, men då försynen engång låtit det gå annorlunda, och det
genom den svenska eröfringen för nära sjuhundra år tillbaka blef till
följe af tidsförhållandena sågodt som omöjligt, och det finska språket
fördenskull kom att i flere sekler stå ungefär på sin förra punkt,
medan samhällslifvet hos den bildade klassen framskred, så blef
aflägsenheten dem emellan med hvart århundrade större och större, och
så fortfor det hela den långa tiden Finland utgjorde en svensk provins.
Först sedan landet kom i ett nytt politiskt förhållande, uppvaknade hos
mången den förut sågodt som fremmande tanken, att svenskan ej var vårt
modersmål, och en liberal, för landets sanna väl ömmande regering
uppväckte då äfven den frågan, om ej finskan kunde inträda i svenskans
ställe vid undervisnings- och embetsverken. Man har hört dem klandras,
som då afstyrkte sådant, men med all möjlig respekt för finska språkets
kraft att öfvervinna svårigheterna ville jag dock gerna till något
rättfärdigande för dem erinra, att om också i den anorganiska eller
såkallade döda naturen nya varelseformer ofta med brådstörtande
hastighet kunna uppstå, sådant likväl ej kan äga rum i den lefvande
naturen, som der den ej våldföres endast genom en långsam utveckling
undergår sina förändringar, och derföre skulle jag anse dem, hvilka
ömma för vårt finska modersmål, verka säkrast och fördelaktigast för
dess sak ej blott för den närvarande stunden, utan äfven för framtiden,
om de genom ett stilla, troget och träget arbete för dagen bjödo till
att bringa det allt närmare och närmare den ställning, som den allmänna
europeiska bildningen och särskildt värt lands kultur innehar. Ett
sådant arbete har också redan i fyra decennier fortgått och tillvunnit
sig med tiden allt flere och flere deltagare, samt derunder uträttat
mer för finska språkets ans och bildning, än de föregående lika många
seklerna kunnat åstadkomma. Genom den derunder lemnade friheten för
språket att röras och öfva sig i särskilda ett bildadt språks
egenskaper och former, har dess förra afstånd från bildningens och
samhällslifvets engång vunna försprång blifvit så förminskadt, att
deraf ej mera mycket återstår, och skall under samma vilkor snart helt
och hållet försvinna. Hvad deraf isynnerhet bör fröjda oss, är att
språket under denna sin hastiga utveckling haft tillräcklig tid att
bilda sig efter sin egen inneboende art, så att dess lif alltännu
framställer en helgjuten företeelse af harmonier emellan språkets ande
och materie. Föreställom oss motsatsen, nemligen att språket med
tillbakasättande af dess andliga fordringar förkofrat sig företrädesvis
på det materiella området genom det så vanliga lånsystemet, och redan
lyckats tillvinna sig erkännandet att vara landets officiella språk.
Fröjden deraf skulle i sanning ej litet minskas af det medvetandet, att
språket derjemte vore så öfverväldigadt och bortblandadt af fremmande
elementer, att bildningen derigenom hade svårt att meddela sig åt
landets allmoge, såsom fallet i detta afseende är med flere bildade
språk, hvilka utan särskildt studium föga förstås af allmogen.

Ehuru jag redan mer än tillbörligt förlängt detta mitt föredrag, ville
jag ännu ytterst förtälja en liten saga om trenne bondsöner, af hvilka
den äldsta genom inre drift och gynnande yttre omständigheter under
långväga resor kommit att blifva delaktig af alla bildningens förmoner,
hvaremot de tvenne yngre blifvit hemma och biträdt fadren vid
jordbruket. Efter dennes död skiftades det rika boet emellan bröderne,
hvarefter den äldsta inrättade sitt särskilda bo efter bruket hos
ortens ståndspersoner, med hvilka han umgicks, och dem han genom sin
bildning tillhörde. Den mellersta brodern trodde sig på grund deraf,
att han var son till samma fader och moder, böra hafva allt såsom sin
äldsta broder, inrättade derför sitt bo på samma sätt och efterapade i
allt herremanér, sågodt han kunde. Med hvilken framgång han det gjorde,
behöfver ej ens nämnas, ty den som vill, är i tillfälle att lära känna
det af hans vederlikar öfverallt i landet. Han var och förblef en narr
i alla sina lifsdagar, ett åtlöje såväl för bönder, som för
ståndspersoner. Den yngste af bröderna, ehuru äfven han en mäkta rik
man, förändrade i hast ingenting af sina lefnadsvanor, men af ett
allvarsamt lynne och vettgirig, som han var, försummade han intet
tillfälle att föröka sina kunskaper, och afhörde derföre uppmärksamt,
hvad hans äldste broder och andra, af hvilka han kunde lära något,
visste berätta för honom. Derjemte skötte han sitt jordbruk med den
drift och omtanka, att hans förmögenhet om någon tid fördubblades, och
när hans äldste broder, som med förstånd, nit och redlighet skött flere
kommunala befattningar, aflidit, anförtroddes desamma enhälligt åt
honom, som äfvenledes till allmän belåtenhet handhade dem, liksom han
alltid var mån om att för ortens och sina medmenniskors väl göra hvad
han kunde. Under allt detta hade den mellersta brodern i sin onaturliga
ställning försummat sitt jordbruk, och hvad ännu värre var, under sitt
herrelif lyckats tillegna sig alla dess sämre egenskaper, utan att till
motvigt få något af det goda, ståndspersonslifvet äfven har att
framvisa. Slutligen förföll han alldeles genom omåttlighet, kom från
gård och grund, samt lefde derefter med hustru och barn såsom ett
nådehjon hos sin yngste broder.

Det är naturligtvis icke mitt fel, om denna saga ej till alla delar
passar in på finska språkförhållanden, men såtillvida kan den ändock
tjena till lärdom och föredöme, som den kunde föranleda finska språket
att följa hellre den yngste än mellersta broderns exempel, då försynen
i sin allvishet ej funnit för godt att i likhet med den äldsta brodern
låta nämnda språk från barndomen blifva delaktigt af allt det goda
bildningen medförer.




Om ursprunget till Finnarnes Hiisi.

(Föredr. d. 8 Febr. 1858.)

Acta Societatis Scientiarum Fennicae. Tomus V.


En del fornforskare har trott, att de mångfaldiga berättelserna om
_Hiisi_, hvilka ännu förekomma hos finska allmogen så i sång som saga,
skulle antyda ett fornhistoriskt folk, som före de nuvarande invånarne
bebott Finland och företrädesvis uppehållit sig i vilda ödemarker, i
jordkulor och bergskrefvor. Med ett sådant antagande hafva de trott,
att allt, hvad i runorna och sagorna förekommer om _Hiisi, Hiisis folk,
boskap, slott, åkrar, ängar, konstiga arbeten_ m.m. kunde få sin
naturligaste förklaring, hvaremot dock genast kunde anmärkas, att efter
samma grund äfven _Tuoni och Mana_, begge betecknande dödens gudom
eller underjordens herrskare, kunde förklaras för fornhistoriska
personer, ty runorna veta förtälja äfven om deras folk, djur, arbeten
m.m.

Såsom bekant är förekommer äfven i den skandinaviska sagohistorien tal
om några dylika aborigines under benämningarne _Jotnar, Thjassar,
Thussar, Rimthussar_ m.fl., hvarom utom andra professor _Neikter_ i
Upsala i sina derstädes år 1793 och följande åren i flera delar utkomna
akademiska disputationer _de gente antiqua Troll_ skrifvit med
omfattande lärdom och stor skarpsinnighet. Man har trott att de finska
_hiisi_sagorna vore ej annat än en genklang af de skandinaviska, eller
tvärtom, till hvilken förmodan äfven namnlikheten emellan _Thjasse,
Thusse och Hiisi_, likasom emellan _Jote_ och det finska _Juutas_,
gifvit någon större eller mindre anledning. Juutas förekommer nämligen
i de finska Runorna ofta i alldeles samma bemärkelse med _Hiisi_ och
behöfver ej obetingadt anses hafva inkommit först med kristna läran.

Den nyssnämnda förmodan lemnar jag i sitt värde och vill nu endast
fästa uppmärksamheten derpå, att benämningen _hiisi_, utan allt
afseende på dess möjliga slägtskap med _thjasse, thusse_ m.m. afven
eljest ej står så enstaka i den finska traditionen, som man hittills
utan undantag ansett den vara. Bland de senaste, som vidrört detta
ämne, är _Castrén_ i sina år 1853 utkomna föreläsningar i Finsk
mytologi. "I lappska mytologin", säger han s. 113, "förekommer Hiisi
under formen _Hita_, men begagnas enligt _Lindahl_ och _Öhrling_ blott
som en svordom". Redan den omständigheten, att ordet _hita_ eller efter
min anteckning _mana hiidii_ (finska _mene hiiteen_), gå för fan i
våld, i lappskan brukas endast i svordomar, antyder tillräckligt, att
det i senare tider blifvit infördt påtagligen genom lån från finskan,
hvilket ytterligare bestyrkes af dess inskränkta bruk äfven i
svordomsfall, då Leem för den norrsklappska dialekten ej ens upptagit
hela ordet. Deremot förekommer i lappska mytologin allmänt ordet _seida
eller seita_, hvarom _Castrén_ i sina redan nämnda föreläsningar s. 207
nämner, att det "förekommer hvarken i Finskan, eller andra beslägtade
språk, men igenfinnes deremot i Fornnordiskan och de germaniska
språken, under den föga afvikande formen _Seidh eller Seidhr_, som
betecknar ett eget slag af trolldom (J. Grimm, Deutsche Mythologie, s.
988)". "Skulle", fortfar _Castrén_, "Lapparnes _Seida_, såsom troligt
synes, vara lånadt ifrån Fornnordiskan, så betecknar det väl egentligen
en gudabild, hvilken Lapparne hade af nöden vid utöfvandet af sina
trollkonster -- en bestämmelse, som gudabilderna verkligen ännu ega hos
flere beslägtade stammar".

Det hörer icke till ämnet för närvarande uppsats att omständligare
redogöra om Lappens föreställning af _seida_; så mycket må dock nämnas,
att dermed betecknades en gudomlighet under bilden af en på något sätt
ovanligare sten eller till någon menniskolikhet formadt träd äfvensom
stället för sådana. Ty att benämningen betecknade äfven stället för
bilderna, ej endast bilderna sjelfva, torde man kunna antaga af Leems
förklaring, som lyder: "Sieid locus a Lapponibus nonnullis tempore
ignorantiæ sacer habitus et cultus, in qvo idolum adorabant et de
faciendo et omittendo consulabant, et ab eo responsum ferebant;
oraculum perhibentur temporibus ignorantiæ sacrificiis coluisse".

Finnarnes föreställning om _hiisi_ skiljer sig förnämligast i tvänne
omständigheter frän den, Lapparne fästade vid sitt seida. Först var
hiisi hos Finnarne en ond makt, då Lappens seida stod i vänskapligt
förhållande till honom, och för det andra känner man ej till några
hiisibilder hos Finnarne. Om man ändock ville anse Lappens seida och
Finnens hiisi för ursprungligen samma väsende, så kunde det förra
lätteligen förklaras sålunda, att då vid Finnarnes invandring Lapparne
sjelfve kommo att stå i fiendtligt förhållande till Finnarne, deras
gudar och gudabilder ej heller kunde anses vara särdeles vänskapligt
sinnade mot de sistnämnda. Det senare, eller bristen af bilder, vore
likaså lätt förklarligt. Då i allmänhet Finnarne ej ens för sina egna
gudomligheter hade några bilder, huru skulle de då åt en fiendtligt
sinnad lappsk gudamakt bestå sådant. Svårligen torde derföre någon
kunna påstå, att icke Lapparnes _seida_ på antydd väg alltförväl kunnat
förvandlas till Finnarnes _hiisi_.

Ännu lättare, än med dess betydelse, går det med sjelfva ordet _hiisi_,
att härleda det från lappska ordet _seida_. De äro verkligen ej annat
än ett och samma ord, och hafva ingen annan åtskillnad sinsemellan, än
den som äfven andra gemensamma ord i hvardera språket erhållit,
hvarföre det förefaller mig något förunderligt, att man icke förr
varseblifvit detta. För hvarochen, som helst litet befattat sig med
finska grammatiken, är det en välkänd sak, att stammen till ordet
_hiisi_ är _hiite_, hvilken senare form också ännu är ordets
nominativus, så snart en pronominalsuffix vidfogas (_hiiteni_,
_hiitesi_ o.s.v.). Såsom en tämmeligen allmän regel gäller vid
jemförelsen emellan lappskans och finskans enskilta ord, att de
tvåstafviga nominer, hvilka i det senare språket slutas på _i_ och i
status affixus i stället för samma _i_ hafva _e_, antaga i lappskan _a_
till slutvokal.[31] Jag skall strax anföra en mängd gemensamma ord,
hvilka sålunda (många af dem äfven annorlunda) skilt sig i hvardera
språket. Så heta finskans esi, stället framför, i status affixus ete,
på lappska ouda.

  henki, ande            henke        hægga, vuoignga
  hirsi, timmerstock     hirte        hirsa
  hirvi, elg             hirve        sarva
  huoli, omsorg          huole        fuola
  impi, flicka           impe         oabba
  joki, elf              joke         jokka
  keski, midt            keske        gaska
  kieli, språk           kiele        giella
  kolmi, tre             kolme        golm l. golma
  kuusi, gran            kuuse        guossa
  kuusi, sex             kuute        gutta
  kynsi, nagel           kynte        gadza
  käsi, hand             käte         gietta
  lehti, löf             lehte        lasta
  leski, enka            leske        læska
  lohi, laks             lohe         luossa
  meri, haf              mere         mærra
  mieli, sinne           miele        miella
  neiti, jungfru         neite        nieida
  nimi, namn             nime         namma
  nuoli, pil             nuole        njuola
  nuori, ung             nuore        nuorra
  pilvi, moln            pilve        balva, boalva
  rupi, skorf            rupe         ruobba
  sormi, finger          sorme        suorbma
  suoni, sena            suone        suodna
    syli, famn           syle         sälla
    tosi, sann           tote         duotta
    tuli, eld            tule         dolla
  uksi, dörr             ukse         uksa l. ufsa
  umpi, hel, tillsluten  umpe         obba
  uusi, ny               uute         oddha
  veli, broder           velje        velja, vielja
  veri, blod             vere         värra
  viisi, fem             viite        vitta
  yksi, en               yhte         okta l. ofta
  ääni, röst             ääne         jedna

I fullkomlig analogi med ofvanstående skulle således det finska
_hiisi (hiite)_ motsvaras af _hiita (hiitta, hiida)_ i lappskan, såsom
ordet verkligen i svensklappskan heter efter hvad förut nämnts. Det
nämndes då tillika, att detsamma under denna form, efter all
sannolikhet, först i senare tider blifvit öfverfördt från finskan, och
man känner, att sådana i senare tider antagna lånord icke undergå samma
förändringar, som de hvilka språken i en tidigare period tillegnat sig.
Under en sådan tidigare period kunde samma ord, som i finskan
begynner med konsonanten _h_, i lappskan ganska lätt få _s_ till
begynnelse-konsonant, såsom äfven föregående ordförteckning
vidhandengifver, der man finner finskans _hirvi_ motsvaras af lappskans
_sarva_. På samma sätt motsvaras finska orden _haamottaa_ skymta,
_haapa_ asp, _haara_ gren, _haarake_ grenighet, _halkean_ spricker,
_heinä_ hö, gräs, _hiertyy_ nedsmutsa, _hijon_ hvässer, slipar, _hivus_
hår, _hoippaa_ vacklar, _horjuu_ hänglar, raglar, _huojuu_ svigtar,
_huokaa_ suckar, _hyvä_ god, _hän_ han, _he_ de, af lappska _sabmat,
suppe, suorre, suorgge, salgidam, suoinne, suortto, sajam, sovs,
suoibbo, sorja, sogja, s'uokka, s'iega, son, sii_. Och icke endast i
början, äfven inuti orden förvexlas sålunda _h_ och _s_ sinsemellan
såsom redan i föregående ordförteckningen af _lehti_ och _lohi_ på
lappska _lasta, blossa_, kunde ses. Tillochmed i samma språk träffar
man några ord, hvilka kunna begynna såväl med _h_ som _s_, så de finska
orden _hakara el. sakara_, spets; _haara, saara_, gren; _halava,
salava_, piltrad; _hiestain, siestain_, svart vinbärsbuske; _hilpoa,
silpoa_, skära; _hivauttaa, sivauttaa_, hastigt vidröra, slå; _hoikka,
soikka_ (= soukka), smal; _huippu_, spets; _suippo_, spetsig; _hylkkyä,
sylkkyä_, sqvalpa, skakas; _hyvä, _sievä_, god. I andra fall öfvergår
_h_ inuti ordet till _s_, t.ex. i _miestä för miehtä, kas eller kah,
läsnä, lästä_ för mena, lähetä (sammandr. lähnä, lähtä) af lähi_.

