WERMLÄNNINGARNE.

SORGLUSTIGT TAL- SÅNG- OCH DANSSPEL
i
TVÅ AFDELNINGAR OCH SEX INDELNINGAR.

Uppfördt på Kongl. Theatern i Mars 1846.

STOCKHOLM.
1846.

PERSONERNE:

FÖRSTA AFDELNINGEN.

I. INDELNINGEN eller TAFLAN.

(Gårdsplatsen framför Sven Erssons präktiga, rödmålade byggning. I fonden landsväg. På alla sidor löfskog.)

FÖRSTA SCENEN.

Så ja, Stina, nu ha vi pynta’ och klädt alle uthusa så gröne med midsommers-löf, så det ser, förbann’ mej, ut som hele Wermlands Fältjäger-regemente stog oppstäldt der nere på bakgåln.

Se, nu står ju stugan så rar och grann

Som en herrgålspiga på dans;

Är röder i syna och ser oss an

Ur en löfvekrans — —

Det är bra —

Hoppsasa!

I måronafton är midsommarsvak —

Jänta mi’,

Då ska vi

Kasta bena kring vägg och tak!

Och tänk, när vi kläda med löf en gång

Våran egen stuga, min snut!

Och dansa kring egen vår majistång —

Säj, hur ser du då ut? — —

Jo, så kry

Som ett ny,

Och röd på kind som ett nämndemanshus.

Hi å hej!

Jag, för mej,

Tar i glädjen ett lite rus!

Ja, käre Per, det ska fälle komme en dag, då vi ock kan gifte oss, du. Hvad det li’r, så få vi nock bli statfolk åt fader Nämndeman, och då kan vi lefve godt och inte behöfve släpe som simpelt torperfolk, såsom di der fattige Jan Hanssons nere ve sjön.

Åja, vi ska tro det bäste, Stina lelle. Te tjene när en så stormrik bonne, som fader Nämndeman, är mest like så bra som te vare dräng hos sjelfve Brukspatron. Också ska jag säje, att jag inte stort kruser för Dräng-Olle på herrgåln, fastän han sätter näsa i vädre på körkbacken om söndagera; och det ska fälle inte bli så långt tes jag kan skaffe mej klocke med peschaft och gå i stöfler och kaloscher, så väl som han.

Och jag för min del håller mej inte för stort sämmer, än herrgålspigera, fastän di går med rutige nettelduksförklän och rosige selkeshalsduker och randige bombasängsklänninger. Nej, tack vackert! — Och se den, som jag slätt inte niger för, det är Jan Hanssons Anna ve Sjön, fastän ho gubevars! ser förnäm ut och svänger sej om söndagera i den der storpreckige klänningen, som ho feck åf Mamsell Lotta på herrgåln.

Tal’ inte om Jan Hanssons, för då blir jag rasande. Alltse’n ovänskapen ble mellan fader Nämndeman och gamle Torper-Jan, har jag inte kunnat tåle hele det der trasfölje.

Ja, så är det nock med mej med. — Var det inte bra besönnerligt ändå, att den der fattige torperstackern våga’ sätte sej opp imot fader Nämndeman, som är så rik och mäktig? Han vittna’ ju imot honom på tinge?

Ja, ser du, saka var så, att fader Nämndeman råka’ i hastigheta fälle en hop timmer på grannskogen, ser du, och det had’ han just inte rätt te, ser du. Men ingen skull’ ha kommet på honom med’et, om inte den der förgiftige saten Jan Hansson hade vittnat imot’n, och ställt så te, att fader Sven slutligen ble öfverbevisad, och då ble det ett förbaskadt spetakel.

Ja, det var näre som på ett hår. Men te slut ble det så, att han feck förlike saka med penninger. Uschiamej, så möcke han feck lägge ut! Det var hundratals reksdaler bank. Hjelpen var, att han är så förgrömt rik, annars had’ han nock fått slå vantera i borde och panketera. Men ser du skamma, Stina, skamma — det var det varste åf alltihop.

Åh, det kan jag nock begripe. Te bli beskylld på tåcke vis, det var inte nådigt för fader Nämndeman, som jemt vill hålle sej så rak och kavat. Men nu måtte fälle hele affärden vare bortglömd lell.

Fanken ock! Tåcke der hänger i och sitter qvar som tjärfläcker på vammel. Fader Nämndeman går allt och gäller i sockna för te vare en svår och styfsint och näre på elak karl, och det är bare hans urimlige förmögenhet, som gör, att alle mennisker stryker på foten för’n.

Men di må säje om’en hvad di vill, så är han en bra husbonne lell, och förhåller oss inte vår rätt, när vi gör hvad vi ska’. Derför tycker jag om’en, jag, och om mor Lisa med.

Det kan du lite på, att jag också gör, Stina, och derför lägger jag inte på samvete te göre Jan Hanssons all den förargelse, jag nånsin kan. Jag råka’ nyss Anders, drängen deras, oppe i hage, och du må tro, att jag slängde duktige snäsord åt’en.

Och när jag möter Jans Anna ibland bort i skogen, der ho valler far sins kretur, så skrä’r jag inte heller orda, det vet jag. Men ho är e tåcka dålighet, så ho svarer ingenting, utan går sin väg, så en får intnå hugg på’na.

Det är för besönnerligt med Erik, son här i huse; jemt när vi säjer någe imot Jan Hanssons, så tar han dom i försvar, fastän han vet, att Jan har gjort far hans så mycke ondt.

Ja, mins du, han påstog te och med en gång, att Torper-Jan bare for med redlighet och rättvise, då han vittna’ mot fader Nämndeman.

Jo, jag mins’et nock. Som sagdt var, nånting underligt är det med Erik. Du skull’ se honom ibland, när han kommer frå skogen om aftnera; då är han så spelande gla, att han hopper som en tätting och sjonger på landsvägen. Men så snart han kommer inom dörra här hemme, så är det blankt slut med lustigheta, änna precis som en skull’ slå igen ett stämbol.

Ja, han ställer sej i e vrå och mol-tiger som en eldgaffel, så en kund’ inte locke ett godt ord ur’en med stekt fläsk och potatis en gång. — Men kors! vi står här och prater och glömmer blankt åf majstånga, som vi skulle ställe i ordning.

Det var sant, för tusan! Nu är fälle husbond’ gulgrön i syna, för det vi sölat så länge.

ANDRA SCENEN.

Men hvar håller ni hus, som jag inte ser te på hele Guds långe aftan? Har ni gjort färdigt allt te midsommersvaka?

Nå, så skynd’ er med den då. — Men vänta! såg ni, när ni geck förbi herrgåln, om Patron är hemkommen frå Stockholm?

Ja vasstre, han kom hem i förmiddags och hade dotra med sej, och son hans är också hemkommen frå Aklameja i Upsala. Herrskape är ute och går nu; di kommer vesst häråt.

Han hjelpte oss e stunn te hugge löf oppe i skogen, och se’n geck han ifrå oss. Vi trodde, att han geck förut hem.

Nej, han har inte synts te. — Men gå ni nu och ställ med majstånga. (Per och Stina gå) — Jag kan just undre, hvart Erik tagit vägen. Den pojken gör mej grå hår. Farliga rart är det te få se honom hemme, och ingen kan säje mej, hvar han håller te när han är borte. Nånting är det fatt med honom, men inte mor och inte jag kan få’et ur’en hvarsken med godo eller ondo. Annars kan jag vesst inte säje, att han är olydig imot oss, nej gubevars! han är allt så sätsam, som en son kan vare; men gunås, det ser ändå ut som han rätta’ sej efter oss inte utåf nå’n kärlek, utan bare för det han tycker, att det är hans skyldighet. — Nej, det är som jag har sagt åt mor: det duger inte länger, att gossen går hemme och är sysslolös. Vi ska’ lage, att han blir gift och får sej en egendom te sköte, så blir det nock annan karl åf’en, det slår inte felt.

TREDJE SCENEN.

Nu är det tid, att jag tar adjö åf er, fader Sven och mor Lisa, och tacker för god fägnad. Det li’r mot qväll och jag får lof gi mig iväg hemåt.

Nå så tack för i dag, fader Ola. Och det står ju fast hvad vi gjort opp om giftermåle mellan vår son och eran doter?

Ja gubevars, jag för min del vill inte bätter. Min Britta ska allt bli glad öfver te få Erik, och ni tror ju, att han inte har någe imot henne?

Nej, dum vore han annars. Tåckre jänter som Britta i Gyllby växer inte på hvar buske. Erik vesste inte sitt ege bäste, om han försmådde e tåcka hustru.

Åh, det är foll föräldrera, som ska rå i tåckre saker, skull’ jag tro. Erik ska gifte sej med Britta, säjer jag; förr blir det aldri rektig karl åf’en.

Ja, Gudskelof, Britta är allt förståndig och arbetssam och kan ställe bra i huse, det har jag sett, se’n hustrua mi’ dog, salig menniska. — Det är såleds sagdt som sagdt är, och jag kommer hit med Britta te midsommersvaka i måra afta.

Ja, då ska vi ställe te trolofning mellan barna, och se’n låter vi med det förste lyse för dom bort i eran körke, så att bröloppe kan få stå i röda rappe.

Det ska inte hinke, var ni säker på det. — Adjö nu med er! Tack för i dag!

Jag tycker så Erik ska bli storögd, när han kommer hem och får höre att vi ett tu tre skaffat honom e fästepige! Britta i Gyllby är allt e fin och vacker jänte, så nock ska gossen bli belåten med te få’na, det tror jag säkert.

Och vi ska’ också bli belåtne med te få honom bort ur huse, du Lisa. — Men det var sant, jag ska säje dej, att Patron med son och doter har kommet hem frå Stockholm. Tänk, om vi skull’ be dom göre sej så gemene och komme hit i måra och titte på dansen?

Mener du, att det kan gå an? Det vor’ allt satingen så rart. — Men se der kommer ju herrskape på vägen. Vi ska gå och helse på dom.

FJERDE SCENEN.

God afton, godt folk! Se nu är jag hemkommen igen och har mina kära barn med mig. De ville nödvändigt gå och helsa på fader Nämndeman och mor Lisa, efter som vi kommo att ta vägen häråt.

Gud signe herrskape för det. — Hvad unge herrn har växt opp och blitt förgrömmande stor, se’n jag såg honom sist! Nu är han foll rektigt fullärd och kan sätte Komministern vår på kneken hvad stunn han vill.

Och lella Mamsell se’n! Kors, så ho har blitt fin och vacker på det här åre! Jojo, när en får vare i Stockholm e ti’, då går allt skäfverna ur en, då.

Ja, herre jesta för dette Stockholm! Det fins fälle bra granne gärdsgåler der oppe, Mamsell?

Ah du är dum, Stina! I den store sta’n fins inte jolväger med gärdsgåler på sidera, som här, utan der är det stenlagde gater, så jemne som ett salsgolf.

Jaja du, Per, har varet på arbete deroppe, så du vet fälle hur det är, du. — Men hör, lelle Mamsell, om e tåcka här gemen menniske, som jag, komme dit opp på di fine gatera, då feck jag fälle allt ta skonna åf mej och gå i strumplästen?

Jo, det var fälle allt den der granne metalmärra medt på Gustaf Adels torg, och så två store kor utåf jern, som stog ve backen neraför Slotte.

Herre jestingen, är det lejon? (suckar) Åhå, det är allt bra sorgfälligt, att jag aldri ska få komme dit opp och se på tåckre rare saker.

På Opera? Ne-ej, men jag var en gång och såg på spetakle. — Om du feck se tåcke, Stina, då skull’ allt ögena trille ur skalln på dej.

