*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 48657 ***

  -------------------------------------------------------------------------
                                 BARNAVÄNNEN
  -------------------------------------------------------------------------
  N:o 31 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. | 22 årg.
  3 Aug. |           Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.            |  1905
  -------------------------------------------------------------------------




Varning för lättja.

Ord. 6: 6-11.


"Arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd, hindrar många tillfällen till
synd, hjälper oss att motstå onda begärelser och bidrager till tröst och
sinnesstyrka under motgången." Så lydde en läxa, som jag längesedan fick
lära, då jag ännu satt på skolbänken. Icke blott jag, utan många andra ha i
lifvets skola sedan fått bekräftelse härpå.

Salomo hade lärt denna läxa af myrorna. I de varma länderna bygga myrorna
stackar, som äro mycket större, än hvad vi äro vana att se. Det är en
oerhörd flit och ihärdighet, som myrorna ådagalägga vid detta byggande. Men
icke blott det, de ådagalägga ett förstånd och en beräkningsförmåga, hvaraf
vi också hafva mycket att lära. I denna byggnad finnes nämligen en hel
mängd gångar och rum, afsedda icke blott för myrornas afkomma, utan äfven
för deras förråd af föda under vintern. Ty myrorna kunna icke under vintern
samla någon föda, därför arbeta de så flitigt om sommaren och söka göra
sitt hus så starkt och varmt som möjligt. De egentliga vinterkamrarna äro
dock under jorden, där lefva myrorna liksom bien af sitt vinterförråd.

Jag vill nu berätta för eder om en gosse, som hade lagt myrornas lärdom på
hjärtat. Han reste från Amerika till London för att söka arbete och kom där
till ett stort tryckeri, hvarest han framställde sin begäran. Faktorn såg
med förakt på den fattige ynglingen och frågade: Hur har ni lärt er
boktryckerikonsten? Kan ni sätta några rader utan anvisning?

Den unge mannen gick bort till en stilkast, och på ett par minuter hade han
uppsatt följande mening: "Natanael sade till honom: Kan något godt komma
från Nasaret? Filippus sade till honom: Kom och se!" Faktorn blef så
intagen af ynglingens förståndiga utseende, att han gaf honom anställning
på tryckeriet. Han var mycket flitig i sitt arbete, men under fritiden var
han ej heller sysslolös, ty den använde han till att lära sig språk,
historia och matematik. Alltid var han i rätt tid på sin plats, och allt
sitt arbete gjorde han väl. Öl och starka drycker smakade han aldrig. Efter
ett par år återvände han till Amerika och upprättade där en egen
boktryckeriaffär. Han var en kunskapsrik man, som äfven gjort viktiga
uppfinningar. Han blef redaktör för en tidning, generalpostmästare för
amerikanska kolonierna, medlem af förbundskongressen i Filadelfia. Han hade
att tacka Guds välsignelse och sin egen flit för all denna framgång. Han
förstod sålunda lärdomen, som myrorna gifva oss: Gå till myran, du late,
och se på hennes seder och lär! Hvad var hans namn? _Benjamin Franklin._

Sedan vi nu sett, huru en amerikansk yngling fått erfara arbetets
välsignelse, så gäller det för oss att visa, att svenska gossar och flickor
ej vilja vara sämre. Det gäller för dem att lägga grund till ett helt lifs
lycka genom gudsfruktan och flitigt arbete. Det gäller att öfvervinna alla
svåra läxor i skolan för att sedan kunna öfvervinna dem, som möta oss i
lifvet. Det gäller att taga vara på den korta ungdomstiden, då skolarbetet
upphört och förberedelser för yrkesfärdighet börjat. Ja, det behöfver sägas
till mången: Var icke trög och lat uti det du har för händer. Ty annars
kommer det förvisso att gå såsom vår text så varnande säger: "Fattigdomen
skall komma öfver dig såsom en röfvare och armodet såsom en väpnad man".

Vi se af myrans exempel att en liten kan göra mycket, om han är flitig. En
myra kan endast göra litet i sänder, men på detta sätt gör hon till sist
stora ting. Hvem vet, om icke mina små vänner snart kunde genom flit och
ihärdighet göra föräldrar glädje och ett älskadt fosterland ovärderlig
nytta. Så gjorde två värmlandsgossar, John och Nils Ericsson, och deras väg
står öppen för hvarje svensk gosse.

_Fr. E._


----


Strandfyndet.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Länsmannen kastade en blick af förakt på honom.

"Femhundra kronor är bjudet", sade han och vände sig till de församlade,
"är det någon, som vill bjuda mer?"

Alla voro tysta.

"Nåväl då, femhundra kronor första gången, femhundra kronor andra och--"
han tänkte just tillägga "tredje gången femhundra kronor", då dörren
häftigt slogs upp och strandfogden trädde in. Den gode mannen tycktes vara
mycket upprörd. Han hade med en enda blick uppfattat, att länsmannen stod i
begrepp att slå klubban i bordet.

"Håll!" ropade han med hög röst, "håll, auktionen inställes."

Han gick hastigt fram till auktionsförrättaren och hviskade några ord i
hans öra. Denne lyfte upp hufvudet och såg sig omkring. Med ett fint leende
sväfvade hans blick bort till herr Sten, som orolig trippade hit och dit.
Han ville synbarligen framställa en fråga, hvartill det onödiga uppskofvet
skulle tjäna, men länsmannen förekom honom.

Med klar, välljudande stämma sade han: "Jag har ett meddelande att gifva de
församlade. Genom ett oförutsedt fall har jag kommit i tillfälle att låta
inställa auktionen på änkan Focks stuga, emedan hon nu är i stånd att ändå
betala sin fordringsägare. Jag får då bedja de närvarande vara goda och
aflägsna sig."

Folket gick därifrån. Länsmannen vinkade åt herr Sten att komma fram till
bordet, hvarpå strandfogden bredde ut ett antal sedlar. "Här är betaldt för
er fordran", sade han kallt till herr Sten, "vill ni vara god och skrifva
kvitto, innan ni går hem."

Den stackars änkan, som suttit där förtviflad och försagd, vågade knappt
tro på hvad hon såg och hörde. Men nu kom strandfogden fram till henne.

"Kära fru Fock, jag för med mig ett gladt budskap till er", sade han. "För
en timme sedan fick jag tillbaka dessa sedlar, som Petter hittade i
skeppsvraket, tillika med den underrättelsen, att den rättmätige ägaren
till dem ingenstädes stod att finna. Skatten tillhör då enligt lagen
upphittaren, och därför skyndade jag hit för att lämna penningarne i edra
händer. Största delen har jag nu användt att betala er gamla skuld, och jag
hoppas ni godkänner detta. Nu är ni fullkomligt skuldfri, fru Fock, och har
ändå en liten summa öfver för kommande behof.--Ni kan tacka den gode Guden,
som styrt det så väl för er", tillade den hederlige mannen, i det han
räckte änkan och Petter handen till afsked.

Äfven länsmannen riktade några vänliga ord till fru Fock och berömde
Petters ärlighet. Den stackars kvinnan kunde icke fatta hvad som händt. Hon
stammade ännu fram sitt tack, när herrarne redan lämnat stugan.

Petter stod med ett lyckligt leende bredvid henne. Den oväntade lyckan hade
gjort äfven honom stum. Ändtligen fann den präktige gossen ord.

"Käraste mor", utropade han rörd, "nu är det slut med all sorg och all nöd.
Tänk, så väl, att fogden kom i rätt tid med penningarne, annars vore vi nu
utan tak öfver hufvudet."

Modern nickade. "Ja, vi vilja tacka den gode fadern i himmelen därför",
sade hon högtidligt, "han styr allting till det bästa, och ännu få vi
erfara sanningen af hans löfte:

"Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig".

(Slut.)


----


Omaka lekkamrater.

Med teckning.

  "_Nej, nej du, pass vackert! Gulduniga små
  Ej leka med valpar, det bör du förstå.
  Och ge dig på språng, och det genast på stund!
  Du eljest skall se, jag är skarp nog i mund._"

  "_Vov, vov! Ja, nog ser jag du spetsnosig är.
  I fyrsprång är bäst ge sig af från det här.
  Jag lekte 'ta fatt' med de lustiga små,
  Men skada dem tänkte jag aldrig uppå._"

  "_Nej visst, kan så vara. En klumphans som du
  Förstår ej, hvad omsorg man har såsom fru,
  Förstår ej, att småbarn så varsamt bör ta's,
  I synnerhet släkter af finare ras._"

  "_Vov, vov! Jaså, är du af finare, du?
  Jag ville dock aldrig dig ha såsom fru.
  Men näpna jag fann de gulduniga små.
  Och kommer tillbak's--ja, det gör jag ändå._"
                          _ANNA H--M PREINITZ._

[Illustration: OMAKA LEKKAMRATER.]


För våra allra minsta.

HVEM ÄR HON?

Med teckning.

Hvem jag är! Jo, jag är en liten flicka, som du ser, och Greta heter jag
och är mammas lilla hjärtegull. Det har hon sagt många, många gånger, när
hon lyft mig upp i sin famn och kysst mig så varmt och godt, som min mamma
kan det.

Då har jag känt mig så lycklig, så lycklig öfver att mor älskar mig. Det
känns så underligt i hjärtat, det rör sig så därinne, att jag bara vill
gråta af glädje. Det finns ingenting i hela världen som gör mig så glad som
mors kärlek.

Far han håller också af sin Greta lika mycket som mor. Hans kärlek är mera
stark och manlig. Den skall jag lära mig förstå bättre för hvar dag. Och
vet du, hvarför far och mor hålla af mig så mycket? Jo, bara för att jag är
deras lilla Greta, deras barn och hjärtegull. Det bästa far och mor ägt i
sitt hjärta har jag fått, det är jag det.

Och vet du hvarför jag håller af far och mor och är så lycklig? Jo, därför
att de äro mina föräldrar och för det jag fått det bästa de ägt i sina
hjärtan. Far kan sjunga och spela många vackra sånger, men guldet, det
bästa i sångerna, har han gett sin lilla Greta. Därför sjunger det alltid
inne i mitt hjärta, när han spelar och sjunger, och när jag blir stor,
skall jag sjunga lika vackra sånger som han och ännu vackrare. Dem skall
jag sedan sjunga för far och mor, och jag skall älska dem mycket och aldrig
öfverge dem så länge de lefva, och sedan får jag sjunga ännu vackrare för
dem i Guds himmel.

Se, nu vet du hvem jag är. Jag undrar just, om du känner igen mig och om du
är en så lycklig liten flicka, som jag.

_Lilla Greta._

[Illustration]


En svår uppgift.

Med teckning.

Nog minnes jag än, huru jag och mina skolkamrater grubblade öfver lösningen
af räkneuppgifterna i S--gs gamla räknelära. I en lång bänk, som räckte
tvärs öfver skolsalen--det fanns flera sådana bänkar--och kallades
"öfversta bänken" sutto vi en hel rad gossar och flickor på en elfva, tolf
år och funderade och försökte. I alla de öfriga bänkarna fanns det en
monitör, som hjälpte och rättade, men i vår bänk fanns ingen sådan, hvarken
under skrif- eller räknetimmarna. Vi voro ju alla lika långt komna och hade
ingenting att lära bort åt kamraterna, ty de kunde ju lika mycket ungefär.
Läraren skulle personligen undervisa oss, men han satt i katedern och ville
inte bli störd. Det var inte ofta vi vågade oss fram till honom med en
fråga. Därför ansträngde vi oss själfva, så det knakade i våra hufvuden,
och när en af oss gjort en upptäckt, så hviskades den utefter hela bänken
från den ena till den andra. Så lärde vi oss själfva allmänna bråk, det ena
talet, det ena räknesättet efter det andra under småtrefliga samspråk och
friskt mod. Naturligtvis hade det gått litet fortare och stadigare om vi
fått hjälp. Men det lilla vi lärt oss själfva satt så mycket säkrare fast i
minnet. Det här som jag skildrat tilldrog sig för en 45 år sedan i en s. k.
"lankaster-skola".

[Illustration]

Jag kom att tänka på detta, då jag såg den här lilla ensamma tösen sitta
med en oskrifven tafla i knät och med räkneboken bredvid sig på golfvet. Nu
för tiden "stoppas" räknekonsten och alla andra ämnen i barnen och
själfverksamheten tages litet i anspråk. Men det vill ändå inte gå att
följa med för alla. Vi skulle dock vilja säga till den här lillan och alla
hennes likar, som inte med ens kunna fatta och förstå räkneuppgifterna:
Fäll bara inte modet, det är alls inte så svårt, som det i början ser ut!
Håll ut och lär litet om sänder, så ljusnar det snart och då blir man
förvånad öfver, huru enkelt det i själfva verket var, det där som syntes
vara en så svår uppgift.