Det vore en lätt sak att ur andra språk anföra liknande fall,[32] men
då de äfven eljest torde vara tillräckligt bekanta, vill jag ej
onödigtvis med deras anförande förlänga denna uppsats. Icke torde
numera heller någon, som känner till den alldeles ej ovanliga
förvexlingen emellan _h_ och _s_, vilja påstå, att icke det finska
_hiisi_ (urspr. _hiite_) och lappska _siita_ eller _siida_ kunde
motsvara hvarandra. Också förefinnes i lappskan ordet verkligen under
nyssanförda form, men i bemärkelse af _lappby_, hem. Jag lemnar derhän,
om denna bemärkelse är den ursprungliga, eller om icke äfven _siida_
ursprungligen betydt detsamma, som sedermera _seida_ eller _sieida_, en
husgud eller annan gudomlighet; så betecknades ju äfven hos Romarene
med _lar_ både husgud och hus, hem. Lappen kunde på samma sätt i början
hafva nyttjat ordet _siida_ såväl för det ena som andra, tills han
genom förra stafvelsens egna betoning eller vokalutvidgning begynte
särskilt utmärka guden. Men äfven utan en sådan anledning till
vokalutvidgning är den ingalunda ovanlig för lappskan, såsom redan af
föregående ordjemförelsen af _ouda, oabba, guossa, gietta, luossa,
nieida, boalva, ruobba, suorbma, duotta, vielja, vârra_, hvarochen lätt
kan finna. Skulle någon ej åtnöja sig dermed, så kan han ytterligare
jemföra t.ex. följande ord: _boass'o_, på finska _pohja_, botten;
_buorna, purnu_, lår; _buorreb, parempi_, bättre; _buotto, pato_,
fiskdam; _dielde, telta_, tält; _doarra, tora_, strid; _duosta,
tohtii_, han törs; _fuoddo, peto_, vilddjur; _gierjedet, kerjätä_,
tigga; _glæppa, käpy_, nätnål; _goarrad, korea_, grann; _guoika,
koski_, fors; _heibba, viipyy_, han dröjer; _juolge, jalka_, fot;
_loabme, loma_, mellanrum; _luofta, lahti_, vik; _maida, mitä_, hvad;
_mietta, mesi_, honing; _muorje, marja_, bär; _niekke, niska_, nacke;
_rieft, rlhti_, riktig; _riegges, rengas_, ring; _riestet, riistää_,
streta; _ruoss'a, ryssä_, rysse; _soatte, sota_, krig; _suolo, salo_,
ö; _viessa, väsyy_, han tröttnar; _vuodna, onni_, lycka; _vuoolla,
ali_, under.

Då nu således ej ens utvidningen af det långa _i_ (i hiisi) till _iei_
(i sieida) eller _ei_ (i seida) kan anses lägga något hinder i vägen
för derivationen, så tror jag mig till följd deraf och hela den
föregående utredningen vara fullt berättigad att anse _hiisi_ och
_seida_ vara i grunden ett och samma ord. Nu uppstår en annan fråga:
fanns ordet till redan vid den tiden, då Finnarne och Lapparne ännu
utgjorde ett gemensamt folk, eller har det först senare uppstått, och
om så vore, hos hvilketdera folket? På dessa frågor skall jag nu i
korthet affatta mitt svar.

Skulle _hiisi_ eller _seida_, medan Finnarne och Lapparne ännu utgjorde
ett folk, varit bekant, då skulle naturligtvis föreställningen deraf i
början ej varit så olik, den för det närvarande är, utan lika, antingen
dermed då betecknats en _god_ eller _ond_ gudamakt. Det lärer vara
svårt, att ur någon nations mytologi framvisa ett fall, der en
gudomlighet, den man ursprungligen föreställt sig såsom ond och
fiendtlig, senare skulle hafva fått en bättre betydelse; mycket lättare
kunde motsatsen inträffa, såsom man i några bestämda fall känner, att
den också verkligen inträffat. Deraf synes det vara påtagligt, att
_seida_ hos Lapparne ursprungligen haft samma betydelse, som den intill
de senaste tider bibehållit, af en blid, välvillig, gynsamt stämd
gudamakt. En sådan betydelse tyckes deremot Finnames _hiisi_ aldrig
hafva haft, ty några spår deraf skulle då åtminstone qvarstå, hvilket
icke är fallet. Finnarnes föreställning om _hiisi_ kan alltså ej hafva
uppstått samtidigt med Lapparnes om _seida_. Då likväl ordet, såsom jag
tror mig hafva ådagalagt, är detsamma, och då den lappska betydelsen,
såsom nyss antydts, måste anses vara ursprunglig, åtminstone ej senare
uppkommen af en tidigare föreställning om en illasinnad gudamakt, sådan
som Finnarnes _hiisi_, så torde saken svårligen tillåta någon annan
förklaring, än den, att Finnarne lånat sitt _hiisi_ af Lapparne och af
redan tillförene nämnd anledning gifvit det en motsatt betydelse af
hvad det hos Lapparne egde. Detta förklarar äfven, hvarföre Finnarne
föreställde sig _hiisi_ såsom vistande i vilda, ödsliga skogar, i
jordkulor o.s.v., ty efter landets eröfring af Finnarne uppehöllo sig
de få öfverblifna Lapparne verkligen på sådana ställen, och der
Lapparne sjelfva vistades, der äfven deras skyddsgudar. Sålunda kunde
äfven de olika benämningarne _metsänhiisi, vuorihiisi, vesihiisi_,
skogshiisi, bergshiisi, vattenhiisi m.m. få sin aldra naturligaste
förklaring af de på särskilta ställen för tillfället kända Lapparnes
olika uppehållsorter.

Då Lappar och trollkarlar icke blott i Finnarnes utan äfven i de öfriga
angränsande folks föreställning länge och allt till senaste tider varit
liktydiga, och Lappen just med tillhjelp af sin _seida_ utöfvade
trolldomskonsten, så var det helt naturligt, att Skandinaverna i den
egenskapen benämnde honom _seidmadr, seidman, seidkona_, hvilka ord
sedermera öfvergingo till allmännare betydelse af trollkarl,
trollpacka. I denna sak är således min tanke den, att fornnordiskan
fått sitt _seidh, seidhr_, från lappskan, och icke tvärtom, såsom
_Castrén_ på anfördt ställe förmodar. Och genom att sålunda, som i det
föregående skett, hafva ådagalagt _hiisis_ rätta ursprung, tror jag mig
hafva gjort en väsendtlig tjenst åt de forskare af fornhistorien,
hvilka i _hiisi_ trott sig böra uppspåra ett fornhistoriskt folk, ett
slags aborigines i landet.

_J. Grimm_ i sin Deutsche Mythologie (Göttingen 1835) sid. 583 säger
angående _seidhr_: "Wäre zu schreiben _seydhr_ (von _siodha_, coqvere).
_Seidhkona, seydhkona_, kluge frau, die sich aufs sieden und kochen
zauberkräftiger heilmittel versteht." Att denna etymologi icke kan stå
tillsammans med den utläggning af saken, jag nu haft äran framställa,
är sjelfklart, hvarföre jag ej annat kan än bedja den grundlärda,
outtröttliga och snillrika forskaren hålla mig ursäktad, att jag
derutinnan hyser en annan tanke. Vill man för seida hafva en annan
etymologi i stället, så kunde man kanhända få jemföra det med Grekernas
_Zeus_, _theos_. Med afseende endast på den finska betydelsen af
_hiisi_, hade jag mig för jemförelsens skull till minnes tecknat äfven
det svenska ordet _bjesse_ och ryskans _bes'_, latinska _odi_, tyska
_hassen_, ryska _hitit'_ m.m. ord, hvilkas sammanhang med _hiisis_
ursprungliga bemärkelse jag numera gerna erkänner vara alldeles ingen.




Die Grundzüge der Finnischen Sprache mit Rücksicht auf den
Ural-Altaischen Sprachstamm, von H. Kellgren.

Litteraturblad för allman medborgerlig bildning. September 1847.


Åfven utomlands har man i sednare tider skänkt Finska språket en
uppmärksamhet, som det för sin sjelfständighet, sitt inre sammanhang,
sin materiela och formela rikedom väl torde förtjena. En sådan
uppmärksamhet bör hos oss uppskattas så mycket högre, ju färre de medel
äro, hvarigenom vi kunna ådraga oss någon uppmärksamhet, som vore
fördelaktig för oss. Om någon tysk eller fransysk turist efter
återkomsten till sitt hemland beskrifver sällskapslivet i Helsingfors
såsom dock något öfver det låga begrepp, man derom utomlands vanligtvis
hyser, tillochmed meddelar sina landsmän den nästan otroliga
underrättelsen, att i Helsingfors finnes ett universitet på europeisk
fot,[33] eller ock berättar någonting annat godt angående lefnaden,
sederna och landsvägarne i Finland, så kan det val fägna vår
egenkärlek, men någon verklig båtnad hafva vi svårligen deraf. Tvärtom
kunna sådana sötsaker bortskämma magen eller bringa oss till en
säkerhetssömn, som ej mindre i lekamligt, än i andeligt hänseende är
ett ganska farligt tillstånd. Kan deremot Finska språket tillvinna sig
någon aktning, något vitsord om sitt välljud, sin rikedom och annan
fullkomlighet, så båtar det oss mer, än hvilket annat loford som helst,
som utlänningen kunde gifva oss. Det behöfver ej smickra vår fåfänga,
ännu mindre locka oss till en vådlig kappränning på utländsk botten,
det endast innehåller ett erkännande, att vi dock äga något redbart,
som vi kunna kalla vårt eget, och anvisar oss detsamma till vidare
odling, så som den enda grunden till Finska folkets fortfarande
bestånd. Ett folk mer eller mindre betyder väl ingenting för Den som
styr alla folks öden, men emedlertid är det en oafvislig pligt för
hvarje folk att arbeta för sitt sjelfbestånd, och det i en vida högre
grad, än samma pligt åligger en enskild menniska. Det har inträffat och
kan hvarje dag inträffa förhållanden, der det för den enskilda
menniskan blifver en pligt att uppoffra sig för ett högre ändamål, än
bibehållandet af sitt eget fortfarande; historien känner religiösa,
politiska och andra martyrer, men kan ej anföra något fall, der det för
ett folk kunnat vara ens tillåtligt, än mindre en pligt att godvilligt
uppoffra sig.

I mångfaldiga rigtningar korsa och öfverkorsa hvarandra rålinierna
emellan särskilta folk och stater, men svårligen får man någon annan
förnuftig grund, hvarefter folksärskildheterna kunde bestämmas, än det
gemensamma språket, ej blott i skrift, utan äfven i folkets mun. Allt
annat är blott tillfälligt och mer eller mindre förgängligt. Ett
gemensamt språk bestämmer äfven oss Finnar till ett särskilt folk; utan
det hade vi för länge sedan hopsmultit med våra mäktigare grannar,
likasom t.ex. Lapparne i Kuolajärvi kapell och på några andra orter,
efter det de glömt sina förfäders tungomål och antagit Finskan, numera
heta Finnar och ej Lappar annorstädes, än möjligtvis i några gamla
dokumenter, som datera sig från de tider, då de ännu talade Lappska.

Har nu språket en sådan vigt och betydelse, så kan dess odling af ingen
redlig Finne anses med likgiltighet, utan måste en hvar hellre känna
sig pligtig att efter bästa förmåga befrämja dess och den derpå
baserade unga litteraturens kultur. Fägnande måste derföre hvarje
försök på den banan vara, och det i dubbelt mått, om derigenom tillika
utlänningen drages till att arbeta för samma mål, såsom fallet kan vara
med den i början af denna uppsatts nämnda skriften. Den innehåller väl
ej något mer, än de första grundlinjerna till en komparativ grammatik
emellan några särskilta språk tillhörande den ural-altaiska
språkstammen, nämligen emellan _Finskan, Ungerskan, Turkiskan,
Mongoliskan och Mandschuspråket_, men författarens skickliga behandling
och varma framställning af sitt ämne gör boken synnerligen intressant
äfven för icke-lingvister. En af flere skäl tillbörlig förkärlek för
Finskan framlyser nog ofta och qvarlemnar hos läsaren den
öfvertygelsen, att Finskan af de nämnda språken utvecklat sig
lyckligast och följdriktigast ur det för dem gemensamma grundanlaget.
Detta lemnas dock ingenstädes såsom ett tomt fennofiliskt skryt, utan
ådagalägges genom sjelfva jemförelsen, och måste derföre nödvändigt
draga utlänningens uppmärksamhet på Finskan. framdeles, mer än fallet
hittills varit, hvilket ej kan ske, utan att det äfven hos oss sjelfva
skall yttra någon återverkan. Det kunde tillochmed hända, att Finskan
utomlands en vacker dag intoge den höga plats, sanskrit för det
närvarande har hos lingvisterna, och blefve ett modestudium för dem; ty
den omständigheten, att Finskan ej hör till samma stam, som de
germaniska språken, kan ej vara ett tillräckligt skäl, som kunde
afhålla den vetenskapen trogne forskaren från dess studium. Redan år
1818 yttrade sig prof. Rask, den celebre förkämpen för hela den nyare
lingvistiska skaran, om Finskan med följande sällsynta loford. Sedan
han förut nämnt, hvad man den tiden hade gjort för Finska språkets
odling, fortfar han: "denna ifver för Finlands språk är i hög grad
önsklig och glädjande såväl för folkets egen upplysning och regeringens
ära, som för vetenskaperna, särdeles den nu med sådan flit odlade
språkvetenskapen; ty Finskan är ett af de mest ursprungliga,
regelbundna, bildningsbara och välljudande språk på jorden: den har den
skönaste harmoni emellan vokalers och konsonanters antal och fördelning
i orden, hvari den kan liknas vid Italienskan, är fri från de
obehagliga hväsljud och aspirerade bokstäfver (konsonanter) i de
lappska och slaviska språken, hvari den liknar Danskan; har liksom
Isländskan och Fransyskan ett alldeles bestämdt tonfall; den har
tolf[34] kasus, men blott två (högst tre) deklinationer med ytterst få
afvikelser från regeln, och likaså har Finskan i verberna flere former,
men färre konjugationer och afvikelser, än Latinen, det vill säga
större fördelar med mindre ofullkomligheter och last för minnet och
förståndet. Den är oändligt rik på härledningsord och sammansättningar,
likasom Grekiskan och Tyskan, och synes således hafva utvalt och
förenat det bästa af alla andra språk i Europa, alldeles motsatt hvad
man sagt om Engelskan. Men som ingenting under solen är fullkomligt, så
saknar också Finskan något, som synes vara vigtigare än alla inre
fullkomligheter, nämligen en betydande litteratur, en större
utsträckning, mera inbördes sammanhang (emellan Finnar, Olonetsare och
Ingermanlänningar) samt ett herrskande bruk vid ett glänsande hof. Dock
skall den evigt blifva ett märkvärdigt språk för tänkaren och, såsom
nyckeln till alla icke-slaviska språk i det inre Ryssland och
Nord-Asien, oumbärlig för språkforskaren och en hvar, som vill arbeta
på dessa ännu till större delen sig sjelfva öfverlemnade folkslags
bildning och upplysning."

Efter dessa distraktioner återgå vi till den ofvan-nämnde
skriften. -- -- --

Här följa några detaljanmärkningar.




Finsk Litteratur.

Neljä ensimäistä kirjaa ynnä viidennen määritykset Euklideen Alkeista
mittaustieteessä. W. Kilpinen, suomentaja.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. September 1847.