Jo, det ska jag tale om för Mamsell Lotta. Jag geck in i det der store huse ve Gustaf Adels torg, och der köpt’ jag mej ett kort utåf e Mamsell, som stog innaför ett hål på vägga. Se’n visa’ di mej månge — månge trapper opp änna inunner take, och der satt jag och titta’ ner på det myckne granne folke och på e hög målad vägg medt framför mej, med en konstig fågel på … ja, jag kund’ tycke, att det skull’ vare liksom e gås, som had’ flöge opp och satt sej på e grinn. Jag tänkte, att det inte var nånting mer te se på der nere, utan jag vänd’ mej om och såg på folke, som stog bakom mej. Men när jag se’n titta’ ner igen, då må Mamsell tro, att jag ble storögd och skrek te: ”hvar hundra djefler tog vägga vägen?” För se, den granne vägga var borte och jag såg i ställe inåt ett stort, rart rum. Och der kom det nu in en hop herrskapsmennisker, den ene efter den andre, som va’ så brokige och granne, så jag aldri dess make sett, och di fäkta’ så här med armera och orera’ så vackert, så ett qvinfolk bredve mej snöfta’ och gret. Men te slut kom det in e fruntimmersmenniske, som var så förbålt lik Mamsell, att jag inte kunde hålle mej ifrå te skrike: ”kors för sjuttan fan, jamen mener jag, att det är sjelfve Mamsell Lotta!” — Men då ble jag allt ille ve lell, för allt folke nere i saln börja’ storskratte och titta’ oppåt take, der jag var, och en stor rödhårig karl bredve mej räckt’ ut tunga åt mej och var uveti, och så knuffa’ han mej med knytnäfvera i sia och sparka’ mej på bena, så jag va’ rektigt ille sveddrad.

Låt oss nu komma till annat. Hur mår Erik, min gamla läskamrat, fader Nämndeman?

Tacker herrn, som är så god och kommer ihåg honom. Gunås, det har inte varet rektigt med gossen, alltse’n han slog sej ifrå studerninga.

Men hvad var det för ett besynnerligt infall af Erik, att han öfvergaf boken? Han hade ett ovanligt godt läshufvud.

Det må herrn väl säje. När han var bare en liten, liten tosing, så var han så begifven på läsning, att han låg hele da’n igömmen på spishälla inne i stuga och stafva’ i katchesen.

Ja, det är ackerat sant, och derför tänkt’ jag som så, att eftersom jag Gudskelof har skälig god råd, så skull’ Erik få gå läsvägen, fastän det koster fläsk, inna en hinner bli fullärd. Om herr Patron mins, så fråga’ jag Patron om råd i den saka.

Det mins jag rätt väl. Jag tyckte om Erik; han var en stilla och beskedlig gosse, och som jag ansåg, att Wilhelm borde ha någon att täfla med, så lät jag Erik få läsa tillsammans med honom der hemma för hans informator.

Ja, herre Gud, Patron var allt så god imot gossen, så vi aldri kan tale nock om’et. Och han las allt så ohejligt, att när herr Wilhelm reste in te skoln i Carlstad, så rådd’ Patron oss, te låte Erik följe med och fortsätte studerninga, som vi också gjorde. Gud signe herr Wilhelm, han höll sej inte för god, äfven se’n han ble äldre, te vare ihop med bondpojken.

Åh, Erik var nog en gosse, som förtjente att vara god vän med. Han gjorde sådana framsteg i Carlstad, att jag verkligen fick läsa allt hvad jag förmådde, för att inte bli efter honom.

Ja, vi gladd’ oss allt så möcke öfver honom också, och trodde så vesst, att han skull’ läse te prest, och med tia bli en lika fräsande fader te predike, som prosten vår. Men gunås, det var inte så väl heller.

Nej, det var inte så väl. Ett tu tre kom det på’n, att han skull’ kaste bort boka och bli bonne igen, som far sin. Det hjelpt’ inte hvad vi sa’ imot’et, hvarsken med låck eller påck.

Nånå, genom detta hans beslut är ju ingen skada skedd. På läsvägen är det svårt och trångt om utkomst; men en förmögen bonde har ett lugnare och sorgfriare lif, än mången.

Jaja gubevars, bonnvägen kan foll vare så go’ som nå’n ann’ väg. Men Erik har allt igömmen läsninga blitt tåcken, att han inte rektigt duger för bonnsysslera. Och nu är jag så rädd, att han börjat ångre det der hastige infalle, fast han skäms för te tillstå’t, för han har på e ti’ blitt så fundersam och konstig.

Nej, vet herrn, vi ser inte möcke te honom om dagen; han går bare för sej sjelf. Får se, om han inte blir annlester, se’n han blitt gift.

I måra afta ha vi tänkt hålle midsommersvak här och på samme gång ställe te trolofning mella Erik och Britta. Skull’ herrskape ville göre sej så simple och komme hit och se på dansen, så vor’ det allt en stor fägnad.

Tack, tack, vi ska komma. Jag får mycket främmande till mig i morgon; men jag kan ju få ta dem med hit? Det skulle roa Stockholmsboarne att se på Wermlandsdansen.

Hjertans välkommen, herr Patron! Se, det kaller jag te inte vare storgod åf sej!

Nu ska’ vi gå och helsa på Jan Hanssons vid Sjön, kära pappa. Jag längtar så mycket att få träffa Anna.

Vet du, Lisa, hur vi ska göre i måra? — Jo, der borte (pekar utåt theatersalongen) ska vi ställe en hop bänker för Stockholms-främmaten te sitte på; men herrgålsherrskape ber vi sitte här närmest te bords och spise med oss, för Stockholmrera törs vi fälle inte bju’ på vår husmanskost.

Nej, vasstre, det går inte an. Di ä’ nock bäst belåtne med te slippe tåckre grofsaker.

Kors! jag mins i fjol, när Patron hade Stockholmsfolk hos sej, då var jag ve herrgåln och titta’ på gästbude. Aldri’ har jag sett maken. Alle di store rumma och salera va’ plakat fulle med folk. Och deribland var en lefvandes hoper spelmän frå Stockholm, med fejoler och klanetter och trummer och tutlurer, som ibland inte va’ länger än armen, men ibland sköt ut och ble så långe som jag, och böla’ så groft som fader Svens tjur, och så var det pingeljern och en hop andre konstige spelerverk, som jag aldri i min lefnad sett förr. Å herre jesta, di spelte så inneli ljufligt, så jag rent trodde, att jag had’ komme in i saligheta.

Drängen på herrgåln sa’, att det ska komme spelmän dit i år ock, fader Sven.

Det var fanken så dråpligt. Åt dom ska vi sätte bänker här (pekar på Orkestern), så speler di nock opp en Halling eller en Jösshärspolske åt oss, om vi ber dom vackert. — Men kom nu, Lisa, och låt oss ställe i ordning med mat och bränvin te i måra.

FEMTE SCENEN.

Jag sjunger och dansar, så glad i mitt sinn’;

Jag smög bort i skogen

Till Anna-lill trogen,

Och frågte så kärligt: ”säj, vill du bli min?”

Först såg hon åt öster,

Så såg hon åt vester,

Sist såg hon på mej, sa’n, och neg och sa’: ja!

Och derför är jag nu så gla’, så gla’;

Ja!

Derför är jag nu så gla’.

Se’n tog jag i famnen min vänaste mö,

Och sporde den kära:

”Vill du mej förära

Till fästning en kyss nu så rosenderöd?”

Då log hon, min tärna,

Så blid som en stjerna,

Och rodna’ på kinden och neg och sa’: ja!

Och derför är jag nu så gla’, så gla’;

Ja!

Derför är jag nu så gla’.

Och, kära min Anna, nu frågar jag dej

I glädjen och nöden,

I lifvet och döden,

Säj, vill du bli trogen och hulder mot mej? —

Med tår i sitt öga

Hon såg mot det höga,

Och räckte mej handen och neg och sa’: ja!

Och derför är jag nu så gla’, så gla’;

Ja!

Derför är jag nu så gla’.

(Under sången ha Sven och Lisa tittat ut ur stugdörrn och lyssnat. Vid dess slut träda de fram till Erik.)

SJETTE SCENEN.

Det var nu rektigt nymodigt, te få höre dej sjunge nånting muntert, Erik. Dine viser bruker annars gå på en så satans sorglåtig ton.

Och hvems är fele, vill jag fråge, om inte ditt ege? Du ångrer, kan jag förstå, att du öfvergaf studerninga och slog dej på te bli bonne.

Nå, då måtte det vare någe anne otyg, som faret in i skallen på dej. Du går ju för det meste och hänger läpp och ser gudsnådlig ut som en tupp på e räfgrop. Hvad är det för ett elände? En bonne ska vare rask och kry som ett vinterny. Så va’ pojkera i min ungdom, och då bruka’ en inte sjunge nå’a jämmerviser, då, det mins nock du, Lisa.

Ja, rassadö, det kommer jag väl ihåg. Du, far, hade ändå den ampreste rösta i hele sockna. Och än i dag, när du hjelper klockern te ta på salmen i körka, så är det så att take vill löfte sej. Sjung nå’n åf di der gamle dråplige visstumpera, som du bruka’ tralle för en 40 år se’n, så får Erik höre på go’far.

Och bonden gick ut uppå Wermelands skog;

Hujfalleralla å hejfallerej!

Han tog ett par oxar och spände för plog.

Hoppsan falleralla å hejsan fallerej!

Och bonden han satte plogen i mull,

Hujfalleralla - - - -

Så plöjde han hela den skogen omkull.

Hoppsan falleralla - - - -

Se’n drog han en fåra från norr och till sö’r;

Der rinner nu Klarelfven fram, som ni hör.

Och bonden han satte plogen på sned,

Så vände han bergena opp och ned.

Och bonden han plöjde en fåra så stor;

Det gick så djupt som Hin Onde han bor.

”Och kära du bonde, förstör ej mitt bo,

Så vill jag väl lemna din säd uti ro.”

Och bonden han sådde båd’ hafra och råg;

Det växte, så aldrig dess make ni såg.

Och bonden han bryggde sej bränvin och log,

Han drack och var lustig och glömde sin plog.

Men då fick den Onde makt med hans jord;

Hujfalleralla å hejfallerej!

Se’n feltes det bröd uppå bondens bord.

Hoppsan falleralla å hejsan fallerej!

Jo, se tåcke kan duge, det! Så skulle du med sjunge, Erik; då kund’ det vare nånting te höre på.

Kära mor, jag ville visst så gerna vara glad; men alltse’n jag öfvergaf studeringen har det sett ut, som om mina föräldrar vändt ifrån mej all sin kärlek.

Ja, nock kosta’ det på oss, det kan inte nekes; men allt ska bli godt igen emella oss, bare du är lite mindre egenvillig, och ter dej te oss lite mer.

Så är det, Erik. Du går säkert med nånting på hjerte, men du har inte förtroende för far och mor.

Förtroende! Herre Gud, om jag finge, om jag tordes vara riktigt förtrolig med er, då skulle jag vara bra lycklig.

Det der låter på ett vis, som jag just inte rätt förstår. Men du har läst och är lärd, gosse. Säg ut fritt hvad du mener.

Läsningen har gjort mej vek och mild till sinnes, kära föräldrar. Jag sörjer öfver, att se er bära hårdhet och hat i hjertat.

Förlåt mej, bästa far och mor; det passar väl inte för ett barn att vilja rätta sina föräldrar; men ert omilda och oförsonliga sinnelag ligger mej så tungt på själen.

Låt mej tala uppriktigt: det är ert förhållande till den fattige Jan Hansson - - -

Jo, hör mej! Hvarför skall ni förfölja den stackars gamle gubben, som har nog tunga ändå att dragas med; hvarföre skall ni - - -

Ja, jag vet allt. Men om ni vill vara billig, så måste ni erkänna, att orättvisan är på er sida - - -

Har jag hört på maken? Tåcke tal! Hvad kan vare orsaka, att du så ifrigt lägger dej ut för den der torper-stackern?

Åh, det går mej som en knif igömmen hjerte. Den der visa, som Erik nyss sang, var säkert om Jan Hanssons Anna.

Jan Hanssons Anna? Den trasungen! Hvem tusan skull’ vare så tokig och dikte viser om henne?

Om ni kände Anna ändå! Hon är den bästa, den mest renhjertade flicka på jorden.

Nå, maken har jag foll aldri i verla hört, så gammel jag är! — Anna? — Är du splitter rasande befängd galn, Erik? Du skull’ ha fattat tycke för Jans Anna, du, som får ärfve en hel gål och blir den rikeste bo’n i sockna, och ho, som inte får så pass som e träsked efter sine föräldrer? — Nej, nånting så orimligt kan jag aldri tro, om di också plugga’ in’et i skallen på mej med en yxhammere.