_J. B. G._


----


Från slafbojor till frihet.

Af _Ad. Hoffmann_.

Det var år 1858 någon dag, som icke så noga kan bestämmas, som en liten
negergosse föddes i staten Wirginia i Amerika.  Svarta människor voro då
för tiden i de flesta af Amerikas sydstater helt enkelt sina hvita bröders
slafvar. De tillhörde dem liksom kor och hundar eller redskap tillhöra sina
ägare, och deras belägenhet var nästan alltid mycket eländig. Den lille
Booker--så kallades den lille gossen vid sin födelse--var sina föräldrars
tredje barn. Men modern måste ensam uppfostra honom, emedan fadern
tillhörde en annan slafägare och arbetade i saltgrufvorna långt bort från
de sina.

Det kunde icke heller bli tal om någon verklig uppfostran. Bookers stackars
mamma var slafvinna, och ehuru hennes herre icke hörde till de värste, så
hade hon det dock svårt nog. I sin lilla koja, som blott var fjorton fot
lång och tretton fot bred, måste hon koka mat åt alla slafvarne på
plantagen. Och hon hade ingen spis--sådan lyx ansåg man öfverflödig för en
stackars slafvinna--utan hon fick göra upp eld på bara marken, hvarvid
hettan och röken oftast voro alldeles odrägliga. Fönsterna voro små hål i
väggen utan glas, där regn och blåst obehindradt trängde in. I ett hörn på
en hög af trasor var moderns och de tre barnens lägerplats.

Huru gärna hade icke den stackars slafvinnan velat sörja bättre för sina
barn, om hon kunnat! Hon önskade så innerligt, att de fått lära något--att
_hon_ kunnat åtminstone lära dem att vara arbetsamma och renliga, men det
var omöjligt. Då för tiden var det vid strängt straff förbjudet för negrer
att lära sig läsa eller skrifva.

Något familjelif fanns det egentligen icke ibland dem; aldrig sutto de
tillsammans omkring bordet vid måltiderna, utan om de stackars små svarta
bytingarna blefvo alltför hungriga, så att de gräto efter mat, kastade man
åt dem en bit alldeles som åt hundar.

De små barnen, som ej ännu kunde arbeta, tillbragte dagen med att krypa
omkring på alla fyra, så att folket snafvade öfver dem och därvid ofta
trakterade dem med en spark. Voro de icke kraftiga nog för att tåla vid ett
sådant lefnadssätt, så fingo de dö, och ingen människa frågade efter dem
utom deras föräldrar, för hvilka deras små voro lika kära som de hvita
barnen för deras far och mor. Men dessa stackars svarta slafvar hade ej
mycken tid att sörja; de måste från tidigt på morgonen till sena aftonen
arbeta hårdt och träget. Och så snart barnens lemmar vuxit till något, gick
det för dem som för deras föräldrar.

Mången gång när de små tumlade om vid någon bomullsplantering eller lekte
med en träbit och några stenar--riktiga leksaker ägde de aldrig--sågs där
någon främmande man, som uppmärksamt betraktade dem. Följande dag hade
vanligen barnskaran, som nyss så muntert lekte i solskenet, krympt
tillsammans rätt betydligt.

"Hvar är Billy och Bob och Willie, mamma?" kunde då något annat litet
negerbarn fråga sin mor.

Denna svarade sakta med en rysning, i det hon gaf den lille frågaren en
hastig smekning: "Farit till Georgia eller till södern".

Vidare förklaringar gåfvos icke, men de förstodo väl svaret, de stackars
små negerbarnen. Att blifva såld till Georgia i sydstaterna var detsamma
som att få arbeta under tropikernas brännande sol, där slafvarnes lott var
mycket hårdare och deras lif icke mera värdt än ett skott krut.

Några dagar efter dessa hemlighetsfulla skilsmässor gingo några af
slafvinnorna omkring med förgråtna ögon. Det var de försvunna barnens
mödrar. Annars talade ingen därom mera.

Men äfven på deras födelseort fingo barnen så fort som möjligt arbeta
strängt. Booker, vår lille vän, måste mycket ofta föra säd till kvarnen--en
stor säck kastades upp på hästryggen.

"Nu går du så raskt du kan och skyndar dig hem, förstår du", så lydde den
stränga befallning han fick.

Lydigt fattade gossen hästen vid tygeln, glad och stolt öfver sitt uppdrag.
"Snart skall jag vara en man", sade han för sig själf, "eftersom redan en
häst och en säck med säd anförtros åt mig."

Men ack, den fröjden varade icke länge. Vid ett gropigt ställe på vägen
snafvade hästen och--pang--där låg säcken på marken. Med användande af alla
sina krafter försökte den lille mannen att lyfta upp sin börda på hästen.
Men det lyckades honom icke--säden vägde två gånger så mycket som han.

Hvad var nu att göra? Det blef intet annat öfrigt än att vänta, till dess
någon kom och gick vägen fram ifall denne ville vara så god och hjälpa
honom upp med säcken. Det var dock ej många, som vandrade denna väg, och så
måste Booker vänta länge, länge, flera timmar, snyftande af ångest, tills
ändtligen en barmhärtig vandrare uppenbarade sig på olycksplatsen och
befriade honom ur hans nöd. Att han fick stryk när han kom hem och hade
dröjt så länge, förstås af sig själft. Så blefvo dessa vandringar, som
Booker måste företaga allena, för honom till förfärliga kval.

Men en stor glädje hade Booker redan då. Han fick ofta följa med sin
husbondes små flickor till skolan och bära deras böcker. Vid dörren böjde
han sig framåt och såg små gossar och flickor, som sutto på skolbänkarne
och läste. De lyckliga! Att få gå i skolan eller komma i paradiset, det
betydde detsamma för Booker.

En dag kort före solens uppgång väcktes den lille gossen af en högljudd
bön, som hans mor framstötte, där hon låg på knä framför sin bädd. Om också
läsning och skrifning var förbjuden för negrerna, så kunde dock ingen
hindra dem att bedja. Och det bads mycket och innerligt till Gud bland
dessa olyckliga slafvar. Gudstjänster och bönemöten hade de också om
söndagarna, och äfven om hvardagskvällarna, sedan de slutat sitt
ansträngande arbete, hördes bön och sång från slafvarnes eländiga kojor.
Och om också deras svarta predikanter själfva ej kunde läsa eller tala
riktig engelska, så voro de dock för det mesta uppriktiga, ödmjuka kristna
och förträffliga talare. Det rådde för öfrigt mycken fromhet bland
slafvarna.

När Booker denna morgon väcktes af sin moders bön, lyssnade han ifrigt och
förnam ungefär dessa ord, som åtföljdes af suckar och tårar: "O, Gud, gif
nordstaternas härar seger och mina barn friheten!"

På detta sätt hörde gossen första gången talas om kriget, som brutit ut
mellan nord- och sydstaterna och på hvars utgång fyra millioner slafvars
öde berodde. Hvilken ofattbar tanke! Att varda fri, icke slaf längre, icke
mer tillhöra någon herre utan få vara sin egen herre--borgare i någon liten
stad--erhålla familjenamn--få skrifva in sina barns födelse- och dödsdagar
liksom de hvita--och icke mer behöfva stå och se på huru de kära små
obarmhärtigt rycktes ifrån dem och såldes långt, långt bort! Underbara,
saliga hopp!

Man kan förstå den oerhörda spänning, som denna tid härskade ibland de
svarta, och dock fingo de icke gifva den luft. Underrättelser om kriget
meddelades dem naturligtvis aldrig, i synnerhet sedan sydstaterna, som ju
stredo för slafveriets bibehållande, förlorade den ena drabbningen efter
den andra. Men slafvarna visste om detta ändå utan tidningar och
telegrafiska meddelanden. Det är ett klokt folk, de svarta, de hade
inrättat en slags apparat, som de kallade vinbergstelegraf. Med tillhjälp
af vinrankor, blad och blommor berättade hvarje slaf, som lyckats uppsnappa
någon underrättelse antingen vid middagsbordet eller på väg till staden,
för sina vänner och olyckskamrater nyheter, fulla af hopp om befrielse.

(Forts.)


----


_Bibelläsning_

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 7-13 Aug. 1905.

  M. 7. Hezekiel 36: 25-30. ETT NYTT HJÄRTA OCH EN NY ANDE.

  T. 8. v. 25.  _Gud vill rena oss från synd_,

  O. 9. v. 26.  _han lofvar ett nytt hjärta_,

  T. 10. v. 27.  _han lofvar sin Helige Ande_,

  F. 11. v. 28.  _han lofvar ett land och att vi få vara hans folk_.

  L. 12. v. 29.  _Herren välsignar jämväl den fromme med markens gröda_,

  S. 13. v. 30.  _och med trädgårdens frukt_.

_Söndagsskoltext för den 13 Aug._

Hez. 36: 25-28.

  _Minnesvers_:  Rom. 8: 6.  Ty köttets sinne är död, men Andens sinne är
  lif och frid.



  -------------------------------------------------------------------------
                                 BARNAVÄNNEN
  -------------------------------------------------------------------------
  N:o 32 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. | 22 årg.
  10 Aug.|           Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.            |  1905
  -------------------------------------------------------------------------




Ett nytt hjärta och en ny ande.

Hes. 36: 25-28.


Du har sett ett barn vara elakt och styggt, du har sett det skrika och
gråta i vredesmod, du har sett det vara olydigt och trotsigt, eller du har
kanske själf varit frestad till dessa eller andra synder. Då har du också
sett något af det gamla, onda, syndiga människohjärta, som vi alla äga af
naturen.

På det att vi skola blifva rena ifrån sådana synder och blifva goda barn,
som Gud kan se ned på med välbehag, lofvar oss Herren ett nytt hjärta och
en ny ande. Men detta nya sinnelag få vi icke, utan att vi själfva börja
längta därefter och varmt bedja Gud därom.

Denna längtan kan nu börja i vårt inre af många skilda orsaker. Den ene kan
under en svår sjukdom börja inse, huru ovärdigt det är att lefva i synden
skild från Gud. Den andre kan genom fruktan för Guds misshag och dom börja
längta efter att få ett nytt, fromt och gudfruktigt sinnelag. På många
olika vägar för Gud oss till förnuft och besinning.

I fattigdom, förskjutenhet och elände i främmande land började den
förlorade sonen längta efter att blifva en ny människa. Han besinnade sig.
Många barn behöfva följa hans exempel, ja, alla som gått bort från Gud. Han
stod upp och gick till sin fader. Så behöfva vi alla göra, och liksom han
behöfva vi bedja om förlåtelse och rening.

Men just då slutas vi i Guds kärleks sköte.

Vi blifva klädda i den yppersta skruden, vi få ett nytt hjärta och en ny
ande, vi få ring och skor till tecken på barnaskap hos Gud och att vi nu
vilja gå på Guds vägar.

Den som har ett sådant sinne, han är ett Guds barn i sanning; han är
lycklig och glad i Guds gemenskap och har ljusa utsikter för det kommande
lifvet här på jorden och för det eviga lifvet. Ty sådana Guds barn och
vänner lofvar Herren ett härligt land. Detta löfte innefattar i sig först
och främst himmelsk välsignelse för detta lifvet, men det innefattar jämväl
ett löfte, som sträcker sig bortom jordelifvets slut. Där bortom tidens
gränser väntar Guds folk ett saligt land, ett land af idel ljus och frid
och glädje.

Till det landet får du, liten, gå med gudsförtröstan i hjärtat och ledd af
din himmelske faders hand. Ty dem han fått gifva ett nytt hjärta och en ny
ande, till dem säger han: "_Jag skall vara hans Gud_".

Detta löfte innesluter så mycket stort och härligt, att vi hafva mycket
svårt att fatta det. Det är som om Gud vill säga därmed till sitt barn: När
du känner dig svag och stapplande, stöd dig då vid min starka hand, när du
känner dig syndig och bristfull, då vill jag förlåta och hela, när du
gråter och är fridlös, så vill jag torka dina tårar och trösta dig, när du
känner dig sjuk och svag, så är jag din hälsa och starkhet, när du känner
döden nalkas, då är jag ditt lif, ja, jag är ditt allt, ty jag skall vara
din Gud.

_J. B. G._


----


Aftonstämning.

Med teckning.

  _Säg, har du märkt, när det mot kvällen lider,
  Hur drömmande och tyst det blir omsider?
  Det är, som både jorden aftonbön
  Och blefve under bönen himmelskt skön._

  _Då tystna vindarna, då domnar bruset,
  Och stillnad våg kan spegla aftonljuset.
  När jorden stilla beder inför Gud,
  Då klädes hon i himmelsk skönhetsskrud._

                *     *     *

  _O stillhet, underbara stillhet, stanna!
  Tryck skönhetsstämpeln på min trötta panna!
  Och hviska, att, om kampens dag är svår,
  En stilla, solljus afton återstår,_

  _En stilla afton, då Guds klarhet breder
  Sig öfver själ, som inför Herren beder,
  Och allt det skarpa, hårda jämnas ut,
  Och det blir stilla, aftonljust till slut._
                         _ANNA H--M PREINITZ._


----


[Illustration: AFTONSTÄMNING.]