Derigenom att språket är ett vilkor för all bildnings meddelande,
upphör det ej att äfven sjelf vara ett föremil för bildning. Detta är
en sanning, hvarpå mindre än det sig borde hafves afseende. Huru ofta
t.ex. hör man ej en och annan till och med ännu i våra dagar upprepa
det gamla påståendet om Finska språkets fattigdom utan att dervid
tänka, att den fattiga kan blifva rik, och ännu oftare är man i
tillfälle att höra och läsa Finska, som på det obarmhertigaste sätt
blifvit rådbråkad efter utländskt bruk och fullproppad med fremmande
ord och vändningar. Ännu är mången af den tanke, att det vore en svår
synd att för betecknandet af ett nytt föremål använda ett eget Finskt
ord, hvarföre han antingen nyttjar det utländska med Finsk
ändelse eller ock uttrycker sig med flere ord d.v.s. begagnar sig af en
omskrifning eller definition. Sålunda läser man i en Finsk Arithmetik
sådana konstiga ord som nämnari, täljari, dividendus, dividendukseksi,
dividerataan, brooki (bråki) o.s.v.; i en annan kunde man till
undvikande af sådana barbarismer vilja förtydliga sig genom
omskrifning, och göra det någon gång så omständligen, att hela
begreppet kunde borttappas i orden. Prosten Borenius har dock i sin
Finska arithmetik visat, att en tredje väg finnes, en väg som utan all
tvifvel är den enda rätta, den att ur språkets eget förråd bilda
motsvarande termer eller helst uppsöka och använda dem, der de ej
behöfva ånyo bildas. Det kommer ej så mycket an derpå, om en
vetenskaplig term genast förstås af hvar och en, att ej långt
angelägnare vore att få termen rigtigt enligt härlednings-analogien
bildad, hvarjemte den ej bör blifva för tungrodd (lång, missljudande),
ej heller gerna sådan, att deraf ej vid förefallande behof ett adjektiv
kunde bildas. Med rätta anmärker derföre Suometar i N:o 25 att
tietomus, tarinamus äro odugliga ord till betecknande af vetenskap,
historie, hvartill de af några blifvit använda. Hvad särskilt det
sednare ordet beträffar, må här anmärkas, att det utom sin språkvidriga
härledning är alldeles obehöfligt, ty historia är ett ord, som oaktadt
dess fremmande ursprung ej allenast kan upptagas, men äfven redan
blifvit upptaget af språket så att det allmänt förstås, och är i så
måtto bättre än tarinamus, förutsatt att detta sednare vore Finska; att
deraf kan härledas flere andra ord: historioitsee, historioitsia,
historioima, historiainen, historiallinen o.s.v., hvilken omständighet
vid hvarje nybildad term alltid borde afses, ty en term, hvaraf inga
härlednings ord kunna bildas, är att liknas vid ett gammalt, torrt träd
utan några qvistar.

Öfversättaren till ofvannämnde bok har sorgfälligt undvikit att låta
komma sig till last en sådan vårdslöshet eller okunnighet vid nya
termers bildande, en sak, hvarföre språket ej kan annat, än vara
honom högeligen förbundet. Utan tvifvel erinrar sig mången läsare att
under par föregående år i några tidningar hafva stött på mer
eller mindre långa ordlängder med mathematiska termer. Så mycket ock en
och annan då hade kunnat önska, att finna något läsvärdare i deras
ställe, så litet har han numera skäl att klandra tidningarne, om han
betänker, att Hr. K--s i allmänhet lyckligt tillskapade mathematiska
termer till en del hafva tillkommit på sådan väg. Är man tvungen att på
en gång bilda en större mängd af nya termer, såsom i det närvarande
arbetet, så kan ingen med billighet fordra, att de alla genast borde
blifva sådana, att vid dem ingenting mer vore att önska. Må äfven i det
närvarande arbetet en och annan term framdeles kunna fås bättre, det
skall ej minska arbetets värde och afhålla någon från att tillerkänna
det ett välförtjent loford under önskan, att äfven åtskilliga andra
vetenskaper snart måtte finna lika nitiska och skickliga bearbetare på
Finska språket, som mathematiken i Hr. K. funnit. Närmast skulle vi
tillönska en sådan lycka Botaniken och Fysiken, dernäst den
tecknologiska Kemien och populära Astronomien, och denna vår önskan
härleder sig af den öfvertygelse, att deras studium i allmänhet,
men i synnerhet Botanikens och Fysikens kunde ingå i den Finska
folkundervisningen. Icke obetänkt säga vi den Finska, ty vi äro fullt
öfvertygade derom, att den Finska ungdomen skall hafva vida lättare för
att fatta dessa undervisnings ämnen, än någon ungdom hos de germaniska
folkslagen. Hos folken tillhörande den germaniska stammen (Tyskar,
Danskar, Svenskar o.s.v.) finnas öfverhufvudtaget tvänne språk: ett
folkspråk och ett lärdt språk (bokspråk), af hvilka det sednares
instuderande i och för sig kostar eleven föga mindre möda, än om han
hade ett helt och hållet fremmande språk för sig. Sätt gossen ifrån
Dalarne i en Tysk eller i en Svensk skola, och han skall i den förra
komma ungefär lika fort fram, som i den sednare. I våra egna skolor,
der Svenskan är undervisningsspråket, kan man alltid göra den
erfarenhet, att allmogens barn af Svenska föräldrar ej lemna skolan på
kortare tid eller bättre underbyggda, än de med Finskan till sitt
modersmål, må man blott ej anställa jemförelsen emellan allmogens barn
å ena och herrskapsbarn å den andra sidan, ty dessa sednare hafva redan
i föräldrarnes hus vänjt sig vid ett språk, som ej skiljer sig så
mycket från bokspråket och kunna derföre lättare fatta undervisningen.
Det lärda språket (bokspråket, riksspråket, riksidiomet eller hvad det
föröfrigt må heta) har bildat sig till en del af någon hufvuddialekt,
mera sällan af fleres sammanstötande, till en annan del af fremmande
ordlån. Då nu redan den till skriftspråk upphöjda dialekten endast med
svårighet, ofta alldeles icke utan särskilt studium, förstås af dem,
som tala andra dialekter, och de från fremmande språk lånade orden
naturligtvis äro alldeles obekanta så för den ena som andra, så följer
ju deraf solklart, hvad vi ofvanföre yttrat om den stora svårigheten af
vetenskapliga lärors meddelande i folkundervisningen hos de germaniska
folken. Deri ligger äfven, som vi tro, den förnämsta orsaken till den
stora ytlighet i samma folkundervisning, hvilken mer än en gång lemnat
vapen i händer för folkbildningens vedersakare. En alltför ytligt och,
hvad dermed så lätt förenar sig, förvändt uppfattad kunskap är ofta
sämre än en total okunnighet, ty denna lemnar dock den naturliga
tankeförmågan sitt värde med vanan af dess anlitande och begagnande,
men en ytlig kunskap förhäfver sig deröfver, utan att dock sjelf kunna
åstadkomma något godt.

Hvad om skriftspråkets svårighet vid folkundervisningen hittills
blifvit yttradt, gäller blott till en ganska ringa del Finskan. Från
Lapplands gränsor till Nyland och från Olonets till Åbo talas språket
af invånarne med ej så stora olikheter, att icke Svenskan och de öfriga
germaniska språken ofta inom ett enda distrikt kunna uppvisa större
inbördes skiljaktigheter. Tillochmed Lappskan skiljer sig ej betydligt
mer från Finskan, än Folkspråket i Dalarne och på många andra ställen i
Sverge skiljer sig från det Svenska skriftspråket, och bestämdt kunna
vi påstå och försäkra en hvar, som ej eljest känner det, att
skiljaktigheten emellan Finskan och Estniskan är vida mindre, hvaraf
följer, att en Lapp, en Est ej skulle hafva större svårighet vid att
emottaga undervisning på Finska, än mången infödd Svensk har, när det
gäller att undervisa honom på det vanliga Svenska skriftspråket. Hvad
särskilt fremmande ordlån beträffar, så är Finskan, liksom i medvetande
af sitt eget anlag till ytterligare utbildning, högst ogen mot sådana.
Den som ej eljest känner förhållandet har svårt att förestalla sig,
hvilka löjligheter af sådana i andra språk högst vanliga ordlån i de
flesta fall skulle uppstå i Finskan, men så är det dock i sjelfva
verket, att endast ett färre antal fremmande ord kunna i Finskan
upptagas utan att framställa en egen karrikatyr. De öfriga måste
förändras efter Finskans lynne ofta sä, att de blifva nästan
oigenkännbara, hvarföre det då är vida bättre att ur språkets egna
förråder söka få motsvarande uttryck för desamma. Ehuru nu sådana
nybildade ords vetenskapliga betydelse naturligtvis måste särskilt
inhemtas tillika med sjelfva saken, som de antyda, så bör detta dock
blifva vida lättare, der termerna hafva en så att säga inhemsk drägt,
än der de för sitt utländska ursprung redan vid första påseendet
afskrämma hvarje läsare, som ej känner andra språk, än sitt modersmål.
Om t.ex. en Svensk bonde händelsevis får i sin hand en bok, der han
träffat ord sådana som problem, hypothes, diagonal, axiom, konkav,
trapezium, vertikalvinkel, kommensarabel, korollarium, tangera,
tangent, qvantitet, plan, parallel o.s.v. så månne icke han i nie fall
af tie låter boken vara utan att vidare bekymra sig derom i den
öfvertygelsen, att han ändock icke skall kunna begripa dess innehåll.
Men icke behöfver samma fruktan inställa sig hos den Finska bonden vid
en skrift, der han träffar orden tehtävä (te'usta). ehdotus, halkaisia,
itseselvä, hovera, nelivino, vastapäiset, kulmat (ristikulmat),
samamitallinen, seurusta (seuraama). äärtää, äärtäjä, suuruisuus,
tasapinta, suuntainen (yhtä-suuntainen), hvilka i den ordning, hvari de
anfördes, svara emot de förra, i Svensk skrift de enda brukliga, och
allesamman äro så beskaffade, att de dels genast dels med liten
eftertanke begripas af hvar Finne. Häraf följer ytterligare och
framstår nog klart för en hvar, att, när arven andra vetenskapliga
läror engång blifva på Finska bearbetade, de ej skola finnas så slutna
och otillgängliga för den Finska allmogen, som de i många andra länder
äro, ehuru på landets s.k. eget språk framställda. Vidare bör äfven
denna språkets art uppmana oss att efter förmåga utarbeta läroböcker i
hvarjehanda ämnen för den Finska allmogen, öfvertygade som vi äro, att
folkets bildning och folkundervisningen alldrig kan för mycket
befrämjas. "Numera bör det väl vara icke blott för hvar och en tänkande
begripligt, utan äfven af de flesta fullständigt begripet och insedt,
att de förstöringskrafter, som uppkomma inom samhället sjelft, genom
den arbetande klassens vanvård och förvildning, äro dess
fruktansvärdaste fiender, och att den blott utifrån hotande
inkräktningsmagten, må den vara huru väldig som helst, är ett ringa
ting i jemförelse med dem", äro ord innehållande en sanning, den
erfarenheten alldrig kunnat och alldrig skall kunna jäfva.

Hvad nu särskilt vidkommer den ovannämnde boken, som förledt oss till
dessa sidosprång från ämnet, så vilja vi icke påstå, att i sjelfva
verket alla termer deri blifvit så väl förfinskade, att ej en och annan
af dem framdeles kunde fås bättre, hvad vi endast kunna försäkra är att
flertalet af dem ej lemna något att önska öfrigt. För några termer
vilja vi straxt här föreslå andra, som efter vårt tycke skulle i ett
eller annat afseende bättre uttrycka saken.

  I Svenskan.       I K:s Finska bearbetn.      Efter vårt förslag.

  anticipera        ennata                      ennuttaa.
  centrum           keske, keskipiste           kesko l. keskus.
  sector            leikka                      leikko l. leikkoma.
  corollarium       seurio                      seuraama, seuraamus.
  tangera           sivua                       äärtää.
  jemföra           suhdeta                     verroittaa.
  triangel          kolmelma                    kolmilaita.[35]

Vi förmode ej annat, än att en hvar, som kunde vara intresserad af att
se, huru en gammal bekant utlänning tar sig ut i Finsk drägt skall
förskaffa sig den lätt åtkomliga boken, och vilja derföre ej här anföra
några profstycken derur. Den finnes numera tämmeligen utspridd i
bokhandeln, är tryckt på godt papper med utmärkt tydliga stilar,
innehåller 128 sidor och kostar med allt det ej mer än 30 kopek
silfver, hvilket pris måste finnas vara högst lågt, när man betänker
att figurerne äro placerade vid sidan af texten alldeles såsom i den
gamla Svenska Euklides, hvilket faller sig dyrare, än att vidfoga dem
efteråt.




Förord till Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.

Maj 1847.


Det är en tid, då barnet går i ledband, och en annan, då det allt ännu
under tukt och eftersyn, ofta mot dess vilja, bildas i hemmet och i
skolan. Denna tid kan icke räcka evinnerligen, utan sedan krafterna
utvecklats, och ynglingen lärt sig inse undervisningens och bildningens
sanna värde, går han sjelfmant och är angelägen att föröka sina
kunskaper så mycket i hans makt står. Ej mindre bakvändt än löjligt
vore det, att då ännu vilja föra honom i ledband eller att med riset i
ena, premiet i den andra handen dels skrämma dels locka honom, dit han
sjelf sträfvar att komma. Ett sådant ynglingsstadium på bildningens väg
synas Europas nationer för det närvarande till större delen hafva
uppnått I befordrande af folkets bildning, hvilket, i början helt och
hållet bortglömdt, derefter varit styrelsemaktens ensak, har folket
sjelft med verksam hand deltagit, så att en nation, hos hvilken ett
sådant sträfvande icke spordes, i närvarande tid med allt skäl skulle
kunna kallas obildad. Den tid torde komma, då hvar och en, som icke
deltager i denna sträfvan för närmast sitt fosterlands och dernäst hela
mensklighetens förkofran i upplysning och bildning, skall anses för en
ovärdig medborgare, en orättrådig förvaltare af lifvets gudaskänk, och
ej ens den fastaste öfvertygelse om den all bildning inneboende kraft
att sjelf utveckla sig, eller hans föreburna oförmåga skall då kunna
skydda honom för det förakt, hvarför allmänna tänkesättet i våra dagar
ännu kan hålla honom fridlyst, tillochmed om han mera sträfvade emot,
än för bildningens och upplysningens sak.

Huru nära ett folks bildning och litteratur hänga tillsamman, är en
alltför bekant sak, att här behöfva annat än nämnas. De ömsesidigt
verka på hvarandra och mottaga verkan. Råkar den ena eller andra från
rätta kosan, så följer den andra snart efter. Att så mycket möjligt är
motverka afvägarne på litteraturens sida skall blifva ett af
hufvudsyftemålen för denna tidskrift, som föröfrigt kommer att
innehålla, hvad i annonserne om dess utgifvande redan korteligen
nämnts. Utgifvaren skattar visserligen sin förmåga ringa och obetydlig
i en så vigtig sak, men är å andra sidan öfvertygad derom, att ett enda
pund, som efter bästa insigt väl användes, är bättre än tjugu, som
ligga begrafna. Och i allmänhet är väl en död kunskap ett af de
ömkligaste ting i verlden, är att liknas vid en sandöken, som väl kan
emottaga frön af allehanda vexter, men aldrig sjelf frambringar ett
lefvande strå.

Men huru undert. än må förvalta sitt pund, så äro dock hans tid och
krafter så upptagna på annat håll, att han i förlitande endast på sig
sjelf ingalunda skulle vågat begynna utgifva en litteraturtidning, ej
ens i sjelfva universitetsstaden, der det lärda umgänget och åtskilliga
litterära hjelpredor kunde göra företaget lättare. Men då f.d.
redaktören af Kallavesi, hvilken, i hopp att äfven i år kunna fortfara
med nämnda litteraturblads utgifvande, för den utländska litteraturens
skuld gjort reqvisitioner om nödiga hjelpredor, ej allenast kan låta
dessa komma litteraturbladet till godo, utan äfven förbundit sig att
till det mesta besörja redaktionen, så vågar undert. utgifvare hoppas,
att allmänheten ej skall blifva bedragen på sina billiga fordringar.