Många gånger har jag ämnat tala med er och bekänna min håg för Anna; men ert ovänliga tal om Jan Hanssons har gjort, att jag inte vågat det. Nu vet ni saken, och jag ber er så innerligt: låt inte oss barn plikta för er ovänskap! Vi kan inte lefva utan hvarandra.

Kan inte lefva? Hör bare, så grannt han orerer! — Der ha vi såleds orsaka, hvarför du lägger dej ut så för Torper-Jan. — Men slå di der dumhetera ifrå dej, gosse! Anna blir aldri di’ hustru, så framt jag får rå. — Hvad tycker du, mor? Har du nånsin hört ett så befängdt påhett? Pojken är inte rektig i hufv’et.

Nej, Gud hjelpe mej, nock låter det månge gånger, som han vor’ förläsen. — Säj, Erik, har du länge bure tycke för Anna?

Aha, jag begriper susen! — Du mins ju, far, att Anna feck komme te herrgåln som oppasserflecke åt lelle Mamsell, ve samme ti’ som Erik kom dit och läste ihop med unge herrn?

Nock mins jag det, och det var så förfaseligt väl imella Mamsell och henne, att ho var på herrgåln mer som lekkamrat åt Patrondotra, än som simpel pige.

Så var det, och derför feck ho också läre sej läse och sy för gubernanten i huse, och ho geck jemt med Mamsell och ble så fin och storaktig, att ho aldri ville vare ihop med di andre pigera. Men när frua på herrgåln dödde, och Patron skicka’ opp Mamsell te Stockholm i skole, då ville Anna inte tjene qvar länger på herrgåln, utan flötta’ hem te far sin igen. Gubevars! ho höll sej för go’, kantänke, och ville inte träle och gå i grofsysslera, som e bondtös ska göre.

Det är orätt åf er, mor, att säja så om Anna. Hon är visst inte högfärdig. Hon flytta’ ifrån herrgåln, derför att hennes far och mor ä’ gamla och inte kunde vara åf med henne längre hemma på torpet. Annars hade det väl varit bäst för henne, att få stanna qvar hos Patron.

Jojo, hemme i fattigdomen hos far sin får ho nock inte rose marken, det lofver jag. — Nu kan jag fälle förstå, att Erik och ho fattat tycke för hvarandre, då di va’ tesammans i så månge år på herrgåln.

Aha, såg man på satans funder! Det var foll såled’s bare för Annas skull, pojke, som du feck leda ve prestvägen och nödvändigt ville bli bonne igen; för mins jag rätt, så var det just ve den tia, då Anna kom hem te föräldrera, som du skref te oss och ba’ att få slippe gå läsvägen, och i ställe komme hem och hjelpe mej med egendomen.

Ja, jag ville inte bli herrskap och lefva på bättre vis, när inte Anna också kunde få det. Kära föräldrar, gif nu ert bifall, att jag får henne till hustru.

Hahaha! Jo, det ska du se. Nej, ett styfvere gifte, än så, ska du ha, det har jag längese’n sörjt för. Rik-Olas doter i Gyllby måtte foll passe sej lite bätter för dej, Erik, eller hvad?

Kärlek? Är du nu framme med dine granne bokord igen? Jag bryr mej fanken om kärlek; Rik-Olas Britta ska du ha och ingen ann’.

Ja, du gjord’ oss allt e bra stor sorg, Erik, om du slog dej på tvära och inte ville ta Britta te hustru.

Men, vi passa inte för hvarandra. Vi skulle bli olyckliga bägge två; ty nog förstår ni, att ett äktenskap, som inte är stäldt på aktning och kärlek, går till olycka. Förlåt mej, jag kan inte ta Britta.

Jaså, är du så goder, min gosse lilla! Nå så hör då, hvad jag kan. Vill du inte rätte dej efter oss, så får du ta land hvar djefvulen du gitter med din sockerunge; efter oss ska du inte ärfve en skilling, nej inte ett runstycke. Jag tycker mej just se, hur godt det såta paret ska må i en eländig jordkuj borte på skogen, när ni ingenting anne har te lefve åf, än den der kärleken, som du taler om så vackert. Lycka te, min käre Erik; frest’ du på den leken, om du så vill.

Nej, nu står jag inte ut länger. En gång för alle fråger jag dej: vill du rätte dej efter vår vilje, eller inte?

Käraste, bästa föräldrar, jag vet, att jag har att tacka er för så mycket, mycket; jag vet, att jag är skyldig er lydnad; men drif mej inte till det yttersta, då gör ni synd. Jag skall rätta mej efter er i allt billigt; men Britta i Gyllby kan jag inte ta till hustru.

Såå, du kan inte, du? Haha! så vet foll jag hvad jag kan då! I måron kommer Britta hit och då blir det trolofning imellan er. Sätter du dej imot’et, så ska du bums ur huse. Du må dra iväg hvart du vill, ja om det vore in i mörkeste Finnskogera. Du får gå och ta dej tjenst, släpe och träle som den simpleste dräng, och te på köpe ha på ditt samvete, att du samlat bedröfvelse öfver fars och mors grå hår. Ja, tänk på det, du! Du ska aldri ha en gla’ dag mer, det är säkert.

För Guds skull, var barmhertig och tala inte så! Låt mej få tid, låt mej få …

Farväl nu med lycka, farväl nu med fröjd:

Så mörk blef min rosende stig;

Jag satt hos min Anna så glader, så nöjd —

Och skall jag nu skiljas från dig!

Du svor mig din tro under himlen den blå,

Att aldrig förglömmer du mig;

Och jag dig nu gifver min ed deruppå,

Att aldrig så sviker jag dig!

Väl tillrar på kinden den hetaste tår,

Men hjertat det fröjdar dock sig;

Ty intet min kärlek att släcka förmår,

Och Anna är trogen mot mig.

II. INDELNINGEN eller TAFLAN.

(Öppen plats, omsluten af barrskog. I fonden en sjö. På ena sidan af theatern en liten grå torparstuga nära sjöstranden. På andra sidan midt emot stugan en kulle, dit en gångstig leder. Derbortom berg och skog.)

FÖRSTA SCENEN.

Ljud af kreaturs-skällor bakom scenen. — På kullen framträder ANNA och sjunger. Vid slutet af hvarje vers blåser hon i ett vallhorn.

I villande skogen

Jag vallar min hjord;

Han följer mig så huld och trogen,

Han fattar mitt ord

Allt om vännen min.

Och skogen, den friska,

Är tystnadens famn;

Men höga furorna de hviska

Ett älskeligt namn:

Det är vännen min.

Du genljud, som skallar

Mot klippornas höjd,

Bär högt utöfver skogens tallar

Min sång här i fröjd

Allt om vännen min!

Och bäck, du som hoppar

Dit neder i dal,

Smyg fort emellan gräs och knoppar

Med kärlekens tal

Allt till vännen min!

En gång nog han kommer

Och hemtar sin brud;

Då skall jag dansa om i blommor

Och liljehvit skrud

Allt med vännen min.

ANDRA SCENEN.

Hej hoppsasa!

Lustig och gla’,

Munter och hurtig ständigt är jag!

Kommer sorgen och vill lägga sej på själen,

Tar jag honom bums och slår ihjäl’en;

Inga pengar har jag, men det kan qvitta mej lika,

Bara bekymmer och oro följa de rika.

Strunt, ingen nöd!

Har jag mitt bröd,

Så vill jag lefva nöjd till min död.

Håhå Gudskelof, så har jag slutat arbetet för i dag. Nu är det tid te tänke på, hvar jag ska hålle midsommersvak och få mej en hejdundrande sväng-om-sväng med jäntera i sockna. — (Anna kommer från skogen på sidan om kullen) Men se der kommer Anna. — Go’ afta, du hjertans lelle tös! Har du nu kört hem kreatura ur skogen?

Det är inte lite rart te få se dej nå’n gång på hele veckan, kära Anna, för bitti’ och sent vanker du der oppe i bergena. Te slut kommer foll skogsrån och tar bort dej, så att jag aldrig får se dej mer.

Jojo du, det torde nock hända det en vacker dag. Vet du, jag har verkligen sett och talt med skogsrån många gånger, jag.

Hon? Ah, du är tokig, Anders. Inte är skogsrån nå’n hon, inte. Det är en söt och vacker gosse med lockigt hår, som kommer fram ur djupaste skogen och sätter sej ner på en sten bredvid mej, och talar så ljufligt, och dansar med mej, och kysser mej också ibland, du.

Nej, nu drifver du bare spetakel med mej, din elaka! Husbo’n och alle andre, som sett skogsrån, säjer, att det är en gammel skrynklig och ful käring med mosse te hår, och gröne ögen, och röd pikmösse på hufv’et. Du har aldrig sett henne, det hör jag nock.

Tro hvad du vill; men jag har sett, säjer jag. Och hvad tycker du, skogsrån har friat till mej, och jag har sagt ja, och det torde väl inte dröja länge tills det blir brölopp. Joho du! Vill du vara med på det, Anders?

Hu! jag ryser öfver, att du kan tale så ogudaktigt. Husbo’n har sagt, att den menniske, som pläger gemenskap med skogsrån, har sålt sin själ åt den Onde. Men du taler så mycke om tomtgubber och forsgubber och necken och troll, så det är foll inte så farligt som det låter. Herre Gud, om du tog nå’n skada te kropp eller själ, då skull’ jag allt gråte mina modiga tårar, om jag aldrig gjort det förr. För nock vet du, att jag håller orimmeligt mycke åf dej.

Men det ska du allt sluta opp med, Anders; för jag får lof säja dej rent ut, att jag inte är i stånd att hålla åf dej igen.

Jojo, Gud nå’ mej, det har jag nock sett; men jag trodde ändå, att du skulle ge med dej i längden, fast jag inte är så högt lärd och kan läse och skrifve så rart som du.

Nu är du elak, Anders. Tala inte så der, för då går jag ifrå dej. Jaha du!

Bli inte ledsen. Jag vet nock, att du inte är högfärdig, fastän folke i sockna tror så, för det du aldrig vill vare med på pigdansera. Men det kommer sej deråf, att du ble så fint uppfostrad med Mamsell på herrgåln; och kanske, när det kommer allt ikring, går du ändå och vänter på, att det ska komme en grann och ståtlig herre och ta dej te äkta.

Men då får du allt akte dej, så att det inte går med dej som det geck med fleckan i visan: hon vänta’ och vänta’ så länge, att hon feck ingen te slut.

Och gossen gick sig ut i morgonstund,

Hejfilinkeli!

Så gla’ och lusteli’.

Då mötte han en mö i rosendelund:

”Vill du blifva min?” sa’ gossen; —

Nej, nej, nej, nej, nej!

Din blir jag väl ej,

Nog får jag en ann’, sa’ flickan.

Och gossen gick sig ut i middagsstund,

Hejfilinkeli!

Så gla’ och lusteli’.

Då mötte han den mön i rosendelund:

”Vill du än bli min?” sa’ gossen; —

Nej, nej, nej, nej, nej!

Din blir jag väl ej,

Får nog än en ann’, sa’ flickan.

Och gossen gick sig ut i aftonstund,

Hejfilinkeli!

Så gla’ och lusteli’.

Då mötte han den mön i rosendelund:

”Nog kan jag bli din, sa’ flickan; —

Nej, nej, nej, nej, nej!

Min blir du väl ej,

Nu har jag en ann’, sa’ gossen.

Hahaha! det var riktigt rätt gjordt åf gossen, kära Anders. Men flickan bar sej också bra dumt åt, du. På det lilla viset skall det promt inte gå med mej, inte. Neej, jag ska ha det ungefär så som det står i en ann’ visa om en jungfru, som knep sej inte mer och inte mindre än en Adelsman, du? Vill du höra den visan, du?

Och jungfrun hon gångar åt blomsteräng,

Hon band sig af liljor en krans;

”Ack, vore Herr Gunnar min käraste vän!

Men jag räds, att han är någon ann’s.”

”Och svara, du ros, nu till mitt behag,

Om kärasten han vill mig ha.” —

Då drog hon så varligt de silfverblad,

Och rosen hon svarade ja.