Svenska bilder.

FRÅN NORRBOTTENS LÄN. KALIX.

Med fyra teckningar.

Det var själfva midsommaraftonen 1905 vi med den lilla hjulångaren
Haparanda anlände till Neder Kalix kyrkoby vid tiotiden på kvällen, och här
började redan den rad af öfverraskningar, som sedan följde oss under den
månadslånga färden i dessa midnattssolens bygder.

[Illustration: KALIX.]

[Illustration: KALIX KYRKA.]

När vi sydsvenskar läsa om Lappland och Västerbotten eller på kartan
betrakta dessa våra två nordligaste landskap, se vi sjöar och floder och
järnvägar och ett och annat ortnamn på de stora vidderna och tänka då, att
här finnes bara obygder, träsk, mossar, lappkåtor med smått lappfolk i
underliga kläder och med sina långhornade renar. I öfrigt ha vi en ganska
barnslig och dunkel föreställning om dessa trakter. Vi ha alls ingen aning
om att här finnas en mängd vackra städer och stora, folkrika byar och
samhällen, hvars invånare äro svenskar såsom vi och lefva ungefär samma lif
som vi, odla en rik och bördig jord, drifva handel och köpenskap, idka
handtverk och bergsbruk samt bygga sig präktiga bostäder i en natur, som än
är leende och mild, än storartadt skön, än vild och ogästvänlig, men nästan
alltid vacker.  Jag har rest genom en del af dessa bygder med öppna ögon
och pennan i hand, och nu är det min mening att taga alla Barnavännens
läsare med mig och i ord och bild söka visa eder hvad jag sett och hört och
lära eder känna det goda, gästvänliga folket däruppe.

[Illustration: KALIX ÄLF.]

[Illustration: KALIX. Privata läroverkets elever på dess lekplan.]

Redan vid Kalixälfvens mynning förvånades man öfver den rika växtligheten.
På en ö vid inloppet låg Nordanskärs badort, väl den nordligaste på jorden,
invuxen i präktiga björk- och furudungar. Inkomna i själfva älfven påmindes
vi lifligt om Stockholms skärgård. På dess södra strand lågo slottslika
villor och gårdar inbäddade i löf och grönska. Och på den norra jämväl en
rad af villor, hus och gårdar omgifna af furuskog och björk i vacker
förening, och slutpunkten i den härliga taflan var den på en udde i älfven
liggande Kalix kyrka och "kyrkstaden".

Här stannade vår ångbåt, och här skulle vår missionsverksamhet börja. Vi
möttes af vänner och till och med bekanta. Våra vänner sedan många år John
Hedberg och hans fru, som en tid varit Uppsalabor, hälsade oss jämte andra
välkomna, och så togos vi omhänder af våra respektive värdar. Vår värd var
patron P. A. Svanberg, som på egen ångbåt förde oss till sitt hem
Filipsborg, en af de förr nämnda slottslika, flaggprydda villorna på
älfvens södra strand. Här fingo vi nu hvila ut i ett gästfritt och godt hem
efter den tre dagars långa resan från Uppsala, och här fingo vi se det
sköna skådespelet af en natt utan skymning. När vi klockan _half ett_ gingo
till hvila, måste vi med rullgardinen söka stänga ute den strålande
morgonsolen.

Följande dag som var midsommardagen, stod Kalix floddal som en fager brud
smyckad till högtids. Björk och al och rönn voro fullöfvade. Hägg och rönn
blommade. Ängarna prunkade i alnshögt gräs, det var annat det än Upplands
och dess skärgårds brunbrända tegar. I Filipsborgs köksträdgård voro
växterna af en sådan frodighet, att jag väl aldrig sett maken, och dock
hade vi blott sju mil till polcirkeln.

Så följdes vi åt öfver älfven vi och vårt värdfolk för att komma till Kalix
missionshus, där möten skulle hållas under helgen. Distriktföreståndaren
Säfström från Boden, jag och missionär Walldén, som under hela resan höllo
troget tillsammans, predikade på förmiddagen, Gullberg från Luleå och
Walldén på eftermiddagen. Mycket folk hade samlats från Kalix, Öfver Kalix,
Haparanda och Luleå. Det var en ljuflig S:t Hans dag omkring Herrens ord.

På söndagen talade jag till söndagsskolans barn. Det hade kommit en rätt
stor skara, och det kändes riktigt ljufligt att tala och att sjunga för
dem, och de sågo också glada ut på "Barnavännens farbror". Måtte Jesus
själf, den himmelske barnavännen, få i rikt mått välsigna små och stora i
det kära Kalix!

På midsommardagen voro vi alla på middag i John Hedbergs hem och här kom
värden med strålande min och visade oss ett rågstånd, som var af nästan
manshöjd. Det var från hans egen åker. På söndagsmiddagen voro vi alla på
middag å Filipsborg. Från den öfre verandan här hade vi en den skönaste
utsikt öfver älfven och dess vackra stränder, öfver byar och gårdar och
öfver kyrkstaden med sin gamla kyrka och klockstapel samt öfver skogklädda
berg i fjärran.

Trakten kring Kalix kyrka och omkring älfmynningen är mycket tätt befolkad.
Här finnes icke blott folkskola utan jämväl en talrikt besökt privatskola
eller ett läroverk för gossar och flickor. Den har ett härligt läge på den
höga älfbrinken å norra stranden. Frisk luft mättad med doften af
nysprucket björklöf och tallbarr tränger in till de små genom de höga öppna
fönstren under vår och försommar, och i denna härliga luft få de leka ute
under fristunderna. Men när vintern kommer då är här vinter på rama
allvaret med meterhöga snödrifvor och det härligaste skidföre. Då förstå ni
att leken ser ut på ett helt annat sätt än å vår här bredvid stående
teckning. Jag hälsade på lärarinnorna. De voro så förtjusta i sina gossar
och flickor, och det var ju jag också, förstån I. Ty många af barnen hade
jag framför mig på barnmötet.

På söndagskvällen låg åter den lilla ångbåten Haparanda vid Kalix brygga.
Den skulle nu föra oss till staden af samma namn. När vi sagt farväl till
värdfolk och vänner, gingo vi upp att bese Kalix. I närheten ligger ett
minnesmärke, som påminner om kriget mellan Sverige och Ryssland 1809. Här
utkämpades då en väldig strid mellan svenskar och ryssar och slutade med
den skamlösa kapitulationen den 25 mars nämnda år, då general Gripenberg
lät narra sig att låta sin armékår nedlägga vapen och att till fienden
utlämna alla svenska statens förråd mellan Kalix och Umeå. Svenskarne hade
dock stridt som lejon och blefvo ytterst förbittrade öfver kapitulationen.
Många krossade sina gevär hellre än att öfverlämna dem till fienden. Här
stupade mången både svensk och ryss, och än flere afledo genom fältsjukan.
De döde jordades i en gemensam graf i skogsbrynet invid landsvägen. På
denna plats har Kalix kommun rest en minnessten och på den ristat: "_Här
dela samma bädd fiende och vän från Ryska kriget 1809. +. 1885 restes
vården_". Senare har platsen inhägnats och försetts med hvilosoffor.

Sedan vi återkommit från "ryssgrafven" gingo vi ombord på den lilla men
tidsenligt inredda ångbåten, somnade godt och vaknade först, då vi voro ute
på det blå, solglittrande Bottenhafvet på väg till Sveriges nordligaste
stad vid kusten.

(Forts.)


----


Från slafbojor till frihet.

(Forts. fr. föreg n:r.)

Och en vacker morgon,--en oförgätlig, härlig morgon, då blefvo på en gång
alla slafvarne i den stora bomullsplantagen, där Booker lefde, kallade
tillsammans. "Ni skola genast samlas utanför herrgårdens stora veranda",
hette det.

Där kommo de nu, gubbar och ynglingar, kvinnor och barn--alla--och de stodo
där i ljudlös tystnad med klappande hjärtan och ängslig väntan. Den glans,
som hos negern ersätter våra friska, röda kinder, hade vikit bort ur de
oroliga ansiktena och lämnat rum för en blek, matt färg. Några af de små
barnen, ängsliga öfver den ovanliga tystnaden, voro nära att gråta.

"Tyst, tyst!" förmanade dem mödrarna.

Plötsligt trädde ägaren till godset ut på verandan, åtföljd af ett ombud
från regeringen. Han såg mycket nedslagen ut. Ty för honom betydde
negrernas frigifvande hans fullständiga ruin.

En skrifvelse från regeringen lästes upp, och sedan talade den forne
husbonden några korta ord:

"Ni äro fria, alldeles fria", sade han. "Från i dag äro ni blott skyldiga
att aflägga räkenskap för Gud, för ert fosterland och edert samvete.
Farväl!"

Knappt hade dessa ord förklingat, förrän en obeskriflig rörelse uppstod
bland de svarta. De skreko, de gräto och jublade, de omfamnade hvarandra.
De föllo på sina ansikten och snyftade högt. För några ögonblick sedan voro
de slafvar--nu voro de fria medborgare i ett fritt land!

Det var en obeskriflig anblick.

Äfven Bookers mor hade hjärtligt kysst sina tre små. "Nu resa vi till far",
hviskade hon till dem. Hon hade i flera år varit skild från sin make--han
var slaf, hon slafvinna, skilda från hvarandra hundratals mil.

Många af negrerna beslöto sig för att stanna som arbetare på plantagen, och
detta antogs med glädje af deras husbonde, ty denne, som nu fick betala en
liten lön till hvar och en af dem, såg sig därigenom i stånd att fortsätta
med sin bomullsplantering, hvilken var hans enda inkomstkälla.

Några familjer utvandrade, däribland också Bookers moder med sina barn. De
hade lastat alla sina tillhörigheter på en liten dragkärra, hvilken de
omväxlande sköto, medan de andra marscherade bredvid. Blott den lille
Booker, som var liten och vek, fick ibland, då tröttheten alldeles
öfverväldigade honom, sätta sig ofvanpå kärran och åka ett stycke. Om
nätterna sofvo de vanligtvis i öfvergifna negerhyddor, hvilka efter
befrielsen funnos i stort antal.

En kväll, när Bookers mamma gjort upp eld i en sådan hydda för att tillreda
kvällsmaten, föll en stor orm ner från eldstaden, till barnens stora
förskräckelse. Men modern hade sinnesnärvaro nog att med sin träsko trampa
sönder hans hufvud.

Och dock--trots resans besvärligheter hade aldrig världen synts dem så skön
som nu. Himmeln var mera blå, solen mera strålande än vanligt, menade de.
Blommorna doftade så ljufligt, och trädens kronor tycktes dem hviska det
enda ordet: "Frihet! frihet!"

Kort efter sedan den lilla familjen lyckligt kommit fram till Malden, så
hette den plats, där fadern arbetade i saltgrufvorna, förfärdigade mor de
första hufvudbonaderna åt sina kära små. Det var naturligtvis en stor
glädje, ty såsom slafvar fingo de aldrig hafva hufvudet betäckt. Vid samma
tid lät också regeringen kungöra, att negrerna skulle få välja familjenamn.
Listor med olika namn sändes till dem; nu skulle de få välja något af
dessa. Namnet Washington, den mannens namn, som befriat förenta staterna
från Englands öfverhöghet, stod också där.

När lille Booker hörde detta, blef han ifrig. "Pappa, mamma", sade han,
"låt oss få heta Washington--ack gör det!"

Föräldrarna biföllo villigt, och så fanns det då ännu en familj med namnet
Washington i landet.

Men de så plötsligt frigifna negrerna i Amerika hade det ej så lätt till en
början. Tanklösa, okunniga barn, såsom de flesta af dem voro, hade de
aldrig lärt känna lifvets verkliga ansvar. Och nu måste de på en gång föra
ett själfständigt lif, de skulle vara fria medborgare, omsorgsfulla
familjefäder, men det föll sig mycket svårt för dem. Och så härskade mycken
nedslagenhet, mycken fattigdom och många gäckade förhoppningar ibland dem.
Ja, saltgrufvorna vid Malden voro för många ibland dem en mycket mera
hopplös plats än de förra bomullsplantagerna. Det var svårt för dem att
förtjäna det dagliga brödet, och äfven barnen måste bära sin del af bördan.

(Forts.)


----


Brefväxling med de små.

Prisuppgift n:r 2.

  nab, ne, par, de, bos, li, on, a, ad, pep, sten, les, e, ri, pli, ri, o,
  o, nau, a.