Slutande detta mer eller mindre nödiga förord får jag tillägga, att
till Redaktionen af litteraturbladet adresserade uppsatser och
afhandlingar, som öfverensstämma med bladets plan, skola med tacksamhet
emottagas och efter omständigheterna införas, dock ej några anonyma. Då
litterär verksamhet ej är någon sak att skämmas för, så förmodas ej
annat, än att hvar och en, som ärligen sträfvar för densamma, skall
kunna göra det med sitt ärliga namns utsättande. Afven redaktörerne
hafva gjort det till en regel för sig att underskrifva hvarje artikel
med sitt namn eller namnbeteckning.




Psalmografi.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. Juli 1847.


Ehuru redan Huss författade några kyrkosånger för de böhmiska Christna,
så kan man dock säga, att kyrkosången i den mening, hvari den hos oss
förstås, egentligen har att tacka den lutherska reformationen för sin
uppkomst. Katolikerne höllo sig allt fortfarande vid de gamla latinska
sångerna, hvilka, ehuru de ock till en del uttryckte en djup andlighet
och derjemte ägde poetisk förtjenst, likval ej kunde längre egna sig
till kyrkans tjenst, emedan språket var obekant för församlingen.
Kalvinisterne, ehuru de på samma tid med Lutheranerna skilde sig från
den katolska kyrkan, togo ej någon synnerlig del i kyrkosångens
utbildning i det de inskränkte sig till öfversättningar af Davids
psalmer, så att hela förtjensten deraf tillkommer den lutherska
Christenheten med dess sedermera afsöndrade sekter t.ex. Herrnhutarne.
Först i sednare tider hafva Katholikerna och tillochmed Judarne skaffat
sig kyrkosånger på det hos församlingarne gängse språket.

En stor del af de första tyska kyrkosånger efter reformationen
författades efter bekanta folkmelodier och för åtskilliga skall jemväl
folkvisans text blifvit lagd till grund sålunda, att dess verldsliga
innehåll förvandlades till andligt.

Den första för lutherska kyrkan utgifna samlingen af kyrkosånger
innehöll endast åtta psalmer. Denna samling utkom 1524. Fyra år
derefter utkom en ny psalmboksupplaga, hvari antalet stiger till 56,
och den Greifsvaldska af år 1597 räknar redan 1600 psalmer. Under de
följande århundraden tillväxte antalet af kyrkosångerne med sådan fart,
att det psalmregister, som Domdekanus von Hardenberg i förra seklet
utgaf, upptager begynnelse orden till 72,732 psalmer.[36] Då äfven
sedermera nya oupphörligen tillkommit, så torde man för det närvarande
kunna uppskatta hela antalet af de psalmer, som på Tyska språket
finnas, till minst 100,000.

Oaktadt denna rikedom på psalmer, hvilka under flera århundraden
tillkommit, och hvilka således ej enkom afspegla någon inskränkt tids
eller ett eget partis särskilta uppfattning af den christna läran,
saknar likväl den Tyska evangeliska Christenheten ännu i denna dag en
gemensam psalmbok, och skall efter allt hvad man kan förutse länge nog
blifva i saknad deraf. Orsaken dertill är ej svår att inse, och härrör
ytterst af de särskilta andliga myndigheters sträfvan efter
sjelfständighet, hvarvid egenkärleken har en ej ringa del, ty denna,
såsom bekant är, uttrycker sig ej blott såsom individuel, utan äfven
korporations- och nationsvis. Ingenting annat är ju ändock t.ex. det
tanklösa skrytet om egen nations, eget språks, egen vetenskaps m.m.
företräde framför alla andra, än ett uttryck af egenkärlek i större
skala, må den ock bära hvilka hedersnamn som helst. Samma egenkärlek
afhåller de andliga myndigheterna från att tillegna sig något af en
annan, och ett annat hinder för en gemensam psalmboks antagande är
sjelfva Christendomens särskilta uppfattning på särskilta orter och hos
särskilta individer. Då kyrkosången just är ett uttryck af denna
uppfattning, så följer deraf, att sånger diktade i en viss kristlig
anda skola omtyckas mer på en, mindre på en annan ort; anses sköna och
förträffliga af somliga, medelmåttiga eller dåliga af andra. Så har ock
i Sverige fallet varit, der den år 1819 öfverhetligen sanktionerade nya
psalmboken med allt sitt utrop om en non-plus-ultraitisk förträfflighet
ej kunnat på alla orter bringa den gamla i förgätenhet, och äfven hos
oss sjelfva kan man lätt göra samma erfarenhet emellan den vanliga
kyrkopsalmboken, Achrenii Hengellisiä lauluja, Sionin Wirret, m.m.

Emedlertid hafva hufvudsakligast under de sistförflutna tre decennierne
många röster i Tyskland uttalat sig för behofvet af en gemensam
psalmbok för Tysklands evangeliska Christenhet och såsom förarbeten
dertill äger man värdefulla psalm-urval och samlingar utom andra af
Kanne, Wilhelmi, Raumer, Bunsen, Pauli, Stier, hvartill kommer Berliner
Liederschatz och Evangelischer Liederschatz af Knapp m.m. Den
sistnämnda, hvars fullständiga titel är: Evangelischer Liederschatz für
Kirche und Haus. Eine Sammlung geistlicher Lieder aus allen
christlichen Jahrhunderten, gesammelt und nach den Bedürfnissen unserer
Zeit bearbeitet von M. Albert Knapp, utkommen 1836 och 1837, upptager i
två digra stor octavs band, utom ett särskilt anhang, 3,572 psalmer af
431 särskilta dels manliga dels qvinliga författare, till en del
öfversättningar från latin, böhmiska, engelska m.a. språk.

I jemförelse med den oerhörda mängd af kyrkosånger på Tyska språket
förfaller det, hvad man på Svenska af dem äger, till en obetydlighet,
och de Finska förtjena knappt att nämnas. Antager man, att af hundrade
psalmer helst en enda kunde bestå alla kritikens fordringar, så skulle
redan detta förhållande, när urvalet kan göras bland 100,000, lemna åt
Tyskarne en psalmbok med 1,000 sånger, ett antal, som väl borde kunna
anses vara tillräckligt för hvarje Christen församling. Men också ett
sådant urval vore ej så lätt verkställdt, hvilket man kan finna, om man
betänker, att den, som på ett år ville afsluta ett sådant arbete, borde
granska och välja bland inemot 300 psalmer dagligen, och dock vore
redan 30 ett ganska tillräckligt antal för den, hvilken med någon reda
och urskiljning ville utföra ett sådant företag.

Något, som äfven i ej ringa mon bidrager till att försvåra antagandet
af en gemensam psalmbok för Tysklands evangeliska kyrka, är sjelfva
språket, hvilket sedan de äldsta psalmisternas tid i Tyskland
betydligen förändrats, så att åtminstone enskilta då vanliga ord och
uttryck numera antingen icke förstås eller ock missförstås, det sednare
till en naturlig följd deraf, att desamma med tiden, som säges förändra
allt, iklädt sig en annan betydelse, än den de för några århundraden
tillbaka hade. Nu hålla sig somliga såväl bland de lärda som bland
folket så hårdnackadt vid det gamla uttryckssättet, att de på intet
villkor vilja tillåta, att det nuvarande språkbruket skall göra något
intrång på detsamma. De äro så envisa och nitiska vid detta sitt
bemödande för det ålderdomliga, att man verkligen måste hålla dem
räkning för den liberalism, som antagandet af någonslags öfversättning
af den ursprungliga hebreiska och grekiska texten i den hel. skriften
nödvändigt hos dem förutsätter. Andra åter anse språket böra rättas
efter det närvarande bruket, blott innehållet blifver detsamma. Nekas
kan väl icke, att några af det sednare partiet förfarit mer
godtyckligt, än af någon obefängd kunde gillas, men härutinnan liksom i
allt annat bör man för missbrukets skull ej förkasta äfven det rätta
bruket, och i allmänhet kunna de äldre psalmerna ej annat än vinna på,
att formen, der den är föråldrad, med skonsam hand förändras. "Många
äldre psalmister, yttrar sig Joh. Fr. von Meyer, skulle (om de lefde)
veta sig stå i förbindelse hos dem, hvilka begåfvade med poetisk talang
och evangelisk anda i sednare tider öfversett deras psalmer, emedan
just derigenom deras grundafsigt att i det möjligaste längsta kunna
gagna den christna kyrkan, med tillhjelp af yngre gåfvor blifvit
uppfylld".

Då Tyskland så i psalmografin som i all annan theologisk litteratur är
att anses för hela den protestantiska christenhetens centrum, så torde
det ej vara fremmande för ämnet, hvad i det föregående blifvit yttradt
om dess psalmlitteratur i allmänhet. Nu förfoga vi oss till ett annat
håll för att anställa några betraktelser öfver vår egen (Finska)
psalmlitteratur med särskilt fästadt afseende på den tillänade nya
Finska psalmboken.

Den vid gudstjensten ännu brukliga Finska psalmboken har att tacka
särskilta tider och särskilta bearbetare för sin uppkomst och sitt
närvarande skick. De älsta deri förekommande psalmer författades eller
öfversattes af Mag. Michael Agricola, hvilken såsom biskop i Åbo dog
1557. Några decennier derefter lefde Mag. Jacob Finno (suomalainen), en
af de förnämsta psalmskrifvarene. Andra hafva till författare
kyrkoherden i Masku Herr Hemming, som lefde kort derefter, och några
tror man vara af kapellanen i Nykyrka, Jonas Raumannus, omkring 1640.
N:o 278 (Etkös ole ihmisparka) är af E.O. professoren Johan Cajanus,
död 1681, men en stor del psalmers författare eller öfversättare känner
man ej så noga.

Särskilta psalmer blefvo väl tidigare tryckta, men den första större
samlingen af dem, som kunde förtjena namnet psalmbok, utkom ej förrän
år 1621 med 148 psalmer. Tjugufem år derefter utgafs deraf en ny
upplaga förökt till 251 psalmer. De sedermera år 1668, 1680, 1691
utkomne upplagorne finnas äfvenledes hvar och en tillökt, tills
slutligen under biskop Gezelii d.y. "ledning och bedrifvande" den
Finska psalmboken, bearbetad efter den kort förut utkomna Svenska,
utkom i sitt närvarande skick med alla der ännu förekommande 413
psalmer. Föröfrigt få vi angående denna sak hänvisa läsaren till en i
Mnemosyne, årg. 1821, April månad, af Renvall införd värdefull uppsats
om "Finska Psalmers ålder och Författare" och till Gezelii d.y. Minne
af J.J. Tengström p. 76-78. I sin uppsats uppräknar Renvall, hvilka
psalmer vid hvarje ny upplaga tillkommit, men känner ej något mer om
deras författare, än hvad här ofvanföre blifvit nämndt.Den äldsta kända
Finska psalm är Tule Pyhähenki Luoja (N:o 173), hvilken jemte första
versen af psalmen O puhdas Jumalan Karitza (N:o 146) förekommer i
Agricolas emellan 1544 och 1550 tryckta Finska skrifter, ehuru ej ord
för ord i sitt nuvarande skick. Troligen äro de ock författade af
honom. De dernäst äldsta äro Me uskomm' yhden Jumalan päll' (N:o 4) och
Jesus Christus uhrix' meille (N:o 157) begge af Finno, samt Jesuxen
muisto ihana (N:o 137) och Kirjoittaa on minull' miel' af Hemming, af
hvilka psalmer den sistnämnda likväl blifvit af andra sedermera mycket
omarbetad. Med ganska få undantag äro samtliga Finska psalmerna
öfversättningar eller imitationer af då kända Svenska, Tyska och
Latinska kyrkosånger, hvilkas melodier naturligtvis blefvo bibehållna.

Det vore orättvist att klandra de värda och nitiska Finska
psalmskrifvarene för det de ej kunde tillvägabringa en bättre psalm
bok, så mycket man också måste beklaga, att deras nit och välmening ej
bar bättre frukter. Mot innehållet torde väl ej några betydliga
anmärkningar kunna göras, hvilket redan följer deraf att arbetet,
förrän det trycktes, uppå öfverhetlig befallning blifvit granskadt och
godkändt af i theologien väl hemmastadde män i tre särskilta
domkapitler (Åbo, Viborg, Narva), och det på en allvarsamt Christen
tid, då rationalismen var så godt som okänd, och man ej heller viste af
annan neologi, än den Spenerska, som hos några hade anseende af
neologi. Så mycket svårare falla anmärkningarne emot språket, som i
högsta grad blef vanvårdadt. Väl anförer biskop Gezelius d.y. i sitt år
1691 gifna betänkande till Kongl. Cancelli Collegium, "att denna
(Finska) nation hafver den berömliga genium, att den i samtal med
andra ingaledes aktar, om främmande dess språk något bryta och
förändra, allenast de det förstå; men i predikan och alla delar af
gudstjensten vilja de hafva språket oqvaldt,[37] och oansedt de kunde
förstå det, som in sacris af förseende orätt framföres, så bedröfvas
dock de rättsinniga deraf"; det oaktadt blef språket i den af de tre
domkapitlen gillade Finska psalmboken så brutet, qvaldt och
förändradt, att man äfven för hälften mindre haft nog orsak att
"bedröfva". Såsom föresyn har det under tidens längd åstadkommit en,
såsom det tyckes, obotlig skada för Finska poesien, utom hvad det för
församlingens andliga uppbyggelse kunnat verka menligt. Icke läres ju
dock Guds ord rent och klart, der i snart sagdt hvarje vers, om ej
hvarje rad, förekomma så illa stympade ord, att läsaren för deras skull
nog kan stanna i villrådighet om den rätta meningen. Högst allmänt
förekomma sådana ordstumpar som ylist, omist, tapaht, kost, kuul,
rakenn, juonittel, suositel, oll, muist, aut, heit, lans, meill, pääl,
Jumalall, kunnias, taivaas o.s.v., hvilka kunna vara förkortningar af
alldeles olika former t.ex. maall af maalla, på jorden, maallen, till
jorden, muist af muisti, han ihogkom, muista, ihogkom du, muista af
andra, muisto, minne, taivaas af taivaasa (eller taivaassa) i himmelen,
taivaasi din himmel, taivaasen in i himmelen. Derföre kunna orden, ne
Jumalan sormill' kirjoitettiin (N:o 2 v. 1) betyda: de skrefvos med
Guds fingrar, och: de nedskrefvos på Guds fingrar d.v.s. sormilla eller
sormillen? istuu isäns' oikiall' kädell' (N:o 8 v. 5) han sitter på
fadrens högra hand och: han nedsätter sig på fadrens högra hand; Ja
anna -- -- -- taivahas perii (N:o 11 v. 8) och låt ärfva din himmel,
och låt taga arf i himmelen; Herra Christus tuli Jordanill' isänsä
tahtoo täyttämään (N:o 15 v. 1) Herren Christus kom till Jordan för att
fullkomna sin faders vilja, och: H. Chr. kom att vid Jordan f.s.f.v.
Saat hänta taivaan iloon (N:o 30 v. 7) led honom (och: du får honom) in
i himmelens glädje, Mä voimas kans hyvyydes tunnustan (N:o 34 v. 1) jag
bekänner din makt jemte din godhet, och: jag b. i makt jemte godhet.
Utom sådana tvetydigheter, till hvilka de öfverallt vanliga
ordförkortningarne nog ofta gifva anledning, besväras språket i
psalmboken af här och der förekommande triviala uttryck, af numera
ovanliga ord och andra otydligheter. Något bättre kan man ej gerna säga
om strofer sådana som desse: Älä sen pääll' mitään myös epäile, Ett'
synnit on sinull' annett' andeex', Siihen ruumis on meil' pantix' (N:o
17: 8), Vaan virastas vakuull' pyydä, Kuins' siit' saat, Siihen sitt'
tydy (N:o 3: 8), Kuing' veljens' leikkais kielens' kans' (N:o 27: 6),
Eik' lahjoi viattomald' ota (N:o 34: 4) (är då meningen, att man af den
sakskyldige får taga mutor?), Sinun sanas ann' meidän kuulla, Joll'
nimes pyhittää tiennemm', Jota paitz' ei se mies taida tulla, Se siihen
meitä vienee (N:o 12: 1) m.m. Hvad uppbyggelse skola t.ex. följande 3,
4, 5 verserna i N:o 37 gifva: v. 3. Minä mato, en ihminen liene,
Ihmisten irvitys ja ihme, Häväist, pilkat kaikk mua tienne, Päät
pudistaa, nauroo tehne: Sylkee, pitittä, kaikk pilkkaa, Minun sydändän
suurest vaivaa, Näin puhuvat minust itze ilkiät: Turvais Jumalan, apuu
toivoo, Saam nähdä koht, Jos Jumalan poika on tott. v. 4. Kuiteng
Jumal! turvani olet, Minun toit ulos äitin kohdust, Äitin rinnald minun
turviis otit, Päälles heitett olin äitin kohdust. Käsis hätä on, älä
ole kaukan, Suur tuska, ettei apu ole kustan: Sonnit suuret minua ymbär
ovat, Mullit lihavat minua puskevat, Hengeni perän Karkavat kuin
jalopeura. v. 5. Olen kuin vesi ulos kaattu, Kaik luun hajall eroin
yhdest, Kivust sydämmeni sulattu, Kuin meden vaha valkian liekist, Pois
kuiven kuin kruusin muru, Wäken ja voiman liene, Muhox puree kipu suur
suru, Suun laakeen tarttu kielen, Tuskan on suur, Kuoleman kahus olen
juur. Äro orden i de nyss anförda verserna[38] Finska, så må de då
vara, men svårligen kunde språket och poesin i dem förlora stort derpå,
om hvart ord kliptes särskilt och, sedan det blifvit gjordt, de
allesamman lades i en hatt, skakades om och hopfogades ånyo efter det
de råkade uttagas. Hvad innehållet kunde förlora, lemna vi derhän.