”Så säg mig, du gök der i grönan skog,

Hur långt är tills brud jag skall stå?” —

Ett endaste slag slog göken i skog;

Stor glädje då jungfrun månd’ få.

”Och tack, liten fågel i högan träd,

Kom neder, kom neder till mig!

Ej månde du vara för jungfrun rädd,

Hon önskar blott kyssa dig.”

Och fram kom den fågel ur fager lund,

Han flög uti kärestans sköt.

Herr Gunnar det var, som der ståndit på lur;

Skön jungfrun i famnen han slöt.

”Och vill du bli min, som det var ditt ord,

Så månde vårt brölopp väl stå.” —

Om söndag var lustigt i Gunnars gård,

Till brud tog han jungfru-lill då.

Kors, det är änna obegripligt hvad du sjunger vackert, Anna. — Men, som sagdt var, akte dej för te flyge för högt. Nock är du den vänste och fineste jänta i hele Wermeland; men det hjelper inte nu för tiden, om en vill ha sej en dråpelig fästman. Då får en allt lof vare rik och förnäm, då. — Nej tag mej, du Anna; aldrig får du nå’n ann’, som håller så grufligt åf dej, det är molsäkert.

Hör, Anders, vi ska vara de allrabästa vänner på jorden; men tala aldrig om giftermål, så framt du vill göra mej någe grand till viljes.

Se der kommer husbo’n och matmor. Jag ska be dom hjelpe mej te öfvertale dej. Än ger jag mej inte för tappt, du må bli ond eller inte.

TREDJE SCENEN.

Hör, fader Jan, har jag inte tjent er nu i sju runda år ärligt och redligt, så att ni varit nöjd med mej?

Jo, det behöfver du foll inte fråge. Du har tjent mej så troget och beskedligt, att jag inte vet, hur jag ska kunne löne dej nock för allt.

Åh, det är inte så svårt för er heller. Om ni mins, så sa’ ni i förårs, då Rik-Ola i Gyllby kom hit och ville städje mej te dräng, att om jag inte flytta’ ifrå er, utan hjelpte er på gammeldagera med torpe, så skull’ jag få Anna te hustru, och ni skull’ tale ve Patron på herrgåln, att jag feck öfverta torpe, när ni inte orka’ med te sköte det länger.

Nu har jag tjent i sju år för Anna, som det står i bibla om den gudsmannen Jakob, att han tjente i sju år för Rachel, och då tycker jag just, att jag kan få henne ock. — (med nedslagen ton) Men det värste är, hon säjer, att hon blankt inte vill ha mej.

Käre Anna, jag har allt räknat på, att du och Anders skulle bli ett hjonelag. Jag är gammel och skröplig och kan inte begäre, att Anders ska sköte alle torpersysslera för bare dränglöna. Derför vor’ det så bra, om ni gifte er och satte er ner här, så kunde jag och Annika få stanne qvar när er och slippe gå ifrå torpe. Jag kan inte begripe, hvad du skull’ ha imot Anders; han är ju en så bra och duktig karl, som nånsin kan finnes. Eller hvad?

Jo, gubevars, jag vet inte många, som ä’ så bra som han. Men inte kan jag hjelpa ändå, att jag inte orkar ha tycke för honom.

Men du får lof tänke på att bli försörjd, Anna. Du är fattig och har inte råd att slå ifrå dej ett tåcke tillbud.

Kära far, jag ska säja uppriktigt hur det är. Jag … jag håller åf en ann’.

En ann’? Åh det var för besynnerligt. Jag har allti tyckt, att du varit så styf och obstinat mot alle manfolka i sockna, som om du skull’ ha satt dej i sinne att aldrig nånsin bli gift. Hvem är det då, som du fått tycke för, kära barn?

Han? Rike Stor-Svens son? Jo pytt vackert! Då har du hoppat i galen tunna, flicka lilla. Honom får du aldrig te man.

Men Erik har sagt, att han håller åf mej igen, och att han vill gifta sej med mej.

Ja, det må vare; men far hans går aldrig in på ett tåcke gifte, det är säkert som amen i körkan.

Men Erik står mycke väl hos Patron, och han tänker be honom fälla ett godt ord för oss hos fader Sven.

Jo, jag tycker mej just se hvad det ska hjelpe. Nej, jag känner nock Stor-Sven, jag. Hvad han en gång fått i skallen, det kan en inte dra ut med hoftång en gång. Slå du derför den der kärleken ur hågen.

Ja, gulle söte Anna, gör det. Se på mej! Är det då så rent omöjligt att hålle åf mej?

Kära Anders, du gör mej så ondt, så ondt, så … Om jag sett dej förr än Erik, då hade jag allt fått tycke för dej, det tror jag säkert. Men nu är det för sent; jag kan inte, jag kan inte!

Jaså, är det tacken för allt hvad vi gjort dej, Anna? Är det tacken åf ett barn, att skaffe far och mor bekymmer på gammeldagera? Är det tacken …

Nej, fader Jan, nu orkar jag inte höre er länger. Ni får inte lägga tvångsmål på Anna, när hon inte sjelf vill. Gud fader ska veta, att det blir fattigt för mej te lefva, när jag inte kan få henne; men blankt inte vill jag pocka mej te henne ändå.

Tal’ inte så, Anna. Vore det nå’n ann’, än Erik, som du tyckte om, då kunde det nock hände, att jag blef rasande; men honom unner jag gerne allt godt. Gud gifve bare, att det ginge väl för er, kära Anna.

Du är den bästa menniska på jorden, Anders. Herre Gud, om jag kunde, om jag kunde, så ville jag så gerna.

Tyst, tyst, kära du; nu ska’ vi aldrig tale om den der saken mer. Jag får foll försöke att berga mej. — Och inte ska jag öfverge er, husbonde och matmor, på gammeldagera, utan jag ska sköte torpe åt er så länge ni lefver; ja, det ska jag! (han vänder sig bort att dölja sin rörelse)

Åh, det är ingenting, käre husbonde, det är ingenting. Nock är jag glad, ser ni inte det? — Hejsan! nu får jag lof bort på midsommersvaka och ta mej en sväng. Här ha vi stått och pratat så länge, att jag kommer för sent, om jag inte lägger bena på ryggen och ränner iväg, så det vischer i skogen. Kommer du med, Anna?

Jag törs visst inte gå till Hult. Om fader Sven får se mej, så kör han kanske bort mej.

Åh, det är inte farligt. Kom efter du, när det li’r lite länger på; gubben Nämndeman ska inte ge akt på dej ibland det myckne folke. Då ska’ vi ta en vän-dans med hvarandre, så att skoklackera slår imot tuppen på majstånga. — Adjö med er så länge, far och mor! — ”Hejhoppsasa! Lustig och gla’, Munter och hurtig ständigt är jag!”

III. INDELNINGEN eller TAFLAN.

(Scenen densamma som i Första Taflan. En majstång i fonden. Uppdukade bord både i för- och bakgrunden.)

FÖRSTA SCENEN.

Nu ha vi allt i ordning, så att Patron kan få komme med sin främmat, när han vill. Se, det är ju rektigt präktigt testäldt här på gåln.

Bare inte Erik förstör alltihop för oss, så är det väl. Den pojken har ett hett och påstridigt hufve, när det sätter åt honom. Vi ha haft hårda nappatag med honom i dag för det der giftermålets skull.

Åh, han måtte foll skäms att sätte sej på tvära i allt herrskapets närvaro. Hvad skulle Patron annars tänke? Säkert trodde han, att vi ä’ elake mot Erik och tvinger honom te giftermåle, och det vill jag inte att nå’n ska tro om oss, ser du.

Nånå, allt tör fälle gå bra. Det var i alla fall klokt, att vi hållit honom så strängt inne se’n i går, så han inte fått träffe den der Anna; för di kunde nock ha kokat ihop någe otyg och rymt sin väg eller kastat sej i sjön, så det blitt ett okristligt elände.

Jojo, tåcke har jag varit rädd för, jag, och för att Erik inte ska få råke Anna förr än han är gift karl, har jag sagt honom, att han i måron dag ska fare bort te gamla mormor i Segersta, som du vet har skrifvit så mycke och bedt, att han skull’ helse på henne.

Kors, det var präktigt påhettadt. När gamla mormora si’ får han bli qvar ända te bröloppe. Du är mej en knif te kunne ställe med sakera.

Så skull’ jag också tro, mi’ gumme. Går trolofninga lyckligt och väl för sej i qväll, så kommer inga rese i fråge, förstås; men det är imellertid godt, att han är beredd på te fare.

Men hör en ting, Sven. I fall vi nu begär lysning, utan att Erik vill eller vet åf saka; tror du, att Prosten går in på tåcket? Det är ju bare fästman, som får ta ut lys-sedel, eller också ska han lemne liksom nå’t skreftligt, att han inte är imot giftermåle? Hur ska vi ställe med dette?

St! var du obekymrad; jag vet nock råd för den saka, jag. — Men se der ha vi nu Ola i Gyllby och Britta.

ANDRA SCENEN.

Pina rassa tre! hvad du är grann och fin, Britta! Du ser ståtlig ut som sjelfve Drottninga, när ho reste härigömmen Wermland.

Jojomen, mor Lisa. En ska foll ta på sej det rareste en har, då en kommer te fästman sin.

Och råd har du ock te vare grann, Britta. — Är du nöjd med att få son vår te man?

Det var e fråge, det. Jag kan fälle just inte se, hvem ann’ utåf bonnfolk som skull’ passe sej åt mej, än Erik.

Det kan du nock ha rätt i, käre Britta. Inte lär det vare värdt för nå’n trasdräng te komme steckandes och ville ha e så förmöga jänte, som dej, inte.

Ne-ej, di noser inte dit, mor Lisa. Han får inte komme ur stalle den, som ska ha mej, inte.

Tåcke tycker jag just om; det är rektigt taladt, lelle sonqvinna mi’! Erik ska bli fanken så galen efter att få dej, det är tvärsäkert.

Åh, jag skull’ foll inte ville tro anne, heller. Jag kan inte vete hvad han just annars skull’ ville ha, som vore styfvere; så säjer åtminstone far min.

Låter det fult? Har inte ni sagt mej, far, att jag kunne vare god nock te och med åt Inspektor Jernbom eller Länsman Knipmark eller sjelfveste Adjunkten hemme i sockna, om det komme derpå an?

Tyst, säger jag dej, flecke! Det är skamligt, te låte fader Sven och mor Lisa höre tåcke storaktigt prat.

Hvad orerer ni för slag? Sa’ ni inte sjelf, när den der skräddergesälln frå Arvika fria te mej, att tåcke halfherrskap, som han, inte passa’ sej åt mej, utan att jag antingen skull’ ha en rektig herrkarl eller också en groft förmögen bonne. Sa’ ni inte det, ni?

Bevars, bli inte så het, lelle Britta. — Nu ska vi helse på Brukspatrons, som kommer der borte.

TREDJE SCENEN.

BRUKSPATRONEN, WILHELM, LOTTA komma från landsvägen. PER och STINA ur stugan. Något senare kommer ERIK och stannar på afstånd. De förra.

Det var nu rektigt för rart, att herrskape va’ så go’ och inte försmådde te titte hit på midsommersvaka. — Och all denne storfrämmaten frå Stockholm se’n! (vänder sig till åskådarne) Kors så öfverpräktigt! Tackar allraödmjukast, nådi’ herrskap, som ville komme och se, hur det går te på bonnvis. — Per och Stina, sätt fram stoler åt Patron och unge herrn och mamsell. — Se så ja, var så go’ och sitt ner, mitt herrskap. — Du, Ola i Gyllby, sätt dej här med dotra din. — Hvarför står du derborte i skym-unnan, Erik? Stig fram och hels’ på herrskape och var inte så blyg åf dej.

Ah, se der har jag dej ändtligen. Jag har undrat, hvarför jag ej sett till dej se’n jag kom hem. Hur är det med dej? Du ser inte glad ut.