  Af ofvan anförda stafvelser, skola bildas åtta ord. Dessa äro:

    1. En stad i Grekland.
    2. En stjärnbild.
    3. En öfverstepräst.
    4. En ö i Ägäiska hafvet.
    5. Ett nordsjöbad.
    6. En krydda.
    7. Namnet på en kvinna ur Greklands mytologi.
    8. En biflod till Donau.

  Om dessa ord ställas under hvarandra i ofvan bestämda följd, bilda deras
  begynnelsebokstäfver lästa nedifrån uppåt namnet på en af Europas store
  eröfrare; slutbokstäfverna lästa likaledes nedifrån uppåt, bilda namnet
  på en liten historisk ort.


Prisuppgift n:r 3.

  Väl tusende gånger jag lånat mitt namn
  Åt konstnärers drömmande skara.
  Om bort ur det namnet och just ur dess midt
  Du tager två bokstäfver bara,
  Då får du ett namn på ett underbart bröd
  Som frälsat mång tusen från hungrens död.
  Hvad månde för _två namn_ det vara?


----


_Bibelläsning_

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 14-20 Aug. 1905.

  M. 14.  Upp. 3: 14-22.  _Varningsord till den ljumme._

  T. 15. v. 14-16. _Jesus hotar att skilja den ljumme från sig._

  O. 16. v. 17. _Den ljumme tycker sig vara rik, han ser icke sin uselhet._

  T. 17. v. 18.  _Den ljumme måste till Jesus för att frälsas på nytt._

  F. 18  v. 19.  _Han har eljes att vänta dom och straff._

  L. 19. v. 20.  _Jesus står utanför hjärtedörren och klappar._

  S. 20. v. 21-22.  _Den som öfvervinner ljumhet och all synd, skall krönas
  med lifvets krona._


_Söndagsskoltext för den 20 Aug._

Uppenb. 3: 14-22.

  _Minnesvers_: Gal. 6: 3. Ty om någon tycker sig något vara, ändock han
  intet är, så bedrager han sig själf.



  -------------------------------------------------------------------------
                                 BARNAVÄNNEN
  -------------------------------------------------------------------------
  N:o 33 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. | 22 årg.
  17 Aug.|           Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.            |  1905
  -------------------------------------------------------------------------




_Varningsord till den ljumme._

Upp. 3: 14-22.


När Guds öga skådar ned på jorden och ser människorna här nere, då ser han
en syn, som väl månde smärta honom. Han ser så många, många människor, som
väl taga emot hans gåfvor och åtnjuta hans fadersomsorger, men det oaktadt
äro kalla och likgiltiga för honom själf. Aldrig går en tacksägelse eller
ett lof från deras hjärtan upp till honom, den kärleksrike förbarmaren.
Aldrig fråga de efter hans vilja utan följa blott driften af sina egna
begärelser. Aldrig fråga de efter den frälsare, han sändt dem, utan de fika
i stället efter hvad denna jorden tillhör. De söka glömma det eviga och det
himmelska, glömma att sörja för sina odödliga själar och fråga bara efter
hvad de skola äta och dricka samt kläda och roa sig med. De äro kalla, ja,
iskalla för Gud och den han har sändt, Jesus Kristus.

Men han får också se ett annat slag människor, som under sin barndom och
sin ungdom älskade sin frälsare varmt, men så småningom börjat kallna i sin
kärlek till honom och fattat kärlek till denna världen. De vilja ännu höra
Gud till, men de hafva blifvit ljumma i sin kärlek till honom, de hafva
blifvit ljumma i ordets betraktande, ljumma i sina böner, ljumma i arbetet
för Herren och hans verk på jorden, ljumma i striden mot synden, ljumma i
sin kärlek till sina bröder. Detta är någonting förfärligt. Måtte ingen af
Barnavännens läsare vara eller blifva en sådan ljum själ! Ty frälsaren
hotar den ljumme med att kasta bort honom såsom en oduglig sten i den
himmelska tempelbyggnaden.

Men den himmelske fadern ser jämväl en liten skara, som älskar honom varmt
och innerligt och ofta om dagarna tackar honom för hans stora nåd och
godhet mot dem. Dessa barn hafva känt sin egen fattigdom, sin svaghet och
sin synd. De hafva ingen berömmelse i sig själfva utan hela sin berömmelse
i frälsaren, som förlåtit dem deras synd och klädt dem i försoningens hvita
kläder.

Nu ligger där makt uppå, att vi pröfva oss inför Guds ögon, så att det blir
oss klart om vi höra till de kalla, de ljumma eller de varma. Höra vi till
de kalla, då behöfver en hel omskapelse ske, så att Gud får gifva oss ett
nytt hjärta och ett nytt sinne. Höra vi till de ljumma, så behöfva vi
förnyas, och frälsaren råder oss att komma honom närmare, så att han får
upplysa oss om vår fattigdom och vår nakenhet, ja, så att vi må få våra
ögon öppnade genom att varda smorda med ögonsalfva. Då skola vi sedan se,
hvad som är synd och villa, hvad som för bort från Gud och hvad som för oss
närmare honom. Då skola vi snart varda frälsta från både köld och ljumhet
och i stället varda Guds varma, glada och lyckliga barn.

Men om vi höra till de varma, så bör det vara oss angeläget att bland
tidens mångahanda röster söka lyssna till Jesu röst och följa den och gå
dit han vill kalla oss. Det bör vara vår innerliga önskan att städse hålla
hjärtats dörrar öppna för Jesus, så att han aldrig behöfver stå därutanför
och klappa, utan att han bor hos oss genom sin helige Ande och att han
hjälper oss att varda segervinnare, som en gång med honom få sitta på
faderns tron och regera såsom konungar i lif.

Herren hjälpe oss alla till detta härliga mål!

_J. B. G._


----


Att dikta sagor.

Med teckning.

  _"Det går så långsamt att läsa än.
  Du får själf se, kära bror,
  Att fast man lärt sig, så kanske det
  Går ej så lätt, som man tror.
  Men taflor tala så bra ändå,
  Och sagor själf kan man hitta på._

  _Jag tycker vi ska försöka nu.
  Tänk, om vi kunde ändå
  För mamma sedan berätta, du,
  En saga vi hittat på!"
  "Ja visst", sad' Kalle, "men börja nu!"
  "Tyst, tyst!" sad' Anna, "jag tänker ju."_

  _Och sagan? Ja, jag så väl förstår
  Du velat lyssna till den.
  Men gör som Anna och Kalle, du,
  Försök själf dikta dig en!
  Då kan man få den, just som man vill,
  Och mamma lyssnar se'n gärna till._
                 _ANNA H--M PREINITZ._

[Illustration: ATT DIKTA SAGOR.]


Svenska bilder.

FRÅN NORRBOTTENS LÄN. HAPARANDA.

Med fyra teckningar.

[Illustration: HAPARANDA FRÅN HAMNEN.]

[Illustration: HAPARANDA SEDT FRÅN TORNEÅ.]

När vi vaknade, sken solen klart, hafvet var så vackert, som det är en varm
sommardag, när vågorna icke äro så stora, att båten rullar, utan man kan få
kalla dem lekande, glittrande böljor. Båten gick nästan hela tiden inom
skärs, öar och stränder voro skogklädda och sällan syntes en by eller en
människoboning. Seskarön, den största af skärgårdens öar är dock odlad och
bebyggd och här hafva många haparandabor sina sommarvillor. På fastlandet
11 kilometer från Haparanda ligger "staden" Salmis. Orten har sin betydelse
såsom hamnplats för Haparanda.  Större ångare kunna här lägga till. Här
ligger Salmis nu nedlagda sågverk, som på sin tid gaf trakten lif och
rörelse. Finlands kust har länge varit synlig för oss. De båda landen närma
sig hastigt hvarandra, vattnet blir så grundt, att blott fyra fot
djupgående ångare här kunna taga sig fram.  Vi äro nu i Bottniska vikens
innersta hörn.  På finska sidan ligga flera stora sågverk i en rad, det
största Röyttä, som på samma gång är hamnplats för den finska staden
Torneå.

[Illustration: HAPARANDA KYRKA.]

[Illustration: HAPARANDA, med stadshuset i midten till vänster.]

Vi ha nu kommit in i Torne älf. På finska sidan är stranden tätt bebyggd
och på den vackra Björkön ligger finska Nedertorneå församlings kyrka, som
uppbyggdes strax innan Finland skildes från Sverige 1809. Kyrkan är af
sten, ståtlig och vacker och synes från sin höjd långt ut på hafvet.

Äfven på svenska sidan börjar nu stranden blifva bebyggd. Ångaren gör en
svängning åt vänster och med ens se vi en liten stad ligga framför oss i
solljuset, med sina låga, målade hus inbäddade i yppiga rönn- och
björkdungar. I solgasset på hamnkajen väntade oss många Herrens vänner,
bland dem predikanten Josefsson, som under vår vistelse i staden blef vår
värd och ledsagare.

Haparanda, Sveriges nordligaste stad vid kusten, är visserligen liten men
välbyggd. Gatorna äro breda och väl underhållna, utan stenläggning, men
släta, fasta och väl sopade. Lyktstolparna stå midt på gatan, men på ömse
sidor om dem är det godt utrymme för åkande och gående. Nu vid
midsommartiden behöfvas här hvarken ljus af lyktor eller lampor, ty solen
skiner hela dygnet om med undantag af ten liten stund, då den likväl lyser
på kyrktornet. Missionär Walldén skref hem om dessa ljusa, underbart vackra
nätter. En af hans små hade då yttrat: "Då är väl pappa hos Gud, efter det
inte är någon natt, där han är".--Äfven den tiden kommer ju en gång. Vi
voro visst ännu ej i Guds himmel, men Gud var hos oss i Haparanda, och
därför voro våra dagar där underbart ljufliga och mycket dyrbara. Vännerna
voro omkring oss med idel kärlek och vänlighet, och vi talade Guds ord
ibland efter den nåd Herren gaf. Vi hade barnmöte, ungdomsmöte,
missionsstunder och bibelsamtal på eftermiddagarna, på kvällarna och en
gång äfven på en förmiddag. Det var dagarna efter midsommar, och vännerna
gjorde sig lediga för att vara med.

För att nu nämna något om barnmötet, får jag först och främst säga eder,
att gossarna och flickorna alla talade svenska, att de voro mycket
uppmärksamma och syntes vilja i hjärtat gömma Guds ord. Inte alla i
Haparanda förstå svenska, emedan deras fäder i Tornedalen under många
århundraden talat finska. Numera undervisas barnen på svenska i skolorna,
hvadan det uppväxande släktet nog så småningom skola blifva svenskar äfven
till tungomålet.

Den troende skaran i Haparanda är icke stor, men i den fanns lif och värme,
offervillighet och sammanhållning, och därför kunna vi hoppas, att Guds
verk där skall gå framåt. De hade en rymlig och bra samlingslokal med god
orgel, bostadsrum för predikanten samt ändå några rum att hyra ut. Det låg
vackert på sin tomt med trädgård och en väldig flaggstång, från hvilken den
blågula svenska fanan bredde ut sig för vinden under de tre dagar vi voro
där.

Hvarje gård i Haparanda har sin trädgård med bärbuskar, blommor och
köksväxter. Detta sinne för odling och planteringar förlänar åt hela staden
någonting af hemtrefnad och landtlig idyll. Liksom alla norrlandsstäder har
också Haparanda skaffat sig ett stort och vackert och mycket för dyrbart
stadshus, som vore nästan för stort åt en stad, som hade lika många
tiotusental invånare som Haparanda har hundratal. Det har blifvit en
modesak däruppe och på många andra orter i vårt land. Hvad är då ett
stadshus? Först och främst en grann krog, vidare ett hotell med rum för
resande och så till sist innesluter det i allmänhet en större samlingssal
och rum för stadsmyndigheternas sammanträden. Men sådana samlingsrum kunde
byggas mycket enklare och billigare, så blefve skatterna mycket mindre. Det
är godt för enskilda och för hela samhällen att uppträda enkelt och
anspråkslöst; det gör lifvet billigt.

Haparanda kyrka ligger ett stycke från själfva staden på en dominerande
höjd, en väldig sandås, som väl för årtusenden sedan utgjorde Torneälfvens
ena flodbädd. Själfva kyrkan är byggd af trä, ljus och rymlig och är från
midten af 1820-talet. Präktiga metall-ljuskronor hängde ned från taket. De
voro gåfvor af fromsinta människor, som på detta sätt velat visa sitt
intresse för menighetens församlingshus. Kyrkogården var välordnad trots
den lösa, djupa sanden, grafvarna många och prydliga och här läste vi namn
på hänsofne medvandrare, hvilkas namn vi känna äfven i det öfriga landet.
Ett besök på en kyrkogård fyller alltid mitt sinne med den varmaste
tacksamhet till Gud för lifvets och hälsans gåfva, men vandringen bland
grafvarna manar också till att lefva lifvet rätt enligt Guds vilja.