I jemförelse med sådane verser, hvilka föröfrigt ej höra till
sällsyntheter, kan tillochmed Estniskan understundom vara ett slags
Högfinska. På det läsaren sielf må kunna öfvertyga sig härom, skola vi
här i ena spalten nedskrifva begynnelseversen till några estniska
psalmer och ord för ord återgifva dem på finska i den andra.

    1.

    Ma tullen taevast üllevelt,
    Häid sannumid toon teile seält,
    Neid toon ma teile römoga.
    Neid tahhan minna kuluta.

            1.

            Mä tulen taivaasta ylhältä,
            Hyviä sanomia tuon teille sieltä,
            Niitä tuon mä teille riemulla,
            Niitä tahdon minä kuuluttaa.

    2.

    Oh Kristus! lunnastaja,
    Sa öige valgustus,
    Sa kallis önne toja
    Ja hinge römustus;
    Se koidotäht sa olled,
    Ja issast meile tulled
    Kui öige abbimees.

            2.

            Oh Kristus! lunastaja,
            Sa oikea valkeus,
            Sä kallis onnen tuoja
            Ja hengen riemustus;
            Se kointähti sa olet,
            Ja isäst meille tulet,
            Kuin oikia apumies.

    3.

    Et möda läts se pimme ö,
    Se om, oh Jummal, sinno tö.
    Sa ollet essi valvanu,
    Nink armoga meid kaenu.[39]

            3.

            Että myötä lähti se pimiä yö,
            Se on, oh Jumala, sinun työ.
            Sä olet itse valvonut,
            Ja armosta meitä katsonut.

Afledne D:r Renvall, hvilken med sina erkändt stora förtjenster om
Finska språket och litteraturen ändock med en viss predilektion
omfattade det vestra språkidomet, hvarur äfven psalmboksfinskan utgått,
yttrar sig om denna (se Mnemosyne 1819 N:o 16), att "den är till den
ytterlighet apostropherad och misshandlad, att den på många ställen är
svår att förstå för Åboländningar och vore hardt nära obegriplig för
Finnar af andra dialecter derest ej ett långvarigt bruk och Religions
Lärarnes fortsatta förklaringar gjort dem mera bekanta med nämnde
Psalmdialect. Men desse författare hafva dessutom verkligen skadat vårt
språk i det, att deras Skaldspråk igenom sagde Sånger, blifvit ett
mönster för sednare tiders författare af Psalmer och andliga Sånger,
hvilka derföre i afseende på språket blifvit lika bristfälliga."

Den nuvarande Finska psalmbokens stora brister har äfven regeringen
insett och derföre blef för nära 30 år tillbaka en Psalmboks kommitté
nedsatt, hvilken den 12 Febr. 1818 hade sin första sammankomst i Åbo
och dels genom arbetande ledamöter, dels genom uppmuntrande pris
bestämningar bemödade sig att tillskapa bättre psalmer, än de gamla
voro. Under de derpå följande åren inkommo också flere dels från gamla
omarbetade, dels nya psalmförslag, hvilka kommitteens ordförande,
Ärkebiskopen Tengström slutligen redigerade till de år 1836 i Åbo
utkomna Uusia Virsiä Kirkossa ja kotona veisattavia, upptagande begge
delarne tillsammans 752 numror. Oberoende af kommitteen utgaf D:r
Ignatius (1824) sina psalmbearbetningar, hvilka efterföljdes af D:r
Helenii (1826 o. 1837) och af kyrkoherden Roschiers (1836), de begge
sistnämnda utgörande öfversättningar af den nya Svenska psalmboken.

I afseende på behandlingen af språket skilja dessa profpsalmer sig
såtillvida från hvarandra, att då i Uusia Virsiä ordstympningar af alla
slag på det sorgfälligaste undvikits, hafva Roschier och ännu mer
Helenius i sitt sednare arbete tillåtit sig sådana, dock i mindre grad,
än den gamla psalmboken, hvilken derutinnan är och förblifver
oöfverträffad. Några parallela jemförelser må bättre utvisa detta
förhållande:


    (Gamla psalmboken N:o 22).

    Sull' Jesu! mielest' nöyrästä,
    Mä kiitoxen nyt kannan,
    Tain runsaan armos edestä,
    Kuin sielullen' täs' annat:
    Siis terve armas ystävän',
    Mun kanssas olet yhdistän'
    Jost' laulan suurell' riemull'.

    Sä yliz' sen kuin ymmärrän,
    Mun itzelläs nyt ruokit:
    Siis sinus' aina pysynen,
    Sä tuskis turvan tuotit:
    Ei puutu muld' nyt mitäkään,
    Mä Jesu! sinus siunataan;
    Siit' suur' sull' kiitos olkoon.

    Ann' minun sinus' pysyy ain',
    Ja palvell' uskos' vahvas',
    Kans' pysy minus' edespäin,
    Suo Jesu pyhät lahjas.
    Kosk' tuonen tauti kauhistaa,
    Täll' ruall' silloin vahvista;
    Suo riemull' lähden tääldä.


    (Uusia Virslä N:o 227).

    Mielellä Jesu! nöyrällä
    Ylistän rakkauttas,
    Ja iloisella kielellä
    Sun veisaan laupiuttas;
    O Ystäväni armias!
    Nyt ole terve tultuas
    Asumaan tykönäni.

    Halulla pöytääs lahestyn
    Ja piinaas tutkistelen
    Sun ristis alla hämmästyn,
    Neuvojas ihmettelen;
    Jos armostasi Jesu! vaan,
    Sinusa elää, kuolla saan,
    Ei puutu multa mitään.

    Sun liitos pidän ainian,
    En sua koskan kiellä,
    Ja askeleitas noudatan
    Vanhurskauden tiellä;
    Suo että muistan kuolemaas,
    Kuin nautitsen sun atriaas,
    Ja veres voimaa kiitän.


    (Roschiers Psalmi-Kirja N:o 161).

    Sun, Jesu! kiitos ijäinen
    On tähden armo lahjais.
    Suo muistokses, o ylhäinen!
    Kaikk' käytett' olla mahtais.
    Siis terve armas ystävä!
    Mun nytkin kanssas yhdistä,
    Niin riemu rintaan tayttää.

    Sä Jesu Christe! kutsuit mun
    Ehtoolliselles käymään.
    Nyt olet mun, mä olen sun,
    On tuntoik turvaa täynnään.
    En nyt taas puutu mitänä,
    En muuta kaipaa ikänä,
    Kuin armoo Jumalalta.

    Suo sinussa vaan kestäisin
    Palvellen sua aina,
    Ett' autuutta niin tähtäisin,
    Sen tunto mieleen paina.
    Kuin tuonen tauti ahdistaa,
    Tain einehen suo vahvistaa,
    Ja rauhaas sielun mennä.


    Helenii Suom. Virsi-Kirja N:o 161.

    Sun, Jesu! kiitos ijäinen
    On armo lahjoistasi.
    Suo muistoxes, o ylhäinen!
    Tääll' käytän tahdostasi.
    Siis terve annas ystävä!
    Etts kanssas tahdot yhdistä,
    Niin riemu rindan täyttä.

    Sä Jesu! ehtoolliselles
    Mun kutsuit täällä käymään.
    Nyt olet mun, ja omaxes
    Mun annan turvaa täynään.
    Ei puutu muld' nyt mitänä,
    Eng' muuta kaipaa ikänä;
    Sull', Jesu! kiitos olkoon.

    Suo pysyä mun Sinusa,
    Ja palvell' uskos' vahvas';
    Myös pysy Jesu! minusa,
    Ja anna armo lahjas;
    Kuin tuonen tauti ahdistaa,
    Tain ruan voimall' vahvista,
    Tääld' rauhaas riendäisäni.

En svår beskyllning har man både i tal och tryck hört upprepas emot
Uusia Virsiä, nämligen bristen på andlighet och verklig christendom.
Väl ihogkommande det gamla: ne sutor ultra crepidam, vågar ref. lika
litet instämma i detta klander, som motsäga det. Såsom öfverdrift på
klandrets sida är utan tvifvel det påståendet, att icke en enda af dess
752 psalmer skulle hvad innehållet beträffar bestå inför kritikens
domstol. Emedlertid är det beklagligt, att likgiltigheten för den nya
psalmboken varit så stor, att den ej blifvit bemött med en enda
utförlig kritik, ty hvad Tidningarne i andeliga ämnen och Mehiläinen i
den vägen framte är högst knapphändigt. Ett sådant förhållande måste
alltid blifva oförklarligt, om ej Es. 56: 10, 11, 12 kunde lemna någon
förklaring deröfver. Kan hända är dock den ringa theoretiska kännedomen
om Finska språket, och den ännu mindre om allslags metrik orsaken
dertill att äfven män, som eljest kunnat hafva lust och varit
qvalificerade dertill, ej vågat angripa verket.

Skulle helst tionde delen af de psalmer, som i Uusia Wirsiä finnas,
vara antaglig, så borde det ej vara så alldeles omöjligt för en
sakkunnig man att med tillhjelp af, hvad godt Ignatii, Roschiers och
Helenii arbeten kunde lemna, åstadkomma en ny psalmbok med omkring 100
sånger. Detta antal skulle ock, om sångerna vore helst medelmåttiga,
vida öfverväga den gamla psalmbokens 413 sånger, af hvilka kanske ej
ens 100 äro så beskaffade, att de oftare kunde låta höra sig vid
gudstjensten, åtminstone ej till annan uppbyggelse, än den en god
choralmelodi i och för sig kan gifva. Det ändamålsenligaste sättet att
åstadkomma en förbättrad psalmbok vore likväl att korrigera språket och
metern i de gamla psalmerna och utgifva dem sålunda bearbetade med
motsvarande nummerföljd, hvarvid alla psalmer, hvilka i ett eller annat
afseende befunnes vara så skrala, att af dem ingenting vore att göra,
saklöst kunde uteslutas och luckorna efterhand vid blifvande nya
upplagor af psalmboken uppfyllas med nya. Man har bland andra gjort
äfven den anmärkningen, att psalmerna i den gamla psalmboken ej följa i
någon dogmatisk ordning på hvarandra, men denna anmärkning är af ingen
särdeles vigt och betydelse. Genom ett register, som i systematisk
ordning upptoge de befintliga psalmerna vore saken afhjelpt; dessutom
torde psalmboken ej behöfva vara en dogmatisk lärobok, och ej annat än
en smula löjligt kan det vara att nödvändigt vilja hafva en psalm
tillhands vid alla tillfällen, vid resors företagande och fulländande,
vid höslag, såning, plöjning och uppskärning, vid åska, hagel, under
regn, blåst, torka och vackert väder, vid barnvaggning m.m. Ingen må
missförstå oss som skulle vi med detta yttrande vilja ogilla ett
christligt sinnelag och religiösa tankar vid alla sådana tillfällen,
tvärtom tro vi oss kunna värdera dem lika med andra, men tro derjemte,
att om de äro af äkta skrot och kom, de vid sådana och många andra
tillfällen kunna hjelpa sig utan att just behöfva yttra sig med sång.
Vill man nödvändigt lägga orden i munnen på den enfaldigare, som ej
eljest kan umgås med Gud, så hvarföre kan det då ej lämpligare ske
genom korta böner eller bibelspråk?

Med anledning af det nyss nämnda förslaget till en nödtorftig
förbättring af den gamla Finska psalmboken må det tilläggas, att i
Lifland den Dorpat-estniska psalmboken blifvit vid hvarje ny upplaga
förbättrad ungefär på enahanda sätt. Annan mening kan man ju ej få af
Jürgensons ord i Verhandl. der gel. Estn. Gesellsch. zu Dorpat, der han
i 1:sta Bandets 3:dje häfte säger: "Das im J. 1685 zuerst erschienene
dörpt-ehstnische Gesangbuch hat bis jetzt 10 sehr veränderte Auflagen
erlitten". Äfven för ej många år tillbaka utarbetade tvänne värdiga
kyrkans tjenare, prosten J.Fr. Heller och pastor C.G.G. Masing ett nytt
förslag till en förbättrad psalmbok, hvilket med alla sina så formella
som materiella företräden dock icke blef antaget af Konsistorium i
Riga, såsom den sednare nämnde för ref., hufvudsakligast af den orsak,
att detsamma efter Konsistorii tanke afvek för mycket från den gamla
psalmboken. För det närvarande äro tvänne andra män, pastorerne Meyer
och Christiani, sysselsatta med förbättrandet af den sista psalmboks
editionen. "Es soll dieses alte Buch -- skrifver i ett privat bref den
förutnämnde derom -- dem Inhalte nach ganz erhalten werden, und nur die
Sprache soll mit aller Pietät gebessert werden, wo total falsche und
unverständliche Formen vorkommen."

Just en dylik åtgärd hade för länge sedan för den finska psalmboken
varit af behofvet högeligen påkallad, dock med den afvikelse, som redan
ofvanföre blifvit omnämnd, att de psalmer, hvilka ej egnade sig till
omarbetning (Psalmbokskommitteen har ju funnit en del vara sådana)
skulle helt och hållet uteslutas och luckorna efterhand vid nya
editioner uppfyllas med goda psalmer. Psalmboks-kommitteen skall hafva
funnit, att psalmer i synnerhet fattas om Guds egenskaper, döpelsen,
barnauppfostran, trons frukter, ett med Guds välbehag förnöjsamt
sinnelag, redlighet i uppfyllande af sitt kall och i allmänna
sammanlefnaden, äfvensom sådana, som kunde användas vid sjukas
kommunicerande, vid början och slutet af skriftskolan, vid prestval och
vid presters inställande i församlingen, emot dryckenskap och
skörlefnad och vid några andra särskilta tillfälligheter (se Turun
Wiikko sanomat 1822 N:o 28).[40] Vore det nu så alldeles nödvändigt att
vid alla sådana tillfällen hafva säregna psalmer mer än af dem redan i
Uusia Wirsiä och annorstädes finnas, så kunde de, efter det sådana fås,
blifva införda under de toma numrorna eller i ett anhang i slutet af
boken.

Det nu föreslagna sättet vore en jemt fortgående förbättring af
psalmboken och utan allt tvifvel bättre, än att låta psalmboken i
sekler vara sådan hon är, och sedan i hast vilja eller nödgas omarbeta
allt, hvilket här likaså litet låter göra sig utan förargelse och
mångfalldiga andra olägenheter, som om i en stat inga förbättringar
gjordes med tiden, utan allt finge hvila vid det gamla skicket, tills
det slutligen blefve alldeles obrukbart och måste i hast helt och
hållet omskapas.