Åh, han har foll aldri varet anne än tyst och sluten. Låt honom vare, käre herre; han rusker väl opp sej. — Gå nu, Per, och säj te dansfolke att marschere fram. Det har samlat sej en hel mängd nere på bakgåln, såg jag. Taler vi se’n väl ve herr Patron, så är han nock så god och ber di här rare spelmännera frå Stockholm (pekar på orkestern) drille lite grand åt oss på fejolera. (Per går) — Kom, Erik, och sätt dej här bredve Britta, så ska’ vi allihop se på dansen. (Erik sätter sig bredvid Wilhelm) Jaså, du sätter dej bredve unge herrn? Nånå, du har inte sett honom på så länge; det kan vare roligt för dej te språke med din förre läskamrat, må vete. Britta får du nock råke så mycke du vill se’n.

FJERDE SCENEN.

De förra. Bondfolk, hvaribland PER, ANDERS, BENGT på Åsen och HINRIK i Backa, tågar, med en spelman i spetsen, parvis några gånger omkring majstången, sjungande:

Takt — tu — go’ vänner!

Marsch, två i sänder,

Rundtomkring majstången, ståtlig och grann!

Se’n ska’ vi svänga,

Hoppa och slänga;

Nämndemansfar han har bjudit oss, han.

Hatten från skallen!

Ropen och trallen:

Hurra, Sven Ersson, den dråplige man!

Nej men se faten!

Och all den maten,

Bränvin och öl — kors för tusan i våld!

Dans se’n man fått sej,

Smörjer man godt sej;

Nämndemansmor är, min själ, inte såld.

Hatten i näfven!

Ropom nu äfven:

Hurra, mor Lisa, den matmor så båld!

Välkomne hit, go vänner! Nu ska ni danse och muntre er så mycke ni nånsin orker. Sväng på te en början med den der nymodige Fryksdalspolsken; det är en rolig dans, och utåf Stockholmsherrskape är det foll inte så månge som sett honom.

Hejsan! det geck ju som det varet smort. — Hvar har jag nu Bengt på Åsen och Hinrik i Backa? (Bengt och Hinrik komma fram ur hopen) Di här gutera ä’ di styfveste dansmästrera i hele sockna, ska herrskape vete. Dra nu te med en hejdundrande Halling, gosser, så det ryker om er!

Ja dundradö, nock ska det ryke allti, fader Sven. Men här orker en inte göre kast opp te take lell.

Nej, det är allt så umöjligt, som te slå en knut på näsa eller mjölke en täljknif. Det är dumt stäldt, att det ska vare så högt te himmeln.

Nu vor’ det inte dumt, om ni ville danse Skrälåten hele högen. Knek’ på med den, ni!

Tack för dansen, go’ vänner! Nu ska vi få oss lite te bäste först, och se’n ska vi be Bengt på Åsen lägge te med en sprakande Jösshärspolske åt oss. Se, der nere har ni bränvin, öl och mat te fägne er med.

Tack vackert, fader Nämndeman. När bo’n får spise fläsk och joläppel eller ligge i skuggen och äte rågbröd, då är det tid för’en te hålle sej för skratt, säjer ordspråke. Kom, guter och jänter, så ska vi hugge i oss!

Herrskape är kanske så go’ och sätter sej här ve borde och håller te godo hvad gemene man kan bestå.

(De sätta sig vid bordet i förgrunden. Per och Stina gå omkring och passa upp)

Åh, det behöfver ni inte säga, fader Nämndeman, som är så förmögen och har allting så präktigt. Mins ni inte, att sjelfvaste Kungen, när han for till Norrige, rastade der på landsvägen och frågade, hvem som egde denna ståtliga byggningen?

Jo, herre Gud, han var allt så nådig. Han te och med tog mej i hand, vet herr Patron; och se’n dess har jag inte nänts te tvätte mej om högre hanna, för att jag liksom skull’ ha qvar känninga utåf kongsnäfven.

Ja, e tåcka glädje, som här var, när Kongen och se’n Drottninga reste igömmen åt Norge, det kan aldri omtales. Vi va’ liksom vi hade varet fulle allihop, fastän vi inte feck tid då te smake en enda sup, och hele sockna geck, ta mej saten, i bakrus i fjortan dar.

Jag var så löckli’, vet herrskape, och kom te stå så, att Majestäte feck ögena på mej. När jag då tog åf mej hatten och svängd’en så här i vädre, så småskratta’ Majestäte och necka’ åt mej. Och vet herrskape hvad jag då tänkte? Jo, jag ble rektigt som om jag haft eld i kroppen, och det geck e tåcka modighet och duktighet igömmen mej, så jag knöt begge näfvera och tänkte: ta mej sju tusan skock djefler, om det ble ufred och våre uvänner komme in i lanne, då skull’ jag slåss in i blekeste dö’n för en tåcken Kong. Då skull’ jag ta yxa mi’ på armen och gå fram te Majestäte och löfte på hatten och be så här: ”nådi’ herr Kong” — skull’ jag säje — ”får jag gå med yxa framför Majestäte mot fiendera?” Och om han låt mej få’t, då skull’ jag, ta mej satingen, klyfve skalln på hvar enda käft, som ville åt’en. Så tänkt’ jag.

Ja, vi går man ur huse, om ovännen noser att kike in i lannet. Hurra för Kongen och Sverges rike!

En ting, som jag undra’ mycke på, det var, att Kongen inte var grannere klädd. Jag hade tänkt, att han skull’ komme i gull- och selfvertyg, med stjerner på, och e gullkrone på hufve och en selfverkäpp eller spire, som det kalles, i hanna. Nej, då var den herrn, som satt fram på kuskbocken, mycke rarere. Han hade liksom en opp- och nedvänd båt på hufve och selfverränner på kragen och utefter bena, och var så fin, så fin, att jag inte kund’ ta ögena ifrån’en. Herre jesta, den som hade en tåcken fästman ändå!

Du har då aldri varet anne än trinn i skallen, Stina. Det skull’ vare ett tåcke der hönshufve, som den gången kund’ ha ögen för någe anne, än Kongen.

Jag läste i tidningarne uppe i Stockholm, att, när Drottningen reste här igenom, fick Jan Hanssons Anna ge unga Prinsessan en sådan der fin halmhatt, som hon är så händig att göra. Är detta sannt, månne?

Ja, det har nock sin rektighet, Mamsell. Anna är inte heller lite styf öfver det, ho.

Fattig? Och det säjer du så föraktligt? Det är ingen skam att vara fattig, när man är en bra menniska. Anna är rikare än du i det goda.

Hahaha! Hör herrskape, Erik och Britta tar redan te med kärleksgnabb. Jojomen: börjar i ti’, det som krokigt ska bli, säjer ordspråke. — Men jag har nu ett anne ord te säje, om herrskape vill vare så go’e och hälle i sine glas.

(afsides till Erik, som reser sig till hälften från stolen och ämnar säga något)

Det taltes om fattigdom, och det är allt en bra svår tid vi lefver i, det kan inte nekes. Men ingen vet, om det inte snart nock kommer ändå värre tider, så att te och med di, som varet förmögne, får ta te tiggerpåsen.

Jojo gunås, det är fara värdt, fader Nämndeman. Vi brukspatroner veta det bättre, än mången.

Just derför, herr Patron, ska en inte vare tefreds med, att det räcker te så länge en sjelf lefver, utan en får lof ställe så, att det inte går te undergång en dag för dom, som efter kommer. Ola i Gyllby och jag ha varet goda bussar och vänner i många herrans år, det vet Patron, och eftersom vi ha hvarsi’ lita förmögenhet, så ha vi tänkt slå ihop dom på e hand, te så mycke större säkerhet, att barna inte ska lide nöd en gång; för nu är det så, att min son och Olas doter allti haft ett godt öge te hvarandre …

Hahaha! jag kan inte anne än skratte åt gossen. Se bare, så het han är på gröten; låt derför saka gå hastigt och lustigt: — Eriks och Brittas trolofningsskål!

Nej aldrig! Jag kan inte! jag vill inte! — Hjelp mig att be, herr Brukspatron! — Ah, se der kommer Anna!

FEMTE SCENEN.

(Erik och Anna, som en stund stått i stum omfamning, framträda hand i hand till Brukspatronen)

Herr Patron, bed för oss hos far och mor … vi kan inte lefva utan hvarandra …

Tig, pojke! Och du, Anna, bort härifrån! Du har med knep och konster lockat vår son, för att få bli hans hustru …

Tyst du, jag vet hvad jag gör. (Till Anna) Du byting, fattig, eländig och oduglig, tänker lure dej te min son! Nej, tack vackert! Gå din väg på stunn! Bort!

Nej, det går för långt, min far! Jag har lydt och aktat er i det längsta; men, hända hvad som hända vill, nu tänker jag råda för mej sjelf. — Kom, Anna! Vi ska väl slå oss ut på något sätt; kom, kom härifrån!

Nu vill jag blanda mitt ord med i laget, Sven. Ni är orimlig; det är syndigt af en far, att så behandla sin son. Om ni har någon aktning för mig, så låter ni min förbön för de stackars barnen gälla.

Ursäkt’ mej, herr Patron. Här är det jag, som rår. Saken är oppgjord mellan Ola i Gyllby och mej och ska inte ändres för bare ett infall åf den illistige pojken. Envises han och vill ha Anna, så tar jag min hand ifrå honom, och hur pass han se’n kan försörje sej med e hustru, som inte har en skilling, det begriper Patron lätt.

Är det endast Annas fattigdom, som hindrar, så kan jag hjelpa saken. Jag skall förse henne med utstyrsel.

Kära fader Sven, låt inte be er förgäfves. Låt Erik få den han håller af. Hör en bön af hans gamle skolkamrat.

Det är just inte Annas fattigdom, som jag bryr mej om. Herrskape skulle inte fälle ett enda ord i saken, om di visste hur det är mellan far hennes och mej. — Nej, ju mer jag tänker på, att jag skulle bli slägt med Jan Hansson, ju omöjligere finner jag’et. Erik får ta hus hvar han vill, eller också ska uppgöringen mellan Ola i Gyllby och mej stå fast. Och nu inte ett ord mer om saken. Kom, Ola! Kom, Britta! Var inte ledsen, käre du!

Trösta er, stackars barn! Än är inte allt hopp förloradt. När fader Svens sinne hunnit svalna och han tänker lugnare på saken, tör han nog ge efter. Men skulle det hända, att han står fast vid sitt beslut, så ta’n er tillflykt till mig. Jag skall sörja för er framtid.

Gud hjelpe er, käre vänner; det här är för illa! Men jag har aldrig kunnat låte bli te tro, att olycka en gång skulle komme öfver er, derför att ni ska lefve som bondfolk, fast ni inte har bondfolks sinnelag. Men om det går derhän, att ni får lof bygge er e stuge på skogen, då vill jag promt hjelpe er och ni ska ta med utåf min förtjenst, tills ni kommer er i ordning. Åh, det ska nog gå bra.

Hm! det ble ett snöpligt slut på midsommersvaka, och jag feck inte danse min Jöshäring, jag. (Till bondfolket) Kom, go’ vänner! här är inte roligt länger. Nu går vi bort i granngåln och danser te ljusan dager.

Ett så hastigt slut tog all vår glädje! Tror du, Erik, att vi nånsin komma till lycka mer?

Ja, det hoppas jag; blott inte Herrens straff kommer öfver mej, för det jag fällde så hårda ord mot min far. Det var mycke illa gjort af mej; men jag blef så het.

Tror du ändå, att vi nånsin ska’ ha nå’n glädje, om vi få hvarann emot dina föräldrars vilja? Du kommer visst att jemt gå och sörja. Nej, då är det bättre att du lyder — tag Britta - - -

Anna, tala aldrig så! Heldre vill jag bli olycklig på hvad annat sätt som helst, än att bli det med Britta. Men jag hoppas än, att allt ska bli godt. Hvad jag nu mest sörjer öfver, det är att jag ska fara ifrån dej.

Jag vet inte, hvarför far har bestämt, att jag i måron bitti’ ska resa bort till gamla mormor min på en tid - - -

Jo, kära Anna, vi ska inte misströsta, utan vara vid godt hopp. Nu måste vi skiljas; jag ska rusta mej till resan. (Sång)

Nu far jag bort så långt, långt från allrabästa vännen min;

Månn’ aldrig nånsin mer på jord jag skådar dig?