Från kyrkplatsen har man en vidsträckt utsikt öfver Tornedalen med dess
bördiga grässlätter och trefna boningar, öfver städerna Haparanda och
Torneå, öfver älfven och hafsviken och långt in i Finland.

På en af dagarna blefvo vi af en vän bjudna ut till landet till en by, som
bär det finska namnet Mattila. Vägen gick genom bördiga ängar, där gräset
nu stod tjockt och frodigt och alnshögt. Det var en välsignelse utan like.

Och likväl skötes åkern och ängen mycket besynnerligt enligt våra begrepp.
O, dessa milsvida slätter, som sträcka sig sjutton mil mot norden ända upp
till Pajala och ännu längre, med en alnsdjup svartmylla och en sommarsol
som gör underverk! Här skulle en af Sveriges kornbodar komma att ligga, om
unga, friska krafter, med insikt i ett rationellt jordbruk, blefve ägare
till denna bördiga jord. Vid Mattila drucko vi kaffe i en liten trädgård
bland blommande syréner och knoppande rosenbuskar, bland löfkojor och
astrar och prydnadsbuskar i mängd. Det var ett riktigt litet paradis den
där trädgården i högan nord och något af paradisets himmelsfläktar förnummo
vi äfven här omkring Guds ord, och ljufliga aningar om det himmelska
hemmets frid och ro förnummo vi, då vi tillsammans sjöngo en af Sions
sånger.

(Forts.)


----


Från slafbojor till frihet.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Sålunda fick nu icke blott den nästan fullvuxne John och systern Amanda
utan äfven den lille Booker arbeta i saltgrufvorna, där hettan ofta var så
plågsam, att man knappt kunde uthärda den.

Dock höllo barnen tappert ut, och isynnerhet Booker klagade nästan aldrig.
Han fick stundom därnere under jorden tillfälle att lära sig betydelsen af
tal och siffror, och detta var något, som kom hans hjärta att klappa af
glädje. Hans fars korg bar numret 18, och detta tal var det första han
lärde sig förstå. Efterhand lärde han sig också läsa de andra siffrorna och
äfven skrifva dem.

Men ack--bokstäfverna! Hur skulle han få tillfälle att lära sig läsa och
skrifva dem?

"Om jag ändå hade en abcbok!" brukade han hviska till sin mor, när hon om
kvällarna sade god natt till honom.

Och en dag, när han åter uttalade denna sitt lifs stora önskan för henne,
då log hon. Därpå tog hon fram ur sin klädningsficka en sliten abcbok.

"Jag har kommit i tillfälle att skaffa mig den här, Booker", sade hon, "lär
dig nu allt hvad du kan ur den, mitt kära barn."

Och den lycklige gossen lät icke säga sig detta två gånger. Med stor
uthållighet arbetade han för att lära sig bokstäfverna, men då han icke
hade någon lärare, så behöfde han månader för att lära sig hvad han under
god ledning kunnat inhämta på några timmar.

Någon tid därefter kom till Malden en ung mulatt, som kunde läsa. Så snart
negrerna fingo veta detta, prenumererade de på en tidskrift, ur hvilken den
unge mannen måste läsa för dem om kvällarne.

Dock--detta kunde ej tillfredsställa den törst efter kunskap, som denna tid
fanns hos de stackars negrerna. Sålunda skaffade de sig en lärare. Och då
de icke hade medel att betala honom, så stannade han två dagar i hvarje
hydda och höll skola. Ingen var för gammal och nästan ingen för ung att
deltaga i denna egendomliga undervisning. Fyra à fem års barn lärde sig
bokstäfverna tillsammans med sjuttioåriga gubbar. Alla voro uppfyllda af en
brinnande önskan att åtminstone en gång få läsa i sin bibel, innan döden
kallade dem hädan.

Naturligtvis fanns det ingen ifrigare lärjunge än vår lille Booker. Men det
var svårt för honom, ty det var knappt möjligt att eröfra en timme om dagen
för skolan, emedan han nu var anställd i en kolgrufva, där arbetet var ännu
mera pressande än uti saltgrufvorna. Dock--den gode Guden vakade öfver den
lille negergossen, och han visste väl, hvarför denne skulle arbeta här.

En dag, när han arbetade uti en af de djupaste grufvorna, träffades hans
öra af några märkvärdiga ord, uttalade af tvenne arbetare, som talade med
hvarandra. Booker kröp på alla fyra dit bort, hans pulsar slogo, hans
kinder brände, han måste höra, hvad de sade.

"Du säger, att man i Hampton kan få lära så mycket", sade den ene.

"Ja, visst, och så får man också lära sig ett handtverk."

"Hvem har styrt om detta?"

"Det har general Armstrong, sedan han fört kriget till slut. Han fann, att
negrerna inte bara behöfde ha sin frihet, utan att de också måste lära sig
någonting riktigt. Därför inrättade han i Hampton denna stora skola för
dem."

Booker hörde icke mer, men det var nog för honom. I hans själ tändes en
brinnande önskan att få komma i denna skola, och han fick ej mera någon ro
för den tanken.

Men Hampton låg öfver åttio svenska mil från Malden--huru skulle han kunna
komma dit?

Då blef en plats ledig hos generalen, som hade högsta ledningen öfver
kolgrufvorna, och ingen anmälde sig till denna plats. "Fru generalskan är
så elak", hette det allmänt.

Sålunda blef Booker den ende, som sökte platsen. Och där gick åter ett
gammalt ordspråk i uppfyllelse: "goda tjänare göra goda husbönder". Booker
kom ganska bra öfverens med sin matmor, och under de två åren han tjänade i
generalens hus, lärde han mycket hvad skick och seder beträffade. Om han
hade aftnarna lediga, så gick han i skolan eller ock läste han hemma ur
sitt "bibliotek".

(Forts.)


----


Brefväxling med de små.

[Illustration]

Prisuppgift n:o 4.

  Mina två första stafvelser bilda namnet på en af Jakobs tolf söner. Af
  min första och min tredje stafvelse får du tillika namnet på hans moder.
  Sätter du en bokstaf framför min tredje stafvelse och lägger till min
  fjärde visar sig en af Herrens profeter, som predikade sinnesändring i
  konungaborgen. Alla stafvelserna, en, två, tre och fyra bilda namnet på
  ett af de starkaste djur, som i bibeln nämnes såsom skapadt af Gud.


----


_Bibelläsning_

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 21-27 Aug. 1905.

  M. 21 Upp. 21: 1-7.  _Nya himlar och en ny jord._

  T. 22. v. 1.  _Den nya himmeln och den nya jorden framträder._

  O. 23. v. 2.  _Den nya staden._

  T. 24. v. 3.  _Gud bland sitt folk._

  F. 25. v. 4.  _Ingen smärta mer._

  L. 26. v. 5-6  _Ingen längtan mer._

  S. 27. v. 7. _Segervinnarne få ärfva allt detta._


_Söndagsskoltext för den 27 Aug._

Uppenb. 21: 1-7.

  _Minnesvers_: Upp. 22: 17. Och Anden och bruden säga: Kom! Och den som
  hör det, han säge: Kom! Och den som törstar, han komme, och den som vill,
  han tage lifvets vatten för intet.



  -------------------------------------------------------------------------
                                 BARNAVÄNNEN
  -------------------------------------------------------------------------
  N:o 34 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. | 24 årg.
  24 Aug.|           Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.            |  1905
  -------------------------------------------------------------------------




_Nya himlar och en ny jord._

Upp. 21: 1-7.


Wi kunna nog i en viss mening tala om barndomens rosengårdar, emedan ju i
allmänhet barndomen är människolifvets skönaste, gladaste och mest
bekymmerfria tid. Och visst är det sant, att många, många små ha det
outsägligt godt i sina föräldrahem. Far och mor söka blåsa bort smärtan
från sina barn både i bokstaflig och figurlig mening, och hvem af eder har
väl ej fått känna, att mor verkligen torkat bort tårarna från kinden?

Men här finnas också små barn, som tidigt nog få känna smärta och ingen
faders- och modershand finnes det som kan hjälpa. Det finnes små, som mist
både far och mor, och som hos främmande inte få den kärlek eller finna den
förståelse, som hvarje barnahjärta längtar efter. Det finnes många små, som
få lida af sjukdom eller kämpa med fattigdom och umbäranden. Dessa små ha
redan lärt känna något af jordens nöd och lidanden och känna en längtan
efter en bättre och skönare värld, en ljusare och gladare tillvaro.

Men hur det än är, så glida alla barn snart in i ungdomsåren, och ungdomen
står snart midt inne i lifvets strid. Lifvet här nere ger sällan hvad vi
hoppades och drömde i ungdomens vår. Lifvets verkligheter slita sönder
ungdomens sköna hägringar och rifva omildt itu de rosenslöjor, hvarmed vi
omgåfvo dem.

Så kommer då den tid, när vi börja längta efter något bättre än jorden och
världen kan bjuda på. Den tiden kommer, då vi få fälla bittra tårar öfver
våra egna synder och öfver oss själfva, och vi börja se oss om efter en
frälsare, som kan rena oss från synd och skänka oss frälsning och
förlåtelse, renhet och frid.

Då möter oss Herren Jesus Kristus och sträcker sin varma famn emot oss och
säger: "Allt det som fattas dig, finner du hos mig. Blif min vän och min
lärjunge, jag skall skänka dig af nåd allt, hvad ditt hjärta behöfver och
hvad du längtar efter". Den som då lämnar sig helt åt Jesus och blir hans
vän och förtrogne, hans lärjunge och efterföljare, hans lilla lamm och hans
tjänare, det barnet blir ett lyckligt Guds barn och får i sin själ upptaga
något af himmelens härlighet, ljus, frid, renhet och kraft.

Men en Jesu Kristi tjänare, han må vara liten eller stor, ung eller gammal,
han får på allvar upptaga kampen mot all synd och all ondska i världen. Han
får ock allt mer erfara den stridens nöd och lidande. Och han längtar af
allt hjärta efter den nya jord, efter den nya stad, som Herren lofvat de
sina, och han söker genom Guds nåd att varda allt mera passande för denna
härliga värld.

I denna himmelska nya värld skall Gud vara nära sitt folk i all sin
härlighet, som han ock skall skänka och förläna dem. Där skall ingen smärta
vara, ingen tår skall gråtas därinne, ingen skall törsta i ouppfylld
längtan, ty Herren själf skall leda oss till lifvets vattenkällor. Vi skola
vara heliga och rena, fulla af ungdom och lifskraft såsom den förklarade
frälsaren själf, och med honom skola vi regera såsom konungar i lif från
evighet till evighet. Då hafva vi vunnit medborgarrätt i den nya himmelen
och den nya jorden, som vi vänta efter Guds löfte.

Men vi, små, må bedja Gud om längtan efter denna himmel och efter denna
jord, bedja om att aktas värdiga att ingå i dem, när vi en gång skola lämna
denna jorden.

_J. B. G._


----


Werners tvåkrona.

Han såg så allvarsam och tankfull ut, lille Werner, där han satt vid det
öppna fönstret, genom hvilket en stark doft af nyslagen klöfver och
blommande rosor strömmade in. Det var en vacker sommardag. Solen lyste varm
och klar från djupblå himmel, fåglarna kvittrade gladt och luften var
mättad af blomsterdoft.

Hvad var det väl, som i dag gjorde Werner så tankfull, han som annars
brukade vara så glad och munter?

Han var i morse ute i skogen för att plocka linnea åt sin mamma, och då
mötte han mor Elsa i Grindstugan, en fattig änka, som han alltid brukade
vara god vän med. I dag hade hon sett så bedröfvad ut.

"Hur är det fatt, mor Elsa?" frågade Werner.

"Jo, jag kommer just från byn, och där fick jag bref med underrättelse om
att min flicka, Anna, som tjänar i stan, är sjuk och ligger och längtar att
jag skall komma till henne. Men se, jag har inga penningar att resa för.
Jag har varit klen hela våren och försommaren, så jag har ingenting kunnat
förtjäna, och nu har jag bara några öre i portmonnän. Till stationen orkade
jag nog gå, men sedan kostar biljetten fram och åter hela två kronor, och
hvarifrån skall jag få dem?"

Werner lyssnade med tungt hjärta till mor Elsas berättelse. Han tyckte det
var så synd om henne, hon var alltid så snäll mot honom och brukade berätta
så mycket vackert för honom. Men hvad skulle han göra? Det var den tanken
som gjorde honom så allvarsam.