Sedan nu Finska språket i sednare tider blifvit bättre undersökt i
gramatikaliskt hänseende och tillochmed dess metriska lagar tillvunnit
sig någon uppmärksamhet, så långt man ock ännu är från något
slutresultat, torde det i framtiden ej blifva så ytterst svårt om
dugliga psalmförfattare, öfversättare och bearbetare, som det hittills
varit, då de flesta famlat i mörkret eller ock arbetat i det sparsamma
och af svenskan fördunklade ljus, deras egen orts dialekt kunnat lemna
dem. Hvad de uppmuntrande premierna beträffar, som Psalmboks-kommitteen
genom välmenande bidrag af några bland dess ledamöter i början af dess
verksamhet var i tillfälle att anslå för psalmbearbetningar, så, om ock
arbetaren här som annorstädes är sin lön värd, skulle dock en hvar
hellre se, att denna lön bestode i något annat, än några lumpna rublar
eller riksdalrar. Tillfälle till mera passande uppmuntran har icke
heller förut saknats och saknas för det närvarande ännu mindre, då,
till följe af en Allernåd. Förordning, vid lediga pastoraters
besättande afseende kommer att fästas äfven på skickligheten i Finska
språket. Troligen skulle Konsistorium ej annat kunna än vitsorda en
sådan skicklighet hos en duglig psalmograf, hvilken uppmuntran åter
skulle hafva till påföljd, att flera skickliga psalmografer kunde
uppstå, hvilket också ganska väl behöfdes, om eljest den Finska kyrkan
någonsin skall kunna motse en ny, efter tidens och språkets kraf
omarbetad psalmbok.

Till deras tjenst, hvilka kunde finna hos sig någon kallelse, att såsom
psalmförfattare gagna den Finska kyrkan, må det vara tillåtit att här
(efter den ofvannämnde Knapp) anföra en god psalms väsendtliga
egenskaper.

a) En god Evangelisk psalm måste vara genomträngd af skriftens anda och
sanning enligt en icke tillkonstlad uttydning.

b) Den måste noga öfverensstämma med Kyrkans allmänna bekännelse i alla
fundamental artiklar, och undvika sådana åsigter, som tillhöra endast
enskilta partier och sekter, och hvilka ej finna medhåll hos en
grundlig, harmonisk skrifttolkning.

c) I trospsalmer bör den evangeliska Kyrkans i bibeln begrundade tro
fullständigt framhållas i en efter möjligheten allmän och mångsidig
tillämpning på lifvet och en Christens hopp.

d) I psalmer, hvilka afhandla kärleken till Gud, Guds lof (Lofsånger),
i tacksägelse sånger och andra af det slaget bör den christliga känslan
uttrycka sig i dess sanna, okonstlade och allmänt giltiga djup och
innerlighet.

e) De psalmer åter hvilka hafva att skaffa med en Christens
lefnadspligter och särskilta förhållanden i lifvet, måste göra det så,
att pligterna finnas vara grundade på den evangeliska tron, och att
lefnadsförhållanden betraktas öfverensstämmande med Jesu Christi och
hans Apostlars rena lära.

f) Psalmer, hvilka hafva en Christens tröst och hopp till föremål, böra
ej ösa ur någon annan, än den lefvande trons källa.

g) I det den äkta evangeliska psalmen bör tala Skriftens och Kyrkans
enkla språk, bör den lika sorgfälligt undvika den högre (profana)
poesiens svängningar och flygter[41] som den bör hålla sig aflägsen
från all sentimentalitet och torr predikoton. Språket får väl ej sakna
ett poetiskt element, men bör derjemte vara populärt, enkelt och
lättfattligt.

h) Att det heliga ej måtte profaneras bör psalmen undvika alla
pöbeluttryck och allt tomt prat, liksom sådant ej heller någorstädes
förekommer i den Hel. Skriften. Derjemte bör den afhålla sig från ett
alltför kamratlikt (förtroligt) språk med Gud och Frälsaren, hvarigenom
så mycket hyckleri och låga föreställningar blifvit utspridda och
fortplantade.[42]

i) En god psalm bör vara efter möjligheten kort och kärnfull, så att
församlingen ej blott uppfattar den christliga sanningen i dess
precisaste och för minnet tjenligaste form, utan ock får tillfälle att
under den korta tiden, som en gudstjenst påstår, utsjunga något för sig
helt, allsidigt anslående och tillfredsställande. Detta gäller i
synnerhet om den sista versen, hvarmed gudstjensten vanligtvis slutas,
och hvilken derföre, så mycket möjligt är, bör utgöra något helt för
sig, liksom det äfven föröfrigt är en god sak, om hvarje vers i en
psalm utgör något för sig afslutet helt jemte det den står i sammanhang
med de öfriga.

Derpå kommer nämnde författare att omröra den frågan, om man äger rätt
till att omarbeta äldre psalmer och stadnar i det slutresultat, att
sådant, verkstäldt med nödig skonsamhet är kyrkans obestridliga
tillhörighet, och i alla tider ansetts så vara, der man ej gjort sig
förfallen till en andelös formalism. Till dem, hvilka af öfverdrifven
vördnad för det gamla anse hvarje förändring otillbörlig, ställer han
följande fråga: "hvarför vilja vi då se dessa andans svärd i all sin
gamla rost, sedan en längre tids erfarenhet visat, att kyrkan ej mer
vill strida med dem, och att mången begagnat sig af dem endast till
smälek, i det de svagare få anledning till bekymmer. Är då ett i
christlig anda och välmening gjordt ändringsförsök emot den apostoliska
lärdomen om eftergifvenhet (1 Cor. 10: 23, 33 Rom. 14: 13, 19-22;
1 Cor. 9: 19-23). -- -- --"

"Med faktiska bevis uppträder kyrkan sjelf for förändringarnes
tillbörlighet. Redan för äldre tider tillbaka har hon vid upptagandet
af sina sånger gjort afseende äfven på formen och så ofta sig göra
låtit mottagit sanningens gyllne äpple hellre på ett silfverfat än i en
möglig videkorg. Formens grofhet och smaklöshet äro ej ett villkor för
andakten eller den christliga enfalden, utan hellre må vi äfven i
kyrkosången kunna skåda det engla-ansikte, hvarmed Stephani heliga själ
lyste för hans domare. Vid gamla sånger är ofta den sköna, sublima
andan bortgömd under en misslyckad språkform såsom i en puppa, hvilken,
då hon på ett naturenligt sätt blifvit öppnad, låter fjäriln med
glänsande vingar utflyga."

Då den yttre formen öfverallt är underkastad förändringar, så torde en
hvar lätt medgifva, att det verkligen föråldrade ej låter försvara sig
ens i kyrkosången. Ett och annat uttryck har under tidens lopp antagit
en annan betydelse, än det hade på den tid, då sångerna ursprungligen
författades. Skulle nu någon alldeles envist hålla sig vid det gamla
uttrycket, följer ju deraf solklart, att han för formens skull
uppoffrade sjelfva andan ock innehållet. "Återhållandet af strömmen är
alltid ett vanskligt företag."

Med åberopande af Luthers m.fl. exempel uppställer Knapp, sedan han
förut ordat om nödvändigheten att förkorta de alltför långa psalmerne,
att befria andra från tautologie och annan vidlyflighet, uppfylla
uppenbara luckor i tankegången hos andra m.m. dyl. till slut, hvad
enskilta ställen beträffar, följande reglor.

a) Ett alldeles opoetiskt, platt uttryck bör antingen uteslutas eller
ock utbytas mot ett bättre.

b) Den gamla tidens stil bör dock efter möjligheten bevaras, likväl så,
att dåliga provincialismer och verkliga fel mot språket samt alltför
stora sträfheter bortskaffas mot billig ersättning.

c) Toma fraser och alltför ofta förekommande smekord för Gud och
Frälsaren böra, då de gå för långt och stöta på barnslighet, helt och
hållet frånskiljas, eller och de sednare (smekorden) hållas inom måtta
och gräns.

d) Der det förekommer en alltför gräslig, ur enskilt, tillfällig åsigt
härrörande framställning af vissa dogmer, genom hvilken Skriftens språk
blifver stegradt eller så att säga öfverbjudet, bör sådant återbringas
till den enkla bibliska normen, hvilket äfven bör ske med alla
andra uttryck och målningar så snart de afvika från Skriftens
framställningssätt, så att hvarken för mycket eller för litet blifver
sagdt i saken.

e) Finnas några verser utan logisk ordning om hvarandra, så böra de
ordnas annorlunda.

f) Finnes i en psalm blott en eller par goda verser kunna dessa ofta
infogas i en annan, hvilket dock bör ske med mycken återhållsamhet och
besinning, på det man ej må förskaffa sig sådana psalmer, som
Brödraförsamlingens äro, i hvilka en sång ofta innehåller verser
hopflikade från två, tre och fyra särskilta håll till skada för sångens
originalitet.

g) Är melodien alltför obrukbar, bör sången bearbetas så, att den låter
sjunga sig efter en annan passlig och bekant melodi.

Dessa vore nu de hufvudsakligaste animadvertenda för den som vill
befatta sig med gamla, obrukliga psalmers bearbetning och förändring,
så att de ånyo kunna gagna församlingen. Hvad särskilt det sista
momentet beträffar, så vore ej ur vägen att hafva särskilt afseende
äfven derpå, och ej, såsom ofta fallet varit, just som vid håret vilja
indraga nya melodier, de der dock äro och till det mesta förblifva
obekanta för de flesta. Tio goda melodier, som församlingen känner och
värderar, äro mycket mer värda än hundrade obekanta eller icke
omtyckta. När Luther sjelf råder att vid utarbetandet af en psalmbok
välja hellre en om ock svagare psalm med god, än en djup med obruklig
melodi, så skulle han säkert icke vilja godkänna den method, enligt
hvilken melodierna i en psalm borde blifva så många som möjligt,
hvilken vid redaktionen af Uusia Virsiä äfven såtillvida blifvit följd,
att ett särskilt anhang enkom för melodiernas skull blifvit vidfogadt i
slutet af boken. Det torde derföre ej vara ur vägen att söka
förskaffa sig en bestämdare kunskap om de psalmmelodier, hvilka Finska
folket sig verkeligen tillegnat, ty utan allt tvifvel finnas i den
gamla psalmboken flere melodier, hvilka folket ej känner, om ock en och
annan klockare skulle kunna rådbråka dem. Skulle Domkapitlen genom
församlingarnes pastorer fordra uppgift på dem, så borde det ej blifva
särdeles svårt att något så när komma till en klar kunskap om detta
förhållande. Uppgifterne borde dock grunda sig på sångkunniga bönders
utsago, ej på klockarenes, ty desse sednare gifva sig gerna anseende af
att känna allting, så mycket mer det som enkom hör till deras fack.

Sedan sålunda uppgift erhållits på ett större eller mindre antal psalm
melodier, hvilka vore bekanta hos hela folket eller åtminstone hos
större delen deraf, borde desamma läggas till grund för den nya
psalmbokens versification, så att äfven de i den gamla befintliga, som
ginge efter en obekant melodi, blefve till versslaget ändrade. En
alltför stor mångfald af melodier kan visst ej vara nödvändig till
christlig uppbyggelse, tvertom menlig i det en obekantare melodi för
att kunna sjungas drager uppmärksamheten från innehållet. För att få en
god koralbok, borde af en dertill skicklig man de förnämsta
varieteterna samlas kring hela landet, och koralen derefter redigeras.
En hvar har väl hört, att äfven de bekantaste melodierna sjungas något
olika på olika ställen; dessa olikheter kunna ej alla vara lika goda
och vackra, ej heller vet man på förhand, om ej någon af dem vore
tillochmed bättre, än hvad i de Svenska och utländska koralerna finnas,
åtminstone vore de mer nationella. Af allt detta följer möjligheten af
en Finsk nationell koral och det enda sättet till åstadkommande deraf
är det nyss nämnda. Förfeladt blefve det, att liksom Häffner med den
Svenska koralen gjorde, verkställa detta uppdrag utan noggrann kännedom
af alla varianter till en och samma melodi, och deras jemförande med
hvarandra.

Hvad versifikationen eller metriken beträffar, nödgas vi i brist på
bättre råd gifva de blifvande psalmograferna helst det rådet, att de,
förrän de befatta sig med någon psalmdiktion, göra sig så bekanta med
vår runopoesi, att de åtminstone kunna åtskilja en i metriskt hänseende
haltande runovers från en korrekt. Denna kännedom är hvar och en i
tillfälle att förskaffa sig af de gamla runorna, om han blott gifver
sig tid till att med uppmärksamhet begrunda deras inre byggnad. Ett
nödvändigt vilkor är att till denna öfning välja de gamla folkrunorna,
ty de i sednare tider författade, i synnerhet om författarene varit
studeradt folk, äro till större delen öfverfulla med fel emot den gamla
runometriken, eller rättare mot all metrik, som vill innebära något mer
än det, att 8 stafvelser utgöra en runostrof. Härmed vore likväl icke
påyrkadt, att runometriken i allt borde läggas till grund för
psalmmetriken, men alltid kan det ej annat än gagna att känna helst
något bestämdt i den Finska versbyggnaden. Finner man grundad anledning
att i psalmdiktionen afvika från den gamla runometriken, så må det då
ske, har man åter inga skäl att frambära för sin afvikelse, om ej sin
egen okunnighet och ovana, så kan af ingen gillas, att man ändock
tillåter sig det.

Då psalmverser ofta komma att uppläsas utan sång, så torde derpå böra
så mycket afseende fästas, att cesuren i ord ej blefve alltför mycket
använd, om det ock å andra sidan ej finnes grundade skäl till att
alldeles förkasta den. I början af en strof synes den i allmänhet
bättre lämpa sig än i slutet. Minst på sin plats synes cesuren vara i
slutet af strofer, som hafva sista versmåttet enstafvigt, om derigenom
ett tvåstafvigt ord med lång vokal i den sednare stafvelsen kommer att
fördelas på tvenne versmått, såsom i följande strofer.[42]

    Sankarsu ku Priamon ka-too.
    Siihen rakkautesi va-joo. (Kan. 1845: 17.)
    Ympär' maailman na-paa.
    Itsiäin sinussa vaan i-haan. (Kan. 1845: 41.)
    Tuuli purjeesen pu-huu. (Kan. 1846: 36.)

Långt mindre stötande, om ej just vackert, är cesuren i sådant fall, om
det tvåstafviga ordet har begge stafvelserna korta t.ex.

    Emma! haihtuuko se-ki? (Kan. 1845: 17.)
    Henki auringon ty-kö. (K. 1845: 41.)
    Muistatko kullastani?
    O, muistappas to-ki. (K. 1846: 15.)
    Näenkö Wolmar taas si-nun.
    Tuhansistapa olet minun. (K. 1845: 40.)
    Täydellistymähän myös i-loin. (K. 1845: 41.)

Dock torde det tvåstafviga ordet äfven då ej kunna slutas med en
hårdare konsonant, hvarföre cesuren i följande verser är stötande:

    Mutta oh sina e-lät. (K. 1845: 18.)
    Ja talven voittaako ke-vät? (K. 1845: 40.)

Uti en cesur, som uppstår genom ett flerstafvigt ords fördelande,
finner jag ej något obehagligt, om den ock gäller det sista versmåttet.
Ingen anmärkning kan väl göras mot verser sådana som

    Sinua muistan, kun sulosti Koitar
        Rusotta-vi,
    Sinua lähtehessä konsa Kuutar
        Kumotta-vi. --
    Sun äänes kuulen, joet kun ruusuloissa
        Lirise-vät,
    Sinua kuulen, tuuloset kun puissa
        Asettu-vat. (K. 1845: 45.)

Hellre än obehagliga och stötande äro verser sådana som de nyss anförda
vackra och välljudande, och göra ett angenämt intryck derigenom att de
afbryta den på längden monotana gång hos vers utan cesur.

I gamla Finska psalmboken är versinrättningen, allt huru den träffat
blifva, än utan än med cesur. Med cesur äro t.ex. de flesta stroferne
af N:o 14.

    Ra-kas tai-vaallinen Isä,
    Ni-mes pyhi-tett' ol-koon,
    Wal-takun-tas meill' lisää,
    Tah-tos ta-pahtu-koon,
    Ann' leipää levos' saada,
    Syn-nit kiu-saukset kaada
    Pääs-tä pa-han pauloist.

Såsom läsaren sjelf finner, förekomma i denna vers ej mindre än 15
cesurer, och dylika finnas nog annorstädes i boken, att man ej behöfver
länge efterleta dem. Något försvar för cesurens undvikande kan således
den gamla psalmboken ej lemna, då den tvärtom gifver ett faktiskt bevis
derpå, att verser med cesur i två fulla sekler, och längre tid, låtit
sjunga sig, ehuru cesuren ofta nog varit så illa anbragd, att derigenom
en kort vokal kommit att uttänjas, en lång deremot att förkortas,
hvilket säkert långt mer än cesuren verkar ofördelaktigt på välljudet.
Framförallt låter i slutet af strofen en kort vokals uttänjning högst
illa då, när den tillhör ordets första stafvelse och den andra tillika
är kort t.ex. i uti isä, se strofen Rakas taivaallinen isä i det
ofvanstående. Huru man än må sjunga, så blifver det alltid svårt att
låta isä höras rent, utan blifver det förvrängdt till iisä eller issää
(isää). Utan tvifvel vore i N:o 374 strofen: nyt lepoon itsens antaa,
mera välljudande med cesur: le-poon nyt itsens antaa.