En hjertans sorg och vånda stiger upp allt i mitt sinn’,

Thy sjunger jag i dag så klagelig.

Och om du reste långt, långt — så långt som bort till verldens slut,

Så skulle nog ändå mitt hjerta följa dig,

Och om du icke kom igen, förr’n Tiden runnit ut,

Så skull’ du ändå finna tro hos mig.

Och nu farväl, farväl, du min hjertans allrabästa vän!

Det vet jag visst, min håg skall aldrig ändra sig;

Och blir du ej min brud på jord, så skall i himmelen

Hos Gud en gång mitt brölopp stå med dig.

ANDRA AFDELNINGEN.

IV. INDELNINGEN eller TAFLAN.

FÖRSTA SCENEN.

Åh se go’ dag, Anders! Är du också här? Jag mener alle mennisker hemme i sockna gått öfver skogen hit te storkörkan i dag.

Husbo’n och matmor och Anna ville nödvändigt gå hit för te höre Prosten predike, och då följde jag med.

Jag såg, att Nämndeman och Nämndemans-mor i Hult också kommet hit. — Nånå, der hemme i lellsockna ha vi allt en så dålig prest, att en kan behöfve få lite bättre själaspis ibland, och då fråger en inte efter te gå ett par mil.

Ja, det är riktigt ett syndastraff, att vi ska ha en tåcken stackere på predikstoln, som komministern vår. Han har ett så ynkligt lågt målföre, och inte är det mycke bevändt med det han säjer heller.

Åh, med predikningera går det fälle an, men när han ska läse opp pappera och kungörelsera, då är det för eländigt. Då stammer och hacker han änna som ett stampverk. — Men hvarför har du inte gått in i körkan?

Nej, jag är inte ve tåcket sinnelag nu, att jag kan höre en predikning med riktig andakt, och då är det bäst te vare ur körkan.

Hvad är det fatt med dej då? Du är inte så lustig och glad nu som förr. Hvarför var du inte med oss 8 dar i dag se’n om midsommersnatta, då vi gått ifrå Nämndemans? Vi höll på och dansa’ ända te körkdags.

Åjo, jag ska säje dej, Bengt, att jag börjer allt på och inte vare så begifven efter dans, som i forntiden. Förr kunne jag springe, om det varet två mil, för te få mej en Jösshäring; men nu går lusten bort allt mer och mer, och jag börjer riktigt bli stel i benen.

Jag vill inte höre tåcke tal åf dej, Anders. Förr bruka’ du allti vare den duktigeste hemme i sockna, när det ble fråge om Jösshärskast, och den som skulle se efter Anders ve Sjön, han feck allt titte opp efter takåsera.

Ja, det var den tiden, det; men nu, vet du, är det allt bra tungsamt te lefve, tycker jag.

Kors, så du taler underligt ändå. Vore jag så der vän och däjlig i syna som du, så skull’ jag leke hej i sockna, sa’n. Jag kommer nock ihåg, hur blidt och kärvänligt Kammar-Ingrid på herrgåln jemt smila’ åt dej, när ni råktes på körkbacken. Men det var besynnerligt, du låddes aldrig se’t.

Käre Bengt, tal’ inte mer om tåcke der. Jag har nu anne te tänke på, än kärlek för egen del. — Har du hört nå’nting om Erik i Hult?

Nej, ingenting ann’ än godt och väl, utom det att di vill truge på honom det der rifjerne Britta i Gyllby.

Ja, ser du, det är just saken, det. Midsommersdagen, mellan klockan 4 och 5 på måron, mötte jag Erik i e kärre på landsvägen, och han var alldeles öfver sej gifven. Far hans hade skickat honom iväg långt bort te Segersta, och der ska han stanne, Gud vet hur länge.

Jo, som du vet, håller Erik och Anna åf hvarandre; men nu har Eriks far skickat honom bort på en tid, bare för te hinne ställe så, att det ska bli giftermål mellan honom och Britta, innan Erik riktigt får dra örena åt sej och sätte sej imot’et.

Jojo, jag håller’et inte otroligt. Det är likt den der Stor-Sven te fare fram med konster och snedsprång.

Erik talte om, att far hans hade sagt åt honom, att han skulle rese in te Permessmarken i Carlstad och köpe opp en hop saker och godvarer, som gubben påstår att han ska ha i handelsboa, som du vet han håller. Men det är bare konster, att han säjer så; jag tror fullt och fast, att sakera ä’ för Rik-Olas räkning och ska vare te bröloppe.

Men är Erik så dålig, att han låter far sin husere med sej, hur han vill. Det skulle jag foll aldri göre.

Så ska du inte tale, Bengt; det är syndigt. Jag tycker, det är vettigt och hedersamt utåf Erik, att han i det längste inte sätter sej opp imot far och mor, fastän di ä’ obillige och stränge imot honom.

Gud låte bare ingen olycka här bli åf. Men än tör det foll gå bra för Erik och Anna, bare nå’n riktig karl lägger sej ut för dom. Så snart det blir slut på gudstjensten, ska jag gå in i sakerstigan och tale med Prosten, som Erik bedt mej.

Jag ska gå in och höre efter hvad det lider. Bli qvar, tills jag kommer ut igen.

Stackers Anders! Jag vet nog, att han tycker om Anna, så han kunde gå i döden för’na; och ändå åtar han sej ärligt och troget ett ärn’de att skaffe henne åt en ann’. Bra och hederligt är det gjordt, det kan jag icke neke, fastän jag, gunås, inte skulle vare i stånd te göre på samme vis. Jag är säker på, att ingen skulle sörje så mycke som Anders, ifall det ginge illa för Erik och Anna; och sörje lär han nog få, för Gud vet, om det nånsin kan gå väl för dom. Svårt ser det ut åtminstone. Nämndemansgubben är minsann inte god att ta böj på, och Erik låter foll inte leke alltför hårdt med sej heller. Ja, det ska bli underligt att se, hvar det tar land te slut. Mest frukter jag för Anna ändå, ifall motigheter skulle komme; hon är så klen och blödig, att hon visst toge döden på sej.

Jo, just som jag kom in i körkan, läste Prosten opp lysning förste gången för Erik i Hult och Britta i Gyllby.

Ja, gudnås. — Anna, den stackars fattiga flickan, stog framme i koret och visste inte ett grand åf, och då Prosten läste opp namnena, stöp hon rakt i golfvet. — Käre Bengt, skynd’ dej och hjelp henne ut ur körkan; jag springer bort te bäcken efter vatten.

ANDRA SCENEN.

BENGT. Sedan ANDERS. ANNA bäres afdånad ut ur kyrkan. JAN och ANNIKA. Landtfolk kommer småningom ur kyrkan och samlas omkring Anna.

Gud nåde mej, arma, fattiga menniska! Hon är visst död! Mitt enda barn, mitt enda barn!

Ånej, inte är hon död, fader Jan. Trösta er, ni. — (Anders kommer) Se der är Anders med vatten. Nu kommer hon sej snart igen, ska ni få se.

Erik … Britta … Nej, jag hörde inte rätt … Aj, mitt hufvud värker så … (stirrar på de kringstående) Hörde ni något? — Hvad vill ni? Hvar är jag?

Anna, vakna opp, kära barn! Känner du inte igen oss? Far och mor och Anders och alle di andre dine vänner? Se, du är ju ve körkan.

Kyrkan? — Der är presten … Men han läste inte rätt — det var oriktigt namn på henne … Åh — hvarför sticker ni mej så i hjertat? — Och mitt fattiga hufvud …

(står en stund liksom i djupt eftersinnande; derefter gifver hon till ett anskri)

Jo, jag mins … jag mins tydligt nu … det var han och hon … hon, men inte jag! — Gud! kunde han svika mig, och han talte nyss om tro och kärlek!

Stackars den fattiga flickan! Hon är så vek te sinnes. Detta blir visst hennes död, om det inte blir nånting ändå värre.

Godnatt nu, min väna lilja,

Blommande i Nordanskog!

Somna sött och dö, du lilla,

Se’n kärvännen dig bedrog.

Ej allt dig dock förlåter:

I mossan graf du får,

Och när som natten gråter,

Skänks ditt minne ock en tår.

Det är slut, slut med all vår glädje! Hör, Jan, hon är från vettet! Hon är från vettet!

Nej, tro inte det, kära mor. Det har allti varet hennes sed te sjunge så i sorg som i glädje.

Lull lull! hur den blomman lyste

Allt om morgon stolt och glad;

Kom så ungersven och kysste

Hennes skära silfverblad. —

Om afton stod hon glömder

Och lutande i mull,

Till sorg och qvida dömder

Allt för sin kärleks skull.

All denne jämmern har jag på mitt samvete, jag som dröjde så länge att gå och tale ve Prosten. Annars hade lysningen inte blitt åf.

TREDJE SCENEN.

Säg, kommer ej fjäriln åter

Till sin allrakäresta ros? —

Se, der fladdrar han så såter …

Flyg, o flyg ej än din kos! — —

Förgäfves ber den späda:

Han skyndar till en ann’,

Som mer månd’ honom gläda,

Så fager och så grann.

Ja, det är förbi — förbi! Hon har mist förståndet. — (Får se Sven) Det är du, som ställt till allt detta; det ska du plikta för ock, din usling, din …

Nej, släpp mej, släpp mej, säjer jag; han har förstört mitt enda barn — han ska få veta, att …

(Sliter sig lös från Anders och rusar åter emot Sven. Anders söker på nytt att skilja dem åt. I detsamma kommer Prosten ut ur kyrkan.)

FJERDE SCENEN.

Hvad är det jag ser och hör? Vill ni störa helgdagens och kyrkans frid? — Gamla, grånade gubbar! skall jag nödgas se sådan förargelse af er? — Du, Sven, har genom ett groft bedrägeri fört mig bakom ljuset i afseende på din sons giftermål; jag fick nyss veta, hur allt förhåller sig. Derföre skall också lysningen förklaras ogiltig, och du torde få dyrt ansvara för ditt svek. Det har du att rätta dig efter, Sven!

Herr Prosten må fritt ställe till åt mej, hur han vill; men jag befaller sjelf öfver mitt barn.

Hvad? Du sätter dig upp emot mig! — Sven, stanna! … (lugnar sig) Dock, det må få vara så länge. — Hur är det med vår stackars Anna? — Anna, kära flicka, trösta dig; jag skall ställa allt till rätta igen. — (Afsides) Min Gud, så hon ser förvirrad ut! Jag fruktar det värsta.

Godnatt då, min bleka lilja,

Vissnande i Nordanskog!

Somna djupt och dö, du lilla;

Du har lefvat nog. —

När se’n med bruden unga

Han vandrar skogens stig,

Skall liten fågel sjunga

En helsning från dig.

V. INDELNINGEN eller TAFLAN.

FÖRSTA SCENEN.

(sitter på en bänk utanför sin stuga, sysselsatt med ett handarbete. Han sjunger)

Nu hafver jag tjenat i femti runda år;

Min styrka den är bruten och grånadt är mitt hår.

Så tungt är att lefva.

Mig föddes en dotter så fager och så skön;

Hon varit all min glädje, hon varit all min lön.

Så tungt är att lefva.

Då syntes den Lede, för stor var lyckan min;

Han snärjde så min blomma och störde hennes sinn’.

Så tungt är att lefva.

Välsignad är Herren, som gaf och som tog:

I djupan graf han låter väl gubben snart få ro.

Så tungt är att lefva.

ANDRA SCENEN.

Gud välsigne vördig Prosten, som gör sej besvär att fare lång väg, för att se te mej i mitt elände! Gunås, det kan foll inte vara annat än sorgligt och tungt i all denne olycka, som kommet öfver mej. Men jag ska foll hoppas, att det blir bätter en gång.

Nej, hon ligger allt illa sjuk än. Stackars Annika, hon tog sej så hårdt åf Annas olycka, att det är en Guds nåd, om hon nånsin kommer på benen igen.

Jo, jag kan foll inte annat säja, än att det är en liten mån bätter, men mycke är det inte. Som Prosten vet, var hon så sjuk de första åtta dagerna, att om inte Gud förbarmat sej öfver mej genom vördig Prosten och den go’a Patron på herrgåln, så hade hon allt dött ifrån mej. Nu är flickstackarn visst frisk te kroppen igen, och går ute i skogen och lullar i vallhorne som förr, men med förstånde är det inte riktigt.