Två kronor! Tänk, så underligt--det var ju precis den summan, som han fick
af morbror Nils på sin födelsedag! Den blanka tvåkronan låg nu på bottnen
af hans sparbössa, och han hade fått löfte af pappa att i nästa vecka få
följa med honom till staden och för sin tvåkrona köpa den där roliga boken,
som han så länge önskat sig. Tänk, om han nu inte skulle bry sig om boken
utan i stället----

Nej, nej, han ville ej tänka den tanken till slut. Han hade ju så länge
önskat sig boken, och nu var han så nära att få den--inte kunde han försaka
den. Och inte kunde det väl vara orätt att köpa den för sina egna
penningar? Ack, om någon annan ville ge mor Elsa respenningar!

Han gick ut i trädgården för att slippa de efterhängsna tankarna, men nej,
han kunde ej blifva dem kvitt. "Tänk, om det vore _du_, som låge sjuk långt
borta från hemmet och längtade efter din mamma!" hviskade en röst helt tyst
i hans inre. Ett tänkespråk, som han lärt sig till förra söndagen, trängde
sig äfven inpå honom: "Varen så till sinnes, som Jesus Kristus var!"

Hur var då Jesus till sinnes?--Han behöfde ej fundera länge, förrän han
fick det klart för sig. Jesus hade ju lämnat sitt härliga hem, försakat all
sin härlighet och makt och stigit ned till jorden, blifvit ett litet
människobarn och till slut gifvit sitt lif i döden--allt af kärlek till
honom--Werner.

Och Werner ville ju vara Jesu lärjunge. Skulle han då icke med glädje
försaka sin tvåkrona för hans skull? Ja, för hans skull. Ty Jesus hade ju
sagt: "Hvad I hafven gjort en af dessa mina minsta, det hafven I gjort
mig". Och att mor Elsa var en af dessa "minsta", det var han säker
på.----Tänk, om han skulle kila i väg med sin tvåkrona till Grindstugan med
detsamma! Mor Elsa skulle då hinna resa till sin dotter redan i kväll med
sista tåget.----Men boken då?----

Det var en hård strid, som utkämpades i det lilla barnahjärtat. Han kunde
ju ej vinna seger i egen kraft, lille Werner, och han var nära att gifva
vika, men så kom han ihåg, hvart han skulle gå för att få hjälp. Han smög
sig stilla bort till den lilla täta syrenbersån, där ingen såg honom, och
där föll han på knä och bad Jesus göra så att han med glädje kunde gifva
sin tvåkrona åt mor Elsa.

Och Herren hörde lille Werners bön.

O, hvad mor Elsa blef glad och öfverraskad, när Werner en stund senare, röd
och andfådd, trädde in i hennes lilla stuga och lämnade henne sin blanka
tvåkrona! "Hvad Gud är god emot mig, gamla stackare!" sade hon och
glädjetårar glänste i hennes ögon. "Nu kan jag ju resa redan i kväll. Nog
har jag bedt Gud att på något sätt gifva mig penningar till resan, men
aldrig trodde jag, att han skulle bönhöra mig så snart. Nu vågar jag äfven
tro, att han skall höra min bön och göra min flicka frisk igen. Tack, gode
Gud!"

Och den som ej var mindre glad, det var lille Werner. Då han en stund
senare långsamt gick mot hemmet, tyckte han att himmelen aldrig förr varit
så blå som nu, och aldrig hade blommorna vid vägkanten doftat så ljufligt
eller fåglarna i trädens grenar sjungit så vackert som i dag. Han skulle ej
hafva velat byta ut den fröjd som nu fyllde hans hjärta mot den allra
roligaste bok i världen. Ty han erfor nu såsom aldrig förr sanningen af den
himmelske barnavännens ord:

"Det är saligare att gifva än taga".

Nästan omedvetet knäppte han ihop sina händer, och i det han blickade upp
mot den djupblåa sommarhimmeln, hviskade han stilla: "Tack, gode Jesus, att
jag fått gå ett litet ärende åt dig!"

_K. K--n._


----


Svenska bilder.

I GRANNSTADEN TORNEÅ.

Med fem teckningar.

[Illustration: MISSIONSHUSET I HAPARANDA.]

[Illustration: RYSK-KATOLSKA KYRKAN I TORNEÅ.]

Från Haparanda missionshus, där vi hade vårt högkvarter hos vännerna
Josefsson, företogo vi våra utfärder till omgifningarna. Naturligtvis
skulle vi se den forna svensk-finska staden Torneå. Dit var ju vägen lätt,
emedan en företagsam finsk man för åtskilliga år sedan byggt en lång träbro
mellan de två städerna. Torneå ligger icke på den finska eller östra sidan
af Torneå älf, utan på den svenska eller västra. Mellan de två städerna
utbreder sig en sumpmark eller ett träsk och det är öfver detta träsk den
nämnda träbron går.

[Illustration: TORNEÅ STADS KYRKA.]

[Illustration: Midnattssolen från Haparanda kyrkby öfver staden Torneå.]

Vid svenska sidan finnes ett litet anspråkslöst trähus, där en
tullvaktmästare håller utkik på från Finland kommande passagerare. Midt på
bron är uppfördt ett litet träskjul, och här sitter en kvinna, som fordrar
5 öre eller också 7 finska penni af hvar och en som går öfver bron.  Vi
lämnade våra 5 ören vid fram- och återmarschen.  Vid finska ändan af bron
är uppfördt ett mera prydligt vakthus och där är för säkerhetens skull en
grind och dito staket, som spärrar vägen. Där satt utom den finska
tulltjänstemannen äfven en rysk gendarm och bligade vänligt på oss. Här
finnes därjämte en rysk platsmajor, som väl skall försvara Torneå för
svenska angrepp. Han hade långt skägg, var själf mycket kort, såg bister
ut, men var utan tvifvel en mycket vänlig man. Vi gingo förbi hans hem, där
han satt i skjortärmarne vid de öppna fönstren. En af vårt sällskap
samspråkade med honom genom fönstret och frågade om vi finge se på den
rysk-katolska kyrkan. Detta beviljades så mycket mer som den stod under
reparation. Det var en mycket liten kyrka, kunde lika gärna ha varit en
vattenkiosk eller ett stånd, om ej det kristna korset lyst på de små
kupolerna. Den var så liten, att det yttre rummet, det heliga, väl knappast
rymde 30 personer stående, några sittplatser finnas ej. Det allra
heligaste, det inre rummet, var ännu mindre. Dit in hade vi ej kommit, om
ej helgonbilderna och all annan grannlåt varit utflyttad och en vanlig
målare därinne varit sysselsatt med att omstryka tak och väggar. Någon Guds
ords predikan förekommer ej i denna kyrka. Man gör korstecknet och bugar
sig för helgonbilderna, lyssnar till mässan eller sången samt blir stänkt
med vigvatten och får känna doften af rökelsen. Däri består deras
gudstjänst.

[Illustration: TORNEÅ JÄRNVÄGSSTATION.]

Själfva Torneå stad förefaller att vara liten och efterblifven. Under det
sista året har dock byggnadsverksamheten tagit fart, sedan det finska
järnvägsnätet 1893 nått fram till Torneåälf midt emot staden, som står i
förbindelse med järnvägen genom en ångfärja. Här på älfstranden voro ett
större antal nybyggda hus och flera voro under uppförande. Så skulle nog
det lilla Haparanda också börja växa sig stort, om det ändtligen finge
järnvägen dragen till sig från Morjärf, där den nu slutar och står där
undrande och spörjande, hvarför den icke kan få komma till Haparanda.

Så begåfvo vi oss till Torneå stads gamla kyrka, som varit gudstjänstlokal
under många århundraden under svenska väldets tid. Kyrkan är af trä,
närmast liknande Nysunds gamla kyrka i Värmland. De ryska kejsarnes
porträtt prydde väggarna, men äfven de svenska konungarnes Karl den XII:s
och Gustaf III:s proklamationer sutto där kvar under glas och ram, såsom de
än i dag bevaras i våra gamla, icke restaurerade kyrkor.

Det var för öfrigt icke mycket att se här. Vi gingo in i en liten krambod
för att köpa oss ett minne från Finland. Men här fanns mest en massa
japanska artiklar. Jag frågade med förvåning, hvarför de förde en sådan
myckenhet japanska saker, då ju japanerna under de sista två åren tillfogat
Ryssland så många nederlag? Bodfröken svarade med en så stark betoning på
hvarje ord och en så genomfinsk brytning: "Det är inte vi, som lidit de
nederlagen". Med "vi" menade hon naturligtvis finnarne, som från början
till slut varit emot kriget med Japan, men som af sin öfverherre Ryssland
kommenderats att offra både penningar och folk till detta olyckliga krig.

Det var med vemodiga tankar vi lämnade det lilla Torneå och Finland, som
för 97 år sedan genom svenske mäns oduglighet och förräderi slets från
Sverige för att läggas under Ryssland. Vi gingo ned mot den bräckliga,
långa träbron. Den finske tullvaktmästaren öppnade artigt sin grind för oss
och den ryske gendarmen bligade vänligt på oss. Ungefär midt på bron, där
gumman i sin lilla stuga fordrade 5 öre af oss för att få passera, går
gränsskillnaden mellan Sverige och Finland-Ryssland. Ett stenröse här och
hvar och längre norrut en stenpelare utmärker gränsen. Så voro vi åter i
Sverige för att snart säga farväl till våra vänner i Haparanda och till den
väna bygd vid Torneälfvens strand, hvars skönhet och bördighet gjort på oss
ett så djupt intryck, och hvars betydelse för Sverige vår regering och
riksdag ännu knappast beaktat.

(Forts.)


----


Från slafbojor till frihet.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Detta ståtliga namn hade han gifvit åt en gammal packlår, från hvilken han
tagit bort locket och spikat upp några bräder såsom hyllor, och där han
gömde alla tryckalster, som föllo i hans händer.

Det var år 1872. Booker var nu fjorton år gammal. Han hade af sin ringa lön
sparat ihop en liten summa, som skulle räcka åtminstone till en del af
resan.

"För resten är jag ung och stark och kan genom arbete under vägen förtjäna
litet till natthärberge eller en bit bröd ibland", sade han till sig själf.
"Gud skall nog hjälpa mig att nå mitt mål på ett eller annat sätt."

Han anförtrodde alla sina förhoppningar åt sin goda moder.

"Du går en vågsam stig, min gosse", sade hon, "och mitt hjärta är oroligt,
då jag nu nödgas skiljas ifrån dig; men vi vilja ej hindra dig. Gud vare
med dig!"

När arbetarne i salt- och kolgrufvorna hörde, att en af dem hade någonting
så stort i sinnet, lade de i dagen ett rörande deltagande och en stolt
glädje. Många af dem kommo för att säga farväl till den unge resenären, och
de som kunde, ville gärna gifva honom något minne med på resan. Några gåfvo
honom litet mat, andra några slantar eller en bomullsnäsduk eller något
annat nyttigt föremål.

Och dock, när Booker på hösten 1872 omfamnade de sina för sista gången och
sade dem farväl, då förfogade han icke öfver stor packning. Alla hans
ägodelar fingo bekvämt plats i en röd påse, som han bar på ryggen.

Ibland till fots, ibland på taket af en postvagn kom han framåt. Det var en
lång, besvärlig resa.

En afton stannade postvagnen framför ett värdshus vid foten af ett högt
berg. Alla de resande välkomnades vänligt, men när till slut också den unge
Booker tänkte gå in, då ställde sig värden i vägen för honom. "Ut med dig",
röt han, "negrer få inte komma in i mitt hus."

Stackars gosse! Det var en kall natt, och intet hus fanns i närheten. Det
blef ej annat för honom än att vandra, oupphörligt vandra, hela natten ända
tills morgonen.

När den modige gossen några dagar senare hunnit fram till Richmond, den
första stora stad han någonsin sett, då hade han ej en enda slant kvar i
sina fickor.

Hvad var nu att göra? Hvart skulle han nu gå för att icke nödgas tillbringa
natten på gatan? Det var sent på aftonen, men ännu voro butikerna öppna.
Booker var förfärligt hungrig. Hufvud och lemmar värkte af trötthet och
mattighet, och stor var frestelsen att på något oärligt sätt skaffa sig
föda. Det hade varit lätt för honom att taga ett bröd ur en bagarbod eller
en korf, som hängde som skylt på en dörr.

"Åh, så hungrig jag är!" suckade den stackars gossen. "Jag ville gärna
försaka all den bildning, om hvilken jag drömt, bara jag kunde få en bit
bröd och en af de där stekta kycklingarna därborta."

Men beslutsamt vände han sig ifrån alla dessa läckerheter för att blifva
fri från sina frestande tankar. Då märkte han, att trätrottoaren låg mycket
högre än gatan. "Här kan jag få ett kryp-in för natten", sade han för sig
själf, "kvickt bara!"