Vår öfvertygelse är den, att en man med religiöst sinne och theologisk
bildning, om han derjemte ägde någon poetisk talang och gjort sig
hemmastadd ej mindre med Finska språkets, än med Finska poesins
egenheter, att en sådan man, med begagnande af de hjelpredor som
finnas, utan några oöfvervinnerliga svårigheter kunde utarbeta en ny
Finsk psalmbok, som något så när kunde uppfylla den närvarande tidens
behof. Väl kunde han ej vänta att på ett eller par år blifva färdig med
sitt arbete, men skulle han ock använda 10 eller 20 år på ett företag,
som i lika många decennier gagnade en hel nation, så tro vi, att han ej
med ånger behöfde se tillbaka på den tiden. Mången använde sin tid på
sämre. Den förmodan, som jag någonstädes erinrar mig hafva läsit, att
man genom någon runopoet af allmogen lättast kunde åstadkomma dugliga
Finska psalmer, saknar all grund i erfarenheten. Äfven de bästa
runoförfattare hafva, när de skrifvit vers på någon annan än runons
vanliga meter, tagit den gamla Finska psalmboken med sitt stympade
språk ock sin brist på all slags metrik till förebild, och skrifvit
psalmpoesi föga annorlunda eller bättre, än den uti gamla psalmboken
förekommer, en omständighet, som troligen föranledt D:r Helenius att i
sitt sednare psalmarbete återgå till ordförkortningar, ehuru han förut
var deremot. Korhonen och Ihalainen i Rautalampi hafva begge skrifvit
en hop runor, i hvilka fel emot runometriken ej ofta förekomma;
hvardera af dem har äfven skrifvit annanslags vers, så t.ex. Ihalainen
på följande maner.

    Te nuorukaiset kaikki,
    Kuin aivott' avioon,
    Rukoilkaat Herraa ratki,
    Ett' lainais suosion.
    Rakkaus, ilo, rauha
    On Herralt luvattu,
    Sill' riemun virsi pauhaa,
    Waikk' tääll' on vaivattu.

Läsaren sjelf må döma, hvad företräde en sådan psalmvers kan hafva
framför den gamla psalmbokens.

Men skulle också våra runopoeter kunna skrifva lika felfri psalmvers,
som de sjunga sina runor felfria, så föga torde de dock kunna lämpa sig
till psalmografer, ty dertill fordras en hel hop andra saker, än blott
den att skrifva felfri vers i metriskt hänseende och äga någon poetisk
fallenhet.




Några ord om spirituösa och nykterhetsföreningar.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. September 1847.


Allt sträfvande för ett bättre, hvar och huru det ock må yttra sig, kan
ej annat än tillvinna sig vårt bifall. Men med detta sträfvande
inträffar det egna fall, att då det är rigtadt emot en förderflig last
eller annan inrotad osed med afsigt att afskaffa den, det sällan lyckas
komma till något resultat, om det fattar sitt ögnamärke på den punkt,
der afvikelsen från det rätta uppstått, utan måste det taga sitt mål
ett stycke bortom samma afvikelsepunkt, alldeles som läkaren icke
alltid lyckas kurera en genom dietfel uppstånden sjukdom med
föreskrifvande af en sund diet, utan måste taga till hjelp
medikamenter. Det är från sådan synpunkt, man hör många gilla de
pietistiska sträfvandena, utan att de derföre tro pietismen utgöra det
christliga lifvets helsa. Andra exempel hafva vi i homeopatin och
hydropatin, hvilkas uppenbara gagn efter vår öfvertygelse består i att
återföra medicinen ifrån det med tiden uppkomna, länge fortsatta
missbruket med medikamenters användande, äfven der de alltförväl kunde
undvaras, hvilket missbruk i våra dagar vuxit till en sådan höjd, att
mången i samma mon tror sig kunna återvinna sin helsa, som han är i
tillfälle att intratta i sig medikamenter.

Hvad pietismen är emot likgiltigheten för religion eller uppenbart
förakt för all religiös öfvertygelse eller och några egna funder på
religionens bekostnad, det äro nykterhetsföreningarne emot det
öfverhand tagande förderfvet af dryckenskapslasten. Äfven de söka
botemedlet bortom sjelfva helsotillståndet, som härutinnan vore
ingenting annat, än ett måttligt, oskadligt bruk af spirituösa. Hvarken
pietismen eller nykterhetsföreningarne kunna bringa sin sak derhän, att
ens tionde delen af folket skulle annamma den, men icke desto mindre
utöfva de ett helsosamt inflytande på hela folket och det på ett sätt,
hvarom strax, hvad särskilt nykterhetsföreningarne beträffar, några ord
skola yttras.

Ingen kan aflägga en last eller annan osed, utan att han kommit i
medvetande deraf. Dryckenskapslasten har insmugit sig långsamt under
århundraden, och har, om man tager hela folket i betraktande, ända till
dessa tider varit omedveten, så klart ock enskilta här och der må hafva
insett dess förderflighet. I denna dag kan nyländska bonden icke tro
sig utöfva en last, då han för sin gäst i kammaren, bär bränvinsflaskan
på bordet och fyller glaset väl hvar femte minut, med anmaning och ofta
nog enträgen påminnelse till den andra att förtära det ena glasets
innehåll efter det andra. Tvärtom gör han det ofta i den öfvertygelse,
att han derunder utöfvar en gästfrihetsdygd, hvarföre han ock tror sig
hafva gjort det så mycket bättre, ju mera vimmelkantiga gästerna äro,
när de skiljas från honom. Andra göra det af fåfänga och prål, så
mycket mera att ursäktas hos bonden, som ståndspersonklassen, den han
gerna vill efterapa, föregått honom med inga bättre exempel. Men
uppstår nu en nykterhetsförening, om ock med färre medlemmar, på en
ort, så verkar den utom sig på mångahanda sätt emot dryckenskapslasten,
så att äfven de, som ej deltagit i föreningen med annat än glåpord, hån
och begabbelse, med tiden komma till medvetande om dryckenskapens
skadlighet, hvarpå dess afläggande ofta följer. Det tillhör nemligen
hvarje medvetande, som stadgat sig till öfvertygelse, en sträfvan till
handling, liksom kroppen tillhör själen. Det är hufvudsakligast genom
ett sådant medvetandes frambringande nykterhetsföreningarne verka godt
för framtiden, ock uträtta det specielt mot dryckenskaps öfverflödet
hastigare, än äfven det mest ändamålsenliga och nitiska befrämjande af
folkundervisningen kunde åstadkomma. Visserligen vore en god
folkundervisning det enda rätta medel, så emot dryckenskapslasten som
emot alla andra afvikelser från det rätta, men ett medel, som ännu i
århundraden låter vänta på sig, förrän det i någon större mon visar sig
verksamt. Derunder kan det dock vara godt att hafva till hands ett om
ock endast palliativmedel emot det onda. I allmänhet står en verklig
folkbildning ännu allestädes på en skral fot och dess framsteg hafva
sedan Grekernas och Romarnes tid för två årtusenden tillbaka ej varit
synnerligen stora. Redan då förstod menniskan lika väl som i dag att
med en enda tillställning förstöra mer, än många af hennes vanmäktigare
bröder under en hel lifstld i sitt anletes svett kunde förtjena.
Kalaser och andra s.k. glada tillställningar förorsakade redan då
husfäderne lika stora uppoffringar och husmödrarne lika mycket
hufvudbry för det stora ändamålet att dermed förskaffa de utvalda
lyckliga, som till de samma inviterades, hufvudvärk och indigestion för
den följande dagen. Glömmande sin menskliga bestämmelse sträfvade redan
då de fleste blott för sig sjelf, en för att med rätt och orätt samla
sig rikedomar, en annan för utmärkelse, ära och anseende, andra för
annat. Redan då -- dock hvartill gagnar att fortsätta dessa
jemförelser, då hvar och en äfven dem förutan kan finna, att
folkbildningen sedan den tiden ej gjort något jättesteg, och att man,
då dess gång hittills varit så ytterst långsam, ej kan af några
århundraden härefter vänta särdeles mycket för densamma. Det enda som
häruti kan berättiga menskligheten till några bättre förhoppningar är,
att den stora bristen i folkundervisningen, som hittills varit mera
omedveten, numera blifvit allestädes bättre insedd och erkänd.

Hvad en rätt folkundervisning, en bildning, som genomträngt hela
nationen, skulle förmå äfven emot dryckenskapslasten, borde icke vara
svårt att begripa. Icke skulle en moder eller fader tro sig gagna sitt
barn genom att i vaggan hälla i det några droppar bränvin, eller,
hvilket kommer på ett ut, nedtysta hvarje dess skrik med droppflaskan,
om de visste, att sådant hos dem vanligen grundlägger ett framtida
behof af spirituösa, så det ock för tillfället må döfva deras lidande
och nedtysta deras gråt. Icke heller skulle ynglingen sätta så stor ära
i att på värdshusen eller eljest förtära sina föräldrars ofta nog
mödosamt förvärfvade medel, och tro sig stå så högt i manhaftighet,
som han nu vanligtvis tror, när han utan att blifva liggande kan
intaga mer än andra, om han bättre visste, hvad för slut dessa
manhaftighetsprof vanligtvis taga, eller att det är långtifrån ärofullt
att onödigtvis utan någon rimlig nytta förstöra ens sina egna, så
mycket mer fremmande medel. Skulle vidare husfadern och husmodern inse
att välvilja för sina medmenniskor är någonting annat, än det nu
vanliga skrytet och bemödandet att synas hafva allting bättre eller
åtminstone lika godt som andra, deras vilkor må föröfrigt vara hurudana
som helst, så skulle de troligen ej, såsom nu vanligt är, uppbjuda alla
sina krafter för tillställningar af tråkiga nöjen och lustbarheter,
utan hellre använda sin tid och förmåga på nyttigare företag.

Emot sådana ofog, hvars grund vi tro ligga i en bristande folkbildning,
hafva nykterhetsföreningame uppträdt, och hvem skulle ej önska dem
framgång i sin sak, äfven om han ej kan godkänna nyttan af ett totalt
bortlemnande af spirituösa. Spirituösa drycker såväl som kaffe, the,
tobak m.m. äro likaså litet som någonting annat utan sin goda afsigt
och nytta i naturens hushållning. Orsaken dertill, att man ej
allmännare insett deras bestämmelse, ligger, såsom vi tro deruti, att
man för ensidigt fästat sig vid deras missbruk, och att man betraktat
dem i förhållande till den individuella menniskan -- äfven då mera i
zomatiskt än psykiskt hänseende -- i stället att man bort taga hela
menskligheten och företrädesvis dess andliga sida i betraktande.
Likasom hvarje enskild menniskas, så är ock hela menniskoslägtets
bestämmelse att med tiden förbättras och förädlas, och det är en sådan
slägtets utveckling hvarpå hufvudsakligen uppmärksamheten borde fästas,
när fråga är om spirituösas bestämmelse och gagn. Huru skola spirituösa
kunna verka något för menniskoslägtets förädling, frågar mången; svaret
derpå behöfver ej sökas alltför långtifrån. Allmänt erkändt är, att det
andliga elementet hos menniskan utöfvar en stor inflytelse på det
kroppsliga, eller såsom man plägar säga, drager kroppen efter sig,
likasom den äkta konstnärn formar sin bild efter idealet, och såsom
redan hos en enskild individ hvarje starkare framträdande passion eller
annan andlig potens vanligtvis trycker sin pregel på ansigtet. En lika
känd sak ar den förstegring, som måttligt njutna spirituösa tillskynda
det andliga elementet hos menniskan. Inbillningskraften lifvas, själen
blir så att säga mera fri och tanken ledigare, i det alla små bekymmer
och andra omsorger, som förut verkade hämmande, lemnas å sido. Till och
med hypokondristen ser man i ett gladt lag upplifvad deltaga i andras
glädje, misantropen blifva sällskaplig och den kalla egoisten visar ett
varmt deltagande för sina medmenniskors väl. Någon sanning innehåller
derföre Sir John Falstaffs välkända beröm öfver vinet i Shakespeares
Henrik IV, der han yttrar sig på följande sätt: "Jag vill svärja på,
att den der nyktra unga herren är en misantrop; ingen menniska kan ju
förmå honom att le; men det är ej att undra på: han dricker intet vin.
Med så beskaffadt folk är det illa bevändt, ty vattnet, som de dricka,
och den eljest magra dieten afkyler deras blod, att de falla i ett
slags trånsjuka, och om de sedan gifta sig, få de bara flickor. De äro
vanligen narrar och fega stackare, hvilket äfven vi skulle vara, om vi
ej förstode värma oss. Godt Spanskt vin har en dubbel verkan, det
uppstiger i hjernan, fördelar der allt det dumma och grofva töcken, som
lagt sig öfver henne, gör henne rådig, rask och qvick, full af lifliga
bilder och glada föreställningar. När dessa sedan i det de framföras
till verlden, öfverlemnas åt rösten och tungan, blir deraf en makalös
qvickhet. En annan egenskap hos vårt ypperliga vin är, att det
uppvärmer blodet, hvilket förut kallt och trögt gjorde lefvern vek och
tvinande, hvaraf klenmodighet och försagdhet följer. Men vinet
uppvärmer och sprider det från de inre till de yttersta kroppens delar.
Det upplyser ansigtet, hvilket liksom elden från vakttornet manar hela
den lilla staten, som man plägar kalla menniska, till vapen, och då
följa alla lemmarne och de underordnade lifsandarne från provinserna
sina anförare, hjertat, som härigenom stort och mägtigt utför modiga
bedrifter. Och denna tapperhet kommer af vinet; all vapenskicklighet är
ett intet, om ej vinet lärer, huru man skall göra bruk deraf. Lärdom är
en guldhög, vaktad af en djefvul, till dess vinet befriar den och gör
den nyttig och brukbar."

Dessa Falstaffs ord jäfvas ej af hvad Albrecht von Hallen i sin
physiologi yttrar om vinet ungefär på följande vis: "tydligast märker
man, huru vinet uppväcker snillet, om man gifver akt på, huru det
disponerar menniskan för poesi, hvilken just är snillets sak." Ifrån
urminnes tider har man alltid antagit, hvilket ock saken sjelf
ådagalägger, att vinets upplifvande egenskap underhjelper
inbillningskraften och stämmer fantasin till högre flygt, hvarföre
Ovidius, som under sin landsflykt måste umbära vin, med skäl beklagar
sig sägande:

"All den gudomliga kraft, som fordom värmde mitt hjerta, Skaldernas
vanliga gäst, är borta".

Sådana auktorliga vittnesbörd äro dock nog öfverflödiga i en sak som
äfven eljest finner kanske för många försvarare. Ingen kan dock neka,
att vinet, njutet med måtta, framkallar äfven goda tankar och idéer,
som eljest kanske alldrig låtit höra sig. Låt vara, att de i de flesta
fall med vinet åter förflyga, ingen kan dock beräkna den riktning de
under sin tillvaro lemnat själen och hvad de möjligtvis hos andra
närvarande kunnat verka. En framfödd ide bortdör ej gerna, om den ock i
åratal vore bortglömd. Förr eller sednare gör den sig åter påmind, ofta
när ingen mera tänkt derpå. Ty nya tankar och nya idéer, huru och när
de ock hafva uppstått, blifva ej länge den enskilde menniskans
tillhörighet, om de eljest äro af den art, att menskligheten af dem kan
hafva någon vinning. Ännu i högre grad, än fallet är med det
kroppsliga, äger det andliga den egenskapen att fortplanta sig, om
detta ock ej låter sig tabellariskt åskådliggöra. Eller rättare sagdt
är det just det andliga, som i all fortplantning spelar hufvudrollen.
En gladare sinnesstämning, ett rörligare temperament, en lifligare
känsla och högre fantasi, hvilka af vinet framkallas hos individen,
kunna således småningom blifva det normala andliga uttrycket hos bela
slägtet.