Jo, hon taler jemt om, att hon ska stå brud med necken eller strömkarl’n, som hon ock kaller honom, och hvar måron klä’r hon på sej den vackra hvita klänningen, som hon feck åf Mamsell på herrgåln, och kammer ner håret och styr ut sej med en krans åf sjögräs och mosse, eller hvad grönt hon får tag i; se’n går hon opp i skogen, eller ock ställer hon sej nere ve sjön och sjunger och ropar hele da’n, liksom hon vänta’, att strömkarln skulle komme och hemte henne. Men när det blir qväll och ingen strömkarl hörs åf, då går hon hem igen och gråter ända te dess hon somner åf trötthet. Så illa är det, vördig Prost. — (Anna visar sig på kullen) Men tyst! der kommer hon bort på höjden. Se, käre herr Prost! Kan jag inte gråta mej te döds, då jag ser mitt barn så olyckligt!

Vi ska’ ställa oss så, att hon inte blir oss varse. Jag vill se och höra hvad hon tager sig före.

TREDJE SCENEN.

De Förre. ANNA (i hvit klädning och utslaget hår, samt med en krans af sjögräs på hufvudet och ett vallhorn i handen. Sjunger, och blåser i hornet vid slutet af hvarje vers)

Nu jag sjungit har i dagar,

Nu jag sjungit har i tre;

Men hvad båtar det mig, hur jag klagar?

Vännen vill ej svar mig ge.

Nyss en blomma dog i skogen

Och jag gret vid hennes bår;

Ty den blomman het Anna-lill trogen —

Månn’ hon vaknar nästa vår?

Men nu är ej tid att gråta,

Då i dag jag skall stå brud;

Dock hvi dröjer min brudgum, den såta?

Jag står re’n i bröloppsskrud.

Stig då opp utur din bölja

Och gif svar uppå min sång!

Sedan skall jag till altaret följa

Allt ibland sjöjungfrur mång’.

Och när slut är bröloppsfärden,

Till din perlesal vi gå;

Der blir ljufligt att somna från verlden

Uppå dina bolstrar blå.

Nu kommer hon hit ned; gå in i stugan, Jan, så får jag vara ensam med henne en stund. (Jan går.) — (Till Anna, som kommer fram på scenen.) Gud signe dig, mitt barn! Känner du igen din gamle vän i dag?

Min vän? — Åh, jag har inte mer än en vän, och han kommer inte, fastän jag sjunger och ber.

Erik? Hvad är det? — Erik? (Hon skrattar sakta) Inte heter brudgummen så. Nej, han heter Necken. Visste du inte det, du! (hon skrattar åter sakta och börjar sedan gnola och sjunga)

Erik? (hon skakar på hufvudet) Nej, så står det inte i visorna, det är säkert. Necken står det. Jag har nog läst’et, jag. (gnolar och sjunger igen)

Jag blir alldeles rådlös för henne. — (högt) Anna lilla, vill du inte följa med mig till prostgården och förströ dig några dagar? Vore inte det roligt, säj?

Skulle jag gå bort på sjelfva bröloppsdagen? Tänk, om brudgummen komme emellertid? Jo, då stode jag der vackert!

Kära Anna, låt bli de der tankarna. Du har ju ingen brudgum; du skall inte stå brud i dag.

Säjer du det? Åh, du vet inte. — Kom, ska’ vi fara ut på sjön och söka efter honom. Han kan inte dröja längre, då han ser, att jag kommer honom till mötes. — Ro mej ut i den der båten, kära du. Du sa’ ju, att du var min vän?

Jag vill göra henne till viljes. Vänlig behandling och eftergift för hennes önskningar torde verka gynnsamt på hennes själstillstånd. Kanske skall jag också finna tillfälle att betaga henne den fixa idé, som håller hennes förnuft fånget. — (högt) Nå så kom då, mitt barn.

(De stiga i båten och lägga ut. Anna sjunger sakta på melodien till ofvanstående visa. Hennes röst höres en stund, sedan farkosten försvunnit bakom scenen.)

FJERDE SCENEN.

ERIK kommer hastigt ned från kullen. Om en stund inträder ANDERS från sidan af stugan. Vid slutet af scenen PROSTEN och ANNA.

Ändtligen är jag här tillbaka, Gudskelof! — Men hvar kan Anna vara? Hon fanns inte på vanligt ställe i skogen. — (Anders kommer) Go’ afton, Anders. Säj mej, hvar är Anna?

Så du varet länge borte! Jag har inte väntat lite efter dej, må du tro, stackars Erik.

Jag vet inte, om jag törs tale om det för dej ännu. Har du råkat dine föräldrer?

Nej, jag for inte hem först, utan satte hästen och kärran borta i granngåln och sprang hit för att träffa Anna. — Mina föräldrar ä’ väl inte här?

Jo, di har allt sitt folk med sej och håller på med slåttern nere ve sjön, här strax bredve.

Jag skall genast fara hem, bara jag får råka Anna en enda minut. Vet du inte, hvar hon är, Anders?

Om hon inte är oppe i skogen, så sitter hon foll på någe ställe nere ve sjön. — Herre Gud, hur ska jag kunne tale om för dej allt som händt medan du varet borte!

Trösta mej, som ska vare den förste att tale om all jämmern för dej! — Sönda’n efter se’n du reste, lät far din lyse bort i grann-körkan för dej och Britta …

Jo gunås, det är rena sanningen. Det lystes för dej och Britta, som jag sagt, och det grep den fattige Anna så hårdt, att hon ble sjuk och var näre döden, och hon är inte riktigt bra än. Men kanske går det onde öfver, när hon får se dej.

Hvar är hon, hvar är hon, i Herrans namn! — Och far och mor kunde ha hjerta att göra mej så illa! — Talte du inte med Prosten?

Förlåt mej, käre Erik, jag kom för sent. Men jag tror inte, att det hjelpt te någe i alla fall. Prosten förklara’ visst genast lysningen för upphäfven; och det säjes, att far din ska komme illa ut för det han narrat Prosten; men han vill inte ge med sej ändå, utan krånglar och vinglar för att få giftermål mellan dej och Britta.

Det är således ingen eftergifvenhet att hoppas. Nå, så är mitt beslut fattadt! — Kom, Anders, och hjelp mej att söka upp Anna. Hon eller ingen skall bli min!

Tyst, jag hör henne sjunge. (Annas röst höres på afstånd) — Jo, kom hit, ska du få se. Der står hon i båten ute på sjön. Hvem är det som ror henne? — Kors, det är ju sjelfve Prosten. Är han här?

Ha’ tålamod! Hon är för långt bort, att kunne höre dej än. — Se, det är ju en båt till der borte. Ah, det är herrskape på herrgåln, som är ute och ror, ser jag.

Nej, käre Erik, gå ifrån strand! Om Anna får se dej, tör hon i glädjen springe rakt i sjön. Gif dej te tåls. Kom! (han drager honom från stranden)

Nu har jag ej fader, nu har jag ej mor

Uppå jorden!

De slagit mitt hjerta de djupaste sår;

Thy fjerran jag går

Af landet med Anna min trogen.

Jag aktar ej möda, jag aktar ej nöd

Uppå jorden;

Och brister mig också mitt timliga bröd,

Jag rädes ej död

Tillsammans med Anna min trogen.

(Han går åter ned till stranden. I detta ögonblick skrider båten inom scenen. Anna står i midten af densamma och vänder ryggen åt Erik. Han ropar ännu en gång)

(Hon vänder sig hastigt om, och då hon får se Erik, springer hon med utbredda armar emot honom, faller så öfver bord och försvinner. Erik störtar sig äfven i vattnet och försvinner.)

FEMTE SCENEN.

(Han springer med förtviflade åtbörder ned till stranden, för att kasta sig i vattnet. Prosten fattar omkring honom och håller honom tillbaka.)

Stilla dig, stilla dig, gubbe! Anders sprang efter folk; de stackars barnen bli väl räddade. Hvad skulle du kunna göra? — Vill du alldeles slita sönder mig? — Kära Jan, stilla dig, stilla dig!

SJETTE SCENEN.

Hvad är på färde? Folket springer och ropar: hjelp! hjelp! — men jag kan inte få veta hvad som händt.

Ha, se Stor-Sven! Nu är allt riktigt som det ska vara, du! Din son ligger på sjöbotten likaväl som min doter. Hahaha!

(Sven dignar ned på bänken vid stugan med händerna för ansigtet. Jan vill åter springa ned till sjön, men hindras af Prosten.)

SJUNDE SCENEN.

I Herrans namn, hvad är det för ett larm här? — Vördig herr Prost, säj, säj, har nå’n olycka skett?

Se der är Lisa med! Ha! — Annika ligger för döden, hon, men du lefver och mår väl. — Hörde du inte, att Erik din ligger på sjöbotten? — Hå, det är lustigt! Dansa nu på bröloppet, mor Lisa!

Ja, det är Guds straff öfver er alla för er långa osämja. Finner ni det icke ännu vara tid till försoning?

Herr Prost, bed godt för mej, syndiga menniska; jag är skuld till barnens död. — Förlåt mej, Jan, och var min vän!

ÅTTONDE SCENEN.

Jan, låt oss nu inte skämma bort glädjen med att längre vara ovänner; se här är min hand, gamle granne!

Det är lätt för er, Sven, att tala om glädje: ni har ingenting förlorat; (med bruten röst) men mitt barn är från förståndet …

NIONDE SCENEN.

Hejsan! glädjen står opp i taket, käre fader Jan! Anna är klok, ni; när hon vakna’ te lifs och feck se Erik bredve sej, så kom förståndet igen, ni!

VI. INDELNINGEN eller TAFLAN.

FÖRSTA SCENEN.

Tack ska han ha, Per; det är hederligt af honom, att han hjelper mej. Vi ska sätta dricksvarorna på det här bordet. — Se så ja, nu kan han ju gå tillbaka i matsaln till det andra folket och få sej mer till bästa.

Nej tack, jag har redan ätet mitt lystmäte. Patron har inte låtet nå’n sitte overksam ve matfata, det är säkert.

Nenej, Brukspatron är ingen smulgråt, och i dag är han dessutom vid så godt humör, att jag inte sett honom sådan efter se’n nådig frun dog.

Han håller mycke åf Erik och Anna och gläder sej öfver deras lycka, ser betjenten.

Det var nu för väl, att Brukspatron råkade vara ute på sjön, när de föllo i vattnet.

Ja, had’ inte han varet så näre och hjelpt opp dom, så låge di allt ve dette lage på sjöbotten. Erik kan visst simme e smule, men klä’ra drog ner’n, när han skull’ hjelpe Anna.

Ja, det är mycke konstigt. Ho vet inte åf, att ho varet vilse i hufve och mins ingenting alltse’n händelsen i körkan. När ho feck se Erik, var det blankt som det skull’ ha knäppt i skallen på’na och som ho skull’ ha vaknat opp ur en dröm, sa’ ho.

Jojo men, ho feck inte från barndomen vänje sej ve starke och bonnske saker, ser betjenten.

ANDRA SCENEN.

De Förre. BRUKSPATRONEN och alla de öfriga personerna i stycket (utom Ola i Gyllby och Britta). Bondfolk.

Intet att tacka för, go’ vänner. Tack, tack! Ni har väl försett er på bästa vis allihop, vill jag tro. — Tack, tack! — Kom nu ut på gården, så ska’ vi dansa och hålla oss lustiga. — Der på bordet har ni dricksvaror att muntra er med. Spara inte; det finns mer i källarn. — Kom, kära Erik och Anna; ni skall sitta bredvid mig i högsätet. Prostafar, sitt här du också. (De sätta sig i en soffa åt fonden till.) Det var mig en riktig glädje, att jag en gång fick fira ert brölopp, Erik och Anna; jag anser er nära på såsom mina fosterbarn.

Gud ske lof, att saken fick en sådan utgång, och att jag kunde nedtysta hela ledsamheten med den andra lysningen.