Ingen gaf akt på honom, och så kröp han in, lade sin röda påse under
hufvudet och somnade.--

Flera år efteråt, när Booker Washington, då en firad talare, en gång
uppträdde i staden Richmond och mottogs med bifallsrop af mängden, då gingo
hans tankar ofrivilligt till den där trätrottoaren, under hvilken han såsom
en stackars dödstrött, utsvulten gosse fann skydd under natten.

När han vaknade följande morgon, var han tämligen uthvilad, endast hungern
plågade honom fortfarande. Då varsnade han vid kajen ett stort skepp, hvars
last skulle lossas. Genast gick han till kaptenen, som ledde arbetet.

"Herr kapten", sade han, "får jag hjälpa till med arbetet för att få några
öre till bröd?"

"Ja, visst får du det", svarade denne vänligt.

Och trots sin trötthet och den hunger, som plågade honom, arbetade Booker
flera timmar och förtjänade därmed så mycket, att han kunde köpa sig ett
mål mat, och aldrig i hela sitt lif hade han ätit med sådant välbehag som
den gången. Huru glad var han icke nu, att han kunnat motstå frestelsen
dagen förut!

(Forts.)


----


Brefväxling med de små.

Prisuppgift n:r 5.

        ---
         A
      -------
       E E E
    -----------
     E G G I I
  ---------------
   I I I L L S M
  ---------------
     N N N P S
    -----------
       S Z Z
      -------
         Z
        ---

  Ofvanstående bokstäfver ordnas så, att de vågräta raderna beteckna: 1. en
  bokstaf. 2. ett namn på en person från gamla testamentet. 3. En flod i
  Frankrike. 4. En stad i Tyskland. 5. En stad vid Medelhafvet. 6. En från
  gamla tider känd flod. 7. En bokstaf.

  Den mellersta raden bildar samma namn, antingen den läses från vänster
  till höger eller uppifrån nedåt.


Prisuppgift n:r 6.

  Du har läst om mig och du känner mitt namn.
  Jag _ljög_ en gång inför Herran;
  Och domen kom uti dödens bleka hamn.--
  Må lögnen från dig vara fjärran!

  Om bort från mitt namn du en bokstaf blott tar,
  Då genast ett nytt ord du danar:
  Ett namn på en frukt så läskande och rar.
  Raskt efter de orden du spanar.


----


_Bibelläsning_

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 28 Aug.-3 Sept. 1905.

  M. 28. 2 Mos. 2: 1-10. _Moses födelse och barndom._

  T. 29. v. 1-2. _Moses födes och döljes i hemmet._

  O. 30. v. 3-4. _Han utsättes i Nilfloden._

  T. 31. v. 5-6. _Han räddas genom Faraos dotter._

  F. 1. v. 7-8. _Hans syster erbjuder sig att skaffa en fostermoder._

  L. 2. v. 9. _Moses fostras i sitt eget föräldrahem._

  S. 3. v. 10. _Moses i Faraos hof._


_Söndagsskoltext för den 3 Sept._

2 Mos. 2: 1-10.

  _Minnesvers_: Es. 43: 1 b, 2 a. Frukta icke, ty jag har förlossat dig,
  jag har kallat dig vid ditt namn, du är min. Om du ock måste gå genom
  vatten, så är jag med dig, eller genom strömmar, så skola de icke
  fördränka dig.



  -------------------------------------------------------------------------
                                 BARNAVÄNNEN
  -------------------------------------------------------------------------
  N:o 35 | Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. | 31 årg.
  31 Aug.|           Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala.            |  1905
  -------------------------------------------------------------------------




Moses födelse och barndom.

2 Mos. 2: 1-10.


Gamla förbundets störste man föddes i Egypten under förtryckets svåraste
tid. Hans ömma moder fruktade hvarje dag att konungens knektar skulle
uppsöka barnet för att kasta det i älfven. Hon dolde sitt barn så godt hon
kunde, men slutligen kom en tidpunkt, då hon ej längre kunde fördölja det.
Då tänker modershjärtat ut en djärf plan, hon anförtror detta barn åt Guds
bevarande kärlek. Den lilla rörkistan kunde ej erbjuda någon trygghet mot
nilkrokodilerna, hvilka fordom liksom nu äro Nildalens farligaste rofdjur.
En rörkista är en farkost utan styre, men vid detta tillfälle var Gud
styresman och han ledde rörkistan just till det präktiga marmorhus, hvarest
Faraos dotter brukade bada. När prinsessan fick se den lilla kistan och
kanske äfven hörde det lilla barnets jämmer, fick hon den sköna tanken att
blifva en moder för detta värnlösa, öfvergifna barn. Så kom moderns tro
icke på skam och det underbara hände, att räddarinnan var medlem af den
konungaätt, som utfärdat befallningen att döda de små barnen. Ett ädelt
kvinnohjärta hade bedt till Gud för detta barn och en annan lika ädel
kvinna öppnade sin famn och sitt hem för den lille. Herrens afsikter med
barnet anade ingen af dem, men de fingo utföra det stora verket att till
Guds tjänst uppfostra det utvalda redskapet till Israels räddning.

Älskade barn, huru underbart är det ej, att ett enda litet människobarn kan
hafva inflytande på ett helt folks framtid och hela dess kommande historia.
När Gud så vill, kan han göra något stort af ett litet fattigt barn. Icke
veta vi, hvilken framtid Herren har beredt barnen, men det veta vi, att
hvarje barn är kalladt att vara en medlem i Guds rike. Ett barn, som håller
på att förgås i syndens ström, det kan räddas för att varda en Guds
tjänare. Ett barn, som vid sitt inträde i världen mötes af ömmaste
föräldrakärlek och omvårdnad, bör fostras för det himmelrike, där ingen
synd skall vara. Det bör framför allt få blicken därpå att det är Jesu
tillhörighet.

Jag vet ej, om det genast synes så mycket, hvad föräldrabönen och tukten
uträtta, men det kommer att visa sig en gång, att bättre arf från
barndomstiden för ingen med sig ut i lifvet än en god uppfostran. Och god
är endast den uppfostran, som fostrar de små för det, som Gud har ämnat dem
till: medborgare i Guds rike.

Så ville jag bedja äfven för dig, att du må ljufligt förnimma ett fadersöga
och en fadershand, som följer dig genom alla lifvets skiften. Och den
lärdomen vilja vi äfven gömma från den berättelse, som vi läst i dag om
Mose barndom.

_Fr. E._


----


Från slafbojor till frihet.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Hans ifver hade vunnit kaptenens bifall. "Vill du, så kan du få arbeta här,
till dess vi slutat lossa lasten?" sade han till Booker.

Denne antog med tacksamhet anbudet. Han hoppades att därigenom kunna
förtjäna så mycket penningar, att han kunde nå Hampton, dit han ännu hade
en sträcka af 15 svenska mil.

För att icke nödgas gifva ut så mycket penningar, fortfor han att sofva om
nätterna under trottoaren, dock var han alltid så hungrig, att det kostade
honom ganska mycket att tillfredsställa sin aptit. När han ändtligen
uppnådde Hampton, hade han jämnt två kronor i sin ficka. I sanning ingen
stor summa att bekosta sin uppfostran med.

Då Booker Washington första gången fick sikte på skolans byggnader, blef
han så gripen af rörelse, att han föll ned på sina knän. De förekommo honom
skönare än det härligaste palats. Men ack--hvad som var långt ifrån skönt,
det var det tillstånd, hvari han själf befann sig. Hans enda dräkt var idel
trasor. Visserligen gjorde han hvad han kunde för att synas någorlunda
snygg, men det lyckades icke särdeles väl. Och nu måste han uppträda på
detta jämmerliga vis inför lärarne. Hvad skulle blifva af detta?

"Man skall säkert visa bort mig", tänkte han bedröfvad, när han trädde fram
inför de församlade lärarne. Han darrade i alla lemmar, ty han märkte
redan, att han gjort ett dåligt intryck på dem. Ingen sade ett ord.--

Då tog plötsligt en af lärarinnorna till orda. "Den stora salen här bredvid
måste skuras och göras ren, det kan han göra till en början", sade hon.

Aldrig har väl en sådan befallning mottagits med större förtjusning. Booker
kände, att han var räddad. Han skurade, han gned, han torkade och putsade,
till dess golfvet och alla bänkar och bord blänkte såsom om de varit
polerade.

"Sådana där dugliga arbetare få vi inte låta gå ifrån oss", sade lärarne
till hvarandra. Booker utnämndes snart till portvakt med tillåtelse att
deltaga i de viktigaste delar af undervisningen. Hans lycka var gränslös,
ehuru det icke just var en särdeles lätt plats han fått. Han måste arbeta
oaflåtligt icke blott om dagen utan också en stor del af natten för att
hinna sköta både sin plats och sina studier.

Hans fattigdom var stor. En lång tid ägde han endast ett par strumpor, som
han måste tvätta om kvällarna för att åter hinna få dem torra till
morgonen. Det fanns nog många fattiga gossar i Hampton, men vår lille vän
var säkert den fattigaste af dem alla. För att kunna betala något för sina
kläder och skor, måste han alltid under ferierna antaga någon plats såsom
arbetare eller betjänt. För första gången under sitt lif fick han dock nu
ligga i en säng med hvita lakan, och det syntes honom såsom något underbart
stort, likasom äfven servietter och hvita borddukar, som han nu också lärde
känna.

När slutligen efter flera år den unge Washington lämnade skolan, hade han
de bästa betygen. Men negrerna voro då ännu mer än i våra dagar öfverallt
föraktade. Expresståg, fina hotell, o. s. v. voro tillslutna för honom. Den
lärde ynglingen, hvilkens framstående begåfning redan lät tala om sig,
måste arbeta såsom kypare för att kunna få äta någonstädes. Först så
småningom bröt han sig dock en bana såsom lärare och folkuppfostrare, och
ehuru det första skolhuset, i hvilket han undervisade, var mycket dåligt,
så att både lärare och elever måste sitta under uppspända paraplyer, så
tröttnade han dock ej, förrän han fått ihop nödiga medel att kunna upprätta
större negerskolor.

Och nu finnes i staden Tuskegee folkskolor, elementarskolor, gymnasier för
negergossar och negerflickor, lärareseminarier, handtverksskolor, tekniska
skolor, handelsskolor och till och med högre läroanstalter liknande
universitet, som besökas af många tusende negrer.

Booker är nu en lycklig make och far och en ansedd medborgare. Men han
fortfar att med ifver arbeta för sina kära svarta bröders och systrars väl
och på samma gång för mänsklighetens. Han har städse bibehållit sitt
ödmjuka, gudfruktiga sinne och ger Gud äran för allt hvad han kunnat
uträtta. Ty det är ju Gud, som hos den stackars lille slafgossen nedlagt
det okufliga begär efter kunskap, som icke kunde undertryckas. Genom Guds
underbara ledning har han förts framåt steg för steg, så att han nu är en
högt berömd vetenskapsman och på samma gång en folkets man. Presidenten
Roosevelt, den förnämste mannen i förenta staterna, hedrade honom för någon
tid sedan med ett besök och inbjöd honom att spisa middag vid hans bord, en
sak, öfver hvilken många hjärtlösa, negerfientliga tidningar utgöto gift
och galla.

Om någon af våra små vänner någonsin skulle komma att resa till Amerika, så
ville jag gifva honom det rådet att söka upp herr professor Washington, det
skulle helt visst blifva till ömsesidig glädje. Hans adress är Tuskegee i
staten Alabama.

(Slut.)


----


Svenska bilder.

FRÅN NORRBOTTENS LÄN. PITEÅ.

Med fyra teckningar.

Det var en solklar dag med tropisk värme och ett spegelblankt haf, då vi
lämnade Haparanda och vinkade farväl till våra vänner, som följt oss ned
till hamnen. De voro några älskliga troende, som under vår vistelse i deras
stad skänkt oss mycken kärlek och välvilja, och därför var det icke utan
saknad vi lämnade dem, och litet vemod smög sig in i den för öfrigt
solljusa stämningen, när vi tänkte på, att vi kanske aldrig mer skulle
återse någon af dem här nere på jorden.

[Illustration: PITEÅ STAD.]

[Illustration: PITEÅ: Hamngatan.]

Vår gamla bekanta ångare "Haparanda" förde oss snart bort från stad och
vänner ut på det i dag underbart vackra hafvet. Äfven Finlands kust sjönk
snart ned bortom vågen, och våra blickar sökte för minnet fotografera och
gömma de vackra strandlinjerna af Västerbottens kust och öarna i dess
skärgård. Kvällen kom, men sol och ljus dröjde kvar, natten kom, och solen
syntes ej vilja gå ned, det var full dag. Klockan var öfver elfva. Jag hade
stigit upp på öfversta kommandobryggan. Sju minuter öfver elfva rullade
solen ned bortom skogstopparna, men hennes strålar förgyllde himlen rätt i
norr, ja, det var som om strålarna tagit i ring och dansat långdans rundt
omkring den vida synranden. Ty det var afton- och morgonrodnad på en gång
omkring hela himlaranden. Och hvilka färgskiftningar! Nederst violett, så
marinblått och öfverst skärt och guld i de mjukaste öfvergångar. Åh,
hvilket härligt land vårt Sverige ändå är!