Härigenom blifver det förklarligt, hvarföre just hos de nationer, hos
hvilka vinet företrädesvis varit i bruk, civilisationen gjort större
framsteg än hos andra, der vinets bruk varit inskränktare, och hvarföre
vilden liksom af en naturdrift rusar åstad efter starka drycker, när de
äro åtkomliga.
Men den betydelse vi i det föregående tillagt vinet i afseende på
mensklighetens förädling, förutsätter det måttliga bruket deraf, ej
dess förtäring ända till dryckenskap, som är och förblifver ett
oförsvarligt missbruk. Förtärdt ända till berusning kan vinet ej annat
än vara skadligt, så för hvarje enskild menniska, som för hela
menskligheten. Det blifver då den trolldryck, hvarmed Circe fordom
förvandlade Ulyssis följeslagare till svin och hvarom Ovidius sjunger:

    Och så snart jag förtärt den dryck med törstande läppar,
    Blef mitt hår till ragg förvandladt, skam till att tala;
    Tala kunde jag ej, ehvad jag ämnade säga,
    Blef det ett grymtande ljud, och nosen böjdes mot marken;
    Munnen sträckte sig ut och växte så till ett tryne,
    Halsen svalde och snart jag började böka i jorden
    Med den mun som nyss förtärt den förföriska drycken;
    In i ett svinstall stängs jag.

"Ack mitt goda namn! mitt goda namn. Jag har förlorat mitt goda namn
och rykte! Jag har förlorat min odödliga del, och det som återstår hos
mig äger ett oskäligt kreatur likaväl som jag. Att dricka och pladdra
lik en papegoja, att gräla, skryta och svärja, att prata dumheter och
galenskaper med sin egen skugga! Ack du vinets osynliga ande, har du
ännu ej ett namn, hvarpå du kan igenkännas, så vill jag kalla dig
djefvul! -- -- Ack att man kan taga en fiende i sin egen mun, för att
låta honom stjäla hjernan från sig, och att glada upptåg, fröjd och
gamman skola kunna förvandla oss till kreatur. Skulle jag bedja honom,
att återfå min tjenst, så torde han svara att jag är en fyllhund. Om
jag ock hade tusende munnar så skulle de allesammans tillstoppas af ett
sådant svar. Att vara först en förnuftig menniska, derpå en narr och
sedan innan man vet ordet af ett kreatur, ack det är förskräckligt!
Hvarje glas till öfverlopps är förbannadt, ty det innehåller
djefvulen."

Sådana äro den till förtviflan bragte drinkarens ord i Shakespeares
Othello, hvilka kunna tjena till begrundande för dem, som möjligtvis
tyckt, att det kort förut anförda talet af Falstaff till vinets beröm
varit för mycket bra.

Der missbruket af vin och andra spirituösa uppnått en större höjd,
hafva nykterhetsföreningarne uppträdt emot det och verkat välgörande,
ehuru man af mångahanda skäl velat förtyda och förlöjliga dem. Äfven
religionen, som ej förbjuder bruket af vin eller andra spirituösa, har
man låtit draga i fält emot dem, och likväl räknar vår religion
dryckenskapen till dödssynder (1 Cor. 6: 10; Gal. 5: 21; jfr. Rom. 13:
13; Eph. 5: 18, m.fl.). Den som bad utsticka ögat och afhugga handen,
om de äro till förargelse (Matth. 5: 29, 30) skulle i närvarande tid på
orter, der dryckenskapen är en daglig förargelse, troligen ej annat, än
råda till undvarandet af alla spirituösa.




FOTNOTER:


[1] Ett utdrag af denna Afhandling finnes härförinnan meddeladt af
Förf. uti en Gradual Disputation, för den 15 Junii 1832.

[2] v. Beckers Anteckningar.

[3] v. Beckers Anteckningar.

[4] v. Beckers Anteckningar.

[5] Denna variation finnes ej i Kalevala.

[6] Fordom tyckas flickorna hafva burit hos sig skeppor, dit de ifrån
Helka-vuori samlade blommor, hvarmed de sedan, som orden äro i sången,
vandrade till de rena gudarna, kanske för att offra. Äfven omtalas i
sången en blå bro och röd brygga, hvaröfver tåget skulle ske. Jag vet
icke hvad dermed egentligen menas.

[7] I konseptet till det bref till Runeberg, skrifvet i december 1833,
som utgör berättelsens Inledning, står:

Derföre har jag flere gånger fått det Infallet att hopskrifva något,
som du utan att blifva alltför illa stött med din publik kunde införa i
bladet. För mig sjelf skulle jag ej så mycket frukta läsarens
obilligande, ty jag är lika så mycket skild från publik som verld,
hafvandes ganska litet att med dem beställa. Icke heller vill jag neka
det allt detta understödjes af någon liten skrifklåda, som dock endast
håller sig till fingerändarne, så att hufvudet och allt annat är fritt.
Af begge dessa orsaker föranledd är jag nu sinnad att skrifva en
berättelse jag af min skjutskarl i förledne sommar hörde. Ehuru
obeskedligt har jag ännu en tredje afsigt med det, nämligen att öfva
mig i skrifning. Jag har nämligen tänkt att det vore så artigt att en
gäng fä en finsk novell hopskrifven, men vet icke när det kan
fullbordas. Det är väl något för sent att nu på 30 års ålder först öfva
sig deruti, men jag har dock det förnämsta undangjordt, nämligen
konsten att skrifva en passabel stil och hvad som icke bör skattas
mindre att skrifva orden rätt. Om jag någongång kommer längre, så skall
jag icke fela, att sådant tillkännagifva, på det publiken må vara i
tillfälle att subscribera.

[8] En förebråelse blott för hennes dröjsmål.

[9] Jag har öfversatt Venäjä (Venää, Venähe) med Qvenland. Finnarne i
Archangelska och Olonetska Gouvernementerna kalla sig _Venäläiset_,
äfven _Karjalaiset_. Den förra benämningen torde lika så gerna, som
något annat, hvarpå man gissat, gifvit anledning till benämningen
Qvener (Qvaener).

[10] I allmänhet tyckes han göra sjelf ringa affär af sin förmåga, och
alldraminst affectera att lysa med den.

[11] Ordstäf betecknande brist och fattigdom.

[12] Om denna ypperliga runosångare torde här snart kunna lemnas
utförligare uppgifter. Red. anm.

[13] (Vår landsman Bladh?) Anteckningar om Ryssland. Förra delen.
Stockholm 1838.

[14] Pian on souttu soukka salmi, mitatru meri matala.
(Finskt ordspråk.)

[15] Denna kladd utgöres af ett interfolieradt exemplar af Judéns
ordspråk, med tillökning af Florini, Porthans och Hof-Rätts-Rådet Asp's
egna ordspråkssamlingar.

[16] Strövis förekomma dessutom några ordspråk i afhandlingen framföre.

[17] Om ej, hvad i Mehiläinen årgg. 1836, 1837 vid slutet af
hvarje Hft.

[18] Åtskilliga ordspråk ifrån Ryska Karelen hafva blifvit samlade af
Stud. J.Fr. Cajan.

[19] Eller Hyys, hyys Hymylään.

[20] Uppgiften på versernas antal, så här som vid de följande runorna,
är ungefärlig, ty vid den ytterligare revisionen före renskrifningen
kunna somliga verser blifva uteslutna, andra tillkomma ur varianterna
på ställen, om hvilkas redaktion bestämdt beslut ännu icke kunnat
fattas.

[21] Ännu i denna dag är det brukligt att vid svedhygge lemna ett och
annat träd stående; månne med samma afsigt, som då?

[22] Här har jag begått en förfalskning af runorna; ty efter dem skulle
Untamo ej blott hotat, utan ock verkligen slagit ihjäl allt Kalervos
folk utom Kullervo. Men då efter samma runor Kullervos föräldrar och
syskon sedermera finnas i lifvet, så har jag varit tvungen att
förhjelpa dem till att med lifvet komma på flykten, hvilket dock var
lättare, än att göra dem åter lefvande, sedan de engång blifvit
ihjälslagna.

[23] Under afskrifvandet af dessa böner kom jag att särskilt fästa mig
vid en vers af två ord, hvilkas mening Svenska språket ej kan återgifva
med mindre än hela _åtta_ särskilda ord. Versen förekommer bland
uppmaningsorden för boskapen, att till natten infinna sig i hemmet, och
lyder: (vaimot valkean tekevät) _kotihinne tullaksenne_ d.ä. (qvinnorna
uppgöra eld) _för att i mån komma till edert hem_. _Koti_ bet. hem,
_kotihin_ till hemmet, _kotihinne_ till edert hem; _tulla'_ komma, det
obrukl. _tullakse_ för att komma, _tullaksenne_ för edert komma, d.v.s.
för att i mån komma: De _sex_ Svenska orden: _för att i mån komma hem_,
kan Finskan äfven uttrycka med det enda ordet _kotiutaksenne_, af
_kotiuta'_ komma hem, _kotiutakse_ för att komma hem, _kotiutaksenne_
för edert att komma hem, d.v.s. för att i mån komma hem; hvilket allt
här såsom en språkkuriositet blifvit anmärkt, ej till något nedsättande
af det ena eller andra språket.

[24] I Lemminkäinens runor benämnes hon någonstädes _Ilpotar_, som är
ett patronymicum och ger tillkänna, att hennes fader hetat _Ilpponen_;
_Louhi_ åter synes vara hennes egentliga namn.

[25] Runorna 1-36.

[26] Ordet _pyhä_ betydde ursprungligen: åtskild, oåtkomlig,
ovidrörlig, hemsk, förfärlig...

[27] Se hans uppsats "_über ein Finnisches Epos_" (Kalevala), öfvers. i
Fosterl. Alb. hft. II, s. 6, 67. _Rask's_ panegyrik öfver det Finska
språket torde för de flesta läsare vara förut bekant från Suomi. _Jacob
Grimm_, en af nutidens djupsinnigaste språkforskare, instämmer i hans
ord, i det han säger: "i allmänhet kan det Finska språket betraktas
såsom ett af de mest välljudande och böjliga på jordklotet."
(1. c. s. 68).

[28] Denna och föregående vers tyckas vara oförenliga; men de måste
förstås allegoriskt: Hon reser som om hon reste i en höstnatt eller på
en våris, att ej ens spår af henne qvarbli.

[29] Denna sång utgör ett enkelt lofqväde öfver åkerbruket. Kanske har
den att tacka någon skördefest för sin tillkomst. Dylika upprepningar,
som i denna sång, förekomma allmänt i de Finska balladerna. -- I
_Merenkosiat_ (Kanteletar III: 38) finnes åkerbrukets beröm annorlunda
tolkadt.

[30] Samlede tildels forhen utrykte Afhandlinger af R.R. Rask. Förste
Del. Köbenhavn 1834, p. 11.

[31] Äfven eljest hafva de lappska orden ofta ett _a_, der samma ord i
finskan hafva _i_, t.ex. lappskans _akke_, heter i finskan _ikä_,
ålder; _acc'e, isä_, fader; _albme, ilma_, luft; _barta, pirtti_,
pörte; _garrodet, kirota_, svära, förbanna; _ladne, linna_, slott;
_lase, lisä_, tillskott; _rådde, rinta_, bröst; _savek, sivakka_,
skida; _vakko, viikko_, vecka; _valje, vilja_, förråd; _vass'e, viha_,
hat m.m.

[32] Jemför t.ex. de grekiska orden _hagios, hallomai, hals, hesomai,
hepta, herpo, hex, heos, haemi, holkos, hylos, hylae, hyper, hypo,
hypnos, hyrax_, med latinska orden _sacer, salio, sal, sedeo, septem,
serpo, sex, suus, semi, sulcus, solidus, silva, super, sub, somnus,
sorex_.

[33] Om mötet i närheten af Avasaxa midsommardagen 1846 med professor
K. från Berlin berättar Stats-Rådet Gröt i sina nyligen utkomna
Pereezdy po Finljandii (Färder i Finland) bland annat följande: "emot
hvad vi väntat, var han (K.) ej särdeles angelägen om de upplysningar,
hvarmed vi ville stå honom till tjenst. Likväl tror jag han var nöjd
med detta sammanträffande med oss, emedan hans reseiakttagelser
derigenom riktades med en vigtig geografisk upptäckt: han fick nemligen
af oss höra, att i Finland finnes en stad vid namn _Helsingfors_, och
att i densamma finnes ett universitet; hvilket allt, derest han ej
träffat oss, kunnat ända till grafven blifva en obekant sak för honom.
Enligt professorns önskan infördes det märkvärdiga namnet på staden
jemte våra egna med _läslig stil_ i hans annotations bok, hvarföre det
troligen numera ej blifver bortglömdt." Så otroligt detta än låter, är
det dock bokstafligen sannt, hvilket ref., som dervid var närvarande,
om så behöfdes, kan bevittna. Troligen hafva våra egenhändigt skrifna
namn i H:r K:s dagbok redan flere gånger blifvit uppvisade såsom en
stor Lappsk raritet.

[34] Finskan har 15 kasus men blott en deklination och en konjugation.
De, som antagit flere deklinationer och konjugationer, hafva ej gjort
behörig skilnad emellan dem och särskilta paradigmer.

[35] Så äfven _nelilaita, viisilaita, kuusilaita_ etc. för _neljelmä,
viidelmä, kuudelma_ eller ock för allesamman: _kolmio, neliö, viitiö,
kuutio_. Att man äfven säger _kolmilaita venet_, gör intet till saken,
ty en båt kan dock alldrig förblandas med en triangel.

[36] Se Die deutsche Grammat. von D:r J.K. Fr. Rinne.

[37] Att nuförtiden allehanda barbarismer och rådbråkningar ganska väl
låta höra sig äfven i predikningar, eller rättare sagt af mången anses
just höra till predikostylen, måste väl tillskrifvas den större
bildning och hyfsning, som nationen sedan Gezelii tid vunnit.

[38] De äro afskrifna ur en 1783 års edition, från hvilken sednare
tiders editioner endast derigenom skilja sig, att de jemte tillkomna
tryckfel fått apostroftecknet för hvarje ordförkortning och hvad annat
korrekturets läsare på egen hand trott sig kunna tillgöra.

[39] Det sista från den Dorpat-estn.; de två föreg. från den
Reval-estn. psalmboken. Likheten blefve mycket större, om de estniska
orden skrefves efter Finsk orthografi; t.ex. olled uttalas alldeles
som olet.

[40] I Helsingfors Tidningar för år 1821 skall Psalmbokskommitteen
meddelat en uppgift, enligt hvilken i den gamla psalmboken 188 psalmer
ej hafva någon förbättring (!?), 75 behöfva omarbetas och 150 komma att
uteslutas (se: Turun W. San. 1821 N:o 27).

[41] Den nya Svenska psalmboken har efter hvad det påstås ej kunnat
undvika denna klippa.

[42] Sions sånger kunna lemna exempel på det slags förtrolighet,
hvarföre ock Schartau ej torde hafva så orätt när han afstyrker deras
begagnande (se: Schartaus Andeliga Bref).

Ph. Friedr. Hiller, författaren till Geistliches Liederkästlein och
andra mycket värderade ascetiska skrifter, skrifver om sig och sina
psalmer sålunda: "Jag har vinlagt mig om enfald och undvikit en högt
svarvande fantasis öfverdrift i uttryck. Derjemte har jag afhållit mig
från för mycket sällskapliga och förtroliga talesätt om Frälsaren,
såsom om en vanlig broder, om hans kyssande och omfamningar, om
menniskans umgänge med honom, såsom vore hvar för sig en Christi brud,
hans smekningar, som om han vore ett litet barn, och hoppas jag, att
ingen allvarlig Christen skall missbilliga hos mig denna vördnad för
Frälsarens majestät." Hvar och en fördomsfri Christen kan af denna
förklaring finna hvad för värde han ger sådana mångens älsklingsfraser,
som min söta Jesu, mitt späda lam, barnet lilla o.s.v.

[43] Exemplen äro tagna ur Kanava, hvilket dess äfven hvad Finska
metriken beträffar förtjenstfulla redaktör torde benäget ursäkta.
Kanhända hade jag funnit exempel på närmare håll, men dem sparar jag åt
andra att efterleta.








End of Project Gutenberg's Elias Lönnrots svenska skrifter, by Elias Lönnrot

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 48750 ***