Bli inte otålig på gamle Löper-Nisse, herr Patron, fast jag är lite munter och storlåtig åf mej. Jag får lof ta Patron i hand och tacke för den dråplige välfägnan.

Tack, tack, fader Nils. Var ni alldeles som ni behagar i afton. Jag vill se alla glada och otvungna.

Jag har stått fadder åt den här lelle fleckstumpen, (pekar på Anna) vet Patron, och jag vill gråte åf glädje, när jag ser att ho växt opp och blitt vän i syna och är så löcklig. (torkar sig i ögonen) Ja, Gud signe er, Erik och Anna och Sven och Lisa och Jan och Annika och Anders och Per och Stina och Bengt på Åsen och allihop! Huj, jag är så gla’, att jag vill ta er i famn, hele högen. Tralala! (han går omkring och tar alla i hand och trallar och hoppar)

Jag har inte sett till er hemma på länge och väl, fader Nisse; har ni varit ute på vandring?

Vesst tusan har jag varet på vandring, herr Patron. Jag heter inte Löpare-Nisse för ro skull heller! Den dag, då Nisse slår sej te hvile, då är hele karln te salu för en bankovitten!

Jojo, ni har alltid varit kry och flink, Nils Jonsson, och lär ha vandrat kring många länder. Hvarifrån kommer ni sednast?

Rake vägen frå Stockholm, herr Prost. (vänder sig till bondfolket) Jag kan helse er så grufligt möcke frå Kongl. Maj:t och Kronan allihop.

Jaja men. Jag feck bref frå Krona i våras, att jag skull’ bus bas gi mej iväg te Stockholm och bygge opp ett hus åt’na.

Det håller jag inte olikt. Ni är händig i mycke, ni. Hvad var det för ett hus ni byggde der oppe?

Åh, det var ett satans konstigt namn på’t. Di kalla’t för Naschenal-Mosea.

Det är foll allt möcke rare saker te se på i Stockholm? Såg ni den der Krigs-Koleja, som di kaller?

Å, det är e stor, tjock maduse, det. — Men, vördig Prost, har det inte kommet någe bref te Prosten för mi räkning, medan jag varet borte?

Åja, det lär foll vare fråge om, att Kongen i England vill ha mej te sej, för te spränge ett berg åt’en.

Kors för saten, månn’ det? Jojo, ni har varet ute i verla på bergsprängning förr, ni.

Jajamen, det slår inte felt det, go’ vänner. Det va på den tia, då Napolian Dundrapart lefde och regera’.

Jo, det va på det vise, herr Patron, att Dundrapart höll på och kriga’ långt sö’r i Europia, och då kom han te ett högt berg, som låg i vägen för’n. Nu va Dundrapart en tåcken karl, se, som va envis som en gris ve a grinn, se, och han feck i sin skalle, att han skull’ gå tvärt igömmen det der berge med hele krigs-armeja, i ställe för te gå rundt ikring’et. Men det värste va, hur han skull’ få sej nå’n rektig karl, som kund’ bryte och bräcke väg igömmen berge.

Jojo, det kan en nock förstå. Der sö’r i verla ä’ fälle bare stackere te folk, som intnå orker.

Ja, va det värdt te tänke på att få stenbrytere der nere? Nej, pina dö! Men Dundrapart, som vesste allting och kände hele verla, han had’ allt hört ock, att det skull’ finnes ett folkslag, som hette Fryksdalinger, som va’ di grofveste karler te bräcke i berga. Derför satt’ han sej strax ner och skref ett plakat te Länsman vår i affärden.

Usch ja! Han kund’ allting och kund’ nock det med. Men brefve va skrefvet på Spanske lell, och det lär foll allt vare det varste språk på jordkloten, för Länsman kund’ med nöd läse’t.

Jo, Mamsell, när det der brefve kom fram hit, så lystes det strax på sockenstämme, och allt manfolke i församlinga kom te körka. Ni må tro, go’ vänner, att vi ble storögde allihop, när di kom släpandes med Dundraparts bref; för det va så stort, se, att fyre stöcken grofve dränger hade full börde åf’et, och bokstäfvera i’et va’ så höge, att en kund’ ha behöft steger te klifve opp på, när en skull’ läse dom.

Jo, när nu Kummissarien läste opp Dundraparts begäran, så teg hele församlinga som mur’n, och båd’ gamle och unge skaka’ på hufve. Då tänkt’ jag som så: ”det vor’ fälle ock saten så förargligt för karln, om han skull’ stå änna te dommedag ve det der berge och inte slippe igömmen’et”; så jag klef fram te Kummissarien och bocka’ mej och sa’: ”det må gå hur tusan smotter djefler det vill — sa’ jag — men jag gir mej allt iväg och hjelper Dundrapart te rätta” — sa’ jag.

Jojomen. Länsman ble allt så gla’ ock, för han vesste nock, att jag var så go’ ensam som hele församlinga tehopers, och han skref en breflapp med mej te Dundrapart, och jag tog matsäcken på ryggen och gaf mej iväg åt Europia på fläcken.

Jojo, ni säjer någe, mor. Först barkera’ jag ve Wenern och sejla’ sextanhundra mil änna bort te Svarthafve i Lappland, och se’n så marschera’ jag femtantusen mil in i Syro land.

Usch ja, go’ vänner, jag kom så langt sö’r i verla te slut, att himmeln hvälfd’ sej så lågt ner åt backen, så jag inte kund’ gå rak en gång, utan feck huke mej ner, och jag förstog intnå utåf språkena, anne än att tuppera gol och hunnera skällde bort i gålera. Det förstog jag.

Jaja, men dette är rykande dagsens sanning, må vete. — Ändtligen, när jag mascherat i ett och ett halft år, hann jag fram dit, der Dundrapart va. Och när jag kom dammandes med matsäcken på ryggen och yxa på armen, så stog hele krigsarmeja oppställd som ljus, för te ta imot mej, och Dundrapart sjelf stog oppsträckt framför frunten. Men, uschiamej, tåcken karl det va’ go’ vänner!

Jo, maken har jag aldri i min lefnad sett. Det va ett rent rödt helvet te karl; han va så grof och stor och lång, så jag höll på te bryte nackbena åf mej, när jag skull’ titte opp i syna på’n. Och fullt e half aln bre’ va han mellan ögena. Och när han talte te mej, va det precis ackerat som åska had’ börjat gå.

Jo: ”Go’ dagen, min gosse,” sa’n, ”är du Nils Jonsson från Fryksdalen?” sa’n. — Jo, så står det te, nådig herr Dundrapart, sa’ jag. — ”Det är bra, min gosse”, sa’n, ”tag nu ett jernspett och följ med mej te berget, så får jag se, om du kan bryta väg åt mej,” sa’n. — Och så geck vi bort te berge och jag börja’ bryte och han stog och såg på. Och jag bröt och bräckte, så stenflisera och gnistera flög som en myggdans kring ör-röttera på’n, och det ble väg åf i rödaste rappe. Då slog Dundrapart mej i hand och sa’: ”I många länder hafver jag varit — sa’n — och många folkslag hafver jag haft i min tjenst — sa’n — och många saker hafver jag läsit och hört talas om — sa’n — men så djefvel ock innerli stup anfäkta mej — sa’n — maken te Fryksdalingarna hafver jag aldrig skådat” — sa’n. Och se’n geck han bort te ett skåp och tog fram smör och brö’ och ost och bränvin, och bredde på e smörgås och slog i en sup åt mej, och jag söp och åt och mådde väl i månge dar, och feck hederlig betalning te på köpe.

Tack, tack, tack! Det här glömmer jag aldri. — Tack, käre Patron, för tåcken storfägnad!

Tack sjelf, fader Nils, för det ni håller målron vid makt. Drick, drick nu, och sjung sedan någon visa för oss.

Sjonge e vise? — Ja, det ska jag göre. (han gör några falska drillar) Nej, gunås, strupen är gammel och igengrodd på mej nu; det vill inte gå. Förr kund’ jag sjonge lell, så det hördes öfver land och rike.

Erik har en dråplig röst, som Patron vet, han kan fälle sjunge en stump för oss.

Jamen, gör det, Erik. Nu mer lär du foll inte sjunge någre sorgfällige viser, gosse, och då är det roligt te höre dej. Dra på med den der visa om Wermland, som du har gjort.

I Wermland är lustigt att lefva och bo;

Det landet jag prisar så gerna.

Der klappar det hjertan, med heder och tro

Så fasta som bergenas kärna.

Och hvar och en Svensk uti Sveriges land,

Som kommer att gästa vid Klarelfvens strand,

Han finner blott bröder och systrar.

I Wermland — ja der vill jag bygga och bo,

Med enklaste lycka förnöjder.

Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro,

Och luften är frisk på dess höjder.

Och forsarna sjunga sin ljufliga sång —

Vid den vill jag somna så stilla en gång,

Och hvila i Wermländska jorden.

Och när jag var en liten flicka,

Så drömde jag, att jag var stor

Och fick till man en ståtlig gosse —

Han het Herr Gunnar … joho, jag tror.

Och när jag se’n blef stora flickan,

Så vardt förvisst den drömmen sann:

Jag fick till man en ståtlig gosse,

Men Erik Svensson — så heter han.

Hihi! hvad här är roligt. Jag kunde vränge ut och in på mej åf lutter fröjd!

Det va inte ett dumt ord det, fader Patron! Hvar har jag mej e jänte, som inte är tong i bakbena? (han gör några klumpiga kaprioler.)

Åhå, jag står gråtfärdig, käre Patron. Att en ska bli gammel och stel, det kan gräme en in i hjertrota. — Ja, Bengt har rätt: jag kommer ta mej fan på kneken med Jöshärskasta nu mer. Annet va det i fordna dar, då jag dansa’ polske för salig Dundrapart.

Usch ja, Patron. Jag gjorde kast, så bena stog i himmels sky. Och Dundrapart ble så förundrad och gla åt’et, att han sprätta’ i fingrera och böla’ som en tjur. — Men nu är det slut med tåcken lek. — Dans’ du i ställe, Bengt på Åsen.

Ja, Bengt, vi ha en Jössehäradspolska att fordra af dig se’n sist på midsommarsvaken. Tag Bolla i Torpet med dig, så vet jag, att dansen går.

Nu ha vi sjungit och dansat och skålat, go’ vänner; men den förnämsta skålen har jag med flit gömt till sist. Ta’n edra glas, alla!

Nu skål för Erik och skål för Anna,

Till sista tår i vår kanna!

Och måtte himlen dem båda skänka

Den bästa lott, man kan tänka:

Ett trefligt bo —

Och goda vänner —

Och dagligt bröd —

Och mycke pengar —

Och raska drängar —

Och kål i täppan —

Och korn i skäppan —

Och mäld i qvarn —

Ja, er vi önska de bästa öden

Allt in till blekaste döden!

(De dansa i ring omkring Erik och Anna; bilda sedan en kedja, hvarmed de omslingra dem; och då de sålunda kommit tillsammans i en tätt sluten krets, med Erik och Anna i midten, upplyfta de dem öfver hopen.)

Noteringar:

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits.

Brukspatronen				Hr Wennbom.
Wilhelm, hans son				” G. Kinmanson.
Lotta, hans dotter				M:lle Fundin.
Prosten				Hr Almlöf.
Sven Ersson i Hult, Nämndeman				” Svensson.
Lisa, hans hustru				Fru Bock.
Erik, deras son				Hr Strandberg.
Ola i Gyllby, förmögen bonde				” Pfeiffer.
Britta, hans dotter				M:lle Torsslow.
Jan Hansson vid Sjön, torpare				Hr L. Kinmanson.
Annika, hans hustru				Fru Wennbom.
Anna, deras dotter				” Hjortsberg.
Anders, deras dräng				Hr Söderberg.
Per, Sven Erssons dräng				” Jolin.
Stina, Sven Erssons piga				M:lle Ström.
Bengt på Åsen	}	bonddrängar	{	Hr Pettersson.
Hinrik i Backa	}	bonddrängar	{	” Dahlgren.
Nils Jonsson, kallad Löpare-Nisse, en äldre bonde				” Hjortsberg.
En Betjent hos Brukspatronen				” Lemos.
Bondfolk.