[Illustration: PITEÅ: Uddmansgatan med läroverket och kyrkan.]

[Illustration: Storfors sågverk utanför Piteå.]

Så skulle vi då ändtligen gå till hvila i vår hytt och sofva till Luleå.
Men innan vi hunnit ned i våra smala bäddar, tittade morgonsolen vänligt in
genom det runda hyttfönstret. Klockan var då några minuter öfver tolf. Vi
måste söka stänga henne ute så godt sig lät göra, och så sofvo vi i Guds
hägn och vaknade först in på förmiddagen, sen ångaren legat i hamn några
timmar i Luleå.

Här i Luleå stannade vi nu blott på genomfärd. Klockan fyra på
eftermiddagen stego vi i inre hamnen på en mycket liten ångare som hette
Trafik, hvilken före kvällen skulle aflämna oss i Piteå stad.

Resan på Trafik gaf en åtskilligt att tänka på. Det var en demokratisk båt
utan alla klasskillnader. Men de gjorde sig själfva alldeles som i lifvet
rundtomkring oss. En stor skara arbetare intog mellandäcket,
brännvinslitern och ölflaskorna anlitades duktigt, skrål och fula visor
ljödo hela vägen. På akterdäck samlades en annan skara. Nyktra arbetare,
helgdagsklädda med blåbandet, så en mängd troende, hvilka ifrigt samtalade
om det som intresserade dem. Så vid aktersalongen två öfverklassfamiljer
med fem små älskliga barn, hvilka fingo åse sina fäder dricka punsch och
konjak under hela resan. Så ser det ut i vårt land: underklassen rå och
lysten efter sprit, öfverklassen lika sprittörstig. Gud hjälpe oss ur allt
dryckenskapens elände!

Vid norra hamnen i Piteå lade vår lilla ångbåt till, och här möttes vi af
vänner, som togo hand om oss. Redan samma kväll var en sammankomst utlyst i
det rymliga och vackra Betel, såsom våra vänners kapell där kallas. Rätt
mycket folk hade samlats på torsdagskvällen och solen lyste in genom
fönstren till bortemot klockan elfva under det Walldén och jag höllo
hvarsin kort predikan. Så frågade jag, innan vi skildes, om något möte vore
utlyst för barnen. Men våra vänner hade ingen söndagsskola. Vi kommo då
öfverens om att i alla fall göra ett försök med ett möte för barnen nästa
dag klockan sex. De närvarande lofvade att säga till de barn, som de kommo
i beröring med. Följande dag på eftermiddagen var möte utlyst i stadsparken
och äfven här kommo åtskilliga tillsammans, och när vi klockan sex kommo
till Betel hade en rätt stor barnskara infunnit sig. Här hade vi nu en
riktigt skön stund tillsammans med de små. Jag läste Guds ord med dem,
talte om en berättelse ur lifvet och sjöng sånger för dem, och vi tyckte
nu, såsom fordom Jakob om natten, att detta Betel också var en ljuflig ort
och ett Guds hus.

Senare på kvällen samlades åter en stor skara äldre och särskildt ungdom
till vårt sista möte i Piteå. Det var sköna stunder vi här hade tillsammans
med vännerna, och vi tyckte, att uppbrottet för oss kom allt för hastigt.

Under fredagsförmiddagen hade vi sett oss litet omkring i staden och dess
närmaste omgifningar. Själfva staden är liten med omkring 3,000 invånare,
men den är vacker. Husen ligga inbäddade i sina trädgårdar, gatorna äro
icke stenlagda men rena och väl hållna samt skära hvarann i räta vinklar.
Kyrkan är af trä och synnerligen väl inredd. Här finnes ett femklassigt
läroverk, en präktig folkskola samt ett läroverk för flickor. Staden visar
tendenser att vilja växa i folkmängd och affärsverksamhet, och om blott en
järnväg blir dragen hit ned från Elfsbyn vid norra stambanan, komma väl
ljusare tider för Piteå i mer än ett afseende. Friskare vindar från Herrens
ansikte förbidar ock den lilla troende skaran, som vi lärde känna och
värdera under vårt korta besök där.

Piteå har under tidernas lopp haft att kämpa med stora svårigheter och
många olyckor ha hemsökt den. År 1621 fick den sina första privilegier af
Gustaf II Adolf. Den byggdes då invid sockenkyrkan en half mil längre in i
landet. Den orten kallas nu Gammelstaden. År 1666 brann staden ned,
hvarefter den flyttades till sin nuvarande plats. År 1717 plundrades Piteå
af en rysk mordbrännarflotta och brändes ned. Under kriget med Ryssland
1808-1809 led Piteå också genom fiendens inkvartering och genom den
pestsjukdom de förde med sig.

En af våra folkrikaste socknar är Piteå landsförsamling, som i sina 19 byar
har bortåt 20,000 invånare. Trakten längs Piteå älf är berömd för sin
fägring och vid dess utlopp i hafvet ligga flera sågverk, bland hvilka
Storfors är det främsta.

Strax intill staden ligger ett storartadt sjukhus för sinnessjuka. Det
ligger i en härlig trakt och omfattar med tomter, trädgårdar och parker ett
område af 197 tunnland. Anstalten kan emottaga ända till 300 patienter.

(Forts.)


----


Stormfloden.

Lyktorna i fyrtornet lyste en kulen november-afton ned på ett stormigt haf.
Fyrvaktaren undersökte med mer än vanlig noggrannhet låset på den kedja,
hvarmed hans båt var fastgjord vid kajen.

På en hög klippa, som sprang långt ut i hafvet, reste sig fyrtornet. Denna
klippa hade fordom varit förenad med fastlandet, men vågornas oaflåtliga
nötning hade spolat bort den lilla landtungans lägsta och smalaste del. En
träbro var dock spänd däröfver, och därigenom underlättades förbindelsen
med fasta landet. Längre ut i hafvet kunde man när ebben inträdt skönja en
mörk bergrygg, som stack upp ur vattnet. Denna kallades "Ryggraden", och
den hade under gångna tider varit orsak till att månget ståtligt skepp
krossats till spillror, innan ännu fyren stod där såsom ett varningsmärke.

Fyrvaktaren hade nästan hunnit fram till sin lilla stuga, som låg alldeles
bredvid tornet, när dörren häftigt öppnades inifrån, och två
kvinnogestalter syntes i öppningen. Den ena var en äldre kvinna, den andra
en ung flicka, och båda spanade med oroligt forskande blickar ut i mörkret.

"Hvar är Greta?" ljöd frågan från dem båda på samma gång.

"I godt förvar. Skolrådet har skjutit upp valet tills i morgon, och därför
beslöt Greta att stanna i staden öfver natten. Hu, så vinden tjuter!"

Hastigt drog fyrvaktaren sin hustru och dotter med sig in i huset. En
häftig vindstöt for i detsamma mot dörren och slog hastigt igen den efter
dem.

"Tror du, pappa, att Greta får platsen?"

"Det kan jag inte veta, Lisa. Men att Greta skulle bli en bra lärarinna,
det är jag viss om, ty hon är varmt fästad vid detta kall."

Greta och Lisa voro fyrvaktarens döttrar. De voro tvillingar och så lika
hvarandra, att främlingar knappt kunde skilja dem åt. Men vid närmare
betraktande märkte man en större liflighet i Gretas sätt. Hennes skratt var
muntrare och hon uppträdde med mera säkerhet än den blyga Lisa. Hon hade nu
gått igenom ett lärarinneseminarium och där fått högsta betyget, hvilket
storligen gladde hennes föräldrar.

Lisas egentliga håg låg däremot åt husliga göromål. Hennes små flitiga
fingrar voro outtröttliga uti att sy, laga och lappa.

Dagen efter den afton vi skildrat satt fyrvaktaren och lagade nät vid
skenet af en lampa, medan hans hustru och dotter tillredde den enkla
kvällsmåltiden. Vinden hade nu lagt sig, och hafvet låg stilla och lugnt
som en spegel. Lisa såg oupphörligt på klockan.

"Vill du röra i gröten, mamma, så skall jag gå ut och se efter, om inte
Greta syns till", sade hon.

Därpå kastade hon en sjal öfver axlarna och ilade ut till båtbryggan. Hon
tyckte sig där kunna urskilja en liten svart punkt som långsamt närmade
sig. Snart såg hon tydligt, att det var Greta, som med kraftiga årtag förde
båten framåt. Nu lade den till, och den unga flickan hoppade i land. En
blick på det sorgsna uttrycket i hennes ansikte gaf Lisa svar på den fråga,
som sväfvade på hennes läppar.

"Greta, kära Greta, du har inte fått platsen", ropade hon.

"Lugna dig, lilla syster, det var nog bäst som skedde", ljöd svaret.

Men Gretas läppar darrade vid dessa ord, och hennes bruna ögon fylldes med
tårar. Hon satte sig på en sten och gömde ansiktet i händerna, medan Lisa
knäböjde bredvid henne och sökte trösta henne.

"Berta Lang har fått platsen", sade Greta slutligen. Jag hade bättre betyg
annars, men för att Berta fått mera undervisning i sång och musik än jag,
så valde man henne.

"Berta Lang?--Hon som alltid var så stygg mot oss i skolan!"

"Ja, just hon."

"Vi ha då aldrig fått röna någon vänlighet af henne. Jag minns, när vi
först kommo i skolan, blyga och tafatta, hur hon fick oss att gråta, för
att hon skrattade åt våra gammalmodiga kläder och skämtade på våra
föräldrars bekostnad. Och likadan har hon varit alltsedan, stolt, elak och
hånfull."

Greta reste sig upp. "Jag trodde mig vara så säker om platsen", klagade
hon. "När jag i går morse for hemifrån, såg allt så rosenrödt ut, och nu är
allting så dystert som djupet därnere."

Lisa slog armarna omkring systern och tryckte henne tätt intill sig.

"Var inte så bedröfvad", älskade Greta, bad hon, "vi äro i Guds hand, och
så länge han låter oss få vara tillsammans, kan det aldrig bli riktigt
mörkt för oss. Det är bara för din skull jag är bedröfvad; för min egen del
är jag hjärtligt glad, ty nu behöfver jag inte ligga vaken om nätterna och
gråta öfver skilsmässan från dig. Vi behöfva nu inte skiljas--ännu
åtminstone."

"Du har rätt, Lisa. Hvad som än händer oss, så är det Gud, som skickar det,
och ingenting kan bli för svårt, så länge vi få bära det gemensamt."--

(Forts.)


----


Brefväxling med de små.

Prisuppgift n:r 7.

        A A A
        A A A
        A A A
  A B B C C E E E E
  H I I L L M N N N
  N N P P R R S S S
        S S S
        S T T
        U U U

Ofvanstående bokstäfver kunna ordnas så att både de vågräta och de lodräta
raderna bilda samma namn.

  1. En by, som ofta nämnes i evangelierna.
  2. En fästning i Spanien.
  3. Ett forngrekiskt berg.


Prisuppgift n:o 8.

  Ett vackert kvinnonamn jag är
  Det fagraste på jorden
  Och mången mö det namnet bär
  I södern och i norden.

  En stafvelse sätt framför mig
  Af tvenne tecken bara,
  En stad du genast har för dig,
  Som af dig känd bör vara.

  Här såddes uti forna dar
  En säd förutan like
  Med ens i mänskors hjärtan bar
  Den skörd för himlens rike.


----


_Bibelläsning_

eller hvad står det i nästa söndags text?

Veckan 4-10 Sept. 1905.

  M. 4. 2 Mos. 3: 1-10. _Moses kallas till Israels räddare._

  T. 5. v. 1. _Moses i Midjan._

  O. 6. v. 2-3. _Herren uppenbarar sig för Moses._

  T. 7. v. 4. _Han kallar honom vid namn._

  F. 8. v. 5-6. _Han låter Moses känna sin härlighet och makt._

  L. 9. v. 7-8. _Han uppenbarar sitt förbarmande med Israel._

  S. 10. v. 9-10. _Han kallar Moses till att frälsa Israel ur träldomen._


_Söndagsskoltext för den 10 Sept._

2 Mos. 3: 1-10.

  _Minnesvers_: Ebr. 11: 25.


UPPSALA 1905. K. W. APPELBERGS BOKTRYCKERI.





End of the Project Gutenberg EBook of Barnavännen, 1905-08, by Various

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 48657 ***